Världens mäktigaste krigsmaskin i ett par minuter, ett kungligt skrytbygge som gick till botten

Bilden hämtad från Vasamuseets hemsida

Krig har alltid fött och närt innovationer och uppfinningar. Den som har den mest moderna tekniken är ofta den som går segrande ur kampen. Det kanske tydligaste exemplet är självklart kapplöpningen om den första atombomben som vanns av USA och som resulterade i de två hittills enda fällningarna över Hiroshima och Nagasaki den 6:e respektive 9:e augusti 1945. I ett av mina första alster i den här bloggen på årsdagen av bombningen över Hiroshima skrev jag en lite längre text om just detta.

Men som sagt, tekniska innovationer inom krigets destruktiva hantverk har alltid tillåtits sluka gigantiska resurser. Och även om vi idag kan förfasas över summorna så är de i relativa termer ingenting mot gamla tiders militärmakter. Under 1500 och 1600-talen höjdes exempelvis de svenska skatterna mångdubbelt nästan enbart för att finansiera de kostsamma krigen mot framförallt Danmark, tyska småstater, Polen och den store förhatlige fienden i öst, Ryssland.

Den här artikeln ska handla om ett specifikt krigiskt projekt som tog nästan fyra år att färdigställa, slukade enorma resurser, fick en mycket kortvarig användningsperiod, glömdes bort i över 330 år och numera är Sveriges enda topp-tio turistmål på världslistan. Följ med till 1600-talet och historien om Regalskeppet Vasa!

Fartygen, dåtidens tanks
Liknelsen är inte så dåligt vald. I avsaknad av motorer och flygplan var just fartygen dåtidens mäktigaste rörliga kanonriggar. Dåtidens artilleri hade förvisso genomgått stor teknisk utveckling men var förhållandevis orörliga på grund av sin tyngd. Vilken typ av kanoner som skulle medföras i fält var en ständig avvägning mellan eldkraft och rörlighet. Det problemet hade man inte i samma utsträckning till sjöss och fartygen utrustades med en för dåtiden fruktansvärd eldkraft (men mer specifikt om detta längre ner).

Historisk bakgrund
Under 1600-talet gick Sverige från att vara ett litet, fattigt kungarike i den nordeuropeiska periferin utan större inflytande till att bli en av de viktigaste stormakterna i europeisk politik och, från 1611 till 1718, att vara den mäktigaste staten kring Östersjön. Perioden går under namnet stormaktstiden och möjliggjordes av en rad skickliga monarker och etableringen av en starkt militariserad centralmakt med en effektiv krigsmakt. Processen används av svenska historiker som en av de mest extrema exempel på hur ett land utnyttjat så gott som alla sina resurser till att föra krig; det lilla nordiska kungariket hade genom ett enormt skatteuttag förvandlats till en militärdiktatur.

Gustav II Adolf var en av de mest ansedda och krigiska av Sveriges kungar och hade regerat i mer än ett decennium när Vasa byggdes. Den svenska flottan var i dåligt skick och Sverige var i krig med Polen sen 1625 och man var bekymrad över hur Trettioåriga kriget utvecklades i Tyskland. För att säkra Sveriges intressen och för att kunna föra effektivt krig mot Polen krävdes en stark östersjöflotta. Förutom Polen var den främsta konkurrenten om sjöherraväldet Danmark som också arbetade med att bygga upp en slagkraftig flotta med hjälp av inhyrda utländska experter från bland annat Nederländerna och Tyskland.



Under 1620-talet drabbades den svenska flottan av flera svåra bakslag. 1625 råkade en flottstyrka utanför Rigabukten ut för en svår storm och 10 skepp gick på grund och förstördes. I slaget på Danzigs redd 1627 blev en svensk styrka utanför Danzig utmanövrerad och besegrad av en större polsk styrka, och man förlorade två mindre skepp. 1628 förlorade man ytterligare tre stora skepp på mindre än en månad varav ett av dem var Vasa, men mer om henne nedan.

Fram till början av 1600-talet hade den svenska flottan främst utgjorts av små skepp, utrustat med relativt lätta kanoner. De tyngsta pjäserna var främst 12-pundare, kanoner som avfyrade kulor som vägde runt 12 pund (ca 5,2 kilo). Den ambitiöse krigarkungen Gustav II Adolf drömde om en flotta med en kärna av stora och slagkraftiga krigsskepp. Vasa var det första av fem skepp som var avsedda att vara sin tids största och mest praktfulla fartyg. Tre av de fyra övriga skeppen Kronan, Scepter ("Spiran") och Göta Ark fyllde framgångsrikt rollen som kärnan i den svenska flottan fram till 1660-talet.

Kontraktet
Dåtidens främsta skeppsbyggare var holländare. Efter att ha gjort sig självständiga och fria från det Habsburgska Spanien under 1500-talet hade Holland utvecklats till en verklig stormakt på de sju haven. Gustav II Adolfs stora ambitioner blev till perfekta affärsmöjligheter och i januari 1625 skrivs ett kontrakt mellan den svenska kungen och den holländske skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson och dennes affärspartner Arendt de Groote.

Bygget
Hur byggde man egentligen ett krigsskepp under 1600-talet? Faktiskt helt utan ritningar och med erfarenhet och ett visst mått av fantasi som främsta redskap. Skeppsbyggande handlade mycket om att hitta rätt formade grenar för att i ett enda stycke med hjälp av handkraft hugga fram de olika beståndsdelar som fartyget ska bestå av. Då fartyget byggdes uteslutande i ek var det ett fruktansvärt tungt, långsamt och kostnadskrävande arbete. På Skeppsgården på Skeppsholmen i Stockholm sysselsatte det gigantiska byggprojektet 400 personer vilket möjligen kan ha gjort den till dåtidens största svenska arbetsplats.

Det mäktiga fartyget
Det är en stor dag när Gustav II Adolfs prestigebygge nummer ett, Vasa, sjösätts på våren 1627. När skeppet så småningom är helt klart har det en vikt med utrustning på 1 200 ton. Det är 69 meter långt, över 50 meter högt från köl till stormastens topp, har tio segel, 64 kanoner, hundratals och åter hundratals skulpturer.

Vasa kom till i en brytningstid mellan det som skulle komma att kallas linjetaktik det vill säga när stora linjeskepp lägger sig i formation och försöker avfyra sina kanoner koordinerat. Vasa var däremot byggt för den äldre taktiken med individuell strid och bordning. Alltså utrustades fartyget med kanoner som kunde täcka en 360-gradig skottyta. De 48 24-pundiga kanonerna på de två batteridäcken kunde förorsaka fruktansvärd skada. Vasas ”bredsida” det vill säga den samlade vikten av den ammunition som kunde avfyras från en sida av skeppet om alla kanonerna aktiverades samtidigt var på skräckinjagande 267 kilo. Först flera år senare skulle skeppen komma upp i motsvarande eldkraft.

En ostadig koloss på ”lerfötter”
Jag är ingen skeppsingenjör men jag har paddlat mycket kanot i mitt liv och vet att smala och höga farkoster tenderar att bli väldigt känsliga för vågor, stödytan mot vattnet blir helt enkelt för liten och tyngdpunkten förskjuts uppåt vilket gör farkosten rank.

En av svenska flottans verkliga höjdare, viceamiral Klas Fleming, är på plats när Vasas stabilitet ska demonstreras där hon ligger förtöjd vid Skeppsbron. Trettio män springer från den ena sidan av skeppet till den andra och efter bara några vändor kränger Vasa så mycket att testet måste avbrytas. Varningsklockorna för att det storslagna skeppet kan vara livsfarligt att segla borde ringa högt men inga åtgärder vidtas. Några månader senare ger sig Vasa av på sin första och sista färd.

Den ödesdigra jungfrufärden
1 300 meter, så kort blev jungfrufärden för det praktfulla skeppet. Två beskedliga kastvindar får Vasa först att kränga kraftigt för att sedan kantra. Vatten forsar in genom de öppna kanonportarna. Snart står skeppet på botten i Stockholms ström. Masterna sticker snöpligt upp över ytan i kraftig lutning. Tusentals stockholmare bevittnar det tragiska skådespelet, tillsammans med flera utländska besökare.

De flesta av besättningsmännen lyckades undsättas av mindre närliggande båtar men ett antal män, 30-50 stycken enligt samtida rapporter, följde fartyget ner i djupet.

Direkt startades en utredning för att ta reda på vem som var skyldig för förlisningen. Men ingen individ kommer att ställas inför rätta.



En uppfattning om att kungen själv direkt eller indirekt skulle ha gett order om att fartyget skulle förses med ett ytterligare batteridäck (kanondäck) förekommer. Detta kommer antagligen aldrig att bli helt klargjort däremot vet man att alla de 64 kanonerna beställdes samtidigt vilket tyder på att några stora förändringar inte har gjorts under byggnationen.

Bärgningar och bärgningsförsök

Redan på 1660-talet lyckades man med hjälp av primitiva dykarklockor bärga de flesta av Vasas kanoner. Några mer eller mindre seriösa försök gjordes också att bärga själva fartyget men eftersom skrovet hade sjunkit ner kraftigt i dyn räckte helt enkelt inte dåtidens lyftteknik till.

Istället kom Vasa att ligga på botten i 320 år innan amatörhistorikern Anders Franzen hittade henne 1956. Tills in hjälp hade ett lod och efter åtskilliga försök lyckades han få upp en bit svartnat ekträ som tecken på att Vasa var funnet. Efter flera år av livsfarligt muddringsarbete, där fartyget när som helst kunde sätta sig och krossa de dykare som arbetade med att skapa kanaler under fartyget lyckades man fästa ett skelett av lyftvajrar under fartyget inför den förestående bärgningen.

Under flera år lyftes sedan Vasa flera gånger mot grundare vatten tills hon slutligen den 24 april 1961 efter 333 år på havsbotten kunde se solljuset igen.



Skeppet placerades i det temporära Vasavarvet där hon restaurerades och konserverades. 1981 beslutades det om ett nytt Vasamuseum som stod färdigt 1990 och idag är ett av Sveriges främsta turistmål.



De senaste åren har fartygets skick drastiskt försämrats av flera anledningar. Bland annat reagerar trät med de stora mängderna järn som finns i det som katalysator. Sur svavelsyra bildas som bryter ner det unika historiska fartyget. Hela tiden bedrivs forskning kring nya metoder för konserveringen och förhoppningsvis ska många generationers besökare kunna fortsätta att ta del av henne och hennes historia.

St:Patricks batallion, the red headed fighters for freedom

170-årsdagen av början på det amerikanska-mexikanska kriget 1846 firas med en liten text om en grupp envisa, tjurskalliga irländska desertörer.

Minnestavla över Saint Patrick's Battalion i Mexico City
Bilden hämtad från engelska Wikipedia

Jag älskar av någon anledning Irland och irländare. De är egentligen det mest inkonsekventa folk som går att tänka sig. Väl medvetna om det och gladlynta, trevliga och med öl och whiskeyångorna tjocka omkring sig kommer de undan med det. De lyckas förena Europas starkaste moralkonservatism med revolutionär glöd (i fråga om relationen till fienden nummer ett Storbritannien). Irländarna har alltid varit hopplöst stolta och svåra, för att inte säga omöjliga att kontrollera vilket vi snart ska få lära oss mer om.



Händelserna utspelar sig under kriget mellan USA och Mexico 1846-1848 men för att förstå bakgrunden måste vi backa bandet något och ta oss till Irland i mitten av förrförra århundradet. Under alla åren 1845 till 1852 rådde på Irland det som har kommit att kallas för ”Den stora nöden”, The Great Famine”. ”Potatispesten” kallas den också eftersom en svampsjukdom angrep den för irländarna så viktiga potatisen.



Resultatet av denna omfattande svält var att en miljon irländare dog och lika många tvingades emigrera till framförallt Amerika. Befolkningen på Irland minskade med mellan 20 och 25 procent. Med svenska mått mätt idag skulle alltså någonstans runt 2 miljoner människor på olika sätt försvinna under en sjuårsperiod.



Irländarna slog sig, som de alltid har gjort, framförallt ned i nordöstra USA i trakterna kring Boston. Den irländska kulturen har sitt starkaste amerikanska fäste än i dag i den delen av landet med St:Patricks days parader och annat som signifikanta inslag.

Mexikanskamerikansk kriget – Historisk bakgrund
Mexico hade efter krig med Spanien blivit självständigt 1821 och utropat sig som republik 1824. Vid denna tidpunkt bestod landet utöver nuvarande landområde även av hela sydvästra hörnet av USA det vill säga hela nuvarande Kalifornien, Arizona, Nevada, Utah, New Mexico (väster om Rio Grande), västra delen av Colorado samt en liten del av sydvästra Wyoming, ett område på nästan 1,5 miljoner kvadratkilometer eller ungefär lika stort som hela Västeuropa; Portugal, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Irland, Belgien, Holland och Tyskland tillsammans.



Fram till 1836 hade även Texas ingått men genom en revolt utropades en självständig republik som aldrig erkändes av Mexico. När USA nio år senare 1845 annekterade Texas var det bara en tidsfråga innan det skulle komma till väpnad konflikt mellan de två länderna. 25 april 1846 anföll ett mexikanskt kavalleriregemente en mindre amerikansk trupp vilket markerar början på kriget även om det dröjde drygt två veckor till den 13 maj innan USA:s kongress formellt erkände krigsförklaringen.

Det mexico-amerikanska kriget har kommit att gå till historien som ett av de krig som haft det högsta andelen desertörer nästan var tioende soldat 8,3 procent eller drygt 9000 personer deserterade. Många har förklarat det med hemska förhållanden i fältlägren andra med att kriget gick hårt åt civilbefolkningen. En annan möjlig förklaring ska vi snart stifta bekantskap med i själva huvudhistorien i den här texten.

John Reily och Saint Patrick’s battalion
Många irländare hade tagit värvning eller tvångsrekryterats till den amerikanska armen åren strax före kriget. Ofta hade de lockats med möjlighet till drägliga löner och ett löfte om egen jord efter krigets slut. En av alla dessa värvade irländare var John Reily som hade emigrerat från Galway i sydöstra Irland under peståren och tagit värvning i början av 1840-talet. Han var vid krigsutbrottet sergeant och artilleribefäl.



Redan den 3 maj hade Reily och ett par hundra utländska desertörer mest irländare bytt sida. Den 21 september i samband med slaget vid Monterrey hade den tidigare Legión de Extranjeros (Utlänningslegionen) bytt namn till det irländskklingande Saint Patrick’s Battalion och stred nu som ett rent mexikanskt förband under en grön flagga med en Harpa (en vanlig symbol för Irland) och texten ”Erin go bragh”, ungefärligen översatt ”Irland för alltid”



Vad var det då som fick dem att välja att riskera sina liv för Mexiko? Som desertörer hade de inte någon pardon att vänta från USA:s sida? Flera olika förklaringar har getts så som förhållandena i de amerikanska lägren, löften om pengar och landområden från mexikansk sida med mera.

Men den mest troliga förklaringen (som verkligen säger något om den irländska tjurskalligheten) är helt enkelt att de hade valt religion (mexikanerna var ju katoliker precis som irländarna) framför en mer lös nationalstatlig lojalitet. Vittnesmålen om armens grymhet mot den katolska civilbefolkningen påverkade många inte minst Reily själv som i sina brev ger uttryck för sina känslor.



Ett hopplöst krig
Saint Patricks Battalion kom att utkämpa flera slag för den mexikanska armen och blev en verklig nagel i ögat på de amerikanska styrkorna. Men i längden kunde ingenting stå emot den militärt överlägsna amerikanska armen. Vid det sista desperata slaget vid Churubusco den 20 augusti 1847 dödades, nedgjordes och tillfångatogs de sista rödhåriga frihetskämparna av den amerikanka armen efter att de hade fått slut på ammunition.

Hängningarna av bataljonens medlemmar.
Bilden hämtad från engelska Wikipedia

Vid rättegångarna dömdes och genomfördes officiellt sammanlagt 50 dödsdomar vilket då var den största enskilda massavrättningen i amerikansk historia. De som inte dödades exempelvis John Reily brännmärktes med bokstaven ”D” för desertör i ansiktet.


Efterspelet

Resultatet av kriget var en väldig framgång för USA. I februari 1847 slöts freden i Guadalupe Hidalgo. Mexico gav upp sina anspråk på Mexiko och gav till USA upp nuvarande California, Nevada, Utah, New Mexico, stora delar av Arizona och Colorado, samt delar av Texas, Oklahoma, Kansas, och Wyoming. Mexico mottog 15 000 000 dollar vilket i dagens penningvärde motsvarar knappt 500 miljoner dollar vilket för övrigt var knappt hälften av den summa som USA hade erbjudit sig att köpa området för ett par år tidigare.



Eftermälet
Idag hålls det minnesceremonier runt omkring i Mexiko dels den 12 september som är den accepterade årsdagen av själva avrättningarna av bataljonsmedlemmarna och dels på Saint Patricks Day den 17 mars.

Fortsatt läsning 
Michael Hogan The irish soldiers of Mexico

Hur korstecknar du?

Feodosyias arresteras av Nikols anhängare. Notera hur hon trotsigt håller upp två fingrar i luften för att markera att hon är trogen det traditionella sättet att göra korstecknet. Bilden hämtad från wikipedia.com

Använder du två eller tre fingrar när du gör korstecken? De flesta av oss gör det nog i ärlighetens namn inte alls. Men just detta var en av de större tvistemål som kom att skaka och splittra den rysk ortodoxa kyrkan i mitten av 1600-talet.

I grunden handlade det om ett försök av patriarken Nikon av Moskva att anpassa den ryska ortodoxa kyrkans praktik till den grekiska och skapa en större överensstämmelse mellan dem. Exempelvis just hur många fingrar som används vid korstecken, hur många bröd som ska användas vid nattvarden, hur många halleluja som ska sägas och andra triviala men, för den som vill känna igen sig, viktiga inslag.

Nikon var en på många sätt fascinerande figur. Född i ett fattigt hem söder om Novgorod 1605. Som tolvåring rymde han hemifrån till ett kloster där han stannade i sju år. När hans tre barn dog såg han det som ett tecken och valde att bli munk och gå i kloster. 1646 besökte han i egenskap av abbot Moskva och träffade tsar Alexander I. han utnämndes av denna till prior över Novospassky-klostret som var särskilt förknippat med Romanovdynastin. Han kom senare att bli en av tsarens närmsta bundsförvanter. Exempelvis var det Nikon som anförtroddes styret av riket under kriget med Polen-Litauen 1654-1657.

Efter att Nikon hade blivit utnämnd till patriark, vilket alltså innebar att han innehade den rysk ortodoxa kyrkans viktigaste ämbete och genom att utnyttja stödet från tsaren satte han igång med sina reformer. De ryskortodoxa mässorna och den kyrkliga praktiken skulle ändras och därmed skulle även kyrkböckerna korrigeras och de felaktiga förstöras. Nikons reformer godkändes av kyrkan 1654/55.

Resultatet av Nikons reformer blev blodiga stridigheter mellan de reformerta och de gammaltroende som både representerades av folket och av många kyrkliga potentater. Snart nog stod det också klart att Nikon hade utnyttjat reformen för att centralisera den kyrkliga makten och stärka sin egen makt. Detta ledde fram till den så kallade Raskol-rörelsen som i praktiken inte slutade förrän på 1700-talet.

Men hur gick det då för Nikon själv? 1666 avsattes han av en sammankallad synod, anklagades för allehanda hemska handlingar så som tortyr av oliktänkande. Alla hans religiösa titlar togs ifrån honom och han blev på nytt en vanlig munk som snart sändes norrut i exil men han välkomnades tillbaka av Alexanders efterträdare när han var döende men han återsåg aldrig Moskva utan dog på vägen 1681. Det intressanta var att alla Nikons reformer fick vara kvar.

Raskol-konflikten finns fortfarande kvar och syns i skilda uppfattningar och praktiker mellan de ”moskvatrogna” och de gammaltroende. Idag samexisterar man fredligt trots det är Raskol en av de mest tragiska händelserna i den ryska historien.

Så nästa gång du gör korstecken tänk på hur många fingrar du använder. Gläds över att du kan göra som du vill eller helt låta bli och minns att du för 350 år sedan hade kunnat bli bränd på bål för detta.

Helt vanliga män, och mördare

Män ur Reservbataljon 101 och deras offer
https://publishistory.wordpress.com/2013/08/21/book-review-of-christopher-brownings-ordinary-men-reserve-police-battalion-101-and-the-final-solution-in-poland/

Idag den 27 januari är det minnesdagen för förintelsens offer. Det är en dag att dra sig till minnes den största historiska skuld som Europa har jämtemot mänskligheten. De 6 miljoner judar som gasades, sköts, torterades och brändes till döds för att bevisa en rasideologis trovärdighet. Om man i förintelsen även inkluderar de romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, polacker, Jehovas vittnen, handikappade och andra enligt nazisterna ”svaga grupper” som också dödades stiger dödstalen till ofattbara men ganska oprecisa 11-17 miljoner människor.

Idag om någonsin är vi alla offer och bärare av skuld på samma gång. Frågan som bör ställas är nämligen vem som egentligen är offer och vem som är förövare? Är det bara den som håller i pistolen eller vrider på gasen som är en mördare? Och om vi anser att så är fallet, är det inte ett sätt för alla oss som sydde uniformen, gjöt gevärskulorna, byggde gaskammaren att undslippa vårt ansvar? Och vad säger det om oss svenskar som i neutralitetens namn stod på andra sidan ett innanhav med skygglappar stora som grytlock och låtsades som att vi intet kunde göra?

Jag menar att det är först nu med 70 år av eftertanke, forskning och kanske även distans till förintelsen som alla vi européer kan börja se med klara ögon på vår egen kollektiva historiska skuld.

Allt för länge har bilden av förintelsen och kriget präglats av frågan om nationell skuld. Samtidigt som den europeiska politiska integreringen, handeln mellan länder, transnationella kommunikationer med mera har fört oss alla närmare varandra har de svidande såren och diskussionerna sopats under mattan. I somras besökte jag Alsace i södra Frankrike en plats där så gott som alla städer har tyska namn men bebos av fransktalande. Här ser man med all önskvärd tydlighet vilka som är de ”tyskarna” och vi ”fransmännen” och vilka som är de skyldiga och vilka som är offren.

Att med det som utgångspunkt har det visat sig oerhört svårt för fransmännen att acceptera att det förekom franska frivilliggrupper som hjälpte nazisterna att organisera dödsskjutningar på judar och andra grupper. Ett annat exempel som det sällan pratas högt om är den välorganiserade polska förintelsen. I städer som Radziów och Jedwabne massakrerade den polska befolkningen sina judiska grannar helt utan tysk inblandning. Det är också detta som har gjort att vi först nu kan se på bombningarna av exempelvis Dresden och Hamburg för vad de verkligen var nämligen systematiska terrorbombningar i syfte att åsamka Tyskland civilbefolkning så stor skada och så mycket lidande som möjligt.

Men hur kan det bli på det här sättet?
Hur kan vi som människor så till den milda grad distansera oss från vår egen mänskliga natur att vi systematiserar ett dödande, klär det i samhällelig, byråkratisk dräkt och institutionaliserar den i utrotningsläger? Eller är det helt enkelt så att Friedrich Nietzsche har rätt och att vi människor alla i är djur som socialiseras till att visa medkänsla och fungera tillsammans med andra varelser? Det är ett obehagligt perspektiv och jag ska avsluta med en berättelse och ett exempel som gör detta perspektiv ännu mer obehagligt. Låt mig berätta om Reservpolisbataljon 101.

Poliserna från Hamburg…
I samband med krigsutbrottet bildades det i Tyskland särskilda polisbataljoner med militär träning och utrustning. Syfte att hålla ordning i en allt mer kaotisk situation. De som rekryterades var oftast lite äldre personer som inte omfattades av den automatiska utskrivningen till krigstjänst i totalkrigets Tyskland. Vissa såg det som en välsignelse att på detta sätt slippa själva kriget och istället göra en ”samhällsinsats”.

Grupp 101 bestod av 500 man uteslutande från Hamburg som lite kuriöst kan sägas var en av de minst nazistiska städerna i Tyskland. De bestod till 60 procent av lågutbildad arbetarklass (tex. hamnarbetare, fabriksarbetare) eller lägre medelklasas (tex. hantverkare, mindre butiksägare) de allra flesta hade familjer, nästan ingen hade högre utbildning kort och gott de var som vilka tyskar som helst födda runt sekelskiftet 1900.

Någon gång under sommaren 1941 berättade Heinrich Himmler om Hitlers planer att systematiskt massutrota de östeuropeiska judarna. Först då inleddes det vi normalt sätt kallar för Förintelen tidigare händelser som Kristallnatten och dyl. innebar framförallt trakasserier, misshandel, förstöresle av egendom och deportering (först bort från Tyskland senare till speciella Ghettoområden).

Lösningen på Führerns uppdrag blev de utrotningsläger som under 1941 inrättades och sattes i drift på tre platser i Polen; Aushwitz, Chelmno och Belzec.

Den 20 juni informerades Reservbataljon 101 om att de skulle få ett specialuppdrag i Polen och den 25 juni anlände de till Lublin i nuvarande sydöstra Polen. Under en månad fick de mindre uppgifter framförallt att samla ihop judar från mindre byar och transportera dem till ghetton i de större städerna. Utrotningslägret i Belzec var vid denna tidpunkt stängt för renovering, eftersom en ny större gaskammare skulle byggas så skulle de snart få andra order.

…som blev mördarmaskiner
I början av juli fick major Trapp som var befälhavare över de 500 männen, uppdelade i tre kompanier, som ingick i reservbataljonen order om att man skulle samla ihop 1800 judar från byn Jósefów. Klockan 2 på natten samlades man utanför byn och majoren kom då med ett oväntat erbjudande om att alla som inte ville delta i det kommande massmordet skulle slippa det. Endast en handfull män valde dock att anta erbjudandet.

Under denna dag utförde männen i reservbataljonen dödsskjutningar genom nackskott på uppskattningsvis 1500 judar. Till den handfull mannar som hade antagit major Trapps erbjudande på natten tillkom mellan 40-80 personer ett antal men cirka 80 procent av bataljonens 500 medlemmar deltog i hela massakern. Vissa av de som slapp skjuta hade skjutit en gång andra hade mördat så många som tio personer innan de bad om att få slippa delta.

I efterhand har många sagt att de hade blivit överrumplade av erbjudandet, att de inte hade förstått vad de stod i begrepp att göra eller att de inte ville framstå som fega i sina kamraters ögon. Framförallt har berättelserna i efterhand handlat om behovet av att lyda order och att tillhöra en grupp.

Även om vi kan ha viss förståelse för att det finns en första gång för alla och allt så kan vi på intet sätt förklara det faktum att reservbataljon 101 utförde eller deltog i dödsskjutningar på sammanlagt 38 000 judar. Inte heller kan det förklara att man deltog som vakter och organisatörer i samband med transporter till förintelseläger där ytterligare drygt 45 000 människor miste livet.

Sanningen är helt enkelt att 500 ”vanliga män” från Hamburg under två år 1942 och 1943 deltog i en etnisk massaker på nästan 85 000 människor.

Förbandet kom att delas in i tre grupper där en liten klick på kanske 10 procent blev pådrivande patologiska mördare ”judejägare” dessa anmälde sig som frivilliga vid mindre skjutningar och uppvisade inga direkta tendenser till ånger. En något större grupp var de som om sig själva har beskrivit sig som ”de fega” eller ”de svaga”. Det vill säga de som inte klarade av att delta. Men den stora massan, mellan 70 och 80 procent deltog, lydde order och blev på det sättet bödlar och massmördare.

Vad är då min poäng?
Att berättelsen om förintelsens måste berättas och berättas och berättas för jag tror att det bara är genom att vi ständigt speglar oss i vår egen fasansfulla historia som vi kan förstå hur tunna barriärerna i vårt medvetande mellan förnuft och vansinne är. Vi måste inse att vi alla kan ledas och förledas. Att vår tilltro till auktoriteter och vår vilja att göra det rätta oerhört lätt kan vändas till de mest inhumana av handlingar. Jag vill också betona att historia och det förflutna inte är samma sak. Historia är det som skrivs, det som, tolkas, förmedlas, systematiseras, ges ut. Det förflutna är all den tid som har varit sedan mellan det närvarande ”nuet” och det frånvarande ”senet”. Vad vi säger, skriver och förmedlar om sen påverkar självklart hur vi ser på nu. Det är därför som utvecklingen i många länder i Öst- och Centraleuropa men även i Sverige där vi väljer ut vilka delar av vår historia vi ska berätta och förbjuder de mörkare delarna är så oerhört obehaglig.


Litteratur
Ordinary men – Reserve battalion 101 and the final solution in Poland, Christopher R. Browning