Rätten att sig själva beskatta – om det svenska skattesystemets historia del 1

För några veckor sedan skrev jag en essä om hur Birger Jarl stärkte makten över sitt rike genom att omvandla plikter inom försvarsorganisationen till stående skatter som gav stabila penningsinkomster till kronan. Jag bestämde mig då för att göra en liten djupare dykning i detta spännande ämne. Hur har skattesystemet utvecklats över de runt 1000 års tid som något som kan sägas likna Sverige har existerat?

Den här essän blev väldigt lång så jag fick dela upp den i två delar där den här första delen sträcker sig fram till stormaktstidens slut 1719 och den andra delen sträcker sig in i vår tid.

Skatt + makt = sant

De första skatterna uppkom med att riksstaten Sverige skapades och en gemensam kung var tillräckligt mäktig för att kunna utkräva gentjänster för sin maktutövning. Skatterna finansierade kungamaktens underhåll och säkerhet i form av militära resurser. Skatt handlade och handlar såklart fortfarande om maktutövning men också om statens legitimitet hos sina undersåtar eller medborgare som vi idag väljer att kalla dem.

Med den tidiga kungamakten kom förekomsten av den så kallade Uppsala öd. Uppsala öd bestod av ett system av kungsgårdar spridda i riket där avkastningen var kungens egendom. Eftersom kungens främsta uppgift var att garantera folkets säkerhet och skipa rättvisa tvingades han och hans följe som kallades hirden resa runt i riket. Kungsgårdarna blev då ett slags gästgivargårdar som kunde försörja kungen med följe. Det var alltså inte fråga om några stående penningskatter däremot var den enskilde bonden skyldig att utföra tjänster åt kungamakten.

Gästning

Gästning innebar att kungen och hans följe reste kring och att bönderna tvingades leverera varor till kungsgårdarna. Bilden är ritad av Olle Nyberg och finns på skatteverkets hemsida

Bland tjänsteplikterna fanns det som kallades gästning, alltså skyldighet att ta emot och underhålla kungen och hans följe när de var på resa. Det innebar förmodligen att den enskilde bonden förväntades bidra med produkter till kungsgården.

Det är lätt att sätta sig in i hur bonden kände sig efter att kungen och hirden hade tömt förråd och visthusbodar.

Ledungen

Det fanns en ytterligare skyldighet nämligen Ledungen. Kungen kunde beordra bemanning och utrustning av krigsskepp. De flesta landskap omfattades av skyldigheten men utformningen kunde vara mycket varierad.

Gästningen och ledungen förvandlas till stående skatter 
Som vi såg i texten om Birger Jarl så förvandlades de gamla plikterna succesivt till stående skatter som stärkte kungamakten.

Möjligheten till Ledung utnyttjades alltmer sällan. Den tyska Hansan hade vuxit fram som den starkaste sjömakten runt Östersjön och därmed hade de svenska skeppen blivit utkonkurrerade.

När landets militär omorganiserades från bondeuppbåd till arméer av lejda yrkeskrigare, krävde dessa lön i pengar. Dessutom byggdes det borgar och fästningar för at kontrollera riket. Slotten och deras underhåll kostande stora summor.

Problemet löstes genom att de gamla plikterna omvandlades till återkommande krav. Om kungen inte hade utlyst ledung kunde han kräva ersättning istället, den så kallade skeppsvisten i form av korn, fläsk, smör och en mindre summa pengar. Kungen började nu kräva ut denna ersättning varje år och skeppsvisten blev vår första stående skatt.

Ungefär samtidigt övergick gästningen till att bli en återkommande skatt som kallades gengärd.

Snäckepenning och ledungslame 
Utöver skeppsvisten började makten också kräva ut andra former av ersättningar. Tidigare hade kungen haft möjlighet att utkräva böter (ledungslame) om inte ledungsplikten hade fullföljts eller om båten (snäckan) inte hade hållits i skick kunde Snäckepenning utkrävas. Dessa böter omvandlades nu till fasta skattskyldigheter.

Fogden kommer 

Den som ansvarade för att driva in skatterna var fogden som huserade på de nya slott och borgar som anlades. Nu steg fogden fram som en av den tidiga medeltidens mäktigaste figurer Hans ställning var stark och eftersom överskottet hamnade i hans egen ficka fanns det incitament för att kräva ut mer än tillåtet. Indrivningsmetoderna kunde ibland vara mycket hårda.

Stormannaklassen skapas 

Sverige omorganiserades med ett system av slottslän. Syftet var att stärka rikets försvar. Men samtidigt skapade det också en ny maktfaktor i form av de svenska stormännen. 

Genom dan av Magnus Ladulås utfärdade Alsnö stadga från 1280 fick stormännen en unikt stark ställning. De som kunde hålla häst, ryttare och vapen till kungens förfogande befriades (frälstes) från skatt. Dessa stormän fick nu möjlighet att uppbära skatt från sina gods och egendomar. 

Kungen och denna stormannaklass, det världsliga frälset, hade ett gemensamt intresse i omläggningen av skatteväsendet eftersom det gav dem ökad makt. De som drabbades var bygdernas bönder som förlorade sin militära makt och istället reducerades till skattebönder. 

Gengärden (gästningen) och ledungsskatterna kom att bli stommen i det svenska skattesystemet som skulle komma att kallas för jordeboksräntan. Jordeboksräntan skulle bli ryggraden i det skattesystemet ända in på 1900-talet.

Magnus Eriksson och kampen mot de dåliga finanserna 

Snabbt visade det sig att de nya skatterna inte räckte till. Redan på 1300-talet infördes därför olika former av extraskatter. Under Magnus Erikssons långa regeringstid (1319-1364) var rikets ekonomi i kris. Köpet av Skåne blev så kostsamt att Sveriges ekonomi totalförstördes. När sedan landet drabbades av missväxt och den fruktade Digerdöden befann vi oss på ruinens brant. 

Kungen tvingades ta lån hos kyrkan och stormännen. Som panter lämnade han ytterligare slottslän, vilket bara löste likviditetsproblemen kortsiktigt men eftersom inkomsten från länen försvann blev följden bara värre. Istället tvingades han ta till en extraskatt, den så kallade, markgälden, alltså en mark per hushåll. De som tjänade på det hela var stormännen som kunde köpa upp skattejord av bönderna som därmed tvingades arrendera sin ”egen” mark. 

Ett annat försök att förbättra ekonomin var stadslagen från början på 1350-talet. Syftet med lagen var att kontrollera handeln i städerna genom att koncentrera den dit för att sedan beskatta den.

Bergsbruket beskattades 

Under 1300-talet började historien om det svenska bergsbruket. Kungen hävdade samma rätt som var vanlig i Europa nämligen att kronan ägde alla naturtillgångar som låg djupare ner i marken än vad plogen nådde. Bergsmännen tvingades betala 10% i skatt på sin produktion vilket skulle komma att ge stora inkomster. 

I en skrivelse till invånarna bad kungen om ursäkt och lovade att inga extra skatter skulle tas ut om det inte förelåg krigsfara, en ny kung skulle utses eller kungabarn ingå äktenskap eller i samband med slottsbyggen. Om kungen ville ta ut såna skatter skulle han komma överens med företrädare för folket. Det slutliga resultatet blev ändå att extraskatterna togs ut så ofta att de närmast blev permanenta. 

Magnus konflikter med stormännen gjorde att han 1364 avsattes som kung. Han ersattes av Albrekt av Mecklenburg. Tronskiftet innebar dock inte att skattetrycket minskade, tvärt om. Albrekts tyska fogdar som han placerade ut på de svenska slotten gjorde livet surt för de svenska bönderna. Stormännen vände sig då till drottning Margareta av Danmarks och Norge och bad om hjälp. Albrekt besegrades och Margareta valdes till drottning över Sverige. Den så kallade Kalmarunionen inträdde. 

Men skatterna sänktes inte. Istället infördes den så kallade Femtonmarkshjälpen det vill säga att varje gård skulle betala ofattbara 15 marker till kronan och det i pengar inte i varor.

Fyrmannagärden 

År 1403 avskaffades femtonmarkshjälpen. I stället infördes fyrmannagärden: Fyrmansgärden innebar att fyra bönder tillsammans skulle lämna ifrån sig ett antal varor och livsmedel. Dessutom blev varje bonde tvungen att göra dagsverken hos slottsfogden. 

Erik av Pommern, som var dottersonson till Margareta hade efterträtt henne vid hennes död. Han hade imperieambitioner och ville ringa in hela Östersjön vilket ledde till konflikt med den mäktiga Hansan och dessutom till ytterligare ökade skatter.

Fyrmannagärden var en skatt som infördes på 1400-talet. Den bestod av en rad olika varor samt även arbetsprestationer i form av dagsverken. Bild: Ola Nyberg, hämtad från Skatteverkets hemsida.

Engelbrekts kamp mot fogdarna 

Under 1400-talet tog till sist tålamodet slut hos såväl de svenska bönderna som adeln. Ett uppror under ledning av Engelbrekt mot Erik och fogdarna resulterade i att kungen avsatte i Sverige och lite senare också i Danmark och Norge. Det resulterade också i en viss skattelättnad när Fyrmannagärdet omvandlades till ett sexmannagärde. 

Makten flyttades från kungen till rådet dvs. de mäktigaste stormännen i riket som delade upp slottslänen mellan sig. När Sten Sure den äldre fick makten som riksföreståndare i mitten av 1400-talet tog han själv makten över slottslänen och genom lojala och pålitliga fogdar fick han återigen pengar att börja flyta in i statskassan. Exporten ökade och generellt präglades denna period av ekonomisk tillväxt.

Gustav Vasa tar kontrollen över finanserna 

Under 1500-talet var det oroligt i Sverige. I den sista kraftmätningen kring Kalmarunionens fortlevnad segrade Gustav Vasa och den svenska enhetsstaten började formas. Det som skiljer honom från tidigare regenter var att han lyckades skaffa sig nästan fullständig kontroll över statsfinanserna.

Ökad kontroll 

Kungen försökte att införa en ny skatt den så kallade landsskatten, som skulle grunda sig på varje persons förmögenhet, men den möttes av så starkt motstånd att den aldrig tog i bruk. istället agerade han för att effektivisera indrivningen genom fler fogdar och att förbättra produktiviteten. 

Gustav Vasa hade kommit till makten genom att skuldsätta sig till Lübeck. Därför präglades 1520-talet av olika extraskatter. Under regeringstiden mildrades dock pålagorna med undantag av när sonen Erik skulle ge sig ut på friarresa till England. Bland annat begränsades den tidigare adliga skattefriheten.

Kyrkan reformeras 

Trots att kyrkan i Sverige var relativt ny och bara hade funnits i ett par århundraden hade man lyckats ackumulera stora rikedomar. Bland annat ägdes 20 procent av alla gårdar i riket av kyrkan i början av 1500 talet. Den gamla traditionen att betala tionde alltså att en tiondel av allt som tjänades skulle gå till kyrkan hade gett prästerna stora penningegendomar. 

Gustav Vasa insåg därför att Martin Luthers lära om förhållandena mellan stat och kyrka kunde utnyttjas till hans fördel. Med stöd från adeln beslutades det om reformation riksdagen i Västerås 1527. Åren som följde innebar att kyrkan fick lämna ifrån sig stora förmögenheter dessutom kom kyrkojorden att beskattas på samma sätt som kronojorden. 

Klostren stängdes och revs (lite om detta finns att läsa i essän om Heliga Birgitta). Det resulterade i att klostrens omsorg om sjuka och fattiga försvann. På sikt blev dock förhållandena i Stockholm för allvarliga och Gustav Vasa tvingades inrätta Helgeandshuset på Riddarholmen. 

Tiondet levde kvar men staten lade via beskattning beslag på allt utom den del som gick till att avlöna sockenprästerna. Statens del kallades för kronotionde.

Jordeböckerna 

Under 1600-talet byggdes den statliga förvaltningen ut och greppet om medborgarna hårdnade. Kungen utövade en hårdare kontroll över fogdarnas redovisning och dessa blev därför hårdare för att komma i åtnjutande av ”sin egen del”. Kontrollen var möjlig genom de jordeböcker som Gustav Vasa lät införa. 

I jordeböckerna antecknades förteckningar över jorden och de räntor som hörde samman med den. Räntan bestod dels den skatt som lades på den självägande skattebonden, dels det arrende (avrad) som lades på den som brukade statens jord (kronojorden) och slutligen den skatt som den som brukade frälsejord (alltså jord som tillhörde en storman) måste betala. 

Kungen ville inte se någon skillnad mellan skatte- och kronojord eftersom han ansåg att det var han som var den egentliga ägaren till jorden, bönderna hade bara nyttjanderätt. Bönder som inte klarade av att betala sin skatt blev ivägkörd och gården tillföll kronan.

Kvalitetskontroll 

Gustav Vasa var oerhört aktiv som monark. Han försökte på olika sätt förekomma riskerna med att bönderna och deras gårdar skulle missbrukas och få lägre avkastning. Exempelvis skrev han till östgötabönderna 1559 och förklarade att om de inte dikade och röjde ängarna skulle fogdarna verkställa detta på böndernas bekostnad. 

För att utöka antalet gårdar uppmuntrades olika former av nyodlingsprojekt på kronans jord.

De allmänna besvären 

För de bönder som brukade frälsejorden var situationen ännu mer osäker. Dessa tjänade både kungen och den enskilde stormannen. 

Gustav Vasa ökade inte jordskatterna eller extraskatterna men istället blev de så kallade allmänna besvären tyngre. Exempelvis bestämdes det att 1544 att vägar skulle byggas och bekostas av allmogen på de platser där kungens fogdar bestämde det. 

Ett annat besvär var den så kallade skjutsningen dvs. att kungens sändebud hade rätt till hästar och utfodring av dessa. Det var vanligt att adelsmän påstod sig vara utsända av kungen. Eftersom det inte gick att kontrollera om detta var sant tvingades bönderna ofta avstå sina hästar.

Extraskatter togs även ut i form av arbetsprestationer, s k besvär. Dagsverken krävdes också ut, bl a vid vägbyggen. En annan skatteprestation var skyldigheten att ställa skjuts till förfogande. Bild: Ola Nyberg, hämtad från skatteverkets hemsida

Vasasönernas extraskatter

Under den senare delen av Gustav Vasas tid vid makten var det relativt lugnt i Sverige. Avsaknaden av krig och den ordning som hade skapats i ekonomin gjorde att behovet av extraskatter försvann. Med undantag för sonen Eriks friarplaner så behövdes inga extraskatter. Under de tre på varandra följande sönerna Erik, Johan och Karls tid skulle detta radikalt förändras. 

Erik XIV, som tillträdde tronen 1560 hade stormaktsambitioner och lyckades snabbt dra in landet i krig med Danmark, Polen och Lübeck. Kriget skulle pågå i sju år och kosta enorma summor i pengar och stora skador på egendom. När kriget slutade 1570 tvingades svenskarna betala den så kallade Älvsborgs lösen på 150 000 daler till danskarna. 

Men vid denna tidpunkt hade Erik redan störtats från tronen av sina bröder och Johan III hade blivit ny kung och tvingades kräva ut stora extraskatter för att bekosta lösensumman för Älvsborgs fästning. Så gott som alla svenskar oavsett börd fick betala 1/10 av sin förmögenhet i skatt.

Knappt hade kriget med Danmark och Polen slutat innan ett nytt bröt ut med Ryssland, ett krig som skulle vara i i 25 år. Utöver kriget hade Johan också att brottas med kostnaderna för hans systrars giftermål eftersom Gustav Vasa hade lovat att hans döttrar skulle få en viss penningsumma när de gifte sig.

Erik XIV hade ofta tvingat bönderna att sälja varor till honom. Eftersom det var frågan om tvångsförsäljning kunde priset sättas fritt. Johan III kom att också han utnyttja denna möjlighet men även om han till skillnad från brodern faktiskt betalade för sig.

En annan slags beskattning var att ”vädja” om frivilliga gåvor i själva verket pressades antagligen gåvorna fram ur befolkningen.

Riksboken gav kontroll över landets finanser 

Johan skapade den så kallade riksboken, som var en sammanställning över rikets affärer, i syfte att öka kontrollen. 

I riksboken kan man se att räntan utgjordes av spannmål från Östergötland och Uppland, smör från Småland och Västergötland, fisk från kustlandskapen, boskap från de södra landskapen, ved och näver från hela landet och skinn från Norrland och Dalarna. 

De gamla allmänna besvären med dagsverken och fodring av hästar förekom fortfarande. Det var fortfarande en väldigt begränsad del av skatterna som togs ut i penningskatter. Framförallt var det i de lite större städerna som detta förekom.

Riksdagens makt ökar 

Från början skulle alla skatter som kungen och rådet utlyste godkännas av respektive landskapsmöte. Snart tog dock rådet själva över denna funktion. Detta fungerade så länge det var jorden och bönderna som skulle beskattas. Men när det blev frågan om extraskatter kom också adeln och kyrkan med i bilden eftersom de inte var befriade från dessa skatter. 

Här blev istället riksdagen den beslutande instansen. Gustav Vasa gick till väga på detta sätt vid ett flertal tillfällen medan sönerna Erik och Johan sällan valde att sammankalla riksdagen. Däremot blev detta vanligare under den tredje brodern Karl IX. Karl behövde riksdagens stöd eftersom han befann sig i konflikt med rådet. 

Karl tvingades under krigs- och nödåren i början av 1600-talet sammankalla riksdagen åtskilliga gånger och så småningom etablerades principen att det var endast riksdagen som kunde besluta om skatterna.

Stormaktstidens ansträngda ekonomi 

Under resten av 1600-talet gick Sverige från att vara ett fattigt obetydligt land i norr till att bli en verklig europeisk stormakt. Detta har jag bland annat skrivit om i en essä om Westphaliska freden. Vägen till stormaktsställning gick genom många och kostsamma krig. Från början var det som alltid bönderna som fick betala notan men så småningom skulle alla samhällsgrupper omfattas. 

Men i den kungaförsäkran som avgavs när den omyndige Gustav II Adolf skulle tillträda så passade den gamla högadeln på att stärka sin ställning. Extra skatter var på nytt tvungna att godkännas av rådet. Dessutom skaffade sig högadeln ensamrätt till alla rikets högre ämbeten. 

Dessutom bestämdes det att bönder som bodde inom en mil från sätesgårdarna skulle befrias från utskrivning till militären och att de bönder som bodde allra närmast sätesgården helt skulle befrias från skatter till kronan, istället blev de fritt för adelsmännen att kräva varor och tjänster istället.

De första klasskatterna 

Kriget mot Danmark avslutades 1613. Då hade Älvsborgs fästning ännu en gång fallit i danskarnas händer. Lösensumman var denna gång på en miljon daler vilket motsvarade värdet på fyra års skördar i Sverige. Trots att statens affärer hade blivit bättre och det fanns möjlighet till lån från holländarna var man tvungen att ta till extra skatter för att klara åtagandena. 

Nu tvingades alla samhällsgrupper att vara med och betala. Befolkningen delades upp i inkomstklasser där varje klass ålades att betala en viss skatt. Adelsmannen betalade 32 riksdaler för varje häst han var skyldig att hålla i tjänst; biskoparna betalade 40 riksdaler, sockenprästerna och fogdarna 16 riksdaler och så vidare. De enda som fortfarande var befriade från skatt var de bönder som bodde alldeles in närheten av adelns gods. Där fick istället herremannen suveränitet att själva bestämma. 

Denna klasskatt var tänkt att finnas i fyra år men det tog sex år innan den sista betalningen var gjord. Principen att dela uppå befolkningen i inkomstgrupper fanns kvar ända in på 1900-talet.

Extraskatterna blev permanenta 

Samtidigt med klasskatten utgick också den så kallade landtågsgärden som uppkommit 1611 i samband med det danska kriget. Landtågsgärden utgjordes av mat och kläder till soldaterna. 

Trots freden med Danmark fanns skatten kvar. Först var det på grund av fientligheten med Polen Trots att det aldrig blev något krig den gången fortsatte riksdagen att bevilja skatten. Så småningom kom den att helt införas i jordeböckerna. 

Andra exempel på skatter som blev permanenta var Byggningshjälpen som ursprungligen varit en extra skatt för att bygga slott och borgar. Denna skatt utkrävts så ofta att den blivit stående. Likadant skedde med dagsverkshjälpen.

Mantalsräntan - en del av grundskatterna 

Landtågsgärden, byggningshjälpen och dagsverkshjälpen infördes i jordeböckerna. Så småningom omvandlades de till den så kallade mantalsräntan. Tillsammans med den äldsta skatten, jordeboksräntan, kom mantalsräntan att utgöra basen i grundskatterna. 

Bönderna var ju representerade i riksdagen men agerade inte för att stoppa de kraftigt ökade skatterna. Skälet var att de valda företrädarna Svaret på denna fråga är att de valda i hög grad företrädde de mer välsituerade ur allmogen. Det fanns gott om möjligheter att utöva påtryckning mot dessa och så länge bondeståndet stod ensamt kunde det inte göra något.

Indirekta skatter 

De ständiga krigen ansträngda ekonomin. Utgifterna ökade snabbare än intäkterna och trots att Sverige fick bidrag för att hålla igång kriget var läget ansträngt, Stort intresse ägnades åt att öka Sveriges produktivitet. 

Eftersom det var reda pengar som behövdes var intresset stort för att hitta metoder för att beskatta handeln. Skatterna utgick i form av acciser och tullar.

Acciserna var avgifter på tillverkning och försäljning av vissa varor, exempelvis brännvin. Utrikeshandeln reglerades genom Stora tullen som lades på import- och exportvaror. Tull hade funnits länge men ökade nu kraftigt.

Lilla tullen infördes 1622 och omfattade alla varor som fraktades in staden eller till marknaden. Samtidigt reglerades rätten att bedriva marknader till dessa platser.

För att motverka smuggling byggdes staket och tullstugor runt städerna. Trots att tullen väckte stor irritation fanns den kvar ända till 1810.

Ett sätt för staten att få in pengar var tullar. Lilla tullen, som infördes 1622, innebar att allt som bl a fraktades in till städerna belades med tull vid stadsporten. Bild Ola Nyberg hämtad från skatteverkets hemsida.

Mantalspenningen 

En särskild krigsskatt som kräver en utvikning är mantalspenningen som infördes 1625. Från början var de en indirekt skatt som togs ut när säd maldes i kvarnen, den kallades därför för kvarnskatt. Denna skatt visade sig svår att kräva in eftersom bönderna hittade alternativ till att använda sig av kvarnen. I stället fick bönderna erlägga en avgift för varje person över 12 år bodde på gården. Denna mantalspenning togs bort först 1938.

Adelns storhetstid började 

Samtidigt som böndernas pålagor ökade ökades adelns förmåner. De privilegier som adeln hade skaffat sig vid Gustav II Adolfs trontillträde började ifrågasättas. Många av krigsskatterna och engångsskatterna som blev permanenta kom att gälla även adeln. Dessutom utsattes de flera gånger för särskilda skatter. kungen kunde göra detta eftersom han spelade på den misstro mot adeln som fanns i landet. 

Eftersom staten hade brist på pengar blev det vanligt att betala ut lön i jorddonationer. Penningbehoven ledde till att adeln fick köpa upp gårdar som låg på såväl kronojord som skattejord. Följden blev att adelns jordinnehav ökade kraftigt. Framförallt under drottning Kristinas tid donerades och såldes kronans mark bort i en rasande fart. Vid Gustav Vasas död låg ca 20% av den uppodlade jorden i adelns händer för att vid Kristinas abdikering knappt hundra år senare vara uppe i ca 2/3.

På gränsen till livegenskap 

De svenska bönderna hade ända sedan medeltiden åtnjutit en närmast unik ställning i samhället. Men under stormaktstiden fanns det tendenser till att denna frihet skulle förändras drastiskt. Eftersom adeln nu genom köp av kronans jord fick rätten att ta upp skatten av bönderna där. Bönderna fick också göra stora insatser genom dagsverken när adeln byggde sina magnifika gårdar och slott som än idag finns kvar i landskapet. 

Gods- och ränteavsöndringen, alltså överföringen av mark från kronan till adeln fick stora konsekvenser för rikets ekonomi. Inkomsterna kom att till största delen bestå av tullar, acciser och extraskatter. Att få nya skatter beviljade var svårt vilket innebar att ännu större bördor lades på de bönder som fortfarande beskattades av staten. Eftersom adelns underlydande bönder också ofta var befriade från militär utskrivning drabbades skatte- och kronobönderna hårt även av detta. Eftersom många av de utskrivna knektarna dog i fält minskade den skatteförande befolkningen i landet ytterligare.

Krav på reduktion 

Den allt mer polariserade ekonomiska situationen i landet gjorde att bönderna började agitera för en reduktion alltså ett återförstatligande av de avyttrade och donerade godsen. Såväl borgare som präster i den svenska ståndsriksdagen stödde kravet. Man menade att adeln hade fått tillräcklig med ersättning genom böndernas skatter och avkastningen på egendomarna och att de donerade godsen borde dras in utan ersättning. Adeln blidkade riksdagen genom att gå med på att delta i extraskatterna samt att själva betala en särskild krigsskatt, den så kallade kontributionen. 

När Karl X Gustav övertog tronen efter Kristinas tronavsägelse 1654 var statsfinanserna katastrofala. Lösningen blev reduktionsfrågan som kungen ägnade stort intresse åt. Först fattades beslut om indragning av "omistliga gods", alltså gods som ansågs nödvändiga för staten. Exempel på sådana var gods i närheten av fästingar och bergsbruk. Dessutom ställdes adeln inför valet att antingen avstå en fjärdedel av sina gods eller betala kontribution med 200 000 daler silvermynt årligen. Adeln valde kontributionen och hoppades att kravet på reduktion skulle avta. 

Efter att Karl X Gustav 1660 tillsattes en förmyndarregering åt hans son Karl XI som då bara var fem år gammal. Förmyndarregeringen var inte lyckosam i sitt ekonomiska fögderi. Istället för att genomdriva reduktionen så proklamerade man sparsamhet vilket tog sig uttryck i ytterligare doneringar av kronojord, särskilt internt inom förmyndarregeringen och ökad upplåning.

Reduktionen genomförs 

Karl XI blev så småningom myndig och övertog makten själv. 1675 fick han enligt uppgift klart för sig att förmyndarregeringen hade vanskött styret av riket. Ungefär samtidigt utbröt det skånska kriget som fick sin final med slaget vid lund 1676. Under krigsåren ålades adeln att betala två stycken kontributioner och på riksdagen 1680 togs slutligen beslut om reduktion. Reduktionen innebar att alla förläningar och donationer, oavsett hur länge sedan de var gjorda, drogs in. om ägaren inte kunde bevisa att egendomen inte var förlänings- eller donationsgods gick den tillbaka till kronan. 

Jag har länge planerat och tänkt att jag ska skria en särskild essä om reduktionen, dess bakgrund, genomförande och konsekvenser. Det är ett fascinerande och radikalt skede i Sveriges ekonomiska historia och i den ständiga kampen mellan kungen och stormännen.

Indelningsverket 

Inte ens reduktionen lyckades komma till rätta med Sveriges svåra ekonomiska situation. Istället kom de extra skatter och kontributionen, som hade pålagts under krigsåren, att finnas kvar. Dessutom passade kungen på att stärka sin ställning och utropa det så kallade karolingska enväldet. 

Efter det hemska och blodiga skånska kriget ville kungen aldrig mer drabbas av krigets fasor. Han byggde därför upp ett starkt defensivt försvar med en stående armé. Detta skedde genom skapandet av indelningsverket. Bönderna var uppdelade i rotar där varje rote ansvarade för en soldat. Det innebar inte någon egentlig lindring i skattehänseende men bönderna slapp ifrån den hatade utskrivningen. Indelningsverket innebar också att officerare och vissa civila ämbetsmän finansierades genom räntor som bönderna i trakten betalade till kronan. 

Kungens mål att hålla Sverige utanför krig lyckades men trots det fortsatte han att kräva ut kontributionen. Först 1693 lovade han att inte ta ut några extra skatter såvida det inte skulle bli krig. Detta löfte verkar också ha hållits fram tills det stora nordiska kriget.

Indelningsverket var ett system som innebar att bönderna svarade för underhåll och utrustning av soldater. En del civila ämbetsmän avlönades också genom indelningsverket. Den indelta armén var en förutsättning för Karl XIIs krig. Systemet med indelta soldater fanns kvar till 1901. Bild Ola Nyberg hämtad från skatteverkets hemsida.

Karl XII:s krig 

När kriget bröt ut 1700 stod Sverige genom indelningsverket väl rustat. Fram till och med 1708 fungerade rikets ekonomi ganska väl. Kriget fördes utomlands, så den svenska arméns underhåll genom plundring i fiendeland. Landet klarade av att betala den kontribution som hade inletts år 1699 i form av klasskatt med specifika belopp för olika kategorier. Vändpunkten kom dock med det stora nederlaget i Poltava 1709. De 9 ytterligare år som kriget tog innebar ständiga krav på nya regementen vilket innebar att fler bönder var tvungna att lämna sina arbeten i jordbruket. När skördarna slog fel och anfall kom från ryssar och danskar krävdes ytterligare kontributioner. 1710 fördubblades kontributionen och från 1712 beviljades nya och ökade krigsskatter.

Självdeklaration på försök 

För åren 1713 och 1715-16 förändrades kontributionen till en slags förmögenhetsskatt som delvis byggde på självdeklaration. Systemet verkar dock inte ha fungerat eftersom den försvann efter bara ett par år för att gästspela ett par år precis i början av 1800-talet och sedan dyka upp först på 1900-talet.

Den svenska befolkningen var nu extremt krigstrött. Riksdagen bönade kungen om fred och när de baltiska och nordtyska provinserna förlorades försvann stora skatteintäkter därifrån. 

När Karl XII blev skjuten 1718, avvecklade snabbt de nya makthavarna kriget. Åren 1719-1721 slöt man olika freder som innebar att Sverige förlorade de flesta av sina provinser och inte längre kunde räknas som en europeisk stormakt.

Referenser och vidare läsning 

Skatteverkets hemsida www.skatteverket.se

Sveriges historia band 2-4
Äventyret Sverige Antologi

Ett folk på vandring och flykt, judiska öden från forntid till medeltid

Bild på judar som brinner i skärselden. Bilden hämtad från SO-rummet.se

Härom veckan nåddes jag av beskedet att en fastighet i Lund hade attackerats. Det hela rubricerades som försök till mordbrand, ett fruktansvärt dåd i sig. Det som gjorde det hela ännu mer obehagligt var att det riktades mot en judisk familj och att allt tyder på att det handlar om ett antisemitiskt hatbrott.

Det hela ledde till att jag började fundera på att återuppta ett gammalt projekt att beskriva det judiska folkets historiska vedermödor. Hatet mot judarna förknippas framförallt med de omfattande utrotningsförsöken i Tyskland på 30-talet som jag delvis har skrivit om tidigare och motsvarande storskalig utrotning i framförallt Sovjetunionen några år senare. Men sanningen är att hatet och våldet mot den judiska gruppen har varit förekommande under i stort sett hela det judiska folkets mångtusenåriga historia.

Den här essän börjar med en lite teoretiserande bakgrund kring det judiska folkets tidiga historia för att sen landa i den europeiska medeltiden med ett särdeles hemskt exempel från södra och västra Tyskland i mitten av 1300-talet.

Bakgrund, forntiden

Det judiska folket och den judiska religionen är en av världens allra äldsta och har som bekant gett upphov till såväl kristendomen som islam eftersom båda utgår från samma stamfader, den mytologiske Abraham och hans två söner Isak och Ismael som förenklat sägs ha gått skilda vägar och därmed gett upphov till två olika folkslag, araber och judar och sedermera till två olika religioner.

Judarnas historia är minst 3000 år gammal och det går således inte att ge någon utförligare redogörelse här. För den som vill grotta ner sig i originalkällor rekommenderas den gamle historieskrivaren Flavius Josephus berömda ”Det judiska kriget” från tidig romersk tid. Boken har nyligen kommit ut i en svensk översättning.

Det judiska folkets historia innehåller lika delar myt men enligt biblisk tradition var det som kallas Israels folk ursprungligen indelade i tolv stammar som var och en leddes av en av patriarken Jakobs söner. Storkonungen Salomo sägs ha regerat ett samlat rike fram till sin död någon gång på 900-talet före Kristus. Då splittrades riket upp i två delar en nordlig, Israel och en Sydlig, Juda. Medans den nordliga delen assimilerades så räknar dagens judar sig släktmässigt höra till ättlingarna från det södra riket. Moderna forskning tyder snarare på att Israel och Juda utvecklades separat och kunde betraktas som etablerade kungadömen först på 800-talet f.Kr. i Israel och på 700-talet f.Kr. i Juda.

Någon gång 586-587 före Kristus inträdde det som kallas för den babyloniska fångenskapen. Israels land invaderades från Babylon och folket fördes bort. Under de följande århundradena utvandrade stora grupper främst till Babylonien och Egypten. Detta kallas för den judiska disporan (förskingringen) och syftar helt enkelt på en stor population av ett folk som befinner sig i exil i ett annat land. Detta statslösa, rotlösa tillstånd utan land har allt sedan dess präglat det judiska folkets öde.

Judar som sörjer förlusten av sitt hemland under disporan, bild hämtad från SO-rummet

Under en kort tid mellan 142 och 63 före Kristus lyckades judarna uppnå självständighet i Juden. Under de därpå följande 700 åren hamnade man först under romersk och sedan under bysantinsk överhöghet. Den romerska perioden präglades av viss religiös tolerans och långt gången judisk självständighet, efter klassisk romersk modell. Trots det inträffade ett antal mer omfattande och dokumenterade uppror, framförallt innebar det judiska kriget mellan år 66-74 att templet i Jerusalem förstördes (för andra gången, babylonierna hade redan gjort detta på 500-talet före Kristus) (templet har för övrigt som bekant aldrig byggts upp igen och vissa murar har fått mytologisk betydelse).

Romarriket splittrades som bekant upp och det östliga bysantinska riket levde kvar ensamt medan det västliga övergick till germanska folk. År 614 angrep perserna det bysantinska riket. Judarna ställde sig då på persernas sida och lyckades erövra Palestina som fick ett judiskt styre i tre år (614–617). När bysantinerna återerövrade området tog de ut en blodig hämnd.

638 erövrade muslimerna (som snabbt hade gjort sig till den mäktigaste politiska kraften på arabiska halvön) landet och upprättade ett muslimskt rike. Men eftersom islam kände starkt släktskap med såväl judar som kristna och betraktade dem som ”bokens folk” fick de behålla och utöva sin religion. I detta avseende hade judarna i muslimska länder klart bättre förhållanden än vad de skulle få i kristna länder.

Judarna och det kristna Rom

Den tolerans som Rom hade visat mot såväl judiska som andra trosriktningar ändrades radikalt på 380-talet när kristendomen etablerades som statsreligion i kejsardömet. Helt plötsligt blev det farligt att vara jude. Den gamla fiendskapen mellan kristna och judar (de var ju trots allt ansvariga för frälsarens korsfästelse) blev plötsligt en nationell angelägenhet för kejsardömet. Ett intressant kontrafaktiskt historiskt stickspår är vad som hade hänt med den kristna tron om frälsaren de facto inte hade blivit korsfäst men det är en helt annan historia.

Helt plötsligt stiftades det lagar som förbjöd konvertering till judendomen, förbud mot att bygga synagogor och förbud mot äktenskap mellan judar och kristna. Under den återtagningskampanj som kejsaren Justinianus genomförde på 500-talet, syftande till att för det östromerska kejsardömet återerövra framförallt Italien, infördes många nya judefientliga lagar, som kom att leva kvar i många kristna länder i Västeuropa.

Judarna i Europa under medeltiden

Judar förekommer under tidig medeltid inom vissa funktioner exempelvis som handelsmän, diplomater och läkare. Detta hänger delvis samman med historiska förbud för judar att äga och bruka jord. Istället tvingades de helt enkelt söka sig till andra professioner. De judiska handelsmännen kom att bosätta sig i särskilda kvarter (senare benämnda ghetton efter en term från Venedig på 1500-talet).

På 1000-talet utvecklades antisemitismen inom ramen för högmedeltidens kyrkliga religiositet. Rykten om att judar och muslimer konspirerade tillsammans resulterade i massakrer på judar i många Europeiska städer.

Från myndigheternas sida var inställningen till judarna kluven. Dels ville man skydda dem från våldsamheter samtidigt var det bekvämt att ha dem som syndabockar för diverse olyckor.

Under 1100-talet utvecklades en teori enligt vilken judarna i princip ägdes av den härskare som styrde över det område där de var bosatta. Det betydde i sin tur att de judar som valde att konvertera tvingades lämna all sin egendom i pant eftersom härskaren ju hade berövats sin indirekta egendom. Detta raffinerade system gjorde mången härskare förmögen.

Antisemitismen utökades med ständigt nya element. Från och med 1144 anklagades judarna för systematiska rituella mord på kristna. Under senmedeltiden anklagades de för att ha förgiftat brunnar och vattendrag.

Från 1200-talet tvingades judarna att bära särskilda kläder och kännetecken. Under inkvisitionen blev judarna likställda med kättarna vilket gav nytt bränsle till judehatet. Såväl franciskaner som dominikaner (de två stora munkordnarna under medeltiden) deltog aktivt i den antisemitiska debatten. Bokbålen flammade upp och Talmud (den heliga judiska skriften brändes). 1290 utvisades alla judar från England och hundra år senare 1394 utvisades de från Frankrike. För ett par år fann de en fristad i Norditalien men på 1400-talet följde förföljelsen efter dem även dit.

Judarna och korstågen

Judar som drabbas av korståget - bild hämtad från SO-rummet

Korstågen med början i slutet av 1000-talet kom att innebära en mycket allvarlig motgång för det judiska folket. När det första korståget drog fram genom Europa resulterade det i våldsamma angrepp på judar i Rhendalen, Böhmen och Ungern. Själva erövringen av Jerusalem (1099) innebar som bekant en slakt av såväl judar som muslimer. Under det andra korståget (1147–49) lyckades man bättre med att förhindrades övergrepp riktade mot judar men i samband med det tredje korståget (1190) förintades hela församlingar av judar i England, och lite senare under 1200-talet även i Frankrike. Angreppen på judar motiverades bland annat med påståenden om att de gjorde sig skyldiga till ocker, ritualmord, och brunnsförgiftning.

Judarna i Spanien

Medeltida judeförföljelse - bild från SO-Rummet

På 700-talet upplevde judarna en period av andrum och till och med framgång i nuvarande Spanien. Efter att de visigotiska kungarna (se min essä om folkvandringstiden) på 600-talet hade bedrivit en aktiv antisemitisk kampanj kom muslimernas ankomst år 711 att innebära att judarna fritt fick utöva sin religion. En blomstrande symbios mellan judar och muslimer inom exempelvis filosofi, språk- och naturvetenskap berikade landet.

Men säg den lycka som varar…

Även om den kristna återerövringen av Spanien, Reconquista, inte direkt drabbade judarna i första läget skulle digerdöden och tiden i dess kölvatten bli en hemsk period i det judiska folkets historia. I slutet av 1300-talet spred sig antisemitismen på allvar vilket fick många judar att konvertera till kristendomen och bli så kallade conversos. Dessa conversos kom att tillhöra en ekonomisk elit i samhället som gjorde karriär inom såväl religiösa som världsliga sammanhang, bland annat fanns det bland dessa flera spanska biskopar.

Detta innebar att när antisemitismen blossade upp i Spanien på 1400-talet var det inte längre i första hand religiösa förtecken. Istället talades det om ”blodets renhet” eller för att använda en modernare term, helt enkelt rasism.

1492 (samma år som det sista muslimska fäster i Granada föll för Recoquista) utvisades de spanska judarna och ett par år senare även de portugisiska. Detta innebar att med undantag från små grupper i Tyskland och Italien hade judarna i princip fördrivits från hela Västeuropa.

De som inte hade gått under jorden hade flyttat längre österut där särskild härskarna i Polen mottog dem med någorlunda värme. Polen och Litauen skulle komma att bli de starkaste judiska fästena enda till nazisternas slutliga lösning på 1940-talet.

Judarna anklagas för att sprida digerdöden, exemplet västra Tyskland 1348

Judar som bränns på bål - bild från SO-rummet

Skälet till att vi vet så mycket om de händelser som beskrivs här är för att Heinrich von Diessenhoven, som var kanik i Konstanz skrev ner händelseförloppet i en krönika. Bakgrunden var att judarna misstänktes och anklagades för att sprida digerdöden. Detta är alltså bara ett av flera exempel på utrotningsförsök mot detta folk men just detta är synnerligen väl dokumenterat i all sin grymhet.

Det är också alldeles uppenbart att Heinrich själv avskydde judarna. Han beskriver hur en våg av judeförföljelser drabbade södra Tyskland i november 1348. Centrum för förföljelsen var Solothurn i nuvarande Schweiz. Det hela utlöstes av ett rykte om att judarna skulle ha förgiftat brunnar och vattendrag. Ortsbefolkningen straffade alla judar på orten genom att bränna dem levande.

Det hela utvecklades till en fullständig masslakt och mellan november 1348 och september 1349 utrotades i princip alla judar från Köln i väster och gränsen mot Österrike i öster. Unga och gamla brändes skoningslöst. Förföljelserna spred sig från Solothurn till Zofingen och Stuttgart, därefter till Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch.

Den 20 december i Horw, placerades stadens judar, enligt Heinrich, i en stor grop innan de brändes levande. Den 27 december hade turen kommit till Esslingen här trängdes vissa in i sina hus medan en stor grupp stängdes in i synagogan som sedan antändes. Den 17 januari var turen kommen till Basel där alla vuxna brändes medan småbarnen döptes.

I vissa fall drog avrättningarna ut på tiden. I januari 1349 i Konstanz stängde man in judarna men först den 3 mars brändes hundratals av dem. De få som överlevde gick samma öde till mötes i september samma år.

Förföljelsen och hatet var folkets och ofta inget som påskyndades från makthavarnas sida. Hertig Albrekt av Österrike gav exempelvis order om att judarna skulle skyddas inom sina domäner. Men folkets hat gick inte att stoppa. Många judar tog sig till Kyburgs slott. Byborna Folket på orten skrev då till hertigen att han måste låta bränna judarna annars skulle de ta till vapen och göra det själva. Hertigen gav med sig och gav order om avrättningen som verkställdes den 18 september.

I vissa fall gjorde folket allvar av sina hot om att sätta sig upp mot överheten med våld. Vid årsskiftet 1348–1349 hade Ravensburgs judar fått skydd av den tysk-tjeckiske kungen Karl IV. Folket stormade slottet, tog kungens män till fånga och det 2 januari 1349 brändes judarna inne i slottet.

von Diessenhoven uppmanar sina läsare att inte förtvivla över uppdraget att rensa världen från judarna. Tyvärr kan inte alla judar utrotas, eftersom några enligt skrifterna måste vara kvar till den yttersta dagen. Men tillägger han förhoppningsfullt så hoppas han att dessa sista judar ska komma att leva ”på andra sidan havet” och inte bland goda kristna.

Slutsatser och tankar framåt

Det judiska folket har ända sedan forntiden ständigt hamnat i vägen för olika härskares expansionistiska ambitioner. Det har handlat om allt från babylonier, assyrier, perser, greker, romare och araber till europeiska härskare som har utnyttjat judarnas utsatthet för att gynna sig själva. Deras särpräglade religiositet och sturska envishet har väckt avundsjuka, hat och rädsla igenom historien. Men precis som vi har sett i exemplet från Spanien ovan så har hatet även kommit att riktas mot judarna som etnisk snarare än religiös gruppering.

Referenser och vidare läsning

Judarnas krig Flavius Josephus
Europa i världen - medeltiden, Dick Harrison

Freden som banade väg för den moderna staten, om 30-åriga kriget (del 3)

Idag är det årsdagen av undertecknandet av den så kallade westfaliska freden som innebar slutet på det fasansfulla 30-åriga kriget. Det uppmärksammar jag såklart med en essä om denna berömda fred som definitivt säkrade Sveriges position bland de europeiska stormakterna.

För ett par månader sedan skrev jag den första av planerade tre essäer om 30-åriga kriget. Tanken var då att ägna en text åt bakgrunden, en åt själva krigsförloppet och en avslutande åt freden och följderna av kriget. Nu har tiden litegrann sprungit ifrån mig, annat har kommit i mellan, det har varit mycket att göra (sätt in valfria undanflykter) men jag lovar att komplettera bilden längre fram så att helheten kan läsas i en följd.

Kort om bakgrunden

Även om jag har för avsikt att skriva om själva kriget senare blir det omöjligt att beskriva freden och dess förutsättningar utan att gå in åtminstone litegrann på krigets final.

Sverige hade 1631 fått löfte om finansiellt stöd från Frankrike för att hålla 36 000 man i Tyskland. På det sättet kunde den franska monarkin slippa intervenera och engagera sig själva. Frankrikes förhållande till trettioåriga kriget var kluvet eftersom man var katoliker men befann sig i konflikt med kejsaren kring hans alltför starka ställning och centralistiska ambitioner.

Från 1635 tvingades dock Frankrike agera mer direkt i kriget efter att en separatfred hade slutits mellan kejsaren och Sachsen (som var protestantiskt vilket gör allt redan förvirrat ännu mer förvirrat) i Prag. Sverige och Frankrike agerade nu på varsin front och pressade de kejserliga styrkorna. Ändå skulle det dröja till 1647 (delvis på grund av att Sverige fick ta tag i kriget med Danmark 1645, som ledde fram till Freden i Brömsebro) innan en svensk arme under Carl Gustaf Wrangel kunde invadera och ödelägga det kejserliga kärnlandet Bayern. Genom det så kallade stilleståndsavtalet i Ulm tvingades Bayern att överge sin lojalitet med kejsaren som i ett kraftigt underläge tvingades gå med på begäran om fredsförhandlingar. Det hopplösa läget bekräftades ännu tydligare av svenskarnas plundring i Prag samma år.

Förhandlingarna inleds 

Redan under 1630-talet hade försök till medling och fredssamtal gjorts. Intresset var dock svalt eftersom de krigförande länderna ville inleda fredssamtalen med ett så fördelaktigt utgångsläge som möjligt. Det vill säga man krigade när man hade överläge och ville samtala när krigslyckan vände.

I Hamburg inleddes 1638 preliminära diskussioner. I efterhand har detta ibland kallats för "Kongressen i Hamburg". Diskussionerna gick ut på att fastställa villkoren för att inleda fredsförhandlingar. Det blev dock resultatlösa förhandlingar, Frankrike var vid den tidpunkten inte alls intresserade av fred. Kejsaren kunde inte heller acceptera att samtala med de tyska riksständerna eftersom han ansåg sig stå över dessa. Det hela rann således ut i sanden.

Istället lyckades man bestämma sig för att fredskongressen skulle ta sin början i de båda städerna Osnabrück och Münster den 11 juli 1643. Tanken var att i Münster förhandla mellan kejsaren och de katolska länderna, Frankrike, Spanien och Nederländerna och i Osnabrück med de protestantiska furstarna och Sverige. Förhandlingarna kunde dock inte inledas vid de tidpunkten. Först i mars 1644 kom den franskan delegationen till Münster, och den 27 mars anlände svenskarna till Osnabrück. Först i november 1645 anlände kejsarens representant, greve Maximilian von Trauttmansdorff,

Långdragna, svårhanterade och dyra förhandlingar

Att förhandla fred i ett krig kräver mycket folk och kostar mycket resurser. I 1600-talets värld var ytlighet och fåfängan kanske större än någonsin tidigare i historien. De diplomatiska delegationerna skulle visa upp sig i all sin prakt och de olika stormakterna sparades inte på några omkostnader i sin önskan att framställa sig själva i den bästa av dager.

Sverige representerades av friherre, senare greven, Johan Oxenstierna (son till den mer berömda Axel Oxenstierna) och Johan Adler Salvius. Dessa båda var personliga ovänner och skadade därför ibland de svenska intressena med sina konflikter. Frankrikes ombud var också två grevar Claude de Mesmes d'Avaux och A. de Servien, också de var för övrigt ovänner.

Kejsarens främsta ombud var tidigare nämnda greve Maximilian von Trauttmansdorff. Dessutom fanns representanter för åtskilliga av de tyska självständiga staterna plus småstater med.

Spanien och Nederländerna var endast representerade i Münster. Även Schweiz, Toscana, Mantua, Savojen, Portugal, Polen och Siebenbürgen hade ombud vid kongressen. Av Europas mera betydande makter saknades sålunda - utom Ryssland och Osmanska riket - endast England och Danmark.

Totalt deltog 194 stater vid förhandlingarna varav 109 representerades med egna ombud. Sammanlagt mönstrades 176 befullmäktigade delegater. Om man räknar till alla assistenter, agenter och medföljande var det tusentals personer som kom att uppehålla sig i de båda nordtyska städerna under de 3-5 år som förhandlingarna krävde. Den största delegationen var den franska som mönstrade sammanlagt 200 personer.

Deras liv och leverne blev omständigt eftersom förhandlandet drog ut på tiden. Exempelvis påvens sändebud som var tänkt att fungera som medlare ställde till förtret genom att helt enkelt vägra förhandla med protestantiska furstar eftersom han ansåg att dessa var kättare. På samma sätt var förhandlingarna tvungna att stanna upp helt under tiden som bud skulle skickas till de olika furstehusen i Europa, till Sverige kunde ett bud ta 20 dagar medan det tog en månad att nå det avlägsna Spanien och återkomma. Under tiden var delegationerna tvungna att förströ sig på olika sätt och det hela löstes med banketter, baler och middagar.

Allt detta festande och dansande slukade såklart ofantliga mängder pengar. De sammanlagda kostnaderna har beräknats till 3,2 miljoner daler vilket i nuvarande penningvärde motsvarar cirka 900 miljoner svenska kronor…

Vad fick man då för dessa enorma investeringar?

Direkta följder

Fredsförhandlingarna var Europas första allmänna fredskongress (som skulle följas av åtskilliga). Resultatet blev ett större antal separata freder sammanförda till ett stort omfattande traktat.

De viktigaste bestämmelserna kan delas upp i tre huvudsakliga områden: 

Religiösa: Full likställighet (æqualitas exacta mutuaque) för de katolska och protestantiska riksständerna. Det innebar att de gamla bestämmelserna i den Augsburgska religionsfreden från 1555 utökades till att omfatta även de protestantiska ständerna. De områden som var katolska, skulle förbli det, de som var sekulariserade, skulle fortsätta att vara det. Invånarna av annan religion än statens skulle få rätt till samvetsfrihet, husandakt och utvandring.

Statsrättsliga: En ständig riksdag skulle inrättas, där de katolska och protestantiska ständerna skulle vara likställda. Den skulle utöva hela lagstiftnings- och beskattningsrätten. I praktiken innebar detta att de sista spåren av en tysk centralstyrelse utplånades. Dessutom fick de olika riksständerna rätt att besluta om inre angelägenheter samt att ingå förbund med varandra och med utländska makter, dock inte mot kejsaren.

Territoriella (nu blir det komplicerat): Sverige fick hela Vorpommern inklusive ön Rügen och ett antal andra öar längs kusten i riktning mot Polen. Om ätten Brandenburg skulle dö ut (dvs. om alla manliga arvongar skulle dö) skulle Sverige få även hela det övriga Hinterpommern. Vidare fick Sverige staden Wismar och biskopsstiften Bremen-Verden dock inte själva staden Bremen. Slutligen erhöll man 5 miljoner riksdaler för att betala sina trupper samt några andra mindre penningsummor.

Frankrike stärkte sin ställning i Elsass (franska Alsasse) genom full kontroll över stiften Metz, Toul och Verdun samt alla habsburgska besittningar i Elsass. I praktiken skulle hela området nu bli franskt. Som bekant har det här området varit ett tvisteämne mellan Frankrike och Tyskland under lång tid både innan och efter denna fred.

De nordtyska staterna Brandenburg och Mecklenburg kom att stärka sina ställningar något som på sikt skulle innebära att den här landsdelen skulle bli den nya starka tyska statens hemvist drygt hundra år senare. 

Efter freden förhandlades i Nürnberg från september 1649 till juni 1650 om fredsbestämmelsernas verkställande, varefter freden verkligen trädde i kraft. Sveriges ombud i Nürnberg var greven Karl Gustaf, sedermera kung under namnet Karl X.

Europas karta efter Westfaliska freden. Notera Sveriges nya besittningar i norra Tyskland och att Frankrike har fått sitt karaktäristiska knä in där Alsasse ligger idag. Bilden hämtad från www.unikaboxen.net

Indirekta följder, nya stormakter skapas

Freden avbröt en lång följd av religionskrig i Europa och syftade till en ny politisk ordning baserad på tolerans, samarbete och maktbalans. Freden innebar att de habsburgska kejsarnas ambition att bygga upp en stark centralmakt i Europa stoppades. Kejsarmakten skulle finnas kvar i ytterligare nästan 200 år men därefter begränsas till de Habsburgska fästena i Österrike, Böhmen och Ungern. Däremot blev de tyska furstarna i praktiken självständiga. De mäktiga kurfurstarnas skara utökades från sju till åtta när kungen i Bayern klev in i det mäktiga sällskapet.

Den andra centralistiska makten i Europa, om än med andliga snarare än militära vapen, nämligen påvedömet fick i och med freden en kraftig näsbränna. Istället blev det de enskilda staterna som efter det mönster som beslutades om i freden kom att stärka sin ställning på de kyrkliga institutionernas bekostnad.

För Frankrikes del innebar kriget att man kunde stärka sin hegemoniska ställning som militär och politisk supermakt i Europa. Denna ställning kom den också att i praktiken inneha under hela 1600-talet innan det brittiska imperiet definitivt övertog denna position.

Den andra stora enskilda vinnaren i freden var Sverige som i och med freden definitivt kunde tillerkännas en position som europeisk stormakt. Även om det blev en kortvarig period (stormakten gick i praktiken under med ett skott i Norge 1718 och definitivt 1809) så innebar det att konkurrensen om makten mellan Sverige och Danmark för alltid skulle avgöras till svensk favör.

Schweiz och Nederländerna blev genom freden slutligen fullständigt fria från tysk-romerska riket.

Däremot innebar inte freden en lösning på konflikterna mellan Frankrike och Spanien utan dessa skulle komma att fortsätta i ytterligare 10 år och komma till ett avgörande med den så kallade pyreneiska freden 1659.

På det hela taget innebar inte den Westfaliska freden någon långsiktigt hållbar lösning på den tidens stormaktspolitiska konflikter. En av tankarna som hade förts fram var att med freden som bas skapa en internationell rättsordning i Europa. Ett slags terrorbalans för att undvika att enskilda staters maktanspråk skulle riskera att skapa expansionistiska centralmakter. Denna tanke hade lagts fram redan i mitten av 1400-talet av den böhmiske kungen Georg Podiebrad i hans förslag om ett Congregatio concordiae alltså ett förbund av kristna furstar som skulle garantera freden.

Även om freden innehöll skrivningar och element av sådana internationella straffpåföljder för den furste som bröt freden så skulle denna ordning i praktiken aldrig komma att tillämpas.

Det förödda och brända Tyskland

Under tiden som bläcket torkade på fredspergamenten och vinfläckarna på de vita dukarna i Osnabrück och Münster efter fem år av förhandlingar, diplomatiska samtal och fester började folket i Tyskland att samla upp spillrorna av sina hus och hem. Arbetet med att resa sig ur askan och förödelsen efter 30 år av krig var mödosamt.

I vissa landsdelar hade befolkningen minskat med över 65 procent. Fattigdom, hungersnöd och sjukdomar bredde ut sig i krigets farvatten och gjorde att det tog åratal för landet att återhämta sig. Den gängse uppfattningen har med tiden modifierats eftersom kriget påverkade olika delar av det tyska riket olika. Exempelvis de österrikiska och nordvästtyska områdena klarade sig med relativt små förluster medan andra exempelvis Bayern blev i det närmaste totalt ödelagda.

Förluster i procent, bilden hämtad från Göran Rystads bok, Europa i världen ca 1500-1700 copyright Göran Rystad och Liber AB

Klart är också att mycket av kriget och krigsförloppet inte gick att kontrollera. Mer eller mindre självständiga legoarméer marscherade runt på den tyska landsbygden och för att försörja sig tog de det byte som de ansåg att de behövde. Med taktiska förflyttningar över stora områden kunde samma trakter drabbas av plundring flera gånger på kort tid med ännu större förödelse som följd.

Det som hade börjat som ett religionskrig hade under 30 år utvecklats till ett krig om furstendömenas självständighet i relation till centralmakten och framförallt två icketyska stormakters ambitioner att på ett annat lands jord säkerställa sina expansionistiska planer. Som alltid var det civilbefolkningen som drabbades dubbelt, dels fick de dö som soldater i meningslösa krig och dels fick de föda arméer som antingen ville döda dem eller som de aldrig hade bett att slåss för ”deras sak”.

Referenser och vidare läsning

Ett stort lidande har kommit över oss – Historien om trettioåriga kriget, Dick HarrisonEuropa i världen ca 1500-1700 – Expansion och integration, Göran Rystad

Mannen från Bjälbo som grundade Sverige

Birger Jarls staty på Riddarholmstorget i Stockholm. Bilden hämtad från Populär historias hemsida

Av någon anledning tenderar jag att alltid landa i europeisk medeltiden i mina essäer. Någon gång mellan varven skriver jag om någon annan plats och någon annan tidsepok men ganska snabbt kommer jag tillbaka till riksbyggandet och kulturbyggandets stora tidsepok. Där antiken på samma gång förvaltas och dör bort och där de flesta av de geografiska formationer som vi idag känner som länder och stater grundas.

Nu har turen kommit till att berätta om vår stora svenska riksbyggare. En man vars metoder och väg fram till makten var så brutala att han ännu ett sekel efter sin död var omskriven som en tyrann.

Yngst i en stor skara bröder

Bjälbo kyrka, Antagligen låg den gamla gården i anslutning till den nuvarande kyrkan men man vet inte säkert. Bilden kommer från Populär historias hemsida.

Birger kom till världen någon gång kring år 1210. Hans far hette Magnus Bengtsson, men var mer känd under namnet Magnus Minnesköld. Hans mor hette Ingrid Ylva. Ingen av föräldrarna har satt några direkta avtryck i de relativt få källor som finns. Eftersom Magnus Minnessköld försvinner ur källorna ungefär samtidigt antar man att han dog när Birger var väldigt ung. 

Familjens släktgård hette Bjälbo och ligger i Östergötland. Det är från denna som Birgers ätt Bjälboätten har hämtat sitt namn.

Birger var en av de yngsta i en stor syskonskara. Flera av hans syskon lät tala om sig. Eskil blev lagman i Västergötland och Karl och Bengt, efterträdde varandra som biskopar i Linköping. Men samtliga hade gått ur tiden när Birgers egna karriär började. Eventuellt fanns en bror vid namn Elof som levde länge men källorna om honom är få. 

Uppväxtåren lär alltså ha präglats av en stark självständig mot och flera starka bröder. Utrymmet för den unge Birger lär ha varit litet men han skulle snart överskina alla sina släktingar i berömmelse.

Sverige innan Sverige blev Sverige 

Något Sverige som vi känner det existerade inte under 1200-talet. Det fanns en kung även om hans rikes geografiska gränser var ganska oklara. Kungen i fråga hette under den andra delen av 1220-talet Erik Eriksson (detta är samma kung som har han fått öknamnet ”Erik läspe och halte”). Den unge kungen störtades från tronen 1229 av en storman som hette Knut långe. Knut avled dock 1234 och Erik kunde återta tronen. Sådan här fejder och oroligheter hörde till vanligheterna i de tidiga statsbildningarna som byggdes av personliga relationer. Makten låg i händerna på en handfull stormän som agerade självständigt ute i de svenska bygderna. Ibland enades man om en härskare när det kunde gynna de egna intressena. Den sittande kungen och dennes närmaste man, jarlen, måste hela tiden vara beredda på att försvara sin ställning. 

Inga av våra moderna institutioner existerade under 1200-talet. Kyrkan var egentligen den enda starkare maktorganisation som fanns men dåtidens biskopar agerade lika mycket som världsliga som religiösa ledare, (något som jag har skrivit om och beskrivit vid åtskilliga tillfällen). 

Stormännen slöt sig då och då samman i starkare grupperingar uppburna av lojalitet och giftemålsband. Knut långe hade när han grep makten 1229 använt sig av en sådan gruppering av stormän, de så kallade folkungarna. Ett namn som skulle komma att dyka upp vid åtskilliga tillfällen.

Viktigt att notera är att Birger Jarl inte tillhörde denna gruppering. På 1600-talet skulle historikerna missförstå begreppen och döpa om Birgers ätt till Folkunga-ätten. Felet uppdagades på 1900-talet men dröjer sig fortfarande kvar i vissa böcker. 

Men tillbaka till berättelsen om Birger Jarl.

Gifter in sig i kungens inre krets

Birger Jarl dyker för första gången upp i våra källor som en av stormännen i kretsen kring kung Erik Eriksson när denne har återtagit tronen 1234. Passande nog gifter Birger sig vid denna tid med kungens syster Ingeborg något som visar på hans betydelse för kungahuset. 

Han var dock inte den mäktigaste av stormännen. Allra närmast kungen stod jarlen, Ulf fase, som var en äldre kusin till Birger. 

Stärker sin ställning

1237 eller 1238 är första gången vi i källorna kan se den unge Birger agera självständigt. Han är då utsänd av kungen att medla i en konflikt mellan Cisterciensmunkarna i Nydala i Småland och bönderna i Östbo härad, i trakten av nuvarande Värnamo. 

Konflikten handlade om rätten till ett antal skogsmarker som bönderna ansåg som allmänningar. Kungen efterskänkte en stor summa pengar som klostret kunde skadeersätta bönderna med. På detta fiffiga sätt stärktes kungens intressen i båda lägren.

Korståg österut 

Slaget vid Neva enligt rysk målning, bild från Populär historias hemsida

Kort tid efter medlaruppdraget i Småland verkar Birger ha sänts österut för att bekämpa ett uppror i Tavastehus i Finland. Tavasterna i Finlands inland hade några decennier tidigare erkänt svensk överhöghet och låtit sig kristnas. Förmodligen hade tavasterna känt sig hotade av ryska Novgorod.

Men de tycks inte ha gillat sina svenska herrar eftersom de gjorde uppror. Påven ställde sig givetvis på de kristna svenskarnas sida och lovade 1237 syndernas förlåtelse till de som deltog i korståget. I Erikskrönikan skildras hur Birger på kungens uppdrag nedkämpade upproret. En fästning Tavasteborg byggdes för att försvara det nyvunna kristna landområdet.

Med största säkerhet vet vi också att Birger fortsatta sitt korståg längre österut men att han 1240 led ett nederlag mot ryssarna under ledning av Alexander av Novgorod som senare fick hedersnamnet Alexander Nevskij. Namnet fick han efter att ha besegrat svenskarna vid floden Neva. Han skulle gå till historien som en av sitt lands stora hjältar.

Kungens tjänare 

Genom den här typen av medlingsuppdrag samlade Birger på sig nödvändig erfarenhet av regerande och maktutövning. Men fortfarande var det kung Erik och Ulf Fase som höll i trådarna. Men detta skulle komma att förändras under åren 1247-51 i vad som har kommit att beskrivas som en revolution uppifrån. Genom en lång rad av blodiga händelser som fick stora politiska konsekvenser och skulle göra Birger berömd för brutala metoder av sällan skådad art.

Det troligaste är att det hela började med att den politiska oppositionen under folkungarna och Holmger Knutsson gjorde uppror. Vid ett slag vid Sparrsätra, i trakten av Enköping, led upprorsmakarna nederlag och Holmger tillfångatogs kort därefter och halshöggs. Ungefär samtidigt försvinner Ulf Hase från den politiska scenen, kanske hade han varit allierad med Holmger eller så dog han av naturliga orsaker. Birger väljs till ny jarl och blir därmed kungens närmaste man och rikets näst viktigaste antagligen sker detta runt år 1248.

Samtidigt genomförs ett möte bland Sveriges ledande kyrkomän i Skänninge. Det hela leddes av den påvlige legaten Vilhelm av Sabina. Resultatet blev bestämmelserna vid Skänninge möte som räknas som en milstolpe i utvecklingen av den svenska kyrkan. I trehundra år framåt skulle dessa bestämmelser reglera rikets relation till katolska kyrkan. Bland annat bestämdes det att präster skulle leva i celibat och sälja sin jord, utan släktingarnas samtycke. Men det kanske viktigaste var att den romerska rätten, som hade övertagits av kyrkan vid romarrikets undergång, skulle tillämpas i Sverige. 

Det kanske viktigaste är att Birgers eget släktgods Bjälbo ligger bara ett stenkast från Skänninge. Han har helt enkelt utnyttjat tillfället till att få bästa möjliga relation till dåtidens starkaste makt nämligen katolska kyrkan.

Stärkt kungamakt

Ännu viktigare än det kyrkliga mötet skulle konsekvenserna av slaget vid Sparrsätra bli. De uppländska bönderna som hade stått på de förlorande folkungarnas sida tvingades in under Birger och kung Eriks ”beskydd” och tvingades betala skatt. Gamla militära plikter omvandlades till stående skatter som gav kronan en stadig inkomst. Liknande förändringar genomfördes i hela riket efter det mönster som hade skapats i Öst och Västergötland. 

Utifrån denna kungamaktens starkare styrkeposition förhandlade Birger med den norske kungen i Lödöse på sommaren 1249. Vid detta möte blev det på kung Håkons eget förslag bestämt att kungens son Håkon Håkonsson skulle gifta sig med Birgers dotter Rikissa. Birger hade skapat sig en position och verkligen blivit någon att räkna med. 

Kung Erik dör

Den 2 februari 1250 dör Birgers chef, kung Erik. De svenska stormännen väljer Birgers son Valdemar till ny kung. Valet var logiskt eftersom Valdemars mor var den döde kungens syster.

Valet av Valdemar som kung passade Birger utmärkt. På det sättet hade familjen nu makten över såväl jarl- som kungaämbetet för de kommande två generationerna. I praktiken blev det också så att det var Birger som kom att fungera som svensk regent fram till sin död.

På hösten 1251 genomförde folkungarna ytterligare ett kuppförsök. Tyska och danska soldater under ledning av Holmgers bror Filip och stormannen Knut Magnusson (som även han hörde till Bjälboätten).

Birger mötte dem vid en plats som heter Herrevadsbro som vi än idag inte vet vart den låg. Traditionellt har den förlagts till Kolbäcksån i Västmanland, men senare har även Säveån i Västergötland föreslagits.

Beskylls för svek

Exakt vad som hände här är osäkert. Erikskrönikan beskriver det hela som ett svek från jarlens sida. Biskopen i Västerås herr Kol skall ha utlovat fri lejd varpå motståndarna, folkungarna ska ha lagt ner sina vapen för att ta sig över ån.

Väl över möttes de av Birger Jarls män som helt enkelt slaktade dem. Deras egendomar konfiskerades och Birger satte sig på detta sätt i sådan respekt att ”sedan torde ingen mot jarlen stånda”.

Det som är helt klart oavsett om vi tror på Erikskrönikans lite svepande formuleringar så krossades den politiska oppositionen grundligt efter händelserna vid Herresvadbro och Birgers grepp om makten var därefter benhårt.

Birger hade självklart gjort sig skyldig till ett grovt brott som egentligen inte kunde sanktioneras av någon. Men han hade framförallt gjort sig så fruktad att ingen längre vågade göra några kuppförsök. Dessutom fanns det inte längre någon vuxen opposition i livet.

Freden som byggde riket

Efter händelserna vid Herresvadbro kunde Sverige gå in en, med medeltidens mått mätt, lång fredsperiod. Under ett kvarts sekel förekom det i princip inga uppror eller våldsamheter inne i riket. 

År 1252 befallde påven Innocentius IV att biskoparna i Sverige skulle stödja kungen och jarlen mot eventuella fredsstörande element. I praktiken var detta en kyrklig sanktion av de fruktansvärda händelserna vid Herrevadsbro och ytterligare en bekräftelse på Birger Jarls ställning. 

Genom denna lite snirkliga, blodiga och listiga väg är grunden för det framtida Sverige därmed lagd. De krafter som kunde hota Birger Jarl och hans ättlingars ställning är krossade, ett stabilt skattesystem som stärker kronan finns på plats och alla centrala ämbeten och positioner kontrolleras av det egna familjeföretaget. Nu kommer Sverige att förändras på ett mer genomgripande sätt än kanske någonsin genom historien. Centralmakten kliver in på scenen och där ska den komma att stanna. 

Den viktigaste pusselbiten var det förändrade skattesystemet som innebar att kronan eller staten kunde få en egen ekonomi och bygga upp en självständighet i relation till de olika stormannaätterna. Lojaliteter och allianser ersattes med ekonomiska instrument helt enkelt. De nya inkomsterna gav kungamakten en möjlighet att ta initiativ och förändra samhället på alla plan. 

Men det krävdes nya kontakter med framförallt de mäktiga nordtyska köpmännen inom Hansan. Skatten drevs in i form av olika varor som i sin tur byttes mot pengar på tyska marknader. Pengarna kunde investeras i den nya centralmaktens redskap; anlägga borgar, hyra soldater och anlägga städer.

Danska hänsyn

Men alliansen med tyskarna hade även ett rent utrikespolitiskt syfte enligt principen min fiendes fiende. Den danske kungen Abel hade stött upprorsmakarna 1251. Abel hade dessutom kommit i konflikt med de tyska köpmännen. En allians gynnade således också Sveriges relation till Danmark.

De nordtyska köpmännen fick på 1250- och 1260-talen skatte- och tullfrihet i Sverige. Syftet var självklart att öka locka dem till att etablera sig i landet och öka den kungliga inkomsten.

Grundar Stockholm

Det medeltida Stockholm, detalj från Vädersoltavlan, bilden hämtad från Wikipedia

Under Birgers intensiva regeringsår, år 1252, dyker namnet Stockholm upp för första gången i skriftliga källor. Med största sannolikhet fanns det då redan en fästning och en mindre bosättning av något slag på Stadsholmen där Gamla stan ligger idag.

Staden skulle utvecklas snabbt och bara efter ett par decennier hade Stockholm blivit Sveriges största stad och ett centrum för handeln mellan Mälardalslandskapen och länderna runt Östersjön.

Stockholm var bara en av flera städer som anlades och började utvecklas under de här åren. Innan Birgers tid fanns det en handfull svenska städer: Sigtuna, Skara, Lödöse, Söderköping, Visby och Kalmar.

Men under andra hälften av 1200-talet tillkom mängder av nya: – Nyköping, Linköping, Uppsala, Enköping, Västerås, Örebro, Arboga, Jönköping, Strängnäs, Skänninge och Västervik, och efter ytterligare några decennier även Östhammar, Köping, Torshälla, Tälje, Trosa, Norrköping, Hästholmen, Vimmerby, Växjö och Åbo.

Under samma år anlades också en lång rad nya borgar och fästingar med slotten i Stockholm och Kalmar som paradexempel. 

Kontrollen över Göta älv, Sveriges fönster mot väster 

Mycket tyder på att även Göteborg har en historia som går tillbaka till Birger jarls tid. Även om själva staden grundades först på 1600-talet så var grundförutsättningen att Sverige hade kontroll över kusten vid Göta älvs mynning.

Före 1200-talet, var älven gräns mellan Norge i norr och Danmark i söder. Troligen förändrades detta under Birgers tid genom att kung Kristofer av Danmark och Håkon av Norge verkar ha avstått mindre områden runt älvmynningen så att den svenska staden Lödöse fick en korridor ut till Kattegatt.

Detta visar också på att Birger jarl verkar ha lyckats bibehålla en god relation med sina båda grannländer.

Politiskt äktenskap 

Ett annat exempel är det äktenskapsavtal som träffade mellan Sverige och Danmark 1258. Avtalet innebar att Birgers son Valdemar skulle gifta sig med den danska prinsessan Sofia något som också skedde två år senare 1260. Samma fredliga inställning hade han inte till grannarna i öst. År 1256 gjordes ett nytt försök att skapa en svensk stödjepunkt vid finska viken men även denna gång besegrades svenskarna av Alexander Nevskij.

Den starka monarkin 

Skatten, städerna och fästningarna gjorde att Birgers styre framstod som och i praktiken var starkare än någon tidigare regim. Detta kom också till uttryck i att han stärkte rättsstaten och stiftade nya lagar som i sin tur legitimerade monarkin i folkets ögon ytterligare. Därför kunde han även ta sig rätten att trumfa igenom lagar.

Birgers så kallade edsöreslagar det vill säga lagar som omfattade hela riket och som därmed ersatte de tidigare landskapslagarna har blivit historiska. Själva begreppet ”edsöreslag” innebär att kungen, jarlen och deras närmaste under ed lovar att straffa brott i riket.

Nu tillkom alltså lagar om hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Den som bröt mot lagarna förlorade sin rätt till egendom och förklarades fredlös.

Gamla föråldrade lagar rensades också bort. Bland annat förbjöds järnbörd som var en bevismetod där den anklagade skulle bära glödgat järn och Gud skulle ingripa och skydda personen från skador om han eller hon var oskyldig. Gävträldom som innebar att fattiga kunde bli slavar eftersom de inte hade råd att försörja sig själva avskaffades också.

En åldrad och försiktig politiker

Under 1260-talet sätter Birger mindre avtryck i källorna. De stora förändringarna har genomförts freden är säkrad och oppositionen är krossad. Han förvaltar nu det han har skapat.

Framförallt börjar han bli gammal med dåtidens mått mätt. Det liv som han hade levt med fälttåg, ständiga resor för att upprätthålla relationer och ständiga festligheter slet på kroppen och i princip ingen kunde räkna med att uppnå en nutida pensionsålder.

Birger agerar nu som en mer försiktig diplomat. Han balanserar utrikespolitiken och bibehåller lugnet i Sverige. Hans hustru Ingeborg avlider tidigt år 1254. Sju år senare 1261 gifter han om sig med Mechtild av Holstein, som är änka efter kung Abel av Danmark. Denne har alltså bara ett par år tidigare varit Birgers fiende. Giftermålet får ses som en diplomatisk konstruktion som stärker Birgers ställning i södra delen av Östersjöområdet.

Begravd i Varnhem

Varnhems klosterkyrka, bilden hämtad från Wikipedia

På sommaren 1266 är Birger i Kalmar här möter han tillsammans med sina söner och de svenska biskoparna påvens sändebud kardinal Guido. Förhandlingarna har inte avsatt några avtryck i källorna och detta är det sista officiellt dokumenterade som Birger Jarl uträttar för bara ett par månader senare den 21 oktober 1266 avlider han, i Jälbolung, en ort som kan motsvaras av Lung i Västergötland.

Birger jarl begravdes i Varnhems klosterkyrka, mitt mellan Skara och Skövde där ligger han ännu tillsammans med sin son Erik och Mechtild som dog 1288.

Att han begravdes här och inte i Östergötland där han var född är logiskt. För det första är Varnhem en kunglig gravkyrka där bland annat den tidigare chefen kung Erik Eriksson vilar.

För det andra hade Birger jarl ställt upp som en av finansiärerna för att bygga upp klostret efter en brand 1234. Kyrkan var alltså, enligt dåtidens logik, hans egen och således fick den bli hans mausoleum.

Än idag sitter han och tittar ner på kyrkobesökarna. På ena långsidan högt upp sitter en liten staty av honom och tittar ner mot altaret. Han har långt hår, ett bestämt ansikte och på huvudet har han en hertigkrona eftersom hertigtiteln motsvarar den svenska titeln för jarl.

Birger Jarls staty från Varnhems klosterkyrka, bilden hämtad från Wikipedia

Fyra generationer med Bjälboätten på Sveriges tron

Birgers betydelse för det nya starka Sverige som växer fram är enormt. Den starka självständiga kungamakten kunde växa sig starkare och större än de enskilda stormaktsätterna som tidigare hade slagits om makten med varandra och därmed försvagat det rike de slogs om. Genom städer och fästningar skapades stabila stödjepunkter där handel och hantverk kunde blomstra. Det nya stående skattesystemet gav staten muskler att genomföra alla dessa projekt.

Och det kanske främsta tecknet på Birgers styrka var att hans ätt fortlevde genom sönerna Valdemar och Magnus (Ladulås), barnbarnen; de tre olyckliga bröderna Birger, Erik och Valdemar (kända för ett gästabud i Nyköping) och barnbarnsbarnet Magnus Eriksson (fram tills nyligen den regent som regerat Sverige längst. Det var först med Magnus son och därmed Birgers barnbarnsbarnbarn Erik Magnusson som Bjälboättens sista regent försvann och ersattes av Albrekt av Mecklenburg vilket öppnade vägen för drottning Margareta och Kalmarunionen men det är en helt annan historia.