Krigets självspelande piano, om 30-åriga kriget (del 2)

En by plundras under 30-åriga kriget

Äntligen är det dags för den andra delen av tre om Trettioåriga kriget. Det märkliga är som bekant att jag redan har skrivit del 3 som handlade om själva krigsslutet och freden för att fira årsdagen av freden i Westphalen 1648. Den här mellersta delen handlar om själva kriget och de olika möjliga utvägar som hade kunnat innebära att de 30 åren faktiskt hade kunnat bli betydligt färre.

Här finns länkar till första delen och tredje delen om du hellre vill läsa dem.

Kriget börjar

Efter den tragiska händelsen i Prag våren 1618 där det kejserliga sändebudet förlorade sin hatt (i samband med att han kastades ut från ett fönster i syfte att slå ihjäl sig). Var inte kriget långt borta. Bakom defenestreringen stod nämligen en sammansvärjning av protestantiska furstar som i början hade initiativet och vann ett par enkla snabba segrar i samband med folkliga resningar i Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz och i Habsburgarnas kärnland Österrike.

Till ny kung i Böhmen valde man den kalvinistiska kurfursten (alltså en av de sju furstar med värdighet att välja vem som skulle bli kejsare i det tyskromerska riket) Fredrik V av Pfalz. Han flyttade raskt från Heidelberg till slottet i Prag för att inträda sitt nya ämbete. Valet av kurfursten som regent var strategiskt genom hans släktband till många av de olika europeiska kungahusen.

Fredrik V av Pfalz, sedermera kallad "Vinterkonungen". Bilden hämtad från Wikipedia

Men de stackars tjeckerna hade räknat fel och ingen av de europeiska kungahusen var villiga att slåss på deras sida mot den habsburgska stormakten. Kejsaren som från och med 1619 hette Ferdinand vände sig till sina släktingar i Spanien och till den fruktade Katolska ligan och i ett slag den 8 november 1620 krossades Fredriks styrkor på Vita bergen utanför Prag. Fredrik själv kallades därefter för Vinterkonungen eftersom han bara regerade en enda vinter. Samtidigt krossade en spansk arme Fredriks gamla hemland Pfalz i mellersta Tyskland.

Och här hade historien om det trettioåriga kriget kunnat sluta. Som en lite drygt tvååriga regional konflikt mellan protestanter och katoliker i Böhmen. Men eftersom kejsaren inte behandlade sin fiende storsint utan krävde att han skulle krossas hade denne inget annat val än att fortsätta slåss.

Samtidigt löpte det gamla stilleståndsavtalet mellan Nederländerna och Spanien ut (se essä nummer 1) och 1621 beslutade sig båda parterna att återuppta striderna. I Nederländerna fann Fredrik V en fristad och konflikten mellan protestanter och katoliker vävdes samman med den mellan spanjorer och nederländare.

Habsburgarna fortsatte dock att segra och den 6 augusti 1623 i slaget vid Stadtlohn vann Katolska ligan och greven av Tilly en avgörande seger och Fredrik som inte såg några utsikter att kämpa vidare ansökte om vapenstillestånd.

Hertigen av Tilly, katolska ligans främste fältherre, bilden hämtad från Wikipedia

Även här kunde kriget ha tagit slut och gått till historien som sexåriga kriget. Men kriget fortsatte genom att en tidigare neutral utländsk makt valde att ingripa.

Den danska perioden

Den utländska makten i fråga var Danmark och kung Kristian IV. Han såg tillfället att utnyttja sin tillfälligt goda ekonomi från Öresundstullen och Älvsborgs lösen till att säkra områdena Bremen, Verden och Schwerin i Nordtyskland.

Kristian IV av Danmark, bilden hämtad från Wikipedia

Kriget blev tyvärr för danskt vidkommande ett verkligt fiasko. Skälet var att hela krigets kanske mäktigaste fältherre hade klivit in på scenen nämligen Albrecht von Wallerstein. Kejsar Ferdinand hade tröttnat på att vara beroende av Katolska ligan och dess företrädare Maximilian av Bayern och Tilly.

Wallerstein var högadlig från Böhmen som först hade varit protestant för att sedan övergå till katolicismen. Han hade använt pengar från sina två rika äktenskap till att sätta upp olika arméer. Kejsaren gav i princip wallerstein mandat att sätta upp en arme och låta den bli självförsörjande genom plundring och kontribution på den tyska landsbygden.

Albrecht von Wallerstein, kejsarens fältherre och krigsentreprenör. Bilden hämtad från Wikipedia

Och det hela gick mycket bra, eller väldigt, väldigt illa för Kristian IV. Vid slaget vid Lutter am Barenberge den 27 augusti 1627 krossades den danska armen fullständigt och tog till flykten. Tilly och Wallerstein fortsatta att ockupera Nordtyskland och invaderade även Jylland i syfte att få Kristian IV att kapitulera. Något som kungen vägrade. Istället ockuperades den ena nordtyska staden efter den andra.

Men den viktigaste staden vid Östersjön, Stralsund höll stången och utsattes sommaren 1628 för en av krigets mest berömda belägringar. Men expansionen i Nordtyskland hade väckt oro hos Sverige och Gustav II Adolf sände helt sonika svenska knektar till Stralsund. Svenskarnas ankomst ändrade styrkeförhållandena på ett sådant sätt att Wallerstein och Tilly valde att bryta belägringen. Men trots denna framgång var kriget ett fiasko och 1629 lyckades Danmark sluta en billig fred där de återfick alla territorier mot att de inte blandade sig i tyska angelägenheter mer.

Nu sommaren 1629 trodde kejsaren att han efter 11 år hade vunnit kriget. Tyvärr valde han att kröna sina framgångar med att skapa det så kallade Resitutionsediktet. Detta innebar att all kyrklig egendom som hade fallit i protestanternas händer sedan 1552 skulle återgå till katolikerna.

Resultatet av ediktet var att Ferdinand höll på att bli den mäktigaste kejsaren på hundratals år. Och det gjorde att tidigare neutrala furstar exempelvis i Brandenburg och Sachsen såg sina positioner som hotade. Även många katolska furstar kände sig hotade av Wallersteins mäktiga armé och på sommaren 1630 krävde de hans avsked. Normalt hade kejsaren vägrat men han behövde sina allierade och Walletstein och hans armé försvann från scenen.

I och med att det plötsligt blev väldigt tomt på trupper i Norra Tyskland öppnades fältet för en ny aktör som stod och stampade på väg att förvandlas till en verklig stormakt.

Lejonet från Norden gör entré

Gustav II Adolf landstiger i Tyskland, propagandabild. Bilden hämtad från Wikipedia

En av krigets verkliga vändpunkter blev den svenska härens landstigning 1630. Kriget hade även här kunnat ta slut och ännu en gång var det en protestant som gav sig in i leken. Men varför gav sig Sverige egentligen in i detta storkrig på kontinenten? Det var nämligen ett krigstrött land som bara året innan hade fått stillestånd efter det långvariga tronföljdskriget med Polen.

Den officiella förklaringen var att Sverige var hotat av kejsarens expansionistiska politik. Men det var, precis som den spridda bilden av ”Lejonet från Norden” som skulle slåss för protestantismens sak, ren propaganda. Den verkliga förklaringen var att den svenska statsledningen såg en möjlighet till expansion och snabba framgångar.

Beslutet om att invadera fattades i december 1628 och januari 1629 men försenades på grund av kriget med Polen. Efter stilleståndsavtalet och riksdagens godkännande 1630 kunde hären mönstras i juni 1630 och kort därefter landsteg man i Tyskland. I detta läge var det endast furstar som redan hade förlorat allt som valde att satsa på denna nya häst. 1631 beslöt sig ett flertal protestantiska furstar för att försöka förbli neutrala, den enda stad som ställde upp på svenskarnas sida var Mgdeburg.

Efter Wallersteins avsked fanns det inte så många kejserliga trupper kvar i området och Tilly valde att belägra Magdeburg i stället för att strida. Under tiden förhandlade Gustav II Adolf fram ett avtal med Frankrike som befästes i Bärwalde i januari 1631. Det innebar att Sverige fick 400 000 riksdaler årligen för att hålla en arme i Tyskland.

Pengarna användes till att värva knektar och under ett par månader marscherade Tilly och den svenske kungen omkring i Nordtyskland och försökte utmanövrera varandra. Tilly bestämde sig för att den svenska armen inte var något att vara rädd för och återgick till sin belägring av Magdeburg. I och med belägringen befann sig kurfursten Georg Willhelm av Brandenburg i ett läge där han inte längre kunde välja att vara neutral om han ville freda sig mot svenskarna och i maj 1631 allierade han sig med Gustav Adolf.

De som fick betala för svenskarnas initiala försiktighet var invånarna i Magdeburg. Staden stormades av Tillys styrkor den 20 maj. Plundring tilläts och hela staden stacks i brand. Tilly som hade räknat med att kunna använda staden som bas tvingades dra vidare till Sachsen något som i sin tur tvingade kurfursten Johan Georg, som hittills varit neutral att ta ställning för Gustav II Adolfs sida för att undvika utplundring.

Båda arméerna trädde nu in i Sachsen, Tilly intog i september staden Leipzig och därmed var manegen krattad för en av krigets mest berömda drabbningar, den vid Breitenfeldt. Slaget vid Breitenfeldt tarvar i sig en strategisk och taktisk utläggning i form av en särskild essä. Den korta berättelsen är dock att den svensk/sachskiska armen med sitt lättrörliga fältartilleri vann en lysande seger. För Tilly var det däremot en katastrof. Han förlorade 20 000 soldater vilket var 10 gånger fler än svenskarna. Gustav II Adolfs rykte som fältherre steg som en raket på vägen mot det oundvikliga nederlaget.

Mot Lützen!
Men det hela började fantastiskt bra. Resten av året 1631 var ett enda långt segertåg för den svenska armén. Seger följde på seger och städer som Mainz, Erfurt med flera föll för svenskarna som tycktes ostoppbara. I norra Tyskland erövrades samtidigt Rostock och Wissmar. Och ett ständigt flöde av nya allierade småfurstendömen stärkte armén ytterligare.

Under tiden försökte Tilly att samla ihop en ny arme men det gick mycket trögt med rekryteringen eftersom ekonomin var usel. På våren 1632 hade Gustav II Adolf erövrat Nürnberg och i slaget vid Rain vid övergången av floden Lech tillfogade han Tilly ett ännu värre nederlag än i Breitenfeld. Tilly sårades svårt och avled bara ett par veckor senare.

Katolska ligan beordrade reträtt och svenskarna kunde därmed rycka in i Bayern och invaderade München i maj 1632. Mot den här utvecklingen hade kejsaren ingen annan utväg än att låta krigsentreprenören Wallerstein återinträda i tjänst som överbefälhavare.

Snabbt samlade han ihop en ny armé som anföll Sachsen vilket tvingade Gustav II Adolf att tåga norrut igen för att undvika att bli avskuren från sina förbindelseområden i norra Tyskland. Men armén kom bara till Nürnberg där man körde fast i ett utdraget ställningskrig. Under tiden som de kejserliga trupperna febrilt försökte undvika strid med svenskarna led befolkningen i området svårt av den plundring som de utsattes för.

För att få kriget rörligt igen tågade svenskarna söderut mot Österrike. Men den planen fick överges nästan omedelbart när Wallerstein anföll Sachsen. Av rädsla för att Johann Georg skulle överge alliansen valde Gustav II Adolf att förfölja dem. Intet ont anande hade den kejserliga armen delat upp sig i två delar. När svenskarna kom ikapp de kejserliga var således en större del av rytteriet under ledning av Pappenheim frånvarande från slagfältet.

Slaget i fråga är den berömda drabbningen vid Lützen som stod den 6:e november eller 15 november med modern tideräkning. Jag tänker inte gå in på detaljerna kring detta slag men vi vet alla utgången. Gustav II Adolf fattar ett beslut om att undsätta den svenska centern som är illa ute. Men han kommer bort sig i dimman och förirrar sig in bland fienderna. Hamnar i strid och blir skjuten i armbågen, och ryggen därefter sticks han ned med värja och skjuts slutligen i huvudet på nära håll och stupar.

Slaget vanns dock av svenskarna och Wallerstein tvingades marschera vidare tillbaka till sina hemländer i Böhmen, Johan Georg blev kvar i det svenska förbundet och Sachsen undvek utplundring. Men på en mer övergripande nivå var såklart Gustav II Adolfs död en katastrof. Den självklare ledaren för den väldiga armén var borta och samordningen föll samman.

En av stormaktstidens mest berömda målningar visar hur Gustav II Adolf stupar vid Lützen 1632. Målningen är gjord av Carl Wahlbom 1855 och finns idag på Nationalömuseum. Bilden hämtad från Wikipedia

Den långa vägen till Nördlingen

Under tiden som Gustav II Adolf marscherade mot sin död i södra Tyskland pågick kriget även på andra fronter. I striderna mellan nederländare och spanjorer vann de förstnämnda allt större framgångar under ledning av ståthållaren Fredrik Henrik av Oranien. Det hela kulminerade med erövringen av Maastricht på sommaren 1632. Försöken till fredssamtal stoppades av den anledningen att Trettioåriga kriget hade utvecklats till ett världskrig och de holländska attackerna på spanska och portugisiska kolonier kunde inte passera obemärkt förbi. Striderna skulle de kommande åren föras på exotiska platser som Kuba och Ceylon.

Svenskarna och deras allierade leddes nu av riksrådet Axel Oxenstierna som upprättade en slags svensk huvudstad i staden Mainz. Men kriget hade nu blivit väldigt svåröverblickbart och strider fördes okoordinerat på olika håll i Tyskland.

Den svenska stormaktens arkitekt nummer 1, riksrådet Axel Oxenstierna. målningen är gjord av holländaren Michiel Janszoon van Miereveld 1635. Målningen finns på Nationalmuseum. Bilden hämtad från Wikipedia.

I mars och april 1633 samlades ett stort antal protestantiska furstar i Heilbronn i sydtyskland. De enades där att hålla samman under Axel Oxenstiernas ledning och att fortsätta bekämpa kejsaren. På pappret förfogade Heilbronnförbundet över 100 000 man i militära resurser men ledningen saknades och det hela riskerade att brytas upp i regionala småstrider.

De protestantiska styrkorna leddes av Bernhard av Sachsen-Weimar, Gustav Horn och Johan Banér. Dessa tre var synnerligen erfarna och kompetenta fältherrar som egentligen bara hade ett stort problem, de var ibland sällsynt dåliga på att samarbeta. Trots detta gick det till en början ganska bra för de protestantiska arméerna i Sydtyskland.

Wallerstein å sin sida gjorde inget större väsen av sig utan låg stilla i Böhmen. Han gjorde dock ett utfall norrut mot Schlesien och besegrade Henrich Mattias von Thurn som hade spelat en ledande roll i defenestrationen 1618 och därmed mer eller mindre hade startat hela kriget. Under vintern 1633 och 1634 ökade det kejserliga missnöjet med Wallerstein. Dels uträttade han inget på slagfältet men framförallt började han agera självständigt för att försöka söka fred på egen hand utan att fråga kejsaren. I januari 1634 undertecknade kejsaren ett beslut om avsked och bara ett par veckor senare i februari mördades Wallerstein av sina egna soldater.

Befälet över den katolska armen hade getts till italienaren Matthias Gallas och med stöd av spanska trupper som hade tågat upp genom alperna var man nu redo för en offensiv. Trots svenskarnas försök att stoppa dem lyckades de spanska och de kejserliga styrkorna förenas och denna starka arme tillfogade i september 1634 svenskarna krigets allvarligaste nederlag i slaget vid Nördlingen där mellan 10 000 och 16 000 soldater förlorades medans de kejserligas förluster uppgick till endast 2000.

Målning som sägs föreställa slaget vid Nördlingen

Efter förlusten vid Nördlingen erövrade de kejserliga stad efter stad och tvingade svenskarna att dra sig tillbaka norrut. Läget förvärrades ytterligare av att stilleståndet mellan Sverige och Polen skulle löpa ut 1635. Kort sagt hade krigslyckan vänt sig mot svenskarna efter ett par år av framgångar.

Motgångarnas tid
Nederlaget vid Nördlingen var som sagt början på en serie motgångar för svenskarna. Allianser med ett flertal protestantiska furstar bröts antingen genom att dessa gick tillbaka till att bli neutrala eller i värsta fall bytte sida. Allra allvarligast var att Johan Georg av Sachsen den 30 maj 1635 i Prag slöt ett fredsavtal med kejsaren som innebar att han inte längre skulle slåss för svenskarna.

Kejsaren avskaffade restitutionsediktet och lät därmed furstarna själva bestämma religionstillhörighet dessutom förbjöds furstarna att alliera sig med utländska makter vilket innebar att båda Katolska ligan och Heilbronn-förbundet avskaffades. Det långa inbördeskriget var därmed över vilket såklart tyvärr inte innebar att kriget var det.

Det polska stilleståndet avslutades vilket innebar att Polen satte press på Sverige och tvingade fram ett återlämnande av de inkomstbringande preussiska hamnstäderna. Axel Oxenstierna blev därför i fortsättningen ännu mer beroende av pengar från Frankrike för att kunna fortsätta kriget.

Fältherren Johan Banér

Den enda ljuspunkten var att Johan Banér fortfarande förde befäl över en stark och framgångsrik arme i södra Tyskland. Trots det var läget besvärligt och starka röster höjdes för att söka fred medans det fortfarande fanns framgångar att falla tillbaka på. Axel Oxenstierna lyckades dock förmå riksrådet att fortsätta kriget och med hjälp av ett avtal med Frankrike i Wissmar i mars 1636 tillfördes ytterligare pengar. Samtidigt hade Frankrike på våren 1635 beslutat sig för att engagera sig direkt som krigförande part i kriget.

Den som skulle föra den franska armén i Tyskland var hertig Bernhard av Sachsen-Weimar men hans mål var tyvärr inte samma som kardinal Richelius, Medan fransmännen såg honom som en fransk allierad så ville hertigen själv upprätta ett eget furstendöme, gärna i Elsass (nuvarande Alsace). Grälet gjorde att Richelieu snålade med pengarna och då kunde hertigen inte kriga. 

Ännu sämre gick det för Frankrike i norr där man försökte alliera sig med Nederländerna mot de spanska styrkor som var förlagda i spanska Nederländerna, alltså i nuvarande Belgien. 1935 besegrades fransmän och nederländarna i grunden och året efter ryckte spanska styrkor in i Frankrike och hotade till och med huvudstaden.

Som synes hade kejsaren stor anledning att vara nöjd 1636. Fler och fler protestantiska furstar lämnade förbundet med svenskarna eller allierade sig med kejsaren. Framgångar på slagfältet drev till och med det mäktiga och snuskigt rika Frankrike på defensiven. Inför denna hotbild bytte Johan Banér taktik och övergick till ett slags ”totalt krig” dvs. han förde inte längre bara krig mot kejserliga arméer utan mot den tyska civilbefolkningen. Taktiken var att bygderna skulle förödas så att den kejserliga armén inte kunde försörja sig. 

Den 4 oktober 1636 besegrade Johan Banér i en av krigets mest analyserade drabbningar de kejserliga i ett slag vid Wittstock strax norr om Berlin. Även om segern var dyrköpt för svenskarna med över 3000 stupade och sårade så visade man att den svenska armén fortfarande var farlig och att Johan Banérs taktik med totalt krig och anfall långt in på fientligt territorium var rätt sätt att föra kriget på.

Kriget står och väger
Den 15 februari 1637 avled den person som mer än alla andra hade förkroppsligat kriget nämligen kejsaren Ferdinand II. Han efterträddes av sin son Ferdinand III och möjligheterna till fred var förhållandevis ljusa. Frankrike hade lidit stora nederlag och Sverige borde kunna förmås att dra sig ur med krigsbyte. Påven Urban VIII erbjöd sig att medla men både Habsburgarna och Frankrike misstrodde påven och när Richelieu ville ha med protestanter som Sverige och Nederländerna föll allt samman.

Urban VIII målad av Bernini. Målningen finns idag på Palazzo Barberini i Rom. Bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt fick Johan Banér stora problem i Sydtyskland när han höll på att bli inringad av en betydligt starkare kejserlig armé. Hans reträtt genom Tyskland tillbaka till säkra baser i Norr har blivit historisk. Han sägs ha fällt orden ”De hade mig i säcken men glömde att knyta åt”. Det som räddade Banér och svenskarna var paradoxalt nog att den kejserliga armén var för stor och att den därför fick försörjningsproblem.

Följande vår drog Banér igång krigandet igen, besegrade en kejserlig armé vid Chemnitz och kom på sommaren 1638 att utsätta den Böhmiska landsbygden runt Prag för en av krigets värsta plundringar.

Samtidigt som Banér lyckades vända kriget i norra och mellersta Tyskland kunde hertig Bernhard av Sachsen-Weimar äntligen börja agera med franska pengar i fickan i väster. I augusti 1638 kapitulerade staden Breisach i Elsass som därmed föll i fransmännens händer. Frankrike hade därmed lyckats etablera sig på östra sidan av Rhen.

Vändpunkten 1640

1640 skulle visa sig vara något av en vändpunkt i kriget. Framförallt handlade det om att det andra starka habsburgska fästet i Europa, Spanien, fick stora problem på hemmaplan när först Katalonien och senare Portugal gjorde uppror. Det stöd på 500 000 thaler som under hela 1630-talet årligen hade stött den habsburgska krigskassan försvann tillsammans med de spanska trupperna.

Samtidigt började de svenska och franska arméerna att agera koordinerat vilket satte skräck i de kejserliga. Inför denna starka krigsmakt började också nya och gamla allierade att återigen flockas under fanorna. Personer som hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg och änkelantgrevinnan Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel där den sistnämnda skulle bli en av det sena krigets viktigaste potentater.

Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel

I maj 1640 kom alla dessa fyra protestantiska styrkor att sammanstråla vid Erfurt. Med en samlad armé på 36 000 man utgjorde de en fruktansvärd maktfaktor. Men den kejserliga armén var till och med ännu större med sina 40 000 man. Allt var upplagt för en mäktig urladdning men inget hände. Insatserna var helt enkelt för stora och ingen ville riskera soldaternas liv. Kombinerat med motsättningar mellan de olika befälhavarna resulterade det hela bara i ett ställningskrig som kostade tusentals soldater livet i olika fältsjukdomar.

Allra hårdast drabbades som vanligt civilbefolkningen som var tvungen att hålla båda dessa enorma härar vid liv genom mer eller mindre frivillig utskänkning av livsmedel. Samtidigt torterades, våldtogs och plundrades den tyska landsbygden i en aldrig tidigare skådad skala.

Lennart Torstensson
1640 och 1641 hade alltså över 70 000 soldater kört fast i ett meningslöst och förödande ställningskrig. Samtidigt hade den nye kejsaren Ferdinand III sammankallat en tysk riksdag i Regensburg. Detta hade inte skett sedan 1613. Syftet var att försöka få ett slut på kriget eftersom fredssamtalen i Prag fem år tidigare inte hade gett något resultat. Kejsaren var beredd att göra uppoffringar men förhandlingarna drog ut på tiden. I praktiken skulle man egentligen bara lyckas enas om en sak nämligen att man beslutade sig för att samlas i städerna Osnabrück och Münster för seriösa fredssamtal. Mer om dessa segdragna förhandlingar finns att läsa om i essä nummer tre i den här serien.

Johan Banér tog tillfället i akt och försökte sig på att göra krigets djärvaste kupp när han försökte leda sin armé till Regensburg i syfte att ta kejsaren till fånga. Kuppen misslyckades dock eftersom vädret gjorde att floderna inte längre gick att korsa. Detta blev Banérs sista framträdande i kriget och i maj 1641 avled han.

Lennart Torstensson

Med Banér borta öppnades dörren för en av Sveriges mest berömda fältherrar nämligen artillerigeniet Lennart Torstensson. Under Torstensons befäl utkämpades den 2 november 1642 det som har kommit att kallas andra slaget vid Breitenfeld. Precis som förra gången resulterade det i en svensk framgång. Bland de mer framträdande svenska befälhavarna som klev fram vid denna drabbning var den unga pfalzgreven Karl Gustav sedermera känd som Karl X Gustav.

Samtidigt som Torstensson inledde sin framgångsrika kampanj i mellersta Tyskland tågade en fransk arme mot Rhenlandet i syfte att erövra områden från hertigdömet Jülich-Berg och biskopen i Köln, två katolska utposter i det annars ganska protestantiskt dominerade norra Tyskland. I slaget vid Kempen i januari 1642 led de kejserliga ett svidande nederlag vilket stärkte det fransk-svenska greppet över regionen och framförallt innebar det att Frankrike som dittills hade radat upp förluster började vinna. I december 1642 dog den kände kardinal Richelieu och ersattes av den minst lika ryktbare kardinal Mazarin. Året efter avled också kungen Ludvig XIII och ersattes av den då blott femårige Ludvig XIV som med tiden skulle komma att gå till historien som en av de främsta monarkerna.

Trots de franska framgångarna hade en helt annat bekymmer gjort att krigsutvecklingen gick lite trögt. Den så pålitlige allierade Sverige hade helt plötsligt fått helt andra bekymmer och behövt kasta om sina planer.

Sverige mot Danmark

Plötsligt hade nämligen Torstensson fått kontraorder från Stockholm. Han skulle skyndsamt bege sig mot norr och rycka in i Jylland söder ifrån samtidigt som en arme under ledning av Horn skulle attackera Skåne, som fortfarande var danskt vid denna tid, norrifrån. 

Skälen var flera men framförallt ville den svenska riksrådsadeln utnyttja att Sverige äntligen hade seglat om Danmark som den mäktigaste staten vid Östersjön till att befästa den positionen genom att exempelvis återta Gotland som hade varit i dansk ägo sedan Valdemar Atterdag intagit ön nästan 300 år tidigare. Men framförallt hade Kristian IV chockhöjt Öresundstullen. Just i fråga om denna tull hade Sverige dessutom en mäktig allierad i form av Nederländerna som Sverige hade ingått ett fredsavtal med 1640.

Kriget gick till en början lysande. Torstensson kontrollerade snart hela Jylland och Horn hade intagit så gott som hela Skåne. Men Torstensson kunde inte korsa stora Bält och Horn lyckades inte inta det starkt befästa Malmö. Det hela kom dock att avgöras till sjöss genom att en gemensam svensk-nederländsk flotta besegrade den danska vid Femern och när sedan nederländarna seglade in i Öresund fick danskarna nog.

Händelserna i Skåne och Jylland 1645 ledde fram till den, för danskarna, så förödmjukande freden i Brömsebro där Skåne för evigt införlivades med Sverige. Jag skrev för ett par år sedan en annan essä om själva fredsförhandlingarna i Brömsebro. 

Början till slutet

Sveriges krig mot Danmark gjorde av förklarliga skäl Frankrike upprörda eftersom de behövde den svenska armen på annat håll. De kejserliga å andra sidan var inte sena att försöka utnyttja tillfället. Mathias Gallas tog på försommaren 1644 sin stora armé och drog norrut för att undsätta danskarna och försöka besegra Lennart Torstensson.

Detta skulle visa sig ödesdigert. Torstensson avbröt sin danska operation, vände raskt om och överrumplade den kejserliga armén. Gallas blev effektivt avskuren från sina förnödenhetstransporter och tvingades dela upp sin armé i två delar som båda på hösten 1644 besegrades av Torstensson.

Nu låg vägen definitivt öppen för att Torstensson skulle kunna rycka in i Böhmen. Dessutom hade Torstensson fått en ny allierad och kejsaren en ny fiende nämligen furst György I Rákóczi av Transylvanien som ryckte fram genom Ungern.

Ferdinand III hade avskedat Mathias Gallas som överbefälhavare och ersatt honom med Melchior von Hatzfelt. Denne mötte den 6 mars 1645 Torstenssons armé i slaget vid Jankov sydöst om Prag. Drabbningen skulle komma att bli ett av de blodigaste under hela kriget, en drabbning som det inte råder någon tvekan om att svenskarna vann.

Därmed låg vägen öppen för Torstensson att belägra Wien men detta krävde förstärkningar som aldrig kom. Om så hade skett hade kanske utgången av kriget varit en helt annan och kejsarkronan kunde ha suttit på ett svenskt huvud, vem vet.

1645 hade också Johann Georg av Sachsen hade helt enkelt tröttnat på att ständigt få sitt land plundrat och han drog sig ur kriget och lovade att betala en årlig stor summa pengar till svenskarna. Därmed hade Sverige och Frankrike herraväldet över mellersta Tyskland och kunde fokusera på de södra delarna där fortfarande den bayerska armen gjorde livet surt för framförallt den franska armén.

På sommaren 1645 stod ytterligare en av de värsta drabbningarna under kriget vid byn Alterheim i Bayern. 9000 soldater stupade och än idag hittar man massgravar efter de omkomna. Förlusterna var enorma på båda sidor men det rådde ändå ingen tvekan om att det var de kejserliga som hade förlorat slaget.

Slutet

Kriget kom att slutligen avgöras vid förhandlingsbordet och i fält samtidigt. De avgörande militära drabbningarna skulle komma att stå i Bayern. I juli 1646 angrep svenskarna, under ledning av Karl Gustav Wrangel som hade ersatt Torstensson som av hälsoskäl inte längre kunde fortsätta, tillsammans med fransmännen vilket blev en katastrof för Bayern och bayrarna. Hertig Maximillian hade varit med i trettioåriga kriget ända sedan 1618 och han tvingades nu till förhandlingsbordet där han i mars 1647 tvingades bryta med kejsaren i det som har kallats stilleståndet i Ulm.

Tyvärr för hertig Maximillian ändrade han sig fort och redan i september 1647var han på nytt allierad med kejsaren. Resultatet blev att Wrangel och fransmännen tillsammans anföll och fullständigt krossade den kejserliga armen i trakten av Augsburg. Även om kejsaren lyckades mobilisera en ny armé var det bara en tidsfråga innan det hela skulle vara över och avgörandet kom på precis den plats där allt hade börjat 30 år tidigare.

Hans Christoff von Köningsmarck hade under tiden som Bayern föröddes av de svenska och franska soldaterna tagit sig in i Prag med ett par tusen man. Det var inte många men det räckte för att under två dagar plundra Prags lillsida. Band alla de som drabbades av denna den sista striden under kriget var Jaroslav Borita av Martinice. Ja det är samme man som trettio år senare överlevde ett fall från ett fönster i Prags gamla kungaborg. Den här gången sårades han också och fick sitt palats plundrat. Han överlevde dock och fick uppleva slutet på kriget innan han i november 1649 slutligen somnade in efter att ha under 30 års tid ha upplevt hur ett stort lidandet föll över honom.

Referenser och vidare läsning

Expansion och integration – Göran Rystad

Ett stort lidande har fallit över oss – Dick Harrison

Trettioåriga kriget – Dick Harrison