En kortfattad världshistorisk crashcoars, tja varför
inte? Jag har alltid varit fascinerad av den riktigt gamla historien. Den där
historien som återfinns någonstans i skärningspunkten mellan myt, historia och
arkeologi. Känslan av tidens väldiga rymd och det ofattbara att det har funnits
civilisationer som för 5000, 6000 kanske 10000 år sedan satte avtryck som
fortfarande är spårbara så som spridda byggnadsverk (där de tre pyramiderna vid
Giza är de mest framträdande), gravkammare, lertavlor, stenristningar med mera.
Innan vi börjar själva vår resa tål det att sägas
att historiken av förklarliga skäl kommer att bli väldigt kortfattat (jag lovar
att dyka ner lite djupare i varje epok så småningom). Det tål också att påpekas
att historien ofta hänger samman som en serie på varandra följande händelser
där riken kommer och går. Där det ena går under och det andra följer i dess ställe.
Detta sätt att se på historien är väl fysiskt och materialistiskt. I
verkligheten har det förmodligen oftare handlat om att kulturer och därmed
civilisationer har smält samman snarare än regelrätta krigiska utrotningar.
Den
bördiga halvmånen och de äldsta städerna
Vår resa börjar i den östra delen av Medelhavet i
ett halvmåneformat bälte från Egypten i sydväst via, Israel, Libanon, Syrien in
i nuvarande Irak och avslutas i trakterna kring Kuwait. Den här delen av
världen som fortfarande är politiskt aktuell som konfliktyta huserar de första
mänskliga civilisationerna av betydelse. Det är också här vi hittar tankar om
kejsarstyre (grundat i persiska traditioner), demokrati, medborgerliga
rättigheter och grunden till de intellektuella traditioner som fortfarande
lever kvar.
Men när började egentligen vår historia? Började den
när de första människoliknande varelserna uppträdde eller när Homo sapiens trädde in på den
evolutionära scenen? Så långt bakåt finns det nästan inga källor att hämta utan
det som finns handlar om rena arkeologiska fynd och mängder av mer eller mindre
kvalificerade gissningar.
Någon gång runt 15000 f.kr inleddes den process som har
kommit att kallas den neolitiska
revolutionen processen innebär att de tidigare kringvandrade nomadiserade folkslagen
blev bofasta. I praktiken är det ganska magstarkt att tala om en revolution
eftersom tidsspannet för den samma uppgår till runt 10000 år. Någon gång för
15000 år sedan finns de första tecknen på att människor har tämjt vilda får och
getter och använt dessa som födokällor. För runt 10000 år sedan blev klimatet
varmare och i samband med att klimatförändringen blev mer märkbar under de följande
5000 åren började människor mer systematiskt odla de vildväxande sädesslagen
och skapa permanenta bosättningar.
Världens äldsta kända stadsbildningar har uppkommit
under denna period och företrädesvis i den västra delen av den bördiga
halvmånen. Ofta brukar Jeriko, som idag ligger på den ockuperade Västbanken,
som grundades någon gång 7000 f.kr nämnas.
Mesopotamien
Landet mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens
Irak är platsen för världens äldsta utvecklade statsbildningar. Här finns de
första tecknen dels på maktkoncentration till en härskare och också de första
formerna av social stratifiering det vill säga arbetsdelning som skiljer på
”folk och folk”. Allt detta förutsätter någon form av övergripande organisation
och struktur grundat på ett accepterat regelverk. Härifrån finns också ett
kulturellt och intellektuellt arv som runt 3000 år senare ska komma att
överföras till Europa genom grekiska och romerska intellektuella.
Sumererna
Det första av de mesopotamiska folken var sumererna
som någon gång på 3000-talet f.kr återfinns i den sydligaste delen av
Mesopotamien, i trakten av nuvarande Kuwait. Sumererna var ett mystiskt fenomen
rent historiskt eftersom det är dåligt klarlagt vart de kom ifrån. Klart är
dock att deras samhälle organiserades kring någon form av stadsstater det vill
säga att varje stad var en stat i sig. Vi vet att de behärskade hjulet och att
det är härifrån den så kallade kilskriften ursprungligen kommer.
I mitten av 2300-talet erövrades det sumeriska riket
av sina nordliga grannar som hette akkaderna.
Stadsstaterna organiserades istället under en centralmakt. Förmodligen handlade
det om att boskapsdrivande nomader hade hamnat i konflikt med varandra i
utkanten av det bofasta området. Fortfarande befinner vi oss i övergångsfasen
inom den neolitiska ”revolutionen”. Akkaderna använde sig av samma kilskrift
som sumererna men talade ett annat språk men de båda kulturerna kom att smälta
samman till en helhet som kom att spridas över ett större område.
På 1700-talet f.kr etablerade sig ett nytt rike i
Mesopotamien med huvudstad i Babylon, under kung Hamurabi. Vi vet att riket var
centralstyrt och att kungen hade inflytande över organisering av olika
angelägenheter. Vidare finns det en lagsamling bevarad på en stentavla vilket
tyder på att det gjordes försök att skapa ordning och stabilitet.
Lagstiftningen är ett av de äldsta försöken att med centralmakten som
utgångspunkt styra över frågor som straff och tillämpning av de samma och över
arvs och ägarfrågor.
Egypten
Inget av de gamla rikena och inte heller någon
sentida stormakt kan beskriva en lika lång enhetlig historia som Egypten. Under
tre större epoker, av sentida historiker kallade det gamla-, det mellersta-
och det nya riket, reagerade
enligt uppgifter 30 dynastier från någon gång kring år 3000 f.kr till dess att
romarna erövrade Egypten år 30 f.kr. Mellan såväl det gamla och det mellersta
som mellan det mellersta och det nya riket inträffade en period av social oro,
krig och konflikter.
Under det gamla rikets tid (2700 f.kr till 2270
f.kr) enades Egypten som tidigare varit ett rike bestående av stadsstater under
en härskare som kom att kallas Faro vilket översatt betyder det stora huset. Farao sågs under den
här tiden som gudomlig eller som en reinkarnation av en gud (först Horus, senare som son till solguden Re). Faros hustru kallades för den stora gemålen och var, för att
bevara den gudomliga reinkarnationen, ofta Faroas egen syster. Det var också
under det första riket och den fjärde dynastin i övergången till det mellersta
riket på 2000-talet f.kr som de tre stora pyramiderna Cheops, Chefren och Mykerinos byggdes.
Det mellersta riket (2040-1675 f.kr) präglades av en
tillbakagång där faraonernas makt avtog vilket inte minst syns i att deras
gravmonument minskade i storlek och prakt. Omkring 1800 f.kr invaderades
Egypten österifrån av ett folkslag som kallas för hyksos som grundade ett konkurrerande rike i den östra delen av nildeltat på gränsen till dagens Sinai.
I mellersta Egypten ligger staden Thebe. Den ligger
tillräckligt långt från den del där Hyksosväldet hade sitt centrum för att
kunna hålla sig relativt opåverkad av detta. Thebe kom att leda kampen mot
Hyksos och blev sedermera huvudstad i det nya riket från 1500-talet f.kr. fram
till det romerska erövrandet år 30 f.kr (men så långt kommer inte denna
historiska essä sträcka sig).
Den mest framträdande politiska förändringen under
det nya rikets tid var att utrikespolitiken blev mer expansionistisk än
tidigare. Genom krigståg kom egypterna att utöka sitt område, söderut till
Nubien och österut bort till Eufrat, även om den östliga expansionen blev
kortvarig. I samband med denna nya politik förändrades också beskrivningen av
farao till att utöver tidigare beskrivningar vara den stora erövraren som
härskade över hela världen. Just bilden av världshärskaren är en beskrivning
som kommer att gå igenom genom historien.
Under den 18:e dynastin fick Egypten sin första
kvinnliga farao i form av Hatschepsut.
Hon är för eftervärlden bland annat känd för att hon istället för en pyramid
eller ett tempel valde att låta sig begravas in en enklare klippgrav som senare
skulle komma att bli standard.
Den kanske mest berömda klippgraven, kanske den mest
berömda graven i världen, är annars Tuthankamuns
(cirka 1347-1339 f.kr). Graven, som upptäcktes av Howard Carter och Lord
Carnarvon 1922, med alla sina rika skatter som berättar om seder och bruk i det
gamla Egypten känner de flesta till. Men däremot är det inte så många som
känner till efterspelet efter den unga faraons död.
Tuthankamuns änka Ankesenamun hade nämligen efter makens död skrivit brev till den
hettitiska kungen och bett honom sända en av sina söner till att bli hennes nya
make och ny egyptisk kung. Så skedde också men den hettitiske prisen mördades
och drottningens vidare öde är inte känt. Denna episod föranleder oss att
förflytta oss till norra Turkiet.
Hettiterna
Hettiterna hade på 1500-talet f.kr grundat ett rike
i nordöstra Turkiet som hade expanderat sitt område till hela nuvarande Turkiet
och därmed blivit en stormakt i östra delen av Medelhavet. Hettiterna var unika
på det sättet att de talade ett indoeuropeiskt språk, besläktat med senare
tiders grekiska och latin. Hettiterna är också det första dokumenterade folk
som man vet kände till konsten att framställa järn.
Hettiterna blev en militär stormakt. En kortare
period efter 1595 f.kr hade Babylon erövrats och i ett av de första
dokumenterade slagen i världshistorien vid Kadesh år 1285 f.kr stoppades den
egyptiska expansionen österut även om båda parter i efterhand ansåg sig som
segrare. På 1200-talet f.kr erövrades det hettitiska riket av folk från norr.
Denna förändring sammanfaller med en oro i hela Östra Medelhavet det är dock
oklart vart dessa erövrare kom ifrån, egyptiska källor talar om ”sjöfolk” men
vilka var de och vart kom de ifrån?
Fenicier
och judar
Från omkring år 1000 f.kr fanns det inga egentliga
dominerade folkslag i Östra Medelhavet. Det gjorde att det skapades ett utrymme
för mindre folkslag att etablera sig. Ett av dessa folkslag var kananéerna eller fenicierna som grekerna kallade dem och som de är mer kända under.
Fenicierna etablerade sig i nuvarande Libanon och
bedrev handel med Persien i Öster, Egypten i söder, Spanien, Sardinien och
eventuellt så långt bort som till de brittiska öarna. På detta sätt kom man att
fungera som kulturspridare i mötet mellan öst, väst, syd och nord, Trots att de
i första hand var handelsresande så etablerade de även vissa städer,
framförallt Karthago i nuvarande Tunisien som ska ha grundats 813 f.Kr. kommer
att ha en stor betydelse i den kommande historiska utvecklingen i Medelhavet.
Annars är fenicierna framförallt kända för att ha
varit de första som utifrån de tidigare bildskriftspråken exempelvis
hieroglyferna använde sig av ett reguljärt fonetiskt alfabet.
Ett annat folk som utnyttjade dödläget till att skapa
sig en egen stat var de judiska folken vars bakgrund innan någon gång runt 1000-talet
f.Kr. vi inte vet så mycket om. I slutet av 1000-talet f.Kr vet vi dock att de
under en ledare som hette Saul enades till ett kungarike och att de under Sauls
efterträdare David (han som i Bibeln sägs ha dödat filistéernas (ett folk som bodde vid nuvarande Gaza) Goliat) erövrade
den feniciska staden Jerusalem. Davids efterträdare Salomo (cirka 965-926 f.Kr)
gjorde Jerusalem till huvudstad och grundlade det berömda tempel som delvis
fortfarande finns kvar.
Slutet för det judiska Israel kom 722 f.Kr när
assyrierna erövrade landet och befolkningen deporterades. Jerusalem stod dock
kvar till år 586 f.Kr när staden utplånades av den babyloniske kungen Nebukadnessar II.
Assyrierna
Assyrierna kom från de bergiga områdena i
Mesopotamien. Från 1800-talet f.Kr finns ett tidigt assyriskt rike som hamnade
under hettitisk kontroll dokumenterat. När det hettitiska väldet försvagades
växte istället det assyriska fram. Från 900-talet skapades en stormakt och på
800 och 700-talen behärskade man hela östra stranden av medelhavet, hela
Nildeltat och allt land fram till Persiska viken.
Assyrien framstod som en ren militärstat där
kungarna med stöd av en mäktig adel och ett system med allmän värnplikt kunde
förfoga över stora militära resurser. Som vi såg i fallet med det judiska
folket var det vanligt att befolkningen i erövrade områden deporterades och landet
ockuperades.
Straffen i det assyriska väldet var hårda och
påminde om de sharia-lagar som tillämpas i fundamentalistiska länder. Disciplinen
var sträng och kungen sågs som en gudomlig skyddsling liknande Egypten.
Det assyriska riket var det största väldet
historiskt. Området var väl administrerat med bra vägnät för transporter och en
utbyggd byråkrati med kurirer för meddelanden från huvudstaden Ninive till de
olika provinserna.
Trots detta var riket en koloss på lerfötter. Efter den
sista starka kungen Assurbanipals död
runt år 627 f.Kr drabbades man av tronstridigheter som utnyttjades av grannfolken
exempelvis kaldéer och skyter. År 612 f.Kr erövrades Ninive och landet
plundrades av erövrarna.
Nya
Babylon
Ur ruinerna av det assyriska riket uppstod två nya
stormakter. Varav det nya babylonska riket i väster var det ena och perserriket
i öster det andra. Perserriket kommer att behandlas i nästa artikel i den här
serien men däremot kan något kort nämnas om det nybabylonska riket som kom att
utvecklas under en kort period under 500-talet f.kr.
Under den
korta storhetsperioden förde Babylons kung Nebukadessar framgångsrikt krig och
erövrade Jerusalem vilket resulterade i det judiska folkets så kallade
babylonska fångenskap, ett begrepp som har gått igen genom historien.
Avslutning
Här slutar alltså den första delen av introduktionen
till antikens historia. I nästa del kommer vi att ge oss i kast med att
beskriva det enorma Perserriket och dess rika historia men innan dess kommer vi
att göra ett nedslag i det antika Grekland.
Litteratur
Medelhavsvärlden
3000 år av historia: Eva Queckfeldt
History of World Societies: McKay mfl.
History of World Societies: McKay mfl.
