 |
De flesta monument talar om stora segrar, om stolta män som till synes ensamma har besegrat nationens fiender. Men strax öster om Duved (ett samhälle med lite drygt 600 invånare i västra Jämtland) finns ett monument som har rests över ett nederlag, soldater som föll och dödades men inte av kulor, sablar och kanoner utan av vädrets makter, sjukdomar, infektioner med mera. En stor stenobelisk står här till minne av en mänsklig tragedi och som ett minne över att de flesta offer i krig faktiskt aldrig lyfter ett gevär.
Men vi tar det från början
Efter att Karl XII:s arme hade närmast förintats vid Poltava hösten 1709 återvände kungen till Sverige. Det svenska lyckoruset från det tidiga 1700-talet hade kommit av sig och den svenska stormakten var i kraftigt avtagande. Den svenska militära ledningen ville därför snabbt förstärka sin position genom att angripa Norge för att på det sättet tvinga den danska kungen till en svårare position inför fredsförhandlingarna.
Norge är som bekant ett stort och framförallt långt land vilket innebär svårigheter för den som vill angripa det. Den svenska strategin gick ut på att anfalla landet på två fronter. En sydlig med Oslo som mål och en nordlig med målsättning att inta Trondheim och Trondelag dvs. det kringliggande landområdet. Den sydliga armen leddes av kungen och uppdraget att leda den nordliga gick till en 52 årig generallöjtnant vid namn Carl-Gustav Armfeldt en veteran som hade tjänstgjort i Frankrike. Den order han mottog i slutet av sommaren 1718 var till synes enkel, ”Intag Trondheim på sex veckor”.
Den som någon gång har varit i de jämtländska fjällen vet att bergen är höga och att det är ett område som än idag är väldigt glest befolkat. Bergen i området är höga och de magra fjällvidderna erbjuder inte så mycket möjlig föda. Det var delvis detta som hade gjort att krigsstrategin hade tvingats ändras. Från att under det stora kriget i Europa vara i stort sett självförsörjande. Ett krig i äldre tid bestod till 5 procent av bataljer och till 95 procent av plundring tvingades man nu att samla ihop och föra med sig stora förråd för att kunna klara själva kampanjerna.
Den 9 augusti begav sig armen av. Drygt 10000 personer deltog i marschen tillsammans med 6700 hästar och 2500 slaktdjur som skulle användas som föda. Beroende på vägvalet så är sträckan från Duved till Trondheim mellan 15 och 18 mil men vägarna var mycket dåliga och det skulle ta lång tid att ta sig fram över fjället.
Armen var inte heller nämnvärt vinterutrustad. Varje soldat hade bara sina vanliga rockar, skinnbyxor, hattar, handskar, halsdukar och skor på sig. Inga slädar eller pälsar förde man med sig eftersom tanken var att angripa snabbt (och billigt…)
Nu blev tyvärr ingenting som det var tänkt och resten är en mänsklig tragedi. Men till en början gick det hela rätt bra. Gränsen passerades och den 1 september nåddes och intogs Stene Skans, en fästning som ligger ungefär fem mil från Trondheim. Utifrån denna starka position var det tänkt att armen skulle anfalla Trondheim men redan här började man få problem med proviant. Alltså beslöt man därför att avvakta och fylla på förråden något som på sikt kanske skulle visa sig vara ödesdigert.
Den 18 oktober kom det en upprörd kunglig order om att omedelbart inleda anfallet. Belägringen inleddes men någon stormning skedde aldrig. Sjukdomar och brist på mat drabbade såväl anfallarna som försvararna och de boende i staden.
Det tragiska återtåget
Efter att kungen hade stupat vid Fredrikstens fästning den 30 november tog det en tid innan nyheten med tillhörande reträttorder nådde Armfeldt. Den 18 december sköt enligt uppgifter den norska garnisonen salut för att fira Karl XII:s död och kort därefter måste Armfeldt ha brutit upp och tågat i sydöstlig riktning längs Nidelva mot Sverige.
På själva juldagen hade vintern, som fram till dess hade varit mild, kommit på allvar. I den lilla byn Haltdalen, lite drygt 10 mil från Trondheim firade armen Julotta. Två dagar senare den 28 december bröt man upp i syfte att ta sig den kortaste vägen mot Sverige, över Tydalsfjällen i riktning mot nuvarande Storlien. Nu var man bara runt 6000 man plus hästar kvar. Några hade lämnats för att hålla erövrade skansar och strategiska positioner och en hel del hade skickats tillbaka till Sverige redan under hösten.
Armen tågade i nordostlig riktning och tog sig fram till Østby i Tydals kommun. Härifrån inleddes på nyårsnatten den sista ödesdigra delen av färden.
Kuriosa: För att få en liten uppfattning om hur området ser ut så söker jag på Google maps efter den snabbaste vägen från Østby till Handöl (som alltså ligger på den jämtländska sidan av gränsen). Google maps berättar då för mig att den snabbaste vägen är att åka tillbaka i riktning mot Trondheim till Stjørdal vid Trondheimsbukten därifrån ska jag åka nuvarande E14 via Storlien och Enefors för att komma fram till Handöl, en sträcka på över 17 mil. Fågelvägen är det bara 55 kilometer men hur jag än zoomar in så lyckas jag inte hitta en enda vettig väg som leder mig till mitt mål.
Någon gång på eftermiddagen förändrades vädret snabbt. Den klara vinterdagen blev till ett snöinferno när en snöstorm bröt ut. Under natten blev det omöjligt att slå läger. Soldaterna brände slädar, vagnar, sadlar och till och med sina gevär för att göra upp eldar. Hundratals soldater frös ihjäl redan denna första natt. På nyårsdagen fortsatte färden genom snöstormen men man hade totalt tappat överblicken och kontrollen på den stora mängden människor. Grupper kom ifrån varandra, gick vilse och hundratals begravdes under snömassorna.
Den 3 januari nådde man fram till Handöls by. Byn bestod vid den tiden av endast tre gårdar som omöjligt kunde härbärgera alla. Ytterligare hundratals frös ihjäl utanför husen under natten. Den kommande veckan anlände fler grupper av soldater. På den vidare färden ned till Duved, där inkvartering var ordnad för soldaterna, dog ytterligare cirka 700 man. Av de sammanlagt omkring 2100 soldater som överlevde blev ungefär 600 invalidiserade för resten av livet.
Uppgifterna om hur många svenska och finska (två tredjedelar av armen kom precis som Armfeldt från Finland) män som frös ihjäl de där dagarna för snart 300 år sedan är oklart. Uppgifterna varierar från strax över 4000 till runt 3600 personer. När bergverksdirektören Daniel Tilas på 1740-talet gjorde mätningar i området påträffade han: ”benrangel och dödskallar i var enebuske”.
Armfeldt själv överlevde och återvände till Finland upphöjdes till friherre och dog sedermera 1736 på Liljedal gård.
Efter Karl XII:s död och Armfeldts misslyckade fälttåg föll den svenska stormakten samman. Inom ett par år hade de flesta av våra utländska besittningar förlorats och knappt hundra år senare 1809 ”förlorade” vi även Finland.
Slutsatser
Vad går det då att dra för lärdom av denna händelse? Vissa tragedier är kanske bara just tragedier och den enda lärdomen om sådana är att de bör undvikas. Men om något ska sägas så är det att vi aldrig någonsin ska och kan underskatta naturens krafter. Allt för många exempel på detta finns i historien. Vesuvius utbrott år 79, Tsunamin julen 2004, vi kan även nämna Napoleons och betydligt senare Hitlers fälttåg i Ryssland som mer snarlika exempel.
