Den lurande döden på världens tak

Mount Everest 8848 meter högt

Idag, den 29 maj, är det exakt 65 år sedan som människor för första gången med säkerhet stod på toppen av världens högsta berg Mount Everest. Klättrarna hette Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay, men mer om dem längre ner. Denna historiska händelse firar vi med en liten text som handlar om våghalsiga individer och om naturens ibland skoningslösa krafter.

Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till höjder. Jag har alltid tyckt om att klättra upp i byggnader, träd och på berg för att titta på utsikten. Samtidigt är jag höjdrädd och lider av viss svindel. Jag när någonstans långt inom mig en dröm om att någon gång klättra upp och stå på världens högsta berg. Jag antar dock att det aldrig kommer att bli verklighet. Soffäventyrare av min typ gör bäst i att hålla sig på marken eftersom klättringen upp till den här toppen mycket väl kan bli det sista man gör i livet.

Upptäckten och mätningen av Mount Everest

När det brittiska imperiet 1808 grundade Great Trigonometric Survey of India, för att kartlägga den indiska halvön och Himalaya, lades grunden till att hitta Mount Everest. Man startade i södra Indien och förflyttade sig successivt norrut, i takt med att mätningarna blev klara. Arbetet var mödosamt och tog lång tid. För att kunna mäta höjder så exakt som möjligt använde man på den tiden 500 kilo tunga så kallade teodoliter (som det krävdes 12 män för att kunna förflytta). Mätningarna av den gigantiska kontinenten kom under 1830-talet fram till Himalayas utlöpare, men flera förfrågningar från lantmätarna om att få komma in i Nepal blev avslagna. 1847 började man trots det att göra detaljerade observationer av bergen i Himalaya.

I november 1847 gjorde generaldirektören för det indiska lantmäteriet Andrew Waugh, ett antal observationer i östra Himalaya. Vid den tiden ansågs berget Kangchenjunga vara världens högsta berg. Men Waugh noterade ett högt berg som låg bortom Kangchenjunga. Waugh skulle senare skriva att observationerna indikerade att berget var högre än Kangchenjunga, men med tanke på det stora avståndet skulle det behövas mätningar från ett mindre avstånd för att kunna bekräfta det. Följande år 1848 skickade Waugh en tjänsteman för att göra en närmare observation men vädret omöjliggjorde detta.

1849 sändes James Nicolson till området. Nicolson kunde göra drygt 30 observationer på olika avstånd från berget. När Nicolson senare gjorde de matematiska beräkningarna kom han fram till en medelhöjd i sina observationer på 9 200 meter. Han tog dock inte hänsyn till ljusbrytningen, som förvanskar höjden. Beräkningarna indikerade dock med stor säkerhet att berget var högre än Kangchenjunga. Nicolson ådrog sig dock malaria och tvingades återvända hem utan att göra klart sina beräkningar.

Under 1852 blev den indisk-bengaliske matematikern och lantmätaren Radhanath Sikdar den första att identifiera det nyupptäckta berget som världens högsta, genom att använda trigonometriska beräkningar baserade på Nicolsons mätningar. Ett officiellt kungörande blev dock fördröjt flera år eftersom beräkningarna kontrollerades flera gånger. Waugh började arbeta med Nicolsons data under 1854 och ägnade, tillsammans med sin personal, nästan två år åt beräkningar som inkluderade problemet med ljusbrytning, barometertryck och temperatur över de långa avstånd som förekom vid mätningarna. I mars 1856 kungjorde han till slut sina resultat i ett brev till sin ställföreträdare. Kangchenjunga (som alltså tidigare ansetts varit världens högsta berg) uppmättes till 28 156 fot (8 582 meter över havet), medan det nya berget som bara hade fått benämningen Peak XV uppmättes till 29 002 fot (8 839,8 meter över havet). I själva verket hade Peak XV blivit uppmätt till exakt 29 000 fot (8 839,2 meter), men offentligt blivit angivet till 29 002 fot högt (8 839,8 meter). Det godtyckliga tillägget på två fot (61 centimeter) sägs ha lagts till för att man inte skulle få uppfattningen att man hade avrundat till närmaste tusental. 

Höjden 8 848 meter över havet, som oftast anges idag, kommer från en indisk undersökning från 1955, vilken gjordes närmare berget än de brittiska mätningarna. Denna höjd bekräftades senare av en kinesisk undersökning 1975. I båda dessa undersökningar mätte man höjden inklusive den snöhätta som finns på toppen.

I maj 1999 utförde en amerikansk forskargrupp, ledd av Bradford Washburn, en mätning med hjälp av GPS som visade att själva berget är 8 850 meter högt (med en snöhätta med en tjocklek av en meter).

Den 9 oktober 2005 tillkännagav Kina, efter månader av mätningar och beräkningar, att Mount Everests höjd är 8 844,43 meter över havet med en säkerhet av ±0,21 meter. De anser att detta är den mest noggranna och precisa mätningen hittills. Denna höjd är mätt till själva bergets höjd och inte med snöhättans höjd inräknat. Snöhättans höjd beräknades till 3,5 meter, vilket får bergets höjd att stämma till de gamla mätningarna på 8 848 meter över havet. Snöhättans tjocklek varierar över tiden, vilket gör att dess tjocklek är omöjlig att fastställa exakt.

Namnet
Med höjden fastställd skulle berget namnges. Den brittiska policyn för karteringen av Indien var att inhemska namn skulle bevaras så långt det var möjligt. Andra exempel bland berg i Himalaya är tidigare nämnda Kangchenjunga och berget Dhaulagiri. Men i fallet med Mount Everest menade Waugh att man inte kunde hitta något utbrett lokalt namn. Försöken att hitta ett namn hämmades av att både Nepal och Tibet var stängda för utlänningar på den tiden. Många lokala namn fanns men Waugh hävdade att det skulle bli svårt att välja ett namn bland dessa. Slutligen tog han beslutet att berget skulle namnges efter hans föregångare på posten som generaldirektör över landuppmätningen av Indien, George Everest. Waugh skrev såhär:

Jag blev lärd av min respekterade chef och tidigare innehavare av posten, överste Sir George Everest, att tilldela geografiska objekt deras sanna lokala eller inhemska namn. Men detta berg, troligen världens högsta, har inte något lokalt namn vad vi kan finna. Dess lokala benämning, om den har något, kan inte bli fastställd innan vi tillåts komma in i Nepal. Under tiden åligger privilegiet, liksom plikten, på mig att tilldela... ett namn varigenom berget kommer att bli känt bland medborgare och geografer och bli ett gängse ord bland civiliserade nationer.

George Everest själv motsatte sig namnet som Waugh föreslog. Han förklarade 1857 för Royal Geographical Society att namnet Everest inte skulle kunna skrivas i Hindi eller uttalas av de infödda i Indien. Waughs föreslagna namn blev trots motsättningarna officiellt antaget 1865.

I Nepal kallas berget Sagarmāthā (सगरमाथा, sanskrit, "Himmelens huvud"). På tibetanska heter det Jo-mo glang-ma ri (tibetansk skrift: ཇོ་མོ་གླང་མ; Wylie:Jo mo klungs ma) ("Universums moder"), vilket har givit berget dess kinesiska namn: 珠穆朗瑪峰 (pinyin: Zhūmùlǎngmǎfēng). Även namnet Chomolungma brukar anges i Tibet.

Vägen till berget 

Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet var intresset för att bestiga Mount Everest inte särskilt stor. Det fanns på den tiden andra intressantare platser att ”erövra” framförallt poolerna och det inre av de stora koloniserade kontinenterna. Efter att Nordpolen 1909 hade erövrats av Robert Edwin Peary och sydpolen 1911 av Roald Amundsen ökade intresset. Dock förblev både Nepals och Kinas gränser stängda för utlänningar.

Under 1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband, för att tvinga landet att öppna sina gränser och bevilja ett (för britterna) förmånligt handelsavtal. Detta medförde också att vägen till att börja bestiga Mount Everest öppnades för olika expeditioner.

1920 lyckades den brittiske tibetologen Charles Bell få tillstånd av den dåvarande tibetanska regeringen att göra en expedition i landet.

Lite om berget, bergsklättring och vägarna upp till toppen

Mount Everest med de olika lederna till toppen utmärkta

Mount Everest har bestigits via 18 olika leder eller kombinationer av leder. Berget har dock två huvudleder, southeast ridge i Nepal och northeast ridge i Tibet, Kina. Av de två huvudlederna är Southeast ridge tekniskt sett mer lättbestigen, och är den mest använda. Det var denna led som Edmund Hillary och Tenzing Norgay använde när de besteg berget 1953. 

South East Ridge/South Col (Sydostkammen/Sydpasset) Den mest använda leden, vilken går från den nepalesiska sidan via Khumbu-isfallet och sedan vidare upp i Stillhetens dal (Western Cwm) och via den mycket isiga och farliga Lhotse-väggen. Det sista lägret är läger 4 på South Col (7 906 meter över havet), där det återstår 8-14 timmars klättring till toppen. Leden användes av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953. 

North East Ridge/North Col (Nordostkammen/Nordpasset) 

De flesta som klättrar från nordsidan väljer North East Ridge/North Col, den idag mest använda leden på berget. Den användes 1960 berget första gången bestegs från nordsidan. Baslägret ligger på Rongbukglaciären på den tibetanska högplatån och går att nå med jeep. Sedan får man vandra i moränlandskapet fram till bergets fot för att sedan klättra upp till North Col och därefter upp på North East Ridge där läger 4 finns på 8 300 meter över havet. Därifrån görs attackerna mot toppen. Många föredrar idag nordsidan då den är enklare att nå och därmed billigare att klättra på. 

Fantasy ridges övre delar

Fantasy Ridge (Fantasikammen) Georg Mallory upptäckte redan på 20-talet en ännu idag obestigen led upp till toppen som han döpte till Fantasy Ridge eftersom man endast i fantasin kunde bestiga berget via den leden. Många expeditioner har genom åren försökt nå toppen via Fantasy Ridge men misslyckats. Leden är en bergsrygg som går från östsidan av berget upp på North East Ridge. 

South West Face (Sydvästväggen) 

En av bergets svåraste leder. Leden startar i baslägret för standardleden via South East Ridge men tar av i Stillhetens dal (Western Cwm) för att sedan gå in på South West Face. 1969 inleddes kampen om South West Face som skulle avslutas först sex år senare. Leden erbjöd extrem klättring på extrem höjd. Problemet skulle visa sig vara att ta sig förbi det så kallade "rock band" på cirka 8 700 meters höjd. 1975 fann en expedition vägen förbi det hindret och nådde toppen. 15 klättrare har nått toppen via leden och fyra klättrare har omkommit. 

Hornbein Couloir/Super Couloir/Japanese Couloir 

En led som går rätt uppför Nordväggen som är mycket oförutsägbar. Leden är uppkallad efter Tom Hornbein som 1963 under en amerikansk expedition vek av från West Ridge och klättrade på Nordväggen upp till toppen. Den led som idag kallas Hornbein Couloir/Super Couloir startar på Rongbukglaciären för att sedan ansluta till Nordväggen och sedan leda upp till Hornbein Couloir. Den led som idag används klättrades 1980 av japaner vilka gav leden namnet Japanese Couloir. Leden som är en kombination av Japanese Couloir och Hornbein Couloir kallas numera oftast Super Couloir. Totalt har sju klättrare nått toppen via leden och fyra klättrare har omkommit vilket gör den till den statistiskt sett dödligaste av vägarna upp mot toppen.

Bergsklättringens faror Det är mycket farligt att klättra på Mount Everest på grund av risker för bland annat fall, laviner, fallande sten, höjdsjuka och förfrysning. Det är mycket svårt och riskabelt att genomföra räddningsaktioner för de som är skadade och inte kan ta sig ner för egen maskin. Eftersom förhållandena på berget är svåra lämnas döda oftast kvar då det är svårt att få ner liken. Detta gör att man längs de vanligaste lederna kan se döda kroppar. 

Dödszonen 

Även om villkoren att klassificera ett område som en dödszon tillämpas på Mount Everest (höjder högre än 8 000 meter över havet), är det märkbart svårare för en klättrare att överleva vid dödszonen på Mount Everest. Temperaturerna kan sjunka till mycket låga nivåer, vilket leder till förfrysning av vilken kroppsdel som helst som blottas för luften. Eftersom temperaturerna är så låga, är snön väl fryst i vissa områden och halka och fall kan leda till dödsfall. Höga vindar på dessa höjder på Everest är även dessa potentiella hot mot klättrare. Det atmosfäriska trycket på toppen av Everest är ungefär en tredjedel av havsnivåns tryck, vilket betyder att det finns ungefär en tredjedel så mycket syre tillgängligt för andning som vid havsnivån. 

Bristen på syre, utmattning, extrem kyla och klättringens faror bidrar alla till dödssiffran. En person som är så skadad att han inte kan gå själv har allvarliga problem eftersom det oftast är extremt riskabelt att pröva att bära en person ner, och allmänt orealistiskt att använda en helikopter. 

Människor som dör under klättringen lämnas vanligtvis kvar. Omkring 150 kroppar har aldrig återfunnits. Det är inte ovanligt att hitta lik nära de vanliga klättringslederna.

Rob Halls kropp på Mount Everest, mer om honom längre ner under rubriken Katastrofen 1996. bilden hämtad från pintrest.se

Vägen till toppen, tidiga expeditioner 

Den första brittiska expeditionen, under ledning av överste Charles Howard-Bury och klättringsledare Harold Raeburnvar, nådde 1921 berget från den tibetanska sidan. Expeditionen bestod, vid sidan av ledarna, av bergsklättrarna George Mallory, Brian Donahue, Guy Bullock och Edward Oliver Wheeler. Expeditionens huvudsakliga uppgift var att kartlägga och rekognosera om det fanns någon möjlig led upp till toppen från nordsidan. De fann vägen till North Col, som senare kom att bli standardleden på nordsidan, och nådde 7 066 meters höjd. 

Den andra brittiska expeditionen kom 1922 till berget, under ledning av general Charles Granville Bruce och klättringsledare överstelöjtnant Edward Lisle Strutt. I gruppen fanns också bland annat George Mallory (som återvände till berget för att göra ett försök att bestiga det) med. Den 22 maj klättrade gruppen upp till 8 170 meters höjd på North East Ridge innan de tvingades vända. Dagen efter, den 23 maj, nådde George Finch och Geoffrey Bruce 8 321 meter över havet. Deras toppförsök var det första med hjälp av syrgas. Den 7 juni ledde George Mallory ett tredje toppförsök. Under klättringen omkom sju sherpor. Dessa blev de första rapporterade och dokumenterade dödsfallen på Mount Everest. Eftersom detta är första gången i den här texten som sherpas dyker up förutsätter detta en liten utvikning.

En liten utvikning om sherpas

Sherpas är alltså namnet på en etnisk grupp som är nära besläktad med tibetanerna. Sherpas lever framför allt i Nepal på hög höjd. Termen används också felaktigt för att syfta på lokalbefolkning som vanligtvis är anställda som bärare eller guider åt klättringsexpeditioner i Himalaya. En sherpa behöver alltså inte vara medlem av den etniska gruppen sherpa även om många är det. Många klättrare vill inte erkänna hur stor hjälp de har av sherpas på sin väg mot toppen av Mount Everest. Ofta bär de dock upp all packning, förbereder lägren, lägger ut nya syrgasflaskor och i vissa fall bär eller drar upp dem mot själva toppen.

Mallory, som alltså varit med i de båda brittiska expeditionerna till Mount Everest, fick 1923 en fråga av en journalist. Svaret har blivit klassiskt: Varför vill du bestiga Mount Everest? (Why did you want to climb Mount Everest?) varpå Mallory svarade: För att berget är där. (Because it is there.) 

Den tredje brittiska expeditionen genomfördes 1924 under ledning av Edward Norton. Det första toppförsöket, som gjordes av Mallory och Bruce, blev avbrutet när väderförhållandena förhindrade upprättandet av ett sjätte läger nära toppen. Nästa försök gjordes av Norton och Somervell som klättrade utan syrgas i perfekt väder. Somervell tvingades avbryta toppförsöket medan Norton lyckades nå 8 558 meter över havet. Den 8 juni gjorde Mallory och Andrew Irvine ett försök att nå toppen via North Col/North Ridge/Northeast Ridge, ett försök som de aldrig återvände från. 

Den 1 maj 1999 hittade Mallory and Irvine Research Expedition Mallorys kropp på Mount Everests norra sida. Än idag fortsätter diskussionerna om Mallory och Irvine möjligen kan ha nått toppen.

Nådde Andrew Irvine till väster och George Mallory till höger toppen av Mount Everest redan 1924? Bilden hämtad från www.johndburns.com

Schweiziska expeditionen 1952 

Under våren 1952 blev en schweizisk klättringsgrupp, ledd av Edouard Wyss-Dunant, beviljad att bestiga berget från Nepal. Expeditionen etablerade en ny led via Khumbuglaciären och kom till South Col, 7 986 meter över havet. Raymond Lambert och sherpan Tenzing Norgay nådde en höjd av cirka 8 595 meter över havet på southeast ridge, och satte därmed ett nytt höjdrekord. Tenzings erfarenheter av denna expedition skulle senare bli användbar när han anlitades för att bli en del av den brittiska expeditionen 1953.

Hillary och Norgay, bilden hämtad från svenska wikipedia

Brittiska expeditionen 1953 - Hillary och Norgay

Den nionde brittiska expeditionen till Mount Everest, ledd av överste John Hunt, nådde 1953 Nepals sida av berget. Hunt hade valt ut två klättringspar till att försöka nå toppen. Det första klättringsparet (bestående av Charles Evans och Tom Bourdillon) nådde den 26 maj, efter svår klättring i nästan stormvindar, Sydtoppen (8 770 meter över havet) innan de tvingades vända på grund av utmattning och att syrgasen höll på att ta slut. 

Den 28 maj sattes ett tält upp på 8 510 meters höjd av fem personer, av dessa ingick även det andra klättringsparet bestående av nyzeeländaren Edmund Hillary och Tenzing Norgay. Hillary och Norgay stannar kvar under natten medan de andra tre återvände ner till lägre liggande baser. 

Den följande morgonen den 29 maj, klockan 6:30, gav sig Hillary och Norgay iväg. De två nådde klockan nio på förmiddagen sydtoppen. Runt klockan tio kom de fram till den sista problematiska biten av klättringen, en cirka 12 meter hög nästan vertikal bergvägg, nuförtiden kallad Hillary Step, cirka 8 760 meter över havet. Klockan 11:30 kom de till slut fram till Mount Everest huvudtopp, 8 848 meter över havet. Totalt stannade de på toppen under en kvart, innan de återvände neråt. 

Nyheten om expeditionens framgång nådde London på morgonen den 2 juni, samma dag som Elizabeth II kröntes till drottning. Tillbaka i Katmandu ett par dagar senare upptäckte Hunt (engelsman) och Hillary (som undersåte av Elizabeth, genom hennes roll som statschef över Nya Zeeland) att de hade blivit adlade in i Brittiska Imperieorden. 

Första bestigningen utan hjälp av syrgas 

Reinhold Messner (Italien) och Peter Habeler (Österrike) blev den 8 maj 1978 de första att bestiga Mount Everest utan syrgas, genom sin bestigning via southeast ridge. 

Den 20 augusti 1980 gjorde samme Messner den första solobestigningen av Mount Everest, utan syrgas eller hjälp, på en delvis ny led på nordsidan. Han klättrade under tre dagar helt ensam från sitt basläger, som ligger 6 500 meter över havet. 

Katastrofen 1996 Under klättringssäsongen dog 15 personer när de försökte ta sig ner från toppen. Detta gör året till det med flest dödsfall på Mount Everest hittills. Bakgrunden till händelserna är att klättringarna på berget succesivt hade öppnats upp även för amatörklättrare som kunde köpa platser med erfarna klättringsledare som hjälp och stöd.

Åtta av dödsfallen inträffade den 10 maj. Under dagen var det trångt på lederna upp mot toppen och flera grupper kommit fram till toppen så sent som klockan fyra på eftermiddagen vilket är betydligt senare än lämpligt. När en kraftig storm tog vid blev nerstigningen mycket svår. På grund av mörkret och snöovädret gick många av klättrarna vilse. Bland de som dog fanns expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer. Många av de som överlevde fick svåra förfrysningsskador. Katastrofen fick stor uppmärksamhet och skapade frågor om kommersialiseringen av Mount Everest. Det hela har filmatiserats i regi av Baltasar Kormákur 2015. 

Olympiska elden 

Kina har byggt en 130 kilometer lång grusväg från staden Tingri till baslägret, allt för att öka antalet klättrare från bergets nordsida. Det kommer att bli den högst belägna asfalterade vägen i världen. Kina lät den olympiska fackelstafetten gå över Mount Everest inför de olympiska sommarspelen 2008 i Peking. En grupp av 36 fackelbärande kinesiska klättrare besteg den 8 maj berget för att ta OS-facklan till toppen.

Olika rekord 

• Den första kvinnan att bestiga Mount Everest var den japanska bergsbestigaren Junko Tabei, som besteg berget den 16 maj 1975.
• Den yngsta personen som bestigit Mount Everest är Jordan Romero, som var 13 år gammal när han besteg berget. 
• Apa Sherpa har rekordet i flest antal bestigningar av Mount Everest med sina 20 bestigningar (maj 2010). 
• Den snabbaste bestigningen av southeast ridge med syrgas gjordes av nepalesen Pemba Dorjie Sherpa 2004, som behövde 8 timmar och 10 minuter för den 17 kilometer långa leden. 
• Den första att ta sig ner från Mount Everests topp non-stop med hjälp av skidor var Davo Karnicar den 7 oktober 2000. Han åkte ner på sydsidan och tog sig till baslägret utan att ta av sig skidorna en enda gång. 
• Den äldsta klättraren att nå Mount Everests topp är japanen Yuichiro Miura som nådde toppen den 23 maj 2013 vid en ålder av 80 år och 223 dagar.

Referenser och vidare läsning
Himmel över Everest, David Lagercrantz
High Adventure, Edmund Hillary

Ett stort lidande föll över oss, om 30-åriga kriget (del 1)

Defenestrationen i Prag 1618 (ett berömt, sentida, kopparstick)

Vilém Slavata störtade mot döden! Hans fina hatt som han dagen till ära hade prytt med rosor och diamanter hade han råkat tappa i tumultet nyss när han för en stund hade lyckats gripa tag i fönsterbrädan innan de mordlystna adelsmännen hade slagit honom på handen med hans egen dolk. På sin väg ned slog han först emot ytterligare en fönsterbräda i sten och därefter en klippa innan han svårt skadad och med blod i munnen rullade ner mot vallgraven där hans kamrat Jaroslav Bořitas redan låg halv omtöcknad. En stund senare kastades även deras sekreterare Philipp Fabricius ut genom det öppna fönstret. Det är den 23 maj 1618 och platsen är Prag i Böhmen, nuvarande Tjeckien.

De här makabra händelserna skulle senare komma att definieras som den tändande gnistan på en av de längsta, blodigaste och mest uppslitande konflikterna i Europas historia, nämligen det 30-åriga kriget.

Den här texten blir den första av tre och kommer att handla om krigets bakgrund och orsaker. Nästa del handlar om den första halvan av kriget där det fortfarande fanns något som kunde liknas vid logik i de olika drabbningarna och trupprörelserna. Den sista delen handlar om de sista vansinniga åren och krigets följder.

Den europeiska spelplanen och vägen till krig

Ett splittrat Tyskland

Ta en titt på den här kartan, den förklarar mycket av de skeenden som den här texten ska handla om.

Europa under 30-åriga kriget 

Före mitten av 1200-talet hade de tyskromerska kejsarna varit Europas starkaste och mäktigaste män. Men när huset Hohenstaufer föll samman hade rivaliteten mellan tre olika kungliga ätter; Wittelsbach, Luxemburg och Habsburg resulterat i att den forna stormakten hade försvagats.

Det går knappt att räkna ut hur splittrat Tyskland var i småstater. Den huvudsakliga makten låg hos de sju kurfurstarna och kurfurstendömena (som jag har skrivit om på ett annat ställe). Utöver dessa fanns det 25 större furstendömen och över 100 små. Till detta kom också mindre utropade självständiga bonderepubliker och andra statsbildningar. Dessutom hängde dessa furstendömen inte samman i geografiska enheter utan var uppdelade på flera mindre områden under samma furste. Parallellt med detta upplevde många tyska städer en storhetstid under 1400 och 1500-talet. Det mest kända exemplet är de nordtyska hansestäderna.

Tyskland var alltså splittrat samtidigt som riket som helhet var kraftigt decentraliserat utvecklades en stark centralisering inom respektive furstendöme där de enskilda furstarna stärkte sin ställning samtidigt som olika former av rådsförsamlingar bildades där ständerna fick makt och inflytande över politiken.

Den Habsburgska stormakten

Huset Habsburgs vapen

Under den period som huset Habsburg innehade kejsartronen utvecklades riket från en regional dynasti i Centraleuropa till en global stormakt. Habsburgarnas väg till makten gick genom ständiga giftermål och allianser. På detta sätt lyckades man på 1520-talet att lägga under sig Böhmen och delar av Ungern samtidigt som detta rike drabbades av det Osmanska rikets framfart.

Den allra största och viktigaste framgången var inlemmandet av Spanien i den Habsburgska stormakten. Spanien existerade inte heller som självständig stat under medeltiden. Först med giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien 1469 och när dessa sedan med förenade krafter kastade ut araberna från den Pyreneiska halvön 1492 kunde något som kan liknas vid dagens Spanien skönjas.

Isabella av Kastillien och Ferdinand av Aragonien förenar de två spanska kungarikena genom sitt äktenskap

Framförallt var det Filips son Karl som kom att kallas Karl V som tyskromersk kejsare och Carlos I i Spanien som skulle komma att bli Europas mäktigaste man under första delen av 1500-talet. Hans son var också minst lika mäktig även om han kanske för många är mest känd för sin misslyckade armada som krossades av britterna 1588.

Det habsburgska väldet hade drag av en familjekoncern med olika släktingar och allierade på centrala maktpositioner på olika håll omkring i Europa och utgjorde den starkaste maktfaktorn i europeisk politik från början av 1500-talet till mitten av 1600-talet. Samtidigt som alla olika delriken och allierade var en styrka så var det samtidigt en akilleshäl där olika regionala maktgrupper utmanade centralmakten.

Den enda egentliga motståndaren fanns i sydöst i det Osmanska riket och skulle komma att kulminera i ett stort krig från 1591 till 1606. Som avslutades med en fred i Zsitvatorok.

Religionskrigens Tyskland

Det är omöjligt att diskutera 1500- och 1600-talets Tyskland utan att nämna de religiösa motsättningarna. Den katolska kyrkans sanningsmonopol utmanades av reformatorer som Martin Luther (se min lite längretext om denne), Calvin och Huldrych Zwingli. Furstarna var inte sena att utnyttja situationen och genom att ställa sig bakom reformatorernas uppfattning kunde man komma i besittning av kyrkan och klostrens rikedomar. Samtidigt som protestantismen hade sitt segertåg genom Europa reformerades även katolicismen och blev modernare i sin religiösa praktik.

Även om de religiösa motsättningarna fördes över hela kontinenten är det framförallt religionskrigen i Tyskland och Nederländerna som har betydelse för trettioåriga kriget. De protestantiska furstarna hade gått samman i något som kallades det Schmalkaldiska förbundet men de led ett stort nederlag mot kejsar Karl V. År 1552 reste sig man på nytt i en revolt som ledde fram till religionsfördraget i Augsburg 1555 där principen om cuius regio, eius religio, dvs. att den religion som fursten hade skulle också gälla i furstendömet. I praktiken skulle denna princip vara i stort sett omöjlig att upprätthålla.

Tryckt försättsblad av religionsfredsfördraget i Augsburg 1555

Nederländerna och friheten

På 1500-talet var Nederländerna samlingsbegreppet för dagens Holland, Belgien samt en del av norra Frankrike. Området kom att förvandlas till en närmast permanent krigszon som en följd av de Habsburgska skatterna. Vad som gjorde situationen extra speciell i just Nederländerna var att de stora städerna så som Antwerpen, Amsterdam, Utrecht, Haag med flera hade ett rikt och starkt borgerskap med adliga ledare som hade förmåga att bjuda motstånd mot kejsarmakten.

Nederländerna var inte högprioriterat för kejsaren Filip II (som hade övertagit Karl V:s plats år 1555). Istället överlät han styret av Nederländerna på sin halvsyster Margareta av Parma som pragmatiskt förmådde styra området. Men Filip hade planen att återinföra katolicismen i hela Nederländerna. När protestanterna blev mer våldsamma valde Filip istället för att låta Margaretas pragmatiska styre fortgå att sända en arme under hertigen av Alba till Nederländerna varpå hela situationen spårade ur när Nederländerna 1568 invaderades av antihabsburgska styrkor under Vilhelm av Oranien vars främsta mål var att ena katoliker och protestanter i hela Nederländerna mot Habsburgarna.

Vilhelm av Oranien som hotade Habsburgarnas ställning och blev ståthållare i det självständiga Nederländerna

År 1609 var båda sidor så krigströtta att de enades om ett vapenstillestånd även om fiendskapen fortfarande fanns kvar.

Frankrikes väg till envälde och stormakt

En av de främsta orsakerna till att trettioåriga kriget fick den utbredning, den tidsutdräkt och de konsekvenser som det fick handlade om att nya aktörer klev in på den storpolitiska europeiska scenen. Framförallt handlade detta om Sverige och Danmark. Men dessa stater hade inte kunnat ta de initiativ man gjorde utan aktivt stöd från Frankrike. Frankrike skulle komma att bli trettioåriga krigets verkliga vinnare och därmed Europas ledande stormakt (men mer om detta i tredje delen av den här serien).

Under 1500-talet var Frankrike ett splittrat land som inte hade någon direkt förmåga att bekriga sina europeiska grannländer. Kungamakten i Frankrike var relativt svag och helt beroende av olika högadliga släkter. Dessa adelsätter hade egna arméer som de kunde utmana kungahuset med. Främst bland dessa adelsätter var ätten Guise som utnyttjade de oerfarna och unga franska kungarna under den senare delen av 1500-talet. Landet präglades dessutom av religiösa inbördeskrig, de så kallade hugenottkrigen. Hugenotterna var, något förenklat, namnet på de franska protestanterna som framförallt var kalvinister och inte lutheraner.

Det första hugenottkriget bröt ut 1562 och skulle komma att följas av många fler. Den mest berömda händelsen var Bartolomeinatten 1572 där katolikerna passade på att massakrera tusentals hugenotter som hade samlats i Paris för ett firande. Nu när hugenotkrigen kulminerade lade sig dessutom utländska makter i. Den spanske kungen Filip II stödde katolikerna och huset Guise samtidigt som England det upproriska Nederländerna och vissa tyska protestantiska furstar valde att stödja hugenotterna.

Under andra hälften av 1580-talet blev situationen ännu mer förvirrad när kungen Henrik III allierade sig med hugenotterna och deras ledare Henrik av Navarra för att bekämpa Guise-familjen vars makt hade vuxit sig för stor. När kungen sedermera mördades blev tidigare nämnda Henrik av Navarra genom släktband med kungafamiljen ny kung under namnet Henrik IV. För att bli accepterad av de katolska stormännen konverterade han till katolicismen 1593 (något han för övrigt hade gjort en gång tidigare för att rädda livhanken).

Under de år som följde förklarade Henrik krig mot Habsburgarna i Spanien och kunde på det sättet indirekt bekämpa de motsträviga katolska adelsmännen genom att helt enkelt beskylla dem för att vara habsburgska allierade.

Henrik IV kom att utvecklas till en av Frankrikes mest framgångsrika kungar. Han utnyttjade flitigt regionala splittringar i grannländerna för att stärka sin egen och Frankrikes position. När han blev knivmördad 1610 var hans son och efterträdare Ludvig XIII (den första av de berömda franska Ludvigarna) för ung och istället styrdes riket av en förmyndarregering under Henriks änka Maria av Medici (någon gång ska jag skria om den mäktiga Medici – familjen och alla dess försänkningar i de europeiska furstehusen). Hon hade en större sympati för habsburgarna och därför kom Frankrike att inta en mer passiv hållning i de stora konflikterna under den första delen av 1600-talet.

När Ludvig sedermera blev kung, efter att med vapenmakt ha tvingat bort sin mor från tronen, la han allt mer av sitt maktutövande i händerna på Europas mäktigaste statsman, Armand Jean du Plessis, mer känd som den ökände kardinal Richeliue.

Danmark, kampen mellan kung och stormän

Att stater från Norden skulle komma att agera i en konflikt i Centraleuropa var det mest oväntade i 30-åriga krigets olika skeden. Orsaken var framväxandet av de tidigmoderna staterna i Norden. De tidigmoderna staterna var starkare, rikare och mäktigare än tidigare statsbildning i de i grunden ganska fattiga nordiska staterna. Eller annorlunda uttryckt Kristian IV och Gustav II Adolf förde krig i Europa för att de kunde.

1611 till 1613 möttes Sverige och Danmark i de så kallade Kalmarkrigen. Ingen stod egentligen som segrare men det var uppenbart att det var Danmark som var den starkare parten. I freden i Knäred tvingades Sverige i den så kallade Älvsborgs lösen betala hiskeliga 1 miljon riksdaler för att återfå fästningen.

Kristian IV var en energisk statsman som verkligen arbetade minutiöst med att stärka sitt lands ställning. Men hans största problem låg och skulle visa sig ligga hos riksrådet och den (allt för) mäktiga högadeln. Framförallt yttrade sig detta i deras ovilja att delta i först Kalmarkriget och senare i det 30-åriga kriget.

Det stora bakslaget kom när kungen ville etablera en riktig nationell arme. Då sade helt sonika riksrådet nej eftersom det hade inneburit att deras ställning som försörjare av soldater till den danska armen hade äventyrats. Resultatet skulle visa sig förödande på kort sikt för Danmarks deltagande i 30-åriga kriget och på längre sikt för Danmarks ställning under den fortsatta stormaktstiden.

Sverige, en stormakt skapas

Under hela Vasatiden som inleddes med Gustav Vasa och avslutades med Gustav II Adolf tillträde 1611 genomgick Sverige en revolution uppifrån. Kyrkan förstatligades, skatterna höjdes och effektiviserades och näringslivet utvecklades och understöddes.

Men det som verkligen skulle ge Sverige en ställning som innebar att man kunde hota stormakter i Europa var att riket omvandlades till en aggressiv militariserad stat (med nutida ord hade man kunnat prata om en militärdiktatur). Även den militära taktiken lades om och förändrades drastiskt. Från orörliga fyrkanter till linjeanfall efter nederländsk modell. Dessutom moderniserades och byggdes den svenska flottan ut kraftigt. Trots bakslaget med Regalskeppet Vasa blev Sverige en sjönation att räkna med under 1600-talet.

Trots den kraftiga militariseringen och det höga skattetrycket uteblev de symptomatiska bonderesningar som präglade andra stater i Europa. Bönderna hade istället uppnått ett, med europeiska mått mätt, stort inflytande över politiken.

Lika viktigt som Sveriges militära utveckling var den civila under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna (som kommer att föräras en särskild text vid något senare tillfälle). Resultatet av hans reformer blev i alla fall att Sverige var en av Europas mest effektiva och välfungerande statsbildningar vid tiden för 30-åriga krigets utbrott.

Sverige inledde 1600-talet med att ligga i krig med såväl Danmark som Polen och Ryssland. Dessa stridigheter kommer jag att framöver beröra i en annan text men slutresultatet blev att Sverige stärkte sin ställning som den oomtvistligt starkaste makten runt Östersjön.

Det sydeuropeiska maktspelet

Som vi redan har sett så dominerades sydöstra Europa fullständigt av det Osmanska riket som var en stormakt som ständigt utgjorde ett hot mot framförallt de habsburgska besittningarna. Mellan Osmanska riket och Habsburgarna fanns ett flertal buffertstater vars härskare ofta tvingades svära trohet till sultanen. Ett sådant tydligt exempel var den ungerske fursten av Transylvanien. Denne skulle vid flera tillfällen spela ut habsburgare och osmaner mot varandra för att på det sättet stärka sin ställning.

Spanien var förvisso underställt Habsburg men landet var fortfarande splittrat med potentiella oroshärdar i framförallt Portugal.

Italien var en osäker krutdurk där Spanien kontrollerade södra delen men där skattetryck när som helst kunde få Sicilien och Neapel att reagera. Påven och hans kyrkostat kunde självklart inte alliera sig med protestanterna men däremot kunde man mycket väl alliera sig med Frankrike och på det sättet hota habsburgska intressen.

Allra mest osäker var situationen i Norditalien där olika mindre furstehus och kungariket Savojen kontrollerade de viktiga alplederna som var viktiga för trupprörelser från söder. Hr fanns en potentiell krutdurk ifall någon lokal furste skulle motsätta sig dylika rörelser.

Venedig slutligen skulle komma att förhålla sig neutral under 30-åriga kriget men skulle indirekt bli indraget genom det så kallade uskok-kriget som var ett handelskrig med Habsburg som pågick 1615-1618.

Det passiva Britannien

Till skillnad från i senare konflikter på den europeiska kontinenten förhöll sig kungen och parlamentet på de brittiska öarna relativt passiva under 30-åriga kriget. Framförallt handlade detta om den långtgående maktkampen mellan kungen och parlamentet där det med största sannolikhet inte hade varit möjlig för kungarna Jakob I och Karl I att lägga sig i striderna.

Konflikterna mellan kung och parlament skulle i det absoluta slutskedet av kriget kulminera i inbördeskrig, kunglig avrättning och ett commonwealth under Oliver Cromwell (detta ska också föräras ett särskilt avsnitt i denna blogg jag lovar.)

Det här var lite kort om hur det europeiska bordet dukades upp inför den stundande storkonflikten som alltså inleddes för exakt 400 år sedan den 23 maj 1618. I kommande essäer kommer själva krigsförloppet att behandlas.

Referenser och vidare läsning
Ett stort lidande har kommit över oss - Dick Harisson