Men låt oss först lite snabbt titta på förutsättningarna:
Napoleon hade sedan i början av 1800-talet (de flesta brukar välja året 1803) hållit Europa i skräck med ständiga militära fälttåg kors och tvärs över kontinenten. Efter stora framgångar de första åren resulterade fälttåget i Ryssland 1812 till att Moskva förvisso intogs men framförallt till att nästan en halv miljon franska soldater miste livet under det katastrofala återtåget. Napoleons stjärna befann sig i dalande och i april 1814 hade han tvingats att abdikera och landsförvisades till Elba.
Ett knappt år senare i mars 1815 var han dock åter tillbaka på fransk jord. Han hade hoppats på att få ta över makten från den insatta monarken Ludvig XVIII (fransoserna hade alltså återinsatt ätten Borbonne på tronen) på fredlig väg men den 13 mars hade han av de i Wienkongressen samlade ledarna stämplats som ”den som störde ordningen i världen” någon fredlig lösning på problemet var alltså inte att vänta.
De tre huvudpersonerna i det kommande dramat var förutom kejsar Napoleon, som väl inte kräver någon ytterligare presentation fanns Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington. Denne hade 1808-1814 drivit ett framgångsrikt fälttåg mot Napoleon på den pyreneiska halvön. Senare i sitt liv blev han politiker och till och med premiärminister 1828. Wellington var en färgstark karaktär men bleknar i jämförelse med sin preussiska kollega Leberecht Gerhard von Blücher. Blücher kallades för Marschall Vorwärts alltså Marskalk Framåt på grund av sin offensiva krigstaktik. Han var enligt uppgift populär bland sina underlydande men samtidigt var han av allt att döma helt klart sinnessjuk, bland annat var han övertygad om att en elefant hade tagit plats i hans kropp. Samtidigt anses han ha varit en briljant fältherre. Wellington lär ha sagt att ”det spelar ingen roll om Blücher har hundra elefanter i sin kropp han måste ändå leda sina trupper”.
Mot Napoleon stod alltså först och främst en alliansarme med framförallt brittiska trupper under ledning av Wellington och en preussisk under ledning av Blücher. Napoleons strategi var att besegra någon av de två arméerna som befann sig i österrikiska Nederländerna (dagens Belgien), tåga in i Bryssel, få belgarna att resa sig mot holländarna, få toryregeringen i London att falla och Österrike att ansöka om fred. Han handlade snabbt i syfte att försöka överraska innan någon av hans motståndare skulle hinna samla sig ordentligt. Sammanlagt stod omkring 700 000 allierade soldater mot Napoleons styrkor på kanske 350 000. Tiden, att agera snabbt, var avgörande för Napoleons möjlighet till framgång. Preussarna och den blandande brittiska styrkan var de enda två arméer som sommaren 1815 var redo att bekämpa honom, men samtidigt befann sig såväl ryska som österrikiska trupper i rörelse.
Sagt och gjort den 15 juni 1815 tågade Napoleon över gränsfloden Meuse och in i Belgien med den bästa utrustade arme som han hade fört befäl över på flera år. På andra sidan såg läget betydligt dystrare ut. Arthur Wellesley, hertig av Wellington beskrev själv sin arme på drygt 110 000 soldater som ”en eländig arme, som är mycket svag och dåligt utrustad”. På samma sätt förhöll det sig med de 116 000 preussarna där halva styrkan bestod av Landwehr-trupper, alltså ett slags hemvärn.
Det tidiga 1800-talets slagfält handlade om veckor och månader av trupprörelser i syfte att hitta föda och av ett fåtal timmar av det som ofta rubriceras som slag. För den som vill göra en liten djupdykning i det kaos som dåtidens militära slagfält kunde innebära rekommenderas varmt Peter Englunds korta essä med rubriken ”Myten om fältherren” i boken Förflutenhetens landskap. I korthet kan man säga att det kompakta larmet, den begränsade sikten från krutrök och damm samt avsaknaden av moderna kommunikationsutrustning gjorde att en batalj när den väl hade påbörjats ofta var omöjlig att egentligen kontrollera. De fina bilderna och teckningarna med perfekta fyrkanter som rör sig efter pilar på en karta säger egentligen väldigt lite om det totala kaos som ofta rådde nere på marken. Och fältherren, det militära geniet faller till föga för de enskilda befälens och framförallt de enskilda soldaternas mod och beslutsamhet.
Samtidigt är exemplet Waterloo ett intressant studieobjekt för den som vill lära sig lite mer om vilket betydelse terräng och positionering kan ha för utgången av en batalj under 1800-talet.
Men innan vi pratar om själva slaget, låt oss titta lite mer på hur spelplanen sattes upp sommaren 1815
Napoleons snabba framryckning in i Belgien och mot Bryssel överraskade såväl Blücher som Wellington. Wellington lär ha utbrustit ”Gode Gud, Napoleon har fört mig bakom ljuset! Han. Har skaffat sig ett försprång på 24 timmar”. Vid detta tillfälle befann han sig tillsammans med sina högsta officerare på en, i efterhand, väldigt uppmärksammad bal arrangerad av hertigen av Richmond och dennes fru. Wellingtons plötsliga uppvaknande fick som påföljd att det förekommer rikligt med uppgifter om brittiska officerare som tvingades strida iklädda smokings istället för uniformer.
Napoleon hade valt att dela på sina styrkor och gav sin fältmarskalk Michael Ney order om att röra sig västerut och besätta en viktig vägkorsning vid Quatre Bras vilket gav honom ett viktigt manöverutrymme vid den fortsatta framryckningen mot Bryssel. Samtidigt fortsatte kejsaren själv österut med destination Ligny för att angripa preussarna som hade kommit långt söderut. Att dela upp styrkorna var riskabelt och även om vi aldrig med säkerhet kan förstå syftet med detta så kan vi gissa oss till att Napoleon ville slå in en kil mellan britterna och preussarna för att kunna besegra dem en och en.
Men marskalk Ney visade sig nu och även under resten av den historiska drabbningen vara en saktfärdig befälhavare. När han väl kom fram till korsningen vid Quatre Bras så hade redan brittiska styrkor efter att ha marscherat i smått otroliga 48 kilometer tagit sig dit. Det som skulle vara en enkel manöver visade sig alltså betydligt mer komplicerat. Samtidigt hade det utbrutit hårda stridigheter mellan preussiska och franska styrkor vid Ligny cirka 10 kilometer därifrån.
När mörkret sänkte sig så hade 9000 soldater dödats vid Quatre Bras utan att någon hade vunnit. Vid Ligny var situationen däremot den omvända. Wellington hade tidigare förutspått att Blücher och preussarna skulle få ordentligt med stryk om de skulle välja att gå i strid med Napoleon på denna plats och så hade också skett. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 svårt medtagna soldater. General Emmanuel Grouchy hade fått order att följa efter Blücher med 33 000 man och hålla honom borta från det tilltänkta slagfältet och om möjligt besegra honom. Den allmänna uppfattningen var att preussarna skulle behöva minst två dagar för att återhämta sig.
Trots framgångarna hade Napoleon inte lyckats tillfoga sina motståndare något avgörande nederlag. En av förklaringarna till detta var att en hel armékår under ledning av general dÉrlon först hade fått order av Napoleon att understödja Ney för att sedan få nya order om att hjälpa till i striden med preussarna vid Ligny för att sedan få nya kontraorder av Ney. Slutresultatet blev att alla dessa soldater ägnade timmarna åt att vandra fram och tillbaka som ett slags militär tennisboll utan att kunna fälla något avgörande på något ställe. Många historiker menar att om dessa soldater hade tillåtits sättas in med full kraft så hade utgången av hela drabbningen kunnat bli en helt annan.
Slaget vid Waterloo
Börja med att studera kartan nedan:
Det är tre saker som inte framgår så tydligt av bilden och som måste nämnas för att vi ska kunna förstå utgången av själva bataljen. För det första så står de engelskholländska trupperna mycket föredömligt placerade uppe på en långsträckt ås vars topp sträcker sig utmed den väg som finns markerad. Det gör att stora delar av Wellingtons armé inte är synliga för den franska armen. Åsen gör också alla manövrar norrut svåra, höjden finns kvar än idag men är mindre imponerande än vad den var för drygt 200 år sedan.
Det andra som måste påpekas är de röda linjer som finns vid tre olika gråa rektanglar på kartan märkta; Hougomont, la Haye Sainte och Papelotte. Hougemont var ett större gods, la Haye Sainte en muromgärdad bondgård och Papelotte en mindre by. Framförallt de två första fasta strukturerna blev oerhörd viktiga då dessa hade besatts av brittiska förband innan slaget. Dessa förband hade enkla order, att uppehålla Napoleon och anlägga korseld mot alla som försökte passera dem norrut. På det här sättet hade Wellington skapat två starka framskjutna positioner (en mycket tydlig jämförelse kan här göras till de ryska skansarna vid slaget vid Poltava drygt hundra år tidigare men mer om detta en annan gång…)
Det tredje som inte alls syns på bilden är att det dagen innan själva slaget hade regnat ymnigt, något som hade gjort marken väldigt vattensjuk, mjuk och lerig. Detta försvårade framförallt för artilleriet som efter varje salva skulle bli tvungen att rikta om sina pjäser eftersom kanonerna helt enkelt flyttade sig på det mjuka underlaget. På grund av denna omständighet skulle också den franska kejsaren välja att vänta in i det sista med att anfalla något som kanse skulle visa sig ödesdigert.
Wellington å sin sida hade tidigt på morgonen ägnat sig åt det som fältherrar på den tiden gjorde för att styra sina styrkor: han skrev brev. Framförallt hade han tidigare skrivit brev till Blücher och meddelade att han avsåg att gå till strid under förutsättning att han kunde lita på preussiskt stöd. Beskedet kom från Blücher under morgonen att han skulle sända tre armékårer till understöd och därmed var förutsättningarna givna. De preussiska styrkorna skulle komma att dyka upp senare på eftermiddagen och vara med om att slutligen besegla Napoleons öde.
Första fasen – Hougemont
Ett av de många diskussionsämnena kring slaget vid Waterloo är att ingen riktigt vet när det började. Klart är dock att de brittiska ställningarna vid Hougemont angreps av numerärt överlägsna franska styrkor någon gång mellan klockan 10:00 och 11:30 (siffrorna på kartan anger det senare klockslaget).
Det råder lite olika uppfattningar om syftet med den här attacken. Vissa har menat att det från början endast var tänkt som en avledande fransk manöver för att locka fram Wellingtons reserver men såväl Napoleon som Wellington kom under slagets gång att skicka åtskilliga bataljoner till att anfalla och försvara den här positionen vilket tyder på att båda fältherrarna ansåg att den var av avgörande strategisk betydelse för att kunna vinna hela slaget. Godsets tjocka stenmurar gav den som hade kontroll över den en möjlighet att beskjuta motståndaren från en skyddad position.
Det finns massor av berättelser om hur de brittiska trupperna heroiskt förvarade Hougemonts portar mot de franska styrkorna. Först sent på eftermiddagen gav Napoleon order om att godset skulle sättas i brand men då hade han redan satt in runt 14 000 soldater för att inta det.
Andra fasen – franska infanteriets anfall
Någon gång mellan klockan 12 och 13:30 började det franska artilleriet placerade i mitten av armen att beskjuta de brittiska ställningarna uppe på åsen. Även om avståndet var stort så tillfogade man de brittiska trupperna stora förluster. Därefter började infanterikårerna till höger under dÉrlon och Riely att avancera upp mot de brittiska styrkorna.
Ungefär samtidigt hade Napoleon kunnat se de första preussiska förbanden dyka upp i fjärran på hans högra sida. Han sände i detta läge efter Grouchy med order att denna snabbt skulle komma till slagfältet denne hade dock förföljt preussarna långt norrut och befann sig långt från slagfältet. Han kom senare att anfalla den tredje av de preussiska armékårerna vid Wavre men då var redan slaget vid Waterloo avgjort.
La Haye Saint (bondgården i mitten av slagfältet) inringades i samband med framryckningen dock utan att intas och Erlons trupper fortsatte sin marsch uppför sluttningen och långsamt började de brittiska och holländska trupperna att vackla. Skulle Napoleon ännu en gång stå som segrare på ytterligare ett av alla sina många slagfält?
Tredje fasen – det brittiska kavalleriet anfaller
I detta ögonblick satte Wellington in sitt kavalleri under Uxbridges befäl (se den röda pilen på kartskissen) det tunga brittiska kavalleriet stormade fram och sopade effektivt undan det franska infanteriet som tingades retirera.
Dock fortsatte anfallet ner för åsen och blev för oordnat och många av regementena hamnade för långt ifrån huvudstyrkan och besköts effektivt av de franska trupperna men trots detta hade fransmännen misslyckats med att få något grepp om åspartiet.
Framförallt hade Napoleon förlorat tid och eftersom de preussiska trupperna nu hade kommit betydligt närmare slagfältet tvingades han redan nu sätta in sina reserver under Lobau, sammanlagt 15 000 man för att försöka stoppa dem. Han var nu tvungen att försöka besegra Wellington snabbt och med underlägsna resurser, rent numerärt.
Fjärde fasen – det franska kavalleriet anfaller
Nu inträder ett av de kanske mest meningslösa stadierna under hela slaget. Det franska kavalleriet under ledning av den saktfärdige Ney bestämde sig av någon olycklig anledning för att angripa de brittiska ställningarna. Det finns flera olika teorier om varför det här anfallet sattes in just nu och varför det inte avbröts när det, som skulle visa sig, var verkningslöst. En nyligen presenterad teori hämtad ur dagboksanteckningar tyder på att det hela var frågan om ett missförstånd. Helt enkelt hade en skvadron uppfattade en mindre rörelse i de brittiska trupperna som början på en flykt, rört sig en liten bit framåt och sen hade hela kavalleristyrkan brakat loss och som vi tidigare nämnt så var det ofta omöjligt att kommunicera med dåtidens militära styrkor när de väl hade börjat agera.
Det som inträffade sen var att de brittiska styrkorna hade formerats i fyrkantsformationer. Det betyder att infanteristerna formerar sig tätt i fyra i en fyra led djup fyrkant med bajonetter. Genom fyrkanten förhindras att trupperna kan bli flankerade eller anfallna i ryggen. Dessutom vägrade hästarna att anfalla den vägg av bajonetter som skapades. Inuti fyrkanterna skyddades artilleriets personal som när ryttarna sen retirerade kunde beskjuta dem. Taktiken var oerhört effektiv. Det finns uppgifter om att Neys ryttare attackerade fyrkanterna 12 gånger utan att lyckas bryta upp en enda av dem och med enorma förluster som följd. Av någon outgrundlig anledning försökte inte de franska ryttarna förstöra de oskyddade brittiska och kanonerna under det här angreppet.
Ungefär samtidigt som detta inträffade så samlade sig dÉrlons infanteri till höger på nytt och lyckades den här gången inta La Haye Saint.
Så småningom förstod Ney att han måste byta taktik och börjat använda sitt beridna artilleri för att skjuta sönder infanterifyrkanterna med så kallade kartescher som är en slags hagel. En viss mindre framgång kan alltså här noteras för Napoleon som har haft det minst sagt motigt fram till dess.
Femte fasen – preussarna anfaller
Den första preussiska kåren som anlände till slagfältet var Bülows fjärde kår. Hans mål var Plancenoit (se kartan) som preussarna tänkt använda som en språngbräda för att anfalla de franska ställningarna. Detta fick Lobaus trupper, som alltså sänts ut för att fördröja honom, att retirera. I själva verket körde Lobau förbi baksidan av Armee Du Nords högra flygel, vilket plötsligt hotade dess enda reträttlinje och de franska styrkorna började helt enkelt bli inringade.
Sjätte fasen – det kejserliga gardet anfaller
Napoleon gjorde nu sitt sista desperata drag. Han skickade ut sin sista reserv, bestående av det hittills obesegrade kejserliga gardet. Detta angrepp var avsett att bryta igenom Wellingtons center och rulla upp hans linje bort från preussarna. I tre distinkta anfallsstyrkor marscherade de segerrika franska soldaterna framåt. Men en samlad motattack fick gardet att vackla och retirera.
Gardet samlades först i närheten av La Haye Sainte senare vid värdshuset La Belle Allians för en sista strid. Det var under denna reträtt som några av gardisterna blev erbjudna kapitulation, vilket framkallade den berömda, dock tvivelaktiga repliken "La Garde meurt, elle ne se rend pas!" ("Gardet dör, det ger sig inte!"). Napoleon hoppades att kunna samla den franska armén bakom sig, men när deras reträtt förvandlades till en vild flykt blev han också tvungen att dra sig tillbaka. De allierades kavalleri ansatte de flyende fransmännen under flera timmar efter att slaget i praktiken var förlorat.
Slaget vid Waterloo kostade Wellington omkring 15 000 döda eller sårade soldater, och Blücher cirka 7 000. Napoleon förlorade 25 000 döda eller sårade soldater och 8 000 tillfångatagna.
Men vart tog egentligen Grouchy vägen?
Han som hade sänts ut för att hålla koll på Blücher och hans preussiska trupper. Jodå han fullföljde sina och Napoleons ursprungliga planer och anföll den tredje av de preussiska armekårerna (de två första nådde som bekant slagfältet) Dagen efter slaget den 19 juni lyckas Grouchy, besegra general Thielemann i vad som senare blivit kallat slaget vid Wavre och drog sig tillbaka i god ordning men hans 33 000 soldater hade antagligen gjort mer nytta på slagfältet vid Waterloo.
Efterspelet
Wellington skickade en officiell rapport till England den 19 juni 1815 denna publicerades i London Gazette den 22 juni. Koalitionsstyrkorna ryckte nu fram mot Paris i syfte att slutligen göra slut på Napoleons välde. Den 24 juni tillkännagav Napoleon sin andra abdikation. Den 3 juli stod den sista drabbningen i Napoleonkriget när kejsarens gamla krigsminister Louise Nicolas Davout besegrades av Blücher vid staden Issy. Det finns uppgifter om att Napoleon försökte fly till Nordamerika men brittiska flottan blockerade franska hamnar bland annat i syfte att förhindra en sådan aktion. Slutligen kapitulerar han den 15 juli och den 13 september kapitulerar den sisa franska fästningen. Parisfreden (mer om den i ett senare inlägg) undertecknas slutligen den 20 november 1815. Ludvig XVIII återställdes som monark på Frankrikes tron, och Napoleon landsförvisas till Sankt Helena, där han slutligen avlider den 5 maj 1821
 |
| Napoleon på St:Helena (bild från Wikipedia) |
Slutsatser, vad kunde ha gjorts annorlunda?
Som jag sa inledningsvis finns det en lång rad frågetecken kring framförallt Napoleons agerande under den här junidagen. Det har framförts de mest konspiratoriska idéer kring att han skulle ha varit tillfälligt sinnessjuk med mera och att han därför inte kunde leda trupperna på sitt sedvanliga kloka sätt. Att det skulle handla om att han var mätt på segrar, underskattade sin motståndare med mera. Självklart kan det ligga något i dessa påståenden men det är självklart lätt för alla oss skrivbords och soffstrateger att med våra moderna kartor och med alla fakta på bordet dra våra slutsatser. Men så gör vi ju å andra sidan i samband med varje hockey- och fotbolls-VM utan att vara särskilt begåvade i varken spelets regler eller dess tekniska utförande.
Det samlade intrycket är att vi måste inse det som jag skrev inledningsvis nämligen att vi alltid gör våra analyser med all den information som modern teknik och ett par hundra år av historisk karantänstid ger oss utrymme för. Huvudproblemet handlar om den hopplösa kommunikationstekniken, (det sägs bland annat att Napoleon under slaget fick slut på kurirer och fick ”låna” belgiska bönder för detta farliga uppdrag) vidare har vi det visuella problemet. Idag övervakas slagfälten av automatiska drönare något som Napoleon alltså inte hade tillgång till. Även när det fanns visuell kontakt gjorde det öronbedövande larmet det ofta omöjligt att kommunicera.
Avslutning
Hur mycket betyder en enskild militär kraftmätning för utgången av ett historiskt skeende? Självklart hade Napoleons seger över britterna/holländarna/preussarna varit betydelsefull men den samlade europeiska oppositionen mot honom hade förmodligen blivit honom övermäktig på sikt. Wienkongressen påminner inte så lite om Jaltakonferensen 1945 då de allierade USA, Storbritannien och Sovjetunionen bestämde sig för att krossa Hitlertyskland och Japan och att de inte accepterade något annat än total och villkorslös kapitulation. De summerade också precis som i Wien 130 år tidigare att de tillsammans förfogade över militära styrkor som ingen motståndare kunde matcha. Den slutliga utgången var därmed i mångt och mycket beseglad.
PS. väldigt kuriosa kan tilläggas att Abba i den berömda låten från 1974 har bidragit till att ortsnamnet som är förknippat med slaget felaktigt har förengelskats. Namnet ska uttalas med a-ljud i början och å-ljud på slutet alltså [Waaterlå]. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar