Revolution med piroger och vin - Om militärkuppen i Chile

Chiles diktator armechefen general Agusto Pinochet, bilden lånad från Utrikesmagasinet

Få datum är så fast inpräntade i det mänskliga minnet som den 11 september. Terrorattacken mot World Trade Center-tornen 2001, mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh för 20 år sedan 2003 och så händelsen som gett upphov till dagens essä: Militärkuppen i Chile 1973.

Banden mellan just Chile och Sverige har historiskt varit starka och många chilenare bosatte sig i Sverige efter kuppen och i många av våra städer finns stora grupper som betraktar de här händelserna som ett kollektivt minne. Händelserna är i högsta grad politiserade och ett starkt skimmer av dåtidens kalla krig hänger över och fördunklar delvis händelseförloppet.

Det är alltså 50-år sedan

Som den chilenska militären störtade den valda regeringen i en statskupp. General Augusto Pinochet grep makten i kuppens kölvatten och han kom att behålla den i 17 år till 1990.

Själva kuppen förlöpte snabbt och stora delar av den chilenska vänstern kom att sättas i fängelse och många kom att avrättas efter mer eller mindre summariska rättegångar.

Men låt oss först sätta oss in litegrann i bakgrunden.

Vägen till chilensk frihet

OHiggins, bilden tagen från Wikipedia

Chile vann sin självständighet från Spanien 1818. Under den irländsk-ättade Bernardo O'Higgins utvecklades man till något av ett demokratiskt föredöme på den sydamerikanska kontinenten. Landet fick också en stark ekonomisk ställning inte minst genom sina rika kopparfyndigheter.

Genom de så kallade Stillahavskrigen mot Bolivia och Peru mellan 1879 och 1884 kunde Chile stärka sin ställning ytterligare och utöka sitt territorium på dessa båda länders bekostnad. Bolivia blev utan kust (ett tillstånd som råder än i dag) och Peru förlorade stora landområden.

Sociala reformer

1920 vann Arturo Alessandri presidentvalet. Han drog upp en långtgående reformagenda vilket kom att utlösa en av Chiles många militära kupper. 1924 avsattes han i den första kuppen och året därefter återinsattes han igen genom en ny militärkupp. Kupperna, reformerna och Alessandris popularitet bidrog till att Chile 1925 fick en ny grundlag och en progressiv social lagstiftning.

Arturo Alessandri, bilden tagen från Wikipedia

Under depressionen på 1930-talet försvagades landets ekonomi och regeringarna avlöste varandra och under ett antal år rådde det politisk instabilitet. 1938 valdes en vänsterkoalition som kom att inleda en progressiv socialpolitik; bland annat genomfördes subventioner till industrin.

Efter andra världskriget avbröts samarbetet mellan center- och vänsterpartier i Chile och 1948 förbjöds kommunistpartiet från att verka. Ekonomin försvagades och jordbruket var ineffektivt. Inflationen ökade till höga nivåer. Samtidigt hårdnade det politiska klimatet i den tidens kalla-kriget anda.

1964 valdes kristdemokraten Eduardo Frei till president med starkt stöd av USA och amerikanska ekonomiska intressen inom framförallt gruvnäringen. Frei hade valts med ett löfte om ökat chilenskt inflytande över kopparbrytningen och sociala reformer och jordreformer. Frei och hans regering blev hårt kritiserad från både höger och vänster vilket ledde till ytterligare radikalisering och ökad social oro som i sin tur bäddade för 70-talets situation.

Valet 1970 och perioden 70-73

Allende tillsammans med Fidel Castro vid dennes besök i Chile 1971

I valet i september 1970 fick Salvador Allende 37 procent. Detta var bara 40 000 fler röster än högerkandidaten Jorge Alessandri. Eftersom ingen av kandidaterna lyckades få majoritet var det kongressen som fick avgöra vem som skulle leda landet. Innan omröstningen kidnappades och dödades arméchefen general René Schneider av en högerextremistisk grupp som hette Patria y libertad (Fosterland och frihet). Schneiders död var det första i en lång rad av politiska mord av personer på både höger- och vänsterkanten. Dessa mord präglade Allendes första tid vid makten.

Det var en sargad chilensk ekonomi som Allende fick ansvar för. Tillväxten var låg och inflationen var jättehög samtidigt som inkomstfördelningen var väldigt ojämlik. Socialisterna hade ett program för att förändra ägarstrukturen i samhället. Bland annat ville man nationalisera delar av näringslivet.

Det uppstod konflikter kring en eventuell jordreform och den stora frågan kring ett eventuellt förstatligande av kopparfyndigheterna delade landet.

Under Allendes första år som president förbättrades dock Chiles ekonomi. BNP ökade med 8,6 procent och inflationen sjönk från hisnande 34,9 procent 1970 till nästan lika hisnande 22,1 procent medan industriproduktionen ökade med 12 procent. Regeringens radikala ekonomiska politik mötte motstånd från de övre skikten av det chilenska samhället liksom från USA som på olika sätt försökte agera genom påtryckningar på regeringen.

Allendes positiva period vid makten blev kortvarig. När Kubas kommunistiske ledare Fidel Castro gjorde ett statsbesök i nästan en hel månad 1971 blev stämningen mer hätsk igen. Kvinnor framförallt från medelklassen demonstrerade och slog i kastruller i protest mot inflation och varubrist. I oktober 1972 drabbades transportsektorn av en jättestrejk som förlamade landet.

Läget 1973

1973 var det chilenska samhället kluvet och delat mellan anhängare till Allende och hans motståndare. I parlamentsvalet i mars fick Allendes koalition UP 44 procent av rösterna, vilket upplevdes som en seger. Men oppositionen fick 55 procent och det parlamentariska läget var fortsatt låst. Kristdemokraterna som tidigare hade stöttat Alendes reformer bytte sida och gick ihop med de konservativa och tillsammans krävde de presidentens avgång.

En resolution i senaten bifölls den 22 augusti med röstsiffrorna 81 mot 47. Resolutionen innebar att Alendes hade styrt Chile på ett icke konstitutionellt sätt. Resolutionen avvisades av presidenten med att den inte hade fått det nödvändiga tvåtredjedels-majoriteten och att den dessutom stred mot grunddragen.

Eduardo Frei Montalva

Bakom misstroendeförklaringen stod den tidigare presidenten Eduardo Frei Montalva. Han hade tidigare stött valet av Allende men hade nu bytt åsikt. Frei skulle senare bli en av Pinochetregimens främsta kritiker och mycket tyder på att han giftmördades av den chilenska säkerhetspolisen 1983.

Kupperna

Presidentpalatset flygbombas

Den 29 juni genomfördes ett första kuppförsök som har kommit att kallas El Tanquetazo. Kuppen slogs tillbaka tack vare arméchefen Carlos Prats agerande. Men kuppen innebar också att Prat avgick och ersattes som arméchef av ingen mindre än Augusto Pinochet. Den 18 augusti möttes Allende och Kristdemokraternas representant Patricio Aylwin i ett sista försök att hitta en lösning. Det misslyckades. 

Den 11 september stormade så militären presidentpalatset La Moneda där presidenten och hans administration befann sig. Innan dess hade palatset utsatts för flygbombning. Presidenten erbjöds en möjlighet att lämna landet men han avböjde. Han ville inte heller göra så som bland annat Fidel Castro hade föreslagit, fly för att istället leda en underjordisk motståndsrörelse, Allende verkar helt enkelt ha trott på inomparlamentariska metoder för samhällsförändring in i det sista.

Senare begick han, med största säkerhet, självmord i palatset inför hotet om att bli ställd inför rätta och eventuellt avrättas.

Chile under Pinochet

Augusto Pinochet hade lett statskuppen mot Allende och han lät sig utses som dennes efterträdare som president. Under Pinochets år vid makten förföljdes Allendes tidigare anhängare och regimen blev synonym med tortyr, död och ”försvinnanden”.

Inrikespolitiskt fördes en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik. I en folkomröstning 1988, 15 år efter kuppen, röstade chilenarna mot att Pinochet skulle styra landet i många år till. När demokratin återinfördes 1990 blev han återigen arméchef och från 1998 kunde han titulera sig senator på livstid.

På ett besök i London 1998 greps han av polis på begäran från Spanien. Tanken var att han skulle ställas inför rätta för mord och tortyr riktat mot spanska medborgare i Chile. Läkare bedömde dock att Pinochets hälsa var för dålig för en rättegång, och istället tilläts han återvända till hemlandet 2000. Även i Chile lyckades Pinochet undslippa rättegång och 2006 avled han.

Flyktingar från Chile

Efter kuppen flydde mängder med chilenare från sitt hemland av rädsla för repressalier. Fram till 1990 rörde det sig om cirka 1,8 miljoner människor mot en befolkning på 11 miljoner runt 1970. De allra flesta, omkring 800 000, flydde till grannlandet Argentina. Sverige var det land i Europa som tog emot flest chilenska flyktingar. Under de 17 år som regimen satt kvar vid makten handlade det om över 40 000 personer som kom hit.

Eftermäle

Det är ställt bortom allt tvivel att USA och amerikanska intressen var inblandade i såväl själva kuppen som i strejker och protester som på olika sätt syftade till att demobilisera det chilenska samhället under åren 1970-1973.

Minnet och ”firandet” av kuppen har därför alltid varit upphov till starka känslor. Krav på fördömande och rättvisa har varit vanliga men sedan demokratins återinförande har de varit relativt stillsamma. Tanken har varit att ena så stor andel av befolkningen som möjligt bakom kravet på nunca mas (”aldrig mer”). Ju mer an sanningen som kom fram genom sanningskommissioner och rättsprocesser så började en nationell berättelse om kuppen att skapas.

Trots det är Chile idag ett splittrat och delat samhälle med starka konflikter mellan höger och vänsterkrafter. Det råder återigen stor social oro och starka krafter drar åt olika håll i den chilenska befolkningen. Vilken väg som den demokratiska förebilden ska ta är höljt i dunkel och troligen kommer historien vid sextioårsjubileet 2033 att se helt annorlunda ut.

Referenser och vidare läsning

11/9 - 30 år sedan statskuppen i Chile Francisco Contreras
Hur många gånger kan man döda en man? Raymond Paredes-Ahlgren