Skiftesreformerna som ritade om det svenska kulturlandskapet

Det gamla jordbruket förändrades långsamt, Copyright: www.bridgemanart.com

Historia handlar ofta om skeenden, händelser av avgörande betydelse. Slag, krig och kungar tenderar att dominera ämnet. Antagligen hänger det samman med att det är lättare att hänga upp minnet på platser, årtal och personer. Detta skulle med en sammanfattande term kunna kallas för aktörsperspektiv, det vill säga det är personerna och deras aktiviteter som driver fram historien. Alternativet som är vanligare bland historiker som har sin bakgrund i en mer materialistisk skola skulle kunna kallas strukturalister dvs. det är samhällets utveckling och dess förmåga att producera som är avgörande för historiens gång. Vilken av dessa båda ytterligheter som är mest relevant har det stridits om länge och striden lär fortgå. Sanningen är nog att valet av utgångspunkt snarare handlar om vilka frågor vi vill ha svar på.

Just den här gången ska bloggen dock fokusera på ett i sanningen strukturellt fenomen (även om det självklart förekommer betydelsefulla aktörer även här) nämligen det svenska jordbrukets modernisering och förändring under framförallt 1800-talet. Mer specifikt ska vi titta på tre stycken så kallade skiftesreformer som genomfördes under nästan 200 års tid från mitten av 1700-talet fram till första halvan av 1900-talet.

Men först ska vi dyka ner lite i bakgrunden.

Bönder och byar från järnålder till 1700-talet

Skifteskarta från Hörneå i Västerbotten visar tydligt de gamla smala tegarna, bilden hämtad från Hörneå bys hemsida www.becken.se 

Det svenska odlingslandskapet som vi känner det började ta form under den yngre järnåldern det vill säga mellan 500 och 1000 efter Kristus.

Under medeltiden skedde en rad framsteg inom jordbruket. På 700-talet infördes det så kallade bogträet med ursprung i Asien. Bogträet gjorde att hästar kunde ersätta oxar som dragdjur. Eftersom hästen har ungefär 60 procent mer muskelstyrka innebar det att plogen kunde skära djupare i jorden och därmed öka bördigheten. Tillsammans med införandet av hjulplogen kunde skördarna från jordarna öka kraftigt.

I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dock dröja till 1700-talet innan nästa stora produktivitetshöjning.

För att uthärda bondelivet organiserade sig bönderna tidigt i mindre byar med ett mindre antal gårdar och torp. Åkerlapparna lades ut i form av långsmala remsor, så kallade tegar. Förklaringen till fenomenet med de långsmala tegarna ligger i ett rättvisetänkande där alla bönder i en by skulle ha tillgång till bördiga och mindre bördiga jordar för att på så sätt sprida riskerna med sämre skördar.

Med 1500-talets jordeböcker (se min essä om det svenska skattesystemets historia) skaffade sig statsmakten en ökad insyn och kunskap om landets bönder och deras gårdar. Den svenska myndighetsorganisationens grepp om medborgarna stärktes och till fromma för senare tiders historiker är tillgången till forskningsmaterial rik.

Under 1600- och 1700-talet stiger priserna på spannmål vilket gör att allt fler bönder kan sälja sina produkter på en avsalumarknad vilket gör det möjligt att överleva även på mindre gårdar. Som en följd stiger priserna på jord och en ökad hemmansklyvning (alltså att gårdar delas i samband med framförallt arv) sker.

Tankar om individen och ekonomi

Denna tegindelade bondby med rötter i medeltiden eller i järnåldern kom att bestå under över 1000 års tid. Jordbruket som bedrevs under frihetstidens 1700-tal skilde sig inte nämnvärt från det som hade bedrivits sedan medeltiden. Redskapen hade utvecklats och grödorna hade förändrats men själva arbetet och organiseringen var i sig likt.

1700-talets tankar om individens frihet, intimt sammankopplad med upplysningstidens filosofer lade grunden för att annat sätt att se på samhället. Detta var en starkt bidragande orsak till att den kollektiva identiteten som bondbyarna representerade började ifrågasättas. Samtidigt hade en långtgående så kallad hemmansklyvning dvs. att egendomar splittrades i samband med arv gjort att tegarna hade blivit allt smalare vilket förhindrade ett rationellt och effektivt jordbruk. Åtgärder behövde helt enkelt vidtas.

Behovet av en jordbruksreform

Lantmätaren och skiftesagitatorn Jacob Faggot, bilden hämtad från Wikipedia

De svenska jordbruksreformerna hade förmodligen aldrig blivit genomförda utan Jacob Faggot. Faggott var vetenskaps, ämbetsmän och kanske framförallt lantmätare. Han kom tidigt att intressera sig för jordbrukets villkor och dess förutsättningar att förbättras och utvecklas. År 1746 skrev han en rapport till vetenskapsakademin med titeln: Svenska landtbrukets hinder ock hjälp.

I denna broschyr föreslog Faggot bland annat en ägoskiftesreform och samlandet av brukningsenheter i så kallade storskiften. Syftet var inte att avsluta utan att möjliggöra en fortsatt hemmansklyvning, det behövdes helt enkelt mer folk på landsbygden. Istället föreslogs att varje bondes ägor skulle brytas ut och samlas i större ägor. Med större samlade tegar hoppades man att den odlade arealen skulle öka och jordbruket skulle bli mer mottagligt för nya idéer och vetenskapliga innovationer.

1749 infördes ett stadgande i lantmäteristadgan som möjliggjorde skiftet. Från början krävdes det dock att alla bönder i bygden skulle ställa sig bakom för att själva förrättningen alltså kartläggningen skulle inledas. Detta ändrades 1757 i en förordning ”om hemmans ägors läggande i storskiften” och med ”det ovillkorliga vitsordet” som innebar att endast en jordägare krävdes för att processen skulle inledas.

Genomförandet av storskiftet i enlighet med 1757 års k. resolution drog dock ut på tiden och visade sig innebära betydligt fler svårigheter, än man trott. Delvis berodde detta på allmogens konservatism och diskussioner om olika detaljbestämmelser.

I äldre tiders forskning om storskiftet har det hävdats att det var en reform som drevs fram av storgodsägare och ståndspersoner. Senare tiders forskning har visat att det många gånger har handlat om moderna, intresserade och framsynta bönder som själva har tagit initiativ till skiftesläggningen.

De många bevarade storskifteskartorna (cirka 40 000 stycken) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar, men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Den mest genomgripande förändringen skedde i det bördiga och senast erövrade Skåne. Detta ledde på sikt fram till flera skiftesreformer.

Enskiftet och Rutger Mclean på Svaneholm

Svaneholms slott i Skurup i Skåne, bilden hämtad från Wikipedia

Det går inte att skriva om skiftesreformerna utan att nämnd Rutger McLeans reformer på Svaneholms gods i Skurup i Skåne.

1783 genomförde lantmätaren Carl Gideon Wadman på Mackleans uppdrag ett omfattande skifte i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne. Macklean tvingade helt enkelt 1785 samtliga 701 personer som bodde och brukade hans jord att bygga nya gårdar i anslutning till sina respektive ägor på 40 tunnland jord per gård. Den enskilde bonden ble på så sätt mindre beroende av sina grannar och kunde bruka en enda sammanhängande åker. Av de 701 bönderna valde dock 102 att säga upp sina arrenden och lämna godset. För Svaneholms del blev reformen lyckad. År 1802 hade befolkningen på ägorna fördubblat till 1 400 personer.

Utifrån McLeans erfarenheter fattades det beslut om en kunglig förordning om enskifte för Skåne 1803. Även för landsdelen som helhet visade reformen på positiva effekter. Det var förhållandevis enkelt att genomföra skiftet i Skåne eftersom tillgången på bördig jord var stor och slättlandskapet relativt enhetligt.

Det som skilde enskiftet från Storskiftet var att en enskild bonde kunde begära att få sin mark utskiftad ur de gemensamma byägorna. Trycket från bygemenskapen minskade och bysystemet började på sina håll upplösas. I praktiken kom dock Storskiftet och Enskiftet att genomföras samtidigt så att det ibland inte riktigt går att skilja det ena från det andra.

Beslut om enskifte gick vidare till Skaraborgs län 1804 och för hela Sverige 1807. På många håll i Sverige var dock jordförhållandena svårare eftersom landskapet var mer differentierat. Exempelvis genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i hela Östergötland. Enskiftet fick sammanfattningsvis precis som Storskiftet inte riktigt den effekt som statsmakten önskade. Enskiftet skulle därför komma att efterföljas av nästa stora reform.

Laga skifte

År 1827 beslutade riksdagen slutligen att storskiftet och enskiftet skulle slås samman och lagstiftas. Sedan enskiftetsförordningarna hade riksdagen genom 1809 års regeringsform fått en starkare ställning och den föråldrade ståndsriksdagen avskaffades. Principerna i laga skifte kom att gälla ända fram till 1928. 

Lantmätare i arbete, Lantmätarna var de som gjorde förarbetet till skiftena, bilden hämtad från Wikipedia

Syftet med Laga skifte var att slutligen genomdriva de rationaliserings- och effektiviseringstankar som låg till grund för storskiftet och enskiftet. Precis som tidigare räckte det att en jordägare i byn begärda skifte för att processen skulle inledas. Lantmätaren med sina medhjälpare gjorde sitt arbete och kom med ett förslag som byförsamlingen hade att anta eller förkasta. Om förslaget blev antaget så inleddes omstruktureringen.

De gårdar som blev belagda med utflyttning fick hjälp av sina grannar att flytta sina gårdar dels med pengar och dels med dagsverken för att genomföra själva flyttarna av byggnader och lösöre. Oftast plockades hela gårdar ner och flyttades rent fysiskt till sina nya åkrar.

Till skillnad från storskiftet omfattade laga skifte även även utägomark, I mindre produktiva områden tilldelades ofta gårdarna dels ett stycke åker men också en bit av den tidigare gemensamma skogen.

Laga skifte innebar att varje bondes åkerareal samlades och lades ut på, i idealfallet, en plats. Den som fick sämre jord kompenserades med mer mark. Principen var att värdet skulle vara det samma före och efter skiftet. Odlingsarbetet blev genom skiftena effektivare och varje gård producerade mer. Även om lantmätarna strävade efter att behålla gårdarna i befintligt läge men eftersom målet att samla varje bondes ägor gemensamt vägde tyngre belades ofta gårdarna med utflyttning varpå de gamla byarna med anor från medeltiden splittrades.

En nyanserad bild av skiftesreformerna

Klassisk läroboksbild som förklarar skiftesreformerna, bilden hämtad från SO-Rummet

I klassisk historieskrivning brukar skiftesreformerna framförallt beskrivas som i den avslutande kommentar ovan: att de idylliska om än lite inskränkta byarna med rötter i medeltiden splittrades men att jordbruket blev rationellare och effektivare samtidigt vilket ledde till befolkningsökning och det som vi kallar för ”Den Agrara revolutionen”.

Sanningen är dock sällan så enkel som skolböckerna tillrättalagda värld ger utrymme till. Som vi såg ovan så genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i Östergötland, även om det tog fart i och med laga skifte så visar det tydligt att Sverige då som nu inte var enhetligt och att reformer fick olika stöd och effekt i olika delar av landet.

Det klassiska exemplet som ofta lyfts fram är Dalarna där de absolut flesta byar än idag inte är skiftade utan ligger kvar på sina ursprungliga platser. Liknande tendenser kan vi se i delar av Västergötland och Småland.

En bidragande förklaring kan vara att man i exempelvis Skåne tillämpade en viss typ av arvsrätt som kallas förstfödslorätt vilket helt enkelt betyder att äldste sonen ärvde egendomen medan man exempelvis i Dalarna lät döttrar ärva men bara hälften så mycket det gjorde att landskapet blev mer splittrat och också svårare att skifta.

Sett till riket som helhet var det i genomsnitt en tredjedel av alla gårdar som faktiskt kom att flyttas vilket betyder att merparten av byarna faktiskt kom att ligga kvar även om jordarealerna förändrades.

Den stora förändringen med skiftena menar modern forskning var snarare att klasskillnaderna på landsbygden kom att öka. Från ett tillstånd där i stort sett alla var jordägare öppnade skiftena vägen för större och effektivare brukningsenheter som gav störst ekonomisk effekt för de som redan hade de största arealer, följden blev på sikt att andelen obesuttna på landsbygden kom att öka kraftigt.

Spår kvar i landskapet

Den som idag strövar runt på den svenska landsbygden kan ganska lätt känna igen de utskiftade gårdarna i kulturlandskapet. De ligger ensamma, ofta i utkanten av ett åkerområde mot skogsbryn eller på en lägre höjd i landskapet. Vi kan också lätt känna igen de närmast spikraka skiftesvägarna som lantmätarna drog upp. Dessutom är de flesta av de många stenmurarna byggda i samband med att de nya raka skiftade åkrarna skulle inhägnas.

Referenser och vidare läsning

Fårad Mark – Niklas Cserhalmi

Äventyret Sverige, en ekonomisk och social historia - Antologi 

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg

Juvelen i den brittiska kronan – om skapandet av Indien

Teckning som föreställer massakern i Armitsar 1919

Minst 1,2 miljarder invånare på en yta som är en knapp tredjedel av Europas. Muslimer, buddister, hinduer och kristna och med en mångtusenårig historia av möte mellan öst, väst, nord och syd. Indien är om något ett konstrasternas land. Enormt och mångfacetterat, kulturellt språkligt och politiskt.

Det är omöjligt att i ett enda begränsat blogginlägg täcka in Indiens enorma historia men jag ska göra ett försök att titta på skapandet av det moderna Indien dvs. hur det Brittiska imperiet byttes ut mot den mångfacetterade konstruktion som utgör dagens Indien. Skälet är att som vanligt när det handlar om europeiska imperier så tenderar våra intressen att göra oss blinda för strukturer och förhållanden i länderna i fråga. 

När dessa sedan ska bli självständiga och vi öser in en dos av vår 1800-talsuppfinning nationalismen utbryter i regel kaos med folkmord och fördrivningar som följd. Indien är bara ett sådant exempel men mer om detta lite längre ner.

Vi börjar som vanligt med lite bakgrund:

Det historiska Indien, mellan öst och väst

Indus-civilisationen räknas tillsammans med Mesopotamien, Egypten (se min gamla essä om medelhavets historia) och den kinesiska som de fyra ursprungliga högkulturerna. Det som utmärker den indiska i relation till de tre andra är att det saknas skriftliga källor (vi har helt enkelt inte lyckats knäcka deras skriftkoder). Det gör att vår kunskap om den rika indiska kulturen är väldigt begränsad.

Sett till de fyra högkulturernas geografiska placering och mänsklighetens historiskt belagda ursprung i Afrika borde vi snarare än att betrakta Medelhavet som centrum i den historiska moderniseringen betrakta Indiska Oceanen på båda sidor av den indiska halvön som världens verkliga centrum.

Européerna kommer

Indiens förekomst hade varit känd av europeerna sedan urminnes tider. Redan Alexander den store styrde sin militärt expansionistiska kosa hit på 300-talet före Kristus. Men redan babyloner och sumerer hade kontakt med Indien 2000 år tidigare. De indiska naturtillgångarna och varorna var eftertraktade. Men varorna var extremt dyra på grund av de svåra transportförutsättningarna och från och med 1300-talet innebar det Osmanska riket i praktiken att vägen till Indien var stängd. Den så kallade Sidenvägen gick genom det fientliga territoriet. Det är mot denna bakgrund som vi ska se alla de europeiska sjöexpeditionerna varav Columbus från 1492 bara var en i mängden.

Porträtt föreställande Vasco da Gama gjort 1838, bilden hämtad från Wikipedia

Det stora genombrottet kom år 1498 när portugisen Vasco da Gama lyckads segla runt Afrika och ta sig till Indien. Handeln med de indiska lyxvarorna så som sidentyger, kryddor, indigo (ett färgämne), bomull och opium ökade kraftigt. Under nästan 100 år hade portugiserna i praktiken monopol på den indiska handeln eftersom de andra stormakterna var upptagna på andra håll. Men under 1600-talet fick de konkurrens av holländarna men framförallt britterna eftersom holländarna på sikt skulle koncentrera sig på de så kallade Kryddöarna i nuvarande Indonesien.

Ostindiska kompaniet

Ostindiska kompaniets vapen från 1700-talet, bilden hämtad från Wikipedia

I början av 1600-talet bildades de ostindiska kompanierna. Bland de första essäerna jag skrev på den här bloggen handlade om det Svenska Ostindiska kompaniet. Men i det här sammanhanget avses framförallt den stora och mäktiga brittiska organisationen. Syftet med kompanierna var att fördela riskerna av de dyra investeringarna från stater till privata ägare. För att underlätta handeln i orienten grundades stödjepunkter som på sikt kom att utvecklas till några av Indiens viktigaste och största städer, exempelvis Madras, Bombay och Calcutta.

Mogulväldet

Indien var på 1600-talet ett enormt område bestående av 100-tals furstendömen. Härskarna hette saker som Maharadja (om det var fråga om en hinduisk härskare) eller nawah eller sultan (om e var muslimer). Sedan 1520-talet låg den övergripande makten i händerna på mogulhärskarna som hade sitt palats i Delhi.

Den siste mäktige stormogulen Aurangzep, bildern hämtad från Wikipedia

Efter inledande stridigheter hade ostindiska kompaniet slutit avtal med mogulhärskarna som gav dem rätt att bedriva handel i området. 1707 dog stormogulhärskaren Aurangzeb. han efterlämnade en kaotisk situation och kort efter hans död under hans sons regeringstid skulle ett flertal lokala furstar försöka utöka sin makt. Resultatet blev ett inbördeskrig som förutom britterna även kom att involvera fransmännen, som också hade etablerat sig i Indien. Utan att det egentligen var syftet hade ostindiska kompaniets närvaro utvecklats till ett regelrätt kolonialvälde.

I Europa pågick 1740-1748 det Österrikiska tronföljdskriget och ett par år senare 1756-63 det så kallade Sjuårskriget. Båda krigen handlade om Storbritanniens och Frankrikes herravälde över världshaven och handeln. Striderna skulle även komma att föras i såväl USA som i Indien och lokala furstar allierade sig med än den ena än den andra och de europeiska stormakterna spelade ofta ut de lokala härskarna mot varandra.

Ostindiska kompaniet gjorde inga stora vinster på bolagsnivå däremot blev många av kompaniets ledande företrädare själva enormt rika på att så att säga skära i mellan. Resultatet av detta var att det brittiska samväldet genom parlamentet från 1773 började placera ut guvernörer för att säkerställa brittiska kronans intressen.

En av de mer berömda och brutala händelserna under denna tjugoåriga konflikt har gått till historien som ”Black Hole of Calcutta”. I juni 1756 intog nawaben (alltså en muslimsk lokal härskare) Siraj-ud-Daula med stöd av franska trupper det brittiska fortet i Calcutta. De britter som inte lyckades fly sattes i en fängelsehåla utan fönster. På morgonen visade det sig att de flesta, kanske så många som 123 av 146 fångar hade dött av syrebrist.

Robert Clive som ledde de brittiska styrkorna hämnades genom att inta Calcutta och på sikt driva ut fransmännen ur Bengalen och besegrade senare Siraj-ud-Daula i slaget vid Plassey 1757 vilket innebar att hela Bengalen eett par år senare kom under brittisk kontroll.

Den förste som utnämndes till generalguvernör över Bengalen var Warren Hastings. De brittiska besittningarna utvidgades successivt genom krig mot lokala furstar. I de erövrade områdena tilläts ofta (enligt klassisk kolonial modell) maharadjor och nawaber att sitta kvar och kom i praktiken att fungera som brittiska lydkungar. Dessutom bestämdes det att om furstar avled utan manliga arvingar skulle furstendömena tillfalla kompaniet.

Sepoyupproret

Britternas hämnd mot de upproriska sepoyerna var fruktansvärd. Bland annat bands soldaterna fast framför kanoner som fyrades av. Bilden hämtad från SO-rummet.

De erövrade brittiska staterna tvingades hålla soldater för britternas räkning. Regementena bestod av indiska så kallade sepoyer. Sepoystyrkorna bekostades med lokala skatter och blev på det sättet ”gratis” för brittiska imperiet. Under 1800-talet och ända fram till Indiens självständighet skulle hundratusentals indiska soldater komma att strida för sina brittiska herrar på så vitt skilda platser som Egypten, Mauritius, Afghanistan och Kina för att inte prata om de två världskrigen (men mer om det senare).

Men att ha en stor militär kraft bestående av underlydande och samtidigt befinna sig i kraftig minoritet är våghalsigt. Det visade sig 1857 när ett fullskaligt uppror bröt ut bland de indiska soldaterna. Den tändande gnistan sägs ha varit en ny slags patroner som skulle bitas av med tänderna. Då patronerna var smorda med en blandning av fett från ko och gris (heliga djur för både hinduer och muslimer). I praktiken handlade dock konflikten om betydligt mer strukturella och ekonomiska frågor.

Indierna var helt enkelt väldigt missnöjda med det koloniala styret med Ostindiska kompaniets ständigt ökade skatter samtidigt som bolaget bedrev en omfattande triangelhandel där Indiskt opium hamnade i Kina som betalning för framförallt te och porslin som fördes tillbaka till England för att mätta aptiten på dessa varor.

Dessutom hade Indien under det brittiska styret förvandlats till enbart en råvaruexportör. Industriellt massframställda varor från Storbritannien hade lyckats konkurrera ut de inhemska producenterna av såväl textiler som trävaror och smidesprodukter. Den indiska ekonomiska utvecklingen hämmades därmed.

Sepoyupproret, som européerna kallade det eller första frihetskriget som indierna själva kallar det, bröt ut i maj 1857. Soldaterna dödade ett femtiotal brittiska officerare och deras familjer innan de tågade mot Delhi. Väl i Delhi upphöjde de den maktlöse stormogulen Bahadur Shah II till galjonsfigur för sitt uppror. Det hela utvecklades från ett mindre myteri bland soldaterna till ett landsomfattande uppror. Britterna slog ner upproret men först efter ett helt år av blodiga strider.

Vicekungen tar över

Delvis som en effekt av Sepoyupproret fråntog brittiska kronan kompaniet dess makt över Indien. Kompaniets snäva ekonomiska intresse hade helt enkelt tillåtits att gå för långt. Istället skapades den nya statsbildningen Brittiska Indien med en av regeringen utsedd vicekung och en central förvaltning i Calcutta.

De militära expansionerna avslutades trots att ungefär en fjärdedel av kontinenten fortfarande kontrollerades av lokala härskare. De kvarvarande furstarna fick sitta kvar med sina titlar, befogenheter och i sina palats allt under förutsättning att de accepterade den brittiska överhögheten.

300 miljoner indier styrdes nu av en vicekung och en organisation bestående av kanske 2000 tjänstemän som hade en ambition att modernisera landet. Järnvägar, bevattningssystem och kanaler anlades i det som vicekungen Lord Mayo kallade ”det storslagna arbetet med att styra en underlägsen ras”. Vinsterna från alla dessa storslagna projekt hamnade självklart uteslutande i fickorna på det brittiska samväldet.

Drottning Victoria, Indiens första kejsarinna. Bilden hämtad från Wikipedia

1876 utsåg drottning Victoria (denna enastående kvinna har jag länge tänkt förära en egen biografisk essä) till kejsarinna över Indien. I samband med detta bjöd dåvarande vicekungen earlen av Lytton på en storslagen fest till hennes ära. Detta gjordes samtidigt som århundradets värsta hungersnöd med över 5 miljoner döda pågick i Indien.

Frihetskampen börjar

Mahatma Gandhi, bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt som de allra flesta indier levde i fattigdom på landsbygden eller i städernas växande slumområden så sådde moderniseringen ett frö till en indisk utbildad medelklass av unga män som kom att fungera som lägre tjänstemän i förvaltningen. Genom europeiska universitet kom till sist även de i kontakt med tidens idéer om demokrati och jämlikhet.

Trots det växande missnöjet företrätt stred över en miljon indier lojalt för brittiska samväldet i det första världskriget. Många indier trodde att de precis som många andra länder skulle få sin frihet efter att kriget väl var slut men de misstog sig.

1919 inträffade massakern i Amritsar där 300 indier dog efter att brittiska soldater öppnat eld mot en fredlig demonstration för demokratiska rättigheter. Denna händelse spädde på hatet mot den utdaterade kolonialmakten. 1920 klev Mahatma Gandhi fram som symbolen för frihetskampen och hans asketism gjorde att motståndet även väcktes hos människor i de lägre kasterna. Motståndet utvecklades till en massrörelse. Hans parhäst i det som skulle utvecklas till kongresspartiet var Jawaharlal Nehru.

Även om Gandhi själv förespråkade fredliga metoder förekom det gott om våldsamma upplopp som slogs ner brutalt, något som bara ökade missnöjet ytterligare.

Mountbatten och delningsplanen

Louis Mountbatten, Indiens siste vicekung. Bilden hämtad från Wikipedia

En faktor som hindrade och försvårade kampen för ett fritt Indien var den uråldriga splittringen mellan hinduer och muslimer. Redan 1906 hade organisationen Muslim League bildades med syfte att det fria Indien skulle delas i en hinduisk och en muslimsk stat.

Efter det andra världskriget stod det till sist klart för britterna att det inte längre var hållbart att behålla greppet över den indiska kolonin. Ännu en gång hade miljontals indiska soldater stridit och offrat livet i ett europeiskt krig och missnöjet tog sig enorma proportioner.

I februari 1947 utsågs earlen Louis Mountbatten till den sista vicekungen i Indien. Hans uppdrag var att förhandla fram ett avtal kring hur den indiska självständigheten skulle bli verklighet. Månader av samtal med representanter för de olika organisationerna samt med furstar från alla de 550 småstater som skulle inlemmas i den nya statsbildningen vidtog.

Mountbatten verkar ha insett vad allt för många britter inte förstod nämligen att uppdelningen i ett hinduiskt och ett muslimskt Indien skulle resultera i e katastrof. Tyvärr fick han rätt.

Natten mellan den 14 och 15 augusti 1947 lämnade britterna ifrån sig makten och de två självständiga staterna Indien och Pakistan bildades. De enorma folkomflyttningar som följde när stora grupper hinduer och muslimer skulle flytta till sina nya hemländer resulterade i konflikter som kostade omkring en miljon människor livet. Redan i slutet av 1947 utbröt också krig om det av Indien annekterade området Kashmir, en konflikt som fortfarande pågår.

Referenser och vidare läsning

Imperiernas tid – Hank Westerling
Indiens historia – Sören Wibeck