En hungrande människa mindre, betyder en broder mer – om Stig Dagerman

Stig Dagerman 1923-1954, bilden från Wikipedia

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ!

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer

Idag den 5 oktober för 100 år sedan föddes Stig Halvar Andersson i Älvkarleby i norra Uppland. Han skulle under ett antal år tala om sig som Poeten, författaren och dagversaren Stig Dagerman. Hans korta händelserika liv får den här kvällen pryda bloggen till minne av hans hundraårsdag.

 Växer upp hos sina farföräldrar

Stig med sina farföräldrar, bilden från: En broschyr om Stig Dagerman utgiven av Älvkarleby kommun

Älvkarleby skulle bli platsen för Dagermans lycka. Här växte han upp hos sin farmor och farfar. Hans mor Helga Andersson bodde tillsammans med honom en tid i Älvkarleby innan hon lämnade honom i sina svärföräldrars vård och återvände till sitt arbete som telefonist i Härnösand. Stigs far Helmer Jansson bodde i Stockholm men arbetade som bergssprängare på olika håll i Norrland. Föräldrarna levde aldrig ihop.

Dagerman beskriver senare sin tid i Älvkarleby som den lyckligaste perioden i sitt liv. Hans beundran för sina farföräldrar skildrar han 1948 i en novell som heter ”Ett barns memoarer”

Farmor och farfar, på sitt sätt är det de finaste människor jag har träffat. De tillhörde inte dem som man blir skulpterad av, fint och noga och precist. De yxade till en efter stora mått som man yxar till en stör eller en spiltplanka. De tyckte inte om människor som var lövsågningsarbeten eller bordsprydnader. De ville att man skulle tjäna ett förnuftigt ändamål, vore det också bara som stör.

Han skriver också i samma novell: Farmor och farfar, på sitt sätt de finaste människor jag har träffat och Alla i världen har föräldrar. Jag har bara farföräldrar.

Redan i skildringen av sin barn- och ungdom framträder den psykiskt sköre och ångestfyllda Dagerman. 1940 när Dagerman alltså var 17 år gammal mördades hans farfar av en psykiskt sjuk man och kort därefter avlider hans farmor i en hjärnblödning. Dessa händelser utlöser det första av flera självmordsförsök hos den unge skalden.

Den politiske Dagerman

Stig Dagerman vid protokollet, bilden hämtad från en broschyr från Älvkarleby kommun.

1932 när Stig är nio år gammal flyttar han från Älvkarleby till sin far Helmer. Denne bor med sin nya familj i södra Stockholm men arbetar som sagt i Norrland. Helmer var aktiv syndikalist och inspirerad av honom blev Stig som 17-åring medlem i Sveriges Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund (SUF). Dagerman skulle bli syndikalismen trogen hela livet ut.

Inom ungdomsförbundet upptäcktes för första gången Stigs begåvning som skribent. Han var en kort period ansvarig som redaktör för ungdomsförbundets tidning Storm. Senare fick han ett fast arbete på tidningen Arbetaren där han framförallt medverkade med krönikor och sina ikoniska dagsedlar. Senare blev han även kulturredaktör. Dagerman var anställd på Arbetaren ända fram till sin död.

Annemarie Götze

Stig och Annemarie från deras bröllop. Bilden lånad från en broschyr från Älvkarleby kommun.

Det var genom engagemanget inom syndikalismen som Dagerman träffar den kvinna som ska bli hans första fru Annemarie Götze. Hon hade flytt tillsammans med sina föräldrar som också var aktiva syndikalister från Nazityskland via Spanien och Norge. Dagerman som aldrig trivdes att bo hos sin far och dennes familj flyttar in hos den varma och kärleksfulla familjen Götze.

Under studietiden vid Södra Latin ändrar Stig sitt efternamn till Dagerman. Efter studenten 1942 gifter sig Stig och Annemarie och paret får på ett par år två barn, två pojkar som heter René (född 1945) och Rainer (född 1946). För att försörja sig arbetar Dagerman bland annat som busschaufför och som biljettkontrollant på skärgårdsbåtarna.

Romandebuten

Dagermans debutroman från 1945

1945, samma år som äldste sonen föddes debuterade den 22 åriga Stig Dagerman med romen Ormen. Berättelsen är löst sammansatt och utspelar sig under beredskapsåren. Skräcken är ett ständigt närvarande tema och bokens andra del som handlar om en grupp soldater på ett logement är starkt inspirerad av Dagermans egna militärtjänstgöring. Boken fick ett enastående mottagande och Dagerman geniförklarades som ett stort framtidslöfte.

Efter debuten följde ett antal hektiska år för Dagerman. Han var anställd på arbetaren där han producerade dagliga sedlar och krönikor. Han skrev dessutom romaner, noveller och dramatik. Dessutom var han tydligen starkt engagerad i sin familj och sina barn.

Året efter den hyllade debuten kom den andra boken med titeln De dömdas ö ut. Denna var skriven på Strindbergs ikoniska Kymmendö. Den här boken är väldigt svårtillgänglig och existentiell till sin karaktär. Sju skeppsbrutna inväntar sin död på en öde ö. I romanens sju kapitel dissekeras de olika individernas inre sår och psykologiska trauman. Ångestskildringarna är extremt starka samtidigt som boken är något av det mest politiska som Dagerman har producerat.

År 1947 hade hans första drama Den dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han även ut novellsamlingen Nattens lekar som fick god kritik. 1947 utkom också Dagermans reportagesamling från efterkrigstidens Tyskland, under namnet Tysk höst. Dagerman hade för Expressens räkning rest runt i Tyskland hösten 1946 och hans iakttagelser publicerades i tidningen.

Tysk Höst, Dagermans reportagesamling från det krigsdrabbade Tyskland

Tysk höst blev Dagermans stora genombrott för den breda läsarkretsen. Hans tidigare verk var mer svårtillgängliga men här nådde han en helt annan publik. 1948, var det tanken att Dagerman skulle göra en liknande resa till Frankrike för en bok med arbetsnamnet Fransk vår. Han gav sig av till Frankrike tillsammans med sin familj men drabbades denna gång av de första tendenserna till den skrivkramp som skulle förfölja honom.

Framgångarna med Tysk höst hade gjort honom rädd för att misslyckas och han kände kraven från kritiker och allmänheten. Dagerman började under den här perioden att kvittera ut stora förskott från förlag och tidningar men utan att kunna leverera några texter. Han skrev dock under resan det som senare skulle komma att bli Bränt barn.

Bränt barn kom ut samma höst 1948. Denna är hans mest lästa och uppmärksammade bok. Boken handlar om filosofistudenten Bengt och dennes ångest efter hans mors död. Han blir kär i sin fars nya kärlek och de inleder ett förbjudet förhållande. År 1948 skrev han också på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) novellen Att döda ett barn, som filmatiserades. 1949, kom romanen Bröllopsbesvär, som skiljer sig från  mycket annat han har producerat. Det är ett folkligt lite burleskt lustspel om än med kritisk udd. Romanen är starkt inspirerad av Dagermans uppväxtmiljö i Älvkarleby.

Skrivkramp och ångest

År 1950 drabbades Dagerman av skrivkramp och stark ångest. I samband med detta skilde han sig från fru Annemarie Dagerman och gifte om sig med Anita Björk som var skådespelare. 1951 fick paret en dotter Lo Dagerman. De flyttade till en villa i exklusiva Enebyberg i Danderyd.

Skådespelerskan Anita Björn, Dagermans andra fru, bilden lånad från broschyren från Älvkarleby kommun

Dagerman fortsatte att kvittera ut ansenliga belopp i förskott och var kraftigt skuldsatt till sitt förlag, på den här tiden Nordstedt, han lyckades dock knappt skriva något. Han gick kraftigt upp i vikt och utvecklades till en flitig festare.

Psykiatern och författaren Johan Cullberg har i en bok med titeln Skaparkriser ägnat sig åt att analysera Dagermans skrivkramp under åren 1950–1954. Boken skildrar Dagermans kamp (delvis genom hans egen dagbok) mot sin ångest men också förlagens och omvärldens press som läggs på honom. Hur han lämnar in förslag till Nordstedt om att han ska skriva en bok om Carl Jonas Love Almqvists tid i USA men inte får något besked på flera veckor eller hur han får i uppdrag att putsa på ett filmmanus som senare blir refuserat.

Den 3 november besöker Dagerman tidningen Arbetarens nya lokaler på Sveavägen. Han söker sitter en stund och läser, sedan lämnar han in det som ska bli hans sista dagsedel och pratar en stund med redaktören Edvard Ramström. Till honom säger han att ”det är ju bara här jag kan skriva”.

Död

Den 4 november 1954, efter att i flera år ha haft djupa återkommande depressioner, vistats på sjukhus och flera gånger försökt ta sitt liv, begick Stig Dagerman slutligen självmord.

På kvällen den 3 november befinner sig Stig i villan i Enebyberg. Det är fullt med folk och man firar Anitas framgång på teatern. Psykologerna arbetar ofta med att analysera om Dagerman är avundsjuk på sin hustru för hennes framgångar och att det kan vara bidragande till hans ångest. 

Ingen märker något ovanligt. Senare på natten när gästerna gått lämnar Stig huset, han bor på hotell för att kunna få lugn och ro att skriva, men han kommer bara till garaget. Där stänger han om sig och låter motorn gå, något han har gjort många gånger tidigare. Han ändrar sig dock av allt att döma, slår av tändningen och öppnar bildörren. Men den här gången är det för sent och han avlider av kolmonoxidförgiftning.

På morgonen den 4 november skyndar Anita förbi garaget. Hon har bråttom till teatern och tänker inte på att undersöka garaget. Hennes mamma fyller år och hon ska handla presenter senare på dagen. Först senare när hon förgäves söker honom på hans hotell som hon förstår vad som har hänt.

Dagermans sista dagsedel blir den berömda ”Varning för hunden” som publiceras samma dag som nyheten om hans död kommer ut:

Varning för hunden !
”Nog är det ynkligt att folk som
har understöd ska ha hund ”

(Sagt av en fattigvårdsordf. i Värmland)

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter små folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjutas! Inte sant!
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Här möter vi den rappe, ironiske och politiske Dagerman i vad som synes vara gammal god form. Frågan är dock om inte hans Höst som publiceras den 26 oktober i samma tidning fångar hans själsliga tillstånd bättre:

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken.
Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken.
Hur smal blir den gyllene strimman, som bådar att dagen skall randas.
Det klämtar en spårvagn i dimman, och luften är tung att andas.
Hur snart blir kinderna vita.
Så kyss dem med läppar av vatten.
Se, måsarna textar med krita
en dikt i den svarta natten.
Hur snart står popplarna höga och nakna med svärta i strecken.
Att dö är helt enkelt att snöga som löv i den muntra bäcken.

Stig Dagerman blev 31 år gammal och hans stoft vilar efter begäran från hans änka i hans barndoms Älvkarleby där han förmodligen var lyckligast.

Referenser och vidare läsning

Skaparkriser : Strindbergs inferno och Dagermans - Johan Cullberg
Stig Dagerman - Olof Lagercrantz (1958)

Stig Dagerman, en broschyr utgiven av Älvkarleby kommun

The river of death - om slaget vid Chickamuga

Slaget vid Chickamuga, bilden lånad från Wikipedia

Alla essäer på den här bloggen är unika. Ofta har det handlat om någon speciell dag i historien som jag på ett eller annat sätt tycker att det är värt att lägga på minnet. Ibland blir det långa analyserande texter som exempelvis trilogin om 30-åriga kriget (första, andra, tredje) eller mer tematiska artiklar om det svenska skattesystemet eller skiftesreformerna. Det blir kort sagt, högt och lågt, smått och stort, den lilla och den stora historien.

En sådan sak som jag har ägnat mig åt rätt sporadiskt för att det tenderar att bli lite väl mycket röda och blå pilar på kartor är slagfältsbeskrivningar. Jag skrev en för ett antal år sedan om slaget vid Waterloo och ännu lite tidigare finns en berättelse om slaget vid Verdun men annars har det varit relativt lite av denna typ av författande. Fram tills idag!

 Idag den 19 september för 160 år sedan stod det som i efterhand skulle bli ihågkommit som det, näst det stora slaget vid Gettysburg, den blodigaste bataljen under det amerikanska inbördeskriget. Inbördeskriget i sin helhet, dess orsaker och följder förtjänar åtminstone en, antagligen flera, egna essäer. Men den här gången kommer bloggen alltså gå på slagfältsvandring. Så fram med kartor och tubkikare för nu blir det fältslag för hela slanten!

Namnet

Chickamauga är namnet på en flod i norra Georgia. Populärt har det kommit att översättas från cherokee som Dödsfloden. Det är dock med största säkerhet en seglivad myt (men den är så bra att jag har valt att bibehålla rubriken på dagens essä). Andra förslag har varit att ordet betyder ”stillastående vatten” eller helt enkelt ”bra land”. Senare tiders översättning tyder snarare på att ordet betyder ”var god” vilket är ganska långt ifrån den populariserade översättningen.

Huvudrollsinnehavarna

Det finns ofta en tendens att när det kommer till slag och slagfält att man som skildrare fokuserar för mycket på de enskilda befälhavarna som från en trygg position observerar händelseutvecklingen och ger sina genomtänkte order. Ofta illustreras deras briljans med stora oljemålningar där trupperna på avstånd ses agera.

I praktiken ser det såklart inte ut på det här sättet. Krutrök, damm, dåliga vägar samt ett kompakt stridslarm gjorde ofta att det var i det närmaste omöjligt för en befälhavare att få något vettigt uträttat. Däremot utfördes det ofta stordåd av befäl på kompani eller plutonsnivå men redogörelser för dessa anonyma hjältars insatser når sällan för att inte säga aldrig offentligheten.

Så i stället får vi nöja oss med de högsta hönsen. I det här fallet handlar det på nordstaternas sida om general William Rosencrans och i sydstaternas fall om general Braxton Bragg. Men en hel radda av andra generaler och prominenta personer kommer också att förekomma i texten.

William Starke Rosencrans

Braxton Bragg

Bakgrund

År 1863 hade krigslyckan vänt till nordstaternas fördel. Slaget vid Gettysburg hade tillfogat konfederationsarmén ett betydande nederlag och unionsarmén rörde sig snabbt söderut. Målet för striderna var att skapa en öppning för att nå Söderns hjärta, nämligen staden Atlanta i Georgia.

Under sommaren 1863 hade General Rosencrans förflyttat sig och sin arme i sydostlig riktning från Tennesse. Genom att kringgå sydstatsarmén under Braxton Braggs ledning tvingade han denna att retirera och dra sig tillbaka till staden Chattanooga. Detta skedde med närmast minimala förluster vilket gav nordstatsarmen ett starkt utgångsläge för fortsatta strider. I efterhand har Ronsencrans manöver, Tullahoma kampanjen, kallats för den mest briljanta militära aktionen någonsin.

Militärledningen inklusive president Lincoln försökte ivrigt förmå Rosencrans att fullfölja attacken och inta Chattanooga. Staden var en viktig järnvägsknut och ett brohuvud för att nå resterande södern. Det stora problemet låg i att korsa Tennesseefloden och Braxtons armé var perfekt placerad för att försvåra just detta.

Samtidigt förde sydstatsledningen fram förstärkningar vilket gjorde att Braxtons armé var numerärt starkare än Rosencrans som alltså stod på andra sidan floden. Sammanlagt räknade Braxtons trupper till strax under 70 000 man vilket ska jämföras med nordstaterna som vid tillfället räknade till runt 60 000. Striderna runt Chickamuga är ett av de få tillfällen under inbördeskriget då sydstaterna hade ett numerärt övertag.

Sydstaternas militärledning ställde en förfrågan till Braxton om denna med de erhållna förstärkningarna trodde sig ha slagkraft nog att kunna besegra Rosencrans arme. Braxton valde dock klokt att avvakta och istället hålla en stark defensiv position inför det kommande anfallet.

Rosencrans dilemma

Om Rosencrans skulle kunna fortsätta söderut stod han inför stora logistiska utmaningar. för att Rosecrans stod inför betydande logistiska utmaningar. Mellan de två arméerna låg den så kallade Cumberland -platån med dåligas vägar och små möjligheter till att utvinna några förnödenheter. Om han skulle bli attackerad under framryckningen skulle underhållslinjerna vara svaga. Han kunde dock inte välja att stanna kvar eftersom militärledningen i Washington satte honom under stark press. I början av augusti kom också ordern om omedelbar avancering och korsande av Tennesse-floden.

Planen var att korsa platån och ta sig in i Tennesse-dalen för att där göra ett kortare uppehåll för proviantering innan man fortsatte över själva floden. Planen var också att göra en avledande manöver nor om Chattanooga samtidigt som armen korsade floden söderöver. En del av styrkan under ledning av Alexander McDowell McCook skulle avledas för att skära av järnvägsförbindelsen söderut för att på så sätt tvinga Bragg att evakuera Chattanooga eller tvingas stanna kvar utan förnödenheter.

Korsandet av Tennessee-floden

Rosecrans beordrade sin armé att sätta sig i rörelse den 16 augusti. På grund av vägförhållandena tog det en hel vecka att nå floddalen där man slog läger för att planera själva överfarten. Under tiden pågick den avledande manövern uppströms. Under ledning av överste John T Wilder skapade man en illusion av att det byggdes flottar för att korsa floden samtidigt som Chattanooga besköts med artilleri. Från en plats som heter Stringers Ridge. Detta pågick under två veckors tid. Uppenbarligen fungerade den avledande manövern väl och Braxton var säker på att unionsarmén skulle korsa floden norr om staden.

Den 29 augusti korsade de första styrkorna floden och de följande dagarna gjorde även andra om samma procedur på andra platser längs ett avsnitt av floden. Temporära pontonbroar byggdes för att underlätta det hela och den 4 september hade i princip hela armen korsat floden.

Sydstatsarmén försökte skicka fram förstärkningar men endast en mindre del av dessa kom att komma fram i tid för att delta i själva slaget.

In i Georgia

De tre armekårer som Rosecrans armé bestod av avancerade söderut. Längst till höger förflyttade sig den 20 armekåren under Alexander McDowell McCook för att skära av förbindelsen söderut. I mitten fanns den 14 kåren under ledning av Georg Henry Thomas. Deras mål var Trenton i Georgia och längst till vänster fans den 21 kåren under ledning av Thomas Leonidas Crittenden som gick direkt mot Chattanooga.

Den 8 september fick Bragg veta att Rosencrans hade korsat floden i hemlighet och nu hotade att falla honom i ryggen. Han valde att evakuera Chattanooga och retirera söderut mot LaFayette.

Nordstatsarmen ockuperade Chattanooga den 9 september. Rosecrans telegraferade till militärledningen: "Chattanooga är vårt utan kamp och Östra Tennessee är befriat.” Bragg var dock medveten om att Rosecrans styrkor var kraftigt utspridda och i oordning. Hans plan var att slå ut dem enskilt eftersom de tre delstyrkorna var spridda över ett område på över 60 kilometer.

Rosecrans var å sin sida övertygad om att Bragg var på flykt och att han hade dragit sig tillbaka till antingen Dalton, Rom (inte det i Italien utan en stad längre söderut i Georgia) eller till Atlanta. Istället hade han alltså omgrupperat sina styrkor vid LaFayette bara cirka 30 kilometer söder om Chattanooga.

Thomas sägs ha varnat Rosecrans för att ta upp jakten på Bragg eftersom armén var utspridd och hade svaga försörjningslinjer. Rosecrans som var förblindad av framgångarna i Chattanooga lyssnade inte på rådet utan beordrade sina styrkor att fortsätta framåt.

Davis's Cross Roads

Illustration av situationen vid Davis Cross Roads

Rosencrans center under ledning av Thomas var utspridda. Deras förtrupper var 12 timmar framför de närmaste tillgängliga förstärkningarna och befann sig nära LaFayette. Braxton Bragg hoppades kunna fånga förtruppen i en kniptång genom att attackera från två håll. Trots detta lyckades förtrupperna under ledning av James Negley hålla stånd och attacken uteblev i det närmaste helt trots att sydstatsarmén var kraftigt numerärt överlägsen. Med största säkerhet var Bragg mindre nöjd med sina underlydandes förmåga att utföra hans order.

Avslutande manövrar innan slaget

Trots att Bragg inte hade lyckats slå ut Rosencrans armé var det tydligt att denna befann sig i en svag position. De hade med nöd och näppe lyckats undslippa att fångas i ett bakhåll.

Den 13 september lyckades Rosencrans ännu en gång komma undan med blotta förskräckelsen när en av Braggs generaler ännu en gång missförstod en order om att flankera och attackera en trupp i rörelse.

De kommande dagarna ägnade sig båda arméerna åt att förstärka sina utgångspositioner inför det stundande slaget. Rosencrans lyckades samla ihop sina styrkor vilket gjorde dem mindre sårbara. Bragg å sin sida hade fått förstärkningar och bestämde sig den 15 september för att göra en offensiv framstöt mot Chattanooga. Planen var att kringgå förtrupperna på högre sidan, korsa Chickamuga creek för att tvinga ut Rosencrans från staden eller tvinga dessa att retirera.

Inledande rörelser, 18 september

Händelseutvecklingen den 18 september

Ungefär klockan 7 på morgonen inleddes striderna vid Reed’s bridge. Bushrod Johnson stötte på kavalleriet under ledning av överste Robert Minty. Eftersom denne var kraftigt numerärt underlägsen en mot fem drog man sig tillbaka över bron som dock inte kunde förstöras vilket gav Johnson en möjlighet att etablera sig på andra sidan.

Vid Alexander's Bridge i söder var överste John Wilder ansvarig för försvaret. Han lyckades hålla stånd mot en betydligt kraftigare styrka under brigadgeneral St. John Lidell som också led stora förluster. Under ledning av William HT Walker gjordes en kringgående rörelse till den obevakade övergången vid Lamberts Ford. Halv fem (betydligt efter den uppgjorda tidsplanen) korsades floden. Wilder drog sig tillbaka och etablerade en ny position öster om Lafayette Road.

Vid mörkrets inbrott stod Johnsons division mitt emot Wilders. Walker hade korsat Chickamuga, men hans trupper var utspridda bakom Johnson. Buckner som stod längst söderut hade bara lyckats föra över en brigad vid Thedfords Ford. Polks trupper stod mitt emot Crittendens vid Lee och Gordon's Mill.

Även om Bragg till viss del hade lyckats med sitt överraskningsanfall hade han inte lyckats med att utnyttja det. Rosecrans, hade kunnat observera trupprörelserna och förutse vad som skulle hända. Han beordrade förstärkningar till Crittendens position längst söderut och dessa anlände ungefär samtidigt som de första sydstatsstyrkorna började korsa floden.

19 september

Ställningarna på morgonen den 19 september

Rosecrans agerande den 18 september hade sträckt ut hans vänstra flank längre norrut än vad Bragg hade trott. Crittendens trupper var koncentrerade vid Lee och Gordon's Mill v ilket Bragg antog var Rosencrans södra flank. Bakom dessa fanns dock trupper splittrade längs en lång front som täckte ett flera kilometer långt avsnitt.

Braggs plan var att sätta in en attack på den norra flanken samtidigt som trupperna längre söderut behöll sina positioner.

Det verkliga slaget vid Chickamauga startade nästan av en slump när nordstatsreserver från Daniel McCooks brigad tog sig mot Jay´s Mill på jakt efter vatten. Ungefär samtidigt som McCook skickade ett regemente för att förstöra Reed's Bridge, skickades en av Forrests kavalleritrupper söderut och dessa stötte på varandra ungefär vid Jay´s Mill. McCook retirerade och rapporterade till sin överordnad George Henry Thomas att en ensam kavalleribrigad befann sig på ”fel” sida av Chichamauga creek. Thomas beordrade Brannon att anfalla denna och tre brigader sändes framåt.

Forrest begärde förstärkningar överste Claudius Wilsons brigad kommenderades framåt vid klockan 9 vilket gjorde att den delen av frontlinjen stod stilla. Men efter en stund började Brannons trupper få slut på ammunition

Brannans division höll sin mark mot Forrest och hans infanteriförstärkningar, men deras ammunition höll på att ta slut. Förstärkningar i form av två divisioner och en i reserv under ledning av Baird skickades fram. Med större manskap och överlägsen eldkraft började sydstatsarmén att tryckas tillbaka.

Bragg skickade då fram förstärkningar längre söderifrån. Brigadmajor St John R. Liddell skickade fram Govan och Walthall som avancerade längs Alexander´s Bridge Road och krossade Bairds vänstra flank som kollapsade och retirerade. Sydstatsarméns framfart stoppades dock och de drog sig tillbaka till en position vid Winfrey.

I tron om att Rosencrans försökte flytta stridens centrum norrut förflyttade Bragg sina styrkor norrut för att förstärka. Klockan 11 kunde Chetham med fem brigader förena sig med Lidells mannar vid Winfrey fields. Under trycket av den starkare styrkan började nordstatsarmen att tryckas tillbaka mot Lafayette road.

Ytterligare nordstatsförstärkningar anlände strax. Generalmajor John Palmers mannar anlände med tre brigader och tillsammans drev de Chetham bakåt. För tredje gången beordrade därför Bragg fram förstärkningar, den här gången generalmajor Alexander P. Stewarts från sin position vid Thedford Ford. Detta skedde runt middagstid och kom att skapa ett djupt genombrott i nordstatslinjerna.

Ställningen vid middagstid. Stewarts djupa genombrott syns i mitten av bilden

Samtidigt hamnade Davies (nordstatare) och Johnson (sydstatare) i strid med varandra strax söder om Stewarts genombrott. Det hela utvecklade sig inte alls bra för Davies som hamnade på reträtt. Förstärkningar i form av två brigader under Woods ledning anlände söderifrån men de lyckades bara marginellt stoppa angreppet. Sydstatsarmén kom så nära Rosencrans högkvarter som var förlagt till Widow Glenn (se kartan) att officerarna där inne var tvungna att skrika till varandra för att göra sig hörda. Det rådde en uppenbar risk för ett sammanbrott för nordsidan men Wilders trupper höll stånd.

Rosencrans gjorde ett antal misslyckade försök till motattacker under eftermiddagen. Sent på dagen satte han in nästan de sista reserverna som han hade under generalmajor Sheridans ledning. Sheridan marscherade norrut från Lee och Gordon's Mill och lyckades driva ut sydstaterna från Winiard-fälten.

Ställningen och rörelserna under kvällen. Cleburnes försök till flankerande attack syns längst upp i norr.

Vid 6-tiden föll mörkret men Braxton Bragg hade inte övergett idén om att driva den federala armén söderut. Han beordrade generalmajor Patrick Cleburnes division att försöka göra en flankerande rörelse till höger om nordstatsarmén. Här hade det varit lugnt under flera timmar när striden flyttades söderut. Vid solnedgången attackerade Cleburne med tre brigader Attacken blev kaotisk i skymningsljuset. Bland annat råkade några av nordstatsarmens trupper av misstag beskjuta sina egna. När striderna avblåstets vid 9-tiden hade Cleburne och hans män kontroll över Winfrey-field och nordstaterna hade drivits tillbaka.

Förluster för den första stridsdagen är svåra att beräkna men en uppskattning på mellan 6 000 och 9 000 sydstataren och kanske 7 000 nordstatare är en rimlig gissning.

Andra dagen den 20 september

Läget under morgonen den 20 september, stötvisa attacker utan några större förändringar. Redan nu börjar det samlas trupper vid Kellys Field

Striderna den andra dagen började klockan 9:30 på det norra frontavsnittet. Attacken kom cirka fyra timmar senare än vad Bragg hade beordrat. Braggs plan var att sätta in successiva attacker norrifrån i syfte att driva nordstatsarmén söderut bort från deras flyktvägar. Den sena starten fick konsekvenser. Vid gryningen fanns det ännu inga ordentliga försvarsverk byggda. Dessa hinder byggdes under timmarna närmast efter gryningen. Efter kriget skrev Bragg att om det inte var för förlusten av dessa timmar, ”kunde vårt oberoende ha vunnits.”

The Orphan Brigade of Kentuckians var det första förband som kom i kontakt med löpgravarna. Kommendören Helm som var Abraham Lincolns favoritsvåger skadades dödligt när han försökte motivera sina mannar att attackera den förstärkta positionen. Med blandad framgång bekämpade sydstatsarmén försvarslinjerna. Många gånger blev det oordnat när förband hamnade framför varandra och sinkade respektive trupps rörelser.

Attacken mot den norra flanken hade avstannat vid middagstid. Men den hade orsakat mycket aktivitet i Rosecrans läger där officerare skickade bud efter förstärkning kors och tvärs längs linjerna.

Väster om Poe-fältet bemannade Brannans division en del av linjen mellan Reynolds division till vänster och Woods till höger. Hans reserver skickades norrut för att hjälpa Thomas, men omkring klockan 10 tog han emot en av Thomas stabsofficerare som bad om ytterligare hjälp. Han visste såklart att om hela hans division lämnade sin plats skulle det skapas en öppning i linjen, så han sökte råd hos Reynolds som godkände men varnade Rosencrans för den farliga situation som kunde uppstå. Brannan stannade kvar på sin position och avvaktade godkännande från Rosecrans. När Rosencrans fick meddelandet antog han att Brannan redan hade lämnat sin plats och han beordrade därför Wood att fylla hålet i linjen.

Läget på förmiddagem här har Wood genomfört sin olyckliga förflyttning och därmed kraftigt försvagat centern där Longstreet snabbt bryter igenom.

På grund av olyckliga omständigheter granskades aldrig läget på marken innan ordern skickades följande order skickades direkt till Wodd utan att passera dennes kårchef Crittenden "Generalbefälet beordrar att du närmar dig Reynolds så fort som möjligt och stöder honom." Rosecrans, som började bli allt mer sliten granskade inte denna order innan den skickades ut.

Wood var förbryllad över Rosecrans order, som han fick runt 10:50. Eftersom Brannan fortfarande var kvar på hans vänstra sida fanns ingen möjlighet att stödja Reynolds eftersom Brannans division var i vägen. Därför var den enda möjligheten att dra sig tillbaka från linjen, marschera runt bakom Brannan och formera sig bakom som stöd åt Reynolds. Detta var uppenbarligen riskabelt eftersom det lämnade en öppning i linjen. Wood talade med sin kårchef McCook och hävdade senare att McCook gick med på att fylla hålet. McCook hävdade å sin sida att han inte hade tillräckligt med enheter för att göra detta.

Ungefär samtidigt gav Bragg på sin sida en order baserad på ofullständig information. Otålig eftersom hans attack inte skördade någon framgång skickade han order till alla sina enheter om omedelbart avancemang. Några enheter lyckades under häftigt motstånd korsa LaFayette Road men drivs tillbaka.

I mitten av slagfältet attackerade generallöjtnant James Longstreet med 10000 mannar i en smal kolonnformation. Som av en händelse styrde de rakt mot den punkt där Wood på grund av Rosencrans märkliga order hade lämnat en blotta i försvaret. Det hela blev ett fruktansvärt snabbt genombrott och förödelsen blev stor i nordstatsleden där soldaterna flydde i panik.

Hela unionsarmén i den södra delen av slagfältet befann sig på flykt eller var avskurna från sina hjälpförband. Rosecrans bestämde sig för att snabbt fortsätta till Chattanooga för att organisera sina återvändande styrkor till stadens försvar. Han skickade bud till Thomas med order att ta befälet över de styrkor som var kvar vid Chickamauga och dra sig tillbaka till Rossville. Klockan 3 på eftermiddagen hade en grupp på runt 8000 man samlats nära McFarlands gap för att sätta upp ett försvar.

Fortfarande höll general Thomas en stark position vid Kellys field och många av de retirerande trupperna samlades vid Horshoe ridge där de snabbt byggde fortifikationer för att hålla kullen.

Horshoe ridge

Det sista försvaret vid Kellys field och Horsshoe ridge

Åtskilliga attacker och motattacker genomfördes samtidigt förstärktes hela tiden sydstatsarmén när motståndet upphörde på andra delar av slagfältet. Longstreet som var nöjd med sig själv efter sin framgångsrika bräsch ett par timmar tidigare ägnade inte slagfältet så stor uppmärksamhet längre. Hans framgång hade dock inte utplånat Rosencrans armé utan bara sänt den på flykten. Numerärt bara marginellt försvagad. Efter de upprepade förseningarna under morgonens attacker hade gjort att Bragg tappat förtroendet för sina generaler.

Thomas fick en order från Rosecrans att ta befäl över det som var kvar av armén och han började en allmän reträtt. När sydstatsarmén blev medvetna om reträtten förnyade de sina attacker och höll sånär på att lyckas inringa trupperna vid Kellys field men dessa slank ur fällan och kunde förena sig med huvudarmén.

Detaljbild av försvaret runt 

Efterspel

Thomas drog tillbaka resten av sina enheter efter mörkrets inbrott. Hans beslutsamhet att behålla sin position tills han beordrades att dra sig tillbaka gav honom smeknamnet "the Rock of Chickamauga".

George Henry Thomas, "The rock of Chickamauga"

Rosencrans uppmanades att återansluta sig till armén och leda den, men Rosecrans som var fysiskt utmattad och psykiskt slutkörd valde att stanna kvar i Chattanooga.

Sydstaternas Tennessee-armé slog läger för natten, omedveten om att nordstaterna hade glidit ur deras grepp. Bragg hade inte resurser för att förfölja Rosencrans. Många av hans trupper hade anlänt i all hast och många artillerihästar hade skadats eller dödats under striden. Tennesseefloden låg nu som ett hinder för sydstaterna istället och de hade ingen utrustning för att korsa den. Braggs armé pausade vid Chickamauga för att omorganisera och samla utrustning som förlorats av Rosencrans. Historiker har kritiserat Braggs prestation och hävdat att han i över fyra timmar på eftermiddagen den 20 september missade flera chanser att förhindra flykten och tillfoga Rosencans avgörande skada.

Förluster

Förlusterna var ungefär proportionerliga till respektive sidas armes storlek. Nordstaterna under Rosencrans förluster var 16 170 man (1 657 dödade, 9 756 sårade och 4 757 fångade eller saknade), sydstatsarmén under Bragg förlorade 18 454 man (2 312 dödade, 14 674 sårade och 1 468 fångade eller saknade).

Även om sydstaterna tekniskt sett hade vunnit och drivit Rosecrans från slagfältet, hade Bragg inte uppnått sina mål att allvarligt skada Army of Cumberland och återställa kontrollen över Östra Tennessee. Istället hade hans arme lidit förluster som de inte hade råd med.

Referenser och vidare läsning

Amerikanska inbördeskriget – Thomas Sörensen
The American Civil War: A Military History – John Keegan

Revolution med piroger och vin - Om militärkuppen i Chile

Chiles diktator armechefen general Agusto Pinochet, bilden lånad från Utrikesmagasinet

Få datum är så fast inpräntade i det mänskliga minnet som den 11 september. Terrorattacken mot World Trade Center-tornen 2001, mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh för 20 år sedan 2003 och så händelsen som gett upphov till dagens essä: Militärkuppen i Chile 1973.

Banden mellan just Chile och Sverige har historiskt varit starka och många chilenare bosatte sig i Sverige efter kuppen och i många av våra städer finns stora grupper som betraktar de här händelserna som ett kollektivt minne. Händelserna är i högsta grad politiserade och ett starkt skimmer av dåtidens kalla krig hänger över och fördunklar delvis händelseförloppet.

Det är alltså 50-år sedan

Som den chilenska militären störtade den valda regeringen i en statskupp. General Augusto Pinochet grep makten i kuppens kölvatten och han kom att behålla den i 17 år till 1990.

Själva kuppen förlöpte snabbt och stora delar av den chilenska vänstern kom att sättas i fängelse och många kom att avrättas efter mer eller mindre summariska rättegångar.

Men låt oss först sätta oss in litegrann i bakgrunden.

Vägen till chilensk frihet

OHiggins, bilden tagen från Wikipedia

Chile vann sin självständighet från Spanien 1818. Under den irländsk-ättade Bernardo O'Higgins utvecklades man till något av ett demokratiskt föredöme på den sydamerikanska kontinenten. Landet fick också en stark ekonomisk ställning inte minst genom sina rika kopparfyndigheter.

Genom de så kallade Stillahavskrigen mot Bolivia och Peru mellan 1879 och 1884 kunde Chile stärka sin ställning ytterligare och utöka sitt territorium på dessa båda länders bekostnad. Bolivia blev utan kust (ett tillstånd som råder än i dag) och Peru förlorade stora landområden.

Sociala reformer

1920 vann Arturo Alessandri presidentvalet. Han drog upp en långtgående reformagenda vilket kom att utlösa en av Chiles många militära kupper. 1924 avsattes han i den första kuppen och året därefter återinsattes han igen genom en ny militärkupp. Kupperna, reformerna och Alessandris popularitet bidrog till att Chile 1925 fick en ny grundlag och en progressiv social lagstiftning.

Arturo Alessandri, bilden tagen från Wikipedia

Under depressionen på 1930-talet försvagades landets ekonomi och regeringarna avlöste varandra och under ett antal år rådde det politisk instabilitet. 1938 valdes en vänsterkoalition som kom att inleda en progressiv socialpolitik; bland annat genomfördes subventioner till industrin.

Efter andra världskriget avbröts samarbetet mellan center- och vänsterpartier i Chile och 1948 förbjöds kommunistpartiet från att verka. Ekonomin försvagades och jordbruket var ineffektivt. Inflationen ökade till höga nivåer. Samtidigt hårdnade det politiska klimatet i den tidens kalla-kriget anda.

1964 valdes kristdemokraten Eduardo Frei till president med starkt stöd av USA och amerikanska ekonomiska intressen inom framförallt gruvnäringen. Frei hade valts med ett löfte om ökat chilenskt inflytande över kopparbrytningen och sociala reformer och jordreformer. Frei och hans regering blev hårt kritiserad från både höger och vänster vilket ledde till ytterligare radikalisering och ökad social oro som i sin tur bäddade för 70-talets situation.

Valet 1970 och perioden 70-73

Allende tillsammans med Fidel Castro vid dennes besök i Chile 1971

I valet i september 1970 fick Salvador Allende 37 procent. Detta var bara 40 000 fler röster än högerkandidaten Jorge Alessandri. Eftersom ingen av kandidaterna lyckades få majoritet var det kongressen som fick avgöra vem som skulle leda landet. Innan omröstningen kidnappades och dödades arméchefen general René Schneider av en högerextremistisk grupp som hette Patria y libertad (Fosterland och frihet). Schneiders död var det första i en lång rad av politiska mord av personer på både höger- och vänsterkanten. Dessa mord präglade Allendes första tid vid makten.

Det var en sargad chilensk ekonomi som Allende fick ansvar för. Tillväxten var låg och inflationen var jättehög samtidigt som inkomstfördelningen var väldigt ojämlik. Socialisterna hade ett program för att förändra ägarstrukturen i samhället. Bland annat ville man nationalisera delar av näringslivet.

Det uppstod konflikter kring en eventuell jordreform och den stora frågan kring ett eventuellt förstatligande av kopparfyndigheterna delade landet.

Under Allendes första år som president förbättrades dock Chiles ekonomi. BNP ökade med 8,6 procent och inflationen sjönk från hisnande 34,9 procent 1970 till nästan lika hisnande 22,1 procent medan industriproduktionen ökade med 12 procent. Regeringens radikala ekonomiska politik mötte motstånd från de övre skikten av det chilenska samhället liksom från USA som på olika sätt försökte agera genom påtryckningar på regeringen.

Allendes positiva period vid makten blev kortvarig. När Kubas kommunistiske ledare Fidel Castro gjorde ett statsbesök i nästan en hel månad 1971 blev stämningen mer hätsk igen. Kvinnor framförallt från medelklassen demonstrerade och slog i kastruller i protest mot inflation och varubrist. I oktober 1972 drabbades transportsektorn av en jättestrejk som förlamade landet.

Läget 1973

1973 var det chilenska samhället kluvet och delat mellan anhängare till Allende och hans motståndare. I parlamentsvalet i mars fick Allendes koalition UP 44 procent av rösterna, vilket upplevdes som en seger. Men oppositionen fick 55 procent och det parlamentariska läget var fortsatt låst. Kristdemokraterna som tidigare hade stöttat Alendes reformer bytte sida och gick ihop med de konservativa och tillsammans krävde de presidentens avgång.

En resolution i senaten bifölls den 22 augusti med röstsiffrorna 81 mot 47. Resolutionen innebar att Alendes hade styrt Chile på ett icke konstitutionellt sätt. Resolutionen avvisades av presidenten med att den inte hade fått det nödvändiga tvåtredjedels-majoriteten och att den dessutom stred mot grunddragen.

Eduardo Frei Montalva

Bakom misstroendeförklaringen stod den tidigare presidenten Eduardo Frei Montalva. Han hade tidigare stött valet av Allende men hade nu bytt åsikt. Frei skulle senare bli en av Pinochetregimens främsta kritiker och mycket tyder på att han giftmördades av den chilenska säkerhetspolisen 1983.

Kupperna

Presidentpalatset flygbombas

Den 29 juni genomfördes ett första kuppförsök som har kommit att kallas El Tanquetazo. Kuppen slogs tillbaka tack vare arméchefen Carlos Prats agerande. Men kuppen innebar också att Prat avgick och ersattes som arméchef av ingen mindre än Augusto Pinochet. Den 18 augusti möttes Allende och Kristdemokraternas representant Patricio Aylwin i ett sista försök att hitta en lösning. Det misslyckades. 

Den 11 september stormade så militären presidentpalatset La Moneda där presidenten och hans administration befann sig. Innan dess hade palatset utsatts för flygbombning. Presidenten erbjöds en möjlighet att lämna landet men han avböjde. Han ville inte heller göra så som bland annat Fidel Castro hade föreslagit, fly för att istället leda en underjordisk motståndsrörelse, Allende verkar helt enkelt ha trott på inomparlamentariska metoder för samhällsförändring in i det sista.

Senare begick han, med största säkerhet, självmord i palatset inför hotet om att bli ställd inför rätta och eventuellt avrättas.

Chile under Pinochet

Augusto Pinochet hade lett statskuppen mot Allende och han lät sig utses som dennes efterträdare som president. Under Pinochets år vid makten förföljdes Allendes tidigare anhängare och regimen blev synonym med tortyr, död och ”försvinnanden”.

Inrikespolitiskt fördes en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik. I en folkomröstning 1988, 15 år efter kuppen, röstade chilenarna mot att Pinochet skulle styra landet i många år till. När demokratin återinfördes 1990 blev han återigen arméchef och från 1998 kunde han titulera sig senator på livstid.

På ett besök i London 1998 greps han av polis på begäran från Spanien. Tanken var att han skulle ställas inför rätta för mord och tortyr riktat mot spanska medborgare i Chile. Läkare bedömde dock att Pinochets hälsa var för dålig för en rättegång, och istället tilläts han återvända till hemlandet 2000. Även i Chile lyckades Pinochet undslippa rättegång och 2006 avled han.

Flyktingar från Chile

Efter kuppen flydde mängder med chilenare från sitt hemland av rädsla för repressalier. Fram till 1990 rörde det sig om cirka 1,8 miljoner människor mot en befolkning på 11 miljoner runt 1970. De allra flesta, omkring 800 000, flydde till grannlandet Argentina. Sverige var det land i Europa som tog emot flest chilenska flyktingar. Under de 17 år som regimen satt kvar vid makten handlade det om över 40 000 personer som kom hit.

Eftermäle

Det är ställt bortom allt tvivel att USA och amerikanska intressen var inblandade i såväl själva kuppen som i strejker och protester som på olika sätt syftade till att demobilisera det chilenska samhället under åren 1970-1973.

Minnet och ”firandet” av kuppen har därför alltid varit upphov till starka känslor. Krav på fördömande och rättvisa har varit vanliga men sedan demokratins återinförande har de varit relativt stillsamma. Tanken har varit att ena så stor andel av befolkningen som möjligt bakom kravet på nunca mas (”aldrig mer”). Ju mer an sanningen som kom fram genom sanningskommissioner och rättsprocesser så började en nationell berättelse om kuppen att skapas.

Trots det är Chile idag ett splittrat och delat samhälle med starka konflikter mellan höger och vänsterkrafter. Det råder återigen stor social oro och starka krafter drar åt olika håll i den chilenska befolkningen. Vilken väg som den demokratiska förebilden ska ta är höljt i dunkel och troligen kommer historien vid sextioårsjubileet 2033 att se helt annorlunda ut.

Referenser och vidare läsning

11/9 - 30 år sedan statskuppen i Chile Francisco Contreras
Hur många gånger kan man döda en man? Raymond Paredes-Ahlgren

Krigets självspelande piano, om 30-åriga kriget (del 2)

En by plundras under 30-åriga kriget

Äntligen är det dags för den andra delen av tre om Trettioåriga kriget. Det märkliga är som bekant att jag redan har skrivit del 3 som handlade om själva krigsslutet och freden för att fira årsdagen av freden i Westphalen 1648. Den här mellersta delen handlar om själva kriget och de olika möjliga utvägar som hade kunnat innebära att de 30 åren faktiskt hade kunnat bli betydligt färre.

Här finns länkar till första delen och tredje delen om du hellre vill läsa dem.

Kriget börjar

Efter den tragiska händelsen i Prag våren 1618 där det kejserliga sändebudet förlorade sin hatt (i samband med att han kastades ut från ett fönster i syfte att slå ihjäl sig). Var inte kriget långt borta. Bakom defenestreringen stod nämligen en sammansvärjning av protestantiska furstar som i början hade initiativet och vann ett par enkla snabba segrar i samband med folkliga resningar i Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz och i Habsburgarnas kärnland Österrike.

Till ny kung i Böhmen valde man den kalvinistiska kurfursten (alltså en av de sju furstar med värdighet att välja vem som skulle bli kejsare i det tyskromerska riket) Fredrik V av Pfalz. Han flyttade raskt från Heidelberg till slottet i Prag för att inträda sitt nya ämbete. Valet av kurfursten som regent var strategiskt genom hans släktband till många av de olika europeiska kungahusen.

Fredrik V av Pfalz, sedermera kallad "Vinterkonungen". Bilden hämtad från Wikipedia

Men de stackars tjeckerna hade räknat fel och ingen av de europeiska kungahusen var villiga att slåss på deras sida mot den habsburgska stormakten. Kejsaren som från och med 1619 hette Ferdinand vände sig till sina släktingar i Spanien och till den fruktade Katolska ligan och i ett slag den 8 november 1620 krossades Fredriks styrkor på Vita bergen utanför Prag. Fredrik själv kallades därefter för Vinterkonungen eftersom han bara regerade en enda vinter. Samtidigt krossade en spansk arme Fredriks gamla hemland Pfalz i mellersta Tyskland.

Och här hade historien om det trettioåriga kriget kunnat sluta. Som en lite drygt tvååriga regional konflikt mellan protestanter och katoliker i Böhmen. Men eftersom kejsaren inte behandlade sin fiende storsint utan krävde att han skulle krossas hade denne inget annat val än att fortsätta slåss.

Samtidigt löpte det gamla stilleståndsavtalet mellan Nederländerna och Spanien ut (se essä nummer 1) och 1621 beslutade sig båda parterna att återuppta striderna. I Nederländerna fann Fredrik V en fristad och konflikten mellan protestanter och katoliker vävdes samman med den mellan spanjorer och nederländare.

Habsburgarna fortsatte dock att segra och den 6 augusti 1623 i slaget vid Stadtlohn vann Katolska ligan och greven av Tilly en avgörande seger och Fredrik som inte såg några utsikter att kämpa vidare ansökte om vapenstillestånd.

Hertigen av Tilly, katolska ligans främste fältherre, bilden hämtad från Wikipedia

Även här kunde kriget ha tagit slut och gått till historien som sexåriga kriget. Men kriget fortsatte genom att en tidigare neutral utländsk makt valde att ingripa.

Den danska perioden

Den utländska makten i fråga var Danmark och kung Kristian IV. Han såg tillfället att utnyttja sin tillfälligt goda ekonomi från Öresundstullen och Älvsborgs lösen till att säkra områdena Bremen, Verden och Schwerin i Nordtyskland.

Kristian IV av Danmark, bilden hämtad från Wikipedia

Kriget blev tyvärr för danskt vidkommande ett verkligt fiasko. Skälet var att hela krigets kanske mäktigaste fältherre hade klivit in på scenen nämligen Albrecht von Wallerstein. Kejsar Ferdinand hade tröttnat på att vara beroende av Katolska ligan och dess företrädare Maximilian av Bayern och Tilly.

Wallerstein var högadlig från Böhmen som först hade varit protestant för att sedan övergå till katolicismen. Han hade använt pengar från sina två rika äktenskap till att sätta upp olika arméer. Kejsaren gav i princip wallerstein mandat att sätta upp en arme och låta den bli självförsörjande genom plundring och kontribution på den tyska landsbygden.

Albrecht von Wallerstein, kejsarens fältherre och krigsentreprenör. Bilden hämtad från Wikipedia

Och det hela gick mycket bra, eller väldigt, väldigt illa för Kristian IV. Vid slaget vid Lutter am Barenberge den 27 augusti 1627 krossades den danska armen fullständigt och tog till flykten. Tilly och Wallerstein fortsatta att ockupera Nordtyskland och invaderade även Jylland i syfte att få Kristian IV att kapitulera. Något som kungen vägrade. Istället ockuperades den ena nordtyska staden efter den andra.

Men den viktigaste staden vid Östersjön, Stralsund höll stången och utsattes sommaren 1628 för en av krigets mest berömda belägringar. Men expansionen i Nordtyskland hade väckt oro hos Sverige och Gustav II Adolf sände helt sonika svenska knektar till Stralsund. Svenskarnas ankomst ändrade styrkeförhållandena på ett sådant sätt att Wallerstein och Tilly valde att bryta belägringen. Men trots denna framgång var kriget ett fiasko och 1629 lyckades Danmark sluta en billig fred där de återfick alla territorier mot att de inte blandade sig i tyska angelägenheter mer.

Nu sommaren 1629 trodde kejsaren att han efter 11 år hade vunnit kriget. Tyvärr valde han att kröna sina framgångar med att skapa det så kallade Resitutionsediktet. Detta innebar att all kyrklig egendom som hade fallit i protestanternas händer sedan 1552 skulle återgå till katolikerna.

Resultatet av ediktet var att Ferdinand höll på att bli den mäktigaste kejsaren på hundratals år. Och det gjorde att tidigare neutrala furstar exempelvis i Brandenburg och Sachsen såg sina positioner som hotade. Även många katolska furstar kände sig hotade av Wallersteins mäktiga armé och på sommaren 1630 krävde de hans avsked. Normalt hade kejsaren vägrat men han behövde sina allierade och Walletstein och hans armé försvann från scenen.

I och med att det plötsligt blev väldigt tomt på trupper i Norra Tyskland öppnades fältet för en ny aktör som stod och stampade på väg att förvandlas till en verklig stormakt.

Lejonet från Norden gör entré

Gustav II Adolf landstiger i Tyskland, propagandabild. Bilden hämtad från Wikipedia

En av krigets verkliga vändpunkter blev den svenska härens landstigning 1630. Kriget hade även här kunnat ta slut och ännu en gång var det en protestant som gav sig in i leken. Men varför gav sig Sverige egentligen in i detta storkrig på kontinenten? Det var nämligen ett krigstrött land som bara året innan hade fått stillestånd efter det långvariga tronföljdskriget med Polen.

Den officiella förklaringen var att Sverige var hotat av kejsarens expansionistiska politik. Men det var, precis som den spridda bilden av ”Lejonet från Norden” som skulle slåss för protestantismens sak, ren propaganda. Den verkliga förklaringen var att den svenska statsledningen såg en möjlighet till expansion och snabba framgångar.

Beslutet om att invadera fattades i december 1628 och januari 1629 men försenades på grund av kriget med Polen. Efter stilleståndsavtalet och riksdagens godkännande 1630 kunde hären mönstras i juni 1630 och kort därefter landsteg man i Tyskland. I detta läge var det endast furstar som redan hade förlorat allt som valde att satsa på denna nya häst. 1631 beslöt sig ett flertal protestantiska furstar för att försöka förbli neutrala, den enda stad som ställde upp på svenskarnas sida var Mgdeburg.

Efter Wallersteins avsked fanns det inte så många kejserliga trupper kvar i området och Tilly valde att belägra Magdeburg i stället för att strida. Under tiden förhandlade Gustav II Adolf fram ett avtal med Frankrike som befästes i Bärwalde i januari 1631. Det innebar att Sverige fick 400 000 riksdaler årligen för att hålla en arme i Tyskland.

Pengarna användes till att värva knektar och under ett par månader marscherade Tilly och den svenske kungen omkring i Nordtyskland och försökte utmanövrera varandra. Tilly bestämde sig för att den svenska armen inte var något att vara rädd för och återgick till sin belägring av Magdeburg. I och med belägringen befann sig kurfursten Georg Willhelm av Brandenburg i ett läge där han inte längre kunde välja att vara neutral om han ville freda sig mot svenskarna och i maj 1631 allierade han sig med Gustav Adolf.

De som fick betala för svenskarnas initiala försiktighet var invånarna i Magdeburg. Staden stormades av Tillys styrkor den 20 maj. Plundring tilläts och hela staden stacks i brand. Tilly som hade räknat med att kunna använda staden som bas tvingades dra vidare till Sachsen något som i sin tur tvingade kurfursten Johan Georg, som hittills varit neutral att ta ställning för Gustav II Adolfs sida för att undvika utplundring.

Båda arméerna trädde nu in i Sachsen, Tilly intog i september staden Leipzig och därmed var manegen krattad för en av krigets mest berömda drabbningar, den vid Breitenfeldt. Slaget vid Breitenfeldt tarvar i sig en strategisk och taktisk utläggning i form av en särskild essä. Den korta berättelsen är dock att den svensk/sachskiska armen med sitt lättrörliga fältartilleri vann en lysande seger. För Tilly var det däremot en katastrof. Han förlorade 20 000 soldater vilket var 10 gånger fler än svenskarna. Gustav II Adolfs rykte som fältherre steg som en raket på vägen mot det oundvikliga nederlaget.

Mot Lützen!
Men det hela började fantastiskt bra. Resten av året 1631 var ett enda långt segertåg för den svenska armén. Seger följde på seger och städer som Mainz, Erfurt med flera föll för svenskarna som tycktes ostoppbara. I norra Tyskland erövrades samtidigt Rostock och Wissmar. Och ett ständigt flöde av nya allierade småfurstendömen stärkte armén ytterligare.

Under tiden försökte Tilly att samla ihop en ny arme men det gick mycket trögt med rekryteringen eftersom ekonomin var usel. På våren 1632 hade Gustav II Adolf erövrat Nürnberg och i slaget vid Rain vid övergången av floden Lech tillfogade han Tilly ett ännu värre nederlag än i Breitenfeld. Tilly sårades svårt och avled bara ett par veckor senare.

Katolska ligan beordrade reträtt och svenskarna kunde därmed rycka in i Bayern och invaderade München i maj 1632. Mot den här utvecklingen hade kejsaren ingen annan utväg än att låta krigsentreprenören Wallerstein återinträda i tjänst som överbefälhavare.

Snabbt samlade han ihop en ny armé som anföll Sachsen vilket tvingade Gustav II Adolf att tåga norrut igen för att undvika att bli avskuren från sina förbindelseområden i norra Tyskland. Men armén kom bara till Nürnberg där man körde fast i ett utdraget ställningskrig. Under tiden som de kejserliga trupperna febrilt försökte undvika strid med svenskarna led befolkningen i området svårt av den plundring som de utsattes för.

För att få kriget rörligt igen tågade svenskarna söderut mot Österrike. Men den planen fick överges nästan omedelbart när Wallerstein anföll Sachsen. Av rädsla för att Johann Georg skulle överge alliansen valde Gustav II Adolf att förfölja dem. Intet ont anande hade den kejserliga armen delat upp sig i två delar. När svenskarna kom ikapp de kejserliga var således en större del av rytteriet under ledning av Pappenheim frånvarande från slagfältet.

Slaget i fråga är den berömda drabbningen vid Lützen som stod den 6:e november eller 15 november med modern tideräkning. Jag tänker inte gå in på detaljerna kring detta slag men vi vet alla utgången. Gustav II Adolf fattar ett beslut om att undsätta den svenska centern som är illa ute. Men han kommer bort sig i dimman och förirrar sig in bland fienderna. Hamnar i strid och blir skjuten i armbågen, och ryggen därefter sticks han ned med värja och skjuts slutligen i huvudet på nära håll och stupar.

Slaget vanns dock av svenskarna och Wallerstein tvingades marschera vidare tillbaka till sina hemländer i Böhmen, Johan Georg blev kvar i det svenska förbundet och Sachsen undvek utplundring. Men på en mer övergripande nivå var såklart Gustav II Adolfs död en katastrof. Den självklare ledaren för den väldiga armén var borta och samordningen föll samman.

En av stormaktstidens mest berömda målningar visar hur Gustav II Adolf stupar vid Lützen 1632. Målningen är gjord av Carl Wahlbom 1855 och finns idag på Nationalömuseum. Bilden hämtad från Wikipedia

Den långa vägen till Nördlingen

Under tiden som Gustav II Adolf marscherade mot sin död i södra Tyskland pågick kriget även på andra fronter. I striderna mellan nederländare och spanjorer vann de förstnämnda allt större framgångar under ledning av ståthållaren Fredrik Henrik av Oranien. Det hela kulminerade med erövringen av Maastricht på sommaren 1632. Försöken till fredssamtal stoppades av den anledningen att Trettioåriga kriget hade utvecklats till ett världskrig och de holländska attackerna på spanska och portugisiska kolonier kunde inte passera obemärkt förbi. Striderna skulle de kommande åren föras på exotiska platser som Kuba och Ceylon.

Svenskarna och deras allierade leddes nu av riksrådet Axel Oxenstierna som upprättade en slags svensk huvudstad i staden Mainz. Men kriget hade nu blivit väldigt svåröverblickbart och strider fördes okoordinerat på olika håll i Tyskland.

Den svenska stormaktens arkitekt nummer 1, riksrådet Axel Oxenstierna. målningen är gjord av holländaren Michiel Janszoon van Miereveld 1635. Målningen finns på Nationalmuseum. Bilden hämtad från Wikipedia.

I mars och april 1633 samlades ett stort antal protestantiska furstar i Heilbronn i sydtyskland. De enades där att hålla samman under Axel Oxenstiernas ledning och att fortsätta bekämpa kejsaren. På pappret förfogade Heilbronnförbundet över 100 000 man i militära resurser men ledningen saknades och det hela riskerade att brytas upp i regionala småstrider.

De protestantiska styrkorna leddes av Bernhard av Sachsen-Weimar, Gustav Horn och Johan Banér. Dessa tre var synnerligen erfarna och kompetenta fältherrar som egentligen bara hade ett stort problem, de var ibland sällsynt dåliga på att samarbeta. Trots detta gick det till en början ganska bra för de protestantiska arméerna i Sydtyskland.

Wallerstein å sin sida gjorde inget större väsen av sig utan låg stilla i Böhmen. Han gjorde dock ett utfall norrut mot Schlesien och besegrade Henrich Mattias von Thurn som hade spelat en ledande roll i defenestrationen 1618 och därmed mer eller mindre hade startat hela kriget. Under vintern 1633 och 1634 ökade det kejserliga missnöjet med Wallerstein. Dels uträttade han inget på slagfältet men framförallt började han agera självständigt för att försöka söka fred på egen hand utan att fråga kejsaren. I januari 1634 undertecknade kejsaren ett beslut om avsked och bara ett par veckor senare i februari mördades Wallerstein av sina egna soldater.

Befälet över den katolska armen hade getts till italienaren Matthias Gallas och med stöd av spanska trupper som hade tågat upp genom alperna var man nu redo för en offensiv. Trots svenskarnas försök att stoppa dem lyckades de spanska och de kejserliga styrkorna förenas och denna starka arme tillfogade i september 1634 svenskarna krigets allvarligaste nederlag i slaget vid Nördlingen där mellan 10 000 och 16 000 soldater förlorades medans de kejserligas förluster uppgick till endast 2000.

Målning som sägs föreställa slaget vid Nördlingen

Efter förlusten vid Nördlingen erövrade de kejserliga stad efter stad och tvingade svenskarna att dra sig tillbaka norrut. Läget förvärrades ytterligare av att stilleståndet mellan Sverige och Polen skulle löpa ut 1635. Kort sagt hade krigslyckan vänt sig mot svenskarna efter ett par år av framgångar.

Motgångarnas tid
Nederlaget vid Nördlingen var som sagt början på en serie motgångar för svenskarna. Allianser med ett flertal protestantiska furstar bröts antingen genom att dessa gick tillbaka till att bli neutrala eller i värsta fall bytte sida. Allra allvarligast var att Johan Georg av Sachsen den 30 maj 1635 i Prag slöt ett fredsavtal med kejsaren som innebar att han inte längre skulle slåss för svenskarna.

Kejsaren avskaffade restitutionsediktet och lät därmed furstarna själva bestämma religionstillhörighet dessutom förbjöds furstarna att alliera sig med utländska makter vilket innebar att båda Katolska ligan och Heilbronn-förbundet avskaffades. Det långa inbördeskriget var därmed över vilket såklart tyvärr inte innebar att kriget var det.

Det polska stilleståndet avslutades vilket innebar att Polen satte press på Sverige och tvingade fram ett återlämnande av de inkomstbringande preussiska hamnstäderna. Axel Oxenstierna blev därför i fortsättningen ännu mer beroende av pengar från Frankrike för att kunna fortsätta kriget.

Fältherren Johan Banér

Den enda ljuspunkten var att Johan Banér fortfarande förde befäl över en stark och framgångsrik arme i södra Tyskland. Trots det var läget besvärligt och starka röster höjdes för att söka fred medans det fortfarande fanns framgångar att falla tillbaka på. Axel Oxenstierna lyckades dock förmå riksrådet att fortsätta kriget och med hjälp av ett avtal med Frankrike i Wissmar i mars 1636 tillfördes ytterligare pengar. Samtidigt hade Frankrike på våren 1635 beslutat sig för att engagera sig direkt som krigförande part i kriget.

Den som skulle föra den franska armén i Tyskland var hertig Bernhard av Sachsen-Weimar men hans mål var tyvärr inte samma som kardinal Richelius, Medan fransmännen såg honom som en fransk allierad så ville hertigen själv upprätta ett eget furstendöme, gärna i Elsass (nuvarande Alsace). Grälet gjorde att Richelieu snålade med pengarna och då kunde hertigen inte kriga. 

Ännu sämre gick det för Frankrike i norr där man försökte alliera sig med Nederländerna mot de spanska styrkor som var förlagda i spanska Nederländerna, alltså i nuvarande Belgien. 1935 besegrades fransmän och nederländarna i grunden och året efter ryckte spanska styrkor in i Frankrike och hotade till och med huvudstaden.

Som synes hade kejsaren stor anledning att vara nöjd 1636. Fler och fler protestantiska furstar lämnade förbundet med svenskarna eller allierade sig med kejsaren. Framgångar på slagfältet drev till och med det mäktiga och snuskigt rika Frankrike på defensiven. Inför denna hotbild bytte Johan Banér taktik och övergick till ett slags ”totalt krig” dvs. han förde inte längre bara krig mot kejserliga arméer utan mot den tyska civilbefolkningen. Taktiken var att bygderna skulle förödas så att den kejserliga armén inte kunde försörja sig. 

Den 4 oktober 1636 besegrade Johan Banér i en av krigets mest analyserade drabbningar de kejserliga i ett slag vid Wittstock strax norr om Berlin. Även om segern var dyrköpt för svenskarna med över 3000 stupade och sårade så visade man att den svenska armén fortfarande var farlig och att Johan Banérs taktik med totalt krig och anfall långt in på fientligt territorium var rätt sätt att föra kriget på.

Kriget står och väger
Den 15 februari 1637 avled den person som mer än alla andra hade förkroppsligat kriget nämligen kejsaren Ferdinand II. Han efterträddes av sin son Ferdinand III och möjligheterna till fred var förhållandevis ljusa. Frankrike hade lidit stora nederlag och Sverige borde kunna förmås att dra sig ur med krigsbyte. Påven Urban VIII erbjöd sig att medla men både Habsburgarna och Frankrike misstrodde påven och när Richelieu ville ha med protestanter som Sverige och Nederländerna föll allt samman.

Urban VIII målad av Bernini. Målningen finns idag på Palazzo Barberini i Rom. Bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt fick Johan Banér stora problem i Sydtyskland när han höll på att bli inringad av en betydligt starkare kejserlig armé. Hans reträtt genom Tyskland tillbaka till säkra baser i Norr har blivit historisk. Han sägs ha fällt orden ”De hade mig i säcken men glömde att knyta åt”. Det som räddade Banér och svenskarna var paradoxalt nog att den kejserliga armén var för stor och att den därför fick försörjningsproblem.

Följande vår drog Banér igång krigandet igen, besegrade en kejserlig armé vid Chemnitz och kom på sommaren 1638 att utsätta den Böhmiska landsbygden runt Prag för en av krigets värsta plundringar.

Samtidigt som Banér lyckades vända kriget i norra och mellersta Tyskland kunde hertig Bernhard av Sachsen-Weimar äntligen börja agera med franska pengar i fickan i väster. I augusti 1638 kapitulerade staden Breisach i Elsass som därmed föll i fransmännens händer. Frankrike hade därmed lyckats etablera sig på östra sidan av Rhen.

Vändpunkten 1640

1640 skulle visa sig vara något av en vändpunkt i kriget. Framförallt handlade det om att det andra starka habsburgska fästet i Europa, Spanien, fick stora problem på hemmaplan när först Katalonien och senare Portugal gjorde uppror. Det stöd på 500 000 thaler som under hela 1630-talet årligen hade stött den habsburgska krigskassan försvann tillsammans med de spanska trupperna.

Samtidigt började de svenska och franska arméerna att agera koordinerat vilket satte skräck i de kejserliga. Inför denna starka krigsmakt började också nya och gamla allierade att återigen flockas under fanorna. Personer som hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg och änkelantgrevinnan Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel där den sistnämnda skulle bli en av det sena krigets viktigaste potentater.

Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel

I maj 1640 kom alla dessa fyra protestantiska styrkor att sammanstråla vid Erfurt. Med en samlad armé på 36 000 man utgjorde de en fruktansvärd maktfaktor. Men den kejserliga armén var till och med ännu större med sina 40 000 man. Allt var upplagt för en mäktig urladdning men inget hände. Insatserna var helt enkelt för stora och ingen ville riskera soldaternas liv. Kombinerat med motsättningar mellan de olika befälhavarna resulterade det hela bara i ett ställningskrig som kostade tusentals soldater livet i olika fältsjukdomar.

Allra hårdast drabbades som vanligt civilbefolkningen som var tvungen att hålla båda dessa enorma härar vid liv genom mer eller mindre frivillig utskänkning av livsmedel. Samtidigt torterades, våldtogs och plundrades den tyska landsbygden i en aldrig tidigare skådad skala.

Lennart Torstensson
1640 och 1641 hade alltså över 70 000 soldater kört fast i ett meningslöst och förödande ställningskrig. Samtidigt hade den nye kejsaren Ferdinand III sammankallat en tysk riksdag i Regensburg. Detta hade inte skett sedan 1613. Syftet var att försöka få ett slut på kriget eftersom fredssamtalen i Prag fem år tidigare inte hade gett något resultat. Kejsaren var beredd att göra uppoffringar men förhandlingarna drog ut på tiden. I praktiken skulle man egentligen bara lyckas enas om en sak nämligen att man beslutade sig för att samlas i städerna Osnabrück och Münster för seriösa fredssamtal. Mer om dessa segdragna förhandlingar finns att läsa om i essä nummer tre i den här serien.

Johan Banér tog tillfället i akt och försökte sig på att göra krigets djärvaste kupp när han försökte leda sin armé till Regensburg i syfte att ta kejsaren till fånga. Kuppen misslyckades dock eftersom vädret gjorde att floderna inte längre gick att korsa. Detta blev Banérs sista framträdande i kriget och i maj 1641 avled han.

Lennart Torstensson

Med Banér borta öppnades dörren för en av Sveriges mest berömda fältherrar nämligen artillerigeniet Lennart Torstensson. Under Torstensons befäl utkämpades den 2 november 1642 det som har kommit att kallas andra slaget vid Breitenfeld. Precis som förra gången resulterade det i en svensk framgång. Bland de mer framträdande svenska befälhavarna som klev fram vid denna drabbning var den unga pfalzgreven Karl Gustav sedermera känd som Karl X Gustav.

Samtidigt som Torstensson inledde sin framgångsrika kampanj i mellersta Tyskland tågade en fransk arme mot Rhenlandet i syfte att erövra områden från hertigdömet Jülich-Berg och biskopen i Köln, två katolska utposter i det annars ganska protestantiskt dominerade norra Tyskland. I slaget vid Kempen i januari 1642 led de kejserliga ett svidande nederlag vilket stärkte det fransk-svenska greppet över regionen och framförallt innebar det att Frankrike som dittills hade radat upp förluster började vinna. I december 1642 dog den kände kardinal Richelieu och ersattes av den minst lika ryktbare kardinal Mazarin. Året efter avled också kungen Ludvig XIII och ersattes av den då blott femårige Ludvig XIV som med tiden skulle komma att gå till historien som en av de främsta monarkerna.

Trots de franska framgångarna hade en helt annat bekymmer gjort att krigsutvecklingen gick lite trögt. Den så pålitlige allierade Sverige hade helt plötsligt fått helt andra bekymmer och behövt kasta om sina planer.

Sverige mot Danmark

Plötsligt hade nämligen Torstensson fått kontraorder från Stockholm. Han skulle skyndsamt bege sig mot norr och rycka in i Jylland söder ifrån samtidigt som en arme under ledning av Horn skulle attackera Skåne, som fortfarande var danskt vid denna tid, norrifrån. 

Skälen var flera men framförallt ville den svenska riksrådsadeln utnyttja att Sverige äntligen hade seglat om Danmark som den mäktigaste staten vid Östersjön till att befästa den positionen genom att exempelvis återta Gotland som hade varit i dansk ägo sedan Valdemar Atterdag intagit ön nästan 300 år tidigare. Men framförallt hade Kristian IV chockhöjt Öresundstullen. Just i fråga om denna tull hade Sverige dessutom en mäktig allierad i form av Nederländerna som Sverige hade ingått ett fredsavtal med 1640.

Kriget gick till en början lysande. Torstensson kontrollerade snart hela Jylland och Horn hade intagit så gott som hela Skåne. Men Torstensson kunde inte korsa stora Bält och Horn lyckades inte inta det starkt befästa Malmö. Det hela kom dock att avgöras till sjöss genom att en gemensam svensk-nederländsk flotta besegrade den danska vid Femern och när sedan nederländarna seglade in i Öresund fick danskarna nog.

Händelserna i Skåne och Jylland 1645 ledde fram till den, för danskarna, så förödmjukande freden i Brömsebro där Skåne för evigt införlivades med Sverige. Jag skrev för ett par år sedan en annan essä om själva fredsförhandlingarna i Brömsebro. 

Början till slutet

Sveriges krig mot Danmark gjorde av förklarliga skäl Frankrike upprörda eftersom de behövde den svenska armen på annat håll. De kejserliga å andra sidan var inte sena att försöka utnyttja tillfället. Mathias Gallas tog på försommaren 1644 sin stora armé och drog norrut för att undsätta danskarna och försöka besegra Lennart Torstensson.

Detta skulle visa sig ödesdigert. Torstensson avbröt sin danska operation, vände raskt om och överrumplade den kejserliga armén. Gallas blev effektivt avskuren från sina förnödenhetstransporter och tvingades dela upp sin armé i två delar som båda på hösten 1644 besegrades av Torstensson.

Nu låg vägen definitivt öppen för att Torstensson skulle kunna rycka in i Böhmen. Dessutom hade Torstensson fått en ny allierad och kejsaren en ny fiende nämligen furst György I Rákóczi av Transylvanien som ryckte fram genom Ungern.

Ferdinand III hade avskedat Mathias Gallas som överbefälhavare och ersatt honom med Melchior von Hatzfelt. Denne mötte den 6 mars 1645 Torstenssons armé i slaget vid Jankov sydöst om Prag. Drabbningen skulle komma att bli ett av de blodigaste under hela kriget, en drabbning som det inte råder någon tvekan om att svenskarna vann.

Därmed låg vägen öppen för Torstensson att belägra Wien men detta krävde förstärkningar som aldrig kom. Om så hade skett hade kanske utgången av kriget varit en helt annan och kejsarkronan kunde ha suttit på ett svenskt huvud, vem vet.

1645 hade också Johann Georg av Sachsen hade helt enkelt tröttnat på att ständigt få sitt land plundrat och han drog sig ur kriget och lovade att betala en årlig stor summa pengar till svenskarna. Därmed hade Sverige och Frankrike herraväldet över mellersta Tyskland och kunde fokusera på de södra delarna där fortfarande den bayerska armen gjorde livet surt för framförallt den franska armén.

På sommaren 1645 stod ytterligare en av de värsta drabbningarna under kriget vid byn Alterheim i Bayern. 9000 soldater stupade och än idag hittar man massgravar efter de omkomna. Förlusterna var enorma på båda sidor men det rådde ändå ingen tvekan om att det var de kejserliga som hade förlorat slaget.

Slutet

Kriget kom att slutligen avgöras vid förhandlingsbordet och i fält samtidigt. De avgörande militära drabbningarna skulle komma att stå i Bayern. I juli 1646 angrep svenskarna, under ledning av Karl Gustav Wrangel som hade ersatt Torstensson som av hälsoskäl inte längre kunde fortsätta, tillsammans med fransmännen vilket blev en katastrof för Bayern och bayrarna. Hertig Maximillian hade varit med i trettioåriga kriget ända sedan 1618 och han tvingades nu till förhandlingsbordet där han i mars 1647 tvingades bryta med kejsaren i det som har kallats stilleståndet i Ulm.

Tyvärr för hertig Maximillian ändrade han sig fort och redan i september 1647var han på nytt allierad med kejsaren. Resultatet blev att Wrangel och fransmännen tillsammans anföll och fullständigt krossade den kejserliga armen i trakten av Augsburg. Även om kejsaren lyckades mobilisera en ny armé var det bara en tidsfråga innan det hela skulle vara över och avgörandet kom på precis den plats där allt hade börjat 30 år tidigare.

Hans Christoff von Köningsmarck hade under tiden som Bayern föröddes av de svenska och franska soldaterna tagit sig in i Prag med ett par tusen man. Det var inte många men det räckte för att under två dagar plundra Prags lillsida. Band alla de som drabbades av denna den sista striden under kriget var Jaroslav Borita av Martinice. Ja det är samme man som trettio år senare överlevde ett fall från ett fönster i Prags gamla kungaborg. Den här gången sårades han också och fick sitt palats plundrat. Han överlevde dock och fick uppleva slutet på kriget innan han i november 1649 slutligen somnade in efter att ha under 30 års tid ha upplevt hur ett stort lidandet föll över honom.

Referenser och vidare läsning

Expansion och integration – Göran Rystad

Ett stort lidande har fallit över oss – Dick Harrison

Trettioåriga kriget – Dick Harrison