Ett Europa på vandring och flykt (om folkvandringstiden)

Schematisk beskrivning av Folkvandringnstiden Källa: Nationalencyklopedin

Frågan om migrationen är väldigt aktuell. På grund av krig, förföljelse och politiska regimer i det område som vi slarvigt kallar Mellan Östern befinner sig 100 000-tals människor idag på flykt i förhoppning om att finna en fristad någon annanstans på vår kontinent. Men det här är ingalunda något nytt eller unikt fenomen. Tvärt om har Europas mångtusenåriga historia ständigt präglats av konflikter som har drivit ut hela befolkningsgrupper på flykt hundratals mil i förhoppning om att hitta nya trygga områden att slå sig ner på. Även om krigen och förföljelsen tar sig moderna uttryck med moderna vapen och propaganda så är migrationsfenomenet uråldrigt.

Den här texten kommer att handla om folkvandringstiden. Den mytiska övergångsperiod där antiken ersattes av medeltiden. Vi pratar om en period på kanske 300 år någon gång från mitten av tredje århundradet efter Kristus fram till 600-talets tidiga medeltida statsbildningar. Rent geografiskt rör vi oss i hela det område som vi idag känner som Europa. Självklart går det inte att skriva om allt som skedde under de här dynamiska åren. Snarare blir det ett sammanfattande skrapande på ytan och kanske en liten inbjudan till vidare läsning.

Folkvandringstidens besvärlighet

Själva begreppet folkvandringstiden är i sig problematiskt. Traditionellt har perioden och förloppet illustrerats på kartor över Europa med inritade pilar som sägs illustrera de olika germanska stammarnas vandringar. Den här bilden av homogena folkgrupper bestående av män, kvinnor och barn på vandring har ifrågasatts och idag har den inte längre något vetenskapligt stöd. Bristen på källor har gjort att det helt enkelt är väldigt svårt att säga något om skeendena under perioden. 

Begreppet är också politiskt laddat. Många nationer i Europa hade använt sig av folkvandringstiden för att med stolthet spåra sina nationer bakåt i tiden. Det tydligaste exemplet står att finna i Nazitysklands krav på Lebensraum kopplat till vad man hade identifierat som det traditionella ”germanska” området. Av förklarliga skäl ville europeiska makthavare inte associera sig med denna typ av pseudohistoria efter 1945 och ny forskning initierades. Den tyska historikern Reinhard Wenskus är den som i mycket ska hyllas för den förändrade synen på Folkvandringstiden. Hans banbrytande verk ”Stammesbildung und Verfassung” från 1961 och den forskning som följde på detta arbete slog sönder mytbildningen och ersatte den med den nuvarande mer nyanserade.

Det engelska ordet ”migration period” är förmodligen mer sanningsenlig eftersom det handlar om komplicerade demografiska processer och uppblandning av olika folkgrupper och kulturer. Antagligen finns det en stor variation där vissa ”folkvandringar” har bestått av renodlade plundrings- och krigståg medan det andra gånger handlar om grupper av människor på flykt. Ibland har förloppet varit snabbt medan det ibland har handlat om en mer långsam successiv migrationsprocess. Dessutom är ofta själva de etniska beteckningarna vanskliga. Få av det som uppfattas som germanska snarare bestod de av allianser av germanska och iranska, centralasiatiska och kanske även keltiska och slaviska grupper. Exempelvis i fallet goterna, som vi ska läsa mer om längre fram, så bestod gruppen antagligen av en sammansmältning av olika etniska ursprung som av olika skäl kom att samlas under ett gemensamt begrepp.

Skymning över de sju kullarna

För att förstå folkvandringstidens processer och de omkring 300 årens händelseutveckling måste vi skapa oss en bakgrundsbild. Därför måste vi för en kort stund bege oss till det sena romerska kejsardömet.

Den historiska klangbotten för folkvandringstidens utveckling är det enorma romerska imperiet som från sin blygsamma tillvaro som en by vid Tiberns strand på 600-talet före Kristus successivt hade utökat sin makt för att vid den förste kejsaren Augustus död år 14 omfatta ett rike som sträckte sig från England i nordväst till Egypten i sydöst och från Rhenlandet i nordöst till nuvarande Marocko i sydväst.

Det romerska riket var den tidens absolut starkaste välde. Kulturellt, ekonomiskt och militärt behärskade man den europeiska kontinenten. Detta inflytande sträckte sig långt utanför den direkta militära kontrollen. Många som inte var romare ville helt enkelt vara det. Många av de militära inbrytningarna resulterade i att de erövrande folkgrupperna assimilerades, smälta samman med och romaniserades.

Det enorma rike hölls samman av en effektiv administrativ apparat och en fantastisk och väl utbyggt infrastruktur av vägar och handelsleder till sjöss. Och som jag nyss nämnden men det tål att upprepas, minst lika starkt som det romerska formella inflytandet var, var dess informella, kulturella inflytande där de härskande skikten i alla samhällen definierade sig själva i relation till romarna. Den som ville vara något under de första århundradena efter Kristus, var helt enkelt romare.

Men det romerska väldet var i sanningen en koloss på lerfötter och dess sönderfall och dess väg till undergången hade börjat redan när makten förändrades från den romerska republiken till det enväldiga kejsarväldet. till följd av inre stridigheter, sämre ekonomiska förutsättningar så som brist på slavarbetskraft och en allt mer utsatt militär situation med en gräns att försvara längs hela Rhen, Donau-linjen.

Trots att området är dåligt utforskat så är alla överens om att början till sammanbrottet för Romarriket och starten för folkvandringstiden skulle komma drygt 300 år efter den förste kejsarens död i rikets östligaste delar i samband med en ny maktspelares ankomst på den storpolitiska scenen.

Hunnerna kommer och goterna flyr

Hunner, källa: Wikipedia

Mycket av händelseutvecklingen under Folkvandringstiden är svårt att avgränsa från tidigare historiska mönster. Stammar med ursprung utanför riket hade tidigare rekryterats som försvarare av de romerska gränserna och den utvecklingen fortgick nu i större skala. Även om vissa ”folkvandringar” var militära operationer så var det i andra fall frågan om truppförflyttningar inom rikets ramar.

Folkvandringstiden börjar alltså runt år 370 efter Kristus genom att ett tidigare okänt folkslag uppträder i området norr om Svarta havet. De kallades hunner och var ett av flera nomadfolk med ursprung på de centralasiatiska stäppområdena som under lång tid framöver skulle påverka den europeiska kontinenten (mest kända är såklart mongolerna under Djinghis Khan som kommer ett antal århundraden senare). Under de kommande århundradena skulle ständigt nya hot mot Europa dyka upp därifrån. Då som nu utgjorde Asien världens absoluta befolkningscentrum och de västeuropeiska statsbildningarna, undantaget Romarriket framstod som dvärgar i jämförelse.

Två olika reaktioner inträffade på hunnernas ankomst från de goter som bebodde området, dels fanns det de som stannade kvar och smälte successivt samman med goterna, den andra stora gruppen (källor talar om upp i mot 80 000 personer) som senare skulle komma att kallas visigoter ”ädla goter” (benämningen västgoter härrör från en felaktig romersk tolkning från sent 400-tal) valde år 376 att korsa Donau och söka skydd innanför Romarrikets gränser. Till en början välkomnades man av romarna (som ju behövde nya krigsdugliga folk för att försvara sina gränser).

Korthuset faller samman

Men när goterna började ställa krav på livsmedelsförsörjningen samtidigt som deras antal ökade utbröt stridigheter. År 378 besegrades en romersk styrka under befäl av kejsaren Valens vid Adrianopel som ligger i nordvästra Turkiet alldeles vid den turkiska gränsen mot såväl Grekland som Bulgarien. Till sist resulterade det hela i att den gotiske ledaren Alarik år 410 plundrade självaste Rom. Men visigoterna fortsatta att söka efter försörjning och drevs vidare till södra Italien, Gallien och Pyreneiska halvön.

Visigoternas framfart och inbördes stridigheter mellan olika romerska fraktioner innebar att försvaret av Rhenlinjen utarmades. År 406 utnyttjade vandaler, alaner och sveber läget och drog plundrande fram genom Gallien och fortsatte senare till Pyreneiska halvön. Ett ytterligare folk, Burgunderna, stannade kvar i Rhenlandet och grundade ett eget kungarike.

411 delades Pyreneiska halvön så att alanerna (med troligt ursprung i nuvarande Iran) lade under sig stora delar av nuvarande Spanien. Men romarna allierade sig då med de tidigare nämnda visigoterna och tillsammans besegrade de både alanerna och vandalerna. Som belönig fick visigoterna delar av södra Gallien för egen del.

Vandalerna och Alanerna fortsatta efter att ha besgrats till Nordafrika där de grundande ett kungarike med Kartago som bas. År 455 genomförde de en fruktansvärd plundring av Rom som har gett ordet vandal dess nuvarande negativa betydelse.

På pyreneiska halvön hade sveberna, som alltså var det tredje stora folkslaget som korsade Rhen i början av 400-talet, etablerat sig men ytterligare en visigotisk våg drev bort dessa till nuvarande Galicien och visigoterna skulle förbli härskare över pyreneiska halvön fram tills de muslimska morerna drog in 200 år senare.

På de brittiska öarna skedde andra folkförflyttningar när olika stammar från Nordsjökusterna antagligen genom en kombination av krigståg och fredlig kolonialisering slog sig ner på öarna. Senare har dessa antagligen splittrats upp i angler i norr, saxare i söder och juter i sydöst upprättat egna småriken, stammarna har sedan smält samman till det som idag benämns som anglosaxare.

Samtidigt som allt detta hände i Västeuropa drog hunnerna segrande fram i Centraleuropa under ledning av sin legendariske ledare Attila. Hunnerna besegrades först 451 vid det som har blivit känt som slaget vid Katalauniska fälten (det är lite oklart vart den här drabbningen stod men antagligen någonstans i nordöstra Frankrike, nära belgiska gränsen. Hunnernas stormakt föll sedan samman och besegrades 454 av upproriska stammar.

I samband med att Attilas stormakt föll samman uppkom ett flertal självständiga småriken i dess kölvatten. Det mest framträdande var det ostrogotiska riket i nuvarande Pannonien alltså någonstans i trakterna av västra Ungern och Kroatien. Ostrogoter betyder ”glänsande goter” och benämningen östgoter är lika felaktig som Västgoter. Ostrogoterna skulle i slutet av 400-talet bli härskare över Italien och därmed de formella arvtagarna till hela det Västromerska riket.

Rom drar sig tillbaka

Parallellt med de olika stammarnas expansiva fälttåg i Västeuropa drog sig den romerska stats- och militärmakten tillbaka, vilket alltså till viss del förklarar att de här folkflyttningarna var möjliga. Under 400-talet förlorade det romerska riket kontrollen över sina västliga provinser. I vissa fall handlade det alltså om rena militära erövringar. I andra fall var det frågan om att försvaret av enskilda provinser hade övergivits och överlåtits till folk som tilläts migrera in. Exempelvis visigoternas etablerande i södra Frankrike som beskrevs ovan. De folk som på det här sättet övertog ansvaret för försvaret av områden kallades foederati efter latinets foedus som betyder fördrag. 

I andra fall förlorade man landområden till självständiga folk eftersom det helt enkelt inte var möjligt att försvara hela den långa gränsen mot angrepp. Vissa områden i Västeuropa fick överges när de militära resurserna behövdes bättre i öster.

Den här tyngdpunktsförskjutningen var också en del i processen som skulle leda fram till att det romerska riket formellt delades i en östlig och en västlig del.

År 407 övergav de romerska trupperna Britannia och 411 drog man sig bort från stora delar av den pyreneiska halvön. År 432 övergavs västra Nordafrika. Områdena i nuvarande centrala Frankrike övergavs i mitten av 400-talet. När den siste västromerske kejsaren Romulus Augustus avsattes av den germanske befälhavaren Odovakar år 476 återstod bara Italien som västromerskt kärnområde. Odovakar slöt trohetsed till den dåvarande östromerske kejsaren och inga nya trupper avsattes för att försvara den västliga riksdelen som därför successivt splittrades upp i den palett av småriken som skulle fortfarande präglar den europeiska kartan. Odovakar skulle i slutet av 400-talet bli ersatt som Italiens härskare av Ostrogoterna under deras ledare Theoderik.

Västroms siste kejsare, Romulus Augustulus. Källa: Wikipedia

Det nya Europa

Folkvandringstiden förändrade Europas karta i grunden. Det tidigare maktcentret vid Medelhavet hade förskjutits norrut. Även om kejsardömet skulle leva kvar i sin östromerska, grekiska, bysantinska skepnad var den starkaste europeiska statsbildningen Karl den stores frankiska rike som omfattade i princip hela det vi idag känner som Västeuropa.

Framförallt hade det skett en kraftig regionalisering där olika folkstammar hade etablerat sig i olika områden. Den svagare maktutövningen skulle ge upphov till mindre avgränsade statsbildningar så som Langobarderna i Italien, Frankerna i Frankrike, Visigoterna i Spanien, Vandalerna i Nordafrika, Angler och Saxare på de Brittiska öarna. I senare essäer tänker jag redogöra lite mer i detalj för var och en av dessa folkgrupper och deras egen unika historia som skulle komma att utgöra grunden för de olika europeiska statsbildningarna. Men det får bli en (eller snarare flera) senare histori(er).

Referenser och vidare läsning
Allt om vetenskap Tema Historia nr. 9 2017
Europa i världen, Medeltiden – Dick Harrison
Krigarnas och helgonens tid – Dick Harrison

Tronföljdsvalet – hursom Carl Otto Mörner gav bort den svenska tronen

Stora riksvapnet, i mitten syns den nuvarande dynastin Bernadottes vapen med furstendömet Ponte Corvo (Den böjda bron) i centrala Italien längst ner till höger.

Igår var det precis 200 år sedan (den femte februari 1818) som den förste av ätten Bernadotte kröntes till svensk konung och antog namnet Karl XIV Johan. Den korta historien är att den unge kungen tidigare hade tjänstgjort som marskalk i Napoleons arme, fick en förfrågan om att bli svensk kung, accepterade erbjudandet och formellt valdes av en riksdag i Örebro 1810. Men hur gick det hela egentligen till?

Bakgrund

År 1809 står Sverige utan kung. En av våra mer olyckliga monarker Gustav IV Adolf, son till Gustav III som hade mördats på maskeradbalen 1792, blev nämligen avsatt av ständerna genom en formell statskupp det året (historien om Gustav IV Adolf tarvar en särskild lite historia någon gång i framtiden). Istället valdes Gustav III:s bror Karl XIII som kung. Men han var vid sitt trontillträde hela 61 år gammal och drabbades samma höst som han tillträtt av ett slaganfall och var efter det inte tillräknelig. Eftersom han dessutom var barnlös så började letandet efter en ny svensk kung och en ny dynasti som kunde stiga upp på den svenska tronen.

Valet föll på en dansk prins vid namn Fredrik Kristian August, denne var vid den tidpunkten placerad i Norge som ordförande för den temporära norska regeringen eftersom napoleonkriget stängde alla sjöförbindelser till Danmark (Norge var ju som bekant danskt vid denna tid).

Prinsen accepterade utnämningen, kom till Sverige och adopterades av Karl XIII och antog då det mer svenskklingande namnet Karl August. Kronprinsen föll dock av sin häst vid en mönstring av trupper på Kvidinge hed i Skåne den 28 maj 1810. Efteråt konstaterades det att prinsen hade drabbats av ett slaganfall drabbades dock av ett slaganfall under ritten. En konspirationsteori satte dock igång om att det var gustavianerna, som hade förgiftat honom, eftersom de ville se någon ur Gustav III:s familj på tronen istället. Det hela urartade i att riksmarskalken Axel von Fersen mördades av en lynchmob utanför Bondeska palatset den 20 juni samma år. (även denna händelse och ännu mer den fascinerande personen tarvar en särskild berättelse någon gång i framtiden).

Närmast i tronföljden stod nu den avlidne prinsens bror Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg men denne motarbetades enligt uppgift av den danske kungen Fredrik VI som såg en chans att själv bli utsedd till kung. Allt skulle dock få en väldigt oväntad och helt annan upplösning på den riksdag som sammankallades i Örebro den 30 juli 1810 i syfte att utse en ny tronföljare.

Mörner träder in i handlingen

Carl Otto Mörner (källa Wikipedia)

I centrum för den här historien står en ung man vid namn Carl Otto Mörner. Han föddes i Uppsala 1781 och var vid det här laget alltså 29 år gammal. Till yrket var han militär med löjtnants grad vid Uppsala regemente. Men just nu var han i Paris som regeringskurir som en i en delegation med ett någorlunda enkelt uppdrag: att inhämta kejsar Napoleons samtycke till valet av Fredrik Kristian II som svensk tronföljare. Men Mörner hade sedan länge andra planer som han hade dolt för de andra.

Mörner benämner de som förordar säger sig i sina egna skrifter sympatisera med ”Det franska partiet” som alltså förordade någon med en stark ställning hos Napoleon som svensk kung. Mörner gör sig alltså till talesperson för en större grupp människor med liknande åsikter. De som förordar den dansk prinsen kallas för ”Augenstburgiska partiet”.

Mörner bestämmer sig för att själv skrida till verket och utnyttja tillfället när han ändå är i Paris för att försöka approchera en lämplig kandidat. Han beskriver det inte heller som att han på något sätt agerar på uppdrag av det franska partiet utan snarare verkar han ha drabbats av en insikt och fått et infall.

Mörner uppsökte en vän vid namn La Pie som hade goda kontakter med kretsen kring Napoleon och enligt Mörner är det denne vän som vi d uppräknande av en rad av Napoleons närmsta män först nämner ”prinsen av Pontecorvo” aka. Jean baptiste Berndadotte som den mest lämplige tronföljaren.

Napoleon och Frankrike hade ett rent militärt intresse att placera en lojal monark i Sverige eftersom man hade stora planer vad gällde ett angrepp på Ryssland (som också skulle ske år 1812) och behövde en allierad i det projektet.

Nästa steg i Mörners plan var att inviga den svenske generalkonsuln Elof Signeul. Denne invigdes i planen och skulle komma att använda sina kontakter för att ordna ett första möte mellan Mörner och Bernadotte den 25 juni. Den blivande svenske kungen var enligt uppgift närmast likgiltig eftersom han misstänkte att det hela var en fälla som hade lagts ut av Napoleon som Bernadotte hade börjat komma på kant med. Samtidigt var Bernadotte smickrad av erbjudandet.

Näste person som invigdes i plane var greve Fabian Wrede som var den som hade överlämnat brevet till Napoleon och som hade fört samtalen med honom om valet av den danske prinsen till svensk kung. Kejsaren hade dock bara gett tronföljdsvalet sin välsignelse och ville inte lägga sig i själva processen. Wredes uppdrag var i och med detta avslutat.

Wrede lovade , efter samtal med Mörner, att på den kommande riksdagen arbeta och rösta för Bernadotte och mot Fredrik Kristian. Ett möte mellan Wrede och Bernadotte skulle också ske. Nu började det således bli fler och fler personer som var involverade i det som började likna en konspiration mot den svenska regeringens vilja.

Under tiden hade inte heller Bernadotte själv suttit sysslolös utan han hade i sin tur pratat med Napoleon som hade försäkrat honom att han inte ville lägga sig i valet av regent i Sverige men att han inte heller skulle ha något emot om valet skulle falla på Bernadotte.

Den 27 juni uppvaktade Mörner Bernadotte igen. Denne lovade vid det tillfället att han skulle låta konvertera från sin katolska tro till evangelisk luthersk lära utifall att han skulle bli vald till kung. Mörner å sin sida lovade att han skulle resa hem till Sverige för att sätta sin plan i verket.

Den 12 juli (det tog längre tid att resa i Europa i början av 1800-talet) anlände Mörner till Stockholm med ett brev från general Wrede till utrikesstatsministern Lars von Engeström där Wrede förordade Bernadotte till svensk kung. Mörner träffade även hovkanslern Gustaf af Wetterstedt och berättade för honom om att Bernadotte hade accepterat att bli kung. Engeström lär vid detta tillfälle ha blivit rasande och frågat vem som hade bett Mörner att blanda sig i propositionen om tronföljden och hotat att det skulle ”kosta honom huvudet” om han gingo vidare med denna sak.

Nästa dag återkom Mörner till Engeström och fick där höra att informationen om hans agerande i Paris hade nått kungen Karl XIII och att denne var väldigt upprörd över hans agerande. Mörner belades i princip med husarrest med placering i Uppsala och han förbjöds att delta i valriksdagen som alltså öppnade kring två veckor senare.

Men Mörner hade inte legat på latsidan och hans underhandlingar med olika höga potentater under tiden gjorde att Bernadottes anhängare började formera ett parti. Med partier menas inte det som vi i traditionell mening pratar om utan snarare handlade det om temporära sammanslutningar av personer i en enskild sakfråga som i det här fallet valet av personer till ett högt ämbete.

Kombinationen av att Napoleon inte ville lägga sig i och att den danske kungen Fredrik VI aktivt försökte agiterade för sig själv försvagade augustenborgarnas ställning. Den danske prinsen kunde ju inte gärna agitera för sitt eget namn när hans egen kung var intresserad av samma ämbete.

Valriksdagen

När riksdagen öppnades den 30 juli vidhöll regeringen trots allt sitt förslag om att välja Fredrik Kristian II till svensk kung. Ständernas mäktiga sekreta utskott hade i linje med regeringens förslag framfört till Karl XIII sitt utlåtande där de förordade den danske prinsen.

Men mitt i allt detta inträder den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers till Örebro som ombud för Bernadotte. Detta gjorde att många delegater började svikta och ändra uppfattning. Bland annat utlovade han ekonomiska subsidier som den franske marskalken skulle medföra (något som visade sig sakna sanning). När också den svenska ambassadören i Paris, som inte hade fått veta något om Mörners förehavanden, Gustaf Lagerbielke antydde att kejsaren inte skulle misstycka om Bernadotte valdes vägde detta ytterligare över till fransmannens fördel.

Så småningom gav också Karl XIII med sig, fastän med tvekan, och samtyckte till att välja Bernadotte till svensk kronprins. Sekreta Utskottet underrättades och man höll den 16 augusti en ny votering där man med 10 röster mot 2 förordade Bernadotte och den 21 augusti hylladesd han av ständerna under jubel som kronprins.

Förhoppningen att en stark hand skulle ta ansvar för rikets ledning, olyckorna kring den förre prinsens plötsliga död och anarkin i samband med att Axel von Fersen mördades inverkade på valet. Men antagligen också att man hade fått en stark militär som med Napoleons hjälp skulle ta revansch på Ryssland vägde in.

Den 23 september skrev Napoleon ett bemyndigande till Bernadotte där han löser honom från sina plikter gentemot Frankrike och ett skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att anta titeln som kronprins av Sverige:

Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.

Efter att Bernadotte hade löstes från sina plikter avreste från Paris mot Stockholm den 30 september. PÅ svenska konsulatet i Helsingör konverterade han till den lutherska läran den 19 oktober. Dagen därpå landsteg han på svensk mark i Helsingborg.

Den 2 november tågade Bernadotte in i Stockholm och i rikssalen på slottet mottog han ständernas hyllning den 5 november. Detta skedde efter att han hade avlagt trohetsed åt Karl XIII och adopterats av honom med namnet Carl Johan. Kungen lät från tronen läsa upp därmed verkställdes också riksdagens beslut officiellt.

Formellt övertog Bernadotte regerandet år 1812 eftersom Karl XIII blev alt mindre tillräknelig. Formellt blev han dock inte kung förrän den 5 februari 1818 då den då 70 årige Karl XIII avled i sviterna av vad som kallades bröstfeber som är en slags influensa.

Karl XIV Johan (Källa Wikipedia)

Så gick det alltså till när vi fick en ny kung och en ny dynasti som fortfarande sitter säkert på rikets tron. Nu är det dags för lite eftertexter.

Försök att tona ner Mörners roll

Mörner skrev ner och redogjorde vid flera tillfällen för sina förehavanden och sin roll i valet av Karl XIV Johan som svensk kung. Men av någon mystisk anledning kom de olika upplagorna att förändras, försvinna, falla offer för censuren med mera. Man behöver inte vara allt för konspiratoriskt lagd för att tänka att det hela handlar om att den nya kungen ville se valet av sig själv som en väl förankrad process och därför inte var helt nöjd med en motbild som indikerade att det snarare handlade om ett rent infall.

Det finns bevis för att Karl XIV Johan vid flera tillfällen har löst Mörner ur ekonomiska problem. Uppenbarligen har Mörner livet ut haft en hållhake på kungen som han inte var sen att utnyttja för egna syften.

Liten källkritisk betraktelse

Självklart finns det en hel del som kan diskuteras om källornas trovärdighet. Att använda sig av en persons egna beskrivningar innebär oftast att den enskilde aktörens roll skrivs upp, det som historiker kallar för tendens. Å andra sidan är motberättelsen som i så fall skulle handla om att valet av Bernadotte skulle varit en del av större plan svår att belägga. Dels för att dessa uppgifter skulle komma från kungen själv som självklart har ett stort intresse av att berätta den historien om sig själv. Dessutom är det ställt bortom allt tvivel att han inte var det formella det formella valet av ny regent utan att hans namn kastades in från sidan i processen.

Hur gick det sen för Mörner då?

Strax efter tronföljarvalet gifte sig Mörner för första gången, med Sofia Emerentia af Wetterstedt. År 1811 blev han befordrad till kapten, och samma år utsågs han till adjutant åt den nyadopterade Jean Baptiste. Mörner fortsatte att avancera i armén tills han år 1818 befordrades till överste. Strax därefter begärde han avsked från armen.

Istället blev han vice landshövding i Jämtland år 1824, och 1829 utsågs han lite underligt till tullinspektor vid Blockhusudden utanför Stockholm. 1841 drog han sig sedan tillbaka med ålderns rätt och dog 1868 i Vaxholm. Han begravdes i Linköping.

På det hela taget blev han en någorlunda högt uppsatt person utan att egentligen uträtta något stort men å andra sidan hade han varit i högsta grad delaktig i att placera en av de mer dugliga svenska kungarna på tronen och en dynasti som fortfarande efter 200 regerar och står stark.

Referenser och vidare läsning

Kort berättelse om ursprunget till Thronföljare Valet år 1810 - Carl Otto Mörner
Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro - Magnus och Aare Mörner (2000)