Ett stort lidande föll över oss, om 30-åriga kriget (del 1)

Defenestrationen i Prag 1618 (ett berömt, sentida, kopparstick)

Vilém Slavata störtade mot döden! Hans fina hatt som han dagen till ära hade prytt med rosor och diamanter hade han råkat tappa i tumultet nyss när han för en stund hade lyckats gripa tag i fönsterbrädan innan de mordlystna adelsmännen hade slagit honom på handen med hans egen dolk. På sin väg ned slog han först emot ytterligare en fönsterbräda i sten och därefter en klippa innan han svårt skadad och med blod i munnen rullade ner mot vallgraven där hans kamrat Jaroslav Bořitas redan låg halv omtöcknad. En stund senare kastades även deras sekreterare Philipp Fabricius ut genom det öppna fönstret. Det är den 23 maj 1618 och platsen är Prag i Böhmen, nuvarande Tjeckien.

De här makabra händelserna skulle senare komma att definieras som den tändande gnistan på en av de längsta, blodigaste och mest uppslitande konflikterna i Europas historia, nämligen det 30-åriga kriget.

Den här texten blir den första av tre och kommer att handla om krigets bakgrund och orsaker. Nästa del handlar om den första halvan av kriget där det fortfarande fanns något som kunde liknas vid logik i de olika drabbningarna och trupprörelserna. Den sista delen handlar om de sista vansinniga åren och krigets följder.

Den europeiska spelplanen och vägen till krig

Ett splittrat Tyskland

Ta en titt på den här kartan, den förklarar mycket av de skeenden som den här texten ska handla om.

Europa under 30-åriga kriget 

Före mitten av 1200-talet hade de tyskromerska kejsarna varit Europas starkaste och mäktigaste män. Men när huset Hohenstaufer föll samman hade rivaliteten mellan tre olika kungliga ätter; Wittelsbach, Luxemburg och Habsburg resulterat i att den forna stormakten hade försvagats.

Det går knappt att räkna ut hur splittrat Tyskland var i småstater. Den huvudsakliga makten låg hos de sju kurfurstarna och kurfurstendömena (som jag har skrivit om på ett annat ställe). Utöver dessa fanns det 25 större furstendömen och över 100 små. Till detta kom också mindre utropade självständiga bonderepubliker och andra statsbildningar. Dessutom hängde dessa furstendömen inte samman i geografiska enheter utan var uppdelade på flera mindre områden under samma furste. Parallellt med detta upplevde många tyska städer en storhetstid under 1400 och 1500-talet. Det mest kända exemplet är de nordtyska hansestäderna.

Tyskland var alltså splittrat samtidigt som riket som helhet var kraftigt decentraliserat utvecklades en stark centralisering inom respektive furstendöme där de enskilda furstarna stärkte sin ställning samtidigt som olika former av rådsförsamlingar bildades där ständerna fick makt och inflytande över politiken.

Den Habsburgska stormakten

Huset Habsburgs vapen

Under den period som huset Habsburg innehade kejsartronen utvecklades riket från en regional dynasti i Centraleuropa till en global stormakt. Habsburgarnas väg till makten gick genom ständiga giftermål och allianser. På detta sätt lyckades man på 1520-talet att lägga under sig Böhmen och delar av Ungern samtidigt som detta rike drabbades av det Osmanska rikets framfart.

Den allra största och viktigaste framgången var inlemmandet av Spanien i den Habsburgska stormakten. Spanien existerade inte heller som självständig stat under medeltiden. Först med giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien 1469 och när dessa sedan med förenade krafter kastade ut araberna från den Pyreneiska halvön 1492 kunde något som kan liknas vid dagens Spanien skönjas.

Isabella av Kastillien och Ferdinand av Aragonien förenar de två spanska kungarikena genom sitt äktenskap

Framförallt var det Filips son Karl som kom att kallas Karl V som tyskromersk kejsare och Carlos I i Spanien som skulle komma att bli Europas mäktigaste man under första delen av 1500-talet. Hans son var också minst lika mäktig även om han kanske för många är mest känd för sin misslyckade armada som krossades av britterna 1588.

Det habsburgska väldet hade drag av en familjekoncern med olika släktingar och allierade på centrala maktpositioner på olika håll omkring i Europa och utgjorde den starkaste maktfaktorn i europeisk politik från början av 1500-talet till mitten av 1600-talet. Samtidigt som alla olika delriken och allierade var en styrka så var det samtidigt en akilleshäl där olika regionala maktgrupper utmanade centralmakten.

Den enda egentliga motståndaren fanns i sydöst i det Osmanska riket och skulle komma att kulminera i ett stort krig från 1591 till 1606. Som avslutades med en fred i Zsitvatorok.

Religionskrigens Tyskland

Det är omöjligt att diskutera 1500- och 1600-talets Tyskland utan att nämna de religiösa motsättningarna. Den katolska kyrkans sanningsmonopol utmanades av reformatorer som Martin Luther (se min lite längretext om denne), Calvin och Huldrych Zwingli. Furstarna var inte sena att utnyttja situationen och genom att ställa sig bakom reformatorernas uppfattning kunde man komma i besittning av kyrkan och klostrens rikedomar. Samtidigt som protestantismen hade sitt segertåg genom Europa reformerades även katolicismen och blev modernare i sin religiösa praktik.

Även om de religiösa motsättningarna fördes över hela kontinenten är det framförallt religionskrigen i Tyskland och Nederländerna som har betydelse för trettioåriga kriget. De protestantiska furstarna hade gått samman i något som kallades det Schmalkaldiska förbundet men de led ett stort nederlag mot kejsar Karl V. År 1552 reste sig man på nytt i en revolt som ledde fram till religionsfördraget i Augsburg 1555 där principen om cuius regio, eius religio, dvs. att den religion som fursten hade skulle också gälla i furstendömet. I praktiken skulle denna princip vara i stort sett omöjlig att upprätthålla.

Tryckt försättsblad av religionsfredsfördraget i Augsburg 1555

Nederländerna och friheten

På 1500-talet var Nederländerna samlingsbegreppet för dagens Holland, Belgien samt en del av norra Frankrike. Området kom att förvandlas till en närmast permanent krigszon som en följd av de Habsburgska skatterna. Vad som gjorde situationen extra speciell i just Nederländerna var att de stora städerna så som Antwerpen, Amsterdam, Utrecht, Haag med flera hade ett rikt och starkt borgerskap med adliga ledare som hade förmåga att bjuda motstånd mot kejsarmakten.

Nederländerna var inte högprioriterat för kejsaren Filip II (som hade övertagit Karl V:s plats år 1555). Istället överlät han styret av Nederländerna på sin halvsyster Margareta av Parma som pragmatiskt förmådde styra området. Men Filip hade planen att återinföra katolicismen i hela Nederländerna. När protestanterna blev mer våldsamma valde Filip istället för att låta Margaretas pragmatiska styre fortgå att sända en arme under hertigen av Alba till Nederländerna varpå hela situationen spårade ur när Nederländerna 1568 invaderades av antihabsburgska styrkor under Vilhelm av Oranien vars främsta mål var att ena katoliker och protestanter i hela Nederländerna mot Habsburgarna.

Vilhelm av Oranien som hotade Habsburgarnas ställning och blev ståthållare i det självständiga Nederländerna

År 1609 var båda sidor så krigströtta att de enades om ett vapenstillestånd även om fiendskapen fortfarande fanns kvar.

Frankrikes väg till envälde och stormakt

En av de främsta orsakerna till att trettioåriga kriget fick den utbredning, den tidsutdräkt och de konsekvenser som det fick handlade om att nya aktörer klev in på den storpolitiska europeiska scenen. Framförallt handlade detta om Sverige och Danmark. Men dessa stater hade inte kunnat ta de initiativ man gjorde utan aktivt stöd från Frankrike. Frankrike skulle komma att bli trettioåriga krigets verkliga vinnare och därmed Europas ledande stormakt (men mer om detta i tredje delen av den här serien).

Under 1500-talet var Frankrike ett splittrat land som inte hade någon direkt förmåga att bekriga sina europeiska grannländer. Kungamakten i Frankrike var relativt svag och helt beroende av olika högadliga släkter. Dessa adelsätter hade egna arméer som de kunde utmana kungahuset med. Främst bland dessa adelsätter var ätten Guise som utnyttjade de oerfarna och unga franska kungarna under den senare delen av 1500-talet. Landet präglades dessutom av religiösa inbördeskrig, de så kallade hugenottkrigen. Hugenotterna var, något förenklat, namnet på de franska protestanterna som framförallt var kalvinister och inte lutheraner.

Det första hugenottkriget bröt ut 1562 och skulle komma att följas av många fler. Den mest berömda händelsen var Bartolomeinatten 1572 där katolikerna passade på att massakrera tusentals hugenotter som hade samlats i Paris för ett firande. Nu när hugenotkrigen kulminerade lade sig dessutom utländska makter i. Den spanske kungen Filip II stödde katolikerna och huset Guise samtidigt som England det upproriska Nederländerna och vissa tyska protestantiska furstar valde att stödja hugenotterna.

Under andra hälften av 1580-talet blev situationen ännu mer förvirrad när kungen Henrik III allierade sig med hugenotterna och deras ledare Henrik av Navarra för att bekämpa Guise-familjen vars makt hade vuxit sig för stor. När kungen sedermera mördades blev tidigare nämnda Henrik av Navarra genom släktband med kungafamiljen ny kung under namnet Henrik IV. För att bli accepterad av de katolska stormännen konverterade han till katolicismen 1593 (något han för övrigt hade gjort en gång tidigare för att rädda livhanken).

Under de år som följde förklarade Henrik krig mot Habsburgarna i Spanien och kunde på det sättet indirekt bekämpa de motsträviga katolska adelsmännen genom att helt enkelt beskylla dem för att vara habsburgska allierade.

Henrik IV kom att utvecklas till en av Frankrikes mest framgångsrika kungar. Han utnyttjade flitigt regionala splittringar i grannländerna för att stärka sin egen och Frankrikes position. När han blev knivmördad 1610 var hans son och efterträdare Ludvig XIII (den första av de berömda franska Ludvigarna) för ung och istället styrdes riket av en förmyndarregering under Henriks änka Maria av Medici (någon gång ska jag skria om den mäktiga Medici – familjen och alla dess försänkningar i de europeiska furstehusen). Hon hade en större sympati för habsburgarna och därför kom Frankrike att inta en mer passiv hållning i de stora konflikterna under den första delen av 1600-talet.

När Ludvig sedermera blev kung, efter att med vapenmakt ha tvingat bort sin mor från tronen, la han allt mer av sitt maktutövande i händerna på Europas mäktigaste statsman, Armand Jean du Plessis, mer känd som den ökände kardinal Richeliue.

Danmark, kampen mellan kung och stormän

Att stater från Norden skulle komma att agera i en konflikt i Centraleuropa var det mest oväntade i 30-åriga krigets olika skeden. Orsaken var framväxandet av de tidigmoderna staterna i Norden. De tidigmoderna staterna var starkare, rikare och mäktigare än tidigare statsbildning i de i grunden ganska fattiga nordiska staterna. Eller annorlunda uttryckt Kristian IV och Gustav II Adolf förde krig i Europa för att de kunde.

1611 till 1613 möttes Sverige och Danmark i de så kallade Kalmarkrigen. Ingen stod egentligen som segrare men det var uppenbart att det var Danmark som var den starkare parten. I freden i Knäred tvingades Sverige i den så kallade Älvsborgs lösen betala hiskeliga 1 miljon riksdaler för att återfå fästningen.

Kristian IV var en energisk statsman som verkligen arbetade minutiöst med att stärka sitt lands ställning. Men hans största problem låg och skulle visa sig ligga hos riksrådet och den (allt för) mäktiga högadeln. Framförallt yttrade sig detta i deras ovilja att delta i först Kalmarkriget och senare i det 30-åriga kriget.

Det stora bakslaget kom när kungen ville etablera en riktig nationell arme. Då sade helt sonika riksrådet nej eftersom det hade inneburit att deras ställning som försörjare av soldater till den danska armen hade äventyrats. Resultatet skulle visa sig förödande på kort sikt för Danmarks deltagande i 30-åriga kriget och på längre sikt för Danmarks ställning under den fortsatta stormaktstiden.

Sverige, en stormakt skapas

Under hela Vasatiden som inleddes med Gustav Vasa och avslutades med Gustav II Adolf tillträde 1611 genomgick Sverige en revolution uppifrån. Kyrkan förstatligades, skatterna höjdes och effektiviserades och näringslivet utvecklades och understöddes.

Men det som verkligen skulle ge Sverige en ställning som innebar att man kunde hota stormakter i Europa var att riket omvandlades till en aggressiv militariserad stat (med nutida ord hade man kunnat prata om en militärdiktatur). Även den militära taktiken lades om och förändrades drastiskt. Från orörliga fyrkanter till linjeanfall efter nederländsk modell. Dessutom moderniserades och byggdes den svenska flottan ut kraftigt. Trots bakslaget med Regalskeppet Vasa blev Sverige en sjönation att räkna med under 1600-talet.

Trots den kraftiga militariseringen och det höga skattetrycket uteblev de symptomatiska bonderesningar som präglade andra stater i Europa. Bönderna hade istället uppnått ett, med europeiska mått mätt, stort inflytande över politiken.

Lika viktigt som Sveriges militära utveckling var den civila under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna (som kommer att föräras en särskild text vid något senare tillfälle). Resultatet av hans reformer blev i alla fall att Sverige var en av Europas mest effektiva och välfungerande statsbildningar vid tiden för 30-åriga krigets utbrott.

Sverige inledde 1600-talet med att ligga i krig med såväl Danmark som Polen och Ryssland. Dessa stridigheter kommer jag att framöver beröra i en annan text men slutresultatet blev att Sverige stärkte sin ställning som den oomtvistligt starkaste makten runt Östersjön.

Det sydeuropeiska maktspelet

Som vi redan har sett så dominerades sydöstra Europa fullständigt av det Osmanska riket som var en stormakt som ständigt utgjorde ett hot mot framförallt de habsburgska besittningarna. Mellan Osmanska riket och Habsburgarna fanns ett flertal buffertstater vars härskare ofta tvingades svära trohet till sultanen. Ett sådant tydligt exempel var den ungerske fursten av Transylvanien. Denne skulle vid flera tillfällen spela ut habsburgare och osmaner mot varandra för att på det sättet stärka sin ställning.

Spanien var förvisso underställt Habsburg men landet var fortfarande splittrat med potentiella oroshärdar i framförallt Portugal.

Italien var en osäker krutdurk där Spanien kontrollerade södra delen men där skattetryck när som helst kunde få Sicilien och Neapel att reagera. Påven och hans kyrkostat kunde självklart inte alliera sig med protestanterna men däremot kunde man mycket väl alliera sig med Frankrike och på det sättet hota habsburgska intressen.

Allra mest osäker var situationen i Norditalien där olika mindre furstehus och kungariket Savojen kontrollerade de viktiga alplederna som var viktiga för trupprörelser från söder. Hr fanns en potentiell krutdurk ifall någon lokal furste skulle motsätta sig dylika rörelser.

Venedig slutligen skulle komma att förhålla sig neutral under 30-åriga kriget men skulle indirekt bli indraget genom det så kallade uskok-kriget som var ett handelskrig med Habsburg som pågick 1615-1618.

Det passiva Britannien

Till skillnad från i senare konflikter på den europeiska kontinenten förhöll sig kungen och parlamentet på de brittiska öarna relativt passiva under 30-åriga kriget. Framförallt handlade detta om den långtgående maktkampen mellan kungen och parlamentet där det med största sannolikhet inte hade varit möjlig för kungarna Jakob I och Karl I att lägga sig i striderna.

Konflikterna mellan kung och parlament skulle i det absoluta slutskedet av kriget kulminera i inbördeskrig, kunglig avrättning och ett commonwealth under Oliver Cromwell (detta ska också föräras ett särskilt avsnitt i denna blogg jag lovar.)

Det här var lite kort om hur det europeiska bordet dukades upp inför den stundande storkonflikten som alltså inleddes för exakt 400 år sedan den 23 maj 1618. I kommande essäer kommer själva krigsförloppet att behandlas.

Referenser och vidare läsning
Ett stort lidande har kommit över oss - Dick Harisson