Mannen från Bjälbo som grundade Sverige

Birger Jarls staty på Riddarholmstorget i Stockholm. Bilden hämtad från Populär historias hemsida

Av någon anledning tenderar jag att alltid landa i europeisk medeltiden i mina essäer. Någon gång mellan varven skriver jag om någon annan plats och någon annan tidsepok men ganska snabbt kommer jag tillbaka till riksbyggandet och kulturbyggandets stora tidsepok. Där antiken på samma gång förvaltas och dör bort och där de flesta av de geografiska formationer som vi idag känner som länder och stater grundas.

Nu har turen kommit till att berätta om vår stora svenska riksbyggare. En man vars metoder och väg fram till makten var så brutala att han ännu ett sekel efter sin död var omskriven som en tyrann.

Yngst i en stor skara bröder

Bjälbo kyrka, Antagligen låg den gamla gården i anslutning till den nuvarande kyrkan men man vet inte säkert. Bilden kommer från Populär historias hemsida.

Birger kom till världen någon gång kring år 1210. Hans far hette Magnus Bengtsson, men var mer känd under namnet Magnus Minnesköld. Hans mor hette Ingrid Ylva. Ingen av föräldrarna har satt några direkta avtryck i de relativt få källor som finns. Eftersom Magnus Minnessköld försvinner ur källorna ungefär samtidigt antar man att han dog när Birger var väldigt ung. 

Familjens släktgård hette Bjälbo och ligger i Östergötland. Det är från denna som Birgers ätt Bjälboätten har hämtat sitt namn.

Birger var en av de yngsta i en stor syskonskara. Flera av hans syskon lät tala om sig. Eskil blev lagman i Västergötland och Karl och Bengt, efterträdde varandra som biskopar i Linköping. Men samtliga hade gått ur tiden när Birgers egna karriär började. Eventuellt fanns en bror vid namn Elof som levde länge men källorna om honom är få. 

Uppväxtåren lär alltså ha präglats av en stark självständig mot och flera starka bröder. Utrymmet för den unge Birger lär ha varit litet men han skulle snart överskina alla sina släktingar i berömmelse.

Sverige innan Sverige blev Sverige 

Något Sverige som vi känner det existerade inte under 1200-talet. Det fanns en kung även om hans rikes geografiska gränser var ganska oklara. Kungen i fråga hette under den andra delen av 1220-talet Erik Eriksson (detta är samma kung som har han fått öknamnet ”Erik läspe och halte”). Den unge kungen störtades från tronen 1229 av en storman som hette Knut långe. Knut avled dock 1234 och Erik kunde återta tronen. Sådan här fejder och oroligheter hörde till vanligheterna i de tidiga statsbildningarna som byggdes av personliga relationer. Makten låg i händerna på en handfull stormän som agerade självständigt ute i de svenska bygderna. Ibland enades man om en härskare när det kunde gynna de egna intressena. Den sittande kungen och dennes närmaste man, jarlen, måste hela tiden vara beredda på att försvara sin ställning. 

Inga av våra moderna institutioner existerade under 1200-talet. Kyrkan var egentligen den enda starkare maktorganisation som fanns men dåtidens biskopar agerade lika mycket som världsliga som religiösa ledare, (något som jag har skrivit om och beskrivit vid åtskilliga tillfällen). 

Stormännen slöt sig då och då samman i starkare grupperingar uppburna av lojalitet och giftemålsband. Knut långe hade när han grep makten 1229 använt sig av en sådan gruppering av stormän, de så kallade folkungarna. Ett namn som skulle komma att dyka upp vid åtskilliga tillfällen.

Viktigt att notera är att Birger Jarl inte tillhörde denna gruppering. På 1600-talet skulle historikerna missförstå begreppen och döpa om Birgers ätt till Folkunga-ätten. Felet uppdagades på 1900-talet men dröjer sig fortfarande kvar i vissa böcker. 

Men tillbaka till berättelsen om Birger Jarl.

Gifter in sig i kungens inre krets

Birger Jarl dyker för första gången upp i våra källor som en av stormännen i kretsen kring kung Erik Eriksson när denne har återtagit tronen 1234. Passande nog gifter Birger sig vid denna tid med kungens syster Ingeborg något som visar på hans betydelse för kungahuset. 

Han var dock inte den mäktigaste av stormännen. Allra närmast kungen stod jarlen, Ulf fase, som var en äldre kusin till Birger. 

Stärker sin ställning

1237 eller 1238 är första gången vi i källorna kan se den unge Birger agera självständigt. Han är då utsänd av kungen att medla i en konflikt mellan Cisterciensmunkarna i Nydala i Småland och bönderna i Östbo härad, i trakten av nuvarande Värnamo. 

Konflikten handlade om rätten till ett antal skogsmarker som bönderna ansåg som allmänningar. Kungen efterskänkte en stor summa pengar som klostret kunde skadeersätta bönderna med. På detta fiffiga sätt stärktes kungens intressen i båda lägren.

Korståg österut 

Slaget vid Neva enligt rysk målning, bild från Populär historias hemsida

Kort tid efter medlaruppdraget i Småland verkar Birger ha sänts österut för att bekämpa ett uppror i Tavastehus i Finland. Tavasterna i Finlands inland hade några decennier tidigare erkänt svensk överhöghet och låtit sig kristnas. Förmodligen hade tavasterna känt sig hotade av ryska Novgorod.

Men de tycks inte ha gillat sina svenska herrar eftersom de gjorde uppror. Påven ställde sig givetvis på de kristna svenskarnas sida och lovade 1237 syndernas förlåtelse till de som deltog i korståget. I Erikskrönikan skildras hur Birger på kungens uppdrag nedkämpade upproret. En fästning Tavasteborg byggdes för att försvara det nyvunna kristna landområdet.

Med största säkerhet vet vi också att Birger fortsatta sitt korståg längre österut men att han 1240 led ett nederlag mot ryssarna under ledning av Alexander av Novgorod som senare fick hedersnamnet Alexander Nevskij. Namnet fick han efter att ha besegrat svenskarna vid floden Neva. Han skulle gå till historien som en av sitt lands stora hjältar.

Kungens tjänare 

Genom den här typen av medlingsuppdrag samlade Birger på sig nödvändig erfarenhet av regerande och maktutövning. Men fortfarande var det kung Erik och Ulf Fase som höll i trådarna. Men detta skulle komma att förändras under åren 1247-51 i vad som har kommit att beskrivas som en revolution uppifrån. Genom en lång rad av blodiga händelser som fick stora politiska konsekvenser och skulle göra Birger berömd för brutala metoder av sällan skådad art.

Det troligaste är att det hela började med att den politiska oppositionen under folkungarna och Holmger Knutsson gjorde uppror. Vid ett slag vid Sparrsätra, i trakten av Enköping, led upprorsmakarna nederlag och Holmger tillfångatogs kort därefter och halshöggs. Ungefär samtidigt försvinner Ulf Hase från den politiska scenen, kanske hade han varit allierad med Holmger eller så dog han av naturliga orsaker. Birger väljs till ny jarl och blir därmed kungens närmaste man och rikets näst viktigaste antagligen sker detta runt år 1248.

Samtidigt genomförs ett möte bland Sveriges ledande kyrkomän i Skänninge. Det hela leddes av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina. Resultatet blev bestämmelserna vid Skänninge möte som räknas som en milstolpe i utvecklingen av den svenska kyrkan. I trehundra år framåt skulle dessa bestämmelser reglera rikets relation till katolska kyrkan. Bland annat bestämdes det att präster skulle leva i celibat och sälja sin jord, utan släktingarnas samtycke. Men det kanske viktigaste var att den romerska rätten, som hade övertagits av kyrkan vid romarrikets undergång, skulle tillämpas i Sverige. 

Det kanske viktigaste är att Birgers eget släktgods Bjälbo ligger bara ett stenkast från Skänninge. Han har helt enkelt utnyttjat tillfället till att få bästa möjliga relation till dåtidens starkaste makt nämligen katolska kyrkan.

Stärkt kungamakt

Ännu viktigare än det kyrkliga mötet skulle konsekvenserna av slaget vid Sparrsätra bli. De uppländska bönderna som hade stått på de förlorande folkungarnas sida tvingades in under Birger och kung Eriks ”beskydd” och tvingades betala skatt. Gamla militära plikter omvandlades till stående skatter som gav kronan en stadig inkomst. Liknande förändringar genomfördes i hela riket efter det mönster som hade skapats i Öst och Västergötland. 

Utifrån denna kungamaktens starkare styrkeposition förhandlade Birger med den norske kungen i Lödöse på sommaren 1249. Vid detta möte blev det på kung Håkons eget förslag bestämt att kungens son Håkon Håkonsson skulle gifta sig med Birgers dotter Rikissa. Birger hade skapat sig en position och verkligen blivit någon att räkna med. 

Kung Erik dör

Den 2 februari 1250 dör Birgers chef, kung Erik. De svenska stormännen väljer Birgers son Valdemar till ny kung. Valet var logiskt eftersom Valdemars mor var den döde kungens syster.

Valet av Valdemar som kung passade Birger utmärkt. På det sättet hade familjen nu makten över såväl jarl- som kungaämbetet för de kommande två generationerna. I praktiken blev det också så att det var Birger som kom att fungera som svensk regent fram till sin död.

På hösten 1251 genomförde folkungarna ytterligare ett kuppförsök. Tyska och danska soldater under ledning av Holmgers bror Filip och stormannen Knut Magnusson (som även han hörde till Bjälboätten).

Birger mötte dem vid en plats som heter Herrevadsbro som vi än idag inte vet vart den låg. Traditionellt har den förlagts till Kolbäcksån i Västmanland, men senare har även Säveån i Västergötland föreslagits.

Beskylls för svek

Exakt vad som hände här är osäkert. Erikskrönikan beskriver det hela som ett svek från jarlens sida. Biskopen i Västerås herr Kol skall ha utlovat fri lejd varpå motståndarna, folkungarna ska ha lagt ner sina vapen för att ta sig över ån.

Väl över möttes de av Birger Jarls män som helt enkelt slaktade dem. Deras egendomar konfiskerades och Birger satte sig på detta sätt i sådan respekt att ”sedan torde ingen mot jarlen stånda”.

Det som är helt klart oavsett om vi tror på Erikskrönikans lite svepande formuleringar så krossades den politiska oppositionen grundligt efter händelserna vid Herresvadbro och Birgers grepp om makten var därefter benhårt.

Birger hade självklart gjort sig skyldig till ett grovt brott som egentligen inte kunde sanktioneras av någon. Men han hade framförallt gjort sig så fruktad att ingen längre vågade göra några kuppförsök. Dessutom fanns det inte längre någon vuxen opposition i livet.

Freden som byggde riket

Efter händelserna vid Herresvadbro kunde Sverige gå in en, med medeltidens mått mätt, lång fredsperiod. Under ett kvarts sekel förekom det i princip inga uppror eller våldsamheter inne i riket. 

År 1252 befallde påven Innocentius IV att biskoparna i Sverige skulle stödja kungen och jarlen mot eventuella fredsstörande element. I praktiken var detta en kyrklig sanktion av de fruktansvärda händelserna vid Herrevadsbro och ytterligare en bekräftelse på Birger Jarls ställning. 

Genom denna lite snirkliga, blodiga och listiga väg är grunden för det framtida Sverige därmed lagd. De krafter som kunde hota Birger Jarl och hans ättlingars ställning är krossade, ett stabilt skattesystem som stärker kronan finns på plats och alla centrala ämbeten och positioner kontrolleras av det egna familjeföretaget. Nu kommer Sverige att förändras på ett mer genomgripande sätt än kanske någonsin genom historien. Centralmakten kliver in på scenen och där ska den komma att stanna. 

Den viktigaste pusselbiten var det förändrade skattesystemet som innebar att kronan eller staten kunde få en egen ekonomi och bygga upp en självständighet i relation till de olika stormannaätterna. Lojaliteter och allianser ersattes med ekonomiska instrument helt enkelt. De nya inkomsterna gav kungamakten en möjlighet att ta initiativ och förändra samhället på alla plan. 

Men det krävdes nya kontakter med framförallt de mäktiga nordtyska köpmännen inom Hansan. Skatten drevs in i form av olika varor som i sin tur byttes mot pengar på tyska marknader. Pengarna kunde investeras i den nya centralmaktens redskap; anlägga borgar, hyra soldater och anlägga städer.

Danska hänsyn

Men alliansen med tyskarna hade även ett rent utrikespolitiskt syfte enligt principen min fiendes fiende. Den danske kungen Abel hade stött upprorsmakarna 1251. Abel hade dessutom kommit i konflikt med de tyska köpmännen. En allians gynnade således också Sveriges relation till Danmark.

De nordtyska köpmännen fick på 1250- och 1260-talen skatte- och tullfrihet i Sverige. Syftet var självklart att öka locka dem till att etablera sig i landet och öka den kungliga inkomsten.

Grundar Stockholm

Det medeltida Stockholm, detalj från Vädersoltavlan, bilden hämtad från Wikipedia

Under Birgers intensiva regeringsår, år 1252, dyker namnet Stockholm upp för första gången i skriftliga källor. Med största sannolikhet fanns det då redan en fästning och en mindre bosättning av något slag på Stadsholmen där Gamla stan ligger idag.

Staden skulle utvecklas snabbt och bara efter ett par decennier hade Stockholm blivit Sveriges största stad och ett centrum för handeln mellan Mälardalslandskapen och länderna runt Östersjön.

Stockholm var bara en av flera städer som anlades och började utvecklas under de här åren. Innan Birgers tid fanns det en handfull svenska städer: Sigtuna, Skara, Lödöse, Söderköping, Visby och Kalmar.

Men under andra hälften av 1200-talet tillkom mängder av nya: – Nyköping, Linköping, Uppsala, Enköping, Västerås, Örebro, Arboga, Jönköping, Strängnäs, Skänninge och Västervik, och efter ytterligare några decennier även Östhammar, Köping, Torshälla, Tälje, Trosa, Norrköping, Hästholmen, Vimmerby, Växjö och Åbo.

Under samma år anlades också en lång rad nya borgar och fästingar med slotten i Stockholm och Kalmar som paradexempel. 

Kontrollen över Göta älv, Sveriges fönster mot väster 

Mycket tyder på att även Göteborg har en historia som går tillbaka till Birger jarls tid. Även om själva staden grundades först på 1600-talet så var grundförutsättningen att Sverige hade kontroll över kusten vid Göta älvs mynning.

Före 1200-talet, var älven gräns mellan Norge i norr och Danmark i söder. Troligen förändrades detta under Birgers tid genom att kung Kristofer av Danmark och Håkon av Norge verkar ha avstått mindre områden runt älvmynningen så att den svenska staden Lödöse fick en korridor ut till Kattegatt.

Detta visar också på att Birger jarl verkar ha lyckats bibehålla en god relation med sina båda grannländer.

Politiskt äktenskap 

Ett annat exempel är det äktenskapsavtal som träffade mellan Sverige och Danmark 1258. Avtalet innebar att Birgers son Valdemar skulle gifta sig med den danska prinsessan Sofia något som också skedde två år senare 1260. Samma fredliga inställning hade han inte till grannarna i öst. År 1256 gjordes ett nytt försök att skapa en svensk stödjepunkt vid finska viken men även denna gång besegrades svenskarna av Alexander Nevskij.

Den starka monarkin 

Skatten, städerna och fästningarna gjorde att Birgers styre framstod som och i praktiken var starkare än någon tidigare regim. Detta kom också till uttryck i att han stärkte rättsstaten och stiftade nya lagar som i sin tur legitimerade monarkin i folkets ögon ytterligare. Därför kunde han även ta sig rätten att trumfa igenom lagar.

Birgers så kallade edsöreslagar det vill säga lagar som omfattade hela riket och som därmed ersatte de tidigare landskapslagarna har blivit historiska. Själva begreppet ”edsöreslag” innebär att kungen, jarlen och deras närmaste under ed lovar att straffa brott i riket.

Nu tillkom alltså lagar om hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Den som bröt mot lagarna förlorade sin rätt till egendom och förklarades fredlös.

Gamla föråldrade lagar rensades också bort. Bland annat förbjöds järnbörd som var en bevismetod där den anklagade skulle bära glödgat järn och Gud skulle ingripa och skydda personen från skador om han eller hon var oskyldig. Gävträldom som innebar att fattiga kunde bli slavar eftersom de inte hade råd att försörja sig själva avskaffades också.

En åldrad och försiktig politiker

Under 1260-talet sätter Birger mindre avtryck i källorna. De stora förändringarna har genomförts freden är säkrad och oppositionen är krossad. Han förvaltar nu det han har skapat.

Framförallt börjar han bli gammal med dåtidens mått mätt. Det liv som han hade levt med fälttåg, ständiga resor för att upprätthålla relationer och ständiga festligheter slet på kroppen och i princip ingen kunde räkna med att uppnå en nutida pensionsålder.

Birger agerar nu som en mer försiktig diplomat. Han balanserar utrikespolitiken och bibehåller lugnet i Sverige. Hans hustru Ingeborg avlider tidigt år 1254. Sju år senare 1261 gifter han om sig med Mechtild av Holstein, som är änka efter kung Abel av Danmark. Denne har alltså bara ett par år tidigare varit Birgers fiende. Giftermålet får ses som en diplomatisk konstruktion som stärker Birgers ställning i södra delen av Östersjöområdet.

Begravd i Varnhem

Varnhems klosterkyrka, bilden hämtad från Wikipedia

På sommaren 1266 är Birger i Kalmar här möter han tillsammans med sina söner och de svenska biskoparna påvens sändebud kardinal Guido. Förhandlingarna har inte avsatt några avtryck i källorna och detta är det sista officiellt dokumenterade som Birger Jarl uträttar för bara ett par månader senare den 21 oktober 1266 avlider han, i Jälbolung, en ort som kan motsvaras av Lung i Västergötland.

Birger jarl begravdes i Varnhems klosterkyrka, mitt mellan Skara och Skövde där ligger han ännu tillsammans med sin son Erik och Mechtild som dog 1288.

Att han begravdes här och inte i Östergötland där han var född är logiskt. För det första är Varnhem en kunglig gravkyrka där bland annat den tidigare chefen kung Erik Eriksson vilar.

För det andra hade Birger jarl ställt upp som en av finansiärerna för att bygga upp klostret efter en brand 1234. Kyrkan var alltså, enligt dåtidens logik, hans egen och således fick den bli hans mausoleum.

Än idag sitter han och tittar ner på kyrkobesökarna. På ena långsidan högt upp sitter en liten staty av honom och tittar ner mot altaret. Han har långt hår, ett bestämt ansikte och på huvudet har han en hertigkrona eftersom hertigtiteln motsvarar den svenska titeln för jarl.

Birger Jarls staty från Varnhems klosterkyrka, bilden hämtad från Wikipedia

Fyra generationer med Bjälboätten på Sveriges tron

Birgers betydelse för det nya starka Sverige som växer fram är enormt. Den starka självständiga kungamakten kunde växa sig starkare och större än de enskilda stormaktsätterna som tidigare hade slagits om makten med varandra och därmed försvagat det rike de slogs om. Genom städer och fästningar skapades stabila stödjepunkter där handel och hantverk kunde blomstra. Det nya stående skattesystemet gav staten muskler att genomföra alla dessa projekt.

Och det kanske främsta tecknet på Birgers styrka var att hans ätt fortlevde genom sönerna Valdemar och Magnus (Ladulås), barnbarnen; de tre olyckliga bröderna Birger, Erik och Valdemar (kända för ett gästabud i Nyköping) och barnbarnsbarnet Magnus Eriksson (fram tills nyligen den regent som regerat Sverige längst. Det var först med Magnus son och därmed Birgers barnbarnsbarnbarn Erik Magnusson som Bjälboättens sista regent försvann och ersattes av Albrekt av Mecklenburg vilket öppnade vägen för drottning Margareta och Kalmarunionen men det är en helt annan historia.