Efter inte mindre än 164 dagars kompakt tystnad återuppstår er älskade historieblogg från sina egna ruiner och historiska dimmor. Författaren ifråga har flyttat, bytt jobb och börjat tokträna för Den svenska Klassikern (jag ska berätta historien om detta också) och därmed inte haft lika mycket tid att skriva eller läsa. Men nu är jag tillbaka och eftersom jag insett hur mycket jag saknat detta så jag ska försöka skriva en kortare essä i veckan åtminstone. Och vad kan vara mer passande efter ett långt uppehåll att prata om världens längsta krig?
116 år. Så länge pågick den hittills längsta konflikten mellan två länder. Hundraårskriget mellan England och Frankrike kom att prägla i stort sett hela den period som vi i Västeuropa idag kallar för senmedeltiden. Från 1337 till 1453 slogs de båda länderna mot varandra. Men vad slogs man för och hur gick det hela till?
I och med Vilhelm av Normandis erövring av England 1066 så inleddes en låg period i engelsk historia där de engelska kungarna och hela den engelska överklassen/adeln var fransk. Detta ledde till ständiga konflikter mellan den franska och den engelska kungamakten som utmynnade i regelrätt krig 1337.
Kriget som mestadels bestod av mindre drabbningar och omfattande plundring fördes framförallt på fransk mark. De 116 år som konflikten pågick skulle få fasansfulla konsekvenser för fem generationer människor och skulle också nära legender om en lång rad historiska personer.
Bakgrund: vem har egentligen rätt till Frankrikes krona?
1328 dog den franske kungen Karl IV barnlös och eftersom han saknade arvingar utsåg de franska stormännen hans kusin Filip av Valois till hans efterträdare. På anda sidan engelska kanalen hade ätten Plantagenet efterträtt Vilhelm erövrarens ätt på tronen. Ätten Plantagenet hade i sin tur stora besittningar inte bara i England utan framförallt styrde man över det område som kallas Akvitanien som omfattar nuvarande sydvästra delen av Frankrike.
Den engelska kungen Edvard den III hade blivit kung över England genom att hans mor och hennes älskare hade mördat hennes far Edvard II. I praktiken var det dock modern Isabella och älskaren greve Roger Mortimer som styrde landet.
Isabella var syster till den avlidne franska kungen och hon reste genom sändebud krav på Frankrikes tron antingen för henne själv eller för hennes son. De franska stormännen meddelade dock att de inte var intresserade av en engelsk regent på den franska tronen.
1330 hade Edvard tröttnat på att vara gallijonsfigur och valde att låta avrätta Roger Mortimer och avsätta sin mor som fick en behaglig tillvaro som ”pensionär”.
Frankrike var vid den här tidpunkten västra Europas mäktigaste land och hade i den rollen efterträtt först Frankerriket och sedan det Tyskromerska riket. Särskilt betydelsefullt var det att man hade dåtidens absolut mäktigaste arme med en bas i sitt starka rytteri. England var vid samma tidpunkt ett land med en femtedel så stor befolkning och i allt väsentligt i avsaknad av centralstyre. Stormännen och adeln styrde i stor utsträckning sig själva. Men denna ordning skulle snabbt komma att förändras.
Edward III:s viktigaste reform var att snabbt omorganisera och modernisera den engelska armen. 1333 vann man också en lysande seger över de upproriska skottarna som under hans båda företrädare och delvis under ledning av William Wallace (ni vet han som spelas av Mel Gibson i filmen Braveheart) fram till 1305 hade gjort livet surt för engelsmännen.
Samtidigt försämrades relationen till Frankrike och det höll på att bli krig när den skotske kungen David II tog sig till Frankrike och fick beskydd av den franska kungen Filip VI. Endast genom påvens medlingsinsatser förhindrades öppet krig men båda länderna rustade nu aktivt för ett krig som tycktes omöjligt att förhindra.
Den 24 maj 1337 deklarerade Filip VI att Akvitanien var beslagtaget. Franska trupper plundrade ett antal gränsstäder i området och Edvard svarade med att helt sonika göra anspråk på Frankrikes tron. Kriget var därmed ett faktum.
Krigets första fas, brittiska segrar
Medeltida krigföring bestod till över 90 procent av plundringståg och långvariga belägringar. Det var endast under ett par månader om året som marken och vägarna var tillräckligt torra för att kunna bära någon större arme därför blev också konflikterna väldigt utdragna historier.
Genom ett större sjöslag vid Sluis (Sluys) utanför Flandern i nuvarande Nederländerna 1340 skaffade sig de engelska skeppen kontroll över engelska kanalen och kunde börja föra kriget på fransk jord. Vid det berömda slaget vid Crécy sex år senare 1346, besegrades de franska riddarna totalt.
Framförallt har denna drabbning gått till historien som det tillfälle där den bepansrade riddaren gjorde sitt definitiva uttåg från det medeltida slagfältet till förmån för det lätta infanteriet. Vid båda tillfällena besegrades det numerärt överlägsna franska rytteriet av engelska lätta soldater beväpnade med den tidens stora militära innovation, långbågen.
Genom att vänta ut sina motståndare och från en defensiv position sända skur efter skur (skickliga bågskyttar kunder skjuta upp till tio projektiler i minuten) av pilar mot de framryckande tunga ryttarna blev dessa lätta byten. Bågarna var dödliga på över 200 meters avstånd och kunde tränga igenom de tjocka stålrustningarna. Dödssiffror från den här tidens slagfält ska alltid tas med stora nävar salt men vid massakern i Crécy talas det om 12000 engelsmän mot 36000 fransmän (proportionerna säger något om den tekniska överlägsenheten).
Den andra tunga brittiska provinsen i nuvarande Frankrike var alltså Akvitanien, eller Gascogne, i sydväst. Härifrån ledde tio år efter de inledande striderna Edvard III:s son prinsen av Wales också känd som ”Svarte prinsen”, ett fälttåg mot centrala Frankrike. I slaget vid Poitiers 1356 upprepades i princip förloppet från Crécy, dessutom tillfångatogs Johan II av Frankrike och hölls fången fram till sin död 1364. De franska arméerna var i praktiken slagna.
De segerstinna engelsmännen skaffade sig nu full suveränitet över sina län i Frankrike, vilket bekräftades genom freden i Brétigny 1360.
Andra fasen, franska framryckningar
Johan II:s son och efterträdare Karl V vägrade dock erkänna fredsvillkoren utan återupptog 1369 fientligheterna, vilka pågick ända till hans död 1380. Under detta skede trängdes engelsmännen gradvis tillbaka. De franska styrkorna hade lärt sig av sina misstag under de tidiga åren av kriget och valde istället att inte alls konfrontera sina motståndare på slagfältet. Istället ägna man sig åt ren gerillakrigföring med små självständiga styrkor som drog runt och slogs. Ett efter ett föll de engelska fästena och vid Karl V:s död 1380 återstod bara ett fåtal stödjepunkter.
Kriget fördes även in i Spanien. Där Frankrike och England tog ställning för varsin av två bröder som slogs om Kastiliens krona. Enligt uppgift ville Frankrike framförallt hitta uppgifter åt arbetslösa soldater som annars drog omkring och plundrade den franska landsbygden. Vid slaget vid Nájera 1367 besegrades de franska trupperna av den svarte prinsen.
När Karl V dog 1380 var Frankrike ett moderniserat rike med en effektiv statsapparat. Kriget avstannade och en vapenvila slöts 1389. Härefter inträdde en period av osäker fred, då båda länderna var upptagna av interna politiska problem, bland annat hotades England på nytt av skotska trupper.
Tredje fasen, Jeanne d’Arc vänder stridslyckan
Karl V:s son Karl VI, som 1388 formellt hade tagit över tronen, led svårt av psykiska åkommor och har gott till historien under namnet Karl ”den galne”. Bland annat sägs det att han inbillade sig att han var gjord av glas och därför inte kunde röra sig av rädsla för att gå sönder.
Under tiden präglades den franska politiken av rivalitet mellan två stormannapartier förknippade med greven av Armagnac respektive hertigen av Burgund.
Den nye engelske kungen Henrik V angrep 1415 med en framgångsrik offensiv, som resulterade i en förkrossande seger vid Azincourt samma år. Även denna gång följde striden det tidigare mönstret med tunga franska ryttare som mötte disciplinerat brittiskt infanteri. Denna seger och de interna franska motsättningarna ledde till engelsk kontroll över hela sydvästra och norra Frankrike inklusive Paris.
Frankrike räddades av att Karl VI slöt ett avtal med Henrik V 1420 där han lovade sin dotter som hustru åt den engelske kungen. Karls egen son Karl VII förklarades samtidigt för illegitim.
1429 inträdde en vändpunkt i kriget. Under den engelska belägringen av Orléans undsattes staden av en hjälpstyrka, som hade organiserats av den unga Jeanne d’Arc. Under de följande decennierna återtog franska kronan steg för steg de förlorade territorierna. Betydande franska segrar vanns vid Formigny 1450 och Castillon 1453 (då kanoner för första gången spelade en avgörande betydelse) Engelsmännen fick till slut även överge de gamla besittningarna i sydväst. När stridigheterna upphörde 1453 fanns bara staden Calais kvar som engelsk.
Långsiktiga konsekvenser
Hundraårskriget avslutade på sätt och vis medeltiden i Europa. Först visade den engelska taktiken att den beridna adelns dominans på slagfältet var borta. En annan typ av arméer med mer ”folklig” profil trädde i dess ställe. Värvade soldater ofta med bakgrund i bondeklassen skulle komma att dominera slagfälten. Men framförallt innebar hundraårskriget att den feodala ekonomin överallt i Västeuropa gick in i ett krisskede delvis på grund av de många krigen men också av de efter 1350 återkommande pestepidemierna. I adelns ställe kunde kronan och staten stärka sin ställning eftersom man inte var lika beroende av stridande vasaller. Istället infördes beskattningssystem som blev mekanismer som stärkte kungamakten och banade väg för 1500 och 1600-talens enväldiga monarkier där Frankrike skulle komma att tjäna som det starkaste exemplet.
Vidare läsning
K.B. MacFarlane, ”War, the Economy and Social Change: England and the Hundred Years’ War”, Past and Present 1962
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar