The white panther

http://griotmag.com/en/white-man-in-that-photo/

Jag fortsätter här mina idrottshistoriska betraktelser. Se även min berättelse om den sensationella basketfinalen mellan USA och Sovjet vid OS 1972. Den här gången handlar det om en av världens mest kända bilder. Kanske också om världens mest berömda politiska manifestation. Satt i ett sammanhang där det sena sextiotalet präglades enormt av rasmotsättningarna i södra USA, motsättningar som kulminerade i morden på Martin Luther King och Robert Kennedy.

1968 var året och platsen var Mexico city. Olympiska spel som har kommit att bli berömda för att det var då som Bob Beamon satte sitt ”omöjliga” världsrekord på 8,90 i längdhopp och som Dick Fosbury hoppade höjdhopp, med ryggen mot ribban! Eftersom Mexico city ligger på 2300 meters höjd innehåller luften hela 30 procent mindre syre, något som ställde till det i uthållighetsgrenarna. Samtidigt sattes det massor av världsrekord på de kortare distanserna. Det var också de första olympiska spelen där Öst- och Västtyskland tävlade som två separata länder (sista gången var 20 år senare 1988 i Seol.)

Men allt detta överskuggades av det som hände vid prisutdelningen på 200 meter. Alla känner igen bilden på de två svarta amerikanerna som med sänkta huvuden och med svarta handskar (organisationen Svarta pantrarnas tecken) manifesterar mot de rasistiska lagarna i framförallt USA:s södra delstater. De mottar också sina priser barfota för att illustrera den historiska fattigdom som hade präglat de svarta i USA och med Olympic Project for Human Rights emblem på bröstet. Bilden har reproducerats åtskilliga gånger och exempelvis förevigats som staty.

Men vem är egentligen den tredje mannen? Den vite australiensaren med silvermedaljen?
Hans namn var Peter Norman och han hade haft ett sensationellt olympiskt spel bakom sig. I semifinalen hade han sprungit på 20:22 vilket endast kunde matchas av de två blixtsnabba favorittippade amerikanerna John Carlos (20:12) och Tommie ”The Jet” Smith (20:14).

Väl framme i finalen löpte Norman på 20:06 vilket än idag 47 år senare är australiensiskt rekord på sträckan. Med det resultatet tog han en silvermedalj, endast slagen av Tommie Smith som satte världsrekord.

Antagligen hade de båda favorittippade amerikanerna redan tidigare bestämt sig för att utnyttja prisutdelningsceremonin som en politisk manifestation. Smith och Carlos invigde inför prisutdelningen Norman i sina planer. Australien var vid det tillfället ett land med apartheidliknande lagar liknande de sydafrikanska. Diskriminerande lagstiftning, upplopp och kravaller hörde till vanligheterna.

De båda amerikanerna hade enligt uppgift blivit förvånad när Norman utan att blinka hade sagt att han stöttade deras sak fullt ut. När det senare visade sig att John Carlos hade glömt sina svarta handskar på förläggningen var det han som kom på lösningen att de skulle bära en handske var (vilket ju ökar effekten i bilden ytterligare). Men Norman nöjde sig inte där. Han frågade istället om han fick spela en mer aktiv roll genom att även han få bära Olympic Project for Human Rights märket på sin träningsoverall vilket han också fick.

Efterspelet känner många till. Amerikanska friidrottsförbundet och olympiska kommittén stängde av Smith och Carlos på livstid. De fick utstå dödshot och privata repressalier, kunde inte söka jobb förbjöds att träna och utöva sina sporter med mera. Men i det långa loppet fick de rätt. Även om segregationen mellan svarta och vita fortfarande är gigantisk i USA och stridigheter gång efter annan blossar upp så fick Smith och Carlos demonstration återverkningar i form av reella politiska förändringar. Slutsatsen är att det krävs mod och spektakulära handlingar för att uppmärksamma en värld på orättfärdigheter.

Men hur gick det för Norman? 
Även Norman straffades nämligen av sitt land för sina handlingar. Trots att Norman resultatmässigt med god marginal var kvalificerad för deltagande på både 100 meter och 200 meter vid OS i München 1972, rankad femma i världen, togs han inte ut i det australiska laget. När Australiens olympier genom tiderna gjorde ett ärevarv vid de olympiska spelen i Sydney 2000 var Norman inte inbjuden att delta. Han drabbades också av depressioner och alkoholism.

Norman fick en chans som gick ut på att han skulle fördöma Smith och Carlos agerande som motprestation för en förlåtelse och en möjlighet att få en civil karriär med stöd av australiensiska olympiska kommittén. Han antog inte budet och tog aldrig avstånd från sina kamraters handlande.

Norman dog plötsligt av en hjärtattack 2006 vid hans begravning dök två åldrade svarta män upp för att bära hans kista och hylla honom som den hjälte han borde ha setts som. Tommie Smith och John Carlos...

Kuriosa: 2012 antog Australiens parlament en formell ursäkt och ett upprättande av Peter Normans idrottshistoriska betydelse.