 |
| Stig Dagerman 1923-1954, bilden från Wikipedia |
Idag den 5 oktober för 100 år sedan föddes Stig Halvar Andersson i Älvkarleby i norra Uppland. Han skulle under ett antal år tala om sig som Poeten, författaren och dagversaren Stig Dagerman. Hans korta händelserika liv får den här kvällen pryda bloggen till minne av hans hundraårsdag.
 |
| Stig med sina farföräldrar, bilden från: En broschyr om Stig Dagerman utgiven av Älvkarleby kommun |
Dagerman beskriver senare sin tid i Älvkarleby som den lyckligaste perioden i sitt liv. Hans beundran för sina farföräldrar skildrar han 1948 i en novell som heter ”Ett barns memoarer”
Farmor och farfar, på sitt sätt är det de finaste
människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av,
fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till
en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var
lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett
förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör.
Han skriver också i samma novell: Farmor och farfar, på
sitt sätt de finaste människor jag har träffat och Alla i världen har
föräldrar. Jag har bara farföräldrar.
Redan i skildringen av sin barn- och ungdom framträder den psykiskt
sköre och ångestfyllda Dagerman. 1940 när Dagerman alltså var 17 år gammal
mördades hans farfar av en psykiskt sjuk man och kort därefter avlider hans
farmor i en hjärnblödning. Dessa händelser utlöser det första av flera självmordsförsök
hos den unge skalden.
Den politiske Dagerman
 |
| Stig Dagerman vid protokollet, bilden hämtad från en broschyr från Älvkarleby kommun. |
1932 när Stig är nio år gammal flyttar han från Älvkarleby till sin far Helmer. Denne bor med sin nya familj i södra Stockholm men arbetar som sagt i Norrland. Helmer var aktiv syndikalist och inspirerad av honom blev Stig som 17-åring medlem i Sveriges Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund (SUF). Dagerman skulle bli syndikalismen trogen hela livet ut.
Inom ungdomsförbundet
upptäcktes för första gången Stigs begåvning som skribent. Han var en kort period
ansvarig som redaktör för ungdomsförbundets tidning Storm. Senare fick han ett
fast arbete på tidningen Arbetaren där han framförallt medverkade med krönikor
och sina ikoniska dagsedlar. Senare blev han även kulturredaktör. Dagerman var
anställd på Arbetaren ända fram till sin död.
Annemarie Götze
 |
| Stig och Annemarie från deras bröllop. Bilden lånad från en broschyr från Älvkarleby kommun. |
Det var genom
engagemanget inom syndikalismen som Dagerman träffar den kvinna som ska bli
hans första fru Annemarie Götze. Hon hade flytt tillsammans med sina föräldrar som
också var aktiva syndikalister från Nazityskland via Spanien och Norge.
Dagerman som aldrig trivdes att bo hos sin far och dennes familj flyttar in hos
den varma och kärleksfulla familjen Götze.
Under studietiden vid
Södra Latin ändrar Stig sitt efternamn till Dagerman. Efter studenten 1942 gifter
sig Stig och Annemarie och paret får på ett par år två barn, två pojkar som
heter René (född 1945) och Rainer (född 1946). För att försörja sig arbetar Dagerman
bland annat som busschaufför och som biljettkontrollant på skärgårdsbåtarna.
Romandebuten
 |
| Dagermans debutroman från 1945 |
1945, samma år som äldste sonen föddes debuterade den 22 åriga Stig Dagerman med romen Ormen. Berättelsen är löst sammansatt och utspelar sig under beredskapsåren. Skräcken är ett ständigt närvarande tema och bokens andra del som handlar om en grupp soldater på ett logement är starkt inspirerad av Dagermans egna militärtjänstgöring. Boken fick ett enastående mottagande och Dagerman geniförklarades som ett stort framtidslöfte.
Efter debuten följde ett antal hektiska år för Dagerman. Han
var anställd på arbetaren där han producerade dagliga sedlar och krönikor. Han
skrev dessutom romaner, noveller och dramatik. Dessutom var han tydligen starkt
engagerad i sin familj och sina barn.
Året efter den hyllade debuten kom den andra boken med
titeln De dömdas ö ut. Denna var skriven på Strindbergs ikoniska Kymmendö. Den
här boken är väldigt svårtillgänglig och existentiell till sin karaktär. Sju
skeppsbrutna inväntar sin död på en öde ö. I romanens sju kapitel dissekeras de
olika individernas inre sår och psykologiska trauman. Ångestskildringarna är extremt starka samtidigt som boken är något av
det mest politiska som Dagerman har
producerat.
År 1947 hade
hans första drama Den
dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han även ut
novellsamlingen Nattens lekar som fick god kritik. 1947 utkom också Dagermans reportagesamling
från efterkrigstidens Tyskland, under namnet Tysk höst. Dagerman
hade för Expressens räkning rest runt i Tyskland hösten 1946 och hans iakttagelser publicerades
i tidningen.
 |
| Tysk Höst, Dagermans reportagesamling från det krigsdrabbade Tyskland |
Tysk höst blev Dagermans stora genombrott för den breda läsarkretsen. Hans tidigare verk var mer svårtillgängliga men här nådde han en helt annan publik. 1948, var det tanken att Dagerman skulle göra en liknande resa till Frankrike för en bok med arbetsnamnet Fransk vår. Han gav sig av till Frankrike tillsammans med sin familj men drabbades denna gång av de första tendenserna till den skrivkramp som skulle förfölja honom.
Framgångarna
med Tysk höst hade gjort
honom rädd för att misslyckas och han kände kraven från kritiker och
allmänheten. Dagerman började under
den här perioden att kvittera ut stora
förskott från förlag och tidningar men utan att kunna leverera några
texter. Han skrev dock under resan det som senare skulle komma att bli Bränt barn.
Bränt barn kom ut samma höst 1948. Denna är hans mest lästa och uppmärksammade bok. Boken handlar om filosofistudenten Bengt och dennes ångest efter hans mors död. Han blir kär i sin fars nya kärlek och de inleder ett förbjudet förhållande. År 1948 skrev han också på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) novellen Att döda ett barn, som filmatiserades. 1949, kom romanen Bröllopsbesvär, som skiljer sig från mycket annat han har producerat. Det är ett folkligt lite burleskt lustspel om än med kritisk udd. Romanen är starkt inspirerad av Dagermans uppväxtmiljö i Älvkarleby.
Skrivkramp och ångest
År 1950 drabbades Dagerman av skrivkramp och stark
ångest. I samband med detta skilde han sig från fru Annemarie Dagerman och
gifte om sig med Anita Björk som var skådespelare. 1951 fick paret en
dotter Lo Dagerman. De flyttade till en villa i exklusiva Enebyberg i
Danderyd.
 |
| Skådespelerskan Anita Björn, Dagermans andra fru, bilden lånad från broschyren från Älvkarleby kommun |
Dagerman fortsatte att kvittera ut ansenliga belopp i förskott och var kraftigt skuldsatt till sitt förlag, på den här tiden Nordstedt, han lyckades dock knappt skriva något. Han gick kraftigt upp i vikt och utvecklades till en flitig festare.
Psykiatern och författaren Johan Cullberg har i en
bok med titeln Skaparkriser ägnat sig åt att analysera Dagermans skrivkramp
under åren 1950–1954. Boken skildrar Dagermans kamp (delvis genom hans egen
dagbok) mot sin ångest men också förlagens och omvärldens press som läggs på
honom. Hur han lämnar in förslag till Nordstedt om att han ska skriva en bok om
Carl Jonas Love Almqvists tid i USA men inte får något besked på flera veckor
eller hur han får i uppdrag att putsa på ett filmmanus som senare blir
refuserat.
Den 3 november besöker Dagerman tidningen Arbetarens nya
lokaler på Sveavägen. Han söker sitter en stund och läser, sedan lämnar
han in det som ska bli hans sista dagsedel och pratar en stund med redaktören
Edvard Ramström. Till honom säger han att ”det är ju bara här jag kan skriva”.
Död
Den 4 november 1954, efter att i flera år ha haft djupa återkommande
depressioner, vistats på sjukhus och flera gånger försökt ta sitt liv, begick
Stig Dagerman slutligen självmord.
På kvällen den 3 november befinner sig Stig i villan i Enebyberg. Det är fullt med folk och man firar Anitas framgång på teatern. Psykologerna arbetar ofta med att analysera om Dagerman är avundsjuk på sin hustru för hennes framgångar och att det kan vara bidragande till hans ångest.
Ingen märker något ovanligt. Senare på natten när gästerna gått lämnar Stig huset, han bor på hotell för att kunna få lugn och ro att skriva, men han kommer bara till garaget. Där stänger han om sig och låter
motorn gå, något han har gjort många gånger tidigare. Han ändrar sig dock av allt att döma, slår av tändningen och öppnar bildörren.
Men den här gången är det för sent och han avlider av kolmonoxidförgiftning.
På morgonen den 4 november skyndar Anita förbi garaget. Hon har bråttom till teatern och tänker inte på att undersöka garaget. Hennes mamma fyller år och hon ska handla presenter senare på dagen. Först senare när hon förgäves söker honom på hans hotell som hon förstår vad som har hänt.
Varning för hunden !
”Nog är det ynkligt att folk som
har understöd ska ha hund ”
(Sagt av en fattigvårdsordf. i Värmland)
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter små folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars köper de valar,
fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas:
Hundarna skjutas! Inte sant!
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.
Här möter vi den rappe, ironiske och politiske Dagerman i vad som synes vara gammal god form. Frågan är dock om inte hans Höst som publiceras den 26 oktober i samma tidning fångar hans själsliga tillstånd bättre:
Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman, som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman, och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken.
Stig Dagerman blev 31 år gammal och hans stoft vilar efter begäran
från hans änka i hans barndoms Älvkarleby där han förmodligen var lyckligast.
Referenser och vidare läsning
Skaparkriser : Strindbergs inferno och Dagermans - Johan CullbergStig Dagerman - Olof Lagercrantz (1958)
