Juvelen i den brittiska kronan – om skapandet av Indien

Teckning som föreställer massakern i Armitsar 1919

Minst 1,2 miljarder invånare på en yta som är en knapp tredjedel av Europas. Muslimer, buddister, hinduer och kristna och med en mångtusenårig historia av möte mellan öst, väst, nord och syd. Indien är om något ett konstrasternas land. Enormt och mångfacetterat, kulturellt språkligt och politiskt.

Det är omöjligt att i ett enda begränsat blogginlägg täcka in Indiens enorma historia men jag ska göra ett försök att titta på skapandet av det moderna Indien dvs. hur det Brittiska imperiet byttes ut mot den mångfacetterade konstruktion som utgör dagens Indien. Skälet är att som vanligt när det handlar om europeiska imperier så tenderar våra intressen att göra oss blinda för strukturer och förhållanden i länderna i fråga. 

När dessa sedan ska bli självständiga och vi öser in en dos av vår 1800-talsuppfinning nationalismen utbryter i regel kaos med folkmord och fördrivningar som följd. Indien är bara ett sådant exempel men mer om detta lite längre ner.

Vi börjar som vanligt med lite bakgrund:

Det historiska Indien, mellan öst och väst

Indus-civilisationen räknas tillsammans med Mesopotamien, Egypten (se min gamla essä om medelhavets historia) och den kinesiska som de fyra ursprungliga högkulturerna. Det som utmärker den indiska i relation till de tre andra är att det saknas skriftliga källor (vi har helt enkelt inte lyckats knäcka deras skriftkoder). Det gör att vår kunskap om den rika indiska kulturen är väldigt begränsad.

Sett till de fyra högkulturernas geografiska placering och mänsklighetens historiskt belagda ursprung i Afrika borde vi snarare än att betrakta Medelhavet som centrum i den historiska moderniseringen betrakta Indiska Oceanen på båda sidor av den indiska halvön som världens verkliga centrum.

Européerna kommer

Indiens förekomst hade varit känd av europeerna sedan urminnes tider. Redan Alexander den store styrde sin militärt expansionistiska kosa hit på 300-talet före Kristus. Men redan babyloner och sumerer hade kontakt med Indien 2000 år tidigare. De indiska naturtillgångarna och varorna var eftertraktade. Men varorna var extremt dyra på grund av de svåra transportförutsättningarna och från och med 1300-talet innebar det Osmanska riket i praktiken att vägen till Indien var stängd. Den så kallade Sidenvägen gick genom det fientliga territoriet. Det är mot denna bakgrund som vi ska se alla de europeiska sjöexpeditionerna varav Columbus från 1492 bara var en i mängden.

Porträtt föreställande Vasco da Gama gjort 1838, bilden hämtad från Wikipedia

Det stora genombrottet kom år 1498 när portugisen Vasco da Gama lyckads segla runt Afrika och ta sig till Indien. Handeln med de indiska lyxvarorna så som sidentyger, kryddor, indigo (ett färgämne), bomull och opium ökade kraftigt. Under nästan 100 år hade portugiserna i praktiken monopol på den indiska handeln eftersom de andra stormakterna var upptagna på andra håll. Men under 1600-talet fick de konkurrens av holländarna men framförallt britterna eftersom holländarna på sikt skulle koncentrera sig på de så kallade Kryddöarna i nuvarande Indonesien.

Ostindiska kompaniet

Ostindiska kompaniets vapen från 1700-talet, bilden hämtad från Wikipedia

I början av 1600-talet bildades de ostindiska kompanierna. Bland de första essäerna jag skrev på den här bloggen handlade om det Svenska Ostindiska kompaniet. Men i det här sammanhanget avses framförallt den stora och mäktiga brittiska organisationen. Syftet med kompanierna var att fördela riskerna av de dyra investeringarna från stater till privata ägare. För att underlätta handeln i orienten grundades stödjepunkter som på sikt kom att utvecklas till några av Indiens viktigaste och största städer, exempelvis Madras, Bombay och Calcutta.

Mogulväldet

Indien var på 1600-talet ett enormt område bestående av 100-tals furstendömen. Härskarna hette saker som Maharadja (om det var fråga om en hinduisk härskare) eller nawah eller sultan (om e var muslimer). Sedan 1520-talet låg den övergripande makten i händerna på mogulhärskarna som hade sitt palats i Delhi.

Den siste mäktige stormogulen Aurangzep, bildern hämtad från Wikipedia

Efter inledande stridigheter hade ostindiska kompaniet slutit avtal med mogulhärskarna som gav dem rätt att bedriva handel i området. 1707 dog stormogulhärskaren Aurangzeb. han efterlämnade en kaotisk situation och kort efter hans död under hans sons regeringstid skulle ett flertal lokala furstar försöka utöka sin makt. Resultatet blev ett inbördeskrig som förutom britterna även kom att involvera fransmännen, som också hade etablerat sig i Indien. Utan att det egentligen var syftet hade ostindiska kompaniets närvaro utvecklats till ett regelrätt kolonialvälde.

I Europa pågick 1740-1748 det Österrikiska tronföljdskriget och ett par år senare 1756-63 det så kallade Sjuårskriget. Båda krigen handlade om Storbritanniens och Frankrikes herravälde över världshaven och handeln. Striderna skulle även komma att föras i såväl USA som i Indien och lokala furstar allierade sig med än den ena än den andra och de europeiska stormakterna spelade ofta ut de lokala härskarna mot varandra.

Ostindiska kompaniet gjorde inga stora vinster på bolagsnivå däremot blev många av kompaniets ledande företrädare själva enormt rika på att så att säga skära i mellan. Resultatet av detta var att det brittiska samväldet genom parlamentet från 1773 började placera ut guvernörer för att säkerställa brittiska kronans intressen.

En av de mer berömda och brutala händelserna under denna tjugoåriga konflikt har gått till historien som ”Black Hole of Calcutta”. I juni 1756 intog nawaben (alltså en muslimsk lokal härskare) Siraj-ud-Daula med stöd av franska trupper det brittiska fortet i Calcutta. De britter som inte lyckades fly sattes i en fängelsehåla utan fönster. På morgonen visade det sig att de flesta, kanske så många som 123 av 146 fångar hade dött av syrebrist.

Robert Clive som ledde de brittiska styrkorna hämnades genom att inta Calcutta och på sikt driva ut fransmännen ur Bengalen och besegrade senare Siraj-ud-Daula i slaget vid Plassey 1757 vilket innebar att hela Bengalen eett par år senare kom under brittisk kontroll.

Den förste som utnämndes till generalguvernör över Bengalen var Warren Hastings. De brittiska besittningarna utvidgades successivt genom krig mot lokala furstar. I de erövrade områdena tilläts ofta (enligt klassisk kolonial modell) maharadjor och nawaber att sitta kvar och kom i praktiken att fungera som brittiska lydkungar. Dessutom bestämdes det att om furstar avled utan manliga arvingar skulle furstendömena tillfalla kompaniet.

Sepoyupproret

Britternas hämnd mot de upproriska sepoyerna var fruktansvärd. Bland annat bands soldaterna fast framför kanoner som fyrades av. Bilden hämtad från SO-rummet.

De erövrade brittiska staterna tvingades hålla soldater för britternas räkning. Regementena bestod av indiska så kallade sepoyer. Sepoystyrkorna bekostades med lokala skatter och blev på det sättet ”gratis” för brittiska imperiet. Under 1800-talet och ända fram till Indiens självständighet skulle hundratusentals indiska soldater komma att strida för sina brittiska herrar på så vitt skilda platser som Egypten, Mauritius, Afghanistan och Kina för att inte prata om de två världskrigen (men mer om det senare).

Men att ha en stor militär kraft bestående av underlydande och samtidigt befinna sig i kraftig minoritet är våghalsigt. Det visade sig 1857 när ett fullskaligt uppror bröt ut bland de indiska soldaterna. Den tändande gnistan sägs ha varit en ny slags patroner som skulle bitas av med tänderna. Då patronerna var smorda med en blandning av fett från ko och gris (heliga djur för både hinduer och muslimer). I praktiken handlade dock konflikten om betydligt mer strukturella och ekonomiska frågor.

Indierna var helt enkelt väldigt missnöjda med det koloniala styret med Ostindiska kompaniets ständigt ökade skatter samtidigt som bolaget bedrev en omfattande triangelhandel där Indiskt opium hamnade i Kina som betalning för framförallt te och porslin som fördes tillbaka till England för att mätta aptiten på dessa varor.

Dessutom hade Indien under det brittiska styret förvandlats till enbart en råvaruexportör. Industriellt massframställda varor från Storbritannien hade lyckats konkurrera ut de inhemska producenterna av såväl textiler som trävaror och smidesprodukter. Den indiska ekonomiska utvecklingen hämmades därmed.

Sepoyupproret, som européerna kallade det eller första frihetskriget som indierna själva kallar det, bröt ut i maj 1857. Soldaterna dödade ett femtiotal brittiska officerare och deras familjer innan de tågade mot Delhi. Väl i Delhi upphöjde de den maktlöse stormogulen Bahadur Shah II till galjonsfigur för sitt uppror. Det hela utvecklades från ett mindre myteri bland soldaterna till ett landsomfattande uppror. Britterna slog ner upproret men först efter ett helt år av blodiga strider.

Vicekungen tar över

Delvis som en effekt av Sepoyupproret fråntog brittiska kronan kompaniet dess makt över Indien. Kompaniets snäva ekonomiska intresse hade helt enkelt tillåtits att gå för långt. Istället skapades den nya statsbildningen Brittiska Indien med en av regeringen utsedd vicekung och en central förvaltning i Calcutta.

De militära expansionerna avslutades trots att ungefär en fjärdedel av kontinenten fortfarande kontrollerades av lokala härskare. De kvarvarande furstarna fick sitta kvar med sina titlar, befogenheter och i sina palats allt under förutsättning att de accepterade den brittiska överhögheten.

300 miljoner indier styrdes nu av en vicekung och en organisation bestående av kanske 2000 tjänstemän som hade en ambition att modernisera landet. Järnvägar, bevattningssystem och kanaler anlades i det som vicekungen Lord Mayo kallade ”det storslagna arbetet med att styra en underlägsen ras”. Vinsterna från alla dessa storslagna projekt hamnade självklart uteslutande i fickorna på det brittiska samväldet.

Drottning Victoria, Indiens första kejsarinna. Bilden hämtad från Wikipedia

1876 utsåg drottning Victoria (denna enastående kvinna har jag länge tänkt förära en egen biografisk essä) till kejsarinna över Indien. I samband med detta bjöd dåvarande vicekungen earlen av Lytton på en storslagen fest till hennes ära. Detta gjordes samtidigt som århundradets värsta hungersnöd med över 5 miljoner döda pågick i Indien.

Frihetskampen börjar

Mahatma Gandhi, bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt som de allra flesta indier levde i fattigdom på landsbygden eller i städernas växande slumområden så sådde moderniseringen ett frö till en indisk utbildad medelklass av unga män som kom att fungera som lägre tjänstemän i förvaltningen. Genom europeiska universitet kom till sist även de i kontakt med tidens idéer om demokrati och jämlikhet.

Trots det växande missnöjet företrätt stred över en miljon indier lojalt för brittiska samväldet i det första världskriget. Många indier trodde att de precis som många andra länder skulle få sin frihet efter att kriget väl var slut men de misstog sig.

1919 inträffade massakern i Amritsar där 300 indier dog efter att brittiska soldater öppnat eld mot en fredlig demonstration för demokratiska rättigheter. Denna händelse spädde på hatet mot den utdaterade kolonialmakten. 1920 klev Mahatma Gandhi fram som symbolen för frihetskampen och hans asketism gjorde att motståndet även väcktes hos människor i de lägre kasterna. Motståndet utvecklades till en massrörelse. Hans parhäst i det som skulle utvecklas till kongresspartiet var Jawaharlal Nehru.

Även om Gandhi själv förespråkade fredliga metoder förekom det gott om våldsamma upplopp som slogs ner brutalt, något som bara ökade missnöjet ytterligare.

Mountbatten och delningsplanen

Louis Mountbatten, Indiens siste vicekung. Bilden hämtad från Wikipedia

En faktor som hindrade och försvårade kampen för ett fritt Indien var den uråldriga splittringen mellan hinduer och muslimer. Redan 1906 hade organisationen Muslim League bildades med syfte att det fria Indien skulle delas i en hinduisk och en muslimsk stat.

Efter det andra världskriget stod det till sist klart för britterna att det inte längre var hållbart att behålla greppet över den indiska kolonin. Ännu en gång hade miljontals indiska soldater stridit och offrat livet i ett europeiskt krig och missnöjet tog sig enorma proportioner.

I februari 1947 utsågs earlen Louis Mountbatten till den sista vicekungen i Indien. Hans uppdrag var att förhandla fram ett avtal kring hur den indiska självständigheten skulle bli verklighet. Månader av samtal med representanter för de olika organisationerna samt med furstar från alla de 550 småstater som skulle inlemmas i den nya statsbildningen vidtog.

Mountbatten verkar ha insett vad allt för många britter inte förstod nämligen att uppdelningen i ett hinduiskt och ett muslimskt Indien skulle resultera i e katastrof. Tyvärr fick han rätt.

Natten mellan den 14 och 15 augusti 1947 lämnade britterna ifrån sig makten och de två självständiga staterna Indien och Pakistan bildades. De enorma folkomflyttningar som följde när stora grupper hinduer och muslimer skulle flytta till sina nya hemländer resulterade i konflikter som kostade omkring en miljon människor livet. Redan i slutet av 1947 utbröt också krig om det av Indien annekterade området Kashmir, en konflikt som fortfarande pågår.

Referenser och vidare läsning

Imperiernas tid – Hank Westerling
Indiens historia – Sören Wibeck