Skotten i Lexington - om amerikanska frihetskriget

Skotten i Lexington (Målning gjord av William Barnes Wollen) hämtad från www.britishbattles.com

För 243 år sedan kikade Prince Estabrook ut i mörkret från sin plats bakom Buckman Tavern i Lexington i Massachusetts i nuvarande norra USA även om området då var en del av det brittiska New England. Han hade varit vaken i stort sett hela natten och kände sig både trött och frusen. I handen höll han en ålderdomlig musköt som han hade fått låna av sin ägare Benjamin Estabrook (Prince var nämligen en svart slav) tillika stolt medlem av Lexingtons så kallade minutemen. Den milis som befolkningen i kolonin Massachusetts hade organiserat sig i. Timmarna hade förflutit långsamt och han och de runt 80 andra millismännen omkring honom hade börjat fundera på om den varning som ett par timmar tidigare hade nått dem efter att Paul Reevere hade ridit hela vägen från Boston med besked att engelska trupper var på väg verkligen var riktig.

Men så plötsligt kommer en spejare vid namn Thaddeus Bowman stormande med besked att britterna är på väg, och att de är tungt beväpnade. Milismännen samlas kring sin ledare kaptenen John parker, en veteran med erfarenhet från det fransk-indianska kriget. Parker visste att han var kraftigt underlägsen i såväl manskap som beväpning och erfarenhet. Han beordrade sina män att ta postering men att inte öppna eld och att inte försöka hindra de brittiska trupperna.

Snart nog rider en brittisk officer fram och uppmanar milisen att lägga ner sina vapen och bege sig hem igen. Här borde allt fått ett lyckligt slut men ödet ville annorlunda. Av någon anledning öppnar någon av sidorna, oklart vilken, eld och ett tumult utbryter. Det resulterar i att de tränade brittiska soldaterna avfyrar en dödlig salva som dödar 8 milismän och skadar ett tiotal därefter anfaller man med bajonetter. Vår röst från forntiden Prince Estabrook såras men överlever.

Det här så kallade slaget vid Lexington, som snarare är att betrakta som en liten skärmytsling blev den tändande gnista som under de kommande dagarna skulle komma att utvecklas till det amerikanska frihetskriget som skulle börja som ett befrielsekrig involverande 13 före detta brittiska kolonier men som skulle utvecklas till ett fullskaligt krig med stora delar av världen som skådeplats.

Men vi tar det hela från början:

No taxation without representation

Under 1700-talet är Storbritannien den odiskutabelt starkaste västeuropeiska världsmakten. Genom sitt imperium och sin starka flotta kontrollerar man hela Nordamerika, Indien och Kina dessutom har man successivt stärkt sitt grepp över den afrikanska kontinenten. Enorma rikedomar förs genom den framgångsrika triangelhandeln och med hjälp av det ostindiska kompaniet (se artikeln om det svenska ditot här) från avlägsna länder och hamnar till den brittiska kronan och den brittiska överklassen.

Men det kostar samtidigt resurser att hålla ihop detta enorma välde. Mellan 1756 och 1763 pågick det så kallade sjuårskriget som definitivt tarvar en egen berättelse vid senare tillfälle. Från början var det en konflikt mellan England och Frankrike kring makten och kontrollen över kolonialområdena i Nordamerika men skulle över tid komma att involvera de flesta stater i Europa och föras på så vitt avskilda platser som norra Tyskland och Bengalen i Indien.

När kriget var över 1763 hade den brittiska statsskulden fördubblats till ofantliga 130 miljoner pund och när denna nätta lilla summa skulle betalas solidariskt av imperiets invånare uppstod det konflikter.

1765 beslutade det brittiska parlamentet om den så kallade stämpelskatten som var direkt riktad mot de brittiska amerikanska kolonierna. I korthet var det en avgift som togs ut på de stämplade papper som behövdes för olika former av myndighetsdokument och annat som skulle tryckas på papper exempelvis tidningar och spelkort? Skatten skulle också erläggas i brittisk valuta. Syftet med skatten var att kunna betala för att stationera brittiska trupper i kolonierna.

Debatten om skatten hade börjat under våren 1764. I oktober 1765 hölls ett möte i New York med representanter från flera av de nordamerikanska kolonierna. Denna så kallade ”Stamp Act Congress”, syftade till att utarbeta en enhetlig protest från koloniernas sida mot de nya skatterna. Deklaration som man enades om fick namnet "The Declaration of Rights and Grievances", och hade utarbetats av delegaten John Dickinson från Pennsylvania. Deklarationen var uppdelad i fjorton punkter, vilka sammanfattade koloniernas protester. Slagordet ”no taxation without representation” kommer härifrån. Kolonisterna hävdade att deras rätt som brittiska medborgare skyddade dem från att åläggas skatter av ett parlament där de inte själva var representerade. 

Under 1770-talet ökade motsättningarna då de norra och mellersta kolonierna drabbades av ekonomisk nedgång med bojkottaktioner och till sist öppna stridigheter som följd.

Boston tea party

Den tändande gnistan för själva revolutionen skulle komma åtta år senare. Vid den tidpunkten hade många av tullarna och skatterna övergivits men en tull, den på te fanns fortfarande kvar. Kolonisterna betraktade även denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma över den.

Den berömda aktionen som skulle komma att kallas för The Boston teaparty organiserades av Samuel Adams (som numera har en öl uppkallad efter sig). På torsdagsnatten den 16 december 1773 gick Adams och en grupp som kallade sig Sons of Liberty bestående av ett 50-tal uppretade Bostonbor, bland annat Paul Revere, ombord på tre brittiska fartyg som låg förtöjda i Bostons hamn. Enligt uppgift kastade de 342 lådor med te till ett värde av 18 000 pund överbord. Enligt legenden var de utklädda till mohawkindianer, men detta gällde i verkligheten bara ett fåtal personer.

Aktionen resulterade i att den brittiska regeringen svarade med att stänga hamnen i Boston på 16 år eller tills skulden för det förstörda teet hade betalats. Dessutom tog det brittiska imperiet och guvernören ett fastare grepp om kolonin och införde i praktiken ett slags undantagstillstånd. Protesterna mot dessa nya direktiv kom att skapa den mylla ur vilken stridigheterna som skulle komma att resultera i skotten i Lexington och i det faktiska frihetskriget.

Som en direkt följd av dessa händelser bildade kolonierna en slags delstatskongress, the Massachusetts Provincial Congress. Och en samlad kongress för alla kolonierna samlades för att diskutera en lösning. Man valde att med knapp majoritet förkasta ett förslag om ett amerikanskt parlament som skulle samarbete med det brittiska i styrandet. Istället valde man en mer konfrontatorisk väg med en effektiv handelsbojkott mot Storbritannien.

Men parlamentet i London vek inte ner sig. 1775 förklarade det brittiska parlamentet att Massachusetts befann sig i uppror. Thomas Gage som var förordad som militär guvernör över området fick i april 1775 order om att avväpna alla lokala miliser vilket var det uppdrag som han höll på att utföra när skotten föll i Lexington.

Kriget bryter ut
Efter skotten i Lexington gick hela händelseförloppet ganska snabbt. Det kom till regelrätta strider och den brittiska styrkan fick dra sig tillbaka till Boston som kom att belägrades av kolonistmilisen i nästan ett år innan de brittiska trupperna tilläts bege sig av i mars 1776.

I juli 1775 hade Georg Washington (som var en veteran från det fransk/indianska kriget av kongressen utsetts till överbefälhavare och han fick ansvar för den pågående belägringen.

Parallellt med krigsutbrottet i Massachusetts hade stridigheter utbrutit på andra håll i kolonierna.

Redan i april hade kongressen beordrat ett anfall mot Quebec eftersom man var rädd att britterna skulle uppbåda den indianska befolkningen där att ta upp vapen på deras sida. På själva nyårsafton 1765 anföll de amerikanska styrkorna Quebec city men slogs tillbaka.

I Virginia hade den lokale guvernören försökt avväpna milisen men stridigheter hade utbrutit. De brittiska styrkorna förlorade ett slag vid Great Bridge. Guvernören flydde med ett fartyg från Norfolk senare beordrade han fartygen att förstöra staden.

I South Carolina drevs de brittiska trupperna och de lojala kolonisterna ut ur kolonin av amerikanska styrkor. En brittisk styrka försökte inta Charston i juni 1776 men den slogs tillbaka vilket ledde till att södern behölls för de amerikanska styrkorna ända fram till 1780.

Självständighetsförklaringen

Undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen i Philadelphia

Efter att striderna hade brutit ut försökte den amerikanska kongressen att avstyra kriget genom att försöka få det brittiska parlamentet att acceptera deras självständighet. Men dessa försök förkastades och kungen Georg förklarade hela området för rebelliskt vilket bara stärkte rebellernas övertygelse.

Den 1 juli 1776 (alltså ett drygt år efter skotten i Lexington och slaget vid Concord) samlades en grupp män i Philadelphia i Pennsylvania. De kom som representanter för alla de tretton brittiska kolonierna i Nordamerika och skulle bli 56 till antalet. Deras uppdrag bestod den här morgonen i att besluta om de skulle förklara sig självständiga från den brittiska kronan och inte längre låta sig styras av kungen och parlamentet i London. 

Tre dagar senare, den 4 juli 1776 skrev man så under självständighetsförklaringen som ursprungligen hade författats av bland annat USA:s andra president Thomas Jefferson. Självständighetsförklaringen har kommit att bli ett av de mest betydelsefulla dokumenten i världshistorien och har inspirerat åtskilliga revolutioner och frihetskamper genom historien. I inledningen sägs det att:

”Vi anser dessa sanningar självklara:
att alla människor är skapade lika,
att de av sin Skapare utrustats med vissa obestridliga rättigheter,
att till dem hör liv, frihet och strävan efter lycka.” 

Genom självständighetsförklaringen hade kolonierna tagit ett viktigt steg mot formell självständighet men ingen trodde såklart att britterna skulle ge upp sina kolonier och de rikedomar som fanns där frivilligt. Benjamin Franklin som var Pennsylvanias representant vid mötet (och en av författarna till dokumentet) lär ha sagt: ”Nu gäller det att hänga ihop annars blir vi hängda var och en för sig”.

Självständighetsförklaringen (bilden hämtad från Amerikanska national library hemsida)

Den amerikanska självständighetsförklaringen visade vägen, när den så tydligt slog fast principer som framöver skulle få härskare världen över att sova oroligt: att en regering bara får styra med folkets samtycke och att ett folk som har lidit länge under förtryck och tyranni inte bara har rätt att göra sig fritt, utan att det även är dess plikt att göra det. 

Brittisk mottack

Kolonisternas framgångar i inledningen av kriget visade att britterna hade underskattat sina motståndare och att de militära styrkorna behövde förstärkas. Kolonimilisen var egentligen underlägsen i såväl antal som i beväpning och militär erfarenhet.

William Howe, som hade ersatt Thomas Gage som militär guvernör i Massachusetts, gick till motattack och i juli 1776 landsteg han med en truppstyrka på Staten Island utanför New York dit Washington hade förflyttat den amerikanska armen.

Howe tog kontroll över New York i september och gjorde ett försök att inringa Washingtons trupper men denne lyckades bryta sig ut och kunde retirera.

Även Rhode Island och Newport intogs av brittiska trupper. Fångarna sändes till de berömda fångskeppen där det sägs att fler amerikanska soldater dog av sjukdomar än vad som dig i striderna under hela frihetskriget.

När de brittiska trupperna gick i vinterläger såg läget såg minst sagt mörkt ut för de amerikanska rebellerna. De samlade styrkorna uppgick till mindre än 5000 man och dessa var långt ifrån vid god vigör.

Men Washington lyckades med ett strategiskt drag när han den 25 december 1776 i hemlighet korsade Delaware-floden och intog Trenton, New Jersey. General Cornwallis försökte återta fästningen i januari 1777 men misslyckades. Segern vid Trenton skulle visa sig viktig eftersom den visade för Frankrike, Spanien och Holland att rebellerna var pålitliga som allierade i kampen mot Storbritannien.

Washington korsar Delawarefloden, romantiserad målning av Emanuel Leutze från 1851, dvs. cirka 75 år efter händelserna

På våren 1777 gick brittiska styrkor till attack från  norr. Planen var att skära av och isolera hela New England för att sedan marschera söderut där man tänkte sig att det fanns starkare stöd för det brittiska styret. Men det hela blev en katastrof. De amerikanska styrkorna utnyttjade terrängen och gjorde livet surt för de numerärt starkare brittiska trupperna. I oktober inringades och kapitulerade en stor brittisk styrka på 6500 man under ledning av general Burgoyne vid Saratoga.

Europa griper in och kriget blir globalt

När det nu såg ut som om kolonisterna hade en chans att segra började andra länder blanda sig i. Om kolonisterna vann skulle Storbritannien bli svagare. Striderna i Nordamerika blev på så vis en del av maktkampen mellan Europas stormakter. 

År 1778 erkände Frankrike officiellt koloniernas oberoende och gick i allians med dem. Frankrike hade redan tidigare hjälpt kolonisterna, mycket tack vare Benjamin Franklin som blivit ambassadör i Paris. Nu utökades hjälpen. Spanska krigsfartyg började angripa de brittiska skepp som förde förråd till trupperna i Nordamerika. Ryssland, Nederländerna och Preussen gick samman mot Storbritannien. Det samlade motståndet avgjorde kriget. Det hade blivit en internationell storkonflikt där Storbritannien stod ensamt mot halva världen. 

Kriget drar söderut

Den brittiska armén tvingades utrymma Philadelphia i juni 1778 och inriktade sig i stället på att vinna i söder. Man intog Savannah 1778 och Charleston 1780 och var därmed nära att få kontroll över södern. Även om britterna under general Charles Cornwallis vann de flesta bataljerna decimerades deras styrkor, och de tvingades sommaren 1781 att retirera till Virginia och förskansa sig i Yorktown för att invänta förstärkningar. Washington, vars armé legat kvar i norr, förenade sig med kolonialarmén i söder och belägrade Yorktown, för första gången i kriget tillsammans med en fransk armé. Då en fransk flotta lyckades hindra britterna från att lämna förstärkningar från sjösidan tvingades Cornwallis kapitulera 19 oktober 1781. Därmed var kriget i praktiken över.

Kriget avslutas
Den 3 september 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien

Fredsförhandlingar startade i Paris 1782, och året därpå erkände Storbritannien koloniernas självständighet. Att kolonisterna till sist lyckades vinna kriget anses bero på att den brittiska armén aldrig fick det stöd bland den probrittiska delen av befolkningen (de s.k. lojalisterna eller tories) som krävdes för att framgångsrikt föra krig så långt från hemlandet. Viktiga faktorer var även hjälpen från Frankrike samt inkompetens och inbördes rivalitet bland de brittiska generalerna.

Krigets följder
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag ("konfederationsartiklarna" av den 9 juli 1778) slutit sig samman till ett slags statsförbund med en gemensam men mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa och otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare knyta samman de olika staterna med varandra. Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. Dessa bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de enskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.

Deras motståndare höll på de enskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De stod att finna i Virginia och de södra plantagestaterna och leddes av Thomas Jefferson. Som motvikt bildade de det parti som kallades det antifederalistiska eller republikanska och vilket längre fram fick namnet demokratiska partiet. De federalistiska åsikterna kom dock att segra. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som efter många strider fick Förenta staternas nuvarande författning färdig 17 september samma år.

Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i kraft den 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789–1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingjuta förtroende för det nya samhällsskicket hos sina landsmän. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt. Initialt införlivades territorierna öster om Delaware, och inom kort kom även Chatham-Kent att ingå i den nyblidade unionen.

Kuriosa
Den 3 april 1783 undertecknade Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Filip Creutz, tillsammans med Benjamin Franklin en svensk-amerikansk vänskaps- och handelstraktat. Sverige blev härigenom den första stat, utanför de krigande parterna, som erkände den nya staten..

Referenser och vidare läsningD. Higginbotham, The War of American Independence
R. Middlekauff, The Glorious Cause: The American Revolution, 1763–1789