Den lagstadgade folkskolan infördes alltså (för den som är snabb på att räkna baklänges) i Sverige, genom ett riksdagsbeslut, 1842. Men vad var det för krafter och processer som låg bakom skapandet och som faktiskt, alla PISA-rapporter till trots, skulle komma att leda fram till en av världens bästa skolor?
Kyrkskolorna
Sverige var tidigt ett av de länder i världen (det vill säga i Europa) som utmärkte sig genom hög läskunnighet. Bevis för detta återfinns exempelvis i husförhörsprotokoll (mer om dem senare) och i den stora mängden brev som de svenska karolinerna skrev under 1700-talets fälttåg. Läskunnigheten var alltså spridd även till lägre stånd sociala grupper.
Bakgrunden till den svenska höga läskunnigheten även bland bönder och arbetare står att finna i de kyrkskolor som redan på 1600-talet inrättades framförallt i de svenska städerna. Syftet med kyrkskolorna var från början att undervisa de fattigaste barnen i kristendomskunskap och bakom detta fanns självklart utöver ren solidaritet ett behov av att säkerställa en social kontroll genom god kristen moral och undvika konflikter. Enligt 1686 års kyrkolag var det egentligen föräldrars och husbönders (som hade ansvar för sina anställda pigor och drängar) ansvar att lära barnen att läsa och skolan skulle gripa in om det var nödvändigt.
Enligt lagen skulle varje präst svara för undervisningen inom socknen eller församlingen. Resultaten följdes upp genom husförhören som har förevigats i litteraturen och inte minst fästs på film genom Emil i Lönneberga. Prästen antecknade i husförhörsprotokollen hur de förhöll sig med kunskaperna. Berättelsen om hur pigan Lina förväxlade revben med rivjärn i fråga om hur den första människan skapades sägs vara autentisk.
Sverige utmärkte sig tillsammans med Preussen i detta att man tidigt erbjud skolundervisning även för fattiga barn. Eftersom undervisningen var könssegregerad och styrdes av uppfattningen om vad flickor och pojkar skulle lära sig så omfattade undervisningen till en början endast pojkar.
Kuriosa kan sägas att kyrkskolorna även tog visst ansvar för pojkarnas försörjning. Bland annat fick de ersättning för att gå i likprocessioner vilket alltså innebar att de tillsammans med skolornas lärare ombads att delta i framstående personers begravningståg för att på så sätt höja dessa personers status.
Det är svårt att få en egentlig uppfattning om vad det innebar att vara elev i en svensk skola på den här tiden. Det fanns inga egentliga regleringar och även om antalet skolår successivt ökade så var det många barn som bara gick ett eller två år i skolan. Det finns också många berättelser om stor frånvaro där barn bidrog till familjens försörjning eller vårdade sina sjuka föräldrar eller av annat skäl inte vistades i skolan.
Upplysningstidens ideal
Under den senare delen av 1700-talet ändrades skolans inriktning i upplysningstidens anda. De religiösa motiven ersattes av mer ”nyttiga ämnen” och kunskaper. Naturvetenskapliga ämnen och ”modersmål” blev viktiga (tidigare hade undervisning i latin varit obligatoriskt). Medelklassens barn, som tidigare endast hade undervisats i hemmet, gjorde nu sitt intåg i skolan vilket påskyndande denna förändring.
Fortfarande var skolan kraftigt könssegregerad vilket exempelvis satiriskt uppmärksammades av Anna-Maria Lenngren genom följande berömda rader:
Med läsning öd ej mödan bort
Vårt kön det så föga behöver
Och ska du läsa gör det kort
Så såsen ej må fräsa över
I en regeringsresolution från år 1723 ålades föräldrarna att lära barnen "läsa bok" och se till att de lärde sig vissa hänvisade kristendomsstycken.
1800-talet, konflikter och omstruktureringar
Det går inte att närma sig frågan om 1800-talets utbildningsreformer utan att ta hänsyn till att århundradet präglades av stora sociala förändringar. Dels hade vi den politiska utvecklingen i slutet av 1700-talet uttryckt i den franska revolutionen. Dels tillkom Den svenska folkskolan i en tid av stark befolkningsökning, bysprängningar, industrialisering och överhuvudtaget genomgripande samhällsomvandling. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks- proletariat höll på att skapas - ett potentiellt ordningsproblem, sett ur den makthavande överklassens perspektiv. Människor rycktes upp ur månghundraåriga gamla mönster och strukturer. En ny klass, arbetarklassen, växte fram och med den, revolutionära idéer och social oro.
Samtidigt var Sverige fortfarande långt in på 1900-talet ett fattigt agrart land i Europas utkanter. Det var över hundra år sedan den svenska stormakten hade hållit Europa i skräck och nu var vi hopplöst eftersatta på många områden.
Vägen till folkskolestadgan
År 1839 - tre år innan själva folkskolestadgan antogs vid riksdagen gjordes en undersökning för att ta reda på hur många församlingar i Sverige som hade lärare i fasta eller ambulerande skolor. Nästan hälften av landets drygt tvåtusen församlingar hade någon form av skola och cirka hälften av dessa drevs med hjälp av ambulerande lärare. Den kommande folkskolestadgan med krav på minst en skola i varje socken var alltså delvis en bekräftelse på en redan startad process. Det nya var att staten tog ett större ansvar och skapade en särskild form för undervisningen – folkskolan. På sikt skulle folkskolan ersätta det kyrkliga systemet. De nya folkskolorna i socknarna byggdes i närheten av kyrkorna och kyrkoherden var skolans ”chef” - både ordförande i skolstyrelsen och skolledare. Så såg det också ut ända fram till början av 1900-talet när andra skolledare som överlärare, förstelärare och rektorer tog över ansvaret. Under många årtionden levde kyrkan och folkskolan i en nära symbios och formellt skiljdes de båda inte åt förrän på 1930-talet.
Rent politiskt lades förslag om en allmän skola fram av prästeståndet på riksdagen år 1779 samt av liberala politiker under 1809 det vill säga efter ståndsriksdagens avskaffande.
Folkskolestadgan 1842
Den 18 juni 1842 utfärdades Kongl Maj:ts Nådiga Stadga angående Folkundervisningen i Riket. Den fastställde både församlingens och barnens skyldigheter och statens åtagande vad gällde lärarnas utbildning. Några av de viktigaste regleringarna var:
- I varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad lärare. Skolan bör helst vara fast.
- Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande
- Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
- I alla stiftsstäder och i Stockholm inrättas med statliga medel lärarseminarier, underställda domkapitlens ledning. Statliga stipendier kan utgå till behövande elever.
- För att bli antagen till folkskollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
- De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kunde en minimikurs med färre ämnen gälla.
- Skolstyrelsen fick bestämma skillnaden i kunskapskrav mellan pojkar och flickor.
- Barn som undervisas hemma har skyldighet att infinna sig i skolan och examineras.
Den nya folkskolestadgan var omvälvande. Församlingarna hade nu skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och föräldrar måste släppa en del av ansvaret för sina barns fostran och överlämna detta till en ”professionell” yrkeskår. Församlingsborna måste också bidra med skatter till den nya institutionen.
Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Det betydde att det i samma klass kunde gå allt från 7 till 17-åringar. Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I mer välbärgade hem fortsatte man som tidigare med hemundervisning. Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan skolorna kunde etableras. År 1847 var inte ens hälften av barnen i skolålder inskrivna i någon skola.
I början hade också. I början hade folkskolan ingen allmän läroplan att arbeta efter utan varje socken hade i praktiken sin egen läroplan. Regeringens normplaner hade bara funktionen av rekommendationer.
Trots att reformen i sig var genomgripande fanns ingen egentlig skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen/kommunen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882-års folkskolestadga. Många av barnen i socknarna hade mycket lång väg till skolan. För att även barnen i mer de avlägsna byarna i socknen skulle få sin undervisning stadgade regeringen år 1856 om stadsbidrag till ett antal mindre folkskolor. Dessa skulle ligga i socknarnas mer avlägsna trakter och hade rätt att drivas med oexaminerade lärare. De mindre folkskolorna var en nödlösning men kom även att inrättas i tätorter.
Redan från början präglades alltså folkskolan av intressemotsättningar i samtiden mellan dess företrädare, föräldrar och representanter för olika politiska riktningar. Den fick också dras med stora genomförandeproblem och legitimitetsproblem. Hur skulle detta lösas?
Folkskolans kris och småskolans införande
Den första folkskolestadgan var alltså vagt formulerad och innehöll många kryphål som gjorde att barnens skolgång varierade mycket. Den minimikurs som i första hand var avsedd för fattiga barn och barn med bristande fattningsförmåga blev i praktiken den mest vanligt förekommande. Vid 1856-58 års riksdag stod det klart för Sveriges riksdagsmän att folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande. Det var uppenbart att staten måste ta ett hårdare grepp. Den tillfälliga lösningen blev dock en annan för att råda bot krisen, lösningen kom att heta småskolor.
Småskolorna var inte i första hand tänkta för små barn utan var just små skolor som inte nödvändigtvis krävde egna skolhus utan kunde placeras i enklare lokaler, i någons hem, eller i någon av kyrkans byggnader. Det viktigaste var att de skulle ligga i närheten av barnens hem, undervisningen knöts alltså återigen fastare hemmen. Och de måste bli billiga för att godkännas ute på landsbygden. Lärare i dessa småskolor blev ofta ungdomar mellan 15-20 år ”tjänliga personer inom församlingen, i skicklighet och i sedlighet pålitligaste lärjungar”.
Nu gjorde också kvinnorna debut inom läraryrket. Framförallt för att de ansågs vara den billigaste arbetskraften. Lönerna sattes så låga att inga män ville stanna kvar i yrket. ”Om manlige lärare skulle användas i alla småskolor, skulle kostnaderna uppgå till enorma summor” menade riksdagsmannen P A Siljeström, som ivrigt kämpade för kvinnliga lärare i såväl småskolan som folkskolan.
Detta kan tyckas vara en återgång till ett äldre system, men successivt utvecklades skolformerna till att två olika stadier, där småskolan underställdes folkskolan för de små barnens första läsinlärning. Det underlättade undervisningen i folkskolan som på det sättet fick en mer enhetlig kunskapsnivå. Vi fick också två olika slags lärarkollektiv inom folkskolan: folkskollärare och småskollärare.
Staten tog med dessa reformer ett allt fastare grepp om folkskolan. Från och med 1864 tillsattes en ny statlig myndighet, Folkskoleinspektionen, som skulle besöka skolorna med jämna mellanrum och rapportera till staten/Ecklesiastikdepartementet. Folkskoleinspektionen fick stor betydelse för folkskolans uppstramning och utveckling. Den första normalplanen (kan jämföras med dagens läroplan) kom 1878. Skolan indelades i en småskola med två klasser och en folkskola med fyra klasser. Det blev också obligatoriskt för kommunerna att anställa utbildade småskollärarinnor, annars utgick inte statsbidrag. Ett stort antal småskollärarinneseminarier växte fram i Sverige, oftast organiserade via landstingen.
Från 1860-talet kommer också de särskilda villkorade statsbidragen som kom att styra och standardisera skolan över hela Sverige.
Modernitet och medborgarskap, skolan vid sekelskiftet 1900
Skolan fick allt mer en inriktning mot sekularisering där individens relation till staten, nationen och det praktiska livet blev mer profilerad än den kyrkliga moralskolan.
Folkskolan fortsatte att vara en skola för folket, alltså en skola främst för böndernas och arbetarnas barn. Men fler samhällsskikt på mellannivå började också ”använda” sig av folkskolan när kvaliteten höjdes. År 1894 öppnades en viktig väg mellan folkskolans fjärde klass och de allmänna läroverken genom att de ämnen och kurser som lästes fram till fjärde klass blev godkända som grundutbildning för läroverksstudier.
Överlappande vägar öppnades för att begåvade ungdomar skulle kunna förflytta sig mellan de olika delarna och alltfler privata skolor togs över av staten eller kommunerna och inordnades i systemet.
Staten var pådrivande och motiven bakom förändringen var både funktionella och ideologiska. Det växande industrisamhället krävde nya kunskaper där den gamla skolan ansågs omodern och nationalstatsbyggandet krävde en enad nation med en gemensam nationell identitet.
En serie övergripande reformer kom efter sekelskiftet 1900 att genomföras av 1906 års folkundervisningskommitté. Dess arbete ledde till en rad riksdagsbeslut och reformer som var hållbara ända fram till 1950-talet när nästa stora förändringsvåg inför den nya grundskolan igångsattes.
Det svenska skolsystemet var nästan "färdigbyggt" år 1919, när folkskolan fick en ny utbildningsplan och skolplikt för alla infördes. Sverige hade ett enhetligt, nationellt och modernt utbildningssystem. Ansvaret för barnens utbildning hade inte bara förflyttats från kyrkan till skolan utan också bort från hemmen. Moralskolan för underklassen var under upplösning och en enhetlig skola för massorna tog form ungefär samtidigt som den parlamentariska demokratin gjorde sitt genombrott. Det var samlingsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater som förde den moderna skolreformen i hamn. Den innehöll utförliga anvisningar för varje ämne och minskade antalet kristendomstimmar. Vi fick undervisning i historia, geografi, modersmålet och hembygdskunskapen. Staten hade tagit ett ännu fastare grepp om skolan som blev mer och mer medborgarinriktat.
Den moderna skolan tar form
Den sista fasen i folkskolans historia blev en konsolideringsperiod. Skolan koncentrerades till färre och bättre rustade skolor. Småskollärarnas utbildning blev också förstatligad och mer enhetlig.
En konservativ opposition framträdde under 1920-talet och återinförde delvis katekesläsningen och ökade kristendomsundervisningen.
Genom en politisk uppgörelse år 1927 naggades för första gången parallellskolesystemet i kanten. Fram tills dess gick barn från olika samhällsklasser i olika skolformer, men det året bestämdes att statsbidraget till alla privata och enskilda småskolor skulle dras in, vilket gjorde att medelklassen började använda sig av folkskolan för sina barn i högre grad.
Vi fick en gemensam folkskola, åtminstone för de yngre barnen upp till klass fyra. Efter fjärde årskursen avskiljdes de som skulle fortsätta i läroverket. Kvar i folkskolan blev de barn som inte hade råd eller kunskaper (eller vilja) att läsa vidare.
Etter andra världskriget väckte demokratitanken till liv och inlemmades i skolan. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen och internationella relationer krävde också förbättrade språkkunskaper.
Ett stort problem var trängseln, framför allt till realskolan för de stora barnkullarna under 40-talet. Alla barn som ville läsa vidare fick helt enkelt inte plats i läroverket och det drabbade i första hand medelklassens barn, som blev mer intresserade av en förändring.
1940 års skolutredning bestod av 14 skolmän och universitetsfolk och hade mer karaktär av en expertkommitté än en politiskt sammansatt utredning. 1946 tillsatte en skolkommission som fortsatte skolutredningens arbete men också föreslog radikala förändringar när det gällde skolans demokratiska uppdrag. Genom kommissions arbete fick enhetsskoletanken (grundskolan) sitt första politiska genombrott.
Det skulle bli nytt innehåll i de gamla ämnena och ett nytt ämne skapades för demokratifostran - samhällskunskap. Det blev också förstärkt modersmålsundervisning, engelska från årskurs 5, praktiska ämnen och större utrymme för litteraturhistoria, historia, geografi, biologi, fysik och kemi. För att allt detta skulle kunna förverkligas måste skolgången bli nioårig.
Dessa två utredningar låg till grund för den stora enhetsskolereformen som började sin försöksverksamhet på 1950-talet och till slut utmynnade i det slutgiltiga grundskolebeslutet vid 1962 års riksdag. Den nya grundskolan skulle ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, kommunala mellanskolan, realskolan och kommunala flickskolan, och där står vi idag. Även om det har gjorts ett flertal mindre justeringar så har vi i praktiken behållit grundskolan i den här formen.
Men varför då?
Efter att ha publicerat texten ifråga berättade jag stolt om det för min vän. Han var dock inte riktigt nöjd eftersom hans fråga egentligen hade varit den för historiker svåraste frågan Varför? Varför startades den svenska folkskolan? Och kanske också; Varför startades den just då?
Det är självklart mycket, mycket svårare att svara på. Det är enklare att svara på varför den INTE startades dvs. att avfärda några teorier om syftet med skolsatsningen.
För det första var det med största sannolikhet inte särskilt många som egentligen tänkte idealistiskt. Läskunnigheten var redan relativt hög i Sverige och därmed var säkerligen också den svenska befolkningen ganska kunnig inom många områden. Inte heller är det för troligt att man tänkte i långsiktiga ekonomiska termer, alltså att ökade kunskaper skulle leda till ekonomiska vinster. Det var däremot fallet med de många yrkesskolor och exempelvis satsningen på Chalmers slöjdskola (se essän om Ostindiska kompaniet).
Min teori går snarare ut på att det finns repressiva, fostrande tankar bakom satsningen. Mitten av 1800-talet var en upprorisk period i hela Europa och i skolan (med en stark knytning till kyrkan) såg man en möjlighet att vädja till moral och sedlighet. Skolans fostrande roll har självklart bibehållits genom åren och idag är skolans ställning som fostrare i demokratiska värderingar och människovärde ovärderligt.
Tidslinje
1686 Landets präster åläggs enligt kyrkolagen att undervisa i kristendom genom husförhör, skriftermål och konfirmationsundervisning.
1723 Föräldrar förpliktas i en regerings -resolution att lära sina barn ”läsa i bok”.
1779 Prästeståndet lägger fram förslag om allmän skola.
1809 Liberaler arbetar för allmän skola.
1825 Uppfostringskommittén – även kallad ”snillekommittén” – tillsattes med bland annat C A Agardh, J J Berzelius, Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér i
1842 Folkskolan lagstadgas av riksdagen.
1847 Endast hälften av landets skolpliktiga barn bedöms vara inskrivna i en skola.
1856 Så kallade mindre folkskolor införs för att sprida skolan i landsbygden.
1860-talet En statlig inspektion över folkskolan bildas.
1878 Första läroplanen, kallad ”normalplan”, antas.
1894 En första anknytning mellan folkskolan och läroverken skapas.
1906 Folkundervisningskommittén tillsätts och påbörjar ett stort reformarbete av skolan.
1914 Folkskolöverstyrelsen inrättas. Beslut om enhetlig fyraårig folkskollärarutbildning.
1919 Småskola och folkskola samordnas till en enhetlig sexårig skola.
1920–40 Skolsystemet centraliseras. Antalet skolor minskar från cirka 14 000 till omkring 6 000.
1927 Anknytningarna mellan folkskolan och läroverken förstärks.
1937 Riksdagen beslutar att göra folkskolan sjuårig. Reformen klar först 1949.
1941 Engelska införs som första främmande språk i folkskolans högre klasser.
1962 Riksdagen beslutar om ny obligatorisk nioårig grundskola som ersätter parallellsystemet med folkskola och läroverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar