Ett Europa på vandring och flykt (om folkvandringstiden)

Schematisk beskrivning av Folkvandringnstiden Källa: Nationalencyklopedin

Frågan om migrationen är väldigt aktuell. På grund av krig, förföljelse och politiska regimer i det område som vi slarvigt kallar Mellan Östern befinner sig 100 000-tals människor idag på flykt i förhoppning om att finna en fristad någon annanstans på vår kontinent. Men det här är ingalunda något nytt eller unikt fenomen. Tvärt om har Europas mångtusenåriga historia ständigt präglats av konflikter som har drivit ut hela befolkningsgrupper på flykt hundratals mil i förhoppning om att hitta nya trygga områden att slå sig ner på. Även om krigen och förföljelsen tar sig moderna uttryck med moderna vapen och propaganda så är migrationsfenomenet uråldrigt.

Den här texten kommer att handla om folkvandringstiden. Den mytiska övergångsperiod där antiken ersattes av medeltiden. Vi pratar om en period på kanske 300 år någon gång från mitten av tredje århundradet efter Kristus fram till 600-talets tidiga medeltida statsbildningar. Rent geografiskt rör vi oss i hela det område som vi idag känner som Europa. Självklart går det inte att skriva om allt som skedde under de här dynamiska åren. Snarare blir det ett sammanfattande skrapande på ytan och kanske en liten inbjudan till vidare läsning.

Folkvandringstidens besvärlighet

Själva begreppet folkvandringstiden är i sig problematiskt. Traditionellt har perioden och förloppet illustrerats på kartor över Europa med inritade pilar som sägs illustrera de olika germanska stammarnas vandringar. Den här bilden av homogena folkgrupper bestående av män, kvinnor och barn på vandring har ifrågasatts och idag har den inte längre något vetenskapligt stöd. Bristen på källor har gjort att det helt enkelt är väldigt svårt att säga något om skeendena under perioden. 

Begreppet är också politiskt laddat. Många nationer i Europa hade använt sig av folkvandringstiden för att med stolthet spåra sina nationer bakåt i tiden. Det tydligaste exemplet står att finna i Nazitysklands krav på Lebensraum kopplat till vad man hade identifierat som det traditionella ”germanska” området. Av förklarliga skäl ville europeiska makthavare inte associera sig med denna typ av pseudohistoria efter 1945 och ny forskning initierades. Den tyska historikern Reinhard Wenskus är den som i mycket ska hyllas för den förändrade synen på Folkvandringstiden. Hans banbrytande verk ”Stammesbildung und Verfassung” från 1961 och den forskning som följde på detta arbete slog sönder mytbildningen och ersatte den med den nuvarande mer nyanserade.

Det engelska ordet ”migration period” är förmodligen mer sanningsenlig eftersom det handlar om komplicerade demografiska processer och uppblandning av olika folkgrupper och kulturer. Antagligen finns det en stor variation där vissa ”folkvandringar” har bestått av renodlade plundrings- och krigståg medan det andra gånger handlar om grupper av människor på flykt. Ibland har förloppet varit snabbt medan det ibland har handlat om en mer långsam successiv migrationsprocess. Dessutom är ofta själva de etniska beteckningarna vanskliga. Få av det som uppfattas som germanska snarare bestod de av allianser av germanska och iranska, centralasiatiska och kanske även keltiska och slaviska grupper. Exempelvis i fallet goterna, som vi ska läsa mer om längre fram, så bestod gruppen antagligen av en sammansmältning av olika etniska ursprung som av olika skäl kom att samlas under ett gemensamt begrepp.

Skymning över de sju kullarna

För att förstå folkvandringstidens processer och de omkring 300 årens händelseutveckling måste vi skapa oss en bakgrundsbild. Därför måste vi för en kort stund bege oss till det sena romerska kejsardömet.

Den historiska klangbotten för folkvandringstidens utveckling är det enorma romerska imperiet som från sin blygsamma tillvaro som en by vid Tiberns strand på 600-talet före Kristus successivt hade utökat sin makt för att vid den förste kejsaren Augustus död år 14 omfatta ett rike som sträckte sig från England i nordväst till Egypten i sydöst och från Rhenlandet i nordöst till nuvarande Marocko i sydväst.

Det romerska riket var den tidens absolut starkaste välde. Kulturellt, ekonomiskt och militärt behärskade man den europeiska kontinenten. Detta inflytande sträckte sig långt utanför den direkta militära kontrollen. Många som inte var romare ville helt enkelt vara det. Många av de militära inbrytningarna resulterade i att de erövrande folkgrupperna assimilerades, smälta samman med och romaniserades.

Det enorma rike hölls samman av en effektiv administrativ apparat och en fantastisk och väl utbyggt infrastruktur av vägar och handelsleder till sjöss. Och som jag nyss nämnden men det tål att upprepas, minst lika starkt som det romerska formella inflytandet var, var dess informella, kulturella inflytande där de härskande skikten i alla samhällen definierade sig själva i relation till romarna. Den som ville vara något under de första århundradena efter Kristus, var helt enkelt romare.

Men det romerska väldet var i sanningen en koloss på lerfötter och dess sönderfall och dess väg till undergången hade börjat redan när makten förändrades från den romerska republiken till det enväldiga kejsarväldet. till följd av inre stridigheter, sämre ekonomiska förutsättningar så som brist på slavarbetskraft och en allt mer utsatt militär situation med en gräns att försvara längs hela Rhen, Donau-linjen.

Trots att området är dåligt utforskat så är alla överens om att början till sammanbrottet för Romarriket och starten för folkvandringstiden skulle komma drygt 300 år efter den förste kejsarens död i rikets östligaste delar i samband med en ny maktspelares ankomst på den storpolitiska scenen.

Hunnerna kommer och goterna flyr

Hunner, källa: Wikipedia

Mycket av händelseutvecklingen under Folkvandringstiden är svårt att avgränsa från tidigare historiska mönster. Stammar med ursprung utanför riket hade tidigare rekryterats som försvarare av de romerska gränserna och den utvecklingen fortgick nu i större skala. Även om vissa ”folkvandringar” var militära operationer så var det i andra fall frågan om truppförflyttningar inom rikets ramar.

Folkvandringstiden börjar alltså runt år 370 efter Kristus genom att ett tidigare okänt folkslag uppträder i området norr om Svarta havet. De kallades hunner och var ett av flera nomadfolk med ursprung på de centralasiatiska stäppområdena som under lång tid framöver skulle påverka den europeiska kontinenten (mest kända är såklart mongolerna under Djinghis Khan som kommer ett antal århundraden senare). Under de kommande århundradena skulle ständigt nya hot mot Europa dyka upp därifrån. Då som nu utgjorde Asien världens absoluta befolkningscentrum och de västeuropeiska statsbildningarna, undantaget Romarriket framstod som dvärgar i jämförelse.

Två olika reaktioner inträffade på hunnernas ankomst från de goter som bebodde området, dels fanns det de som stannade kvar och smälte successivt samman med goterna, den andra stora gruppen (källor talar om upp i mot 80 000 personer) som senare skulle komma att kallas visigoter ”ädla goter” (benämningen västgoter härrör från en felaktig romersk tolkning från sent 400-tal) valde år 376 att korsa Donau och söka skydd innanför Romarrikets gränser. Till en början välkomnades man av romarna (som ju behövde nya krigsdugliga folk för att försvara sina gränser).

Korthuset faller samman

Men när goterna började ställa krav på livsmedelsförsörjningen samtidigt som deras antal ökade utbröt stridigheter. År 378 besegrades en romersk styrka under befäl av kejsaren Valens vid Adrianopel som ligger i nordvästra Turkiet alldeles vid den turkiska gränsen mot såväl Grekland som Bulgarien. Till sist resulterade det hela i att den gotiske ledaren Alarik år 410 plundrade självaste Rom. Men visigoterna fortsatta att söka efter försörjning och drevs vidare till södra Italien, Gallien och Pyreneiska halvön.

Visigoternas framfart och inbördes stridigheter mellan olika romerska fraktioner innebar att försvaret av Rhenlinjen utarmades. År 406 utnyttjade vandaler, alaner och sveber läget och drog plundrande fram genom Gallien och fortsatte senare till Pyreneiska halvön. Ett ytterligare folk, Burgunderna, stannade kvar i Rhenlandet och grundade ett eget kungarike.

411 delades Pyreneiska halvön så att alanerna (med troligt ursprung i nuvarande Iran) lade under sig stora delar av nuvarande Spanien. Men romarna allierade sig då med de tidigare nämnda visigoterna och tillsammans besegrade de både alanerna och vandalerna. Som belönig fick visigoterna delar av södra Gallien för egen del.

Vandalerna och Alanerna fortsatta efter att ha besgrats till Nordafrika där de grundande ett kungarike med Kartago som bas. År 455 genomförde de en fruktansvärd plundring av Rom som har gett ordet vandal dess nuvarande negativa betydelse.

På pyreneiska halvön hade sveberna, som alltså var det tredje stora folkslaget som korsade Rhen i början av 400-talet, etablerat sig men ytterligare en visigotisk våg drev bort dessa till nuvarande Galicien och visigoterna skulle förbli härskare över pyreneiska halvön fram tills de muslimska morerna drog in 200 år senare.

På de brittiska öarna skedde andra folkförflyttningar när olika stammar från Nordsjökusterna antagligen genom en kombination av krigståg och fredlig kolonialisering slog sig ner på öarna. Senare har dessa antagligen splittrats upp i angler i norr, saxare i söder och juter i sydöst upprättat egna småriken, stammarna har sedan smält samman till det som idag benämns som anglosaxare.

Samtidigt som allt detta hände i Västeuropa drog hunnerna segrande fram i Centraleuropa under ledning av sin legendariske ledare Attila. Hunnerna besegrades först 451 vid det som har blivit känt som slaget vid Katalauniska fälten (det är lite oklart vart den här drabbningen stod men antagligen någonstans i nordöstra Frankrike, nära belgiska gränsen. Hunnernas stormakt föll sedan samman och besegrades 454 av upproriska stammar.

I samband med att Attilas stormakt föll samman uppkom ett flertal självständiga småriken i dess kölvatten. Det mest framträdande var det ostrogotiska riket i nuvarande Pannonien alltså någonstans i trakterna av västra Ungern och Kroatien. Ostrogoter betyder ”glänsande goter” och benämningen östgoter är lika felaktig som Västgoter. Ostrogoterna skulle i slutet av 400-talet bli härskare över Italien och därmed de formella arvtagarna till hela det Västromerska riket.

Rom drar sig tillbaka

Parallellt med de olika stammarnas expansiva fälttåg i Västeuropa drog sig den romerska stats- och militärmakten tillbaka, vilket alltså till viss del förklarar att de här folkflyttningarna var möjliga. Under 400-talet förlorade det romerska riket kontrollen över sina västliga provinser. I vissa fall handlade det alltså om rena militära erövringar. I andra fall var det frågan om att försvaret av enskilda provinser hade övergivits och överlåtits till folk som tilläts migrera in. Exempelvis visigoternas etablerande i södra Frankrike som beskrevs ovan. De folk som på det här sättet övertog ansvaret för försvaret av områden kallades foederati efter latinets foedus som betyder fördrag. 

I andra fall förlorade man landområden till självständiga folk eftersom det helt enkelt inte var möjligt att försvara hela den långa gränsen mot angrepp. Vissa områden i Västeuropa fick överges när de militära resurserna behövdes bättre i öster.

Den här tyngdpunktsförskjutningen var också en del i processen som skulle leda fram till att det romerska riket formellt delades i en östlig och en västlig del.

År 407 övergav de romerska trupperna Britannia och 411 drog man sig bort från stora delar av den pyreneiska halvön. År 432 övergavs västra Nordafrika. Områdena i nuvarande centrala Frankrike övergavs i mitten av 400-talet. När den siste västromerske kejsaren Romulus Augustus avsattes av den germanske befälhavaren Odovakar år 476 återstod bara Italien som västromerskt kärnområde. Odovakar slöt trohetsed till den dåvarande östromerske kejsaren och inga nya trupper avsattes för att försvara den västliga riksdelen som därför successivt splittrades upp i den palett av småriken som skulle fortfarande präglar den europeiska kartan. Odovakar skulle i slutet av 400-talet bli ersatt som Italiens härskare av Ostrogoterna under deras ledare Theoderik.

Västroms siste kejsare, Romulus Augustulus. Källa: Wikipedia

Det nya Europa

Folkvandringstiden förändrade Europas karta i grunden. Det tidigare maktcentret vid Medelhavet hade förskjutits norrut. Även om kejsardömet skulle leva kvar i sin östromerska, grekiska, bysantinska skepnad var den starkaste europeiska statsbildningen Karl den stores frankiska rike som omfattade i princip hela det vi idag känner som Västeuropa.

Framförallt hade det skett en kraftig regionalisering där olika folkstammar hade etablerat sig i olika områden. Den svagare maktutövningen skulle ge upphov till mindre avgränsade statsbildningar så som Langobarderna i Italien, Frankerna i Frankrike, Visigoterna i Spanien, Vandalerna i Nordafrika, Angler och Saxare på de Brittiska öarna. I senare essäer tänker jag redogöra lite mer i detalj för var och en av dessa folkgrupper och deras egen unika historia som skulle komma att utgöra grunden för de olika europeiska statsbildningarna. Men det får bli en (eller snarare flera) senare histori(er).

Referenser och vidare läsning
Allt om vetenskap Tema Historia nr. 9 2017
Europa i världen, Medeltiden – Dick Harrison
Krigarnas och helgonens tid – Dick Harrison