Helt vanliga män, och mördare

Män ur Reservbataljon 101 och deras offer
https://publishistory.wordpress.com/2013/08/21/book-review-of-christopher-brownings-ordinary-men-reserve-police-battalion-101-and-the-final-solution-in-poland/

Idag den 27 januari är det minnesdagen för förintelsens offer. Det är en dag att dra sig till minnes den största historiska skuld som Europa har jämtemot mänskligheten. De 6 miljoner judar som gasades, sköts, torterades och brändes till döds för att bevisa en rasideologis trovärdighet. Om man i förintelsen även inkluderar de romer, homosexuella, sovjetiska krigsfångar, polacker, Jehovas vittnen, handikappade och andra enligt nazisterna ”svaga grupper” som också dödades stiger dödstalen till ofattbara men ganska oprecisa 11-17 miljoner människor.

Idag om någonsin är vi alla offer och bärare av skuld på samma gång. Frågan som bör ställas är nämligen vem som egentligen är offer och vem som är förövare? Är det bara den som håller i pistolen eller vrider på gasen som är en mördare? Och om vi anser att så är fallet, är det inte ett sätt för alla oss som sydde uniformen, gjöt gevärskulorna, byggde gaskammaren att undslippa vårt ansvar? Och vad säger det om oss svenskar som i neutralitetens namn stod på andra sidan ett innanhav med skygglappar stora som grytlock och låtsades som att vi intet kunde göra?

Jag menar att det är först nu med 70 år av eftertanke, forskning och kanske även distans till förintelsen som alla vi européer kan börja se med klara ögon på vår egen kollektiva historiska skuld.

Allt för länge har bilden av förintelsen och kriget präglats av frågan om nationell skuld. Samtidigt som den europeiska politiska integreringen, handeln mellan länder, transnationella kommunikationer med mera har fört oss alla närmare varandra har de svidande såren och diskussionerna sopats under mattan. I somras besökte jag Alsace i södra Frankrike en plats där så gott som alla städer har tyska namn men bebos av fransktalande. Här ser man med all önskvärd tydlighet vilka som är de ”tyskarna” och vi ”fransmännen” och vilka som är de skyldiga och vilka som är offren.

Att med det som utgångspunkt har det visat sig oerhört svårt för fransmännen att acceptera att det förekom franska frivilliggrupper som hjälpte nazisterna att organisera dödsskjutningar på judar och andra grupper. Ett annat exempel som det sällan pratas högt om är den välorganiserade polska förintelsen. I städer som Radziów och Jedwabne massakrerade den polska befolkningen sina judiska grannar helt utan tysk inblandning. Det är också detta som har gjort att vi först nu kan se på bombningarna av exempelvis Dresden och Hamburg för vad de verkligen var nämligen systematiska terrorbombningar i syfte att åsamka Tyskland civilbefolkning så stor skada och så mycket lidande som möjligt.

Men hur kan det bli på det här sättet?
Hur kan vi som människor så till den milda grad distansera oss från vår egen mänskliga natur att vi systematiserar ett dödande, klär det i samhällelig, byråkratisk dräkt och institutionaliserar den i utrotningsläger? Eller är det helt enkelt så att Friedrich Nietzsche har rätt och att vi människor alla i är djur som socialiseras till att visa medkänsla och fungera tillsammans med andra varelser? Det är ett obehagligt perspektiv och jag ska avsluta med en berättelse och ett exempel som gör detta perspektiv ännu mer obehagligt. Låt mig berätta om Reservpolisbataljon 101.

Poliserna från Hamburg…
I samband med krigsutbrottet bildades det i Tyskland särskilda polisbataljoner med militär träning och utrustning. Syfte att hålla ordning i en allt mer kaotisk situation. De som rekryterades var oftast lite äldre personer som inte omfattades av den automatiska utskrivningen till krigstjänst i totalkrigets Tyskland. Vissa såg det som en välsignelse att på detta sätt slippa själva kriget och istället göra en ”samhällsinsats”.

Grupp 101 bestod av 500 man uteslutande från Hamburg som lite kuriöst kan sägas var en av de minst nazistiska städerna i Tyskland. De bestod till 60 procent av lågutbildad arbetarklass (tex. hamnarbetare, fabriksarbetare) eller lägre medelklasas (tex. hantverkare, mindre butiksägare) de allra flesta hade familjer, nästan ingen hade högre utbildning kort och gott de var som vilka tyskar som helst födda runt sekelskiftet 1900.

Någon gång under sommaren 1941 berättade Heinrich Himmler om Hitlers planer att systematiskt massutrota de östeuropeiska judarna. Först då inleddes det vi normalt sätt kallar för Förintelen tidigare händelser som Kristallnatten och dyl. innebar framförallt trakasserier, misshandel, förstöresle av egendom och deportering (först bort från Tyskland senare till speciella Ghettoområden).

Lösningen på Führerns uppdrag blev de utrotningsläger som under 1941 inrättades och sattes i drift på tre platser i Polen; Aushwitz, Chelmno och Belzec.

Den 20 juni informerades Reservbataljon 101 om att de skulle få ett specialuppdrag i Polen och den 25 juni anlände de till Lublin i nuvarande sydöstra Polen. Under en månad fick de mindre uppgifter framförallt att samla ihop judar från mindre byar och transportera dem till ghetton i de större städerna. Utrotningslägret i Belzec var vid denna tidpunkt stängt för renovering, eftersom en ny större gaskammare skulle byggas så skulle de snart få andra order.

…som blev mördarmaskiner
I början av juli fick major Trapp som var befälhavare över de 500 männen, uppdelade i tre kompanier, som ingick i reservbataljonen order om att man skulle samla ihop 1800 judar från byn Jósefów. Klockan 2 på natten samlades man utanför byn och majoren kom då med ett oväntat erbjudande om att alla som inte ville delta i det kommande massmordet skulle slippa det. Endast en handfull män valde dock att anta erbjudandet.

Under denna dag utförde männen i reservbataljonen dödsskjutningar genom nackskott på uppskattningsvis 1500 judar. Till den handfull mannar som hade antagit major Trapps erbjudande på natten tillkom mellan 40-80 personer ett antal men cirka 80 procent av bataljonens 500 medlemmar deltog i hela massakern. Vissa av de som slapp skjuta hade skjutit en gång andra hade mördat så många som tio personer innan de bad om att få slippa delta.

I efterhand har många sagt att de hade blivit överrumplade av erbjudandet, att de inte hade förstått vad de stod i begrepp att göra eller att de inte ville framstå som fega i sina kamraters ögon. Framförallt har berättelserna i efterhand handlat om behovet av att lyda order och att tillhöra en grupp.

Även om vi kan ha viss förståelse för att det finns en första gång för alla och allt så kan vi på intet sätt förklara det faktum att reservbataljon 101 utförde eller deltog i dödsskjutningar på sammanlagt 38 000 judar. Inte heller kan det förklara att man deltog som vakter och organisatörer i samband med transporter till förintelseläger där ytterligare drygt 45 000 människor miste livet.

Sanningen är helt enkelt att 500 ”vanliga män” från Hamburg under två år 1942 och 1943 deltog i en etnisk massaker på nästan 85 000 människor.

Förbandet kom att delas in i tre grupper där en liten klick på kanske 10 procent blev pådrivande patologiska mördare ”judejägare” dessa anmälde sig som frivilliga vid mindre skjutningar och uppvisade inga direkta tendenser till ånger. En något större grupp var de som om sig själva har beskrivit sig som ”de fega” eller ”de svaga”. Det vill säga de som inte klarade av att delta. Men den stora massan, mellan 70 och 80 procent deltog, lydde order och blev på det sättet bödlar och massmördare.

Vad är då min poäng?
Att berättelsen om förintelsens måste berättas och berättas och berättas för jag tror att det bara är genom att vi ständigt speglar oss i vår egen fasansfulla historia som vi kan förstå hur tunna barriärerna i vårt medvetande mellan förnuft och vansinne är. Vi måste inse att vi alla kan ledas och förledas. Att vår tilltro till auktoriteter och vår vilja att göra det rätta oerhört lätt kan vändas till de mest inhumana av handlingar. Jag vill också betona att historia och det förflutna inte är samma sak. Historia är det som skrivs, det som, tolkas, förmedlas, systematiseras, ges ut. Det förflutna är all den tid som har varit sedan mellan det närvarande ”nuet” och det frånvarande ”senet”. Vad vi säger, skriver och förmedlar om sen påverkar självklart hur vi ser på nu. Det är därför som utvecklingen i många länder i Öst- och Centraleuropa men även i Sverige där vi väljer ut vilka delar av vår historia vi ska berätta och förbjuder de mörkare delarna är så oerhört obehaglig.


Litteratur
Ordinary men – Reserve battalion 101 and the final solution in Poland, Christopher R. Browning