Att fukta sin aska – om Carl Michael Bellman

Det kanske mest berömda porträttet av Bellman från den kungliga porträttsamlingen, målad av Per Krafth 1779, bilden hämtad från Wikipedia

Idag för 224 år sedan orkade inte en kropp uthärda mera. Märkt av flera år av umbäranden, sjukdom och liv i dragiga dåliga bostäder hade tärt på den. Kombinationen med ett allt för ymnigt drickande hade ytterligare försvårat livet. Trots detta blev mannen ifråga hela 55 år gammal vilket för det sena 1700-talet ingalunda var någon ovanligt låg ålder för att möta sin skapare.

Idag har turen i bloggen kommit till att skildra Carl-Michael Bellmans tragiska liv och levnadsöde. Idag är han antagligen mest känd för de halvroliga Bellmanhistorierna och en och annan visa som barn tvingas sjunga på musiklektionerna. Men för sin samtid var Bellman närmast att betrakta som en kulturinstitution. Folk flockades runt honom på Stockholmskrogarna för att höra honom leverera satiriska skämt, gäckfyllda sånger eller hans specialitet att låta som olika typer av instrument och andra underliga ljud.

Trots sin enorma popularitet dog han utblottad och begravdes anonymt på Klara kyrkogård där Svenska akademin 56 år efter hans död lät resa den sten som man kan se idag. Bellman och hans gärning förtjänar helt enkelt denna dag till ära lite upprättelse.

Låt oss börja med lite bakgrund genom ett litet nedslag i Sveriges huvudstad i mitten av 1700-talet.

Europas dödligaste stad?

Huvuddelen av Stockholms 72 000 invånare bodde i staden mellan broarna det vill säga det som vi idag kallar för Gamla stan. Husen var av sten och stod höga och tätt med trånga gränder i mellan. Kullerstensgatorna var bland de sämsta i Europa och det var svårt att gå på dem. På bakgårdarna bakom husen höll många stockholmare djur såsom höns, hästar, får eller svin. Smuts och avföring från både djur och människor slängdes ofta direkt på gatan. Spillningen och skräpet bildade gyttja som slammade igen rännstenarna och lade sig över gatorna. Resultatet var att Stockholm stank. Luften var förorenad av ångor från bland annat den förgiftade och igenslammade Klara sjö, där järnvägsstationen ligger idag. Vattnet i stadens brunnar var ofta orent och otjänligt för matlagning, men när det ändå användes i brist på annat spred det en mängd sjukdomar. 

I ytterområdena av staden kunde det finnas hela sjöar av förruttnelse och avskräde, med Fatburssjön på söder som värsta exempel. Sjukdomar som dysenteri, gulsot, tuberkulos och malaria var några av de vanligaste åkommorna. Maten var ofta av dålig och ensidig kvalitet. På grund av bristen på grönsaker och frukt särskilt vintertid förekom skörbjugg och andra bristsjukdomar. 

Under 1700-talet drabbades Stockholm hårt när det svenska stormaktsväldet föll sönder och svåra tider med svält och nödår inträffade. Pesten hemsökte staden 1710-12. Förödande bränder härjade; 1723 brann Katarina församling, 1751 Klara och 1759 Maria. I de fattiga tider som följde gick återuppbyggnaden långsamt.

Sjukdomarna, överbefolkningen och undernäring gjorde att Stockholm tävlade med Paris om att vara Europas dödligaste stad, med en dödlighet som periodvis var tio gånger större än idag.

Prostitutionen

En prostituerad förs bort av stadsvakten, Bilden hämtad från ett föredrag på Armémuseet (www.welma.se)

Sexuella utsvävningar hörde till njutningarna och prostitutionen var oerhört utbredd. Prostitution var visserligen förbjudet och prostituerade dömdes till straffarbete, men det var helt normalt för herrefolk att gå till skökor. Trohet inom äktenskapet stod inte högt i kurs. Albertrandi fortsätter: "Bruket att hålla sig med mätress är så allmänt, att nästan varje kvinna i de lägre samhällsklasserna är älskarinna åt någon hög herre." I de lösa förbindelsernas spår spreds naturligtvis en del könssjukdomar, varav syfilis väl var den mest fruktade.

Kroglivet

Bilden hämtad från Bellmanssällskapets hemsida www.bellman.net

Supandet i Sverige och Stockholm var vid denna tid kopiöst utbrett. I huvudstaden gick det enligt uppgift en krog per hundra invånare. Ofta handlade det bara om ett litet hål i väggen där någon husfru drygade ut inkomsterna med att servera supar och smörgåsar. Ofta intogs det en daglig ranson på 6-7 supar per dag så kommersen måste ha varit ganska livlig och fylleriet desto utbreddare.

Äldst av 14 syskon

Det var i den här miljön som den store skalden såg dagens ljus första gången den 4 februari 1740. Han föddes i Maria församling och kom att växa upp på nuvarande Södermalm. Hans far var lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre och hans mor var Catharina Hermonia, som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Bellman har beskrivit sin mor på följande sätt:

”vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla människor, delikat i sitt umgänge – hade En förträffelig röst och hade vant sig att ligga i 21 Barnsängar."

Det sista stämmer dock inte emedan endast 14 barn varav sju överlevde till vuxen ålder finns registrerade. 14 barnsängar är dock även det en synnerligen imponerande bedrift.

Kopparstick föreställande det Dauerska huset, bilden hämtad från Wikipedia

Bellman växte alltså upp på Södermalm sin gammelfarmors hus, det så kallade Dauerska huset som ligger i korsningen mellan Hornsgatan och nuvarande Bellmansgatan vid Maria Magdalena kyrka mitt på Mariaberget. Huset var en av de så kallade malmgårdarna. Stora herrgårdsliknande byggnader som anlades utanför stan för att komma bort från det ohälsosamma livet i stadens smuts. Till huset hörde en stor barrockträdgård och ett orangeri med exklusiva utländska frukter.

Barndomsvärlden var intellektuell, flerspråkig men också klass­överskridande. I Maria bodde utfattiga tyska manufakturarbetare sida vid sida med utländska diplomater. Bland lekkamraterna fanns en holländsk pojke som bodde i det van der Nootska palatset. I kvarteren bodde Christoffer Polhem och såväl Linné som Emanuel Swedenborg hade bott i närheten. Bellmans privatlärare Clas Ludvig Ennes hade undervisat den högadliga familjen Gyllenstierna i Skåne och av denne fick han bildning och språk medan hans musikaliska begåvning ansågs ärvd från hans farfar.

Oduglig student

Den 3 november 1758 skrevs Bellman in på Stockholms nation vid Uppsala universitet. I december året innan hade han blivit antagen på prov i Riksbanken. Till banken återvände han i juni 1759 som extra ordinarie tjänsteman. Uppsalastudierna kan inte ha varit särskilt grundliga. En tänkbar beskrivning av vistelsen vid lärosätet ges kanske i Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student”:

Movitz skulle bli Student;
Han Upsala betrakta,
Börja mumla excellent
Grammatica contracta;
Dum och tjock,
Hic haec hoc
Han sig genast lärde,
Hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde

Där satt han som misanthrop,
Men röder som en vallmo,
Vid sin stånka och sit stop,
Och conjugera Amo;
Hur han drack
Ölet stack,
Kärlek hjärnen brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
Och lärdomssätet flydde.

Ett dyrt festliv, på kredit

Bellmans tid som banktjänsteman varade fyra år. Bankarbetet hade antagligen inte någon framträdande plats i den unge Bellmans liv. Istället drogs han in i ett rikt nöjesliv med baler, karnevaler, maskerader. Och hans talang som artist och visdiktare upptäcktes i kretsarna.

Det blev dyrt, och ännu dyrare blev det genom att de festglada ynglingarna gick i borgen för varandra, när det egna kapitalet inte räckte. Våren 1763 gick Bellman helt enkelt i konkurs. Härmed var bankkarriären slut. Enligt en beräkning motsvarade Bellmans skulder 1763 ungefär 20 årslöner i hans egen löneklass. Det var stor risk för att Bellman skulle bli insatt på gäldstugan såsom många andra skuldsatta. 

I Bellmans fall fanns det en extra komplikation genom att sekreteraren i Slottskansliet var den som skulle ha hand om dylika lejdfrågor. Och det var Bellmans far. Fadern avgick från sin tjänst. Huset vid Hornsgatan, som redan tidigare var intecknat, såldes. Johan Arndt Bellman med hustru fick tillstånd att tillträda ett säteri i Vårdinge, nära Gnesta flera mil söder om Stockholm. Säteriet var emellertid förfallet och familjen hade inga ekonomiska resurser att rusta upp det med. 

Föräldrarna dör 

Inom ett enda år 1765 avlider först Bellmans mor och kort därefter även hans far. Livet på lantgodset långt från staden blev aldrig vad de hade förväntat sig och de klarade antagligen aldrig av att sätta sitt liv på fötter efter alla ekonomiska besvär som hade drabbat deras familj.

Statstjänstemannen

Bellman som lotteriets betalde, men kanske inte så hårt arbetande sekreterare, teckning av vännen Sergel, Bilden hämtad från Populär historia

Efter någon tid hos föräldrarna på landet, ordnade chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, en vän till familjen, ett nytt jobb åt Bellman på sitt kontor. Det stängdes emellertid efter ett par år, men då blev Bellman extra ordinarie på Generaltulldirektionen. Också den platsen indrogs, men Bellman fick behålla lönen, som inte var stor.

Bacchi Orden 

Illustration till Sången "HVila vid denna källa" med Bellmans musa den prostituerade Ulla Winblad i mitten. 

© C A Dahlström/IBL bildbyrå

Det var hos tidigare nämnda Lissander som Bellmans karriär som underhållare tog sin början. I öppna framföranden som utvecklades till helaftonsföreställningar och fann sin form i det som kom att kallas Bacchi Orden.

I dessa parodier driver Bellman med de riddar- och sällskapsordnar som frodades i hans samtid varav  Bellman själv tillhörde ett par. Ordnarna omgavs av högtidliga ceremonier och ritualer, och den som blev invald i en orden måste uppfylla vissa krav på kristlighet och dygd. 

För att kunna dubbas till riddare i Bacchi Orden måste man minst två gånger offentligen setts ligga stupfull i rännstenen! Den första gång Bellman framför ett ordenskapitel inför publik är troligen den 4 december 1766. I Bacchi Orden dyrkar man givetvis Bacchus och dess medlemmar bestod av ökända a-lagare i Stockholm; så småningom också personer längre ifrån som hade fråntagits sina ämbeten på grund av dryckenskap. Några verkliga möten skedde givetvis aldrig, orden var en ren fantasiprodukt av Bellman, medlemmarna togs dock ur verkligheten. De ceremonier som föredrogs i de s.k. ordenskapitlen var samma som i de verkliga ordnarna. När nya medlemmar tas in dubbas de till riddare, får högtidligen en egen vapensköld och ett valspråk, och när de dör hedras de med en parentation. Den som blir dubbad till riddare av Bacchi Orden blir samtidigt adlad och får ett nytt namn. Den nedsupne notarien Kolmodin blir på detta sätt von Källarcreutz, den f.d. kanslisten Holmström blir von Ehrensugga, och den imbecille f.d. bagaren Kihlberg blir adlad Adlerstop. När någon känd drinkare dog skrev Bellman högtidligen en parentation över honom. Det är fantastiska dikter som har skapats på detta sätt se till exempel parentationen över Brännvinsbrännaren Lundholm och Fredmans Begravning, som är den första dikt av Bellman där Fredman förekommer. Hur den unge Johan Gabriel Oxenstierna upplevde två sådana kvällar hos Lissanders kan man läsa i hans dagbok.

Det största och sista av ordenskapitlen formade Bellman till ett jättearbete som fick namnet BACCHI TEMPEL öpnadt vid Corporalens samt Ordens-Oboistens Fader Movitz död 1779 (BACCHI ORDEN II) och utgavs 1783 med illustrationer av Elias Martin.

Underhållare och festfixare

Konsert på "Tre byttor" scen hämtad ur Epistel nummer 51, Målning från 1869 av Wilhelm Wallander, bilden hämtad från Populär historia

Utsagorna beskriver en fenomenal entertainer som improviserade ordlekar, organiserade upptåg, imiterade djur, in­strument, människor och till och med kyrkklockor. De som befann sig i angränsande rum trodde sig höra en folksamling av roddarmadamer, fiskare och försäljare när Bellman spelade ut hela sitt register.

Inför föreställningarna synes han ha laddat upp genom att gå in i sig själv, trumma på olika föremål nästan som för att komma i trans innan han trollband sin pub­lik. Vi kan gissa att uppträdandena måste ha varit mycket krävande.

Att se est­radören Bellman var enligt de flesta en stor upplevelse, en multishow där han blandade det grova med det sublima, skratt med gråt, ”verbalt lättsinne blandat med dödligt allvar”. Det är fräckt men det finns aldrig ondska i Bellmans texter, även de mest eländiga karaktärer skildras kärleksfullt.

Bland publiken syntes rikets elit: kungafamiljen, släkter som Bonde, Bielke, Wrangel och Oxenstierna. En del av högadeln snörpte visserligen på munnen, Axel von Fersen d ä kallade Bellman ”gyckelmakare”, Fredrik Sparre tyckte han var ”plump”, andra liknade honom vid ”en kung för fyllehundar”. Men de flesta var överförtjusta – Johan Gabriel Oxenstierna vaknade på natten av att han skrattade åt ”geniet”. 

Kärnan i Bellmans jublande publik var dock alltid Stockholms borgerskap, den klass han själv kom från och som oftast betalade hans gage.

Hovskald
1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.

Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.

Konflikten med Kellgren

Bellmans antagonist Johan Henric Kellgren, några år senare förenades de i och med att Kellgren skrev förordet till Fredmans sånger, bilden hämtad från Wikipedia

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten "Mina löjen" gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon" Anakreon var en gammal grekisk diktare. Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten; det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon.

Kunglig agent Sin slutliga placering i samhällsmaskineriet fick han när han 1776 blev sekreterare i nummerlotteriet, som hade inrättats av Gustaf III 1773. Lönen var väl inte direkt dålig, men Bellman förminskade den genom att för vissa tider hyra ut tjänsten mot halva lönen, hävdas det. Han behöll tjänsten till sin död. Han kunde nu också titulera sig ”Kungl. Hof-Secreterare”, något som kunde öppna en och annan dörr till de finare salongerna. Från 1771 verkade han även i det politiska livet i Stockholm, som tillförordnad notarie i bondeståndet. 

I denna roll var han en mycket kungalojal och trogen Gustavian. Även när kungens stjärna var i dalande fram emot mordet 1792 så försvarade Bellman troget sin kung. Men han gjorde det på sitt eget sätt genom folkliga visor och skillingatryck.

Efter kungens död blev Bellmans liv svårare eftersom förmyndarregeringen knappast ville veta av hans visor som hyllade den gamla kungen.

Giftermål och familj 

Efter att han erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.

Den 27 april 1781 föds Carl Michaels och Lovisas första barn, Gustaf. Bellman gör succé som aktör i olika spektakel på Slottet. Bellmans många skulder får som resultat ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Bellman lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån. 1785 föds parets andra son, Elis och 1787 föds sonen Carl. Samma år dör dock Elis i kopporna och Bellman skriver i sorg en vaggvisa med titeln "Lilla Charles, sof sött i frid".

Lilla Charles, sof sött, i frid, 

Du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö,
Bäst man andas, skall man dö
Och bli mull tillbaka. 

I början av året 1790 blev Lovisa sjuk i samband med en ny graviditet. Hon blir sängliggande i fyra månader. Bellman verkar samtidigt ha ägnat sig åt ett ganska intensivt uteliv. Bl.a. var han ofta sedd på fester hemma hos vännen Sergel och hos Helena Quiding på Heleneberg. Paret Bellmans sista son, Adolf, föds i oktober.

Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna Lovisa Bellman på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare. Ingen av barnen Bellman kom att överleva sin mor som levde ända tills hon blev 89 år gammal.

Bellmans sista föreställning

Pengar och politik samverkade till Bellmans död. Våren 1794 häktades han för en liten och gammal skuld, och i det ohälsosamma rummet hos högvakten på slottet blev han sjuk. Samtidigt pågick en kampanj mot de gamla gustavianerna som Bellman kan ha varit offer för.

Han köptes ut ur häktet av sina rika borgarvänner, men då var han nedbruten och enligt sig själv döende. Hans sista beskrivna föreställning ägde rum hösten 1794.

Bellman var enligt vittnesmålen besynnerligt klädd i svartgrönrandig frack och gula strumpor, alldeles för starkt pudrad (vilket ansågs omodernt), han föreföll nästan apatisk och började sjunga en sorglig visa om kriget som fick folk att gråta. 

Sällskapet fyllde honom med sprit och efter ett tag tutade han igång, lät som ett valthorn och en klarinett, och publiken skrattade ”mer än de orkade”. Det är en mycket sorglig bild av en döende narr.

Bellmans dödsmask, bilden från Wikipedia

Bellmans gravsten uppställd femtio år efter hans
död av svenska akademin, bilden hämtad från Wikipedia

Referenser och vidare läsning

Carl Michael Bellman: en biografi - Leif Landén

Att fukta sin aska – Ernst Brunner

Skiftesreformerna som ritade om det svenska kulturlandskapet

Det gamla jordbruket förändrades långsamt, Copyright: www.bridgemanart.com

Historia handlar ofta om skeenden, händelser av avgörande betydelse. Slag, krig och kungar tenderar att dominera ämnet. Antagligen hänger det samman med att det är lättare att hänga upp minnet på platser, årtal och personer. Detta skulle med en sammanfattande term kunna kallas för aktörsperspektiv, det vill säga det är personerna och deras aktiviteter som driver fram historien. Alternativet som är vanligare bland historiker som har sin bakgrund i en mer materialistisk skola skulle kunna kallas strukturalister dvs. det är samhällets utveckling och dess förmåga att producera som är avgörande för historiens gång. Vilken av dessa båda ytterligheter som är mest relevant har det stridits om länge och striden lär fortgå. Sanningen är nog att valet av utgångspunkt snarare handlar om vilka frågor vi vill ha svar på.

Just den här gången ska bloggen dock fokusera på ett i sanningen strukturellt fenomen (även om det självklart förekommer betydelsefulla aktörer även här) nämligen det svenska jordbrukets modernisering och förändring under framförallt 1800-talet. Mer specifikt ska vi titta på tre stycken så kallade skiftesreformer som genomfördes under nästan 200 års tid från mitten av 1700-talet fram till första halvan av 1900-talet.

Men först ska vi dyka ner lite i bakgrunden.

Bönder och byar från järnålder till 1700-talet

Skifteskarta från Hörneå i Västerbotten visar tydligt de gamla smala tegarna, bilden hämtad från Hörneå bys hemsida www.becken.se 

Det svenska odlingslandskapet som vi känner det började ta form under den yngre järnåldern det vill säga mellan 500 och 1000 efter Kristus.

Under medeltiden skedde en rad framsteg inom jordbruket. På 700-talet infördes det så kallade bogträet med ursprung i Asien. Bogträet gjorde att hästar kunde ersätta oxar som dragdjur. Eftersom hästen har ungefär 60 procent mer muskelstyrka innebar det att plogen kunde skära djupare i jorden och därmed öka bördigheten. Tillsammans med införandet av hjulplogen kunde skördarna från jordarna öka kraftigt.

I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dock dröja till 1700-talet innan nästa stora produktivitetshöjning.

För att uthärda bondelivet organiserade sig bönderna tidigt i mindre byar med ett mindre antal gårdar och torp. Åkerlapparna lades ut i form av långsmala remsor, så kallade tegar. Förklaringen till fenomenet med de långsmala tegarna ligger i ett rättvisetänkande där alla bönder i en by skulle ha tillgång till bördiga och mindre bördiga jordar för att på så sätt sprida riskerna med sämre skördar.

Med 1500-talets jordeböcker (se min essä om det svenska skattesystemets historia) skaffade sig statsmakten en ökad insyn och kunskap om landets bönder och deras gårdar. Den svenska myndighetsorganisationens grepp om medborgarna stärktes och till fromma för senare tiders historiker är tillgången till forskningsmaterial rik.

Under 1600- och 1700-talet stiger priserna på spannmål vilket gör att allt fler bönder kan sälja sina produkter på en avsalumarknad vilket gör det möjligt att överleva även på mindre gårdar. Som en följd stiger priserna på jord och en ökad hemmansklyvning (alltså att gårdar delas i samband med framförallt arv) sker.

Tankar om individen och ekonomi

Denna tegindelade bondby med rötter i medeltiden eller i järnåldern kom att bestå under över 1000 års tid. Jordbruket som bedrevs under frihetstidens 1700-tal skilde sig inte nämnvärt från det som hade bedrivits sedan medeltiden. Redskapen hade utvecklats och grödorna hade förändrats men själva arbetet och organiseringen var i sig likt.

1700-talets tankar om individens frihet, intimt sammankopplad med upplysningstidens filosofer lade grunden för att annat sätt att se på samhället. Detta var en starkt bidragande orsak till att den kollektiva identiteten som bondbyarna representerade började ifrågasättas. Samtidigt hade en långtgående så kallad hemmansklyvning dvs. att egendomar splittrades i samband med arv gjort att tegarna hade blivit allt smalare vilket förhindrade ett rationellt och effektivt jordbruk. Åtgärder behövde helt enkelt vidtas.

Behovet av en jordbruksreform

Lantmätaren och skiftesagitatorn Jacob Faggot, bilden hämtad från Wikipedia

De svenska jordbruksreformerna hade förmodligen aldrig blivit genomförda utan Jacob Faggot. Faggott var vetenskaps, ämbetsmän och kanske framförallt lantmätare. Han kom tidigt att intressera sig för jordbrukets villkor och dess förutsättningar att förbättras och utvecklas. År 1746 skrev han en rapport till vetenskapsakademin med titeln: Svenska landtbrukets hinder ock hjälp.

I denna broschyr föreslog Faggot bland annat en ägoskiftesreform och samlandet av brukningsenheter i så kallade storskiften. Syftet var inte att avsluta utan att möjliggöra en fortsatt hemmansklyvning, det behövdes helt enkelt mer folk på landsbygden. Istället föreslogs att varje bondes ägor skulle brytas ut och samlas i större ägor. Med större samlade tegar hoppades man att den odlade arealen skulle öka och jordbruket skulle bli mer mottagligt för nya idéer och vetenskapliga innovationer.

1749 infördes ett stadgande i lantmäteristadgan som möjliggjorde skiftet. Från början krävdes det dock att alla bönder i bygden skulle ställa sig bakom för att själva förrättningen alltså kartläggningen skulle inledas. Detta ändrades 1757 i en förordning ”om hemmans ägors läggande i storskiften” och med ”det ovillkorliga vitsordet” som innebar att endast en jordägare krävdes för att processen skulle inledas.

Genomförandet av storskiftet i enlighet med 1757 års k. resolution drog dock ut på tiden och visade sig innebära betydligt fler svårigheter, än man trott. Delvis berodde detta på allmogens konservatism och diskussioner om olika detaljbestämmelser.

I äldre tiders forskning om storskiftet har det hävdats att det var en reform som drevs fram av storgodsägare och ståndspersoner. Senare tiders forskning har visat att det många gånger har handlat om moderna, intresserade och framsynta bönder som själva har tagit initiativ till skiftesläggningen.

De många bevarade storskifteskartorna (cirka 40 000 stycken) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar, men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Den mest genomgripande förändringen skedde i det bördiga och senast erövrade Skåne. Detta ledde på sikt fram till flera skiftesreformer.

Enskiftet och Rutger Mclean på Svaneholm

Svaneholms slott i Skurup i Skåne, bilden hämtad från Wikipedia

Det går inte att skriva om skiftesreformerna utan att nämnd Rutger McLeans reformer på Svaneholms gods i Skurup i Skåne.

1783 genomförde lantmätaren Carl Gideon Wadman på Mackleans uppdrag ett omfattande skifte i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne. Macklean tvingade helt enkelt 1785 samtliga 701 personer som bodde och brukade hans jord att bygga nya gårdar i anslutning till sina respektive ägor på 40 tunnland jord per gård. Den enskilde bonden ble på så sätt mindre beroende av sina grannar och kunde bruka en enda sammanhängande åker. Av de 701 bönderna valde dock 102 att säga upp sina arrenden och lämna godset. För Svaneholms del blev reformen lyckad. År 1802 hade befolkningen på ägorna fördubblat till 1 400 personer.

Utifrån McLeans erfarenheter fattades det beslut om en kunglig förordning om enskifte för Skåne 1803. Även för landsdelen som helhet visade reformen på positiva effekter. Det var förhållandevis enkelt att genomföra skiftet i Skåne eftersom tillgången på bördig jord var stor och slättlandskapet relativt enhetligt.

Det som skilde enskiftet från Storskiftet var att en enskild bonde kunde begära att få sin mark utskiftad ur de gemensamma byägorna. Trycket från bygemenskapen minskade och bysystemet började på sina håll upplösas. I praktiken kom dock Storskiftet och Enskiftet att genomföras samtidigt så att det ibland inte riktigt går att skilja det ena från det andra.

Beslut om enskifte gick vidare till Skaraborgs län 1804 och för hela Sverige 1807. På många håll i Sverige var dock jordförhållandena svårare eftersom landskapet var mer differentierat. Exempelvis genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i hela Östergötland. Enskiftet fick sammanfattningsvis precis som Storskiftet inte riktigt den effekt som statsmakten önskade. Enskiftet skulle därför komma att efterföljas av nästa stora reform.

Laga skifte

År 1827 beslutade riksdagen slutligen att storskiftet och enskiftet skulle slås samman och lagstiftas. Sedan enskiftetsförordningarna hade riksdagen genom 1809 års regeringsform fått en starkare ställning och den föråldrade ståndsriksdagen avskaffades. Principerna i laga skifte kom att gälla ända fram till 1928. 

Lantmätare i arbete, Lantmätarna var de som gjorde förarbetet till skiftena, bilden hämtad från Wikipedia

Syftet med Laga skifte var att slutligen genomdriva de rationaliserings- och effektiviseringstankar som låg till grund för storskiftet och enskiftet. Precis som tidigare räckte det att en jordägare i byn begärda skifte för att processen skulle inledas. Lantmätaren med sina medhjälpare gjorde sitt arbete och kom med ett förslag som byförsamlingen hade att anta eller förkasta. Om förslaget blev antaget så inleddes omstruktureringen.

De gårdar som blev belagda med utflyttning fick hjälp av sina grannar att flytta sina gårdar dels med pengar och dels med dagsverken för att genomföra själva flyttarna av byggnader och lösöre. Oftast plockades hela gårdar ner och flyttades rent fysiskt till sina nya åkrar.

Till skillnad från storskiftet omfattade laga skifte även även utägomark, I mindre produktiva områden tilldelades ofta gårdarna dels ett stycke åker men också en bit av den tidigare gemensamma skogen.

Laga skifte innebar att varje bondes åkerareal samlades och lades ut på, i idealfallet, en plats. Den som fick sämre jord kompenserades med mer mark. Principen var att värdet skulle vara det samma före och efter skiftet. Odlingsarbetet blev genom skiftena effektivare och varje gård producerade mer. Även om lantmätarna strävade efter att behålla gårdarna i befintligt läge men eftersom målet att samla varje bondes ägor gemensamt vägde tyngre belades ofta gårdarna med utflyttning varpå de gamla byarna med anor från medeltiden splittrades.

En nyanserad bild av skiftesreformerna

Klassisk läroboksbild som förklarar skiftesreformerna, bilden hämtad från SO-Rummet

I klassisk historieskrivning brukar skiftesreformerna framförallt beskrivas som i den avslutande kommentar ovan: att de idylliska om än lite inskränkta byarna med rötter i medeltiden splittrades men att jordbruket blev rationellare och effektivare samtidigt vilket ledde till befolkningsökning och det som vi kallar för ”Den Agrara revolutionen”.

Sanningen är dock sällan så enkel som skolböckerna tillrättalagda värld ger utrymme till. Som vi såg ovan så genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i Östergötland, även om det tog fart i och med laga skifte så visar det tydligt att Sverige då som nu inte var enhetligt och att reformer fick olika stöd och effekt i olika delar av landet.

Det klassiska exemplet som ofta lyfts fram är Dalarna där de absolut flesta byar än idag inte är skiftade utan ligger kvar på sina ursprungliga platser. Liknande tendenser kan vi se i delar av Västergötland och Småland.

En bidragande förklaring kan vara att man i exempelvis Skåne tillämpade en viss typ av arvsrätt som kallas förstfödslorätt vilket helt enkelt betyder att äldste sonen ärvde egendomen medan man exempelvis i Dalarna lät döttrar ärva men bara hälften så mycket det gjorde att landskapet blev mer splittrat och också svårare att skifta.

Sett till riket som helhet var det i genomsnitt en tredjedel av alla gårdar som faktiskt kom att flyttas vilket betyder att merparten av byarna faktiskt kom att ligga kvar även om jordarealerna förändrades.

Den stora förändringen med skiftena menar modern forskning var snarare att klasskillnaderna på landsbygden kom att öka. Från ett tillstånd där i stort sett alla var jordägare öppnade skiftena vägen för större och effektivare brukningsenheter som gav störst ekonomisk effekt för de som redan hade de största arealer, följden blev på sikt att andelen obesuttna på landsbygden kom att öka kraftigt.

Spår kvar i landskapet

Den som idag strövar runt på den svenska landsbygden kan ganska lätt känna igen de utskiftade gårdarna i kulturlandskapet. De ligger ensamma, ofta i utkanten av ett åkerområde mot skogsbryn eller på en lägre höjd i landskapet. Vi kan också lätt känna igen de närmast spikraka skiftesvägarna som lantmätarna drog upp. Dessutom är de flesta av de många stenmurarna byggda i samband med att de nya raka skiftade åkrarna skulle inhägnas.

Referenser och vidare läsning

Fårad Mark – Niklas Cserhalmi

Äventyret Sverige, en ekonomisk och social historia - Antologi 

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg

Juvelen i den brittiska kronan – om skapandet av Indien

Teckning som föreställer massakern i Armitsar 1919

Minst 1,2 miljarder invånare på en yta som är en knapp tredjedel av Europas. Muslimer, buddister, hinduer och kristna och med en mångtusenårig historia av möte mellan öst, väst, nord och syd. Indien är om något ett konstrasternas land. Enormt och mångfacetterat, kulturellt språkligt och politiskt.

Det är omöjligt att i ett enda begränsat blogginlägg täcka in Indiens enorma historia men jag ska göra ett försök att titta på skapandet av det moderna Indien dvs. hur det Brittiska imperiet byttes ut mot den mångfacetterade konstruktion som utgör dagens Indien. Skälet är att som vanligt när det handlar om europeiska imperier så tenderar våra intressen att göra oss blinda för strukturer och förhållanden i länderna i fråga. 

När dessa sedan ska bli självständiga och vi öser in en dos av vår 1800-talsuppfinning nationalismen utbryter i regel kaos med folkmord och fördrivningar som följd. Indien är bara ett sådant exempel men mer om detta lite längre ner.

Vi börjar som vanligt med lite bakgrund:

Det historiska Indien, mellan öst och väst

Indus-civilisationen räknas tillsammans med Mesopotamien, Egypten (se min gamla essä om medelhavets historia) och den kinesiska som de fyra ursprungliga högkulturerna. Det som utmärker den indiska i relation till de tre andra är att det saknas skriftliga källor (vi har helt enkelt inte lyckats knäcka deras skriftkoder). Det gör att vår kunskap om den rika indiska kulturen är väldigt begränsad.

Sett till de fyra högkulturernas geografiska placering och mänsklighetens historiskt belagda ursprung i Afrika borde vi snarare än att betrakta Medelhavet som centrum i den historiska moderniseringen betrakta Indiska Oceanen på båda sidor av den indiska halvön som världens verkliga centrum.

Européerna kommer

Indiens förekomst hade varit känd av europeerna sedan urminnes tider. Redan Alexander den store styrde sin militärt expansionistiska kosa hit på 300-talet före Kristus. Men redan babyloner och sumerer hade kontakt med Indien 2000 år tidigare. De indiska naturtillgångarna och varorna var eftertraktade. Men varorna var extremt dyra på grund av de svåra transportförutsättningarna och från och med 1300-talet innebar det Osmanska riket i praktiken att vägen till Indien var stängd. Den så kallade Sidenvägen gick genom det fientliga territoriet. Det är mot denna bakgrund som vi ska se alla de europeiska sjöexpeditionerna varav Columbus från 1492 bara var en i mängden.

Porträtt föreställande Vasco da Gama gjort 1838, bilden hämtad från Wikipedia

Det stora genombrottet kom år 1498 när portugisen Vasco da Gama lyckads segla runt Afrika och ta sig till Indien. Handeln med de indiska lyxvarorna så som sidentyger, kryddor, indigo (ett färgämne), bomull och opium ökade kraftigt. Under nästan 100 år hade portugiserna i praktiken monopol på den indiska handeln eftersom de andra stormakterna var upptagna på andra håll. Men under 1600-talet fick de konkurrens av holländarna men framförallt britterna eftersom holländarna på sikt skulle koncentrera sig på de så kallade Kryddöarna i nuvarande Indonesien.

Ostindiska kompaniet

Ostindiska kompaniets vapen från 1700-talet, bilden hämtad från Wikipedia

I början av 1600-talet bildades de ostindiska kompanierna. Bland de första essäerna jag skrev på den här bloggen handlade om det Svenska Ostindiska kompaniet. Men i det här sammanhanget avses framförallt den stora och mäktiga brittiska organisationen. Syftet med kompanierna var att fördela riskerna av de dyra investeringarna från stater till privata ägare. För att underlätta handeln i orienten grundades stödjepunkter som på sikt kom att utvecklas till några av Indiens viktigaste och största städer, exempelvis Madras, Bombay och Calcutta.

Mogulväldet

Indien var på 1600-talet ett enormt område bestående av 100-tals furstendömen. Härskarna hette saker som Maharadja (om det var fråga om en hinduisk härskare) eller nawah eller sultan (om e var muslimer). Sedan 1520-talet låg den övergripande makten i händerna på mogulhärskarna som hade sitt palats i Delhi.

Den siste mäktige stormogulen Aurangzep, bildern hämtad från Wikipedia

Efter inledande stridigheter hade ostindiska kompaniet slutit avtal med mogulhärskarna som gav dem rätt att bedriva handel i området. 1707 dog stormogulhärskaren Aurangzeb. han efterlämnade en kaotisk situation och kort efter hans död under hans sons regeringstid skulle ett flertal lokala furstar försöka utöka sin makt. Resultatet blev ett inbördeskrig som förutom britterna även kom att involvera fransmännen, som också hade etablerat sig i Indien. Utan att det egentligen var syftet hade ostindiska kompaniets närvaro utvecklats till ett regelrätt kolonialvälde.

I Europa pågick 1740-1748 det Österrikiska tronföljdskriget och ett par år senare 1756-63 det så kallade Sjuårskriget. Båda krigen handlade om Storbritanniens och Frankrikes herravälde över världshaven och handeln. Striderna skulle även komma att föras i såväl USA som i Indien och lokala furstar allierade sig med än den ena än den andra och de europeiska stormakterna spelade ofta ut de lokala härskarna mot varandra.

Ostindiska kompaniet gjorde inga stora vinster på bolagsnivå däremot blev många av kompaniets ledande företrädare själva enormt rika på att så att säga skära i mellan. Resultatet av detta var att det brittiska samväldet genom parlamentet från 1773 började placera ut guvernörer för att säkerställa brittiska kronans intressen.

En av de mer berömda och brutala händelserna under denna tjugoåriga konflikt har gått till historien som ”Black Hole of Calcutta”. I juni 1756 intog nawaben (alltså en muslimsk lokal härskare) Siraj-ud-Daula med stöd av franska trupper det brittiska fortet i Calcutta. De britter som inte lyckades fly sattes i en fängelsehåla utan fönster. På morgonen visade det sig att de flesta, kanske så många som 123 av 146 fångar hade dött av syrebrist.

Robert Clive som ledde de brittiska styrkorna hämnades genom att inta Calcutta och på sikt driva ut fransmännen ur Bengalen och besegrade senare Siraj-ud-Daula i slaget vid Plassey 1757 vilket innebar att hela Bengalen eett par år senare kom under brittisk kontroll.

Den förste som utnämndes till generalguvernör över Bengalen var Warren Hastings. De brittiska besittningarna utvidgades successivt genom krig mot lokala furstar. I de erövrade områdena tilläts ofta (enligt klassisk kolonial modell) maharadjor och nawaber att sitta kvar och kom i praktiken att fungera som brittiska lydkungar. Dessutom bestämdes det att om furstar avled utan manliga arvingar skulle furstendömena tillfalla kompaniet.

Sepoyupproret

Britternas hämnd mot de upproriska sepoyerna var fruktansvärd. Bland annat bands soldaterna fast framför kanoner som fyrades av. Bilden hämtad från SO-rummet.

De erövrade brittiska staterna tvingades hålla soldater för britternas räkning. Regementena bestod av indiska så kallade sepoyer. Sepoystyrkorna bekostades med lokala skatter och blev på det sättet ”gratis” för brittiska imperiet. Under 1800-talet och ända fram till Indiens självständighet skulle hundratusentals indiska soldater komma att strida för sina brittiska herrar på så vitt skilda platser som Egypten, Mauritius, Afghanistan och Kina för att inte prata om de två världskrigen (men mer om det senare).

Men att ha en stor militär kraft bestående av underlydande och samtidigt befinna sig i kraftig minoritet är våghalsigt. Det visade sig 1857 när ett fullskaligt uppror bröt ut bland de indiska soldaterna. Den tändande gnistan sägs ha varit en ny slags patroner som skulle bitas av med tänderna. Då patronerna var smorda med en blandning av fett från ko och gris (heliga djur för både hinduer och muslimer). I praktiken handlade dock konflikten om betydligt mer strukturella och ekonomiska frågor.

Indierna var helt enkelt väldigt missnöjda med det koloniala styret med Ostindiska kompaniets ständigt ökade skatter samtidigt som bolaget bedrev en omfattande triangelhandel där Indiskt opium hamnade i Kina som betalning för framförallt te och porslin som fördes tillbaka till England för att mätta aptiten på dessa varor.

Dessutom hade Indien under det brittiska styret förvandlats till enbart en råvaruexportör. Industriellt massframställda varor från Storbritannien hade lyckats konkurrera ut de inhemska producenterna av såväl textiler som trävaror och smidesprodukter. Den indiska ekonomiska utvecklingen hämmades därmed.

Sepoyupproret, som européerna kallade det eller första frihetskriget som indierna själva kallar det, bröt ut i maj 1857. Soldaterna dödade ett femtiotal brittiska officerare och deras familjer innan de tågade mot Delhi. Väl i Delhi upphöjde de den maktlöse stormogulen Bahadur Shah II till galjonsfigur för sitt uppror. Det hela utvecklades från ett mindre myteri bland soldaterna till ett landsomfattande uppror. Britterna slog ner upproret men först efter ett helt år av blodiga strider.

Vicekungen tar över

Delvis som en effekt av Sepoyupproret fråntog brittiska kronan kompaniet dess makt över Indien. Kompaniets snäva ekonomiska intresse hade helt enkelt tillåtits att gå för långt. Istället skapades den nya statsbildningen Brittiska Indien med en av regeringen utsedd vicekung och en central förvaltning i Calcutta.

De militära expansionerna avslutades trots att ungefär en fjärdedel av kontinenten fortfarande kontrollerades av lokala härskare. De kvarvarande furstarna fick sitta kvar med sina titlar, befogenheter och i sina palats allt under förutsättning att de accepterade den brittiska överhögheten.

300 miljoner indier styrdes nu av en vicekung och en organisation bestående av kanske 2000 tjänstemän som hade en ambition att modernisera landet. Järnvägar, bevattningssystem och kanaler anlades i det som vicekungen Lord Mayo kallade ”det storslagna arbetet med att styra en underlägsen ras”. Vinsterna från alla dessa storslagna projekt hamnade självklart uteslutande i fickorna på det brittiska samväldet.

Drottning Victoria, Indiens första kejsarinna. Bilden hämtad från Wikipedia

1876 utsåg drottning Victoria (denna enastående kvinna har jag länge tänkt förära en egen biografisk essä) till kejsarinna över Indien. I samband med detta bjöd dåvarande vicekungen earlen av Lytton på en storslagen fest till hennes ära. Detta gjordes samtidigt som århundradets värsta hungersnöd med över 5 miljoner döda pågick i Indien.

Frihetskampen börjar

Mahatma Gandhi, bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt som de allra flesta indier levde i fattigdom på landsbygden eller i städernas växande slumområden så sådde moderniseringen ett frö till en indisk utbildad medelklass av unga män som kom att fungera som lägre tjänstemän i förvaltningen. Genom europeiska universitet kom till sist även de i kontakt med tidens idéer om demokrati och jämlikhet.

Trots det växande missnöjet företrätt stred över en miljon indier lojalt för brittiska samväldet i det första världskriget. Många indier trodde att de precis som många andra länder skulle få sin frihet efter att kriget väl var slut men de misstog sig.

1919 inträffade massakern i Amritsar där 300 indier dog efter att brittiska soldater öppnat eld mot en fredlig demonstration för demokratiska rättigheter. Denna händelse spädde på hatet mot den utdaterade kolonialmakten. 1920 klev Mahatma Gandhi fram som symbolen för frihetskampen och hans asketism gjorde att motståndet även väcktes hos människor i de lägre kasterna. Motståndet utvecklades till en massrörelse. Hans parhäst i det som skulle utvecklas till kongresspartiet var Jawaharlal Nehru.

Även om Gandhi själv förespråkade fredliga metoder förekom det gott om våldsamma upplopp som slogs ner brutalt, något som bara ökade missnöjet ytterligare.

Mountbatten och delningsplanen

Louis Mountbatten, Indiens siste vicekung. Bilden hämtad från Wikipedia

En faktor som hindrade och försvårade kampen för ett fritt Indien var den uråldriga splittringen mellan hinduer och muslimer. Redan 1906 hade organisationen Muslim League bildades med syfte att det fria Indien skulle delas i en hinduisk och en muslimsk stat.

Efter det andra världskriget stod det till sist klart för britterna att det inte längre var hållbart att behålla greppet över den indiska kolonin. Ännu en gång hade miljontals indiska soldater stridit och offrat livet i ett europeiskt krig och missnöjet tog sig enorma proportioner.

I februari 1947 utsågs earlen Louis Mountbatten till den sista vicekungen i Indien. Hans uppdrag var att förhandla fram ett avtal kring hur den indiska självständigheten skulle bli verklighet. Månader av samtal med representanter för de olika organisationerna samt med furstar från alla de 550 småstater som skulle inlemmas i den nya statsbildningen vidtog.

Mountbatten verkar ha insett vad allt för många britter inte förstod nämligen att uppdelningen i ett hinduiskt och ett muslimskt Indien skulle resultera i e katastrof. Tyvärr fick han rätt.

Natten mellan den 14 och 15 augusti 1947 lämnade britterna ifrån sig makten och de två självständiga staterna Indien och Pakistan bildades. De enorma folkomflyttningar som följde när stora grupper hinduer och muslimer skulle flytta till sina nya hemländer resulterade i konflikter som kostade omkring en miljon människor livet. Redan i slutet av 1947 utbröt också krig om det av Indien annekterade området Kashmir, en konflikt som fortfarande pågår.

Referenser och vidare läsning

Imperiernas tid – Hank Westerling
Indiens historia – Sören Wibeck

De som inte fick vara med – om rösträtten och dess styvbarn

Berömt foto som föreställer en demonstration för allmän och lika rösträtt 1917. Demonstrationen har urartat och polisen gör chock med sablar mot demonstranterna, mannen med käppen strax till vänster om mitten är Hjalmar Branting som har skyndat ut ur riksdagshuset för att försöka lugna stämningarna.

Igår firade vi 100-årsjubileet av propositionen om införande av allmän och lika rösträtt. Regeringen Edén som var en koalitionsregering bestående av Liberaler och Socialdemokrater hade tagit ett nytt initiativ efter att den tidigare regeringen Staaf hade fallit på rösträttsfrågan ett par år tidigare. Den här gången röstades propositionen igenom i riksdagens första kammare och allmän och lika rösträtt kunde formellt införas genom en grundlagsändring den 26 januari 1921.

Sverige var med detta beslut sist i Norden med att införa allmän och lika rösträtt. Det kan vara värt att påminna sig om detta när vi i vårt land tenderar att slå oss för bröstet och se oss som demokratins förlovade land. 

Jag vill med denna essä uppmärksamma jubileet men samtidigt passa på att diskutera exempel på de som inte omfattades av reformerna.

Kampen för rösträtten

Rösträttsrörelsen uppstod långt innan själva partiväsendet. Rösträttsrörelsen bedrev opinion och stöttade politiska kandidater som var för ett utökande av rösträtten. Det saknades dock en fast organisation inte heller fanns det något politiskt program att falla tillbaka på. Rörelsen byggdes upp av olika rösträttsföreningar runt om i landet, exempelvis i Stockholm 1886. 

Rösträttsrörelsens företrädare hade ofta sin bakgrund i arbetarrörelsen och/eller nykterhetsrörelsen, och hade därför en tydlig tyngdpunkt för liberala och socialistiska idéer. 

De kandidater som i regel stöddes var i regel liberala. De liberala var de som tydligast hade ett rösträttsvänligt program. Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män hade lyfts i riksdagen 1884, men motionen avslogs. 

Det fanns inte vid denna tidpunkt något socialistiskt parti som var representerade i riksdagen. (Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889.) Dock var inte alla liberaler från början för allmän och lika rösträtt, och vilket valsystem man föredrog skiftade. 

Under 1880-talet formaliserades och strukturerades rösträttsrörelsen bland annat till följd av den så kallade tullstriden 1887. 

En distriktsorganisation av rösträttsrörelsen bildades 1887 i Linköping. Initiativtagare var Isidor Kjellberg och Alfred Edling. Liberaler från Östergötland blev drivande i bildandet Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som bildades 1890. På grund av den geografiska kopplingen antogs Östergötlands landskapsblomma, blåklinten, som symbol för rörelsen. 

Rösträttsrörelsens förste ordförande var Julius Mankell, officer och riksdagsledamot. När han avled 1897 övertogs ordförandeskapet av David Bergström, båda dessa var liberala riksdagsledamöter. 

Vid två tillfällen, 1893 och 1896, anordnades så kallade "allmänna folkriksdagar" där rösträttsrörelsen samlade långt fler medborgare än som hade rösträtt i andrakammarvalen vid samma tid. 1893 deltog över 150 000 personer. 

I samband med att partiväsendet växte fram i slutet av 1800-talet så minskade behovet för den fristående rösträttsrörelsen. Samtidigt uppstod en spänning mellan socialdemokrater och liberaler inom rösträttsrörelsen. Konflikten handlade om användandet av strejker som politiskt vapen där Socialdemokraterna ställde sig positiva, medan liberalerna, föga förvånande, var negativa. 

Eftersom liberalerna var tongivande inom rösträttsrörelsen och rösträttsrörelsen successivt alltmer kommit att fungera som valorganisation för liberala partier var steget ganska naturligt till att ombilda rörelsen till en fast partiorganisation. 

Den 16 januari 1900 bildades därför Liberala samlingspartiet på Hotell Continental i Stockholm. På ett möte i Linköping samma år bestämdes att rösträttsrörelsen skulle upplösas till förmån för en liberal partiorganisation utanför riksdagen. Detta blev verklighet 1902 med bildandet av Frisinnade landsföreningen. 

Liberalerna (tidigare Folkpartiet) markerade sina rötter i rösträttsrörelsen genom att fram till 2016 ha en blåklint som partisymbol. 

Både socialdemokrater och liberaler fortsatte att driva frågan om utvidgad rösträtt i olika steg. Vid sekelskiftet hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val. Det innebar ett ökat stöd för de reformvänliga partierna. 

Den växande opinionen för en förändring av rösträtten gjorde att regeringen Boström 1896 lade en proposition om en utvidgning av rösträtten. Propositionen röstades dock ned av riksdagen. Detta var den första av en lång rad försök att förändra demokratins spelregler som inte lyckades passera riksdagen. Ofta skulle det handla det om att den konservativa förstakammaren blockerade förslagen.

På Socialdemokraternas kongress 1898 beslutades att man skulle genomföra en storstrejk i syfte att tvinga fram en utvidgning av rösträtten. Liberalerna genomförde under samma tid en namninsamling som gav 400 000 namnunderskrifter. Den planerade storstrejken kom dock till stånd först fyra år senare. 

År 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade för kvinnlig rösträtt. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och kom att vara aktiv i agitationen fram till 1921.

Demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg. Bild från Nordiska museet, hämtad från Wikipedia

Rösträtten som vanns 

År 1909 lyckades regeringen Lindman driva igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män vid val till andra kammaren. Vid valet till andra kammaren 1911 blev de radikala partierna därmed ännu större. Men första kammaren fortsatte att vara ett konservativt fäste och regeringspropositioner om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren och i kommunalvalen föll på grund av det. 

Liberalen Karl Staaffs andra regering lade 1912 fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen bifölls i andra kammaren men röstades ned i första kammaren. 

År 1917 tillträder en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister. Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt som fick bifall i andra kammaren men röstas ned i första kammaren. Men under 1917 och 1918 inträffade avgörande händelser i omvärlden som gjorde att förutsättningarna förändrades i grunden. 

Nils Eden, bilden hämtad från Wikipedia.

Den 17 december 1918 (alltså för 100 år sedan igår) beslutade den extrainkallade riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Extra riksdagen hade egentligen inkallats för att diskutera statstjänstemännens löner som på grund av kriget hade blivit frysta. Detta viktiga principbeslut lade i sin tur grunden för de lagändringar som möjliggjorde rösträtt för kvinnor. Eftersom rösträtten reglerades i grundlagen gällde särskilda regler för lagändring, nämligen att två likadana beslut fattas av två riksdagar, det vill säga med ett riksdagsval emellan. 

Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första av de två grundlagsändringsbesluten. I och med detta ansåg många, däribland Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, att reformen var i hamn. 

Hösten 1920 hölls det sista svenska riksdagsvalet där enbart män hade rösträtt. 

Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande beslutet om grundlagsändring. Därmed fick kvinnor riktig rösträtt. På hösten samma år ägde det första riksdagsvalet där kvinnor fick rösta rum. Genom rösträttsreformen blev kvinnorna också valbara. Fem kvinnor, Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund, valdes in och de tillträdde sina riksdagsplatser när riksdagen öppnade 1922. 

Den allmänna och lika rösträtten hade därmed införts.

De som inte fick vara med

Nuförtiden brukar det ofta vara 1921, det år då kvinnor fick rösträtt, som man hänvisar till då man diskuterar den allmänna rösträttens införande i Sverige. Det skvallrar inte bara om samtidens syn på fullvärdiga medborgare utan också om vår egen – ännu var de som dömts till någon form av straffpåföljd utan rösträtt. Det skulle dröja ända till 1937 innan fängelseinterner fick rösta i riksdagsvalen.

Mest frapperande i den svenska rösträttshistorien är emellertid det faktum att de fattigaste, de som i dag skulle kallas socialbidragstagare, var fråntagna rätten att påverka samhället genom allmänna val ända fram till 1945. Anledningen var just att de ansågs slarviga och därmed oförmögna att fatta beslut som rörde hela samhället. Det hävdades att fattigdomen omöjliggjorde ett intresse för samhället – fattiga förmodades inte kunna se till det allmännas bästa utan bara till sin egen vinning.

I dag får både fattiga och kriminella rösta i Sverige. Men 1945 års rösträttsreform var inte den sista. År 1976 tilldelades utländska medborgare rätten att rösta i lokala val. Fortfarande får dock inte alla som bor i Sverige rösta i riksdagsvalen – barn, ungdomar och utlänningar har av olika skäl inte rösträtt.

Medborgarskapet är i många länder nyckeln till rösträtten. Det är rimligt men leder till att de som av olika anledningar inte får medborgarskap inte heller ges möjlighet att påverka samhällets utveckling genom val. I ett land som säger sig vara mångkulturellt kan detta onekligen bli ett problem.

Den senaste svenska rösträttsbegränsningen som togs bort var myndighetskravet som försvann 1989, vilket bland annat innebar att flertalet psykiskt handikappade och utvecklingsstörda fick möjlighet att rösta. I viss bemärkelse skulle man således kunna hävda att det först var då som handikappade började ses som fullvärdiga medborgare.

Kuriosa

• Liechtenstein var det sista landet i Västeuropa att införa kvinnlig rösträtt detta skedde så sent som 1984.
• I Schweiz införde man allmän rösträtt 1971 i riksvalet. I lokalval så införde kantonen Appenzell Innerrhoden rösträtt för kvinnor så sent som 1990.

Avslutning

Allmän och lika rösträtt är i mångt och mycket en definitionsfråga. Vi förknippar den med myndighet även om det var först 1975 som det beslutades att rösträttsåldern skulle vara 18 år. Barn och utlänningar som inte har bott tillräckligt länge i Sverige har inte rösträtt och för att få rösta i riksdagsvalen krävs medborgarskap. Vem som har respektive inte har rösträtt är således en fråga om maktförhållande vilket betyder att med samma självklarhet som rösträtten under 1900-talet utvidgades till att omfatta allt fler skulle den kunna inskränkas och begränsas. Därför måste kampen för demokratin vara allestädes närvarande, diskussionerna och kampen måste hela tiden föras och vara närvarande.

Referenser och vidare läsning

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg