 |
| Några av de 95 teser som Luther publicerade i oktober 1517 (Bilden hämtad från Wikipedia) |
För ganska exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517, inleddes
den process som i efterhand har kommit att kallas reformationen. Den då 34
årige munken, prästen och teologen Martin Luther publicerade den dagen det
manifest som senare har kallats för de 95 teserna. Det sägs dessutom att han
efter att han hade publicerat teserna och skickat dem tillsammans med ett brev
till ärkebiskopen och fursten Albrekt av Magdeburg och Mainz passade på att
spika upp dem på Wittenbergs kyrkport.
Resten är historia (vilket kanske är en överflödig kommentar
i en historieblogg) och Luthers handlingar kom att ge genklang i hela den
kristna världen. Krig, våldtäkter och dödande skulle följa i spåren av de
teoretiska funderingar som inryms på några få gulnade pappersarken.
Vad var det egentligen som fick honom att reagera så starkt?
Och, om vi vänder på det hela, hur kunde den här korta texten få så enorma
konsekvenser att hela den kristna världen skulle skakas i sina grundvalar, helt
nya kristna samfund skulle uppkomma, och ett blodigt krig skulle slita sönder
hela Centraleuropa? Det ska vi försöka redogöra lite för i det här inlägget.
Men låt oss börja med själva huvudpersonen, alltså Martin
Luther:
En ”fattig” munk från
Mansfeld
 |
| Martin Luther som munk, tavlan hänger på Tyska nationalmuseet bilden hämtad från Wikipedia |
Den som kan sin litteraturhistoria och sin Fröding känner
igen travesteringen ovan från dikten ”En fattig munk från Skara”, för den som
inte känner till den vill jag påpeka att den är läsvärd inte minst mot bakgrund
av den innehåller många likheter med Luthers moraliska reaktion på kyrkans inre
liv i början av 1500-talet. Icke förty var detta ett rejält sidospår som har tillåtits att svälla ut över allt för många rader.
I mytbildningen kring Martin Luther har det ofta framställs
som att han skulle ha kommit från en relativt obetydlig bakgrund. Så var inte
alls fallet. Luthers far Hans som tidigare hade lyssnat till det, på svenska,
något mindre smickrande efternamnet Luder var en relativt förmögen kopparmagnat
med delägande i gruvor och smältverk som främsta inkomstkälla.
Martin hade fötts den 10 november (samma dag som er
favoritbloggare) 1483 i staden Eisleben i Sacshen i mellersta Tyskland.
Hans far var fast besluten om att hans son skulle få en
gedigen utbildning och såg antagligen framför sig hur Martin som jurist skulle
kunna få en viktig position som rådgivare till någon av alla de tyska
furstarna. Till saken hör alltså, och det har stor betydelse för historiens
utgång, att det dåvarande Tyskromerska riket var splittrat i en mängd små furstendömen
med självständiga furstar som ständigt bekrigade varandra. De viktigaste av
dessa furstar var de så kallade kurfurstarna som var sju till antalet och bestod av
tre biskopar för de självständiga biskopsdömena i Mainz, Trier, och Köln,
greven av Pfalz vid Rhen (detta fenomen tarvar säkerligen en allt för lång egen
förklaring), hertigen av Sachsen, greven av Brandenburg och kungen av Böhmen (alltså nuvarande Tjeckien). Kurfurstarnas befogenhet var att utse vem som skulle ha
rätt att titulera sig tyskromersk kejsare.
År 1501 efter att ha grundutbildats i lärdomsskola skrevs
Martin in som student vid universitetet i Erfurt (också det i centrala
Tyskland). Efter att ha avlagt grundexamen började han, allt enligt sin fars
önskemål, att utbilda sig i juridik men han hoppade av till förmån för studier
i teologi och filosofi. Bland inspirationskällorna utmärker sig dels
Aristoteles och dels William Ockham där den senare kan sägas utgöra någon slags
basgestalt i rörelsen mot en allt mer empiristisk uppfattning. Luther skulle
utifrån detta komma att ifrågasätta framförallt tron på kyrkofädernas
auktoritet till förmån för det enda verkligt sanna, det vill säga Bibeln. Det
är svårt för oss att acceptera det idag eftersom Luther och lutheranismen ses
som en mer tolerant och liberal trosuppfattning att Luthers utgångspunkt är
fundamentalism där Bibeln ska tolkas bokstavligt och där påvar och andra
prelaters tolkningar är sekundära.
Luther bestämde sig alltså för att lämna sina juridikstudier
och istället bli munk. Han sägs ha förklarat det hela med en specifik menade
senare att det var på grund av en viss händelse: I juli 1505 var han på väg
tillbaka till universitetet efter att ha varit på besök i föräldrahemmet. Han
överraskades av ett oväder och när en blixt slog ner när honom lär han ha
ropat: "Hjälp mig Sankta Anna, så ska jag bli munk!” Han
såg detta rop som ett heligt löfte som han inte kunde bryta. Han gick således
in i augustinklostret i Erfurt som novis något som hans far blev ursinnig över
eftersom han ansåg att utbildningen var bortkastad.
Luther gick enligt uppgift in för sitt nya liv som munk med
väldigt stor ingivelse, lite för stor ingivelse tydligen. Luthers överordnad
menade att mer arbete skulle avleda Luther från överdrivna själviakttagelser
och beordrade honom att göra akademisk karriär. År 1507 prästvigdes han och
1508 började han undervisa i teologi vid Wittenbergs universitet. Under vintern
1510–11 fick han chans att tillsammans med en annan munk besöka Rom och
förfärades enligt uppgift av det omoraliska livet som präster, kardinaler och
biskopar levde. I oktober 1512 blev han slutligen teologie doktor vid just
Wittenbergs universitet.
Synen på nåden och
frälsningen
Jag är ingen religionshistoriker, jag är egentligen ingen
historiker alls utan bara en ytterst intresserad amatör, men jag vill ändå
försöka mig på att förklara Luthers tankar utifrån ett rent religiöst
perspektiv.
Luthers akademiska verksamhet kom uteslutande att inrikta
sig på bibeltolkning. Genom sina studier kom han att uppfatta vissa centrala
begrepp framförallt botgöring och rättfärdighet på ett delvis annat sätt än det
stipulerades i den katolska traditionen. Luthers uppfattning går i grunden ut
på att människan inte uppnår nåd genom att samarbeta mellan gud och människan,
vilket ju är själva grundprincipen med hela kyrkans existens, utan endast kan
komma till människan genom Guds försorg. Eller annorlunda uttryckt det är bara
genom att tro på gud och Jesus som vi kan nå honom. Goda gärningar i kyrkans
namn har ingen direkt effekt. För att illustrera det hela lite närmare, och
samtidigt visa vilken stor bibelkännare Luther faktiskt var återges här ett
litet stycke ur de så kallade Schmalkaldiska artiklarna där Luther 1537
försökte sammanfatta sin religiösa doktrin:
Den första, och
huvudsakliga, artikeln är denna: Jesus Kristus vår Gud och Herre, dog för våra
synder och uppstod igen ifrån de döda för att ge oss nåd (Romarbrevet 3:24-25).
Han endast är Guds lamm, som borttager världens synder (Johannesevangeliet
1:29) och Gud har låtit Honom ta på sig alla våra skulder (Jesaja 53:6). Alla
är vi syndare och vi får mottaga nåden utan att själva ha förtjänat den, enbart
genom Hans nåd och genom den försoning som uppnåtts genom Kristus, genom hans
blod (Romarbrevet 3:23-25). Det är nödvändigt att tro på detta. Detta kan inte
på något annat sätt förstås eller begripas eller införlivas. Därmed är det
klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss ... Inget i
denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt
annat går under (Markusevangeliet 13:31).
Frågan om avlaten och
brytningen med påven
 |
| Avlatsbrev, bilden hämtad från Wikipedia |
Särskilt en företeelse som kom att uppta den unge Luthers
tankar handla om den så kallade avlaten.
Avlat innebär enligt katolicismen ett efterskänkande av
botgöring för begångna synder. Själva syndens förlåtelse ges genom bikten som
är ett av de heliga sakramenten däremot anses inte synderna vara ogjorda förrän
dessa har sonats genom botgöring. Det här är för övrigt en av många vanliga
missuppfattningar kring avlaten att det slarvigt skulle handla om syndernas
förlåtelse i allmänhet och inte specifikt om botgöringen men för 1500-talets
kristna var denna skillnad självklar. Man brukar prata om ”de timliga straffen” som alltså syftar på att olika synder innebär
en mer eller mindre lång vistelse (tid) i den renande skärselden (kuriosa kan
sägas att själva förekomsten av skärselden i sig inte är direkt hämtad ur
Bibeln utan har sina rötter i Apokryfiska skrifter, alltså texter som inte
fördes in i nya testamentet. Själva skärselden som fenomen i den kristna tron brukar
tillskrivas Gregorius den store som var påve i slutet av 500-talet).
Avlaten förenades historiskt med mödosam botgöring i form av
vallfärd och fasta. Med tiden blev avlaten dock mer och mer
institutionaliserad. Exempelvis införde påven Urban III en ny form av avlat
genom att ge den till alla som valde att delta i det första korståget (detta ska
jag utveckla i en särskild artikel vid något tillfälle). Den utsträcktes även
till dem som valde att delta som finansiärer av korståget vilket ger en
föraning om vad som komma skulle.
Att skänka pengar till fromma ändamål blev successivt ett
sätt att få avlat och insamlingar sköttes av särskilda avlatspredikanter. Under
senmedeltiden utvecklades detta till en ren kommersiell försäljning av så
kallade avlatsbrev.
Avlatsbreven var ett dokument som med biskopliga vaxsigill
intygade att innehavaren hade gjort bot för sina synder. Från början var
antagligen breven en slags andrahandsupplåtelser där biskopen lät någon annan,
en präst eller munk, överlämna ett bevis på att någon hade fullgjort sin
botgöring. Men successivt utvecklades det hela alltså till rent kommersiella
produkter.
Steget är aldrig långt mellan det andliga och det världsliga
perspektivet och det har bevisligen genom historien alltid varit enkelt
att åsidosätta den religiösa doktrinen till förmån för den världsliga
förplägnaden.
Särskilt beryktad kom avlatspredikanten och dominikanen
Johann Tetzel att bli i Tyskland i början av 1500-talet. Men först ytterligare
en liten bakgrundshistoria som handlar om den rådande situationen hos påven i
Rom (jag lovar också lovar att jag ska skriva en särskild lite längre text om själva
påvedömet någon gång). Det som är viktigt att hålla i åtanke här är att
påvedömet förvisso är en religiös maktfaktor men att det också genom sin
religiösa makt blir en oerhört viktig världslig makt. Nuvarande Vatikanstaten
(som för övrigt garanterades av ingen mindre en Benito Mussolini) var under
medeltiden den betydligt större Kyrkostaten. Påvedömet var ett furstendöme som
andra med förbindelser med andra furstehus. Ibland var det si och så med
påvarnas religiositet och nepotismen var utbredd. Kanoniseringar
(helgonförklaringar) och exkommuniceringar (bannlysningar) var företeelser som
användes i rent politiska syften. Olika kända furstehus tävlade om att sätta
olika släktingar på påvestolen för att komma i åtnjutande av de rikedomar som
det innebar. Kort sagt var påvemakten en enda röra av sammanblandningar mellan
den höga religiösa moralen och den synnerligen mänskliga världen .
På påvestolen satt vid den här tidpunkten Leo X som är
beryktad för sin slösaktighet. Leo X var för övrigt son till Lorenzo il Magnifico Medici. Släkten Medici är
berömda för att de under lång tid hade skött påvedömets ekonomiska affärer
genom sina bankkontakter och att de med den förmögenhet de fick ihop har byggt
upp mycket av det som vi idag kan se i Florence (Jag tror att även Medici
traktar en helt egen artikel någon gång i framtiden ty det finns mycket att
säga om dessa beryktade mecenater. För den som inte kan vänta rekommenderas
boken Medici av den framlidne Göran Hägg). När Leo utsågs till påve vid blott
37 års ålder. Den yngste någonsin på ämbetet lär han ha sagt ”om nu Gud har
gett oss påvestolen, så låt oss njuta av den!”. Han kom också att leva precis
på det sättet. Genom att omge sig med allt det som kännetecknade vanliga
furstar; baler, fester och jakter förslösade han Vatikanens pengar så till den
milda grad att han fick lov att börja pantsätta föremål ur skattkammaren för
att betala räkningar.
Leo X hade dessutom av sin företrädare Julius II ärvt det
grandiosa projektet att bygga den gigantiska Petruskyrkan i Rom. Projektet var
kostsamt och för att finansiera det hela gav påven tillstånd till sina biskopar
att börja försälja avlatsbrev, vinsten skulle delas mellan biskoparna och
påvedömet. Påven använde helt enkelt det affärssnille som hade gjort hans släkt
till världens kanske genom tiderna rikaste till att lägga ut finansieringen av
hans extravaganta livsstil på entreprenad.
En av de biskopar som åtog sig det tuffa jobbet att sko sig
på befolkningens bekostnad var den tidigare nämnda biskopen av Mainz och
Magdeburg Albrecht. Han hade stora skulder till påven efter att han hade köpt
till sig en dispens att få ha mer än ett biskopsdöme. Närmare bestämt 48000
gulddukater som han har lånat av köpmannen Jakob Fugger som sägs vara rikast i
Europa vid tidpunkten. Nu såg han till att anställa en man vid namn Johann Tetzel
som avlatspredikant. Tetzel hade redan 1510 dömts till döden för falskspel och för
att ha en affär med en gift kvinna så han hade redan ett rykte om att vara
skruplerfri. Tetzel metoder att sälja avlatsbreven blev beryktade. Han talade
lidelsefullt om vilka plågor som drabbade själarna i skärselden och lockade
samtidigt de lyssnande med att de kunde förkorta lidandet för sig själva och
sina nyligen avlidna släktingar genom köp av de åtråvärda avlatsbreven.
Tetzels kampanj gick lysnade och hans framfart i centrala
Tyskland gav rikligt med pengar till såväl påvens kyrkobygge som till
ärkebiskopens skuldsanering. Antalet människor som väljer att hoppa på tåget och
tecknar försäkring mot botgöringen efter syndernas förlåtelse vet vi inte men
vi kan gissa att det handlar om hundratusentals meningslösa pappersark (jag är
inte särskilt religiös av mig) som säljs och delas ut.
De 95 teserna och deras
konsekvenser
 |
| Luther bränner påvens bulla (tavlan är målad av Karl Aspelin 1885 så den duger absolut inte som källa) bilden hämtad från SO-rummet.se |
Kommen så långt igenom vår vandring (en lite friare tolkning
av Dantes Gudomliga komedi) brister det helt enkelt för vår unge akademiker i
Wittenberg. Hans tålamod rinner över och han börjar författa en avhandling.
Omfattningen på denna blir inte fullt så omfattande som dagens avhandlingar. I
korthet är det helt enkelt fråga om 95 teser, antaganden, där han strukturerat
redogör för varför avlatsbreven som företeelsen inte har stöd i bibeln och
således är ett brott mot tron.
Den här avhandlingen skriver han ner och skickar tillsamman
med ett brev till den tidigare nämnde ärkebiskopen i Magdeburg och Mainz,
Albrekt. I korthet ber han helt enkelt ärkebiskopen att tänka om och göra något
åt Tetzlers framfart i riket.
Mycket tyder på att Luther inte hade en tanke på vad hans
handling skulle leda till. Han ville endast få till stånd en akademisk diskussion
(hur ofta har man inte hört just den klyschan när det gigantiska debattåget
börjar gå igång?) om avlaten. Men återigen skulle den religiösa världen och den
materiella krocka med ödesdigra politiska konsekvenser som följd.
Biskopen Albrekt i Magdeburg kunde självklart inte undvara
de pengar som avlatshandeln inbringade. Han skickade således Luthers teser
vidare till påven i Rom och varnade honom för Luthers vilseledande läror. Påven
hade dock för stunden betydligt större problem som han var tvungen att fokusera
på. Framförallt hotades Europa av det Osmanska riket samtidigt som italienska
städer befann sig i uppror. Påven nöjde sig därför med att be tyska
Augustinorden att sätta Luther på plats vid sin samling våren 1518.
Det som dock skedde var en kombination av modern teknik och
politiska realiteter. När påvens väl order kom till Tyskland i brevform hade
redan Luthers teser tryckts, med hjälp av Guthenbergs innovation tryckpressen,
och spridits över hela riket.
Flera olika försök till motteser gjordes. Bland annat
författade Johan Tetzel, som själv var lärd teolog, 106 egna motargument som
dock kom att brännas av Luthers anhängare. Luther själv försökte då stoppa
eller i alla fall mildra konsekvenserna av sitt handlande. Han skrev fler
texter där han försvarade påven och ännu en gång försökte förklara sin syn på
avlatshandeln. Det var dock för sent, den ”akademiska diskussionen” hade avlösts
av en hetsig debatt med hån och smädelser vilket piskade upp stämningen allt
mer.
Nu kom påven själv att blanda sig i striden. Han skickade
kardinaler till Tyskland för att försöka förmå Luther att ta tillbaks sina mest
hädiska åsikter. Men det fick ingen effekt, istället skrev Luther fler och nya
texter som med tryckpressarnas hjälp kom att nå allt större skaror även inom
bonde- och borgarstånden.
Dessutom hamnade texterna i händerna på tyska furstar som
såg sin chans att gå i klinch med den mäktiga och rika katolska kyrkan. Den
viktigaste av dessa furstar var kurfursten Fredrik III av Sachsen som skulle
komma att bli Luthers beskyddare. Påvens diplomatiska försök att få Luther at
ändra sig fick inte avsedd effekt, tvärt om trappades stridigheterna upp. Mer militanta
lutheranhängare började möta Tetzel med mer eller mindre utåtagerande metoder
och till sist flyr han in bakom sin ordens klostermurar och kommer där att dö
bara ett par år senare. Luther skickade för övrigt ett förlåtande brev till
honom när han fick veta om hans sjukdom där han tydligt förklarade att skulden
inte var hans utan påven själv.
När Luther började inse att det inte längre gick att stoppa
utvecklingen fick han uppenbarligen ångest och försökte rentvå sig själv genom
att skriva direkt till påven: ”Jag kastar
mig i gruset”, ”jag erbjuder dig allt
som jag har och vad jag är. Oavsett vad du beslutar kommer jag att betrakta din
röst som Jesu röst”, skriver Luther. Samtidigt fortsätter han att kritisera
avlatshandeln.
Sommaren 1520 skickar påven en varning till Wittenberg där
han säger att om man inte fördömer Luthers skrifter kommer han att bli
exkommuniceras alltså utesluten ur kyrkan. Resultatet blir att Luther trappar
upp sin kritik. Från att bara vara en principiell kritik mot avlatshandeln
utvecklar det sig till en kritik om kyrkans och påvens makt i allmänhet,
helgondyrkan och påvens monopol på att tolka bibeln. Det hela kulminerade den 10
december 1520 när han brände påvens bulla och sina motståndares skrifter. Brytningen
med katolska kyrkan var därmed fulländad i och med att påven formellt 24 dagar
senare den 3 januari 1521 exkommunicerade Luther ur den katolska kyrkan.
Mötet i Worms
Nu skrider alltså kurfursten in i handlingen. Fredrik III av
Sachsen ger Luther beskydd för att han ska kunna få en chans att rentvå sig
själva och förklara sig. I april 1521 inställde sig således Luther i Worms
inför en församling av påvliga och tyska delegater. Församlingen hade
möjligheten att döma Luther som kättare.
Luther fick en möjlighet att både erkänna sig som författare
av de skrifter som spreds i hans namn och att ta avstånd från innehållet i
dessa skrifter. Luther avsade sig såklart inget och han förklarades således som
kättare av den närvarande tyskromerske kejsaren Karl V. Innan mötet lyckades
avgöra Luthers öde flydde han dock och kejsaren förklarade såväl honom som alla
hans anhängare för fredlösa.
Luther räddades dock av Fredrik III av Sachsen som gav honom
skydd i borgen Wartburg där han kom att leva i hemlighet under ett års tid. Under
den här tiden översatta han bland annat nya testamentet till tyska, han fann också
argument mot det gamla kravet på celibat som praktiserades inom kyrkan. Luther
skulle själv senare komma att leva som gift.
Under Luthers frånvaro hade situationen spårat ur ytterligare
hemma i Wittenberg. I Luthers ställe hade mer militanta predikanter trätt fram.
Dessa hade förespråkat ett mer militant angreppssätt mot kyrkan vilket vid
åtminstone ett tillfälle hade resulterat i rena våldsamheter.
Luther bestämde sig därför för att återvända till Wittenberg
våren 1522 och återuppta sina predikningar. Detta skapade lugn i Wittenberg
samtidigt som de mer militanta krafterna drog vidare till andra delar av
Tyskland. Kejsaren blev således snart upptagen med helt andra och större
problem än trilska munkar. Bondeupproren som följde i Luthers namn fördömdes av
den samme. Han hade helt enkelt skapat en rörelse som han inte alls hade
kontroll över längre.
Sluttankar
Jag väljer inte här att gå vidare in i berättelsen om de
bondeuppror som följde och som knappt hundra år senare skulle utgöra grogrunden
till det som senare skulle bli känt som det trettioåriga kriget. Luthers kyrkoreformation
skulle dels komma att tas över av furstliga krafter som i hans tankar såg en
möjlighet till ökad självständighet och makt och dels i de enorma skaror av mer
eller mindre livegna bönder som såg ett frihetsbudskap och en möjlighet att
även tillförsäkra sig ett mer drägligt liv på jorden.
Men jag vill avslutningsvis ge lite funderingar om hur och
varför Luther lyckades där andra hade misslyckats (exempelvis hade den
tjeckiske reformatorn Jan Hus som envisades med att predika på tjeckiska dömts
till döden och bestigit bålet cirka hundra år tidigare)?
Jag tror att det handlar om ett par saker:
För det första hade vi osedvanligt svaga påvar under
perioden. Kyrkan hade under medeltiden stått för den enda riktigt stabila administration
som fanns men nu hade det civila samhället börjat komma ikapp och
furstestaterna var beredda på att utmana på ett annat sätt. Dessutom befann sig
hela katolicismen under attack från osmanerna.
För det andra skedde det hela i Tyskland som var ett splittrat
kejsardöme av mer eller mindre självständiga furstendömen där det var svårt att
samla en mer massiv motattack dessutom bidrog de sociala förhållandena bland de
lägre stånden till att ytterligare spä på den revolutionära spänningen.
För det tredje bidrog uppfinnandet av tryckpressen och i och
med det framväxandet av något som kan liknas vid propaganda till att spridandet
av såväl teser som motteser gick fort och inte gick att hejda genom upphovsmännens
egen försorg. Enkelheten gjorde helt enkelt att överblickbarheten fick stå
tillbaka.
Referenser och vidare
läsning
Frihet, Jämlikhet,
reformation! 500 år med Luther: Per Svensson
Världens Historia nummer 9 2017
Världens Historia nummer 9 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar