Skånes självstyre – en stulen gåva

Vilka rötter har den skånska självständigheten i historien? Med tanke på att skånskt självstyre länge har varit på tapeten i Sverige är denna en högst aktuell fråga. Skånepartiet är det mest självklara exemplet på denna regionala vilja för självstyre. Partiet som mest är känt för sin rasism och sin partiledare Carl P. Herslows islamofobiska uttalanden vill även att länet ska bli en suverän stat. Skämtsidor som den nu nedlagda ”F**k you im from Skaune”-gruppen på Facebook är också förkroppsligande av denna vilja. Efter att ha bott i Skåne i snart 2 år har jag fått intrycket av att självstyret är en del av den skånska identiteten. Majoriteten av skåningar vill självklart inte att Skåne ska vara ett eget land, men det faktum att en del vill detta är högst intressant. Som infödd bohusläning förstår jag den starka känslan av lokalpatriotism. Dock tar den sig där formen av kärlek till kräftor, räkor och skärgården, inte som Bohuslänspartiet. För att fullt förstå autonomins roll i den skånska identiteten har jag återvänt till min kandidatuppsats i historia, vars resultat är mycket relevanta här.

När Skåne blev del av Sverige i februari 1658 var det en enorm vinst för den stigande svenska stormakten, lett av Karl X Gustav. Bördiga fält, rika städer, och närheten till kontinenten betydde mycket för ekonomin och statusen som Nordeuropas starkaste stat. Efter att nästan ha sjabblat bort länet under nästa krig med Danmark, vilket varade mellan augusti 1658 och maj 1660, samt att Karl X dog under tiden gav svenska staten insikten att det kanske var dags att integrera länet på riktigt. År 1662 skickades svenska tjänstemän ner och påbörjade processen med att vrida Skåne från Köpenhamn till Stockholm. 

Redan från början var detta en knackig process eftersom staten Sverige mötte en enad front, den skånska adeln. Adelsståndet i Skåne var rikt och mäktigt som följd av att de ägde uppåt 90% av marken, vilka de arrenderade ut till bönderna. Detta gav även den skånska adeln politisk makt eftersom de, utöver sitt egna samhällsstånd, talade för frälsebönderna. Därför är det mycket förståeligt, efter djupdykningen i adelskommissionen och Malmö Recess från september 1662, att den skånska adeln är mycket kritisk mot sin nya stat. I Danmark hade adelsmännens autonomi varit självklar, men det var det inte i Sverige.

Självklarheten i Danmark beror på adelsväldet vilket präglade Nordens sydligaste rike. Ett adelsvälde innebär att adeln hade enorma privilegier vilket hämmade kungens makt. Våra historiska rivaler hade alltid ägt de bördigaste jordarna, de största städerna och en direkt kontakt med kontinenten. Danska grödor flödade ned till Västeuropas kungadömen och mättade munnar från Amsterdam till Madrid. Så var fallet ända sedan medeltiden, rikedomen låg i jorden och ägandet av mark startade ekonomiska imperium. Därför höll sig adeln kvar vid sina jordar, köpte mer och sökte konstant efter att köpa upp fler bönders jordar för att arrendera (hyra) ut de till andra bönder. Dock finns det här en stor skillnad mellan dansk och svensk ekonomi under 1600-talet. Handelns ökande betydelse i Västeuropa gav städer en upphöjd position. Borgares och handelsmäns skepp och karavaner myllrade som myror runt myrstackarna Paris, London, Antwerpen och Brugges. Även Stockholm får ta del av detta, och Köpenhamn likaså. Pengarna samlades där, och gulds omisskännliga doft lockar till sig investerare.

Städernas överflöd drog till sig feodalsamhällets adelsmän, vilka redan ägde redigt med kapital, som skulle investera i handeln. Den traditionella eliten i Västeuropa flyttade sig från sina gårdar och slott på landet till pampiga hus i staden. Från bönderna som arrenderade jord av adeln skulle det nu krävas pengar till investering istället för grödor att ätas. Men i Östeuropa kom inte denna förändring. Polen-Litauen är ett praktexempel, men även i Danmark var bördig jord fortfarande utgångspunkten för att tjäna storkovan. Adeln tog arrendet i natura (betalning i t.ex. grödor, lin eller timmer) för att sedan sälja det till handelsmän som förde det västerut. Maten kom alltså nu via danska, engelska och tyska skepp vilka lastade av östeuropeiska bönders vete i västeuropeiska hamnar.

”Men Viktor.”, tänker ni nu, ”Om jag ville ha en crash course i övergången från europeisk natura-ekonomi till en penga-ekonomi hade jag sökt på det på Youtube. Varför är detta på något sätt viktigt för formandet av skånsk identitet?” Jo du min käre läsare, det är nämligen en av de mest centrala anledningarna till varför adeln i Danmark var så förbannat stark jämfört med den svenska. Svensk jord är inte direkt känd för sin bördighet och därmed låg inte det i den svenska adelns intresse att expandera sin mark. Sverige följde alltså den västeuropeiska utvecklingen medan Danmark följde den östeuropeiska. Adelsväldet i Skåne är byggt på att ägandet av jord genererar pengar. Med pengar kommer makt, och de med makt söker än mer pengar. Makt föder också en ovilja att förlora den, vare sig mot bönder eller mot utländska kungar. Med detta hoppas jag att ni förstår den skånska adelns skepsis gentemot den svenska kronan.

Skepticismen visar sig dock vara obefogad då Skåne ges stor autonomi. Detta i form av att svenska tjänstemän ska ha minimalt inflytande i länet, att svensk tull ska ersätta dansk tull och att den danska kulturen och lagarna ska lämnas ifred. Staten är, jämfört t.ex. med fallet Bohuslän, extremt tillmötesgående med Skåne. Adelsmännen behöver inte ens närvara vid svenska riksdagen, ett privilegium som inga andra av det svenska frälset hade. En av huvudanledningarna till detta är den inbitna skånska adeln, men inte bara. Adeln är trots allt en minoritet som äger majoriteten, men även bönderna och prästerna har betydelse. Frälsebönderna för fram sina klagomål via sina hyrestagare (adeln) och dessa handlar mestadels om skattebesvär samt de svenska fogdarna. Ett speciellt humoristiskt klagomål handlar om att fogdarna utnyttjar privilegiet att begära skjuts av bönder. Egentligen ska detta vara för statliga ärenden, men i äkta svensk anda drar fogdarna till närmaste krog istället. Detta ska få ett slut menar bönderna, vilket det prompt gör. Borgarna och hantverkarna, Skånes stadsbor, får också smaka den svenska givmildheten i form av ekonomiskt stöd. Traditionella handelsprivilegier upprätthålls och den gamla danska tullen är oförändrad förutom att den sköts av svenska tjänstemän. 

Beslut angående de skånska prästerna visar på att de ska inkorporeras där det går med sina svenska kollegor, men utan att radera den existerande kulturen. Danska kyrkolagar, traditioner ska upprätthållas för att det har stor betydelse för skåningarna. Kulturen är en viktig punkt att trycka på, för här var de svenska tjänstemännen noga med att inte stöta sig med det nyvunna länet. Dessutom är syftet inte att försvenska Skåne då idén om vad som är svenskt inte finns. Den tidigmoderna staten vill inte skapa en homogen nationalstat, utan få invånarnas lojalitet. På så vis blir den första fasen av Skånes integration en kompromiss för att få den skånska eliten att vilja ingå i Sverige. Inte en brutal försvenskning där ekonomin och kulturen ska bli svenskt i varje aspekt, vilket är en relativt ny förståelse för historieforskningen.

Vad som mer ger stöd till tesen om att försvenskning inte låg på agendan var tillåtelsen att ha två kungar. Det var mer regel än undantag att de danska adelssläkterna hade gods på båda sidor av Öresund. Lojalitet till kungen i riket/riken där man ägde gods var dock regel. I en nationalstat hade detta inte tillåtits. Resonemanget hos nationalstaten är att om man är medborgare i en stat, ska man vara den och bara den staten trogen. Tesen om försvenskning bygger även på detta, men i fallet Skåne ser man resonemanget den tidigmoderna staten har. Adeln kan dela sin lojalitet så länge de betalar sin skatt till kungen/förmyndarregeringen. De adelsmän som kan betala till både den svenska och danska kungen behåller sina gods, men de som inte har råd får välja. Vanligast var att de som hade fler gods i Danmark flyttade dit och vice versa för Skåne. Lojalitet bygger inte på nationalitet, utan har sin utgångspunkt i ekonomin.

Motstridigheten vilken den skånska adeln hade gentemot att ingå i Sverige möttes alltså med generositet och en vilja att behaga. Det viktiga med den inledande integrationen är att visa länets elit att deras nya överherre är en givmild en. En samexistens mellan kronan och adeln är målet, ett partnerskap där båda parter ska gynnas. De andra ständerna möter en generositet vilket bryter med den allmänna uppfattningen om den historiska svenska staten. Fallet med Skånes integration är ett bevis på hur den svenska staten var mån att behålla existerande maktförhållanden i nya län, att gamla eliten fick styra. Allt för att få lojaliteten hos nyvunna områden. Harald Gustafsson, historieprofessor vid Historiska institutionen, kallar den stat som den svenska stormakten var en konglomeratstat. Han beskriver denna stat som en där olika förhållanden gäller med olika politiska eliter i olika områden. Riket blir ett lapptäcke där statens tjänstemän måste förhålla sig till olika lagar, kulturer och språk. Viljan att behaga är alltså inget tecken på att svenska staten är svag, den är ett tecken på att den är smart.

Slaget vid Lund 1676 (målning av Johan Philip Lemke)

Självstyrets del i den skånska identiteten tillfredsställs under sin första tid i Sverige, men detta kan också vara anledningen till dess styrka. Speciellt när den brutalt rycks bort. För Skånes ständer betydde de första femton åren från 1660 generellt ingen större förändring. Samma lagar och kultur gällde, adeln kunde behålla sina gårdar i Danmark och Sverige och de hade nästan inget med Sverige att göra. Detta bröts år 1675, när Skånska kriget påbörjades. Ärkerivalen Danmark var åter på krigsstigen. Kriget var ett ovanligt blodigt och förödande krig för Sverige, främst för att det spelades på hemmaplan. Stormakten var mycket ovan vid att bli invaderad och att känna av krigets hemskheter. Karl XI, med bara tre år som kung bakom sig, förväntades nu slå tillbaka danskarna och bevara Skåne. De femton år av fred och skånskt självstyre var nu slut.

Krig gör alla involverade paranoida, inte minst de som leder. De skånska adelsmännen fick känna på detta mest av alla. Kommissionernas och Malmö Recess löften från 1662 om självstyre och tillåtelserna att ha två kungar blåstes nu bort av krigets brutala verklighet. Kungen, förkroppsligandet av den svenska staten, krävde nu absolut lojalitet för att inte bli huggen i ryggen. Rykten om adelsmän som stöttade den danska invasionen togs på grövsta allvar och de som ansågs vara skyldiga avrättades eller straffades hårt. Nu fanns inte längre en möjlighet för två kungar och detta drabbade även autonomin. Krig är en enkel genväg för att ge staten en starkare makt i ett område med ”beskydd” som ursäkt. Svenska tjänstemän fick högre handlingsutrymme när de inte längre behövde ta hänsyn till danska lagar och den makt det gav frälset. Skånes identitet får här ta en rejäl smäll eftersom självstyret sveps bort från dem. 

En tanke som man kan leka med är om självständigheten hade haft en sån djupt förankrad rot om det inte var för Skånska kriget. Låt oss för en sekund säga att Danmark inte anfaller, eller att kriget utspelar sig någon annanstans än i Skåne, vad hade hänt? En möjlig händelse hade varit att länet blivit lämnat ifred, fått ha sina lagar och kultur samt att status quo behållits mellan adeln och svenska staten. Till slut kanske länet sett fördelar med att låta staten ta över mer och mer av administrationen. De hade kanske sett ekonomisk vinst i att lämna över tyglarna. Men något troligt är också att länet tagit sin chans att bryta med Sverige vid bästa tidpunkt. Om historien fått ha sin gång (förutom Skånska kriget då) hade en sådan möjlighet kommit 1720, när Sverige förlorade Stora Nordiska Kriget. Makteliten i länet söker efter fördelar och en stat som förlorar har få fördelar. Nedbrytandet av autonomin i Skånska kriget var kanske avgörande för att adelsmännen inte skulle bryta med Sverige och gå över till Danmark. Dock finns det alltför många faktorer än vad jag får plats med som kan bevisa denna alternativa historieskrivning fel, så jag lämnar denna vidare till er fantasi.

Vad är då poängen med att ha visat att Skåne lämnades orört under sin första svenska tid? Det är dels för att peta hål på tron om att länet från början behandlats dåligt, men det är också för att visa hur djupt rötterna sträcker sig. Skånes identitet är olik för många andra svenska just på grund av att den fjärmar sig från Sverige. Självstyret kan här vara av stor betydelse då den först gavs för att sedan brutalt slitas bort. En gåva som tas tillbaka skapar ett agg som inte lätt försvinner. Agget mot Sverige må ha ebbat bort med tiden, men Skånepartiet visar att den inte glömts bort. 

Gästbloggare:

Viktor Wallén

Fil. kand i Historia vid Lunds universitet

95 teser som satte världen i brand

Några av de 95 teser som Luther publicerade i oktober 1517 (Bilden hämtad från Wikipedia)

För ganska exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517, inleddes den process som i efterhand har kommit att kallas reformationen. Den då 34 årige munken, prästen och teologen Martin Luther publicerade den dagen det manifest som senare har kallats för de 95 teserna. Det sägs dessutom att han efter att han hade publicerat teserna och skickat dem tillsammans med ett brev till ärkebiskopen och fursten Albrekt av Magdeburg och Mainz passade på att spika upp dem på Wittenbergs kyrkport.

Resten är historia (vilket kanske är en överflödig kommentar i en historieblogg) och Luthers handlingar kom att ge genklang i hela den kristna världen. Krig, våldtäkter och dödande skulle följa i spåren av de teoretiska funderingar som inryms på några få gulnade pappersarken.

Vad var det egentligen som fick honom att reagera så starkt? Och, om vi vänder på det hela, hur kunde den här korta texten få så enorma konsekvenser att hela den kristna världen skulle skakas i sina grundvalar, helt nya kristna samfund skulle uppkomma, och ett blodigt krig skulle slita sönder hela Centraleuropa? Det ska vi försöka redogöra lite för i det här inlägget.

Men låt oss börja med själva huvudpersonen, alltså Martin Luther:

En ”fattig” munk från Mansfeld

Martin Luther som munk, tavlan hänger på Tyska nationalmuseet bilden hämtad från Wikipedia

Den som kan sin litteraturhistoria och sin Fröding känner igen travesteringen ovan från dikten ”En fattig munk från Skara”, för den som inte känner till den vill jag påpeka att den är läsvärd inte minst mot bakgrund av den innehåller många likheter med Luthers moraliska reaktion på kyrkans inre liv i början av 1500-talet. Icke förty var detta ett rejält sidospår som har tillåtits att svälla ut över allt för många rader.

I mytbildningen kring Martin Luther har det ofta framställs som att han skulle ha kommit från en relativt obetydlig bakgrund. Så var inte alls fallet. Luthers far Hans som tidigare hade lyssnat till det, på svenska, något mindre smickrande efternamnet Luder var en relativt förmögen kopparmagnat med delägande i gruvor och smältverk som främsta inkomstkälla.

Martin hade fötts den 10 november (samma dag som er favoritbloggare) 1483 i staden Eisleben i Sacshen i mellersta Tyskland.

Hans far var fast besluten om att hans son skulle få en gedigen utbildning och såg antagligen framför sig hur Martin som jurist skulle kunna få en viktig position som rådgivare till någon av alla de tyska furstarna. Till saken hör alltså, och det har stor betydelse för historiens utgång, att det dåvarande Tyskromerska riket var splittrat i en mängd små furstendömen med självständiga furstar som ständigt bekrigade varandra. De viktigaste av dessa furstar var de så kallade kurfurstarna som var sju till antalet och bestod av tre biskopar för de självständiga biskopsdömena i Mainz, Trier, och Köln, greven av Pfalz vid Rhen (detta fenomen tarvar säkerligen en allt för lång egen förklaring), hertigen av Sachsen, greven av Brandenburg och kungen av Böhmen (alltså nuvarande Tjeckien). Kurfurstarnas befogenhet var att utse vem som skulle ha rätt att titulera sig tyskromersk kejsare.

År 1501 efter att ha grundutbildats i lärdomsskola skrevs Martin in som student vid universitetet i Erfurt (också det i centrala Tyskland). Efter att ha avlagt grundexamen började han, allt enligt sin fars önskemål, att utbilda sig i juridik men han hoppade av till förmån för studier i teologi och filosofi. Bland inspirationskällorna utmärker sig dels Aristoteles och dels William Ockham där den senare kan sägas utgöra någon slags basgestalt i rörelsen mot en allt mer empiristisk uppfattning. Luther skulle utifrån detta komma att ifrågasätta framförallt tron på kyrkofädernas auktoritet till förmån för det enda verkligt sanna, det vill säga Bibeln. Det är svårt för oss att acceptera det idag eftersom Luther och lutheranismen ses som en mer tolerant och liberal trosuppfattning att Luthers utgångspunkt är fundamentalism där Bibeln ska tolkas bokstavligt och där påvar och andra prelaters tolkningar är sekundära.

Luther bestämde sig alltså för att lämna sina juridikstudier och istället bli munk. Han sägs ha förklarat det hela med en specifik menade senare att det var på grund av en viss händelse: I juli 1505 var han på väg tillbaka till universitetet efter att ha varit på besök i föräldrahemmet. Han överraskades av ett oväder och när en blixt slog ner när honom lär han ha ropat: "Hjälp mig Sankta Anna, så ska jag bli munk!” Han såg detta rop som ett heligt löfte som han inte kunde bryta. Han gick således in i augustinklostret i Erfurt som novis något som hans far blev ursinnig över eftersom han ansåg att utbildningen var bortkastad.

Luther gick enligt uppgift in för sitt nya liv som munk med väldigt stor ingivelse, lite för stor ingivelse tydligen. Luthers överordnad menade att mer arbete skulle avleda Luther från överdrivna själviakttagelser och beordrade honom att göra akademisk karriär. År 1507 prästvigdes han och 1508 började han undervisa i teologi vid Wittenbergs universitet. Under vintern 1510–11 fick han chans att tillsammans med en annan munk besöka Rom och förfärades enligt uppgift av det omoraliska livet som präster, kardinaler och biskopar levde. I oktober 1512 blev han slutligen teologie doktor vid just Wittenbergs universitet.

Synen på nåden och frälsningen

Jag är ingen religionshistoriker, jag är egentligen ingen historiker alls utan bara en ytterst intresserad amatör, men jag vill ändå försöka mig på att förklara Luthers tankar utifrån ett rent religiöst perspektiv.

Luthers akademiska verksamhet kom uteslutande att inrikta sig på bibeltolkning. Genom sina studier kom han att uppfatta vissa centrala begrepp framförallt botgöring och rättfärdighet på ett delvis annat sätt än det stipulerades i den katolska traditionen. Luthers uppfattning går i grunden ut på att människan inte uppnår nåd genom att samarbeta mellan gud och människan, vilket ju är själva grundprincipen med hela kyrkans existens, utan endast kan komma till människan genom Guds försorg. Eller annorlunda uttryckt det är bara genom att tro på gud och Jesus som vi kan nå honom. Goda gärningar i kyrkans namn har ingen direkt effekt. För att illustrera det hela lite närmare, och samtidigt visa vilken stor bibelkännare Luther faktiskt var återges här ett litet stycke ur de så kallade Schmalkaldiska artiklarna där Luther 1537 försökte sammanfatta sin religiösa doktrin:

Den första, och huvudsakliga, artikeln är denna: Jesus Kristus vår Gud och Herre, dog för våra synder och uppstod igen ifrån de döda för att ge oss nåd (Romarbrevet 3:24-25). Han endast är Guds lamm, som borttager världens synder (Johannesevangeliet 1:29) och Gud har låtit Honom ta på sig alla våra skulder (Jesaja 53:6). Alla är vi syndare och vi får mottaga nåden utan att själva ha förtjänat den, enbart genom Hans nåd och genom den försoning som uppnåtts genom Kristus, genom hans blod (Romarbrevet 3:23-25). Det är nödvändigt att tro på detta. Detta kan inte på något annat sätt förstås eller begripas eller införlivas. Därmed är det klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss ... Inget i denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt annat går under (Markusevangeliet 13:31).

Frågan om avlaten och brytningen med påven

Avlatsbrev, bilden hämtad från Wikipedia

Särskilt en företeelse som kom att uppta den unge Luthers tankar handla om den så kallade avlaten.

Avlat innebär enligt katolicismen ett efterskänkande av botgöring för begångna synder. Själva syndens förlåtelse ges genom bikten som är ett av de heliga sakramenten däremot anses inte synderna vara ogjorda förrän dessa har sonats genom botgöring. Det här är för övrigt en av många vanliga missuppfattningar kring avlaten att det slarvigt skulle handla om syndernas förlåtelse i allmänhet och inte specifikt om botgöringen men för 1500-talets kristna var denna skillnad självklar. Man brukar prata om ”de timliga straffen” som alltså syftar på att olika synder innebär en mer eller mindre lång vistelse (tid) i den renande skärselden (kuriosa kan sägas att själva förekomsten av skärselden i sig inte är direkt hämtad ur Bibeln utan har sina rötter i Apokryfiska skrifter, alltså texter som inte fördes in i nya testamentet. Själva skärselden som fenomen i den kristna tron brukar tillskrivas Gregorius den store som var påve i slutet av 500-talet).

Avlaten förenades historiskt med mödosam botgöring i form av vallfärd och fasta. Med tiden blev avlaten dock mer och mer institutionaliserad. Exempelvis införde påven Urban III en ny form av avlat genom att ge den till alla som valde att delta i det första korståget (detta ska jag utveckla i en särskild artikel vid något tillfälle). Den utsträcktes även till dem som valde att delta som finansiärer av korståget vilket ger en föraning om vad som komma skulle.

Att skänka pengar till fromma ändamål blev successivt ett sätt att få avlat och insamlingar sköttes av särskilda avlatspredikanter. Under senmedeltiden utvecklades detta till en ren kommersiell försäljning av så kallade avlatsbrev.

Avlatsbreven var ett dokument som med biskopliga vaxsigill intygade att innehavaren hade gjort bot för sina synder. Från början var antagligen breven en slags andrahandsupplåtelser där biskopen lät någon annan, en präst eller munk, överlämna ett bevis på att någon hade fullgjort sin botgöring. Men successivt utvecklades det hela alltså till rent kommersiella produkter.

Steget är aldrig långt mellan det andliga och det världsliga perspektivet och det har bevisligen genom historien alltid varit enkelt att åsidosätta den religiösa doktrinen till förmån för den världsliga förplägnaden.

Särskilt beryktad kom avlatspredikanten och dominikanen Johann Tetzel att bli i Tyskland i början av 1500-talet. Men först ytterligare en liten bakgrundshistoria som handlar om den rådande situationen hos påven i Rom (jag lovar också lovar att jag ska skriva en särskild lite längre text om själva påvedömet någon gång). Det som är viktigt att hålla i åtanke här är att påvedömet förvisso är en religiös maktfaktor men att det också genom sin religiösa makt blir en oerhört viktig världslig makt. Nuvarande Vatikanstaten (som för övrigt garanterades av ingen mindre en Benito Mussolini) var under medeltiden den betydligt större Kyrkostaten. Påvedömet var ett furstendöme som andra med förbindelser med andra furstehus. Ibland var det si och så med påvarnas religiositet och nepotismen var utbredd. Kanoniseringar (helgonförklaringar) och exkommuniceringar (bannlysningar) var företeelser som användes i rent politiska syften. Olika kända furstehus tävlade om att sätta olika släktingar på påvestolen för att komma i åtnjutande av de rikedomar som det innebar. Kort sagt var påvemakten en enda röra av sammanblandningar mellan den höga religiösa moralen och den synnerligen mänskliga världen .

På påvestolen satt vid den här tidpunkten Leo X som är beryktad för sin slösaktighet. Leo X var för övrigt son till Lorenzo il Magnifico Medici. Släkten Medici är berömda för att de under lång tid hade skött påvedömets ekonomiska affärer genom sina bankkontakter och att de med den förmögenhet de fick ihop har byggt upp mycket av det som vi idag kan se i Florence (Jag tror att även Medici traktar en helt egen artikel någon gång i framtiden ty det finns mycket att säga om dessa beryktade mecenater. För den som inte kan vänta rekommenderas boken Medici av den framlidne Göran Hägg). När Leo utsågs till påve vid blott 37 års ålder. Den yngste någonsin på ämbetet lär han ha sagt ”om nu Gud har gett oss påvestolen, så låt oss njuta av den!”. Han kom också att leva precis på det sättet. Genom att omge sig med allt det som kännetecknade vanliga furstar; baler, fester och jakter förslösade han Vatikanens pengar så till den milda grad att han fick lov att börja pantsätta föremål ur skattkammaren för att betala räkningar.

Leo X hade dessutom av sin företrädare Julius II ärvt det grandiosa projektet att bygga den gigantiska Petruskyrkan i Rom. Projektet var kostsamt och för att finansiera det hela gav påven tillstånd till sina biskopar att börja försälja avlatsbrev, vinsten skulle delas mellan biskoparna och påvedömet. Påven använde helt enkelt det affärssnille som hade gjort hans släkt till världens kanske genom tiderna rikaste till att lägga ut finansieringen av hans extravaganta livsstil på entreprenad.

En av de biskopar som åtog sig det tuffa jobbet att sko sig på befolkningens bekostnad var den tidigare nämnda biskopen av Mainz och Magdeburg Albrecht. Han hade stora skulder till påven efter att han hade köpt till sig en dispens att få ha mer än ett biskopsdöme. Närmare bestämt 48000 gulddukater som han har lånat av köpmannen Jakob Fugger som sägs vara rikast i Europa vid tidpunkten. Nu såg han till att anställa en man vid namn Johann Tetzel som avlatspredikant. Tetzel hade redan 1510 dömts till döden för falskspel och för att ha en affär med en gift kvinna så han hade redan ett rykte om att vara skruplerfri. Tetzel metoder att sälja avlatsbreven blev beryktade. Han talade lidelsefullt om vilka plågor som drabbade själarna i skärselden och lockade samtidigt de lyssnande med att de kunde förkorta lidandet för sig själva och sina nyligen avlidna släktingar genom köp av de åtråvärda avlatsbreven.

Tetzels kampanj gick lysnade och hans framfart i centrala Tyskland gav rikligt med pengar till såväl påvens kyrkobygge som till ärkebiskopens skuldsanering. Antalet människor som väljer att hoppa på tåget och tecknar försäkring mot botgöringen efter syndernas förlåtelse vet vi inte men vi kan gissa att det handlar om hundratusentals meningslösa pappersark (jag är inte särskilt religiös av mig) som säljs och delas ut.

De 95 teserna och deras konsekvenser

Luther bränner påvens bulla (tavlan är målad av Karl Aspelin 1885 så den duger absolut inte som källa) bilden hämtad från SO-rummet.se

Kommen så långt igenom vår vandring (en lite friare tolkning av Dantes Gudomliga komedi) brister det helt enkelt för vår unge akademiker i Wittenberg. Hans tålamod rinner över och han börjar författa en avhandling. Omfattningen på denna blir inte fullt så omfattande som dagens avhandlingar. I korthet är det helt enkelt fråga om 95 teser, antaganden, där han strukturerat redogör för varför avlatsbreven som företeelsen inte har stöd i bibeln och således är ett brott mot tron.

Den här avhandlingen skriver han ner och skickar tillsamman med ett brev till den tidigare nämnde ärkebiskopen i Magdeburg och Mainz, Albrekt. I korthet ber han helt enkelt ärkebiskopen att tänka om och göra något åt Tetzlers framfart i riket.

Mycket tyder på att Luther inte hade en tanke på vad hans handling skulle leda till. Han ville endast få till stånd en akademisk diskussion (hur ofta har man inte hört just den klyschan när det gigantiska debattåget börjar gå igång?) om avlaten. Men återigen skulle den religiösa världen och den materiella krocka med ödesdigra politiska konsekvenser som följd.

Biskopen Albrekt i Magdeburg kunde självklart inte undvara de pengar som avlatshandeln inbringade. Han skickade således Luthers teser vidare till påven i Rom och varnade honom för Luthers vilseledande läror. Påven hade dock för stunden betydligt större problem som han var tvungen att fokusera på. Framförallt hotades Europa av det Osmanska riket samtidigt som italienska städer befann sig i uppror. Påven nöjde sig därför med att be tyska Augustinorden att sätta Luther på plats vid sin samling våren 1518.

Det som dock skedde var en kombination av modern teknik och politiska realiteter. När påvens väl order kom till Tyskland i brevform hade redan Luthers teser tryckts, med hjälp av Guthenbergs innovation tryckpressen, och spridits över hela riket.

Flera olika försök till motteser gjordes. Bland annat författade Johan Tetzel, som själv var lärd teolog, 106 egna motargument som dock kom att brännas av Luthers anhängare. Luther själv försökte då stoppa eller i alla fall mildra konsekvenserna av sitt handlande. Han skrev fler texter där han försvarade påven och ännu en gång försökte förklara sin syn på avlatshandeln. Det var dock för sent, den ”akademiska diskussionen” hade avlösts av en hetsig debatt med hån och smädelser vilket piskade upp stämningen allt mer.

Nu kom påven själv att blanda sig i striden. Han skickade kardinaler till Tyskland för att försöka förmå Luther att ta tillbaks sina mest hädiska åsikter. Men det fick ingen effekt, istället skrev Luther fler och nya texter som med tryckpressarnas hjälp kom att nå allt större skaror även inom bonde- och borgarstånden.

Dessutom hamnade texterna i händerna på tyska furstar som såg sin chans att gå i klinch med den mäktiga och rika katolska kyrkan. Den viktigaste av dessa furstar var kurfursten Fredrik III av Sachsen som skulle komma att bli Luthers beskyddare. Påvens diplomatiska försök att få Luther at ändra sig fick inte avsedd effekt, tvärt om trappades stridigheterna upp. Mer militanta lutheranhängare började möta Tetzel med mer eller mindre utåtagerande metoder och till sist flyr han in bakom sin ordens klostermurar och kommer där att dö bara ett par år senare. Luther skickade för övrigt ett förlåtande brev till honom när han fick veta om hans sjukdom där han tydligt förklarade att skulden inte var hans utan påven själv.

När Luther började inse att det inte längre gick att stoppa utvecklingen fick han uppenbarligen ångest och försökte rentvå sig själv genom att skriva direkt till påven: ”Jag kastar mig i gruset”, ”jag erbjuder dig allt som jag har och vad jag är. Oavsett vad du beslutar kommer jag att betrakta din röst som Jesu röst”, skriver Luther. Samtidigt fortsätter han att kritisera avlatshandeln.

Sommaren 1520 skickar påven en varning till Wittenberg där han säger att om man inte fördömer Luthers skrifter kommer han att bli exkommuniceras alltså utesluten ur kyrkan. Resultatet blir att Luther trappar upp sin kritik. Från att bara vara en principiell kritik mot avlatshandeln utvecklar det sig till en kritik om kyrkans och påvens makt i allmänhet, helgondyrkan och påvens monopol på att tolka bibeln. Det hela kulminerade den 10 december 1520 när han brände påvens bulla och sina motståndares skrifter. Brytningen med katolska kyrkan var därmed fulländad i och med att påven formellt 24 dagar senare den 3 januari 1521 exkommunicerade Luther ur den katolska kyrkan.

Mötet i Worms

Nu skrider alltså kurfursten in i handlingen. Fredrik III av Sachsen ger Luther beskydd för att han ska kunna få en chans att rentvå sig själva och förklara sig. I april 1521 inställde sig således Luther i Worms inför en församling av påvliga och tyska delegater. Församlingen hade möjligheten att döma Luther som kättare.

Luther fick en möjlighet att både erkänna sig som författare av de skrifter som spreds i hans namn och att ta avstånd från innehållet i dessa skrifter. Luther avsade sig såklart inget och han förklarades således som kättare av den närvarande tyskromerske kejsaren Karl V. Innan mötet lyckades avgöra Luthers öde flydde han dock och kejsaren förklarade såväl honom som alla hans anhängare för fredlösa.

Luther räddades dock av Fredrik III av Sachsen som gav honom skydd i borgen Wartburg där han kom att leva i hemlighet under ett års tid. Under den här tiden översatta han bland annat nya testamentet till tyska, han fann också argument mot det gamla kravet på celibat som praktiserades inom kyrkan. Luther skulle själv senare komma att leva som gift.

Under Luthers frånvaro hade situationen spårat ur ytterligare hemma i Wittenberg. I Luthers ställe hade mer militanta predikanter trätt fram. Dessa hade förespråkat ett mer militant angreppssätt mot kyrkan vilket vid åtminstone ett tillfälle hade resulterat i rena våldsamheter.

Luther bestämde sig därför för att återvända till Wittenberg våren 1522 och återuppta sina predikningar. Detta skapade lugn i Wittenberg samtidigt som de mer militanta krafterna drog vidare till andra delar av Tyskland. Kejsaren blev således snart upptagen med helt andra och större problem än trilska munkar. Bondeupproren som följde i Luthers namn fördömdes av den samme. Han hade helt enkelt skapat en rörelse som han inte alls hade kontroll över längre.

Sluttankar

Jag väljer inte här att gå vidare in i berättelsen om de bondeuppror som följde och som knappt hundra år senare skulle utgöra grogrunden till det som senare skulle bli känt som det trettioåriga kriget. Luthers kyrkoreformation skulle dels komma att tas över av furstliga krafter som i hans tankar såg en möjlighet till ökad självständighet och makt och dels i de enorma skaror av mer eller mindre livegna bönder som såg ett frihetsbudskap och en möjlighet att även tillförsäkra sig ett mer drägligt liv på jorden.

Men jag vill avslutningsvis ge lite funderingar om hur och varför Luther lyckades där andra hade misslyckats (exempelvis hade den tjeckiske reformatorn Jan Hus som envisades med att predika på tjeckiska dömts till döden och bestigit bålet cirka hundra år tidigare)?

Jag tror att det handlar om ett par saker:

För det första hade vi osedvanligt svaga påvar under perioden. Kyrkan hade under medeltiden stått för den enda riktigt stabila administration som fanns men nu hade det civila samhället börjat komma ikapp och furstestaterna var beredda på att utmana på ett annat sätt. Dessutom befann sig hela katolicismen under attack från osmanerna.

För det andra skedde det hela i Tyskland som var ett splittrat kejsardöme av mer eller mindre självständiga furstendömen där det var svårt att samla en mer massiv motattack dessutom bidrog de sociala förhållandena bland de lägre stånden till att ytterligare spä på den revolutionära spänningen.

För det tredje bidrog uppfinnandet av tryckpressen och i och med det framväxandet av något som kan liknas vid propaganda till att spridandet av såväl teser som motteser gick fort och inte gick att hejda genom upphovsmännens egen försorg. Enkelheten gjorde helt enkelt att överblickbarheten fick stå tillbaka.

Referenser och vidare läsning

Frihet, Jämlikhet, reformation! 500 år med Luther: Per Svensson
Världens Historia nummer 9 2017