Vilka rötter har den skånska självständigheten i historien? Med tanke på att skånskt självstyre länge har varit på tapeten i Sverige är denna en högst aktuell fråga. Skånepartiet är det mest självklara exemplet på denna regionala vilja för självstyre. Partiet som mest är känt för sin rasism och sin partiledare Carl P. Herslows islamofobiska uttalanden vill även att länet ska bli en suverän stat. Skämtsidor som den nu nedlagda ”F**k you im from Skaune”-gruppen på Facebook är också förkroppsligande av denna vilja. Efter att ha bott i Skåne i snart 2 år har jag fått intrycket av att självstyret är en del av den skånska identiteten. Majoriteten av skåningar vill självklart inte att Skåne ska vara ett eget land, men det faktum att en del vill detta är högst intressant. Som infödd bohusläning förstår jag den starka känslan av lokalpatriotism. Dock tar den sig där formen av kärlek till kräftor, räkor och skärgården, inte som Bohuslänspartiet. För att fullt förstå autonomins roll i den skånska identiteten har jag återvänt till min kandidatuppsats i historia, vars resultat är mycket relevanta här.
När Skåne blev del av Sverige i februari 1658 var det en enorm vinst för den stigande svenska stormakten, lett av Karl X Gustav. Bördiga fält, rika städer, och närheten till kontinenten betydde mycket för ekonomin och statusen som Nordeuropas starkaste stat. Efter att nästan ha sjabblat bort länet under nästa krig med Danmark, vilket varade mellan augusti 1658 och maj 1660, samt att Karl X dog under tiden gav svenska staten insikten att det kanske var dags att integrera länet på riktigt. År 1662 skickades svenska tjänstemän ner och påbörjade processen med att vrida Skåne från Köpenhamn till Stockholm.
Redan från början var detta en knackig process eftersom staten Sverige mötte en enad front, den skånska adeln. Adelsståndet i Skåne var rikt och mäktigt som följd av att de ägde uppåt 90% av marken, vilka de arrenderade ut till bönderna. Detta gav även den skånska adeln politisk makt eftersom de, utöver sitt egna samhällsstånd, talade för frälsebönderna. Därför är det mycket förståeligt, efter djupdykningen i adelskommissionen och Malmö Recess från september 1662, att den skånska adeln är mycket kritisk mot sin nya stat. I Danmark hade adelsmännens autonomi varit självklar, men det var det inte i Sverige.
Självklarheten i Danmark beror på adelsväldet vilket präglade Nordens sydligaste rike. Ett adelsvälde innebär att adeln hade enorma privilegier vilket hämmade kungens makt. Våra historiska rivaler hade alltid ägt de bördigaste jordarna, de största städerna och en direkt kontakt med kontinenten. Danska grödor flödade ned till Västeuropas kungadömen och mättade munnar från Amsterdam till Madrid. Så var fallet ända sedan medeltiden, rikedomen låg i jorden och ägandet av mark startade ekonomiska imperium. Därför höll sig adeln kvar vid sina jordar, köpte mer och sökte konstant efter att köpa upp fler bönders jordar för att arrendera (hyra) ut de till andra bönder. Dock finns det här en stor skillnad mellan dansk och svensk ekonomi under 1600-talet. Handelns ökande betydelse i Västeuropa gav städer en upphöjd position. Borgares och handelsmäns skepp och karavaner myllrade som myror runt myrstackarna Paris, London, Antwerpen och Brugges. Även Stockholm får ta del av detta, och Köpenhamn likaså. Pengarna samlades där, och gulds omisskännliga doft lockar till sig investerare.
Städernas överflöd drog till sig feodalsamhällets adelsmän, vilka redan ägde redigt med kapital, som skulle investera i handeln. Den traditionella eliten i Västeuropa flyttade sig från sina gårdar och slott på landet till pampiga hus i staden. Från bönderna som arrenderade jord av adeln skulle det nu krävas pengar till investering istället för grödor att ätas. Men i Östeuropa kom inte denna förändring. Polen-Litauen är ett praktexempel, men även i Danmark var bördig jord fortfarande utgångspunkten för att tjäna storkovan. Adeln tog arrendet i natura (betalning i t.ex. grödor, lin eller timmer) för att sedan sälja det till handelsmän som förde det västerut. Maten kom alltså nu via danska, engelska och tyska skepp vilka lastade av östeuropeiska bönders vete i västeuropeiska hamnar.
”Men Viktor.”, tänker ni nu, ”Om jag ville ha en crash course i övergången från europeisk natura-ekonomi till en penga-ekonomi hade jag sökt på det på Youtube. Varför är detta på något sätt viktigt för formandet av skånsk identitet?” Jo du min käre läsare, det är nämligen en av de mest centrala anledningarna till varför adeln i Danmark var så förbannat stark jämfört med den svenska. Svensk jord är inte direkt känd för sin bördighet och därmed låg inte det i den svenska adelns intresse att expandera sin mark. Sverige följde alltså den västeuropeiska utvecklingen medan Danmark följde den östeuropeiska. Adelsväldet i Skåne är byggt på att ägandet av jord genererar pengar. Med pengar kommer makt, och de med makt söker än mer pengar. Makt föder också en ovilja att förlora den, vare sig mot bönder eller mot utländska kungar. Med detta hoppas jag att ni förstår den skånska adelns skepsis gentemot den svenska kronan.
Skepticismen visar sig dock vara obefogad då Skåne ges stor autonomi. Detta i form av att svenska tjänstemän ska ha minimalt inflytande i länet, att svensk tull ska ersätta dansk tull och att den danska kulturen och lagarna ska lämnas ifred. Staten är, jämfört t.ex. med fallet Bohuslän, extremt tillmötesgående med Skåne. Adelsmännen behöver inte ens närvara vid svenska riksdagen, ett privilegium som inga andra av det svenska frälset hade. En av huvudanledningarna till detta är den inbitna skånska adeln, men inte bara. Adeln är trots allt en minoritet som äger majoriteten, men även bönderna och prästerna har betydelse. Frälsebönderna för fram sina klagomål via sina hyrestagare (adeln) och dessa handlar mestadels om skattebesvär samt de svenska fogdarna. Ett speciellt humoristiskt klagomål handlar om att fogdarna utnyttjar privilegiet att begära skjuts av bönder. Egentligen ska detta vara för statliga ärenden, men i äkta svensk anda drar fogdarna till närmaste krog istället. Detta ska få ett slut menar bönderna, vilket det prompt gör. Borgarna och hantverkarna, Skånes stadsbor, får också smaka den svenska givmildheten i form av ekonomiskt stöd. Traditionella handelsprivilegier upprätthålls och den gamla danska tullen är oförändrad förutom att den sköts av svenska tjänstemän.
Beslut angående de skånska prästerna visar på att de ska inkorporeras där det går med sina svenska kollegor, men utan att radera den existerande kulturen. Danska kyrkolagar, traditioner ska upprätthållas för att det har stor betydelse för skåningarna. Kulturen är en viktig punkt att trycka på, för här var de svenska tjänstemännen noga med att inte stöta sig med det nyvunna länet. Dessutom är syftet inte att försvenska Skåne då idén om vad som är svenskt inte finns. Den tidigmoderna staten vill inte skapa en homogen nationalstat, utan få invånarnas lojalitet. På så vis blir den första fasen av Skånes integration en kompromiss för att få den skånska eliten att vilja ingå i Sverige. Inte en brutal försvenskning där ekonomin och kulturen ska bli svenskt i varje aspekt, vilket är en relativt ny förståelse för historieforskningen.
Vad som mer ger stöd till tesen om att försvenskning inte låg på agendan var tillåtelsen att ha två kungar. Det var mer regel än undantag att de danska adelssläkterna hade gods på båda sidor av Öresund. Lojalitet till kungen i riket/riken där man ägde gods var dock regel. I en nationalstat hade detta inte tillåtits. Resonemanget hos nationalstaten är att om man är medborgare i en stat, ska man vara den och bara den staten trogen. Tesen om försvenskning bygger även på detta, men i fallet Skåne ser man resonemanget den tidigmoderna staten har. Adeln kan dela sin lojalitet så länge de betalar sin skatt till kungen/förmyndarregeringen. De adelsmän som kan betala till både den svenska och danska kungen behåller sina gods, men de som inte har råd får välja. Vanligast var att de som hade fler gods i Danmark flyttade dit och vice versa för Skåne. Lojalitet bygger inte på nationalitet, utan har sin utgångspunkt i ekonomin.
Motstridigheten vilken den skånska adeln hade gentemot att ingå i Sverige möttes alltså med generositet och en vilja att behaga. Det viktiga med den inledande integrationen är att visa länets elit att deras nya överherre är en givmild en. En samexistens mellan kronan och adeln är målet, ett partnerskap där båda parter ska gynnas. De andra ständerna möter en generositet vilket bryter med den allmänna uppfattningen om den historiska svenska staten. Fallet med Skånes integration är ett bevis på hur den svenska staten var mån att behålla existerande maktförhållanden i nya län, att gamla eliten fick styra. Allt för att få lojaliteten hos nyvunna områden. Harald Gustafsson, historieprofessor vid Historiska institutionen, kallar den stat som den svenska stormakten var en konglomeratstat. Han beskriver denna stat som en där olika förhållanden gäller med olika politiska eliter i olika områden. Riket blir ett lapptäcke där statens tjänstemän måste förhålla sig till olika lagar, kulturer och språk. Viljan att behaga är alltså inget tecken på att svenska staten är svag, den är ett tecken på att den är smart.
Självstyrets del i den skånska identiteten tillfredsställs under sin första tid i Sverige, men detta kan också vara anledningen till dess styrka. Speciellt när den brutalt rycks bort. För Skånes ständer betydde de första femton åren från 1660 generellt ingen större förändring. Samma lagar och kultur gällde, adeln kunde behålla sina gårdar i Danmark och Sverige och de hade nästan inget med Sverige att göra. Detta bröts år 1675, när Skånska kriget påbörjades. Ärkerivalen Danmark var åter på krigsstigen. Kriget var ett ovanligt blodigt och förödande krig för Sverige, främst för att det spelades på hemmaplan. Stormakten var mycket ovan vid att bli invaderad och att känna av krigets hemskheter. Karl XI, med bara tre år som kung bakom sig, förväntades nu slå tillbaka danskarna och bevara Skåne. De femton år av fred och skånskt självstyre var nu slut.
 |
| Slaget vid Lund 1676 (målning av Johan Philip Lemke) |
Krig gör alla involverade paranoida, inte minst de som leder. De skånska adelsmännen fick känna på detta mest av alla. Kommissionernas och Malmö Recess löften från 1662 om självstyre och tillåtelserna att ha två kungar blåstes nu bort av krigets brutala verklighet. Kungen, förkroppsligandet av den svenska staten, krävde nu absolut lojalitet för att inte bli huggen i ryggen. Rykten om adelsmän som stöttade den danska invasionen togs på grövsta allvar och de som ansågs vara skyldiga avrättades eller straffades hårt. Nu fanns inte längre en möjlighet för två kungar och detta drabbade även autonomin. Krig är en enkel genväg för att ge staten en starkare makt i ett område med ”beskydd” som ursäkt. Svenska tjänstemän fick högre handlingsutrymme när de inte längre behövde ta hänsyn till danska lagar och den makt det gav frälset. Skånes identitet får här ta en rejäl smäll eftersom självstyret sveps bort från dem.
En tanke som man kan leka med är om självständigheten hade haft en sån djupt förankrad rot om det inte var för Skånska kriget. Låt oss för en sekund säga att Danmark inte anfaller, eller att kriget utspelar sig någon annanstans än i Skåne, vad hade hänt? En möjlig händelse hade varit att länet blivit lämnat ifred, fått ha sina lagar och kultur samt att status quo behållits mellan adeln och svenska staten. Till slut kanske länet sett fördelar med att låta staten ta över mer och mer av administrationen. De hade kanske sett ekonomisk vinst i att lämna över tyglarna. Men något troligt är också att länet tagit sin chans att bryta med Sverige vid bästa tidpunkt. Om historien fått ha sin gång (förutom Skånska kriget då) hade en sådan möjlighet kommit 1720, när Sverige förlorade Stora Nordiska Kriget. Makteliten i länet söker efter fördelar och en stat som förlorar har få fördelar. Nedbrytandet av autonomin i Skånska kriget var kanske avgörande för att adelsmännen inte skulle bryta med Sverige och gå över till Danmark. Dock finns det alltför många faktorer än vad jag får plats med som kan bevisa denna alternativa historieskrivning fel, så jag lämnar denna vidare till er fantasi.
Vad är då poängen med att ha visat att Skåne lämnades orört under sin första svenska tid? Det är dels för att peta hål på tron om att länet från början behandlats dåligt, men det är också för att visa hur djupt rötterna sträcker sig. Skånes identitet är olik för många andra svenska just på grund av att den fjärmar sig från Sverige. Självstyret kan här vara av stor betydelse då den först gavs för att sedan brutalt slitas bort. En gåva som tas tillbaka skapar ett agg som inte lätt försvinner. Agget mot Sverige må ha ebbat bort med tiden, men Skånepartiet visar att den inte glömts bort.
Gästbloggare:
Viktor Wallén
Fil. kand i Historia vid Lunds universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar