Skiftesreformerna som ritade om det svenska kulturlandskapet

Det gamla jordbruket förändrades långsamt, Copyright: www.bridgemanart.com

Historia handlar ofta om skeenden, händelser av avgörande betydelse. Slag, krig och kungar tenderar att dominera ämnet. Antagligen hänger det samman med att det är lättare att hänga upp minnet på platser, årtal och personer. Detta skulle med en sammanfattande term kunna kallas för aktörsperspektiv, det vill säga det är personerna och deras aktiviteter som driver fram historien. Alternativet som är vanligare bland historiker som har sin bakgrund i en mer materialistisk skola skulle kunna kallas strukturalister dvs. det är samhällets utveckling och dess förmåga att producera som är avgörande för historiens gång. Vilken av dessa båda ytterligheter som är mest relevant har det stridits om länge och striden lär fortgå. Sanningen är nog att valet av utgångspunkt snarare handlar om vilka frågor vi vill ha svar på.

Just den här gången ska bloggen dock fokusera på ett i sanningen strukturellt fenomen (även om det självklart förekommer betydelsefulla aktörer även här) nämligen det svenska jordbrukets modernisering och förändring under framförallt 1800-talet. Mer specifikt ska vi titta på tre stycken så kallade skiftesreformer som genomfördes under nästan 200 års tid från mitten av 1700-talet fram till första halvan av 1900-talet.

Men först ska vi dyka ner lite i bakgrunden.

Bönder och byar från järnålder till 1700-talet

Skifteskarta från Hörneå i Västerbotten visar tydligt de gamla smala tegarna, bilden hämtad från Hörneå bys hemsida www.becken.se 

Det svenska odlingslandskapet som vi känner det började ta form under den yngre järnåldern det vill säga mellan 500 och 1000 efter Kristus.

Under medeltiden skedde en rad framsteg inom jordbruket. På 700-talet infördes det så kallade bogträet med ursprung i Asien. Bogträet gjorde att hästar kunde ersätta oxar som dragdjur. Eftersom hästen har ungefär 60 procent mer muskelstyrka innebar det att plogen kunde skära djupare i jorden och därmed öka bördigheten. Tillsammans med införandet av hjulplogen kunde skördarna från jordarna öka kraftigt.

I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dock dröja till 1700-talet innan nästa stora produktivitetshöjning.

För att uthärda bondelivet organiserade sig bönderna tidigt i mindre byar med ett mindre antal gårdar och torp. Åkerlapparna lades ut i form av långsmala remsor, så kallade tegar. Förklaringen till fenomenet med de långsmala tegarna ligger i ett rättvisetänkande där alla bönder i en by skulle ha tillgång till bördiga och mindre bördiga jordar för att på så sätt sprida riskerna med sämre skördar.

Med 1500-talets jordeböcker (se min essä om det svenska skattesystemets historia) skaffade sig statsmakten en ökad insyn och kunskap om landets bönder och deras gårdar. Den svenska myndighetsorganisationens grepp om medborgarna stärktes och till fromma för senare tiders historiker är tillgången till forskningsmaterial rik.

Under 1600- och 1700-talet stiger priserna på spannmål vilket gör att allt fler bönder kan sälja sina produkter på en avsalumarknad vilket gör det möjligt att överleva även på mindre gårdar. Som en följd stiger priserna på jord och en ökad hemmansklyvning (alltså att gårdar delas i samband med framförallt arv) sker.

Tankar om individen och ekonomi

Denna tegindelade bondby med rötter i medeltiden eller i järnåldern kom att bestå under över 1000 års tid. Jordbruket som bedrevs under frihetstidens 1700-tal skilde sig inte nämnvärt från det som hade bedrivits sedan medeltiden. Redskapen hade utvecklats och grödorna hade förändrats men själva arbetet och organiseringen var i sig likt.

1700-talets tankar om individens frihet, intimt sammankopplad med upplysningstidens filosofer lade grunden för att annat sätt att se på samhället. Detta var en starkt bidragande orsak till att den kollektiva identiteten som bondbyarna representerade började ifrågasättas. Samtidigt hade en långtgående så kallad hemmansklyvning dvs. att egendomar splittrades i samband med arv gjort att tegarna hade blivit allt smalare vilket förhindrade ett rationellt och effektivt jordbruk. Åtgärder behövde helt enkelt vidtas.

Behovet av en jordbruksreform

Lantmätaren och skiftesagitatorn Jacob Faggot, bilden hämtad från Wikipedia

De svenska jordbruksreformerna hade förmodligen aldrig blivit genomförda utan Jacob Faggot. Faggott var vetenskaps, ämbetsmän och kanske framförallt lantmätare. Han kom tidigt att intressera sig för jordbrukets villkor och dess förutsättningar att förbättras och utvecklas. År 1746 skrev han en rapport till vetenskapsakademin med titeln: Svenska landtbrukets hinder ock hjälp.

I denna broschyr föreslog Faggot bland annat en ägoskiftesreform och samlandet av brukningsenheter i så kallade storskiften. Syftet var inte att avsluta utan att möjliggöra en fortsatt hemmansklyvning, det behövdes helt enkelt mer folk på landsbygden. Istället föreslogs att varje bondes ägor skulle brytas ut och samlas i större ägor. Med större samlade tegar hoppades man att den odlade arealen skulle öka och jordbruket skulle bli mer mottagligt för nya idéer och vetenskapliga innovationer.

1749 infördes ett stadgande i lantmäteristadgan som möjliggjorde skiftet. Från början krävdes det dock att alla bönder i bygden skulle ställa sig bakom för att själva förrättningen alltså kartläggningen skulle inledas. Detta ändrades 1757 i en förordning ”om hemmans ägors läggande i storskiften” och med ”det ovillkorliga vitsordet” som innebar att endast en jordägare krävdes för att processen skulle inledas.

Genomförandet av storskiftet i enlighet med 1757 års k. resolution drog dock ut på tiden och visade sig innebära betydligt fler svårigheter, än man trott. Delvis berodde detta på allmogens konservatism och diskussioner om olika detaljbestämmelser.

I äldre tiders forskning om storskiftet har det hävdats att det var en reform som drevs fram av storgodsägare och ståndspersoner. Senare tiders forskning har visat att det många gånger har handlat om moderna, intresserade och framsynta bönder som själva har tagit initiativ till skiftesläggningen.

De många bevarade storskifteskartorna (cirka 40 000 stycken) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar, men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Den mest genomgripande förändringen skedde i det bördiga och senast erövrade Skåne. Detta ledde på sikt fram till flera skiftesreformer.

Enskiftet och Rutger Mclean på Svaneholm

Svaneholms slott i Skurup i Skåne, bilden hämtad från Wikipedia

Det går inte att skriva om skiftesreformerna utan att nämnd Rutger McLeans reformer på Svaneholms gods i Skurup i Skåne.

1783 genomförde lantmätaren Carl Gideon Wadman på Mackleans uppdrag ett omfattande skifte i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne. Macklean tvingade helt enkelt 1785 samtliga 701 personer som bodde och brukade hans jord att bygga nya gårdar i anslutning till sina respektive ägor på 40 tunnland jord per gård. Den enskilde bonden ble på så sätt mindre beroende av sina grannar och kunde bruka en enda sammanhängande åker. Av de 701 bönderna valde dock 102 att säga upp sina arrenden och lämna godset. För Svaneholms del blev reformen lyckad. År 1802 hade befolkningen på ägorna fördubblat till 1 400 personer.

Utifrån McLeans erfarenheter fattades det beslut om en kunglig förordning om enskifte för Skåne 1803. Även för landsdelen som helhet visade reformen på positiva effekter. Det var förhållandevis enkelt att genomföra skiftet i Skåne eftersom tillgången på bördig jord var stor och slättlandskapet relativt enhetligt.

Det som skilde enskiftet från Storskiftet var att en enskild bonde kunde begära att få sin mark utskiftad ur de gemensamma byägorna. Trycket från bygemenskapen minskade och bysystemet började på sina håll upplösas. I praktiken kom dock Storskiftet och Enskiftet att genomföras samtidigt så att det ibland inte riktigt går att skilja det ena från det andra.

Beslut om enskifte gick vidare till Skaraborgs län 1804 och för hela Sverige 1807. På många håll i Sverige var dock jordförhållandena svårare eftersom landskapet var mer differentierat. Exempelvis genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i hela Östergötland. Enskiftet fick sammanfattningsvis precis som Storskiftet inte riktigt den effekt som statsmakten önskade. Enskiftet skulle därför komma att efterföljas av nästa stora reform.

Laga skifte

År 1827 beslutade riksdagen slutligen att storskiftet och enskiftet skulle slås samman och lagstiftas. Sedan enskiftetsförordningarna hade riksdagen genom 1809 års regeringsform fått en starkare ställning och den föråldrade ståndsriksdagen avskaffades. Principerna i laga skifte kom att gälla ända fram till 1928. 

Lantmätare i arbete, Lantmätarna var de som gjorde förarbetet till skiftena, bilden hämtad från Wikipedia

Syftet med Laga skifte var att slutligen genomdriva de rationaliserings- och effektiviseringstankar som låg till grund för storskiftet och enskiftet. Precis som tidigare räckte det att en jordägare i byn begärda skifte för att processen skulle inledas. Lantmätaren med sina medhjälpare gjorde sitt arbete och kom med ett förslag som byförsamlingen hade att anta eller förkasta. Om förslaget blev antaget så inleddes omstruktureringen.

De gårdar som blev belagda med utflyttning fick hjälp av sina grannar att flytta sina gårdar dels med pengar och dels med dagsverken för att genomföra själva flyttarna av byggnader och lösöre. Oftast plockades hela gårdar ner och flyttades rent fysiskt till sina nya åkrar.

Till skillnad från storskiftet omfattade laga skifte även även utägomark, I mindre produktiva områden tilldelades ofta gårdarna dels ett stycke åker men också en bit av den tidigare gemensamma skogen.

Laga skifte innebar att varje bondes åkerareal samlades och lades ut på, i idealfallet, en plats. Den som fick sämre jord kompenserades med mer mark. Principen var att värdet skulle vara det samma före och efter skiftet. Odlingsarbetet blev genom skiftena effektivare och varje gård producerade mer. Även om lantmätarna strävade efter att behålla gårdarna i befintligt läge men eftersom målet att samla varje bondes ägor gemensamt vägde tyngre belades ofta gårdarna med utflyttning varpå de gamla byarna med anor från medeltiden splittrades.

En nyanserad bild av skiftesreformerna

Klassisk läroboksbild som förklarar skiftesreformerna, bilden hämtad från SO-Rummet

I klassisk historieskrivning brukar skiftesreformerna framförallt beskrivas som i den avslutande kommentar ovan: att de idylliska om än lite inskränkta byarna med rötter i medeltiden splittrades men att jordbruket blev rationellare och effektivare samtidigt vilket ledde till befolkningsökning och det som vi kallar för ”Den Agrara revolutionen”.

Sanningen är dock sällan så enkel som skolböckerna tillrättalagda värld ger utrymme till. Som vi såg ovan så genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i Östergötland, även om det tog fart i och med laga skifte så visar det tydligt att Sverige då som nu inte var enhetligt och att reformer fick olika stöd och effekt i olika delar av landet.

Det klassiska exemplet som ofta lyfts fram är Dalarna där de absolut flesta byar än idag inte är skiftade utan ligger kvar på sina ursprungliga platser. Liknande tendenser kan vi se i delar av Västergötland och Småland.

En bidragande förklaring kan vara att man i exempelvis Skåne tillämpade en viss typ av arvsrätt som kallas förstfödslorätt vilket helt enkelt betyder att äldste sonen ärvde egendomen medan man exempelvis i Dalarna lät döttrar ärva men bara hälften så mycket det gjorde att landskapet blev mer splittrat och också svårare att skifta.

Sett till riket som helhet var det i genomsnitt en tredjedel av alla gårdar som faktiskt kom att flyttas vilket betyder att merparten av byarna faktiskt kom att ligga kvar även om jordarealerna förändrades.

Den stora förändringen med skiftena menar modern forskning var snarare att klasskillnaderna på landsbygden kom att öka. Från ett tillstånd där i stort sett alla var jordägare öppnade skiftena vägen för större och effektivare brukningsenheter som gav störst ekonomisk effekt för de som redan hade de största arealer, följden blev på sikt att andelen obesuttna på landsbygden kom att öka kraftigt.

Spår kvar i landskapet

Den som idag strövar runt på den svenska landsbygden kan ganska lätt känna igen de utskiftade gårdarna i kulturlandskapet. De ligger ensamma, ofta i utkanten av ett åkerområde mot skogsbryn eller på en lägre höjd i landskapet. Vi kan också lätt känna igen de närmast spikraka skiftesvägarna som lantmätarna drog upp. Dessutom är de flesta av de många stenmurarna byggda i samband med att de nya raka skiftade åkrarna skulle inhägnas.

Referenser och vidare läsning

Fårad Mark – Niklas Cserhalmi

Äventyret Sverige, en ekonomisk och social historia - Antologi 

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg