“He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you” – F. Nietzsche.
För en tid sedan besökte jag Verdun i nordöstra Frankrike i regionen Lorraine. Platsen är för många berömd för ett av de blodigaste slagen under första världskriget och även en av de blodigaste drabbningarna i historien.
Det är vid få tillfällen som hopplösheten och missmodet inför mänskligheten känns så stora som när jag besöker någon plats som associeras med det första världskriget. Det första kriget i historien där det närmast industriella dödandet som skulle bli kutym under andra världskriget och under resten av 1900-talet. Under 10 månaders tid från februari till december 1916 plöjde Tyskland och Frankrike ner sammanlagt 300 000 döda unga män och pojkar i de leriga skyttegravarna runt det som idag är en vanlig sömnig fransk småstad. Ytterligare mellan 700 000 och 350 000 personer sårades, lemlästades eller skickades bort från fronten av andra skäl. De sammanlagda förlusterna kan alltså ha varit närmare en miljon människor. En ofattbart skrämmande siffra.
Bakgrunden
Själva den politiska bakgrunden till första världskriget kräver i sig en essä. Den militära bakgrunden till just offensiven kring Verdun grundar sig i den tyska så kallade Schlieffenplanen, uppkallad efter den tidigare generalstabschefen Alfred von Schlieffen.
Efter att Frankrike efter kriget med Preussen 1871 hade förlorat Alsaces och delar av Lorraine hade Verdun, som tidigare legat åtskilliga mil in på franskt område blivit en viktig försvarsmässig gränspostering. Ett helt system av bunkrar och fort (varav flera kommer att bli viktiga under själva slaget) hade byggts omkring Verdun framförallt på den norra sidan av staden som låg närmast ett potentiellt tyskt angrepp.
Själva syftet med Schlieffenplanen var att Tyskland snabbt skulle kunna anfalla, invadera och ockupera Frankrike för att sedan kunna vända uppmärksamheten österut mot Frankrikes allierade Ryssland. Under tiden skulle en mindre styrka uppehålla eventuella ryska angrepp till dess förstärkningar kunde anlända. Huvuddelen av den tyska armen skulle attackera genom Holland, Belgien och Luxemburg för att på så sätt kunna undvika de många franska forten i det så kallade Séré de Rivières-systemet. Planen kom att revideras bland annat på grund av att den tyske kejsaren inte ville acceptera ett anfall genom Holland. Dessutom minskade den del av armen som kom att attackera från norr till förmån för ett generellt angrepp längs hela den 70 mil långa gränsen.
Den tyska offensiven var initialt framgångsrik och tyska 1:a, 2:a och 3:e armen stod vid utkanten av Paris när de i början av september 1914 hejdades vid det som har kommit att kallas ”Undret vid Marne”. En enskild drabbning som under ett par dagar i september 1914 krävde över 140 000 soldaters liv (ingen enskild drabbning under första världskriget kunde räkna sådana förluster på så kort tid). Efter tysk reträtt började det för västfronten karaktäristiska skyttegravskriget som kom att pågå ända fram till krigsslutet 1918.
Lokalt runt Verdun innebar skyttegravskriget 1914-1915 att staden nästan kom att inringas av tyska trupper. Även om angreppen sydöst om staden mot St:Michel hade stoppats så hade de stora framgångarna i Argone inneburit att tyskt artilleri kommit hotande nära på nordvästra flanken.
Slaget
Tyskarnas tanke bakom attacken mot Verdun var att försöka bryta skyttegravskrigets dödläge genom att inta en strategiskt viktig position för att sedan försvara denna på ett sådant sätt att de franska förlusterna skulle bli så stora att de skulle tvingas dra sig ur kriget. Dessutom hade Verdun, om det hade fallit i tyskarnas händer, kunnat utgöra ett starkt hot mot själva Paris.
Attacken mot Verdun inleddes på morgonen den 21 februari 1916 med historiens längsta artilleribeskjutning. Under hela nio timmar hamrade de tyska kanonerna som hade en räckvidd på upp till 12 kilometer på de franska ställningarna. Därefter inleddes anfallet med marktrupper understödda av lättare artilleri som snabbt kom att avancera mot Verdun och intog efter ett par dagar det centrala fortet Douaumont som ligger knappt 8 kilometer nordöst om Verdun. Där tog det dock stop. Franska styrkor under ledning av general Pétain byggde nya försvarslinjer och lyckades hålla de tyska trupperna på plats.
Genom upprättandet av en förbindelseväg, den så kallade Via de Sacre ”Heliga vägen” lyckades Frankrike att föra fram utrustning och förstärkningar i en aldrig tidigare skådad skala. En lastbil sägs ha anlänt till slutstationen 25 kilometer från Verdun var 14 sekund (under den mest intensiva perioden var 5:e) vägen klarade inte denna påfrestning utan tusentals ingenjörs- och transportsoldater jobbade dygnet runt med att förstärka, reparera och underhålla vägen. Denna insats har förevigats på mängder av bilder och blivit något av en symbol för det franska motståndet.
Successivt tvingades också den tyska armen att skicka allt mer förband som förstärkning till Österrike-Ungern och när britterna under sommaren 1916 inledde sin offensiv vid Somme lättade trycket på Verdun på ett sådant sätt att franska styrkor började kunna gå till motattack. Dessutom utjämnades den tyska tekniska överlägsenheten i fråga om kanoner, kulsprutor och annan krigsmateriel.
Under de 11 månader som slaget pågick förstördes sammanlagt nio byar som aldrig har byggts upp igen. Fronten flyttade sig enstaka kilometer fram eller tillbaka och i de ständiga stormningarna sårades och dödades tusentals soldater dagligen. I slutet av 1916 lyckades Frankrike driva tillbaka Tyskland och de positioner som hade rått innan krigets början återtogs.
Än idag finns det områden kring Verdun som har märkts ut som ”Area Rouge” där det fortfarande finns så mycket odetonerade granater i marken att människor inte får vistas där.
Moraliska funderingar
Stående vid Ossasoriet i Duamont som har rests till minne av alla de soldater som inte gick att identifiera vid slagets slut börjar tankarna komma. Monumentet har rests eftersom liken blev liggande i flera månader i det ingenmansland som bildats mellan skyttegravarna. Kropparna hade förmultnat och blivit oigenkännliga. Därför har framförallt fransmän men även många tyskars osorterade skelett lagts sida vid sida här.
Ett krig dödar inte bara soldater, inte heller bara civilbefolkningen. Krig dödar också något i en befolknings själ. Ett krig förändrar en människa, hennes uppfattning om rätt och fel, hennes syn på andra människor och på döden som fenomen påverkas.
Idag finns ingen kvar i livet som aktivt har upplevt första världskriget. De över hundra åren har raderat möjligheten att återberätta egna upplevelser från denna meningslösa slakt. Snart nog kommer ingen längre att finnas kvar som har upplevt det andra världskriget med massiva bombningar av London, Berlin, Dresden med flera och förföljelsen och dödandet av 6 miljoner judar och mellan 5 och 10 miljoner andra grupper: romer, homosexuella, handikappade med flera. Frågan är vad som ska hända då. Ska vi, befriade från krigets själsliga och moraliska dödsgrepp, äntligen skapa ett nytt riktigt fredligt Europa eller ska vi göra om historiens misstag?
Referenser och vidare läsning
Första världskriget, Wilmott, H.P
The battle of Verdun, Yves Buffetaut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar