The river of death - om slaget vid Chickamuga

Slaget vid Chickamuga, bilden lånad från Wikipedia

Alla essäer på den här bloggen är unika. Ofta har det handlat om någon speciell dag i historien som jag på ett eller annat sätt tycker att det är värt att lägga på minnet. Ibland blir det långa analyserande texter som exempelvis trilogin om 30-åriga kriget (första, andra, tredje) eller mer tematiska artiklar om det svenska skattesystemet eller skiftesreformerna. Det blir kort sagt, högt och lågt, smått och stort, den lilla och den stora historien.

En sådan sak som jag har ägnat mig åt rätt sporadiskt för att det tenderar att bli lite väl mycket röda och blå pilar på kartor är slagfältsbeskrivningar. Jag skrev en för ett antal år sedan om slaget vid Waterloo och ännu lite tidigare finns en berättelse om slaget vid Verdun men annars har det varit relativt lite av denna typ av författande. Fram tills idag!

 Idag den 19 september för 160 år sedan stod det som i efterhand skulle bli ihågkommit som det, näst det stora slaget vid Gettysburg, den blodigaste bataljen under det amerikanska inbördeskriget. Inbördeskriget i sin helhet, dess orsaker och följder förtjänar åtminstone en, antagligen flera, egna essäer. Men den här gången kommer bloggen alltså gå på slagfältsvandring. Så fram med kartor och tubkikare för nu blir det fältslag för hela slanten!

Namnet

Chickamauga är namnet på en flod i norra Georgia. Populärt har det kommit att översättas från cherokee som Dödsfloden. Det är dock med största säkerhet en seglivad myt (men den är så bra att jag har valt att bibehålla rubriken på dagens essä). Andra förslag har varit att ordet betyder ”stillastående vatten” eller helt enkelt ”bra land”. Senare tiders översättning tyder snarare på att ordet betyder ”var god” vilket är ganska långt ifrån den populariserade översättningen.

Huvudrollsinnehavarna

Det finns ofta en tendens att när det kommer till slag och slagfält att man som skildrare fokuserar för mycket på de enskilda befälhavarna som från en trygg position observerar händelseutvecklingen och ger sina genomtänkte order. Ofta illustreras deras briljans med stora oljemålningar där trupperna på avstånd ses agera.

I praktiken ser det såklart inte ut på det här sättet. Krutrök, damm, dåliga vägar samt ett kompakt stridslarm gjorde ofta att det var i det närmaste omöjligt för en befälhavare att få något vettigt uträttat. Däremot utfördes det ofta stordåd av befäl på kompani eller plutonsnivå men redogörelser för dessa anonyma hjältars insatser når sällan för att inte säga aldrig offentligheten.

Så i stället får vi nöja oss med de högsta hönsen. I det här fallet handlar det på nordstaternas sida om general William Rosencrans och i sydstaternas fall om general Braxton Bragg. Men en hel radda av andra generaler och prominenta personer kommer också att förekomma i texten.

William Starke Rosencrans

Braxton Bragg

Bakgrund

År 1863 hade krigslyckan vänt till nordstaternas fördel. Slaget vid Gettysburg hade tillfogat konfederationsarmén ett betydande nederlag och unionsarmén rörde sig snabbt söderut. Målet för striderna var att skapa en öppning för att nå Söderns hjärta, nämligen staden Atlanta i Georgia.

Under sommaren 1863 hade General Rosencrans förflyttat sig och sin arme i sydostlig riktning från Tennesse. Genom att kringgå sydstatsarmén under Braxton Braggs ledning tvingade han denna att retirera och dra sig tillbaka till staden Chattanooga. Detta skedde med närmast minimala förluster vilket gav nordstatsarmen ett starkt utgångsläge för fortsatta strider. I efterhand har Ronsencrans manöver, Tullahoma kampanjen, kallats för den mest briljanta militära aktionen någonsin.

Militärledningen inklusive president Lincoln försökte ivrigt förmå Rosencrans att fullfölja attacken och inta Chattanooga. Staden var en viktig järnvägsknut och ett brohuvud för att nå resterande södern. Det stora problemet låg i att korsa Tennesseefloden och Braxtons armé var perfekt placerad för att försvåra just detta.

Samtidigt förde sydstatsledningen fram förstärkningar vilket gjorde att Braxtons armé var numerärt starkare än Rosencrans som alltså stod på andra sidan floden. Sammanlagt räknade Braxtons trupper till strax under 70 000 man vilket ska jämföras med nordstaterna som vid tillfället räknade till runt 60 000. Striderna runt Chickamuga är ett av de få tillfällen under inbördeskriget då sydstaterna hade ett numerärt övertag.

Sydstaternas militärledning ställde en förfrågan till Braxton om denna med de erhållna förstärkningarna trodde sig ha slagkraft nog att kunna besegra Rosencrans arme. Braxton valde dock klokt att avvakta och istället hålla en stark defensiv position inför det kommande anfallet.

Rosencrans dilemma

Om Rosencrans skulle kunna fortsätta söderut stod han inför stora logistiska utmaningar. för att Rosecrans stod inför betydande logistiska utmaningar. Mellan de två arméerna låg den så kallade Cumberland -platån med dåligas vägar och små möjligheter till att utvinna några förnödenheter. Om han skulle bli attackerad under framryckningen skulle underhållslinjerna vara svaga. Han kunde dock inte välja att stanna kvar eftersom militärledningen i Washington satte honom under stark press. I början av augusti kom också ordern om omedelbar avancering och korsande av Tennesse-floden.

Planen var att korsa platån och ta sig in i Tennesse-dalen för att där göra ett kortare uppehåll för proviantering innan man fortsatte över själva floden. Planen var också att göra en avledande manöver nor om Chattanooga samtidigt som armen korsade floden söderöver. En del av styrkan under ledning av Alexander McDowell McCook skulle avledas för att skära av järnvägsförbindelsen söderut för att på så sätt tvinga Bragg att evakuera Chattanooga eller tvingas stanna kvar utan förnödenheter.

Korsandet av Tennessee-floden

Rosecrans beordrade sin armé att sätta sig i rörelse den 16 augusti. På grund av vägförhållandena tog det en hel vecka att nå floddalen där man slog läger för att planera själva överfarten. Under tiden pågick den avledande manövern uppströms. Under ledning av överste John T Wilder skapade man en illusion av att det byggdes flottar för att korsa floden samtidigt som Chattanooga besköts med artilleri. Från en plats som heter Stringers Ridge. Detta pågick under två veckors tid. Uppenbarligen fungerade den avledande manövern väl och Braxton var säker på att unionsarmén skulle korsa floden norr om staden.

Den 29 augusti korsade de första styrkorna floden och de följande dagarna gjorde även andra om samma procedur på andra platser längs ett avsnitt av floden. Temporära pontonbroar byggdes för att underlätta det hela och den 4 september hade i princip hela armen korsat floden.

Sydstatsarmén försökte skicka fram förstärkningar men endast en mindre del av dessa kom att komma fram i tid för att delta i själva slaget.

In i Georgia

De tre armekårer som Rosecrans armé bestod av avancerade söderut. Längst till höger förflyttade sig den 20 armekåren under Alexander McDowell McCook för att skära av förbindelsen söderut. I mitten fanns den 14 kåren under ledning av Georg Henry Thomas. Deras mål var Trenton i Georgia och längst till vänster fans den 21 kåren under ledning av Thomas Leonidas Crittenden som gick direkt mot Chattanooga.

Den 8 september fick Bragg veta att Rosencrans hade korsat floden i hemlighet och nu hotade att falla honom i ryggen. Han valde att evakuera Chattanooga och retirera söderut mot LaFayette.

Nordstatsarmen ockuperade Chattanooga den 9 september. Rosecrans telegraferade till militärledningen: "Chattanooga är vårt utan kamp och Östra Tennessee är befriat.” Bragg var dock medveten om att Rosecrans styrkor var kraftigt utspridda och i oordning. Hans plan var att slå ut dem enskilt eftersom de tre delstyrkorna var spridda över ett område på över 60 kilometer.

Rosecrans var å sin sida övertygad om att Bragg var på flykt och att han hade dragit sig tillbaka till antingen Dalton, Rom (inte det i Italien utan en stad längre söderut i Georgia) eller till Atlanta. Istället hade han alltså omgrupperat sina styrkor vid LaFayette bara cirka 30 kilometer söder om Chattanooga.

Thomas sägs ha varnat Rosecrans för att ta upp jakten på Bragg eftersom armén var utspridd och hade svaga försörjningslinjer. Rosecrans som var förblindad av framgångarna i Chattanooga lyssnade inte på rådet utan beordrade sina styrkor att fortsätta framåt.

Davis's Cross Roads

Illustration av situationen vid Davis Cross Roads

Rosencrans center under ledning av Thomas var utspridda. Deras förtrupper var 12 timmar framför de närmaste tillgängliga förstärkningarna och befann sig nära LaFayette. Braxton Bragg hoppades kunna fånga förtruppen i en kniptång genom att attackera från två håll. Trots detta lyckades förtrupperna under ledning av James Negley hålla stånd och attacken uteblev i det närmaste helt trots att sydstatsarmén var kraftigt numerärt överlägsen. Med största säkerhet var Bragg mindre nöjd med sina underlydandes förmåga att utföra hans order.

Avslutande manövrar innan slaget

Trots att Bragg inte hade lyckats slå ut Rosencrans armé var det tydligt att denna befann sig i en svag position. De hade med nöd och näppe lyckats undslippa att fångas i ett bakhåll.

Den 13 september lyckades Rosencrans ännu en gång komma undan med blotta förskräckelsen när en av Braggs generaler ännu en gång missförstod en order om att flankera och attackera en trupp i rörelse.

De kommande dagarna ägnade sig båda arméerna åt att förstärka sina utgångspositioner inför det stundande slaget. Rosencrans lyckades samla ihop sina styrkor vilket gjorde dem mindre sårbara. Bragg å sin sida hade fått förstärkningar och bestämde sig den 15 september för att göra en offensiv framstöt mot Chattanooga. Planen var att kringgå förtrupperna på högre sidan, korsa Chickamuga creek för att tvinga ut Rosencrans från staden eller tvinga dessa att retirera.

Inledande rörelser, 18 september

Händelseutvecklingen den 18 september

Ungefär klockan 7 på morgonen inleddes striderna vid Reed’s bridge. Bushrod Johnson stötte på kavalleriet under ledning av överste Robert Minty. Eftersom denne var kraftigt numerärt underlägsen en mot fem drog man sig tillbaka över bron som dock inte kunde förstöras vilket gav Johnson en möjlighet att etablera sig på andra sidan.

Vid Alexander's Bridge i söder var överste John Wilder ansvarig för försvaret. Han lyckades hålla stånd mot en betydligt kraftigare styrka under brigadgeneral St. John Lidell som också led stora förluster. Under ledning av William HT Walker gjordes en kringgående rörelse till den obevakade övergången vid Lamberts Ford. Halv fem (betydligt efter den uppgjorda tidsplanen) korsades floden. Wilder drog sig tillbaka och etablerade en ny position öster om Lafayette Road.

Vid mörkrets inbrott stod Johnsons division mitt emot Wilders. Walker hade korsat Chickamuga, men hans trupper var utspridda bakom Johnson. Buckner som stod längst söderut hade bara lyckats föra över en brigad vid Thedfords Ford. Polks trupper stod mitt emot Crittendens vid Lee och Gordon's Mill.

Även om Bragg till viss del hade lyckats med sitt överraskningsanfall hade han inte lyckats med att utnyttja det. Rosecrans, hade kunnat observera trupprörelserna och förutse vad som skulle hända. Han beordrade förstärkningar till Crittendens position längst söderut och dessa anlände ungefär samtidigt som de första sydstatsstyrkorna började korsa floden.

19 september

Ställningarna på morgonen den 19 september

Rosecrans agerande den 18 september hade sträckt ut hans vänstra flank längre norrut än vad Bragg hade trott. Crittendens trupper var koncentrerade vid Lee och Gordon's Mill v ilket Bragg antog var Rosencrans södra flank. Bakom dessa fanns dock trupper splittrade längs en lång front som täckte ett flera kilometer långt avsnitt.

Braggs plan var att sätta in en attack på den norra flanken samtidigt som trupperna längre söderut behöll sina positioner.

Det verkliga slaget vid Chickamauga startade nästan av en slump när nordstatsreserver från Daniel McCooks brigad tog sig mot Jay´s Mill på jakt efter vatten. Ungefär samtidigt som McCook skickade ett regemente för att förstöra Reed's Bridge, skickades en av Forrests kavalleritrupper söderut och dessa stötte på varandra ungefär vid Jay´s Mill. McCook retirerade och rapporterade till sin överordnad George Henry Thomas att en ensam kavalleribrigad befann sig på ”fel” sida av Chichamauga creek. Thomas beordrade Brannon att anfalla denna och tre brigader sändes framåt.

Forrest begärde förstärkningar överste Claudius Wilsons brigad kommenderades framåt vid klockan 9 vilket gjorde att den delen av frontlinjen stod stilla. Men efter en stund började Brannons trupper få slut på ammunition

Brannans division höll sin mark mot Forrest och hans infanteriförstärkningar, men deras ammunition höll på att ta slut. Förstärkningar i form av två divisioner och en i reserv under ledning av Baird skickades fram. Med större manskap och överlägsen eldkraft började sydstatsarmén att tryckas tillbaka.

Bragg skickade då fram förstärkningar längre söderifrån. Brigadmajor St John R. Liddell skickade fram Govan och Walthall som avancerade längs Alexander´s Bridge Road och krossade Bairds vänstra flank som kollapsade och retirerade. Sydstatsarméns framfart stoppades dock och de drog sig tillbaka till en position vid Winfrey.

I tron om att Rosencrans försökte flytta stridens centrum norrut förflyttade Bragg sina styrkor norrut för att förstärka. Klockan 11 kunde Chetham med fem brigader förena sig med Lidells mannar vid Winfrey fields. Under trycket av den starkare styrkan började nordstatsarmen att tryckas tillbaka mot Lafayette road.

Ytterligare nordstatsförstärkningar anlände strax. Generalmajor John Palmers mannar anlände med tre brigader och tillsammans drev de Chetham bakåt. För tredje gången beordrade därför Bragg fram förstärkningar, den här gången generalmajor Alexander P. Stewarts från sin position vid Thedford Ford. Detta skedde runt middagstid och kom att skapa ett djupt genombrott i nordstatslinjerna.

Ställningen vid middagstid. Stewarts djupa genombrott syns i mitten av bilden

Samtidigt hamnade Davies (nordstatare) och Johnson (sydstatare) i strid med varandra strax söder om Stewarts genombrott. Det hela utvecklade sig inte alls bra för Davies som hamnade på reträtt. Förstärkningar i form av två brigader under Woods ledning anlände söderifrån men de lyckades bara marginellt stoppa angreppet. Sydstatsarmén kom så nära Rosencrans högkvarter som var förlagt till Widow Glenn (se kartan) att officerarna där inne var tvungna att skrika till varandra för att göra sig hörda. Det rådde en uppenbar risk för ett sammanbrott för nordsidan men Wilders trupper höll stånd.

Rosencrans gjorde ett antal misslyckade försök till motattacker under eftermiddagen. Sent på dagen satte han in nästan de sista reserverna som han hade under generalmajor Sheridans ledning. Sheridan marscherade norrut från Lee och Gordon's Mill och lyckades driva ut sydstaterna från Winiard-fälten.

Ställningen och rörelserna under kvällen. Cleburnes försök till flankerande attack syns längst upp i norr.

Vid 6-tiden föll mörkret men Braxton Bragg hade inte övergett idén om att driva den federala armén söderut. Han beordrade generalmajor Patrick Cleburnes division att försöka göra en flankerande rörelse till höger om nordstatsarmén. Här hade det varit lugnt under flera timmar när striden flyttades söderut. Vid solnedgången attackerade Cleburne med tre brigader Attacken blev kaotisk i skymningsljuset. Bland annat råkade några av nordstatsarmens trupper av misstag beskjuta sina egna. När striderna avblåstets vid 9-tiden hade Cleburne och hans män kontroll över Winfrey-field och nordstaterna hade drivits tillbaka.

Förluster för den första stridsdagen är svåra att beräkna men en uppskattning på mellan 6 000 och 9 000 sydstataren och kanske 7 000 nordstatare är en rimlig gissning.

Andra dagen den 20 september

Läget under morgonen den 20 september, stötvisa attacker utan några större förändringar. Redan nu börjar det samlas trupper vid Kellys Field

Striderna den andra dagen började klockan 9:30 på det norra frontavsnittet. Attacken kom cirka fyra timmar senare än vad Bragg hade beordrat. Braggs plan var att sätta in successiva attacker norrifrån i syfte att driva nordstatsarmén söderut bort från deras flyktvägar. Den sena starten fick konsekvenser. Vid gryningen fanns det ännu inga ordentliga försvarsverk byggda. Dessa hinder byggdes under timmarna närmast efter gryningen. Efter kriget skrev Bragg att om det inte var för förlusten av dessa timmar, ”kunde vårt oberoende ha vunnits.”

The Orphan Brigade of Kentuckians var det första förband som kom i kontakt med löpgravarna. Kommendören Helm som var Abraham Lincolns favoritsvåger skadades dödligt när han försökte motivera sina mannar att attackera den förstärkta positionen. Med blandad framgång bekämpade sydstatsarmén försvarslinjerna. Många gånger blev det oordnat när förband hamnade framför varandra och sinkade respektive trupps rörelser.

Attacken mot den norra flanken hade avstannat vid middagstid. Men den hade orsakat mycket aktivitet i Rosecrans läger där officerare skickade bud efter förstärkning kors och tvärs längs linjerna.

Väster om Poe-fältet bemannade Brannans division en del av linjen mellan Reynolds division till vänster och Woods till höger. Hans reserver skickades norrut för att hjälpa Thomas, men omkring klockan 10 tog han emot en av Thomas stabsofficerare som bad om ytterligare hjälp. Han visste såklart att om hela hans division lämnade sin plats skulle det skapas en öppning i linjen, så han sökte råd hos Reynolds som godkände men varnade Rosencrans för den farliga situation som kunde uppstå. Brannan stannade kvar på sin position och avvaktade godkännande från Rosecrans. När Rosencrans fick meddelandet antog han att Brannan redan hade lämnat sin plats och han beordrade därför Wood att fylla hålet i linjen.

Läget på förmiddagem här har Wood genomfört sin olyckliga förflyttning och därmed kraftigt försvagat centern där Longstreet snabbt bryter igenom.

På grund av olyckliga omständigheter granskades aldrig läget på marken innan ordern skickades följande order skickades direkt till Wodd utan att passera dennes kårchef Crittenden "Generalbefälet beordrar att du närmar dig Reynolds så fort som möjligt och stöder honom." Rosecrans, som började bli allt mer sliten granskade inte denna order innan den skickades ut.

Wood var förbryllad över Rosecrans order, som han fick runt 10:50. Eftersom Brannan fortfarande var kvar på hans vänstra sida fanns ingen möjlighet att stödja Reynolds eftersom Brannans division var i vägen. Därför var den enda möjligheten att dra sig tillbaka från linjen, marschera runt bakom Brannan och formera sig bakom som stöd åt Reynolds. Detta var uppenbarligen riskabelt eftersom det lämnade en öppning i linjen. Wood talade med sin kårchef McCook och hävdade senare att McCook gick med på att fylla hålet. McCook hävdade å sin sida att han inte hade tillräckligt med enheter för att göra detta.

Ungefär samtidigt gav Bragg på sin sida en order baserad på ofullständig information. Otålig eftersom hans attack inte skördade någon framgång skickade han order till alla sina enheter om omedelbart avancemang. Några enheter lyckades under häftigt motstånd korsa LaFayette Road men drivs tillbaka.

I mitten av slagfältet attackerade generallöjtnant James Longstreet med 10000 mannar i en smal kolonnformation. Som av en händelse styrde de rakt mot den punkt där Wood på grund av Rosencrans märkliga order hade lämnat en blotta i försvaret. Det hela blev ett fruktansvärt snabbt genombrott och förödelsen blev stor i nordstatsleden där soldaterna flydde i panik.

Hela unionsarmén i den södra delen av slagfältet befann sig på flykt eller var avskurna från sina hjälpförband. Rosecrans bestämde sig för att snabbt fortsätta till Chattanooga för att organisera sina återvändande styrkor till stadens försvar. Han skickade bud till Thomas med order att ta befälet över de styrkor som var kvar vid Chickamauga och dra sig tillbaka till Rossville. Klockan 3 på eftermiddagen hade en grupp på runt 8000 man samlats nära McFarlands gap för att sätta upp ett försvar.

Fortfarande höll general Thomas en stark position vid Kellys field och många av de retirerande trupperna samlades vid Horshoe ridge där de snabbt byggde fortifikationer för att hålla kullen.

Horshoe ridge

Det sista försvaret vid Kellys field och Horsshoe ridge

Åtskilliga attacker och motattacker genomfördes samtidigt förstärktes hela tiden sydstatsarmén när motståndet upphörde på andra delar av slagfältet. Longstreet som var nöjd med sig själv efter sin framgångsrika bräsch ett par timmar tidigare ägnade inte slagfältet så stor uppmärksamhet längre. Hans framgång hade dock inte utplånat Rosencrans armé utan bara sänt den på flykten. Numerärt bara marginellt försvagad. Efter de upprepade förseningarna under morgonens attacker hade gjort att Bragg tappat förtroendet för sina generaler.

Thomas fick en order från Rosecrans att ta befäl över det som var kvar av armén och han började en allmän reträtt. När sydstatsarmén blev medvetna om reträtten förnyade de sina attacker och höll sånär på att lyckas inringa trupperna vid Kellys field men dessa slank ur fällan och kunde förena sig med huvudarmén.

Detaljbild av försvaret runt 

Efterspel

Thomas drog tillbaka resten av sina enheter efter mörkrets inbrott. Hans beslutsamhet att behålla sin position tills han beordrades att dra sig tillbaka gav honom smeknamnet "the Rock of Chickamauga".

George Henry Thomas, "The rock of Chickamauga"

Rosencrans uppmanades att återansluta sig till armén och leda den, men Rosecrans som var fysiskt utmattad och psykiskt slutkörd valde att stanna kvar i Chattanooga.

Sydstaternas Tennessee-armé slog läger för natten, omedveten om att nordstaterna hade glidit ur deras grepp. Bragg hade inte resurser för att förfölja Rosencrans. Många av hans trupper hade anlänt i all hast och många artillerihästar hade skadats eller dödats under striden. Tennesseefloden låg nu som ett hinder för sydstaterna istället och de hade ingen utrustning för att korsa den. Braggs armé pausade vid Chickamauga för att omorganisera och samla utrustning som förlorats av Rosencrans. Historiker har kritiserat Braggs prestation och hävdat att han i över fyra timmar på eftermiddagen den 20 september missade flera chanser att förhindra flykten och tillfoga Rosencans avgörande skada.

Förluster

Förlusterna var ungefär proportionerliga till respektive sidas armes storlek. Nordstaterna under Rosencrans förluster var 16 170 man (1 657 dödade, 9 756 sårade och 4 757 fångade eller saknade), sydstatsarmén under Bragg förlorade 18 454 man (2 312 dödade, 14 674 sårade och 1 468 fångade eller saknade).

Även om sydstaterna tekniskt sett hade vunnit och drivit Rosecrans från slagfältet, hade Bragg inte uppnått sina mål att allvarligt skada Army of Cumberland och återställa kontrollen över Östra Tennessee. Istället hade hans arme lidit förluster som de inte hade råd med.

Referenser och vidare läsning

Amerikanska inbördeskriget – Thomas Sörensen
The American Civil War: A Military History – John Keegan

Revolution med piroger och vin - Om militärkuppen i Chile

Chiles diktator armechefen general Agusto Pinochet, bilden lånad från Utrikesmagasinet

Få datum är så fast inpräntade i det mänskliga minnet som den 11 september. Terrorattacken mot World Trade Center-tornen 2001, mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh för 20 år sedan 2003 och så händelsen som gett upphov till dagens essä: Militärkuppen i Chile 1973.

Banden mellan just Chile och Sverige har historiskt varit starka och många chilenare bosatte sig i Sverige efter kuppen och i många av våra städer finns stora grupper som betraktar de här händelserna som ett kollektivt minne. Händelserna är i högsta grad politiserade och ett starkt skimmer av dåtidens kalla krig hänger över och fördunklar delvis händelseförloppet.

Det är alltså 50-år sedan

Som den chilenska militären störtade den valda regeringen i en statskupp. General Augusto Pinochet grep makten i kuppens kölvatten och han kom att behålla den i 17 år till 1990.

Själva kuppen förlöpte snabbt och stora delar av den chilenska vänstern kom att sättas i fängelse och många kom att avrättas efter mer eller mindre summariska rättegångar.

Men låt oss först sätta oss in litegrann i bakgrunden.

Vägen till chilensk frihet

OHiggins, bilden tagen från Wikipedia

Chile vann sin självständighet från Spanien 1818. Under den irländsk-ättade Bernardo O'Higgins utvecklades man till något av ett demokratiskt föredöme på den sydamerikanska kontinenten. Landet fick också en stark ekonomisk ställning inte minst genom sina rika kopparfyndigheter.

Genom de så kallade Stillahavskrigen mot Bolivia och Peru mellan 1879 och 1884 kunde Chile stärka sin ställning ytterligare och utöka sitt territorium på dessa båda länders bekostnad. Bolivia blev utan kust (ett tillstånd som råder än i dag) och Peru förlorade stora landområden.

Sociala reformer

1920 vann Arturo Alessandri presidentvalet. Han drog upp en långtgående reformagenda vilket kom att utlösa en av Chiles många militära kupper. 1924 avsattes han i den första kuppen och året därefter återinsattes han igen genom en ny militärkupp. Kupperna, reformerna och Alessandris popularitet bidrog till att Chile 1925 fick en ny grundlag och en progressiv social lagstiftning.

Arturo Alessandri, bilden tagen från Wikipedia

Under depressionen på 1930-talet försvagades landets ekonomi och regeringarna avlöste varandra och under ett antal år rådde det politisk instabilitet. 1938 valdes en vänsterkoalition som kom att inleda en progressiv socialpolitik; bland annat genomfördes subventioner till industrin.

Efter andra världskriget avbröts samarbetet mellan center- och vänsterpartier i Chile och 1948 förbjöds kommunistpartiet från att verka. Ekonomin försvagades och jordbruket var ineffektivt. Inflationen ökade till höga nivåer. Samtidigt hårdnade det politiska klimatet i den tidens kalla-kriget anda.

1964 valdes kristdemokraten Eduardo Frei till president med starkt stöd av USA och amerikanska ekonomiska intressen inom framförallt gruvnäringen. Frei hade valts med ett löfte om ökat chilenskt inflytande över kopparbrytningen och sociala reformer och jordreformer. Frei och hans regering blev hårt kritiserad från både höger och vänster vilket ledde till ytterligare radikalisering och ökad social oro som i sin tur bäddade för 70-talets situation.

Valet 1970 och perioden 70-73

Allende tillsammans med Fidel Castro vid dennes besök i Chile 1971

I valet i september 1970 fick Salvador Allende 37 procent. Detta var bara 40 000 fler röster än högerkandidaten Jorge Alessandri. Eftersom ingen av kandidaterna lyckades få majoritet var det kongressen som fick avgöra vem som skulle leda landet. Innan omröstningen kidnappades och dödades arméchefen general René Schneider av en högerextremistisk grupp som hette Patria y libertad (Fosterland och frihet). Schneiders död var det första i en lång rad av politiska mord av personer på både höger- och vänsterkanten. Dessa mord präglade Allendes första tid vid makten.

Det var en sargad chilensk ekonomi som Allende fick ansvar för. Tillväxten var låg och inflationen var jättehög samtidigt som inkomstfördelningen var väldigt ojämlik. Socialisterna hade ett program för att förändra ägarstrukturen i samhället. Bland annat ville man nationalisera delar av näringslivet.

Det uppstod konflikter kring en eventuell jordreform och den stora frågan kring ett eventuellt förstatligande av kopparfyndigheterna delade landet.

Under Allendes första år som president förbättrades dock Chiles ekonomi. BNP ökade med 8,6 procent och inflationen sjönk från hisnande 34,9 procent 1970 till nästan lika hisnande 22,1 procent medan industriproduktionen ökade med 12 procent. Regeringens radikala ekonomiska politik mötte motstånd från de övre skikten av det chilenska samhället liksom från USA som på olika sätt försökte agera genom påtryckningar på regeringen.

Allendes positiva period vid makten blev kortvarig. När Kubas kommunistiske ledare Fidel Castro gjorde ett statsbesök i nästan en hel månad 1971 blev stämningen mer hätsk igen. Kvinnor framförallt från medelklassen demonstrerade och slog i kastruller i protest mot inflation och varubrist. I oktober 1972 drabbades transportsektorn av en jättestrejk som förlamade landet.

Läget 1973

1973 var det chilenska samhället kluvet och delat mellan anhängare till Allende och hans motståndare. I parlamentsvalet i mars fick Allendes koalition UP 44 procent av rösterna, vilket upplevdes som en seger. Men oppositionen fick 55 procent och det parlamentariska läget var fortsatt låst. Kristdemokraterna som tidigare hade stöttat Alendes reformer bytte sida och gick ihop med de konservativa och tillsammans krävde de presidentens avgång.

En resolution i senaten bifölls den 22 augusti med röstsiffrorna 81 mot 47. Resolutionen innebar att Alendes hade styrt Chile på ett icke konstitutionellt sätt. Resolutionen avvisades av presidenten med att den inte hade fått det nödvändiga tvåtredjedels-majoriteten och att den dessutom stred mot grunddragen.

Eduardo Frei Montalva

Bakom misstroendeförklaringen stod den tidigare presidenten Eduardo Frei Montalva. Han hade tidigare stött valet av Allende men hade nu bytt åsikt. Frei skulle senare bli en av Pinochetregimens främsta kritiker och mycket tyder på att han giftmördades av den chilenska säkerhetspolisen 1983.

Kupperna

Presidentpalatset flygbombas

Den 29 juni genomfördes ett första kuppförsök som har kommit att kallas El Tanquetazo. Kuppen slogs tillbaka tack vare arméchefen Carlos Prats agerande. Men kuppen innebar också att Prat avgick och ersattes som arméchef av ingen mindre än Augusto Pinochet. Den 18 augusti möttes Allende och Kristdemokraternas representant Patricio Aylwin i ett sista försök att hitta en lösning. Det misslyckades. 

Den 11 september stormade så militären presidentpalatset La Moneda där presidenten och hans administration befann sig. Innan dess hade palatset utsatts för flygbombning. Presidenten erbjöds en möjlighet att lämna landet men han avböjde. Han ville inte heller göra så som bland annat Fidel Castro hade föreslagit, fly för att istället leda en underjordisk motståndsrörelse, Allende verkar helt enkelt ha trott på inomparlamentariska metoder för samhällsförändring in i det sista.

Senare begick han, med största säkerhet, självmord i palatset inför hotet om att bli ställd inför rätta och eventuellt avrättas.

Chile under Pinochet

Augusto Pinochet hade lett statskuppen mot Allende och han lät sig utses som dennes efterträdare som president. Under Pinochets år vid makten förföljdes Allendes tidigare anhängare och regimen blev synonym med tortyr, död och ”försvinnanden”.

Inrikespolitiskt fördes en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik. I en folkomröstning 1988, 15 år efter kuppen, röstade chilenarna mot att Pinochet skulle styra landet i många år till. När demokratin återinfördes 1990 blev han återigen arméchef och från 1998 kunde han titulera sig senator på livstid.

På ett besök i London 1998 greps han av polis på begäran från Spanien. Tanken var att han skulle ställas inför rätta för mord och tortyr riktat mot spanska medborgare i Chile. Läkare bedömde dock att Pinochets hälsa var för dålig för en rättegång, och istället tilläts han återvända till hemlandet 2000. Även i Chile lyckades Pinochet undslippa rättegång och 2006 avled han.

Flyktingar från Chile

Efter kuppen flydde mängder med chilenare från sitt hemland av rädsla för repressalier. Fram till 1990 rörde det sig om cirka 1,8 miljoner människor mot en befolkning på 11 miljoner runt 1970. De allra flesta, omkring 800 000, flydde till grannlandet Argentina. Sverige var det land i Europa som tog emot flest chilenska flyktingar. Under de 17 år som regimen satt kvar vid makten handlade det om över 40 000 personer som kom hit.

Eftermäle

Det är ställt bortom allt tvivel att USA och amerikanska intressen var inblandade i såväl själva kuppen som i strejker och protester som på olika sätt syftade till att demobilisera det chilenska samhället under åren 1970-1973.

Minnet och ”firandet” av kuppen har därför alltid varit upphov till starka känslor. Krav på fördömande och rättvisa har varit vanliga men sedan demokratins återinförande har de varit relativt stillsamma. Tanken har varit att ena så stor andel av befolkningen som möjligt bakom kravet på nunca mas (”aldrig mer”). Ju mer an sanningen som kom fram genom sanningskommissioner och rättsprocesser så började en nationell berättelse om kuppen att skapas.

Trots det är Chile idag ett splittrat och delat samhälle med starka konflikter mellan höger och vänsterkrafter. Det råder återigen stor social oro och starka krafter drar åt olika håll i den chilenska befolkningen. Vilken väg som den demokratiska förebilden ska ta är höljt i dunkel och troligen kommer historien vid sextioårsjubileet 2033 att se helt annorlunda ut.

Referenser och vidare läsning

11/9 - 30 år sedan statskuppen i Chile Francisco Contreras
Hur många gånger kan man döda en man? Raymond Paredes-Ahlgren