I fäders spår för framtids segrar

Målgång i det andra Vasaloppet 1923

I morse innan solen riktigt hade gått upp samlades nästan 16 000 förväntansfulla och kanske lite nervösa skidåkare på gärdet vid Berga by i Sälen i syfte att tillryggalägga de 90 kilometerna till Mora. Det klassiska Vasaloppet kommer gå av stapeln och er favoritbloggare kommer att sitta som klistrad framför TV-apparaten. Förra året genomförde han loppet i form av öppet spår men i år har det blivit TV-soffan för hela slanten. Men hur började det hela egentligen och ligger det någon sanning i berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna som utgör historisk fond till hela loppet? Läs vidare så får ni se.

Gustav Vasas flykt från danskarna
Berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna är många och en omfattande mytbildning förekommer. Det hela finns nedskrivet i boken ”Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna” men vad är egentligen sant?

I korthet ser historien ut såhär:

Vasaloppets historia började redan år 1520. Sverige befann sig då fortfarande inom ramen för Kalmarunionen med Danmark som styrande land. Missnöjet med den danska kungen var dock stort framförallt eftersom den danska tull och skattepolitiken missgynnade de svenska råvaruproduktionen.

Gustav Eriksson befann sig i fångenskap i Danmark sedan han hade gett sig som gisslan i samband med slaget vid Brännkyrka 1518. Han lyckades fly 1519 och kom till Lübeck där han befann sig ända till våren 1520. Under tiden hade Kristian II besegrat svenska upproriska trupper under ledning av Sten Sture den yngre vid det som senare har omtalats som slaget vid Åsundens is.

När Gustav Vasa slutet av maj landstigit söder om Kalmar kontrollerades fortfarande bland annat slotten i Kalmar och i Stockholm av svenskarna. Den 3 juni sammankallade den danske kungen ett riksmöte i Stockholm och i september kom man överens om att allt var glömt och att alla fångar skulle få amnesti. Den 4 november kröntes Kristian II till svensk kung och bara ett par dagar senare 8 november inleddes den hämnd på de adelsmän som hade varit lojala med Sten Sture, det som senare har kallats för Stockholms blodbad.

Någonstans här börjar livet bli farligt för Gustav Eriksson eftersom han som en av få anhängare av Sten Sture fortfarande befann sig på fri fot. Ungefär samtidigt börjar den mer mytiska berättelsen formeras.

Det som är klargjort är att han började en färd norrut genom Sverige i syfte att föröka uppbåda bönderna till att göra uppror men inte lyckades. Enligt berättelsen jagades han genom Dalarna av danska knektar skyddades och gömdes av dalabönderna. En lång

Efter en månad på flykt genom Dalarna stod Gustav utanför Mora kyrka och talade till massorna. Gustav undrade hur länge folket tänkte stå ut med grymheterna och uppmanade dem att gripa till vapen. Dalkarlarnas intresse var dock ljumt. Först senare när Gustav Eriksson hade gett sig av i riktning mot Norge ändrade man sig. Enligt uppgifter var det sedan man hade nåtts av uppgiften att man hädanefter inte skulle få rätt att bära vapen.

Enligt traditionen skickade man två snabba skidlöpare efter Gustav. De kom ikapp honom vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora.

Gustav Vasa fångad på foto från sin tur 1520

År 1521 började Gustav sitt anfall med dalkarlar i täten. Det tog två och ett halvt år innan kriget var över och Sverige ett fritt land. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung vid ett riksmöte i Strängnäs. Händelserna har senare utvecklats till världens största skidtävling – Vasaloppet!

Vasaloppet kommer till 

Idén till Vasaloppet framfördes den 10 februari 1922 av tidningsredaktören Anders Pers i en artikel om skidsport i Vestmanlands Läns tidning. Såhär skrev han: ”Varför kunna vi icke taga upp Mora-Sälen som ett nationellt skidlopp, taga upp det just nu, när vi som bäst fira 400-årsminnet av Gustaf Erikssons befrielsegärning”. Med befrielsegärning syftade man alltså på Gustav Vasas krig mot danskarna som beskrivits ovan.

Det långa skidloppet skulle anknyta till Gustav Vasas flykt mot Norge 1521 och skulle gå mellan Mora och Sälen. Dagen därpå återgav Dagens Nyheter artikeln och därmed var också lobbyarbetet i full gång.

Den 5 mars beslutade IFK Mora om att arrangera loppet. Dagens Nyheter donerade 1000 kr, och loppet skulle gå av stapeln den 19 mars. Dagen efter samlades IFK Moras styrelse och med ett enhetligt ja bestämde man sig för att arrangera det första Vasaloppet

Redan tre dagar senare, 7 mars, publicerade man i Stockholmspressen och några landsortstidningar nyheten om att skidtävlingen skulle bli av. Klubbarna hann man inte informera, tiden var för knapp. Dagen efter tillsatte man funktionärer och pratade om hur banan skulle gå. Den definitiva bansträckningen bestämde man inte förrän fredagen innan loppet! 

Den första anmälningen till loppet gjordes den 10 mars av Carl Emmanuel Berg från IF Göta i Karlstad. Totalt inkom 139 anmälningar, och av dessa kom 119 deltagare till start. Bland dem fanns några av landets främsta skidåkare med Per-Erik ”Särna” Hedlund som den kanske största favoriten.

Det första loppet 1922 Starten gick söndagen den 19 mars 1922 kl 06:04 på Olnispagården i Berga, där startflaggan hölls av Johan Westling. Efter 7 timmar, 32 minuter och 49 sekunder nådde Ernst Alm målet i Mora som förste man. 117 deltagare fullföljde loppet. Alm belönades med segerkransen av den första kranskullan Therese Eliasson från Mora.

Ernst Alm låg rätt långt ner i fältet men när täten kom till Evertsberg efter 47 kilometer. Men då hade man från arrangörerna ingen koll på hur snabbt det skulle gå för skidåkarna, så när ledarduon Jonas Persson från Arbrå i Hälsingland och ”Strål-Lars” Eriksson från Mora kom till Evertsberg var eldarna inte ens tända och det blev ingen omvallning. Alm kom en stund efter och kunde valla om och därmed så småningom avgå med segern.

Banan och dess förändringar 
Från allra första början ville alltså arrangörerna att vasaloppet skulle gå från Mora till Sälen på det sätt som Gustav Vasa själv flydde mot Norge. Dock valde arrangörerna av praktiska skäl att förlägga målet till Mora första året. Senare insåg man helt enkelt att det var mest praktiskt att ha målet i Mora (något som vi skidmotionärer med tanke på banprofilen är väldigt tacksamma för...). 

Starten förlades, väster om älven (idag går starten som bekant från den östra sidan). Eftersom man skulle starta i mörkret klockan sex på morgonen valde man att göra en fingerad start dagen innan, för att kunna filma. På journalfilmerna som fortfarande finns kvar visas alltså inte det riktiga loppet. Först 1961 förlades starten till nuvarande plats i Berga By och det var först då som man började använde den berömda ”startbacken” med runt 150 meters stigning.

Nästa kontroll, Smågan, ligger 11 kilometer efter starten. Det här är den yngsta av alla kontroller och också den enda som ligger utanför ordinarie bebyggelse, först 1984 blev kontrollen en officiell Vasaloppskontroll även om elitåkarna hade haft depåhjälp här tidigare. Det fanns dessutom bara små fäbostigar som ledde hit fram till på 50-talet då skogsbilvägarna anlades.

Efter Smågan är det 13 kilometer till nästa stopp Mångsbodarna. Vasaloppets sträckning har dragits om flera gånger och historiskt har de här delen av banan legat i otillgänglig terräng där det var mer eller mindre omöjligt att dra någon form av spår eftersom det inte fanns någon fungerande väg förrän på 30-talet.

Fram tills Smågan blev officiell kontroll 1984 var det först här i Mångsbodarna som skidåkarna fick någon mat och dryck. Idag är det här i Mångsbodarna som fältet i Vasaloppet brukar spricka upp fram mot Risberg.

Efter Mångsbodarna kommer det en längre nedförsbacke där det ofta inträffar klart sevärda vurpor där mindre erfarna utförsåkare utsträcker sina skidkunskaper över bristningsgränsen.

Risbergskontrollen som ligger efter drygt en tredjedel av loppet fanns inte heller med som officiell kontroll. Det var först när den legendariske Mora-Nisse Karlsson fick ansvaret för Vasaloppets spårdragning 1959 som han ritade in en extra sväng för att åkarna skulle kunna få fylla på med ny energi. Kontrollen låg ursprungligen i den kraftiga nedförsbacken men på grund av ökat deltagarantal och hastighet fick kontrollen flyttas till flackare terräng.

Strax efter halva loppet kommer åkarna till Evertsberg som är en av tre kontroller som ända sedan starten har varit officiella. Strax innan Evertsberg går loppet över de så kallade Evertsbergssjöarna lite beroende på temperaturförhållandena. Sedan 1970 delas det ut ett särskilt bergspris till den åkare som först når Evertsberg. Namnet på åkarna ristas in på en sten som står bredvid spåret. Efter Evertsberg kommer banans längsta och brantaste nedförsbacke där det går att hämta tillbaka en del av den energi som har gått förlorad i de många backarna i den första delen av loppet.

Nästa kontroll Oxberg som också har funnits med sedan starten 1922 ligger 60 kilometer från starten alltså när åkarna har åkt två tredjedelar av loppet.

Sträckan mellan Evertsberg och Oxberg är relativt kuperad. Särskilt betydelsefulla är de så kallade Lundbäcksbackarna som är döpta efter Sven-Åke Lundbäck som gjorde ett berömt ryck här när han vann vasaloppet 1981. Stigningen är lika brant som den första backen i Sälen men själva backen är något kortare. Oxberg är också startplats för tjejvasan som gick första gången 1988 och senare även för Halvvasan och Kortvasan.

Efter Oxberg har de flesta av Vasaloppets jobbigare partier passerats. Nästa stop i Hökberg är undantaget. Hökberg nås nämligen efter en ganska lång och ansträngande uppförsbacke på hela 50 höjdmeter.

Sista kontrollen innan målet är i Eldris. Nu har alla tuffa partier passerats och spåret har ändrat karaktär och går nu mestadels genom ganska tråkig, flack björkskog. Här har de bästa åkarna varit ute i strax under 4 timmar och det här partiet är framförallt väldigt mentalt påfrestande.

Avslutningsvis kommer man in i själva Mora via Mora IF:s skidanläggning med lite mer kuperad terräng. Därefter passeras Hemulån via en mycket smal passage där endast två skidåkare kan köra i bredd, idrottsplatsen rundas innan den lilla bron som kallas Auklandbron efter Jörgen Aukland som var den förste skidåkare som tog sig dit i samband med 2008 års upplaga av Vasaloppet. 

Fram till 1950 gick Vasaloppet mestadels på älven och uppför Badstubacken mot upploppet på Vasagatan. De första två åren genade man upp till Klockstapeln fram till målet som alltid har legat på Vasagatan. Upploppet var på den tiden betydligt kortare och att runda klockstapeln blev ett begrepp. Tidigare stod en person längst upp i klockstapeln och blåste i ett näverhorn när den första skidlöparen var på ingång.

Det långa upploppet längs Vasagatan har funnits sedan 1951 där dagens sträckning med uppfarten från Prästholmen vid Zornmuseet tillkom 1958. På det långa svåra upploppet har åtskilliga skidåkare gått ut för tidigt och börjat spurta för att sedan se sig omkörda bakifrån. I slutet av upploppet står den hägrande portalen som indikerar att åkaren har genomfört det längsta och mest klassiska av skidlopp.

Anekdoter och kuriosa

Vasaloppet har kantats av anekdoter och händelser som tillsammans har bidragit till att öka loppets popularitet. Den första anekdoten har egentligen redan berättats nämligen den om hur Ernst Alm som den förste segraren 1922 låg rätt långt ner i fältet men att han till skillnad från täten fick tid att valla om och därmed kunde han säkra segern.

Fyra försök till att dela segern i Vasaloppet har gjorts, men bara bröderna Örjan och Anders Blomquist (1988) har lyckats med bedriften. Den gången bar de till och med kranskullan på axlarna över mållinjen.

De som försökt dela segern men där ändå en person dömts till vinnare är Per Erik Hedlund/Sven Utterström 1928, Arthur Häggblad/Hjalmar Blomstedt 1935 samt Nils ”Mora-Nisse” Karlsson/Anders Törnkvist 1947. Den förstnämnde i de tre fallen har tilldömts segern. Hedlund och Utterström klippte senare isär sina guld- respektive silvermedaljer och satte ihop dem igen så att de fick varsin delad medalj.

1994 hade Staffan Larsson (som kommer från en legendarisk skidåkarfamilj med ursprung i Oxberg. Familjen Larsson har flera generationer segrare i Vasaloppet) skadat knät inför säsongen och han kunde därför inte diagonalåka. Istället försökte han, som första åkare, att staka sig igenom hela loppet. Staffan ledde ända fram till backarna mot Hökberg där han blev upphunnen. Han slutade sedan loppet på en hedrande femteplats. 1998 stod han dock som segrare till hemmapublikens stora förtjusning.

Två gånger har Vasaloppet ställts in på grund av snöbrist nämligen 1932 och 1990. 1934 ställdes loppet in på grund av för få anmälda deltagare, något som med dagens konsertbiljettssläppsliknande situation känns fullständigt verklighetsfrämmande.

Den första och hittills enda kung som har genomfört loppet var vår nuvarande monark Carl XIV Gustav som under namnet Carl Bernadotte genomförde loppet 1977 och kom på 5708:e plats.

Den första kvinnan som deltog i Vasaloppet var Margit Nordin som redan andra året 1923 genomförde loppet på 10:09:42 redan året därefter blev det förbjudet för kvinnor att delta i loppet något som upphörde först 1981. Då hade kvinnor under flera år smugit sig med i loppet maskerade. 1980 hade en sådan maskerad kvinna fångats av en reporter i ett historiskt Tv-reportage.

Det går inte att skriva en text om Vasaloppet utan att nämna loppets stora gigant Nils ”Mora Nisse” Karlsson, som med sina 10 segrar innan han sadlade om och fungerade som spårschef under många år, är en legend i Vasaloppssammanhang. Bland alla hans segrar kan nämnas 1945 års upplaga där han vann sitt andra lopp. Han hade haft problem med skidorna under loppet och tvingats valla om flera gånger. Ett par kilometer innan Hökberg, vallade han om en sista gång och låg då hela nio minuter efter ledande Gunnar Wärdell från Östersund. Någon kilometer före mål var Mora-Nisse ikapp och kunde vinna med en 1 minut och 37 sekunder.

Ett Europa på vandring och flykt (om folkvandringstiden)

Schematisk beskrivning av Folkvandringnstiden Källa: Nationalencyklopedin

Frågan om migrationen är väldigt aktuell. På grund av krig, förföljelse och politiska regimer i det område som vi slarvigt kallar Mellan Östern befinner sig 100 000-tals människor idag på flykt i förhoppning om att finna en fristad någon annanstans på vår kontinent. Men det här är ingalunda något nytt eller unikt fenomen. Tvärt om har Europas mångtusenåriga historia ständigt präglats av konflikter som har drivit ut hela befolkningsgrupper på flykt hundratals mil i förhoppning om att hitta nya trygga områden att slå sig ner på. Även om krigen och förföljelsen tar sig moderna uttryck med moderna vapen och propaganda så är migrationsfenomenet uråldrigt.

Den här texten kommer att handla om folkvandringstiden. Den mytiska övergångsperiod där antiken ersattes av medeltiden. Vi pratar om en period på kanske 300 år någon gång från mitten av tredje århundradet efter Kristus fram till 600-talets tidiga medeltida statsbildningar. Rent geografiskt rör vi oss i hela det område som vi idag känner som Europa. Självklart går det inte att skriva om allt som skedde under de här dynamiska åren. Snarare blir det ett sammanfattande skrapande på ytan och kanske en liten inbjudan till vidare läsning.

Folkvandringstidens besvärlighet

Själva begreppet folkvandringstiden är i sig problematiskt. Traditionellt har perioden och förloppet illustrerats på kartor över Europa med inritade pilar som sägs illustrera de olika germanska stammarnas vandringar. Den här bilden av homogena folkgrupper bestående av män, kvinnor och barn på vandring har ifrågasatts och idag har den inte längre något vetenskapligt stöd. Bristen på källor har gjort att det helt enkelt är väldigt svårt att säga något om skeendena under perioden. 

Begreppet är också politiskt laddat. Många nationer i Europa hade använt sig av folkvandringstiden för att med stolthet spåra sina nationer bakåt i tiden. Det tydligaste exemplet står att finna i Nazitysklands krav på Lebensraum kopplat till vad man hade identifierat som det traditionella ”germanska” området. Av förklarliga skäl ville europeiska makthavare inte associera sig med denna typ av pseudohistoria efter 1945 och ny forskning initierades. Den tyska historikern Reinhard Wenskus är den som i mycket ska hyllas för den förändrade synen på Folkvandringstiden. Hans banbrytande verk ”Stammesbildung und Verfassung” från 1961 och den forskning som följde på detta arbete slog sönder mytbildningen och ersatte den med den nuvarande mer nyanserade.

Det engelska ordet ”migration period” är förmodligen mer sanningsenlig eftersom det handlar om komplicerade demografiska processer och uppblandning av olika folkgrupper och kulturer. Antagligen finns det en stor variation där vissa ”folkvandringar” har bestått av renodlade plundrings- och krigståg medan det andra gånger handlar om grupper av människor på flykt. Ibland har förloppet varit snabbt medan det ibland har handlat om en mer långsam successiv migrationsprocess. Dessutom är ofta själva de etniska beteckningarna vanskliga. Få av det som uppfattas som germanska snarare bestod de av allianser av germanska och iranska, centralasiatiska och kanske även keltiska och slaviska grupper. Exempelvis i fallet goterna, som vi ska läsa mer om längre fram, så bestod gruppen antagligen av en sammansmältning av olika etniska ursprung som av olika skäl kom att samlas under ett gemensamt begrepp.

Skymning över de sju kullarna

För att förstå folkvandringstidens processer och de omkring 300 årens händelseutveckling måste vi skapa oss en bakgrundsbild. Därför måste vi för en kort stund bege oss till det sena romerska kejsardömet.

Den historiska klangbotten för folkvandringstidens utveckling är det enorma romerska imperiet som från sin blygsamma tillvaro som en by vid Tiberns strand på 600-talet före Kristus successivt hade utökat sin makt för att vid den förste kejsaren Augustus död år 14 omfatta ett rike som sträckte sig från England i nordväst till Egypten i sydöst och från Rhenlandet i nordöst till nuvarande Marocko i sydväst.

Det romerska riket var den tidens absolut starkaste välde. Kulturellt, ekonomiskt och militärt behärskade man den europeiska kontinenten. Detta inflytande sträckte sig långt utanför den direkta militära kontrollen. Många som inte var romare ville helt enkelt vara det. Många av de militära inbrytningarna resulterade i att de erövrande folkgrupperna assimilerades, smälta samman med och romaniserades.

Det enorma rike hölls samman av en effektiv administrativ apparat och en fantastisk och väl utbyggt infrastruktur av vägar och handelsleder till sjöss. Och som jag nyss nämnden men det tål att upprepas, minst lika starkt som det romerska formella inflytandet var, var dess informella, kulturella inflytande där de härskande skikten i alla samhällen definierade sig själva i relation till romarna. Den som ville vara något under de första århundradena efter Kristus, var helt enkelt romare.

Men det romerska väldet var i sanningen en koloss på lerfötter och dess sönderfall och dess väg till undergången hade börjat redan när makten förändrades från den romerska republiken till det enväldiga kejsarväldet. till följd av inre stridigheter, sämre ekonomiska förutsättningar så som brist på slavarbetskraft och en allt mer utsatt militär situation med en gräns att försvara längs hela Rhen, Donau-linjen.

Trots att området är dåligt utforskat så är alla överens om att början till sammanbrottet för Romarriket och starten för folkvandringstiden skulle komma drygt 300 år efter den förste kejsarens död i rikets östligaste delar i samband med en ny maktspelares ankomst på den storpolitiska scenen.

Hunnerna kommer och goterna flyr

Hunner, källa: Wikipedia

Mycket av händelseutvecklingen under Folkvandringstiden är svårt att avgränsa från tidigare historiska mönster. Stammar med ursprung utanför riket hade tidigare rekryterats som försvarare av de romerska gränserna och den utvecklingen fortgick nu i större skala. Även om vissa ”folkvandringar” var militära operationer så var det i andra fall frågan om truppförflyttningar inom rikets ramar.

Folkvandringstiden börjar alltså runt år 370 efter Kristus genom att ett tidigare okänt folkslag uppträder i området norr om Svarta havet. De kallades hunner och var ett av flera nomadfolk med ursprung på de centralasiatiska stäppområdena som under lång tid framöver skulle påverka den europeiska kontinenten (mest kända är såklart mongolerna under Djinghis Khan som kommer ett antal århundraden senare). Under de kommande århundradena skulle ständigt nya hot mot Europa dyka upp därifrån. Då som nu utgjorde Asien världens absoluta befolkningscentrum och de västeuropeiska statsbildningarna, undantaget Romarriket framstod som dvärgar i jämförelse.

Två olika reaktioner inträffade på hunnernas ankomst från de goter som bebodde området, dels fanns det de som stannade kvar och smälte successivt samman med goterna, den andra stora gruppen (källor talar om upp i mot 80 000 personer) som senare skulle komma att kallas visigoter ”ädla goter” (benämningen västgoter härrör från en felaktig romersk tolkning från sent 400-tal) valde år 376 att korsa Donau och söka skydd innanför Romarrikets gränser. Till en början välkomnades man av romarna (som ju behövde nya krigsdugliga folk för att försvara sina gränser).

Korthuset faller samman

Men när goterna började ställa krav på livsmedelsförsörjningen samtidigt som deras antal ökade utbröt stridigheter. År 378 besegrades en romersk styrka under befäl av kejsaren Valens vid Adrianopel som ligger i nordvästra Turkiet alldeles vid den turkiska gränsen mot såväl Grekland som Bulgarien. Till sist resulterade det hela i att den gotiske ledaren Alarik år 410 plundrade självaste Rom. Men visigoterna fortsatta att söka efter försörjning och drevs vidare till södra Italien, Gallien och Pyreneiska halvön.

Visigoternas framfart och inbördes stridigheter mellan olika romerska fraktioner innebar att försvaret av Rhenlinjen utarmades. År 406 utnyttjade vandaler, alaner och sveber läget och drog plundrande fram genom Gallien och fortsatte senare till Pyreneiska halvön. Ett ytterligare folk, Burgunderna, stannade kvar i Rhenlandet och grundade ett eget kungarike.

411 delades Pyreneiska halvön så att alanerna (med troligt ursprung i nuvarande Iran) lade under sig stora delar av nuvarande Spanien. Men romarna allierade sig då med de tidigare nämnda visigoterna och tillsammans besegrade de både alanerna och vandalerna. Som belönig fick visigoterna delar av södra Gallien för egen del.

Vandalerna och Alanerna fortsatta efter att ha besgrats till Nordafrika där de grundande ett kungarike med Kartago som bas. År 455 genomförde de en fruktansvärd plundring av Rom som har gett ordet vandal dess nuvarande negativa betydelse.

På pyreneiska halvön hade sveberna, som alltså var det tredje stora folkslaget som korsade Rhen i början av 400-talet, etablerat sig men ytterligare en visigotisk våg drev bort dessa till nuvarande Galicien och visigoterna skulle förbli härskare över pyreneiska halvön fram tills de muslimska morerna drog in 200 år senare.

På de brittiska öarna skedde andra folkförflyttningar när olika stammar från Nordsjökusterna antagligen genom en kombination av krigståg och fredlig kolonialisering slog sig ner på öarna. Senare har dessa antagligen splittrats upp i angler i norr, saxare i söder och juter i sydöst upprättat egna småriken, stammarna har sedan smält samman till det som idag benämns som anglosaxare.

Samtidigt som allt detta hände i Västeuropa drog hunnerna segrande fram i Centraleuropa under ledning av sin legendariske ledare Attila. Hunnerna besegrades först 451 vid det som har blivit känt som slaget vid Katalauniska fälten (det är lite oklart vart den här drabbningen stod men antagligen någonstans i nordöstra Frankrike, nära belgiska gränsen. Hunnernas stormakt föll sedan samman och besegrades 454 av upproriska stammar.

I samband med att Attilas stormakt föll samman uppkom ett flertal självständiga småriken i dess kölvatten. Det mest framträdande var det ostrogotiska riket i nuvarande Pannonien alltså någonstans i trakterna av västra Ungern och Kroatien. Ostrogoter betyder ”glänsande goter” och benämningen östgoter är lika felaktig som Västgoter. Ostrogoterna skulle i slutet av 400-talet bli härskare över Italien och därmed de formella arvtagarna till hela det Västromerska riket.

Rom drar sig tillbaka

Parallellt med de olika stammarnas expansiva fälttåg i Västeuropa drog sig den romerska stats- och militärmakten tillbaka, vilket alltså till viss del förklarar att de här folkflyttningarna var möjliga. Under 400-talet förlorade det romerska riket kontrollen över sina västliga provinser. I vissa fall handlade det alltså om rena militära erövringar. I andra fall var det frågan om att försvaret av enskilda provinser hade övergivits och överlåtits till folk som tilläts migrera in. Exempelvis visigoternas etablerande i södra Frankrike som beskrevs ovan. De folk som på det här sättet övertog ansvaret för försvaret av områden kallades foederati efter latinets foedus som betyder fördrag. 

I andra fall förlorade man landområden till självständiga folk eftersom det helt enkelt inte var möjligt att försvara hela den långa gränsen mot angrepp. Vissa områden i Västeuropa fick överges när de militära resurserna behövdes bättre i öster.

Den här tyngdpunktsförskjutningen var också en del i processen som skulle leda fram till att det romerska riket formellt delades i en östlig och en västlig del.

År 407 övergav de romerska trupperna Britannia och 411 drog man sig bort från stora delar av den pyreneiska halvön. År 432 övergavs västra Nordafrika. Områdena i nuvarande centrala Frankrike övergavs i mitten av 400-talet. När den siste västromerske kejsaren Romulus Augustus avsattes av den germanske befälhavaren Odovakar år 476 återstod bara Italien som västromerskt kärnområde. Odovakar slöt trohetsed till den dåvarande östromerske kejsaren och inga nya trupper avsattes för att försvara den västliga riksdelen som därför successivt splittrades upp i den palett av småriken som skulle fortfarande präglar den europeiska kartan. Odovakar skulle i slutet av 400-talet bli ersatt som Italiens härskare av Ostrogoterna under deras ledare Theoderik.

Västroms siste kejsare, Romulus Augustulus. Källa: Wikipedia

Det nya Europa

Folkvandringstiden förändrade Europas karta i grunden. Det tidigare maktcentret vid Medelhavet hade förskjutits norrut. Även om kejsardömet skulle leva kvar i sin östromerska, grekiska, bysantinska skepnad var den starkaste europeiska statsbildningen Karl den stores frankiska rike som omfattade i princip hela det vi idag känner som Västeuropa.

Framförallt hade det skett en kraftig regionalisering där olika folkstammar hade etablerat sig i olika områden. Den svagare maktutövningen skulle ge upphov till mindre avgränsade statsbildningar så som Langobarderna i Italien, Frankerna i Frankrike, Visigoterna i Spanien, Vandalerna i Nordafrika, Angler och Saxare på de Brittiska öarna. I senare essäer tänker jag redogöra lite mer i detalj för var och en av dessa folkgrupper och deras egen unika historia som skulle komma att utgöra grunden för de olika europeiska statsbildningarna. Men det får bli en (eller snarare flera) senare histori(er).

Referenser och vidare läsning
Allt om vetenskap Tema Historia nr. 9 2017
Europa i världen, Medeltiden – Dick Harrison
Krigarnas och helgonens tid – Dick Harrison

Tronföljdsvalet – hursom Carl Otto Mörner gav bort den svenska tronen

Stora riksvapnet, i mitten syns den nuvarande dynastin Bernadottes vapen med furstendömet Ponte Corvo (Den böjda bron) i centrala Italien längst ner till höger.

Igår var det precis 200 år sedan (den femte februari 1818) som den förste av ätten Bernadotte kröntes till svensk konung och antog namnet Karl XIV Johan. Den korta historien är att den unge kungen tidigare hade tjänstgjort som marskalk i Napoleons arme, fick en förfrågan om att bli svensk kung, accepterade erbjudandet och formellt valdes av en riksdag i Örebro 1810. Men hur gick det hela egentligen till?

Bakgrund

År 1809 står Sverige utan kung. En av våra mer olyckliga monarker Gustav IV Adolf, son till Gustav III som hade mördats på maskeradbalen 1792, blev nämligen avsatt av ständerna genom en formell statskupp det året (historien om Gustav IV Adolf tarvar en särskild lite historia någon gång i framtiden). Istället valdes Gustav III:s bror Karl XIII som kung. Men han var vid sitt trontillträde hela 61 år gammal och drabbades samma höst som han tillträtt av ett slaganfall och var efter det inte tillräknelig. Eftersom han dessutom var barnlös så började letandet efter en ny svensk kung och en ny dynasti som kunde stiga upp på den svenska tronen.

Valet föll på en dansk prins vid namn Fredrik Kristian August, denne var vid den tidpunkten placerad i Norge som ordförande för den temporära norska regeringen eftersom napoleonkriget stängde alla sjöförbindelser till Danmark (Norge var ju som bekant danskt vid denna tid).

Prinsen accepterade utnämningen, kom till Sverige och adopterades av Karl XIII och antog då det mer svenskklingande namnet Karl August. Kronprinsen föll dock av sin häst vid en mönstring av trupper på Kvidinge hed i Skåne den 28 maj 1810. Efteråt konstaterades det att prinsen hade drabbats av ett slaganfall drabbades dock av ett slaganfall under ritten. En konspirationsteori satte dock igång om att det var gustavianerna, som hade förgiftat honom, eftersom de ville se någon ur Gustav III:s familj på tronen istället. Det hela urartade i att riksmarskalken Axel von Fersen mördades av en lynchmob utanför Bondeska palatset den 20 juni samma år. (även denna händelse och ännu mer den fascinerande personen tarvar en särskild berättelse någon gång i framtiden).

Närmast i tronföljden stod nu den avlidne prinsens bror Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg men denne motarbetades enligt uppgift av den danske kungen Fredrik VI som såg en chans att själv bli utsedd till kung. Allt skulle dock få en väldigt oväntad och helt annan upplösning på den riksdag som sammankallades i Örebro den 30 juli 1810 i syfte att utse en ny tronföljare.

Mörner träder in i handlingen

Carl Otto Mörner (källa Wikipedia)

I centrum för den här historien står en ung man vid namn Carl Otto Mörner. Han föddes i Uppsala 1781 och var vid det här laget alltså 29 år gammal. Till yrket var han militär med löjtnants grad vid Uppsala regemente. Men just nu var han i Paris som regeringskurir som en i en delegation med ett någorlunda enkelt uppdrag: att inhämta kejsar Napoleons samtycke till valet av Fredrik Kristian II som svensk tronföljare. Men Mörner hade sedan länge andra planer som han hade dolt för de andra.

Mörner benämner de som förordar säger sig i sina egna skrifter sympatisera med ”Det franska partiet” som alltså förordade någon med en stark ställning hos Napoleon som svensk kung. Mörner gör sig alltså till talesperson för en större grupp människor med liknande åsikter. De som förordar den dansk prinsen kallas för ”Augenstburgiska partiet”.

Mörner bestämmer sig för att själv skrida till verket och utnyttja tillfället när han ändå är i Paris för att försöka approchera en lämplig kandidat. Han beskriver det inte heller som att han på något sätt agerar på uppdrag av det franska partiet utan snarare verkar han ha drabbats av en insikt och fått et infall.

Mörner uppsökte en vän vid namn La Pie som hade goda kontakter med kretsen kring Napoleon och enligt Mörner är det denne vän som vi d uppräknande av en rad av Napoleons närmsta män först nämner ”prinsen av Pontecorvo” aka. Jean baptiste Berndadotte som den mest lämplige tronföljaren.

Napoleon och Frankrike hade ett rent militärt intresse att placera en lojal monark i Sverige eftersom man hade stora planer vad gällde ett angrepp på Ryssland (som också skulle ske år 1812) och behövde en allierad i det projektet.

Nästa steg i Mörners plan var att inviga den svenske generalkonsuln Elof Signeul. Denne invigdes i planen och skulle komma att använda sina kontakter för att ordna ett första möte mellan Mörner och Bernadotte den 25 juni. Den blivande svenske kungen var enligt uppgift närmast likgiltig eftersom han misstänkte att det hela var en fälla som hade lagts ut av Napoleon som Bernadotte hade börjat komma på kant med. Samtidigt var Bernadotte smickrad av erbjudandet.

Näste person som invigdes i plane var greve Fabian Wrede som var den som hade överlämnat brevet till Napoleon och som hade fört samtalen med honom om valet av den danske prinsen till svensk kung. Kejsaren hade dock bara gett tronföljdsvalet sin välsignelse och ville inte lägga sig i själva processen. Wredes uppdrag var i och med detta avslutat.

Wrede lovade , efter samtal med Mörner, att på den kommande riksdagen arbeta och rösta för Bernadotte och mot Fredrik Kristian. Ett möte mellan Wrede och Bernadotte skulle också ske. Nu började det således bli fler och fler personer som var involverade i det som började likna en konspiration mot den svenska regeringens vilja.

Under tiden hade inte heller Bernadotte själv suttit sysslolös utan han hade i sin tur pratat med Napoleon som hade försäkrat honom att han inte ville lägga sig i valet av regent i Sverige men att han inte heller skulle ha något emot om valet skulle falla på Bernadotte.

Den 27 juni uppvaktade Mörner Bernadotte igen. Denne lovade vid det tillfället att han skulle låta konvertera från sin katolska tro till evangelisk luthersk lära utifall att han skulle bli vald till kung. Mörner å sin sida lovade att han skulle resa hem till Sverige för att sätta sin plan i verket.

Den 12 juli (det tog längre tid att resa i Europa i början av 1800-talet) anlände Mörner till Stockholm med ett brev från general Wrede till utrikesstatsministern Lars von Engeström där Wrede förordade Bernadotte till svensk kung. Mörner träffade även hovkanslern Gustaf af Wetterstedt och berättade för honom om att Bernadotte hade accepterat att bli kung. Engeström lär vid detta tillfälle ha blivit rasande och frågat vem som hade bett Mörner att blanda sig i propositionen om tronföljden och hotat att det skulle ”kosta honom huvudet” om han gingo vidare med denna sak.

Nästa dag återkom Mörner till Engeström och fick där höra att informationen om hans agerande i Paris hade nått kungen Karl XIII och att denne var väldigt upprörd över hans agerande. Mörner belades i princip med husarrest med placering i Uppsala och han förbjöds att delta i valriksdagen som alltså öppnade kring två veckor senare.

Men Mörner hade inte legat på latsidan och hans underhandlingar med olika höga potentater under tiden gjorde att Bernadottes anhängare började formera ett parti. Med partier menas inte det som vi i traditionell mening pratar om utan snarare handlade det om temporära sammanslutningar av personer i en enskild sakfråga som i det här fallet valet av personer till ett högt ämbete.

Kombinationen av att Napoleon inte ville lägga sig i och att den danske kungen Fredrik VI aktivt försökte agiterade för sig själv försvagade augustenborgarnas ställning. Den danske prinsen kunde ju inte gärna agitera för sitt eget namn när hans egen kung var intresserad av samma ämbete.

Valriksdagen

När riksdagen öppnades den 30 juli vidhöll regeringen trots allt sitt förslag om att välja Fredrik Kristian II till svensk kung. Ständernas mäktiga sekreta utskott hade i linje med regeringens förslag framfört till Karl XIII sitt utlåtande där de förordade den danske prinsen.

Men mitt i allt detta inträder den franske köpmannen Jean Antoine Fourniers till Örebro som ombud för Bernadotte. Detta gjorde att många delegater började svikta och ändra uppfattning. Bland annat utlovade han ekonomiska subsidier som den franske marskalken skulle medföra (något som visade sig sakna sanning). När också den svenska ambassadören i Paris, som inte hade fått veta något om Mörners förehavanden, Gustaf Lagerbielke antydde att kejsaren inte skulle misstycka om Bernadotte valdes vägde detta ytterligare över till fransmannens fördel.

Så småningom gav också Karl XIII med sig, fastän med tvekan, och samtyckte till att välja Bernadotte till svensk kronprins. Sekreta Utskottet underrättades och man höll den 16 augusti en ny votering där man med 10 röster mot 2 förordade Bernadotte och den 21 augusti hylladesd han av ständerna under jubel som kronprins.

Förhoppningen att en stark hand skulle ta ansvar för rikets ledning, olyckorna kring den förre prinsens plötsliga död och anarkin i samband med att Axel von Fersen mördades inverkade på valet. Men antagligen också att man hade fått en stark militär som med Napoleons hjälp skulle ta revansch på Ryssland vägde in.

Den 23 september skrev Napoleon ett bemyndigande till Bernadotte där han löser honom från sina plikter gentemot Frankrike och ett skriver Napoleon ett bemyndigande för fursten av Ponte Corvo att anta titeln som kronprins av Sverige:

Napoleon, genom Guds nåd och författningen fransmännens Kejsare, Konung af Italien, Beskyddare för Rhenförbundet, Medlare för schweiziska förbundet, till alla närvarande och efterkommande hälsning. Vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, har i ödmjukhet framställt, hurusom Sveriges ständer på konungens proposition hade tilldelat honom titeln kronprins af Sverige med arfsrätt till tronen, men att han, såsom varande vår undersåte, icke kunde mottaga denna höga rang, med mindre vi värdigades bemyndiga honom därtill. Viljande gifva åt sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, ett synnerligt bevis på vår välvilja, hafva vi i kraft af detta bref bemyndigat och bemyndiga sagde vår kusin, fursten af Ponte Corvo, marskalk af kejsardömet, att mottaga titeln och rangen af Sveriges kronprins, honom tilldelad af rikets ständer på konungens proposition, med de rättigheter och prerogativ, som därvid äro fastade. Och för att det må för alltid vara fast och stadigt, hafva vi underskrifvit detta med egen hand. Gifvet i vårt palats S:t Cloud den 23 september i nådens år 1810.

Efter att Bernadotte hade löstes från sina plikter avreste från Paris mot Stockholm den 30 september. PÅ svenska konsulatet i Helsingör konverterade han till den lutherska läran den 19 oktober. Dagen därpå landsteg han på svensk mark i Helsingborg.

Den 2 november tågade Bernadotte in i Stockholm och i rikssalen på slottet mottog han ständernas hyllning den 5 november. Detta skedde efter att han hade avlagt trohetsed åt Karl XIII och adopterats av honom med namnet Carl Johan. Kungen lät från tronen läsa upp därmed verkställdes också riksdagens beslut officiellt.

Formellt övertog Bernadotte regerandet år 1812 eftersom Karl XIII blev alt mindre tillräknelig. Formellt blev han dock inte kung förrän den 5 februari 1818 då den då 70 årige Karl XIII avled i sviterna av vad som kallades bröstfeber som är en slags influensa.

Karl XIV Johan (Källa Wikipedia)

Så gick det alltså till när vi fick en ny kung och en ny dynasti som fortfarande sitter säkert på rikets tron. Nu är det dags för lite eftertexter.

Försök att tona ner Mörners roll

Mörner skrev ner och redogjorde vid flera tillfällen för sina förehavanden och sin roll i valet av Karl XIV Johan som svensk kung. Men av någon mystisk anledning kom de olika upplagorna att förändras, försvinna, falla offer för censuren med mera. Man behöver inte vara allt för konspiratoriskt lagd för att tänka att det hela handlar om att den nya kungen ville se valet av sig själv som en väl förankrad process och därför inte var helt nöjd med en motbild som indikerade att det snarare handlade om ett rent infall.

Det finns bevis för att Karl XIV Johan vid flera tillfällen har löst Mörner ur ekonomiska problem. Uppenbarligen har Mörner livet ut haft en hållhake på kungen som han inte var sen att utnyttja för egna syften.

Liten källkritisk betraktelse

Självklart finns det en hel del som kan diskuteras om källornas trovärdighet. Att använda sig av en persons egna beskrivningar innebär oftast att den enskilde aktörens roll skrivs upp, det som historiker kallar för tendens. Å andra sidan är motberättelsen som i så fall skulle handla om att valet av Bernadotte skulle varit en del av större plan svår att belägga. Dels för att dessa uppgifter skulle komma från kungen själv som självklart har ett stort intresse av att berätta den historien om sig själv. Dessutom är det ställt bortom allt tvivel att han inte var det formella det formella valet av ny regent utan att hans namn kastades in från sidan i processen.

Hur gick det sen för Mörner då?

Strax efter tronföljarvalet gifte sig Mörner för första gången, med Sofia Emerentia af Wetterstedt. År 1811 blev han befordrad till kapten, och samma år utsågs han till adjutant åt den nyadopterade Jean Baptiste. Mörner fortsatte att avancera i armén tills han år 1818 befordrades till överste. Strax därefter begärde han avsked från armen.

Istället blev han vice landshövding i Jämtland år 1824, och 1829 utsågs han lite underligt till tullinspektor vid Blockhusudden utanför Stockholm. 1841 drog han sig sedan tillbaka med ålderns rätt och dog 1868 i Vaxholm. Han begravdes i Linköping.

På det hela taget blev han en någorlunda högt uppsatt person utan att egentligen uträtta något stort men å andra sidan hade han varit i högsta grad delaktig i att placera en av de mer dugliga svenska kungarna på tronen och en dynasti som fortfarande efter 200 regerar och står stark.

Referenser och vidare läsning

Kort berättelse om ursprunget till Thronföljare Valet år 1810 - Carl Otto Mörner
Carl Otto Mörners relation av år 1810 om resan till Paris och tronföljarvalet i Örebro - Magnus och Aare Mörner (2000)

Skånes självstyre – en stulen gåva

Vilka rötter har den skånska självständigheten i historien? Med tanke på att skånskt självstyre länge har varit på tapeten i Sverige är denna en högst aktuell fråga. Skånepartiet är det mest självklara exemplet på denna regionala vilja för självstyre. Partiet som mest är känt för sin rasism och sin partiledare Carl P. Herslows islamofobiska uttalanden vill även att länet ska bli en suverän stat. Skämtsidor som den nu nedlagda ”F**k you im from Skaune”-gruppen på Facebook är också förkroppsligande av denna vilja. Efter att ha bott i Skåne i snart 2 år har jag fått intrycket av att självstyret är en del av den skånska identiteten. Majoriteten av skåningar vill självklart inte att Skåne ska vara ett eget land, men det faktum att en del vill detta är högst intressant. Som infödd bohusläning förstår jag den starka känslan av lokalpatriotism. Dock tar den sig där formen av kärlek till kräftor, räkor och skärgården, inte som Bohuslänspartiet. För att fullt förstå autonomins roll i den skånska identiteten har jag återvänt till min kandidatuppsats i historia, vars resultat är mycket relevanta här.

När Skåne blev del av Sverige i februari 1658 var det en enorm vinst för den stigande svenska stormakten, lett av Karl X Gustav. Bördiga fält, rika städer, och närheten till kontinenten betydde mycket för ekonomin och statusen som Nordeuropas starkaste stat. Efter att nästan ha sjabblat bort länet under nästa krig med Danmark, vilket varade mellan augusti 1658 och maj 1660, samt att Karl X dog under tiden gav svenska staten insikten att det kanske var dags att integrera länet på riktigt. År 1662 skickades svenska tjänstemän ner och påbörjade processen med att vrida Skåne från Köpenhamn till Stockholm. 

Redan från början var detta en knackig process eftersom staten Sverige mötte en enad front, den skånska adeln. Adelsståndet i Skåne var rikt och mäktigt som följd av att de ägde uppåt 90% av marken, vilka de arrenderade ut till bönderna. Detta gav även den skånska adeln politisk makt eftersom de, utöver sitt egna samhällsstånd, talade för frälsebönderna. Därför är det mycket förståeligt, efter djupdykningen i adelskommissionen och Malmö Recess från september 1662, att den skånska adeln är mycket kritisk mot sin nya stat. I Danmark hade adelsmännens autonomi varit självklar, men det var det inte i Sverige.

Självklarheten i Danmark beror på adelsväldet vilket präglade Nordens sydligaste rike. Ett adelsvälde innebär att adeln hade enorma privilegier vilket hämmade kungens makt. Våra historiska rivaler hade alltid ägt de bördigaste jordarna, de största städerna och en direkt kontakt med kontinenten. Danska grödor flödade ned till Västeuropas kungadömen och mättade munnar från Amsterdam till Madrid. Så var fallet ända sedan medeltiden, rikedomen låg i jorden och ägandet av mark startade ekonomiska imperium. Därför höll sig adeln kvar vid sina jordar, köpte mer och sökte konstant efter att köpa upp fler bönders jordar för att arrendera (hyra) ut de till andra bönder. Dock finns det här en stor skillnad mellan dansk och svensk ekonomi under 1600-talet. Handelns ökande betydelse i Västeuropa gav städer en upphöjd position. Borgares och handelsmäns skepp och karavaner myllrade som myror runt myrstackarna Paris, London, Antwerpen och Brugges. Även Stockholm får ta del av detta, och Köpenhamn likaså. Pengarna samlades där, och gulds omisskännliga doft lockar till sig investerare.

Städernas överflöd drog till sig feodalsamhällets adelsmän, vilka redan ägde redigt med kapital, som skulle investera i handeln. Den traditionella eliten i Västeuropa flyttade sig från sina gårdar och slott på landet till pampiga hus i staden. Från bönderna som arrenderade jord av adeln skulle det nu krävas pengar till investering istället för grödor att ätas. Men i Östeuropa kom inte denna förändring. Polen-Litauen är ett praktexempel, men även i Danmark var bördig jord fortfarande utgångspunkten för att tjäna storkovan. Adeln tog arrendet i natura (betalning i t.ex. grödor, lin eller timmer) för att sedan sälja det till handelsmän som förde det västerut. Maten kom alltså nu via danska, engelska och tyska skepp vilka lastade av östeuropeiska bönders vete i västeuropeiska hamnar.

”Men Viktor.”, tänker ni nu, ”Om jag ville ha en crash course i övergången från europeisk natura-ekonomi till en penga-ekonomi hade jag sökt på det på Youtube. Varför är detta på något sätt viktigt för formandet av skånsk identitet?” Jo du min käre läsare, det är nämligen en av de mest centrala anledningarna till varför adeln i Danmark var så förbannat stark jämfört med den svenska. Svensk jord är inte direkt känd för sin bördighet och därmed låg inte det i den svenska adelns intresse att expandera sin mark. Sverige följde alltså den västeuropeiska utvecklingen medan Danmark följde den östeuropeiska. Adelsväldet i Skåne är byggt på att ägandet av jord genererar pengar. Med pengar kommer makt, och de med makt söker än mer pengar. Makt föder också en ovilja att förlora den, vare sig mot bönder eller mot utländska kungar. Med detta hoppas jag att ni förstår den skånska adelns skepsis gentemot den svenska kronan.

Skepticismen visar sig dock vara obefogad då Skåne ges stor autonomi. Detta i form av att svenska tjänstemän ska ha minimalt inflytande i länet, att svensk tull ska ersätta dansk tull och att den danska kulturen och lagarna ska lämnas ifred. Staten är, jämfört t.ex. med fallet Bohuslän, extremt tillmötesgående med Skåne. Adelsmännen behöver inte ens närvara vid svenska riksdagen, ett privilegium som inga andra av det svenska frälset hade. En av huvudanledningarna till detta är den inbitna skånska adeln, men inte bara. Adeln är trots allt en minoritet som äger majoriteten, men även bönderna och prästerna har betydelse. Frälsebönderna för fram sina klagomål via sina hyrestagare (adeln) och dessa handlar mestadels om skattebesvär samt de svenska fogdarna. Ett speciellt humoristiskt klagomål handlar om att fogdarna utnyttjar privilegiet att begära skjuts av bönder. Egentligen ska detta vara för statliga ärenden, men i äkta svensk anda drar fogdarna till närmaste krog istället. Detta ska få ett slut menar bönderna, vilket det prompt gör. Borgarna och hantverkarna, Skånes stadsbor, får också smaka den svenska givmildheten i form av ekonomiskt stöd. Traditionella handelsprivilegier upprätthålls och den gamla danska tullen är oförändrad förutom att den sköts av svenska tjänstemän. 

Beslut angående de skånska prästerna visar på att de ska inkorporeras där det går med sina svenska kollegor, men utan att radera den existerande kulturen. Danska kyrkolagar, traditioner ska upprätthållas för att det har stor betydelse för skåningarna. Kulturen är en viktig punkt att trycka på, för här var de svenska tjänstemännen noga med att inte stöta sig med det nyvunna länet. Dessutom är syftet inte att försvenska Skåne då idén om vad som är svenskt inte finns. Den tidigmoderna staten vill inte skapa en homogen nationalstat, utan få invånarnas lojalitet. På så vis blir den första fasen av Skånes integration en kompromiss för att få den skånska eliten att vilja ingå i Sverige. Inte en brutal försvenskning där ekonomin och kulturen ska bli svenskt i varje aspekt, vilket är en relativt ny förståelse för historieforskningen.

Vad som mer ger stöd till tesen om att försvenskning inte låg på agendan var tillåtelsen att ha två kungar. Det var mer regel än undantag att de danska adelssläkterna hade gods på båda sidor av Öresund. Lojalitet till kungen i riket/riken där man ägde gods var dock regel. I en nationalstat hade detta inte tillåtits. Resonemanget hos nationalstaten är att om man är medborgare i en stat, ska man vara den och bara den staten trogen. Tesen om försvenskning bygger även på detta, men i fallet Skåne ser man resonemanget den tidigmoderna staten har. Adeln kan dela sin lojalitet så länge de betalar sin skatt till kungen/förmyndarregeringen. De adelsmän som kan betala till både den svenska och danska kungen behåller sina gods, men de som inte har råd får välja. Vanligast var att de som hade fler gods i Danmark flyttade dit och vice versa för Skåne. Lojalitet bygger inte på nationalitet, utan har sin utgångspunkt i ekonomin.

Motstridigheten vilken den skånska adeln hade gentemot att ingå i Sverige möttes alltså med generositet och en vilja att behaga. Det viktiga med den inledande integrationen är att visa länets elit att deras nya överherre är en givmild en. En samexistens mellan kronan och adeln är målet, ett partnerskap där båda parter ska gynnas. De andra ständerna möter en generositet vilket bryter med den allmänna uppfattningen om den historiska svenska staten. Fallet med Skånes integration är ett bevis på hur den svenska staten var mån att behålla existerande maktförhållanden i nya län, att gamla eliten fick styra. Allt för att få lojaliteten hos nyvunna områden. Harald Gustafsson, historieprofessor vid Historiska institutionen, kallar den stat som den svenska stormakten var en konglomeratstat. Han beskriver denna stat som en där olika förhållanden gäller med olika politiska eliter i olika områden. Riket blir ett lapptäcke där statens tjänstemän måste förhålla sig till olika lagar, kulturer och språk. Viljan att behaga är alltså inget tecken på att svenska staten är svag, den är ett tecken på att den är smart.

Slaget vid Lund 1676 (målning av Johan Philip Lemke)

Självstyrets del i den skånska identiteten tillfredsställs under sin första tid i Sverige, men detta kan också vara anledningen till dess styrka. Speciellt när den brutalt rycks bort. För Skånes ständer betydde de första femton åren från 1660 generellt ingen större förändring. Samma lagar och kultur gällde, adeln kunde behålla sina gårdar i Danmark och Sverige och de hade nästan inget med Sverige att göra. Detta bröts år 1675, när Skånska kriget påbörjades. Ärkerivalen Danmark var åter på krigsstigen. Kriget var ett ovanligt blodigt och förödande krig för Sverige, främst för att det spelades på hemmaplan. Stormakten var mycket ovan vid att bli invaderad och att känna av krigets hemskheter. Karl XI, med bara tre år som kung bakom sig, förväntades nu slå tillbaka danskarna och bevara Skåne. De femton år av fred och skånskt självstyre var nu slut.

Krig gör alla involverade paranoida, inte minst de som leder. De skånska adelsmännen fick känna på detta mest av alla. Kommissionernas och Malmö Recess löften från 1662 om självstyre och tillåtelserna att ha två kungar blåstes nu bort av krigets brutala verklighet. Kungen, förkroppsligandet av den svenska staten, krävde nu absolut lojalitet för att inte bli huggen i ryggen. Rykten om adelsmän som stöttade den danska invasionen togs på grövsta allvar och de som ansågs vara skyldiga avrättades eller straffades hårt. Nu fanns inte längre en möjlighet för två kungar och detta drabbade även autonomin. Krig är en enkel genväg för att ge staten en starkare makt i ett område med ”beskydd” som ursäkt. Svenska tjänstemän fick högre handlingsutrymme när de inte längre behövde ta hänsyn till danska lagar och den makt det gav frälset. Skånes identitet får här ta en rejäl smäll eftersom självstyret sveps bort från dem. 

En tanke som man kan leka med är om självständigheten hade haft en sån djupt förankrad rot om det inte var för Skånska kriget. Låt oss för en sekund säga att Danmark inte anfaller, eller att kriget utspelar sig någon annanstans än i Skåne, vad hade hänt? En möjlig händelse hade varit att länet blivit lämnat ifred, fått ha sina lagar och kultur samt att status quo behållits mellan adeln och svenska staten. Till slut kanske länet sett fördelar med att låta staten ta över mer och mer av administrationen. De hade kanske sett ekonomisk vinst i att lämna över tyglarna. Men något troligt är också att länet tagit sin chans att bryta med Sverige vid bästa tidpunkt. Om historien fått ha sin gång (förutom Skånska kriget då) hade en sådan möjlighet kommit 1720, när Sverige förlorade Stora Nordiska Kriget. Makteliten i länet söker efter fördelar och en stat som förlorar har få fördelar. Nedbrytandet av autonomin i Skånska kriget var kanske avgörande för att adelsmännen inte skulle bryta med Sverige och gå över till Danmark. Dock finns det alltför många faktorer än vad jag får plats med som kan bevisa denna alternativa historieskrivning fel, så jag lämnar denna vidare till er fantasi.

Vad är då poängen med att ha visat att Skåne lämnades orört under sin första svenska tid? Det är dels för att peta hål på tron om att länet från början behandlats dåligt, men det är också för att visa hur djupt rötterna sträcker sig. Skånes identitet är olik för många andra svenska just på grund av att den fjärmar sig från Sverige. Självstyret kan här vara av stor betydelse då den först gavs för att sedan brutalt slitas bort. En gåva som tas tillbaka skapar ett agg som inte lätt försvinner. Agget mot Sverige må ha ebbat bort med tiden, men Skånepartiet visar att den inte glömts bort. 

Gästbloggare:

Viktor Wallén

Fil. kand i Historia vid Lunds universitet

95 teser som satte världen i brand

Några av de 95 teser som Luther publicerade i oktober 1517 (Bilden hämtad från Wikipedia)

För ganska exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517, inleddes den process som i efterhand har kommit att kallas reformationen. Den då 34 årige munken, prästen och teologen Martin Luther publicerade den dagen det manifest som senare har kallats för de 95 teserna. Det sägs dessutom att han efter att han hade publicerat teserna och skickat dem tillsammans med ett brev till ärkebiskopen och fursten Albrekt av Magdeburg och Mainz passade på att spika upp dem på Wittenbergs kyrkport.

Resten är historia (vilket kanske är en överflödig kommentar i en historieblogg) och Luthers handlingar kom att ge genklang i hela den kristna världen. Krig, våldtäkter och dödande skulle följa i spåren av de teoretiska funderingar som inryms på några få gulnade pappersarken.

Vad var det egentligen som fick honom att reagera så starkt? Och, om vi vänder på det hela, hur kunde den här korta texten få så enorma konsekvenser att hela den kristna världen skulle skakas i sina grundvalar, helt nya kristna samfund skulle uppkomma, och ett blodigt krig skulle slita sönder hela Centraleuropa? Det ska vi försöka redogöra lite för i det här inlägget.

Men låt oss börja med själva huvudpersonen, alltså Martin Luther:

En ”fattig” munk från Mansfeld

Martin Luther som munk, tavlan hänger på Tyska nationalmuseet bilden hämtad från Wikipedia

Den som kan sin litteraturhistoria och sin Fröding känner igen travesteringen ovan från dikten ”En fattig munk från Skara”, för den som inte känner till den vill jag påpeka att den är läsvärd inte minst mot bakgrund av den innehåller många likheter med Luthers moraliska reaktion på kyrkans inre liv i början av 1500-talet. Icke förty var detta ett rejält sidospår som har tillåtits att svälla ut över allt för många rader.

I mytbildningen kring Martin Luther har det ofta framställs som att han skulle ha kommit från en relativt obetydlig bakgrund. Så var inte alls fallet. Luthers far Hans som tidigare hade lyssnat till det, på svenska, något mindre smickrande efternamnet Luder var en relativt förmögen kopparmagnat med delägande i gruvor och smältverk som främsta inkomstkälla.

Martin hade fötts den 10 november (samma dag som er favoritbloggare) 1483 i staden Eisleben i Sacshen i mellersta Tyskland.

Hans far var fast besluten om att hans son skulle få en gedigen utbildning och såg antagligen framför sig hur Martin som jurist skulle kunna få en viktig position som rådgivare till någon av alla de tyska furstarna. Till saken hör alltså, och det har stor betydelse för historiens utgång, att det dåvarande Tyskromerska riket var splittrat i en mängd små furstendömen med självständiga furstar som ständigt bekrigade varandra. De viktigaste av dessa furstar var de så kallade kurfurstarna som var sju till antalet och bestod av tre biskopar för de självständiga biskopsdömena i Mainz, Trier, och Köln, greven av Pfalz vid Rhen (detta fenomen tarvar säkerligen en allt för lång egen förklaring), hertigen av Sachsen, greven av Brandenburg och kungen av Böhmen (alltså nuvarande Tjeckien). Kurfurstarnas befogenhet var att utse vem som skulle ha rätt att titulera sig tyskromersk kejsare.

År 1501 efter att ha grundutbildats i lärdomsskola skrevs Martin in som student vid universitetet i Erfurt (också det i centrala Tyskland). Efter att ha avlagt grundexamen började han, allt enligt sin fars önskemål, att utbilda sig i juridik men han hoppade av till förmån för studier i teologi och filosofi. Bland inspirationskällorna utmärker sig dels Aristoteles och dels William Ockham där den senare kan sägas utgöra någon slags basgestalt i rörelsen mot en allt mer empiristisk uppfattning. Luther skulle utifrån detta komma att ifrågasätta framförallt tron på kyrkofädernas auktoritet till förmån för det enda verkligt sanna, det vill säga Bibeln. Det är svårt för oss att acceptera det idag eftersom Luther och lutheranismen ses som en mer tolerant och liberal trosuppfattning att Luthers utgångspunkt är fundamentalism där Bibeln ska tolkas bokstavligt och där påvar och andra prelaters tolkningar är sekundära.

Luther bestämde sig alltså för att lämna sina juridikstudier och istället bli munk. Han sägs ha förklarat det hela med en specifik menade senare att det var på grund av en viss händelse: I juli 1505 var han på väg tillbaka till universitetet efter att ha varit på besök i föräldrahemmet. Han överraskades av ett oväder och när en blixt slog ner när honom lär han ha ropat: "Hjälp mig Sankta Anna, så ska jag bli munk!” Han såg detta rop som ett heligt löfte som han inte kunde bryta. Han gick således in i augustinklostret i Erfurt som novis något som hans far blev ursinnig över eftersom han ansåg att utbildningen var bortkastad.

Luther gick enligt uppgift in för sitt nya liv som munk med väldigt stor ingivelse, lite för stor ingivelse tydligen. Luthers överordnad menade att mer arbete skulle avleda Luther från överdrivna själviakttagelser och beordrade honom att göra akademisk karriär. År 1507 prästvigdes han och 1508 började han undervisa i teologi vid Wittenbergs universitet. Under vintern 1510–11 fick han chans att tillsammans med en annan munk besöka Rom och förfärades enligt uppgift av det omoraliska livet som präster, kardinaler och biskopar levde. I oktober 1512 blev han slutligen teologie doktor vid just Wittenbergs universitet.

Synen på nåden och frälsningen

Jag är ingen religionshistoriker, jag är egentligen ingen historiker alls utan bara en ytterst intresserad amatör, men jag vill ändå försöka mig på att förklara Luthers tankar utifrån ett rent religiöst perspektiv.

Luthers akademiska verksamhet kom uteslutande att inrikta sig på bibeltolkning. Genom sina studier kom han att uppfatta vissa centrala begrepp framförallt botgöring och rättfärdighet på ett delvis annat sätt än det stipulerades i den katolska traditionen. Luthers uppfattning går i grunden ut på att människan inte uppnår nåd genom att samarbeta mellan gud och människan, vilket ju är själva grundprincipen med hela kyrkans existens, utan endast kan komma till människan genom Guds försorg. Eller annorlunda uttryckt det är bara genom att tro på gud och Jesus som vi kan nå honom. Goda gärningar i kyrkans namn har ingen direkt effekt. För att illustrera det hela lite närmare, och samtidigt visa vilken stor bibelkännare Luther faktiskt var återges här ett litet stycke ur de så kallade Schmalkaldiska artiklarna där Luther 1537 försökte sammanfatta sin religiösa doktrin:

Den första, och huvudsakliga, artikeln är denna: Jesus Kristus vår Gud och Herre, dog för våra synder och uppstod igen ifrån de döda för att ge oss nåd (Romarbrevet 3:24-25). Han endast är Guds lamm, som borttager världens synder (Johannesevangeliet 1:29) och Gud har låtit Honom ta på sig alla våra skulder (Jesaja 53:6). Alla är vi syndare och vi får mottaga nåden utan att själva ha förtjänat den, enbart genom Hans nåd och genom den försoning som uppnåtts genom Kristus, genom hans blod (Romarbrevet 3:23-25). Det är nödvändigt att tro på detta. Detta kan inte på något annat sätt förstås eller begripas eller införlivas. Därmed är det klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss ... Inget i denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt annat går under (Markusevangeliet 13:31).

Frågan om avlaten och brytningen med påven

Avlatsbrev, bilden hämtad från Wikipedia

Särskilt en företeelse som kom att uppta den unge Luthers tankar handla om den så kallade avlaten.

Avlat innebär enligt katolicismen ett efterskänkande av botgöring för begångna synder. Själva syndens förlåtelse ges genom bikten som är ett av de heliga sakramenten däremot anses inte synderna vara ogjorda förrän dessa har sonats genom botgöring. Det här är för övrigt en av många vanliga missuppfattningar kring avlaten att det slarvigt skulle handla om syndernas förlåtelse i allmänhet och inte specifikt om botgöringen men för 1500-talets kristna var denna skillnad självklar. Man brukar prata om ”de timliga straffen” som alltså syftar på att olika synder innebär en mer eller mindre lång vistelse (tid) i den renande skärselden (kuriosa kan sägas att själva förekomsten av skärselden i sig inte är direkt hämtad ur Bibeln utan har sina rötter i Apokryfiska skrifter, alltså texter som inte fördes in i nya testamentet. Själva skärselden som fenomen i den kristna tron brukar tillskrivas Gregorius den store som var påve i slutet av 500-talet).

Avlaten förenades historiskt med mödosam botgöring i form av vallfärd och fasta. Med tiden blev avlaten dock mer och mer institutionaliserad. Exempelvis införde påven Urban III en ny form av avlat genom att ge den till alla som valde att delta i det första korståget (detta ska jag utveckla i en särskild artikel vid något tillfälle). Den utsträcktes även till dem som valde att delta som finansiärer av korståget vilket ger en föraning om vad som komma skulle.

Att skänka pengar till fromma ändamål blev successivt ett sätt att få avlat och insamlingar sköttes av särskilda avlatspredikanter. Under senmedeltiden utvecklades detta till en ren kommersiell försäljning av så kallade avlatsbrev.

Avlatsbreven var ett dokument som med biskopliga vaxsigill intygade att innehavaren hade gjort bot för sina synder. Från början var antagligen breven en slags andrahandsupplåtelser där biskopen lät någon annan, en präst eller munk, överlämna ett bevis på att någon hade fullgjort sin botgöring. Men successivt utvecklades det hela alltså till rent kommersiella produkter.

Steget är aldrig långt mellan det andliga och det världsliga perspektivet och det har bevisligen genom historien alltid varit enkelt att åsidosätta den religiösa doktrinen till förmån för den världsliga förplägnaden.

Särskilt beryktad kom avlatspredikanten och dominikanen Johann Tetzel att bli i Tyskland i början av 1500-talet. Men först ytterligare en liten bakgrundshistoria som handlar om den rådande situationen hos påven i Rom (jag lovar också lovar att jag ska skriva en särskild lite längre text om själva påvedömet någon gång). Det som är viktigt att hålla i åtanke här är att påvedömet förvisso är en religiös maktfaktor men att det också genom sin religiösa makt blir en oerhört viktig världslig makt. Nuvarande Vatikanstaten (som för övrigt garanterades av ingen mindre en Benito Mussolini) var under medeltiden den betydligt större Kyrkostaten. Påvedömet var ett furstendöme som andra med förbindelser med andra furstehus. Ibland var det si och så med påvarnas religiositet och nepotismen var utbredd. Kanoniseringar (helgonförklaringar) och exkommuniceringar (bannlysningar) var företeelser som användes i rent politiska syften. Olika kända furstehus tävlade om att sätta olika släktingar på påvestolen för att komma i åtnjutande av de rikedomar som det innebar. Kort sagt var påvemakten en enda röra av sammanblandningar mellan den höga religiösa moralen och den synnerligen mänskliga världen .

På påvestolen satt vid den här tidpunkten Leo X som är beryktad för sin slösaktighet. Leo X var för övrigt son till Lorenzo il Magnifico Medici. Släkten Medici är berömda för att de under lång tid hade skött påvedömets ekonomiska affärer genom sina bankkontakter och att de med den förmögenhet de fick ihop har byggt upp mycket av det som vi idag kan se i Florence (Jag tror att även Medici traktar en helt egen artikel någon gång i framtiden ty det finns mycket att säga om dessa beryktade mecenater. För den som inte kan vänta rekommenderas boken Medici av den framlidne Göran Hägg). När Leo utsågs till påve vid blott 37 års ålder. Den yngste någonsin på ämbetet lär han ha sagt ”om nu Gud har gett oss påvestolen, så låt oss njuta av den!”. Han kom också att leva precis på det sättet. Genom att omge sig med allt det som kännetecknade vanliga furstar; baler, fester och jakter förslösade han Vatikanens pengar så till den milda grad att han fick lov att börja pantsätta föremål ur skattkammaren för att betala räkningar.

Leo X hade dessutom av sin företrädare Julius II ärvt det grandiosa projektet att bygga den gigantiska Petruskyrkan i Rom. Projektet var kostsamt och för att finansiera det hela gav påven tillstånd till sina biskopar att börja försälja avlatsbrev, vinsten skulle delas mellan biskoparna och påvedömet. Påven använde helt enkelt det affärssnille som hade gjort hans släkt till världens kanske genom tiderna rikaste till att lägga ut finansieringen av hans extravaganta livsstil på entreprenad.

En av de biskopar som åtog sig det tuffa jobbet att sko sig på befolkningens bekostnad var den tidigare nämnda biskopen av Mainz och Magdeburg Albrecht. Han hade stora skulder till påven efter att han hade köpt till sig en dispens att få ha mer än ett biskopsdöme. Närmare bestämt 48000 gulddukater som han har lånat av köpmannen Jakob Fugger som sägs vara rikast i Europa vid tidpunkten. Nu såg han till att anställa en man vid namn Johann Tetzel som avlatspredikant. Tetzel hade redan 1510 dömts till döden för falskspel och för att ha en affär med en gift kvinna så han hade redan ett rykte om att vara skruplerfri. Tetzel metoder att sälja avlatsbreven blev beryktade. Han talade lidelsefullt om vilka plågor som drabbade själarna i skärselden och lockade samtidigt de lyssnande med att de kunde förkorta lidandet för sig själva och sina nyligen avlidna släktingar genom köp av de åtråvärda avlatsbreven.

Tetzels kampanj gick lysnade och hans framfart i centrala Tyskland gav rikligt med pengar till såväl påvens kyrkobygge som till ärkebiskopens skuldsanering. Antalet människor som väljer att hoppa på tåget och tecknar försäkring mot botgöringen efter syndernas förlåtelse vet vi inte men vi kan gissa att det handlar om hundratusentals meningslösa pappersark (jag är inte särskilt religiös av mig) som säljs och delas ut.

De 95 teserna och deras konsekvenser

Luther bränner påvens bulla (tavlan är målad av Karl Aspelin 1885 så den duger absolut inte som källa) bilden hämtad från SO-rummet.se

Kommen så långt igenom vår vandring (en lite friare tolkning av Dantes Gudomliga komedi) brister det helt enkelt för vår unge akademiker i Wittenberg. Hans tålamod rinner över och han börjar författa en avhandling. Omfattningen på denna blir inte fullt så omfattande som dagens avhandlingar. I korthet är det helt enkelt fråga om 95 teser, antaganden, där han strukturerat redogör för varför avlatsbreven som företeelsen inte har stöd i bibeln och således är ett brott mot tron.

Den här avhandlingen skriver han ner och skickar tillsamman med ett brev till den tidigare nämnde ärkebiskopen i Magdeburg och Mainz, Albrekt. I korthet ber han helt enkelt ärkebiskopen att tänka om och göra något åt Tetzlers framfart i riket.

Mycket tyder på att Luther inte hade en tanke på vad hans handling skulle leda till. Han ville endast få till stånd en akademisk diskussion (hur ofta har man inte hört just den klyschan när det gigantiska debattåget börjar gå igång?) om avlaten. Men återigen skulle den religiösa världen och den materiella krocka med ödesdigra politiska konsekvenser som följd.

Biskopen Albrekt i Magdeburg kunde självklart inte undvara de pengar som avlatshandeln inbringade. Han skickade således Luthers teser vidare till påven i Rom och varnade honom för Luthers vilseledande läror. Påven hade dock för stunden betydligt större problem som han var tvungen att fokusera på. Framförallt hotades Europa av det Osmanska riket samtidigt som italienska städer befann sig i uppror. Påven nöjde sig därför med att be tyska Augustinorden att sätta Luther på plats vid sin samling våren 1518.

Det som dock skedde var en kombination av modern teknik och politiska realiteter. När påvens väl order kom till Tyskland i brevform hade redan Luthers teser tryckts, med hjälp av Guthenbergs innovation tryckpressen, och spridits över hela riket.

Flera olika försök till motteser gjordes. Bland annat författade Johan Tetzel, som själv var lärd teolog, 106 egna motargument som dock kom att brännas av Luthers anhängare. Luther själv försökte då stoppa eller i alla fall mildra konsekvenserna av sitt handlande. Han skrev fler texter där han försvarade påven och ännu en gång försökte förklara sin syn på avlatshandeln. Det var dock för sent, den ”akademiska diskussionen” hade avlösts av en hetsig debatt med hån och smädelser vilket piskade upp stämningen allt mer.

Nu kom påven själv att blanda sig i striden. Han skickade kardinaler till Tyskland för att försöka förmå Luther att ta tillbaks sina mest hädiska åsikter. Men det fick ingen effekt, istället skrev Luther fler och nya texter som med tryckpressarnas hjälp kom att nå allt större skaror även inom bonde- och borgarstånden.

Dessutom hamnade texterna i händerna på tyska furstar som såg sin chans att gå i klinch med den mäktiga och rika katolska kyrkan. Den viktigaste av dessa furstar var kurfursten Fredrik III av Sachsen som skulle komma att bli Luthers beskyddare. Påvens diplomatiska försök att få Luther at ändra sig fick inte avsedd effekt, tvärt om trappades stridigheterna upp. Mer militanta lutheranhängare började möta Tetzel med mer eller mindre utåtagerande metoder och till sist flyr han in bakom sin ordens klostermurar och kommer där att dö bara ett par år senare. Luther skickade för övrigt ett förlåtande brev till honom när han fick veta om hans sjukdom där han tydligt förklarade att skulden inte var hans utan påven själv.

När Luther började inse att det inte längre gick att stoppa utvecklingen fick han uppenbarligen ångest och försökte rentvå sig själv genom att skriva direkt till påven: ”Jag kastar mig i gruset”, ”jag erbjuder dig allt som jag har och vad jag är. Oavsett vad du beslutar kommer jag att betrakta din röst som Jesu röst”, skriver Luther. Samtidigt fortsätter han att kritisera avlatshandeln.

Sommaren 1520 skickar påven en varning till Wittenberg där han säger att om man inte fördömer Luthers skrifter kommer han att bli exkommuniceras alltså utesluten ur kyrkan. Resultatet blir att Luther trappar upp sin kritik. Från att bara vara en principiell kritik mot avlatshandeln utvecklar det sig till en kritik om kyrkans och påvens makt i allmänhet, helgondyrkan och påvens monopol på att tolka bibeln. Det hela kulminerade den 10 december 1520 när han brände påvens bulla och sina motståndares skrifter. Brytningen med katolska kyrkan var därmed fulländad i och med att påven formellt 24 dagar senare den 3 januari 1521 exkommunicerade Luther ur den katolska kyrkan.

Mötet i Worms

Nu skrider alltså kurfursten in i handlingen. Fredrik III av Sachsen ger Luther beskydd för att han ska kunna få en chans att rentvå sig själva och förklara sig. I april 1521 inställde sig således Luther i Worms inför en församling av påvliga och tyska delegater. Församlingen hade möjligheten att döma Luther som kättare.

Luther fick en möjlighet att både erkänna sig som författare av de skrifter som spreds i hans namn och att ta avstånd från innehållet i dessa skrifter. Luther avsade sig såklart inget och han förklarades således som kättare av den närvarande tyskromerske kejsaren Karl V. Innan mötet lyckades avgöra Luthers öde flydde han dock och kejsaren förklarade såväl honom som alla hans anhängare för fredlösa.

Luther räddades dock av Fredrik III av Sachsen som gav honom skydd i borgen Wartburg där han kom att leva i hemlighet under ett års tid. Under den här tiden översatta han bland annat nya testamentet till tyska, han fann också argument mot det gamla kravet på celibat som praktiserades inom kyrkan. Luther skulle själv senare komma att leva som gift.

Under Luthers frånvaro hade situationen spårat ur ytterligare hemma i Wittenberg. I Luthers ställe hade mer militanta predikanter trätt fram. Dessa hade förespråkat ett mer militant angreppssätt mot kyrkan vilket vid åtminstone ett tillfälle hade resulterat i rena våldsamheter.

Luther bestämde sig därför för att återvända till Wittenberg våren 1522 och återuppta sina predikningar. Detta skapade lugn i Wittenberg samtidigt som de mer militanta krafterna drog vidare till andra delar av Tyskland. Kejsaren blev således snart upptagen med helt andra och större problem än trilska munkar. Bondeupproren som följde i Luthers namn fördömdes av den samme. Han hade helt enkelt skapat en rörelse som han inte alls hade kontroll över längre.

Sluttankar

Jag väljer inte här att gå vidare in i berättelsen om de bondeuppror som följde och som knappt hundra år senare skulle utgöra grogrunden till det som senare skulle bli känt som det trettioåriga kriget. Luthers kyrkoreformation skulle dels komma att tas över av furstliga krafter som i hans tankar såg en möjlighet till ökad självständighet och makt och dels i de enorma skaror av mer eller mindre livegna bönder som såg ett frihetsbudskap och en möjlighet att även tillförsäkra sig ett mer drägligt liv på jorden.

Men jag vill avslutningsvis ge lite funderingar om hur och varför Luther lyckades där andra hade misslyckats (exempelvis hade den tjeckiske reformatorn Jan Hus som envisades med att predika på tjeckiska dömts till döden och bestigit bålet cirka hundra år tidigare)?

Jag tror att det handlar om ett par saker:

För det första hade vi osedvanligt svaga påvar under perioden. Kyrkan hade under medeltiden stått för den enda riktigt stabila administration som fanns men nu hade det civila samhället börjat komma ikapp och furstestaterna var beredda på att utmana på ett annat sätt. Dessutom befann sig hela katolicismen under attack från osmanerna.

För det andra skedde det hela i Tyskland som var ett splittrat kejsardöme av mer eller mindre självständiga furstendömen där det var svårt att samla en mer massiv motattack dessutom bidrog de sociala förhållandena bland de lägre stånden till att ytterligare spä på den revolutionära spänningen.

För det tredje bidrog uppfinnandet av tryckpressen och i och med det framväxandet av något som kan liknas vid propaganda till att spridandet av såväl teser som motteser gick fort och inte gick att hejda genom upphovsmännens egen försorg. Enkelheten gjorde helt enkelt att överblickbarheten fick stå tillbaka.

Referenser och vidare läsning

Frihet, Jämlikhet, reformation! 500 år med Luther: Per Svensson
Världens Historia nummer 9 2017