Den svenska folkskolan 175 år

Att få en direkt beställning av en text är som bekant varje bloggares största dröm dels är det ju beviset för att någon verkligen läser ens alster och dessutom att någon fäster tilltro till att författaren kan ta reda på och ge svar på verkliga frågor som ställs av verkliga personer. Så när min gamla vän Ola från det tidiga 2000-talets studentliv frågade mig om jag inte kunde skriva något om folkskolans tillskapande i Sverige så kunde jag absolut inte låta bli. När det dessutom visade sig att det var jubileum, förvisso bara ett, något konstruerat, 175-årsjubileum men ändå så var saken klar. Här skulle det göras en djupdykning i skolsystemets historia via sockenstämmoprotokoll och kyrkböcker.

1842 var det alltså
Den lagstadgade folkskolan infördes alltså (för den som är snabb på att räkna baklänges) i Sverige, genom ett riksdagsbeslut, 1842. Men vad var det för krafter och processer som låg bakom skapandet och som faktiskt, alla PISA-rapporter till trots, skulle komma att leda fram till en av världens bästa skolor?


Kyrkskolorna
Sverige var tidigt ett av de länder i världen (det vill säga i Europa) som utmärkte sig genom hög läskunnighet. Bevis för detta återfinns exempelvis i husförhörsprotokoll (mer om dem senare) och i den stora mängden brev som de svenska karolinerna skrev under 1700-talets fälttåg. Läskunnigheten var alltså spridd även till lägre stånd sociala grupper.

Bakgrunden till den svenska höga läskunnigheten även bland bönder och arbetare står att finna i de kyrkskolor som redan på 1600-talet inrättades framförallt i de svenska städerna. Syftet med kyrkskolorna var från början att undervisa de fattigaste barnen i kristendomskunskap och bakom detta fanns självklart utöver ren solidaritet ett behov av att säkerställa en social kontroll genom god kristen moral och undvika konflikter. Enligt 1686 års kyrkolag var det egentligen föräldrars och husbönders (som hade ansvar för sina anställda pigor och drängar) ansvar att lära barnen att läsa och skolan skulle gripa in om det var nödvändigt.

Enligt lagen skulle varje präst svara för undervisningen inom socknen eller församlingen. Resultaten följdes upp genom husförhören som har förevigats i litteraturen och inte minst fästs på film genom Emil i Lönneberga. Prästen antecknade i husförhörsprotokollen hur de förhöll sig med kunskaperna. Berättelsen om hur pigan Lina förväxlade revben med rivjärn i fråga om hur den första människan skapades sägs vara autentisk.

Sverige utmärkte sig tillsammans med Preussen i detta att man tidigt erbjud skolundervisning även för fattiga barn. Eftersom undervisningen var könssegregerad och styrdes av uppfattningen om vad flickor och pojkar skulle lära sig så omfattade undervisningen till en början endast pojkar.

Kuriosa kan sägas att kyrkskolorna även tog visst ansvar för pojkarnas försörjning. Bland annat fick de ersättning för att gå i likprocessioner vilket alltså innebar att de tillsammans med skolornas lärare ombads att delta i framstående personers begravningståg för att på så sätt höja dessa personers status.

Det är svårt att få en egentlig uppfattning om vad det innebar att vara elev i en svensk skola på den här tiden. Det fanns inga egentliga regleringar och även om antalet skolår successivt ökade så var det många barn som bara gick ett eller två år i skolan. Det finns också många berättelser om stor frånvaro där barn bidrog till familjens försörjning eller vårdade sina sjuka föräldrar eller av annat skäl inte vistades i skolan.

Upplysningstidens ideal
Under den senare delen av 1700-talet ändrades skolans inriktning i upplysningstidens anda. De religiösa motiven ersattes av mer ”nyttiga ämnen” och kunskaper. Naturvetenskapliga ämnen och ”modersmål” blev viktiga (tidigare hade undervisning i latin varit obligatoriskt). Medelklassens barn, som tidigare endast hade undervisats i hemmet, gjorde nu sitt intåg i skolan vilket påskyndande denna förändring.

Fortfarande var skolan kraftigt könssegregerad vilket exempelvis satiriskt uppmärksammades av Anna-Maria Lenngren genom följande berömda rader:

Med läsning öd ej mödan bort
Vårt kön det så föga behöver
Och ska du läsa gör det kort
Så såsen ej må fräsa över

I en regeringsresolution från år 1723 ålades föräldrarna att lära barnen "läsa bok" och se till att de lärde sig vissa hänvisade kristendomsstycken.

1800-talet, konflikter och omstruktureringar
Det går inte att närma sig frågan om 1800-talets utbildningsreformer utan att ta hänsyn till att århundradet präglades av stora sociala förändringar. Dels hade vi den politiska utvecklingen i slutet av 1700-talet uttryckt i den franska revolutionen. Dels tillkom Den svenska folkskolan i en tid av stark befolkningsökning, bysprängningar, industrialisering och överhuvudtaget genomgripande samhällsomvandling. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks- proletariat höll på att skapas - ett potentiellt ordningsproblem, sett ur den makthavande överklassens perspektiv. Människor rycktes upp ur månghundraåriga gamla mönster och strukturer. En ny klass, arbetarklassen, växte fram och med den, revolutionära idéer och social oro.

Samtidigt var Sverige fortfarande långt in på 1900-talet ett fattigt agrart land i Europas utkanter. Det var över hundra år sedan den svenska stormakten hade hållit Europa i skräck och nu var vi hopplöst eftersatta på många områden.

Vägen till folkskolestadgan
År 1839 - tre år innan själva folkskolestadgan antogs vid riksdagen gjordes en undersökning för att ta reda på hur många församlingar i Sverige som hade lärare i fasta eller ambulerande skolor. Nästan hälften av landets drygt tvåtusen församlingar hade någon form av skola och cirka hälften av dessa drevs med hjälp av ambulerande lärare. Den kommande folkskolestadgan med krav på minst en skola i varje socken var alltså delvis en bekräftelse på en redan startad process. Det nya var att staten tog ett större ansvar och skapade en särskild form för undervisningen – folkskolan. På sikt skulle folkskolan ersätta det kyrkliga systemet. De nya folkskolorna i socknarna byggdes i närheten av kyrkorna och kyrkoherden var skolans ”chef” - både ordförande i skolstyrelsen och skolledare. Så såg det också ut ända fram till början av 1900-talet när andra skolledare som överlärare, förstelärare och rektorer tog över ansvaret. Under många årtionden levde kyrkan och folkskolan i en nära symbios och formellt skiljdes de båda inte åt förrän på 1930-talet.

Rent politiskt lades förslag om en allmän skola fram av prästeståndet på riksdagen år 1779 samt av liberala politiker under 1809 det vill säga efter ståndsriksdagens avskaffande.

Folkskolestadgan 1842
Den 18 juni 1842 utfärdades Kongl Maj:ts Nådiga Stadga angående Folkundervisningen i Riket. Den fastställde både församlingens och barnens skyldigheter och statens åtagande vad gällde lärarnas utbildning. Några av de viktigaste regleringarna var:

• I varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad lärare. Skolan bör helst vara fast.
• Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande
• Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
• I alla stiftsstäder och i Stockholm inrättas med statliga medel lärarseminarier, underställda domkapitlens ledning. Statliga stipendier kan utgå till behövande elever.
• För att bli antagen till folkskollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
• De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kunde en minimikurs med färre ämnen gälla.
• Skolstyrelsen fick bestämma skillnaden i kunskapskrav mellan pojkar och flickor.
• Barn som undervisas hemma har skyldighet att infinna sig i skolan och examineras.

Den nya folkskolestadgan var omvälvande. Församlingarna hade nu skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och föräldrar måste släppa en del av ansvaret för sina barns fostran och överlämna detta till en ”professionell” yrkeskår. Församlingsborna måste också bidra med skatter till den nya institutionen.

Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Det betydde att det i samma klass kunde gå allt från 7 till 17-åringar. Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I mer välbärgade hem fortsatte man som tidigare med hemundervisning. Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan skolorna kunde etableras. År 1847 var inte ens hälften av barnen i skolålder inskrivna i någon skola.

I början hade också. I början hade folkskolan ingen allmän läroplan att arbeta efter utan varje socken hade i praktiken sin egen läroplan. Regeringens normplaner hade bara funktionen av rekommendationer.

Trots att reformen i sig var genomgripande fanns ingen egentlig skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen/kommunen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882-års folkskolestadga. Många av barnen i socknarna hade mycket lång väg till skolan. För att även barnen i mer de avlägsna byarna i socknen skulle få sin undervisning stadgade regeringen år 1856 om stadsbidrag till ett antal mindre folkskolor. Dessa skulle ligga i socknarnas mer avlägsna trakter och hade rätt att drivas med oexaminerade lärare. De mindre folkskolorna var en nödlösning men kom även att inrättas i tätorter.

Redan från början präglades alltså folkskolan av intressemotsättningar i samtiden mellan dess företrädare, föräldrar och representanter för olika politiska riktningar. Den fick också dras med stora genomförandeproblem och legitimitetsproblem. Hur skulle detta lösas?

Folkskolans kris och småskolans införande
Den första folkskolestadgan var alltså vagt formulerad och innehöll många kryphål som gjorde att barnens skolgång varierade mycket. Den minimikurs som i första hand var avsedd för fattiga barn och barn med bristande fattningsförmåga blev i praktiken den mest vanligt förekommande. Vid 1856-58 års riksdag stod det klart för Sveriges riksdagsmän att folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande. Det var uppenbart att staten måste ta ett hårdare grepp. Den tillfälliga lösningen blev dock en annan för att råda bot krisen, lösningen kom att heta småskolor.

Småskolorna var inte i första hand tänkta för små barn utan var just små skolor som inte nödvändigtvis krävde egna skolhus utan kunde placeras i enklare lokaler, i någons hem, eller i någon av kyrkans byggnader. Det viktigaste var att de skulle ligga i närheten av barnens hem, undervisningen knöts alltså återigen fastare hemmen. Och de måste bli billiga för att godkännas ute på landsbygden. Lärare i dessa småskolor blev ofta ungdomar mellan 15-20 år ”tjänliga personer inom församlingen, i skicklighet och i sedlighet pålitligaste lärjungar”.

Nu gjorde också kvinnorna debut inom läraryrket. Framförallt för att de ansågs vara den billigaste arbetskraften. Lönerna sattes så låga att inga män ville stanna kvar i yrket. ”Om manlige lärare skulle användas i alla småskolor, skulle kostnaderna uppgå till enorma summor” menade riksdagsmannen P A Siljeström, som ivrigt kämpade för kvinnliga lärare i såväl småskolan som folkskolan.

Detta kan tyckas vara en återgång till ett äldre system, men successivt utvecklades skolformerna till att två olika stadier, där småskolan underställdes folkskolan för de små barnens första läsinlärning. Det underlättade undervisningen i folkskolan som på det sättet fick en mer enhetlig kunskapsnivå. Vi fick också två olika slags lärarkollektiv inom folkskolan: folkskollärare och småskollärare.

Staten tog med dessa reformer ett allt fastare grepp om folkskolan. Från och med 1864 tillsattes en ny statlig myndighet, Folkskoleinspektionen, som skulle besöka skolorna med jämna mellanrum och rapportera till staten/Ecklesiastikdepartementet. Folkskoleinspektionen fick stor betydelse för folkskolans uppstramning och utveckling. Den första normalplanen (kan jämföras med dagens läroplan) kom 1878. Skolan indelades i en småskola med två klasser och en folkskola med fyra klasser. Det blev också obligatoriskt för kommunerna att anställa utbildade småskollärarinnor, annars utgick inte statsbidrag. Ett stort antal småskollärarinneseminarier växte fram i Sverige, oftast organiserade via landstingen.

Från 1860-talet kommer också de särskilda villkorade statsbidragen som kom att styra och standardisera skolan över hela Sverige.

Modernitet och medborgarskap, skolan vid sekelskiftet 1900
Skolan fick allt mer en inriktning mot sekularisering där individens relation till staten, nationen och det praktiska livet blev mer profilerad än den kyrkliga moralskolan.

Folkskolan fortsatte att vara en skola för folket, alltså en skola främst för böndernas och arbetarnas barn. Men fler samhällsskikt på mellannivå började också ”använda” sig av folkskolan när kvaliteten höjdes. År 1894 öppnades en viktig väg mellan folkskolans fjärde klass och de allmänna läroverken genom att de ämnen och kurser som lästes fram till fjärde klass blev godkända som grundutbildning för läroverksstudier.

Överlappande vägar öppnades för att begåvade ungdomar skulle kunna förflytta sig mellan de olika delarna och alltfler privata skolor togs över av staten eller kommunerna och inordnades i systemet.

Staten var pådrivande och motiven bakom förändringen var både funktionella och ideologiska. Det växande industrisamhället krävde nya kunskaper där den gamla skolan ansågs omodern och nationalstatsbyggandet krävde en enad nation med en gemensam nationell identitet.

En serie övergripande reformer kom efter sekelskiftet 1900 att genomföras av 1906 års folkundervisningskommitté. Dess arbete ledde till en rad riksdagsbeslut och reformer som var hållbara ända fram till 1950-talet när nästa stora förändringsvåg inför den nya grundskolan igångsattes.

Det svenska skolsystemet var nästan "färdigbyggt" år 1919, när folkskolan fick en ny utbildningsplan och skolplikt för alla infördes. Sverige hade ett enhetligt, nationellt och modernt utbildningssystem. Ansvaret för barnens utbildning hade inte bara förflyttats från kyrkan till skolan utan också bort från hemmen. Moralskolan för underklassen var under upplösning och en enhetlig skola för massorna tog form ungefär samtidigt som den parlamentariska demokratin gjorde sitt genombrott. Det var samlingsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater som förde den moderna skolreformen i hamn. Den innehöll utförliga anvisningar för varje ämne och minskade antalet kristendomstimmar. Vi fick undervisning i historia, geografi, modersmålet och hembygdskunskapen. Staten hade tagit ett ännu fastare grepp om skolan som blev mer och mer medborgarinriktat.

Den moderna skolan tar form
Den sista fasen i folkskolans historia blev en konsolideringsperiod. Skolan koncentrerades till färre och bättre rustade skolor. Småskollärarnas utbildning blev också förstatligad och mer enhetlig.

En konservativ opposition framträdde under 1920-talet och återinförde delvis katekesläsningen och ökade kristendomsundervisningen.

Genom en politisk uppgörelse år 1927 naggades för första gången parallellskolesystemet i kanten. Fram tills dess gick barn från olika samhällsklasser i olika skolformer, men det året bestämdes att statsbidraget till alla privata och enskilda småskolor skulle dras in, vilket gjorde att medelklassen började använda sig av folkskolan för sina barn i högre grad.

Vi fick en gemensam folkskola, åtminstone för de yngre barnen upp till klass fyra. Efter fjärde årskursen avskiljdes de som skulle fortsätta i läroverket. Kvar i folkskolan blev de barn som inte hade råd eller kunskaper (eller vilja) att läsa vidare.

Etter andra världskriget väckte demokratitanken till liv och inlemmades i skolan. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen och internationella relationer krävde också förbättrade språkkunskaper.

Ett stort problem var trängseln, framför allt till realskolan för de stora barnkullarna under 40-talet. Alla barn som ville läsa vidare fick helt enkelt inte plats i läroverket och det drabbade i första hand medelklassens barn, som blev mer intresserade av en förändring.

1940 års skolutredning bestod av 14 skolmän och universitetsfolk och hade mer karaktär av en expertkommitté än en politiskt sammansatt utredning. 1946 tillsatte en skolkommission som fortsatte skolutredningens arbete men också föreslog radikala förändringar när det gällde skolans demokratiska uppdrag. Genom kommissions arbete fick enhetsskoletanken (grundskolan) sitt första politiska genombrott.
Det skulle bli nytt innehåll i de gamla ämnena och ett nytt ämne skapades för demokratifostran - samhällskunskap. Det blev också förstärkt modersmålsundervisning, engelska från årskurs 5, praktiska ämnen och större utrymme för litteraturhistoria, historia, geografi, biologi, fysik och kemi. För att allt detta skulle kunna förverkligas måste skolgången bli nioårig.
Dessa två utredningar låg till grund för den stora enhetsskolereformen som började sin försöksverksamhet på 1950-talet och till slut utmynnade i det slutgiltiga grundskolebeslutet vid 1962 års riksdag. Den nya grundskolan skulle ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, kommunala mellanskolan, realskolan och kommunala flickskolan, och där står vi idag. Även om det har gjorts ett flertal mindre justeringar så har vi i praktiken behållit grundskolan i den här formen.

Men varför då?

Efter att ha publicerat texten ifråga berättade jag stolt om det för min vän. Han var dock inte riktigt nöjd eftersom hans fråga egentligen hade varit den för historiker svåraste frågan Varför? Varför startades den svenska folkskolan? Och kanske också; Varför startades den just då?

Det är självklart mycket, mycket svårare att svara på. Det är enklare att svara på varför den INTE startades dvs. att avfärda några teorier om syftet med skolsatsningen. 

För det första var det med största sannolikhet inte särskilt många som egentligen tänkte idealistiskt. Läskunnigheten var redan relativt hög i Sverige och därmed var säkerligen också den svenska befolkningen ganska kunnig inom många områden. Inte heller är det för troligt att man tänkte i långsiktiga ekonomiska termer, alltså att ökade kunskaper skulle leda till ekonomiska vinster. Det var däremot fallet med de många yrkesskolor och exempelvis satsningen på Chalmers slöjdskola (se essän om Ostindiska kompaniet).

Min teori går snarare ut på att det finns repressiva, fostrande tankar bakom satsningen. Mitten av 1800-talet var en upprorisk period i hela Europa och i skolan (med en stark knytning till kyrkan) såg man en möjlighet att vädja till moral och sedlighet. Skolans fostrande roll har självklart bibehållits genom åren och idag är skolans ställning som fostrare i demokratiska värderingar och människovärde ovärderligt. 

Tidslinje
1686 Landets präster åläggs enligt kyrkolagen att undervisa i kristendom genom husförhör, skriftermål och konfirmationsundervisning.
1723 Föräldrar förpliktas i en regerings -resolution att lära sina barn ”läsa i bok”.
1779 Prästeståndet lägger fram förslag om allmän skola.
1809 Liberaler arbetar för allmän skola.
1825 Uppfostringskommittén – även kallad ”snillekommittén” – tillsattes med bland annat C A Agardh, J J Berzelius, Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér i
1842 Folkskolan lagstadgas av riksdagen.
1847 Endast hälften av landets skolpliktiga barn bedöms vara inskrivna i en skola.
1856 Så kallade mindre folkskolor införs för att sprida skolan i landsbygden.
1860-talet En statlig inspektion över folkskolan bildas.
1878 Första läroplanen, kallad ”normalplan”, antas.
1894 En första anknytning mellan folkskolan och läroverken skapas.
1906 Folkundervisningskommittén tillsätts och påbörjar ett stort reformarbete av skolan.
1914 Folkskolöverstyrelsen inrättas. Beslut om enhetlig fyraårig folkskollärarutbildning.
1919 Småskola och folkskola samordnas till en enhetlig sexårig skola.
1920–40 Skolsystemet centraliseras. Antalet skolor minskar från cirka 14 000 till omkring 6 000.
1927 Anknytningarna mellan folkskolan och läroverken förstärks.
1937 Riksdagen beslutar att göra folkskolan sjuårig. Reformen klar först 1949.
1941 Engelska införs som första främmande språk i folkskolans högre klasser.
1962 Riksdagen beslutar om ny obligatorisk nioårig grundskola som ersätter parallellsystemet med folkskola och läroverk.

8:e mars, Internationella kvinnodagen men varför då?

Varför är just 8:e mars internationella kvinnodagen och ingen annan dag under året? Det är en högst rimlig fråga som en historiker självklart kan svara på. Den mer relevanta frågan borde självklart vara varför det bara ska avsättas en enskild futtig dag för att uppmärksamma det faktum att halva mänskligheten som grupp är underställd den andra som grupp men det orkar vi inte ta tag i just här och nu…

Helt klart är att såväl internationella kvinnodagen i allmänhet som det specifika tillägnandet av 8:e mars som kvinnodagen har sina rötter i en socialistisk idétradition. Efter förslag från den tyska kommunisten Clara Zetkin beslutade Andra Socialistinternationalen 1910 vid sin kongress i Köpenhamn att man en gång om året i varje land skulle fira en kvinnodag med paroller om lika rösträtt och kamp för social utjämning. Zetkin företrädde, till skillnad från många andra socialister vid den här tiden, uppfattningen att kvinnans frigörelse gick genom rätten till arbete och egen försörjning och inte förfäktade att tillgången på kvinnliga arbetare ledde till att manliga arbetares löner sänktes.

Zetkin uttryckte sig på det här sättet till kongressen:

De som har mänsklighetens frigörelse inskrivet på sin fana bör inte fördöma halva mänskligheten till politiskt och socialt slaveri. Liksom mannen är underkuvad kapitalisten är kvinnan underkuvad mannen; och hon kommer att förbli underkuvad om hon fortsätter att vara ekonomiskt beroende. Arbete är grundförutsättningen för kvinnans ekonomiska självständighet.

Klara Zetkin tillsammans med den mer välkände kommunistiske författaren Rosa Luxemburg

Men redan innan Zetkin förekom tankar på en internationell kvinnodag. I februari 1909 började det Amerikanska socialistpartiet att fira en nationell kvinnodag, något man fortsatte med fram till 1913.

1911, året efter Internationalens beslut, firades kvinnodagen den 19 mars i fyra länder: Danmark, Schweiz, Tyskland och Österrike.

Tsarryssland och Sovjetunionen
Särskilt betydelsefullt för firandet av 8:e mars kom utvecklingen i Ryssland i samband med revolutionen att bli. Ryska kvinnor firade sin första kvinnodag sista söndagen i februari 1913, som en del av den fredsrörelse som fanns mot det kommande kriget. Följande år hölls flera kvinnomöten just 8:e mars för att protestera mot det krig som skulle komma att bli första världskriget.

Sista söndagen i februari genomfördes en omfattande kvinnostrejk för ”bröd och fred” vilket kom att bli startskottet för februarirevolutionen 1917. Fyra dagar senare avsattes tsaren och en ny regering tillsattes. Kvinnor fick också rösträtt något som tyvärr kom att bli mindre viktigt efter den stora revolutionen samma höst. Söndagen inträffade den 23 februari enligt den julianska kalendern, som tillämpades i Ryssland då, vilket är den 8 mars i den gregorianska kalendern som exempelvis vi i Sverige använde oss av redan då och som successivt hela världen har övergått till.

Under de kommande åren skulle regeringen i Moskva under Lenins ledning statsfästa firandet den 8:e mars som ett minne av händelserna vid revolutionen. 1965 blev dagen allmän helgdag i Sovjetunionen, något som den också är i ett trettiotal länder.

FN:s betydelse
Vid kvinnokonferensen i Mexiko 1975 togs initiativ till att införa en gemensam kvinnodag. Generalförsamlingen fattade senare beslut genom en resolution 1977. Sedan 1978 finns 8:e mars med på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” har internationella kvinnodagen ändrats från en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag.

Kriget som aldrig ville ta slut

Efter inte mindre än 164 dagars kompakt tystnad återuppstår er älskade historieblogg från sina egna ruiner och historiska dimmor. Författaren ifråga har flyttat, bytt jobb och börjat tokträna för Den svenska Klassikern (jag ska berätta historien om detta också) och därmed inte haft lika mycket tid att skriva eller läsa. Men nu är jag tillbaka och eftersom jag insett hur mycket jag saknat detta så jag ska försöka skriva en kortare essä i veckan åtminstone. Och vad kan vara mer passande efter ett långt uppehåll att prata om världens längsta krig?


116 år. Så länge pågick den hittills längsta konflikten mellan två länder. Hundraårskriget mellan England och Frankrike kom att prägla i stort sett hela den period som vi i Västeuropa idag kallar för senmedeltiden. Från 1337 till 1453 slogs de båda länderna mot varandra. Men vad slogs man för och hur gick det hela till?

I och med Vilhelm av Normandis erövring av England 1066 så inleddes en låg period i engelsk historia där de engelska kungarna och hela den engelska överklassen/adeln var fransk. Detta ledde till ständiga konflikter mellan den franska och den engelska kungamakten som utmynnade i regelrätt krig 1337.

Kriget som mestadels bestod av mindre drabbningar och omfattande plundring fördes framförallt på fransk mark. De 116 år som konflikten pågick skulle få fasansfulla konsekvenser för fem generationer människor och skulle också nära legender om en lång rad historiska personer.

Bakgrund: vem har egentligen rätt till Frankrikes krona?
1328 dog den franske kungen Karl IV barnlös och eftersom han saknade arvingar utsåg de franska stormännen hans kusin Filip av Valois till hans efterträdare. På anda sidan engelska kanalen hade ätten Plantagenet efterträtt Vilhelm erövrarens ätt på tronen. Ätten Plantagenet hade i sin tur stora besittningar inte bara i England utan framförallt styrde man över det område som kallas Akvitanien som omfattar nuvarande sydvästra delen av Frankrike.

Den engelska kungen Edvard den III hade blivit kung över England genom att hans mor och hennes älskare hade mördat hennes far Edvard II. I praktiken var det dock modern Isabella och älskaren greve Roger Mortimer som styrde landet.

Isabella var syster till den avlidne franska kungen och hon reste genom sändebud krav på Frankrikes tron antingen för henne själv eller för hennes son. De franska stormännen meddelade dock att de inte var intresserade av en engelsk regent på den franska tronen.

1330 hade Edvard tröttnat på att vara gallijonsfigur och valde att låta avrätta Roger Mortimer och avsätta sin mor som fick en behaglig tillvaro som ”pensionär”.


Frankrike var vid den här tidpunkten västra Europas mäktigaste land och hade i den rollen efterträtt först Frankerriket och sedan det Tyskromerska riket. Särskilt betydelsefullt var det att man hade dåtidens absolut mäktigaste arme med en bas i sitt starka rytteri. England var vid samma tidpunkt ett land med en femtedel så stor befolkning och i allt väsentligt i avsaknad av centralstyre. Stormännen och adeln styrde i stor utsträckning sig själva. Men denna ordning skulle snabbt komma att förändras.

Edward III:s viktigaste reform var att snabbt omorganisera och modernisera den engelska armen. 1333 vann man också en lysande seger över de upproriska skottarna som under hans båda företrädare och delvis under ledning av William Wallace (ni vet han som spelas av Mel Gibson i filmen Braveheart) fram till 1305 hade gjort livet surt för engelsmännen.

Samtidigt försämrades relationen till Frankrike och det höll på att bli krig när den skotske kungen David II tog sig till Frankrike och fick beskydd av den franska kungen Filip VI. Endast genom påvens medlingsinsatser förhindrades öppet krig men båda länderna rustade nu aktivt för ett krig som tycktes omöjligt att förhindra.

Den 24 maj 1337 deklarerade Filip VI att Akvitanien var beslagtaget. Franska trupper plundrade ett antal gränsstäder i området och Edvard svarade med att helt sonika göra anspråk på Frankrikes tron. Kriget var därmed ett faktum.

Krigets första fas, brittiska segrar
Medeltida krigföring bestod till över 90 procent av plundringståg och långvariga belägringar. Det var endast under ett par månader om året som marken och vägarna var tillräckligt torra för att kunna bära någon större arme därför blev också konflikterna väldigt utdragna historier.


Genom ett större sjöslag vid Sluis (Sluys) utanför Flandern i nuvarande Nederländerna 1340 skaffade sig de engelska skeppen kontroll över engelska kanalen och kunde börja föra kriget på fransk jord. Vid det berömda slaget vid Crécy sex år senare 1346, besegrades de franska riddarna totalt.


Framförallt har denna drabbning gått till historien som det tillfälle där den bepansrade riddaren gjorde sitt definitiva uttåg från det medeltida slagfältet till förmån för det lätta infanteriet. Vid båda tillfällena besegrades det numerärt överlägsna franska rytteriet av engelska lätta soldater beväpnade med den tidens stora militära innovation, långbågen.


Genom att vänta ut sina motståndare och från en defensiv position sända skur efter skur (skickliga bågskyttar kunder skjuta upp till tio projektiler i minuten) av pilar mot de framryckande tunga ryttarna blev dessa lätta byten. Bågarna var dödliga på över 200 meters avstånd och kunde tränga igenom de tjocka stålrustningarna. Dödssiffror från den här tidens slagfält ska alltid tas med stora nävar salt men vid massakern i Crécy talas det om 12000 engelsmän mot 36000 fransmän (proportionerna säger något om den tekniska överlägsenheten).


Den andra tunga brittiska provinsen i nuvarande Frankrike var alltså Akvitanien, eller Gascogne, i sydväst. Härifrån ledde tio år efter de inledande striderna Edvard III:s son prinsen av Wales också känd som ”Svarte prinsen”, ett fälttåg mot centrala Frankrike. I slaget vid Poitiers 1356 upprepades i princip förloppet från Crécy, dessutom tillfångatogs Johan II av Frankrike och hölls fången fram till sin död 1364. De franska arméerna var i praktiken slagna.


De segerstinna engelsmännen skaffade sig nu full suveränitet över sina län i Frankrike, vilket bekräftades genom freden i Brétigny 1360.

Andra fasen, franska framryckningar
Johan II:s son och efterträdare Karl V vägrade dock erkänna fredsvillkoren utan återupptog 1369 fientligheterna, vilka pågick ända till hans död 1380. Under detta skede trängdes engelsmännen gradvis tillbaka. De franska styrkorna hade lärt sig av sina misstag under de tidiga åren av kriget och valde istället att inte alls konfrontera sina motståndare på slagfältet. Istället ägna man sig åt ren gerillakrigföring med små självständiga styrkor som drog runt och slogs. Ett efter ett föll de engelska fästena och vid Karl V:s död 1380 återstod bara ett fåtal stödjepunkter.

Kriget fördes även in i Spanien. Där Frankrike och England tog ställning för varsin av två bröder som slogs om Kastiliens krona. Enligt uppgift ville Frankrike framförallt hitta uppgifter åt arbetslösa soldater som annars drog omkring och plundrade den franska landsbygden. Vid slaget vid Nájera 1367 besegrades de franska trupperna av den svarte prinsen.

När Karl V dog 1380 var Frankrike ett moderniserat rike med en effektiv statsapparat. Kriget avstannade och en vapenvila slöts 1389. Härefter inträdde en period av osäker fred, då båda länderna var upptagna av interna politiska problem, bland annat hotades England på nytt av skotska trupper.

Tredje fasen, Jeanne d’Arc vänder stridslyckan
Karl V:s son Karl VI, som 1388 formellt hade tagit över tronen, led svårt av psykiska åkommor och har gott till historien under namnet Karl ”den galne”. Bland annat sägs det att han inbillade sig att han var gjord av glas och därför inte kunde röra sig av rädsla för att gå sönder.


Under tiden präglades den franska politiken av rivalitet mellan två stormannapartier förknippade med greven av Armagnac respektive hertigen av Burgund.


Den nye engelske kungen Henrik V angrep 1415 med en framgångsrik offensiv, som resulterade i en förkrossande seger vid Azincourt samma år. Även denna gång följde striden det tidigare mönstret med tunga franska ryttare som mötte disciplinerat brittiskt infanteri. Denna seger och de interna franska motsättningarna ledde till engelsk kontroll över hela sydvästra och norra Frankrike inklusive Paris.


Frankrike räddades av att Karl VI slöt ett avtal med Henrik V 1420 där han lovade sin dotter som hustru åt den engelske kungen. Karls egen son Karl VII förklarades samtidigt för illegitim.


1429 inträdde en vändpunkt i kriget. Under den engelska belägringen av Orléans undsattes staden av en hjälpstyrka, som hade organiserats av den unga Jeanne d’Arc. Under de följande decennierna återtog franska kronan steg för steg de förlorade territorierna. Betydande franska segrar vanns vid Formigny 1450 och Castillon 1453 (då kanoner för första gången spelade en avgörande betydelse) Engelsmännen fick till slut även överge de gamla besittningarna i sydväst. När stridigheterna upphörde 1453 fanns bara staden Calais kvar som engelsk.


Långsiktiga konsekvenser
Hundraårskriget avslutade på sätt och vis medeltiden i Europa. Först visade den engelska taktiken att den beridna adelns dominans på slagfältet var borta. En annan typ av arméer med mer ”folklig” profil trädde i dess ställe. Värvade soldater ofta med bakgrund i bondeklassen skulle komma att dominera slagfälten. Men framförallt innebar hundraårskriget att den feodala ekonomin överallt i Västeuropa gick in i ett krisskede delvis på grund av de många krigen men också av de efter 1350 återkommande pestepidemierna. I adelns ställe kunde kronan och staten stärka sin ställning eftersom man inte var lika beroende av stridande vasaller. Istället infördes beskattningssystem som blev mekanismer som stärkte kungamakten och banade väg för 1500 och 1600-talens enväldiga monarkier där Frankrike skulle komma att tjäna som det starkaste exemplet.


Vidare läsning
K.B. MacFarlane, ”War, the Economy and Social Change: England and the Hundred Years’ War”, Past and Present 1962