Den lurande döden på världens tak

Mount Everest 8848 meter högt

Idag, den 29 maj, är det exakt 65 år sedan som människor för första gången med säkerhet stod på toppen av världens högsta berg Mount Everest. Klättrarna hette Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay, men mer om dem längre ner. Denna historiska händelse firar vi med en liten text som handlar om våghalsiga individer och om naturens ibland skoningslösa krafter.

Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till höjder. Jag har alltid tyckt om att klättra upp i byggnader, träd och på berg för att titta på utsikten. Samtidigt är jag höjdrädd och lider av viss svindel. Jag när någonstans långt inom mig en dröm om att någon gång klättra upp och stå på världens högsta berg. Jag antar dock att det aldrig kommer att bli verklighet. Soffäventyrare av min typ gör bäst i att hålla sig på marken eftersom klättringen upp till den här toppen mycket väl kan bli det sista man gör i livet.

Upptäckten och mätningen av Mount Everest

När det brittiska imperiet 1808 grundade Great Trigonometric Survey of India, för att kartlägga den indiska halvön och Himalaya, lades grunden till att hitta Mount Everest. Man startade i södra Indien och förflyttade sig successivt norrut, i takt med att mätningarna blev klara. Arbetet var mödosamt och tog lång tid. För att kunna mäta höjder så exakt som möjligt använde man på den tiden 500 kilo tunga så kallade teodoliter (som det krävdes 12 män för att kunna förflytta). Mätningarna av den gigantiska kontinenten kom under 1830-talet fram till Himalayas utlöpare, men flera förfrågningar från lantmätarna om att få komma in i Nepal blev avslagna. 1847 började man trots det att göra detaljerade observationer av bergen i Himalaya.

I november 1847 gjorde generaldirektören för det indiska lantmäteriet Andrew Waugh, ett antal observationer i östra Himalaya. Vid den tiden ansågs berget Kangchenjunga vara världens högsta berg. Men Waugh noterade ett högt berg som låg bortom Kangchenjunga. Waugh skulle senare skriva att observationerna indikerade att berget var högre än Kangchenjunga, men med tanke på det stora avståndet skulle det behövas mätningar från ett mindre avstånd för att kunna bekräfta det. Följande år 1848 skickade Waugh en tjänsteman för att göra en närmare observation men vädret omöjliggjorde detta.

1849 sändes James Nicolson till området. Nicolson kunde göra drygt 30 observationer på olika avstånd från berget. När Nicolson senare gjorde de matematiska beräkningarna kom han fram till en medelhöjd i sina observationer på 9 200 meter. Han tog dock inte hänsyn till ljusbrytningen, som förvanskar höjden. Beräkningarna indikerade dock med stor säkerhet att berget var högre än Kangchenjunga. Nicolson ådrog sig dock malaria och tvingades återvända hem utan att göra klart sina beräkningar.

Under 1852 blev den indisk-bengaliske matematikern och lantmätaren Radhanath Sikdar den första att identifiera det nyupptäckta berget som världens högsta, genom att använda trigonometriska beräkningar baserade på Nicolsons mätningar. Ett officiellt kungörande blev dock fördröjt flera år eftersom beräkningarna kontrollerades flera gånger. Waugh började arbeta med Nicolsons data under 1854 och ägnade, tillsammans med sin personal, nästan två år åt beräkningar som inkluderade problemet med ljusbrytning, barometertryck och temperatur över de långa avstånd som förekom vid mätningarna. I mars 1856 kungjorde han till slut sina resultat i ett brev till sin ställföreträdare. Kangchenjunga (som alltså tidigare ansetts varit världens högsta berg) uppmättes till 28 156 fot (8 582 meter över havet), medan det nya berget som bara hade fått benämningen Peak XV uppmättes till 29 002 fot (8 839,8 meter över havet). I själva verket hade Peak XV blivit uppmätt till exakt 29 000 fot (8 839,2 meter), men offentligt blivit angivet till 29 002 fot högt (8 839,8 meter). Det godtyckliga tillägget på två fot (61 centimeter) sägs ha lagts till för att man inte skulle få uppfattningen att man hade avrundat till närmaste tusental. 

Höjden 8 848 meter över havet, som oftast anges idag, kommer från en indisk undersökning från 1955, vilken gjordes närmare berget än de brittiska mätningarna. Denna höjd bekräftades senare av en kinesisk undersökning 1975. I båda dessa undersökningar mätte man höjden inklusive den snöhätta som finns på toppen.

I maj 1999 utförde en amerikansk forskargrupp, ledd av Bradford Washburn, en mätning med hjälp av GPS som visade att själva berget är 8 850 meter högt (med en snöhätta med en tjocklek av en meter).

Den 9 oktober 2005 tillkännagav Kina, efter månader av mätningar och beräkningar, att Mount Everests höjd är 8 844,43 meter över havet med en säkerhet av ±0,21 meter. De anser att detta är den mest noggranna och precisa mätningen hittills. Denna höjd är mätt till själva bergets höjd och inte med snöhättans höjd inräknat. Snöhättans höjd beräknades till 3,5 meter, vilket får bergets höjd att stämma till de gamla mätningarna på 8 848 meter över havet. Snöhättans tjocklek varierar över tiden, vilket gör att dess tjocklek är omöjlig att fastställa exakt.

Namnet
Med höjden fastställd skulle berget namnges. Den brittiska policyn för karteringen av Indien var att inhemska namn skulle bevaras så långt det var möjligt. Andra exempel bland berg i Himalaya är tidigare nämnda Kangchenjunga och berget Dhaulagiri. Men i fallet med Mount Everest menade Waugh att man inte kunde hitta något utbrett lokalt namn. Försöken att hitta ett namn hämmades av att både Nepal och Tibet var stängda för utlänningar på den tiden. Många lokala namn fanns men Waugh hävdade att det skulle bli svårt att välja ett namn bland dessa. Slutligen tog han beslutet att berget skulle namnges efter hans föregångare på posten som generaldirektör över landuppmätningen av Indien, George Everest. Waugh skrev såhär:

Jag blev lärd av min respekterade chef och tidigare innehavare av posten, överste Sir George Everest, att tilldela geografiska objekt deras sanna lokala eller inhemska namn. Men detta berg, troligen världens högsta, har inte något lokalt namn vad vi kan finna. Dess lokala benämning, om den har något, kan inte bli fastställd innan vi tillåts komma in i Nepal. Under tiden åligger privilegiet, liksom plikten, på mig att tilldela... ett namn varigenom berget kommer att bli känt bland medborgare och geografer och bli ett gängse ord bland civiliserade nationer.

George Everest själv motsatte sig namnet som Waugh föreslog. Han förklarade 1857 för Royal Geographical Society att namnet Everest inte skulle kunna skrivas i Hindi eller uttalas av de infödda i Indien. Waughs föreslagna namn blev trots motsättningarna officiellt antaget 1865.

I Nepal kallas berget Sagarmāthā (सगरमाथा, sanskrit, "Himmelens huvud"). På tibetanska heter det Jo-mo glang-ma ri (tibetansk skrift: ཇོ་མོ་གླང་མ; Wylie:Jo mo klungs ma) ("Universums moder"), vilket har givit berget dess kinesiska namn: 珠穆朗瑪峰 (pinyin: Zhūmùlǎngmǎfēng). Även namnet Chomolungma brukar anges i Tibet.

Vägen till berget 

Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet var intresset för att bestiga Mount Everest inte särskilt stor. Det fanns på den tiden andra intressantare platser att ”erövra” framförallt poolerna och det inre av de stora koloniserade kontinenterna. Efter att Nordpolen 1909 hade erövrats av Robert Edwin Peary och sydpolen 1911 av Roald Amundsen ökade intresset. Dock förblev både Nepals och Kinas gränser stängda för utlänningar.

Under 1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband, för att tvinga landet att öppna sina gränser och bevilja ett (för britterna) förmånligt handelsavtal. Detta medförde också att vägen till att börja bestiga Mount Everest öppnades för olika expeditioner.

1920 lyckades den brittiske tibetologen Charles Bell få tillstånd av den dåvarande tibetanska regeringen att göra en expedition i landet.

Lite om berget, bergsklättring och vägarna upp till toppen

Mount Everest med de olika lederna till toppen utmärkta

Mount Everest har bestigits via 18 olika leder eller kombinationer av leder. Berget har dock två huvudleder, southeast ridge i Nepal och northeast ridge i Tibet, Kina. Av de två huvudlederna är Southeast ridge tekniskt sett mer lättbestigen, och är den mest använda. Det var denna led som Edmund Hillary och Tenzing Norgay använde när de besteg berget 1953. 

South East Ridge/South Col (Sydostkammen/Sydpasset) Den mest använda leden, vilken går från den nepalesiska sidan via Khumbu-isfallet och sedan vidare upp i Stillhetens dal (Western Cwm) och via den mycket isiga och farliga Lhotse-väggen. Det sista lägret är läger 4 på South Col (7 906 meter över havet), där det återstår 8-14 timmars klättring till toppen. Leden användes av Sir Edmund Hillary och Tenzing Norgay 1953. 

North East Ridge/North Col (Nordostkammen/Nordpasset) 

De flesta som klättrar från nordsidan väljer North East Ridge/North Col, den idag mest använda leden på berget. Den användes 1960 berget första gången bestegs från nordsidan. Baslägret ligger på Rongbukglaciären på den tibetanska högplatån och går att nå med jeep. Sedan får man vandra i moränlandskapet fram till bergets fot för att sedan klättra upp till North Col och därefter upp på North East Ridge där läger 4 finns på 8 300 meter över havet. Därifrån görs attackerna mot toppen. Många föredrar idag nordsidan då den är enklare att nå och därmed billigare att klättra på. 

Fantasy ridges övre delar

Fantasy Ridge (Fantasikammen) Georg Mallory upptäckte redan på 20-talet en ännu idag obestigen led upp till toppen som han döpte till Fantasy Ridge eftersom man endast i fantasin kunde bestiga berget via den leden. Många expeditioner har genom åren försökt nå toppen via Fantasy Ridge men misslyckats. Leden är en bergsrygg som går från östsidan av berget upp på North East Ridge. 

South West Face (Sydvästväggen) 

En av bergets svåraste leder. Leden startar i baslägret för standardleden via South East Ridge men tar av i Stillhetens dal (Western Cwm) för att sedan gå in på South West Face. 1969 inleddes kampen om South West Face som skulle avslutas först sex år senare. Leden erbjöd extrem klättring på extrem höjd. Problemet skulle visa sig vara att ta sig förbi det så kallade "rock band" på cirka 8 700 meters höjd. 1975 fann en expedition vägen förbi det hindret och nådde toppen. 15 klättrare har nått toppen via leden och fyra klättrare har omkommit. 

Hornbein Couloir/Super Couloir/Japanese Couloir 

En led som går rätt uppför Nordväggen som är mycket oförutsägbar. Leden är uppkallad efter Tom Hornbein som 1963 under en amerikansk expedition vek av från West Ridge och klättrade på Nordväggen upp till toppen. Den led som idag kallas Hornbein Couloir/Super Couloir startar på Rongbukglaciären för att sedan ansluta till Nordväggen och sedan leda upp till Hornbein Couloir. Den led som idag används klättrades 1980 av japaner vilka gav leden namnet Japanese Couloir. Leden som är en kombination av Japanese Couloir och Hornbein Couloir kallas numera oftast Super Couloir. Totalt har sju klättrare nått toppen via leden och fyra klättrare har omkommit vilket gör den till den statistiskt sett dödligaste av vägarna upp mot toppen.

Bergsklättringens faror Det är mycket farligt att klättra på Mount Everest på grund av risker för bland annat fall, laviner, fallande sten, höjdsjuka och förfrysning. Det är mycket svårt och riskabelt att genomföra räddningsaktioner för de som är skadade och inte kan ta sig ner för egen maskin. Eftersom förhållandena på berget är svåra lämnas döda oftast kvar då det är svårt att få ner liken. Detta gör att man längs de vanligaste lederna kan se döda kroppar. 

Dödszonen 

Även om villkoren att klassificera ett område som en dödszon tillämpas på Mount Everest (höjder högre än 8 000 meter över havet), är det märkbart svårare för en klättrare att överleva vid dödszonen på Mount Everest. Temperaturerna kan sjunka till mycket låga nivåer, vilket leder till förfrysning av vilken kroppsdel som helst som blottas för luften. Eftersom temperaturerna är så låga, är snön väl fryst i vissa områden och halka och fall kan leda till dödsfall. Höga vindar på dessa höjder på Everest är även dessa potentiella hot mot klättrare. Det atmosfäriska trycket på toppen av Everest är ungefär en tredjedel av havsnivåns tryck, vilket betyder att det finns ungefär en tredjedel så mycket syre tillgängligt för andning som vid havsnivån. 

Bristen på syre, utmattning, extrem kyla och klättringens faror bidrar alla till dödssiffran. En person som är så skadad att han inte kan gå själv har allvarliga problem eftersom det oftast är extremt riskabelt att pröva att bära en person ner, och allmänt orealistiskt att använda en helikopter. 

Människor som dör under klättringen lämnas vanligtvis kvar. Omkring 150 kroppar har aldrig återfunnits. Det är inte ovanligt att hitta lik nära de vanliga klättringslederna.

Rob Halls kropp på Mount Everest, mer om honom längre ner under rubriken Katastrofen 1996. bilden hämtad från pintrest.se

Vägen till toppen, tidiga expeditioner 

Den första brittiska expeditionen, under ledning av överste Charles Howard-Bury och klättringsledare Harold Raeburnvar, nådde 1921 berget från den tibetanska sidan. Expeditionen bestod, vid sidan av ledarna, av bergsklättrarna George Mallory, Brian Donahue, Guy Bullock och Edward Oliver Wheeler. Expeditionens huvudsakliga uppgift var att kartlägga och rekognosera om det fanns någon möjlig led upp till toppen från nordsidan. De fann vägen till North Col, som senare kom att bli standardleden på nordsidan, och nådde 7 066 meters höjd. 

Den andra brittiska expeditionen kom 1922 till berget, under ledning av general Charles Granville Bruce och klättringsledare överstelöjtnant Edward Lisle Strutt. I gruppen fanns också bland annat George Mallory (som återvände till berget för att göra ett försök att bestiga det) med. Den 22 maj klättrade gruppen upp till 8 170 meters höjd på North East Ridge innan de tvingades vända. Dagen efter, den 23 maj, nådde George Finch och Geoffrey Bruce 8 321 meter över havet. Deras toppförsök var det första med hjälp av syrgas. Den 7 juni ledde George Mallory ett tredje toppförsök. Under klättringen omkom sju sherpor. Dessa blev de första rapporterade och dokumenterade dödsfallen på Mount Everest. Eftersom detta är första gången i den här texten som sherpas dyker up förutsätter detta en liten utvikning.

En liten utvikning om sherpas

Sherpas är alltså namnet på en etnisk grupp som är nära besläktad med tibetanerna. Sherpas lever framför allt i Nepal på hög höjd. Termen används också felaktigt för att syfta på lokalbefolkning som vanligtvis är anställda som bärare eller guider åt klättringsexpeditioner i Himalaya. En sherpa behöver alltså inte vara medlem av den etniska gruppen sherpa även om många är det. Många klättrare vill inte erkänna hur stor hjälp de har av sherpas på sin väg mot toppen av Mount Everest. Ofta bär de dock upp all packning, förbereder lägren, lägger ut nya syrgasflaskor och i vissa fall bär eller drar upp dem mot själva toppen.

Mallory, som alltså varit med i de båda brittiska expeditionerna till Mount Everest, fick 1923 en fråga av en journalist. Svaret har blivit klassiskt: Varför vill du bestiga Mount Everest? (Why did you want to climb Mount Everest?) varpå Mallory svarade: För att berget är där. (Because it is there.) 

Den tredje brittiska expeditionen genomfördes 1924 under ledning av Edward Norton. Det första toppförsöket, som gjordes av Mallory och Bruce, blev avbrutet när väderförhållandena förhindrade upprättandet av ett sjätte läger nära toppen. Nästa försök gjordes av Norton och Somervell som klättrade utan syrgas i perfekt väder. Somervell tvingades avbryta toppförsöket medan Norton lyckades nå 8 558 meter över havet. Den 8 juni gjorde Mallory och Andrew Irvine ett försök att nå toppen via North Col/North Ridge/Northeast Ridge, ett försök som de aldrig återvände från. 

Den 1 maj 1999 hittade Mallory and Irvine Research Expedition Mallorys kropp på Mount Everests norra sida. Än idag fortsätter diskussionerna om Mallory och Irvine möjligen kan ha nått toppen.

Nådde Andrew Irvine till väster och George Mallory till höger toppen av Mount Everest redan 1924? Bilden hämtad från www.johndburns.com

Schweiziska expeditionen 1952 

Under våren 1952 blev en schweizisk klättringsgrupp, ledd av Edouard Wyss-Dunant, beviljad att bestiga berget från Nepal. Expeditionen etablerade en ny led via Khumbuglaciären och kom till South Col, 7 986 meter över havet. Raymond Lambert och sherpan Tenzing Norgay nådde en höjd av cirka 8 595 meter över havet på southeast ridge, och satte därmed ett nytt höjdrekord. Tenzings erfarenheter av denna expedition skulle senare bli användbar när han anlitades för att bli en del av den brittiska expeditionen 1953.

Hillary och Norgay, bilden hämtad från svenska wikipedia

Brittiska expeditionen 1953 - Hillary och Norgay

Den nionde brittiska expeditionen till Mount Everest, ledd av överste John Hunt, nådde 1953 Nepals sida av berget. Hunt hade valt ut två klättringspar till att försöka nå toppen. Det första klättringsparet (bestående av Charles Evans och Tom Bourdillon) nådde den 26 maj, efter svår klättring i nästan stormvindar, Sydtoppen (8 770 meter över havet) innan de tvingades vända på grund av utmattning och att syrgasen höll på att ta slut. 

Den 28 maj sattes ett tält upp på 8 510 meters höjd av fem personer, av dessa ingick även det andra klättringsparet bestående av nyzeeländaren Edmund Hillary och Tenzing Norgay. Hillary och Norgay stannar kvar under natten medan de andra tre återvände ner till lägre liggande baser. 

Den följande morgonen den 29 maj, klockan 6:30, gav sig Hillary och Norgay iväg. De två nådde klockan nio på förmiddagen sydtoppen. Runt klockan tio kom de fram till den sista problematiska biten av klättringen, en cirka 12 meter hög nästan vertikal bergvägg, nuförtiden kallad Hillary Step, cirka 8 760 meter över havet. Klockan 11:30 kom de till slut fram till Mount Everest huvudtopp, 8 848 meter över havet. Totalt stannade de på toppen under en kvart, innan de återvände neråt. 

Nyheten om expeditionens framgång nådde London på morgonen den 2 juni, samma dag som Elizabeth II kröntes till drottning. Tillbaka i Katmandu ett par dagar senare upptäckte Hunt (engelsman) och Hillary (som undersåte av Elizabeth, genom hennes roll som statschef över Nya Zeeland) att de hade blivit adlade in i Brittiska Imperieorden. 

Första bestigningen utan hjälp av syrgas 

Reinhold Messner (Italien) och Peter Habeler (Österrike) blev den 8 maj 1978 de första att bestiga Mount Everest utan syrgas, genom sin bestigning via southeast ridge. 

Den 20 augusti 1980 gjorde samme Messner den första solobestigningen av Mount Everest, utan syrgas eller hjälp, på en delvis ny led på nordsidan. Han klättrade under tre dagar helt ensam från sitt basläger, som ligger 6 500 meter över havet. 

Katastrofen 1996 Under klättringssäsongen dog 15 personer när de försökte ta sig ner från toppen. Detta gör året till det med flest dödsfall på Mount Everest hittills. Bakgrunden till händelserna är att klättringarna på berget succesivt hade öppnats upp även för amatörklättrare som kunde köpa platser med erfarna klättringsledare som hjälp och stöd.

Åtta av dödsfallen inträffade den 10 maj. Under dagen var det trångt på lederna upp mot toppen och flera grupper kommit fram till toppen så sent som klockan fyra på eftermiddagen vilket är betydligt senare än lämpligt. När en kraftig storm tog vid blev nerstigningen mycket svår. På grund av mörkret och snöovädret gick många av klättrarna vilse. Bland de som dog fanns expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer. Många av de som överlevde fick svåra förfrysningsskador. Katastrofen fick stor uppmärksamhet och skapade frågor om kommersialiseringen av Mount Everest. Det hela har filmatiserats i regi av Baltasar Kormákur 2015. 

Olympiska elden 

Kina har byggt en 130 kilometer lång grusväg från staden Tingri till baslägret, allt för att öka antalet klättrare från bergets nordsida. Det kommer att bli den högst belägna asfalterade vägen i världen. Kina lät den olympiska fackelstafetten gå över Mount Everest inför de olympiska sommarspelen 2008 i Peking. En grupp av 36 fackelbärande kinesiska klättrare besteg den 8 maj berget för att ta OS-facklan till toppen.

Olika rekord 

• Den första kvinnan att bestiga Mount Everest var den japanska bergsbestigaren Junko Tabei, som besteg berget den 16 maj 1975.
• Den yngsta personen som bestigit Mount Everest är Jordan Romero, som var 13 år gammal när han besteg berget. 
• Apa Sherpa har rekordet i flest antal bestigningar av Mount Everest med sina 20 bestigningar (maj 2010). 
• Den snabbaste bestigningen av southeast ridge med syrgas gjordes av nepalesen Pemba Dorjie Sherpa 2004, som behövde 8 timmar och 10 minuter för den 17 kilometer långa leden. 
• Den första att ta sig ner från Mount Everests topp non-stop med hjälp av skidor var Davo Karnicar den 7 oktober 2000. Han åkte ner på sydsidan och tog sig till baslägret utan att ta av sig skidorna en enda gång. 
• Den äldsta klättraren att nå Mount Everests topp är japanen Yuichiro Miura som nådde toppen den 23 maj 2013 vid en ålder av 80 år och 223 dagar.

Referenser och vidare läsning
Himmel över Everest, David Lagercrantz
High Adventure, Edmund Hillary

Ett stort lidande föll över oss, om 30-åriga kriget (del 1)

Defenestrationen i Prag 1618 (ett berömt, sentida, kopparstick)

Vilém Slavata störtade mot döden! Hans fina hatt som han dagen till ära hade prytt med rosor och diamanter hade han råkat tappa i tumultet nyss när han för en stund hade lyckats gripa tag i fönsterbrädan innan de mordlystna adelsmännen hade slagit honom på handen med hans egen dolk. På sin väg ned slog han först emot ytterligare en fönsterbräda i sten och därefter en klippa innan han svårt skadad och med blod i munnen rullade ner mot vallgraven där hans kamrat Jaroslav Bořitas redan låg halv omtöcknad. En stund senare kastades även deras sekreterare Philipp Fabricius ut genom det öppna fönstret. Det är den 23 maj 1618 och platsen är Prag i Böhmen, nuvarande Tjeckien.

De här makabra händelserna skulle senare komma att definieras som den tändande gnistan på en av de längsta, blodigaste och mest uppslitande konflikterna i Europas historia, nämligen det 30-åriga kriget.

Den här texten blir den första av tre och kommer att handla om krigets bakgrund och orsaker. Nästa del handlar om den första halvan av kriget där det fortfarande fanns något som kunde liknas vid logik i de olika drabbningarna och trupprörelserna. Den sista delen handlar om de sista vansinniga åren och krigets följder.

Den europeiska spelplanen och vägen till krig

Ett splittrat Tyskland

Ta en titt på den här kartan, den förklarar mycket av de skeenden som den här texten ska handla om.

Europa under 30-åriga kriget 

Före mitten av 1200-talet hade de tyskromerska kejsarna varit Europas starkaste och mäktigaste män. Men när huset Hohenstaufer föll samman hade rivaliteten mellan tre olika kungliga ätter; Wittelsbach, Luxemburg och Habsburg resulterat i att den forna stormakten hade försvagats.

Det går knappt att räkna ut hur splittrat Tyskland var i småstater. Den huvudsakliga makten låg hos de sju kurfurstarna och kurfurstendömena (som jag har skrivit om på ett annat ställe). Utöver dessa fanns det 25 större furstendömen och över 100 små. Till detta kom också mindre utropade självständiga bonderepubliker och andra statsbildningar. Dessutom hängde dessa furstendömen inte samman i geografiska enheter utan var uppdelade på flera mindre områden under samma furste. Parallellt med detta upplevde många tyska städer en storhetstid under 1400 och 1500-talet. Det mest kända exemplet är de nordtyska hansestäderna.

Tyskland var alltså splittrat samtidigt som riket som helhet var kraftigt decentraliserat utvecklades en stark centralisering inom respektive furstendöme där de enskilda furstarna stärkte sin ställning samtidigt som olika former av rådsförsamlingar bildades där ständerna fick makt och inflytande över politiken.

Den Habsburgska stormakten

Huset Habsburgs vapen

Under den period som huset Habsburg innehade kejsartronen utvecklades riket från en regional dynasti i Centraleuropa till en global stormakt. Habsburgarnas väg till makten gick genom ständiga giftermål och allianser. På detta sätt lyckades man på 1520-talet att lägga under sig Böhmen och delar av Ungern samtidigt som detta rike drabbades av det Osmanska rikets framfart.

Den allra största och viktigaste framgången var inlemmandet av Spanien i den Habsburgska stormakten. Spanien existerade inte heller som självständig stat under medeltiden. Först med giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien 1469 och när dessa sedan med förenade krafter kastade ut araberna från den Pyreneiska halvön 1492 kunde något som kan liknas vid dagens Spanien skönjas.

Isabella av Kastillien och Ferdinand av Aragonien förenar de två spanska kungarikena genom sitt äktenskap

Framförallt var det Filips son Karl som kom att kallas Karl V som tyskromersk kejsare och Carlos I i Spanien som skulle komma att bli Europas mäktigaste man under första delen av 1500-talet. Hans son var också minst lika mäktig även om han kanske för många är mest känd för sin misslyckade armada som krossades av britterna 1588.

Det habsburgska väldet hade drag av en familjekoncern med olika släktingar och allierade på centrala maktpositioner på olika håll omkring i Europa och utgjorde den starkaste maktfaktorn i europeisk politik från början av 1500-talet till mitten av 1600-talet. Samtidigt som alla olika delriken och allierade var en styrka så var det samtidigt en akilleshäl där olika regionala maktgrupper utmanade centralmakten.

Den enda egentliga motståndaren fanns i sydöst i det Osmanska riket och skulle komma att kulminera i ett stort krig från 1591 till 1606. Som avslutades med en fred i Zsitvatorok.

Religionskrigens Tyskland

Det är omöjligt att diskutera 1500- och 1600-talets Tyskland utan att nämna de religiösa motsättningarna. Den katolska kyrkans sanningsmonopol utmanades av reformatorer som Martin Luther (se min lite längretext om denne), Calvin och Huldrych Zwingli. Furstarna var inte sena att utnyttja situationen och genom att ställa sig bakom reformatorernas uppfattning kunde man komma i besittning av kyrkan och klostrens rikedomar. Samtidigt som protestantismen hade sitt segertåg genom Europa reformerades även katolicismen och blev modernare i sin religiösa praktik.

Även om de religiösa motsättningarna fördes över hela kontinenten är det framförallt religionskrigen i Tyskland och Nederländerna som har betydelse för trettioåriga kriget. De protestantiska furstarna hade gått samman i något som kallades det Schmalkaldiska förbundet men de led ett stort nederlag mot kejsar Karl V. År 1552 reste sig man på nytt i en revolt som ledde fram till religionsfördraget i Augsburg 1555 där principen om cuius regio, eius religio, dvs. att den religion som fursten hade skulle också gälla i furstendömet. I praktiken skulle denna princip vara i stort sett omöjlig att upprätthålla.

Tryckt försättsblad av religionsfredsfördraget i Augsburg 1555

Nederländerna och friheten

På 1500-talet var Nederländerna samlingsbegreppet för dagens Holland, Belgien samt en del av norra Frankrike. Området kom att förvandlas till en närmast permanent krigszon som en följd av de Habsburgska skatterna. Vad som gjorde situationen extra speciell i just Nederländerna var att de stora städerna så som Antwerpen, Amsterdam, Utrecht, Haag med flera hade ett rikt och starkt borgerskap med adliga ledare som hade förmåga att bjuda motstånd mot kejsarmakten.

Nederländerna var inte högprioriterat för kejsaren Filip II (som hade övertagit Karl V:s plats år 1555). Istället överlät han styret av Nederländerna på sin halvsyster Margareta av Parma som pragmatiskt förmådde styra området. Men Filip hade planen att återinföra katolicismen i hela Nederländerna. När protestanterna blev mer våldsamma valde Filip istället för att låta Margaretas pragmatiska styre fortgå att sända en arme under hertigen av Alba till Nederländerna varpå hela situationen spårade ur när Nederländerna 1568 invaderades av antihabsburgska styrkor under Vilhelm av Oranien vars främsta mål var att ena katoliker och protestanter i hela Nederländerna mot Habsburgarna.

Vilhelm av Oranien som hotade Habsburgarnas ställning och blev ståthållare i det självständiga Nederländerna

År 1609 var båda sidor så krigströtta att de enades om ett vapenstillestånd även om fiendskapen fortfarande fanns kvar.

Frankrikes väg till envälde och stormakt

En av de främsta orsakerna till att trettioåriga kriget fick den utbredning, den tidsutdräkt och de konsekvenser som det fick handlade om att nya aktörer klev in på den storpolitiska europeiska scenen. Framförallt handlade detta om Sverige och Danmark. Men dessa stater hade inte kunnat ta de initiativ man gjorde utan aktivt stöd från Frankrike. Frankrike skulle komma att bli trettioåriga krigets verkliga vinnare och därmed Europas ledande stormakt (men mer om detta i tredje delen av den här serien).

Under 1500-talet var Frankrike ett splittrat land som inte hade någon direkt förmåga att bekriga sina europeiska grannländer. Kungamakten i Frankrike var relativt svag och helt beroende av olika högadliga släkter. Dessa adelsätter hade egna arméer som de kunde utmana kungahuset med. Främst bland dessa adelsätter var ätten Guise som utnyttjade de oerfarna och unga franska kungarna under den senare delen av 1500-talet. Landet präglades dessutom av religiösa inbördeskrig, de så kallade hugenottkrigen. Hugenotterna var, något förenklat, namnet på de franska protestanterna som framförallt var kalvinister och inte lutheraner.

Det första hugenottkriget bröt ut 1562 och skulle komma att följas av många fler. Den mest berömda händelsen var Bartolomeinatten 1572 där katolikerna passade på att massakrera tusentals hugenotter som hade samlats i Paris för ett firande. Nu när hugenotkrigen kulminerade lade sig dessutom utländska makter i. Den spanske kungen Filip II stödde katolikerna och huset Guise samtidigt som England det upproriska Nederländerna och vissa tyska protestantiska furstar valde att stödja hugenotterna.

Under andra hälften av 1580-talet blev situationen ännu mer förvirrad när kungen Henrik III allierade sig med hugenotterna och deras ledare Henrik av Navarra för att bekämpa Guise-familjen vars makt hade vuxit sig för stor. När kungen sedermera mördades blev tidigare nämnda Henrik av Navarra genom släktband med kungafamiljen ny kung under namnet Henrik IV. För att bli accepterad av de katolska stormännen konverterade han till katolicismen 1593 (något han för övrigt hade gjort en gång tidigare för att rädda livhanken).

Under de år som följde förklarade Henrik krig mot Habsburgarna i Spanien och kunde på det sättet indirekt bekämpa de motsträviga katolska adelsmännen genom att helt enkelt beskylla dem för att vara habsburgska allierade.

Henrik IV kom att utvecklas till en av Frankrikes mest framgångsrika kungar. Han utnyttjade flitigt regionala splittringar i grannländerna för att stärka sin egen och Frankrikes position. När han blev knivmördad 1610 var hans son och efterträdare Ludvig XIII (den första av de berömda franska Ludvigarna) för ung och istället styrdes riket av en förmyndarregering under Henriks änka Maria av Medici (någon gång ska jag skria om den mäktiga Medici – familjen och alla dess försänkningar i de europeiska furstehusen). Hon hade en större sympati för habsburgarna och därför kom Frankrike att inta en mer passiv hållning i de stora konflikterna under den första delen av 1600-talet.

När Ludvig sedermera blev kung, efter att med vapenmakt ha tvingat bort sin mor från tronen, la han allt mer av sitt maktutövande i händerna på Europas mäktigaste statsman, Armand Jean du Plessis, mer känd som den ökände kardinal Richeliue.

Danmark, kampen mellan kung och stormän

Att stater från Norden skulle komma att agera i en konflikt i Centraleuropa var det mest oväntade i 30-åriga krigets olika skeden. Orsaken var framväxandet av de tidigmoderna staterna i Norden. De tidigmoderna staterna var starkare, rikare och mäktigare än tidigare statsbildning i de i grunden ganska fattiga nordiska staterna. Eller annorlunda uttryckt Kristian IV och Gustav II Adolf förde krig i Europa för att de kunde.

1611 till 1613 möttes Sverige och Danmark i de så kallade Kalmarkrigen. Ingen stod egentligen som segrare men det var uppenbart att det var Danmark som var den starkare parten. I freden i Knäred tvingades Sverige i den så kallade Älvsborgs lösen betala hiskeliga 1 miljon riksdaler för att återfå fästningen.

Kristian IV var en energisk statsman som verkligen arbetade minutiöst med att stärka sitt lands ställning. Men hans största problem låg och skulle visa sig ligga hos riksrådet och den (allt för) mäktiga högadeln. Framförallt yttrade sig detta i deras ovilja att delta i först Kalmarkriget och senare i det 30-åriga kriget.

Det stora bakslaget kom när kungen ville etablera en riktig nationell arme. Då sade helt sonika riksrådet nej eftersom det hade inneburit att deras ställning som försörjare av soldater till den danska armen hade äventyrats. Resultatet skulle visa sig förödande på kort sikt för Danmarks deltagande i 30-åriga kriget och på längre sikt för Danmarks ställning under den fortsatta stormaktstiden.

Sverige, en stormakt skapas

Under hela Vasatiden som inleddes med Gustav Vasa och avslutades med Gustav II Adolf tillträde 1611 genomgick Sverige en revolution uppifrån. Kyrkan förstatligades, skatterna höjdes och effektiviserades och näringslivet utvecklades och understöddes.

Men det som verkligen skulle ge Sverige en ställning som innebar att man kunde hota stormakter i Europa var att riket omvandlades till en aggressiv militariserad stat (med nutida ord hade man kunnat prata om en militärdiktatur). Även den militära taktiken lades om och förändrades drastiskt. Från orörliga fyrkanter till linjeanfall efter nederländsk modell. Dessutom moderniserades och byggdes den svenska flottan ut kraftigt. Trots bakslaget med Regalskeppet Vasa blev Sverige en sjönation att räkna med under 1600-talet.

Trots den kraftiga militariseringen och det höga skattetrycket uteblev de symptomatiska bonderesningar som präglade andra stater i Europa. Bönderna hade istället uppnått ett, med europeiska mått mätt, stort inflytande över politiken.

Lika viktigt som Sveriges militära utveckling var den civila under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna (som kommer att föräras en särskild text vid något senare tillfälle). Resultatet av hans reformer blev i alla fall att Sverige var en av Europas mest effektiva och välfungerande statsbildningar vid tiden för 30-åriga krigets utbrott.

Sverige inledde 1600-talet med att ligga i krig med såväl Danmark som Polen och Ryssland. Dessa stridigheter kommer jag att framöver beröra i en annan text men slutresultatet blev att Sverige stärkte sin ställning som den oomtvistligt starkaste makten runt Östersjön.

Det sydeuropeiska maktspelet

Som vi redan har sett så dominerades sydöstra Europa fullständigt av det Osmanska riket som var en stormakt som ständigt utgjorde ett hot mot framförallt de habsburgska besittningarna. Mellan Osmanska riket och Habsburgarna fanns ett flertal buffertstater vars härskare ofta tvingades svära trohet till sultanen. Ett sådant tydligt exempel var den ungerske fursten av Transylvanien. Denne skulle vid flera tillfällen spela ut habsburgare och osmaner mot varandra för att på det sättet stärka sin ställning.

Spanien var förvisso underställt Habsburg men landet var fortfarande splittrat med potentiella oroshärdar i framförallt Portugal.

Italien var en osäker krutdurk där Spanien kontrollerade södra delen men där skattetryck när som helst kunde få Sicilien och Neapel att reagera. Påven och hans kyrkostat kunde självklart inte alliera sig med protestanterna men däremot kunde man mycket väl alliera sig med Frankrike och på det sättet hota habsburgska intressen.

Allra mest osäker var situationen i Norditalien där olika mindre furstehus och kungariket Savojen kontrollerade de viktiga alplederna som var viktiga för trupprörelser från söder. Hr fanns en potentiell krutdurk ifall någon lokal furste skulle motsätta sig dylika rörelser.

Venedig slutligen skulle komma att förhålla sig neutral under 30-åriga kriget men skulle indirekt bli indraget genom det så kallade uskok-kriget som var ett handelskrig med Habsburg som pågick 1615-1618.

Det passiva Britannien

Till skillnad från i senare konflikter på den europeiska kontinenten förhöll sig kungen och parlamentet på de brittiska öarna relativt passiva under 30-åriga kriget. Framförallt handlade detta om den långtgående maktkampen mellan kungen och parlamentet där det med största sannolikhet inte hade varit möjlig för kungarna Jakob I och Karl I att lägga sig i striderna.

Konflikterna mellan kung och parlament skulle i det absoluta slutskedet av kriget kulminera i inbördeskrig, kunglig avrättning och ett commonwealth under Oliver Cromwell (detta ska också föräras ett särskilt avsnitt i denna blogg jag lovar.)

Det här var lite kort om hur det europeiska bordet dukades upp inför den stundande storkonflikten som alltså inleddes för exakt 400 år sedan den 23 maj 1618. I kommande essäer kommer själva krigsförloppet att behandlas.

Referenser och vidare läsning
Ett stort lidande har kommit över oss - Dick Harisson

Skotten i Lexington - om amerikanska frihetskriget

Skotten i Lexington (Målning gjord av William Barnes Wollen) hämtad från www.britishbattles.com

För 243 år sedan kikade Prince Estabrook ut i mörkret från sin plats bakom Buckman Tavern i Lexington i Massachusetts i nuvarande norra USA även om området då var en del av det brittiska New England. Han hade varit vaken i stort sett hela natten och kände sig både trött och frusen. I handen höll han en ålderdomlig musköt som han hade fått låna av sin ägare Benjamin Estabrook (Prince var nämligen en svart slav) tillika stolt medlem av Lexingtons så kallade minutemen. Den milis som befolkningen i kolonin Massachusetts hade organiserat sig i. Timmarna hade förflutit långsamt och han och de runt 80 andra millismännen omkring honom hade börjat fundera på om den varning som ett par timmar tidigare hade nått dem efter att Paul Reevere hade ridit hela vägen från Boston med besked att engelska trupper var på väg verkligen var riktig.

Men så plötsligt kommer en spejare vid namn Thaddeus Bowman stormande med besked att britterna är på väg, och att de är tungt beväpnade. Milismännen samlas kring sin ledare kaptenen John parker, en veteran med erfarenhet från det fransk-indianska kriget. Parker visste att han var kraftigt underlägsen i såväl manskap som beväpning och erfarenhet. Han beordrade sina män att ta postering men att inte öppna eld och att inte försöka hindra de brittiska trupperna.

Snart nog rider en brittisk officer fram och uppmanar milisen att lägga ner sina vapen och bege sig hem igen. Här borde allt fått ett lyckligt slut men ödet ville annorlunda. Av någon anledning öppnar någon av sidorna, oklart vilken, eld och ett tumult utbryter. Det resulterar i att de tränade brittiska soldaterna avfyrar en dödlig salva som dödar 8 milismän och skadar ett tiotal därefter anfaller man med bajonetter. Vår röst från forntiden Prince Estabrook såras men överlever.

Det här så kallade slaget vid Lexington, som snarare är att betrakta som en liten skärmytsling blev den tändande gnista som under de kommande dagarna skulle komma att utvecklas till det amerikanska frihetskriget som skulle börja som ett befrielsekrig involverande 13 före detta brittiska kolonier men som skulle utvecklas till ett fullskaligt krig med stora delar av världen som skådeplats.

Men vi tar det hela från början:

No taxation without representation

Under 1700-talet är Storbritannien den odiskutabelt starkaste västeuropeiska världsmakten. Genom sitt imperium och sin starka flotta kontrollerar man hela Nordamerika, Indien och Kina dessutom har man successivt stärkt sitt grepp över den afrikanska kontinenten. Enorma rikedomar förs genom den framgångsrika triangelhandeln och med hjälp av det ostindiska kompaniet (se artikeln om det svenska ditot här) från avlägsna länder och hamnar till den brittiska kronan och den brittiska överklassen.

Men det kostar samtidigt resurser att hålla ihop detta enorma välde. Mellan 1756 och 1763 pågick det så kallade sjuårskriget som definitivt tarvar en egen berättelse vid senare tillfälle. Från början var det en konflikt mellan England och Frankrike kring makten och kontrollen över kolonialområdena i Nordamerika men skulle över tid komma att involvera de flesta stater i Europa och föras på så vitt avskilda platser som norra Tyskland och Bengalen i Indien.

När kriget var över 1763 hade den brittiska statsskulden fördubblats till ofantliga 130 miljoner pund och när denna nätta lilla summa skulle betalas solidariskt av imperiets invånare uppstod det konflikter.

1765 beslutade det brittiska parlamentet om den så kallade stämpelskatten som var direkt riktad mot de brittiska amerikanska kolonierna. I korthet var det en avgift som togs ut på de stämplade papper som behövdes för olika former av myndighetsdokument och annat som skulle tryckas på papper exempelvis tidningar och spelkort? Skatten skulle också erläggas i brittisk valuta. Syftet med skatten var att kunna betala för att stationera brittiska trupper i kolonierna.

Debatten om skatten hade börjat under våren 1764. I oktober 1765 hölls ett möte i New York med representanter från flera av de nordamerikanska kolonierna. Denna så kallade ”Stamp Act Congress”, syftade till att utarbeta en enhetlig protest från koloniernas sida mot de nya skatterna. Deklaration som man enades om fick namnet "The Declaration of Rights and Grievances", och hade utarbetats av delegaten John Dickinson från Pennsylvania. Deklarationen var uppdelad i fjorton punkter, vilka sammanfattade koloniernas protester. Slagordet ”no taxation without representation” kommer härifrån. Kolonisterna hävdade att deras rätt som brittiska medborgare skyddade dem från att åläggas skatter av ett parlament där de inte själva var representerade. 

Under 1770-talet ökade motsättningarna då de norra och mellersta kolonierna drabbades av ekonomisk nedgång med bojkottaktioner och till sist öppna stridigheter som följd.

Boston tea party

Den tändande gnistan för själva revolutionen skulle komma åtta år senare. Vid den tidpunkten hade många av tullarna och skatterna övergivits men en tull, den på te fanns fortfarande kvar. Kolonisterna betraktade även denna tull som olaglig eftersom de inte hade fått vara med och bestämma över den.

Den berömda aktionen som skulle komma att kallas för The Boston teaparty organiserades av Samuel Adams (som numera har en öl uppkallad efter sig). På torsdagsnatten den 16 december 1773 gick Adams och en grupp som kallade sig Sons of Liberty bestående av ett 50-tal uppretade Bostonbor, bland annat Paul Revere, ombord på tre brittiska fartyg som låg förtöjda i Bostons hamn. Enligt uppgift kastade de 342 lådor med te till ett värde av 18 000 pund överbord. Enligt legenden var de utklädda till mohawkindianer, men detta gällde i verkligheten bara ett fåtal personer.

Aktionen resulterade i att den brittiska regeringen svarade med att stänga hamnen i Boston på 16 år eller tills skulden för det förstörda teet hade betalats. Dessutom tog det brittiska imperiet och guvernören ett fastare grepp om kolonin och införde i praktiken ett slags undantagstillstånd. Protesterna mot dessa nya direktiv kom att skapa den mylla ur vilken stridigheterna som skulle komma att resultera i skotten i Lexington och i det faktiska frihetskriget.

Som en direkt följd av dessa händelser bildade kolonierna en slags delstatskongress, the Massachusetts Provincial Congress. Och en samlad kongress för alla kolonierna samlades för att diskutera en lösning. Man valde att med knapp majoritet förkasta ett förslag om ett amerikanskt parlament som skulle samarbete med det brittiska i styrandet. Istället valde man en mer konfrontatorisk väg med en effektiv handelsbojkott mot Storbritannien.

Men parlamentet i London vek inte ner sig. 1775 förklarade det brittiska parlamentet att Massachusetts befann sig i uppror. Thomas Gage som var förordad som militär guvernör över området fick i april 1775 order om att avväpna alla lokala miliser vilket var det uppdrag som han höll på att utföra när skotten föll i Lexington.

Kriget bryter ut
Efter skotten i Lexington gick hela händelseförloppet ganska snabbt. Det kom till regelrätta strider och den brittiska styrkan fick dra sig tillbaka till Boston som kom att belägrades av kolonistmilisen i nästan ett år innan de brittiska trupperna tilläts bege sig av i mars 1776.

I juli 1775 hade Georg Washington (som var en veteran från det fransk/indianska kriget av kongressen utsetts till överbefälhavare och han fick ansvar för den pågående belägringen.

Parallellt med krigsutbrottet i Massachusetts hade stridigheter utbrutit på andra håll i kolonierna.

Redan i april hade kongressen beordrat ett anfall mot Quebec eftersom man var rädd att britterna skulle uppbåda den indianska befolkningen där att ta upp vapen på deras sida. På själva nyårsafton 1765 anföll de amerikanska styrkorna Quebec city men slogs tillbaka.

I Virginia hade den lokale guvernören försökt avväpna milisen men stridigheter hade utbrutit. De brittiska styrkorna förlorade ett slag vid Great Bridge. Guvernören flydde med ett fartyg från Norfolk senare beordrade han fartygen att förstöra staden.

I South Carolina drevs de brittiska trupperna och de lojala kolonisterna ut ur kolonin av amerikanska styrkor. En brittisk styrka försökte inta Charston i juni 1776 men den slogs tillbaka vilket ledde till att södern behölls för de amerikanska styrkorna ända fram till 1780.

Självständighetsförklaringen

Undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen i Philadelphia

Efter att striderna hade brutit ut försökte den amerikanska kongressen att avstyra kriget genom att försöka få det brittiska parlamentet att acceptera deras självständighet. Men dessa försök förkastades och kungen Georg förklarade hela området för rebelliskt vilket bara stärkte rebellernas övertygelse.

Den 1 juli 1776 (alltså ett drygt år efter skotten i Lexington och slaget vid Concord) samlades en grupp män i Philadelphia i Pennsylvania. De kom som representanter för alla de tretton brittiska kolonierna i Nordamerika och skulle bli 56 till antalet. Deras uppdrag bestod den här morgonen i att besluta om de skulle förklara sig självständiga från den brittiska kronan och inte längre låta sig styras av kungen och parlamentet i London. 

Tre dagar senare, den 4 juli 1776 skrev man så under självständighetsförklaringen som ursprungligen hade författats av bland annat USA:s andra president Thomas Jefferson. Självständighetsförklaringen har kommit att bli ett av de mest betydelsefulla dokumenten i världshistorien och har inspirerat åtskilliga revolutioner och frihetskamper genom historien. I inledningen sägs det att:

”Vi anser dessa sanningar självklara:
att alla människor är skapade lika,
att de av sin Skapare utrustats med vissa obestridliga rättigheter,
att till dem hör liv, frihet och strävan efter lycka.” 

Genom självständighetsförklaringen hade kolonierna tagit ett viktigt steg mot formell självständighet men ingen trodde såklart att britterna skulle ge upp sina kolonier och de rikedomar som fanns där frivilligt. Benjamin Franklin som var Pennsylvanias representant vid mötet (och en av författarna till dokumentet) lär ha sagt: ”Nu gäller det att hänga ihop annars blir vi hängda var och en för sig”.

Självständighetsförklaringen (bilden hämtad från Amerikanska national library hemsida)

Den amerikanska självständighetsförklaringen visade vägen, när den så tydligt slog fast principer som framöver skulle få härskare världen över att sova oroligt: att en regering bara får styra med folkets samtycke och att ett folk som har lidit länge under förtryck och tyranni inte bara har rätt att göra sig fritt, utan att det även är dess plikt att göra det. 

Brittisk mottack

Kolonisternas framgångar i inledningen av kriget visade att britterna hade underskattat sina motståndare och att de militära styrkorna behövde förstärkas. Kolonimilisen var egentligen underlägsen i såväl antal som i beväpning och militär erfarenhet.

William Howe, som hade ersatt Thomas Gage som militär guvernör i Massachusetts, gick till motattack och i juli 1776 landsteg han med en truppstyrka på Staten Island utanför New York dit Washington hade förflyttat den amerikanska armen.

Howe tog kontroll över New York i september och gjorde ett försök att inringa Washingtons trupper men denne lyckades bryta sig ut och kunde retirera.

Även Rhode Island och Newport intogs av brittiska trupper. Fångarna sändes till de berömda fångskeppen där det sägs att fler amerikanska soldater dog av sjukdomar än vad som dig i striderna under hela frihetskriget.

När de brittiska trupperna gick i vinterläger såg läget såg minst sagt mörkt ut för de amerikanska rebellerna. De samlade styrkorna uppgick till mindre än 5000 man och dessa var långt ifrån vid god vigör.

Men Washington lyckades med ett strategiskt drag när han den 25 december 1776 i hemlighet korsade Delaware-floden och intog Trenton, New Jersey. General Cornwallis försökte återta fästningen i januari 1777 men misslyckades. Segern vid Trenton skulle visa sig viktig eftersom den visade för Frankrike, Spanien och Holland att rebellerna var pålitliga som allierade i kampen mot Storbritannien.

Washington korsar Delawarefloden, romantiserad målning av Emanuel Leutze från 1851, dvs. cirka 75 år efter händelserna

På våren 1777 gick brittiska styrkor till attack från  norr. Planen var att skära av och isolera hela New England för att sedan marschera söderut där man tänkte sig att det fanns starkare stöd för det brittiska styret. Men det hela blev en katastrof. De amerikanska styrkorna utnyttjade terrängen och gjorde livet surt för de numerärt starkare brittiska trupperna. I oktober inringades och kapitulerade en stor brittisk styrka på 6500 man under ledning av general Burgoyne vid Saratoga.

Europa griper in och kriget blir globalt

När det nu såg ut som om kolonisterna hade en chans att segra började andra länder blanda sig i. Om kolonisterna vann skulle Storbritannien bli svagare. Striderna i Nordamerika blev på så vis en del av maktkampen mellan Europas stormakter. 

År 1778 erkände Frankrike officiellt koloniernas oberoende och gick i allians med dem. Frankrike hade redan tidigare hjälpt kolonisterna, mycket tack vare Benjamin Franklin som blivit ambassadör i Paris. Nu utökades hjälpen. Spanska krigsfartyg började angripa de brittiska skepp som förde förråd till trupperna i Nordamerika. Ryssland, Nederländerna och Preussen gick samman mot Storbritannien. Det samlade motståndet avgjorde kriget. Det hade blivit en internationell storkonflikt där Storbritannien stod ensamt mot halva världen. 

Kriget drar söderut

Den brittiska armén tvingades utrymma Philadelphia i juni 1778 och inriktade sig i stället på att vinna i söder. Man intog Savannah 1778 och Charleston 1780 och var därmed nära att få kontroll över södern. Även om britterna under general Charles Cornwallis vann de flesta bataljerna decimerades deras styrkor, och de tvingades sommaren 1781 att retirera till Virginia och förskansa sig i Yorktown för att invänta förstärkningar. Washington, vars armé legat kvar i norr, förenade sig med kolonialarmén i söder och belägrade Yorktown, för första gången i kriget tillsammans med en fransk armé. Då en fransk flotta lyckades hindra britterna från att lämna förstärkningar från sjösidan tvingades Cornwallis kapitulera 19 oktober 1781. Därmed var kriget i praktiken över.

Kriget avslutas
Den 3 september 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien

Fredsförhandlingar startade i Paris 1782, och året därpå erkände Storbritannien koloniernas självständighet. Att kolonisterna till sist lyckades vinna kriget anses bero på att den brittiska armén aldrig fick det stöd bland den probrittiska delen av befolkningen (de s.k. lojalisterna eller tories) som krävdes för att framgångsrikt föra krig så långt från hemlandet. Viktiga faktorer var även hjälpen från Frankrike samt inkompetens och inbördes rivalitet bland de brittiska generalerna.

Krigets följder
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag ("konfederationsartiklarna" av den 9 juli 1778) slutit sig samman till ett slags statsförbund med en gemensam men mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa och otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare knyta samman de olika staterna med varandra. Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. Dessa bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de enskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.

Deras motståndare höll på de enskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De stod att finna i Virginia och de södra plantagestaterna och leddes av Thomas Jefferson. Som motvikt bildade de det parti som kallades det antifederalistiska eller republikanska och vilket längre fram fick namnet demokratiska partiet. De federalistiska åsikterna kom dock att segra. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som efter många strider fick Förenta staternas nuvarande författning färdig 17 september samma år.

Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i kraft den 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789–1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingjuta förtroende för det nya samhällsskicket hos sina landsmän. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt. Initialt införlivades territorierna öster om Delaware, och inom kort kom även Chatham-Kent att ingå i den nyblidade unionen.

Kuriosa
Den 3 april 1783 undertecknade Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Filip Creutz, tillsammans med Benjamin Franklin en svensk-amerikansk vänskaps- och handelstraktat. Sverige blev härigenom den första stat, utanför de krigande parterna, som erkände den nya staten..

Referenser och vidare läsningD. Higginbotham, The War of American Independence
R. Middlekauff, The Glorious Cause: The American Revolution, 1763–1789

Den bleka ryttaren

Jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och han hade dödsriket i följe. De fick makt över en fjärdedel av jorden. Till att döda med svärd och med svält och med pest och genom vilda djur på jorden. 

– Uppenbarelseboken. 6:8

Provisorisk sjuksal i Kansas 1918
Bilden hämtad från Svenska Wikipedia

Nu var det länge sedan jag var där. På kyrkogården i Stigtomta utanför Nyköping, bredvid min gammelmorfar Arvid och min gammelmormor Ester finns en liten liggande sten med namnet Gösta Andersson och årtalet 1918. Han var deras äldsta son och han hade blivit min morfars äldste bror om han inte hade avlidit 1918 endast två år gammal. När jag var liten fick jag höra att han hade dött i något som kallades Spanska sjukan. Först nu nästan 40 år senare börjar jag nysta i trådarna kring hans död.

Vi har väl alla någon gång känt den där stickande känslan av begynnande feber när vi varit på jobbet. Kanske kombineras det hela med en lättare huvudvärk eller smärta i lederna. Lite ursäktande går du in till chefen och säger att du känner dig lite krasslig och att du går hem och kurerar dig.

När du kommer hem har febern tilltagit och huvudvärken har fått tillökning av en stickande hetta i ögonen och du fryser ordentligt. Du bäddar ner dig och tänker att det hela ger med sig tills imorgon. På natten vaknar du efter mardrömmar, du svettas ymnigt och har hög feber. På morgonen när du vaknar bultar huvudvärken och du har ont i leder och muskler. Fortfarande anar du ingen verklig oråd utan allt tyder på att det är en vanlig om än ganska aggressiv influensa. Sen blir du snabbt sämre, redan efter några timmar börjar du hosta upp blod och rödfärgat slem och på vissa delar av din kropp börjar du få brunlila fläckar. Du har svårt att andas eftersom det bildas allt mer vätska i svalg och hals och till sist kommer du helt enkelt att kvävas där du ligger. Det hela är över på bara ett par dagar och ingen läkarhjälp finns att få. När dit lik obduceras upptäcker man att dina lungor är tunga och svampaktiga och helt enkelt har slagits ut fullständigt. ”Spanskan” har skördat ännu ett offer.

Den värsta pandemin i historien, hittills…

Det hela började någon gång på våren 1918, vissa källor nämner mars vilket är skälet till mitt val av publiceringsdatum, mycket är dock höljt i dunkel. Klart är dock att hela jorden, såväl grönländska byar som Samoaöarna (som för övrigt drabbades extremt hårt när 7 500 av västra Samoas 38 000 invånare dog under två månader.) drogs in i världens hittills allvarligaste pandemi.

I tre fruktansvärda vågor svepte spanska sjukan fram och skördade sina offer:

Våren 1918 spred sig sjukdomen över världen även om stora delar av Afrika, Sydamerika och Kanada slapp undan. I det här läget var det bara frågan om en helt vanlig om än ovanligt smittsam influensa som kallades "tredagarsfebern".

På sommaren upphörde epidemin men det handlade bara om lugnet före stormen för i augusti kastade sig en muterad och dödlig variant av viruset över mänskligheten i land efter land. Några drabbades alltså genom våldsam sjukdom och dog redan efter några dagar, ibland redan efter ett par timmar, med vätskefyllda lungor (så kallat lungödem). Andra drabbades av vad som såg ut som en helt vanlig influensa som senare efter ett par dagar övergick i en variant av lunginflammation som kallas bronkopneumoni.

Efter ett oerhört explosivt förlopp över hela jordklotet mattades influensan av vid årsskiftet 1918–19. Men under våren 1919 återkom den i en tredje våg som inte fullständigt ebbade ut förrän 1920. Efter 1920 försvann farsoten eftersom viruset helt enkelt brände ut sig självt. De som hade överlevt hade utvecklat immunitet mot viruset och stärkt sitt immunförsvar.

Statistiken är väldigt oprecis vilket framförallt hänger samman med att första världskriget rasade i Europa vid den här tiden och befann sig i någon form av slutskede. Krigscensuren gjorde att inga krigförande länder officiellt dokumenterade hur många som var sjuka i epidemin eller hur många som dog i den samma. Sammankopplingen med första världskriget gör också att det är svårt att isolera den ena eller andra dödsorsaken. Klart är dock att mellan 20 och 50 miljoner människor dog i sjukdomen. Vissa källor pratar dock om så mycket som 100 miljoner döda.

För att vi rätt ska förstå den här katastrofens omfattning kan vi sätta den i relation till första världskriget där dödstalen var drygt 9 miljoner i striderna och sammanlagt omkring 15 miljoner döda. Allt engelsmännens, fransmännens och tyskarnas bombande, skjutande och gasande i skyttegravarna kom alltså inte i närheten av spanska sjukans dödlighet.

Spridning och förlopp

Forskarna är idag hyfsat ense om att viruset ursprungligen, som alltid, kom från djurriket troligen från vilda gräsänder. Hos dessa hade det cirkulerat i tusentals år utan att göra någon större skada. En dag fördes det dock vidare och infekterade en annan djurart, troligtvis grisar, och därefter människor, vars outvecklade immunförsvar aldrig stött på något liknande.

Det råder tveksamhet kring virusets väg över jordklotet. Enligt en ofta anförd teori började det hela på de amerikanska militärbaserna och överfördes sedan till Europa i samband med att USA engagerade sig i kriget 1917. En annan teori som har framförts på senare tid är att det skulle ha börjat i militärförläggningar i Frankrike så tidigt som 1916. I dessa läger förekom det nämligen även hönsfågelshållning som skulle kunna förklara smittans eventuella överföring från djur till människor.

Till Sverige kom sjukdomen 1918 och ebbade ut 1920. I vårt land dog sammanlagt 39 000 människor i sjukdomen vilket i jämförelse med många andra länder var ganska lite. Bland de delar som drabbades värst var glesbygderna i Jämtland, Västerbotten och Dalarna medan storstadsområdena klarade sig bättre antagligen för att immunförsvaren var bättre utvecklade på grund av närheten till fler människor.

Tillgången till vård och hjälp i glesbygden var obefintlig. Snöoväder och dåliga vägar gjorde att gårdarna låg isolerade. I de mindre byarna fanns på sin höjd en sjuksköterska i övrigt var man hänvisad till de själavårdare som kyrkan kunde uppbåda.

Vintern 1918 ringde Stockholms kyrkklockor dygnet runt när offren begravdes. Farsoten kom att prägla livet och tillvaron för stadens människor. Offentliga anläggningar som Biografer och teatrar hölls stängda. Invånarna uppmanades att undvika folksamlingar.  Passagerarantalet på spårvagnarna minskades och vagnarna rengjordes noggrant med karbolsprit mellan turerna. Skolstarten uppsköts flera månader medan man väntade på att epidemin skulle avta. Skolorna tjänstgjorde under tiden som provisoriska sjukhus.

Rådhuset i Oakland användes som tillfällig sjuksal under pandemin 1918.
Bilden hämtad från Populär historia januari 2006
© Edward Rogers/Oakland Public Library

Någon bot fanns inte

Vården inriktade sig på att söka mildra effekterna. Framförallt lunginflammationen. För att försöka dämpa febern ordinerades vattenkurer även om det fanns tillgång till effektivare febernedsättande medel så som fenacetin och vanlig acetylsalicylsyra. Många läkare föredrog ändå att arbeta med vattenkurer och olika former av våta omslag.

Mot hostan ordinerades ofta heroin. Även konjak ansågs ha en stärkande effekt. Länder som hade infört spritrestriktioner, exempelvis Norge, hävde temporärt dessa under spanskans härjningar. Det fanns en och annan svensk läkare som passade på att hävda att spanska sjukan hade fått ännu värre konsekvenser om myndigheterna hade infört rusdrycksförbundet.

Namnet då?

Sjukdomen uppkom inte i Spanien, det var inte heller så Spanien var värst drabbat. Däremot var det så att Spanien på grund av sin neutrala status i första världskriget var det första landet som dokumenterade sjukdomen som därefter olyckligt och helt felaktigt fick namnet ”Spanska sjukan. Myndigheterna i San Sebastián i norra Spanien där influensan upptäcktes tidigt på våren 1918 försökte förhindra spridandet av uppgiften gick det inte att stoppa och benämningen var därmed född. Rent kuriöst kan tilläggas att namnet fick en negativ inverkan på den spanska turistindustrin både under som efter själva epidemin.

Letandet efter syndabockar

Som alltid när mänskligheten drabbas av tragedier som exempelvis pandemier börjar vi aktivt leta efter syndabockar. Pandemiernas soldater, bakterierna, syns inte luktar inte känns inte (förrän de plötsligt dödar oss) det är därför naturligt att som i fallet Digerdöden eller som i fallet med spanskan leta efter andra och enklare förklaringar.

En vanlig åsikt i Frankrike och Storbritannien i början av epidemin var att hävda att sjukdomen spreds av tyskarna på andra sidan skyttegravarna. Det hävdades att tyska vetenskapsmän hade odlat fram bakteriologiska smittämnen som skulle hjälpa Tyskland att vinna kriget. Denna teori försvann dock snabbt, kanske för att man förstod att det var lika illa i den andra skyttegraven en bit bort?

Inom den svarta populationen i Afrika skyllde många på de vita kolonialherrarna. Man hävdade att det var deras sjukdom även om den drabbade den svarta befolkningen betydligt hårdare. Vissa skyllde vaccinet, som man misstänkte i själva verket var ett smittämne.

Kolonialherrarna å sin sida skyllde i Sydafrika epidemin på de svartas levnadsvanor och ohygieniska bostäder. Spanska sjukan blev en pusselbit i konstruerandet av apartheidsystemet.

Den allra vanligaste förklaringen var dock att man skyllde på kriget. Pandemins källa fanns i skyttegravarnas elände och det var här sjukdomen hade utvecklats och börjat spridas. Nu drabbades alltså även de neutrala länderna av stormakternas galenskap.

Svensk nyckelspelare i lösandet av spanskans gåta

Varför just spanska sjukans virus var så aggressivt vet vi inte riktigt. Men forskningen pågår fortfarande att försöka hitta lösningen. Vi vet dock lite om särarten hos viruset i fråga.

Normalt dödar influensaviruset när det årligen kommer under hösten/våren cirka 0,1 procent av sina offer. Spanska sjukan hade dock en dödlighet på så mycket som 2,5 procent. Det är egentligen inte så mycket om vi exempelvis jämför med medeltidens pestepidemier (jag kommer att viga ett särskilt inlägg åt Digerdöden någon gång). Men om vi tänker på att kanske en femtedel av jordens befolkning drabbades så blir 2,5 procent förfärligt mycket.

Det som skiljer spanska sjukan från andra influensor är att viruset sätter sig långt ner i lungorna. De vanliga årligt återkommande säsongsinfluensorna angriper främst de övre luftvägarna. Spanska sjukan hade däremot förmågan att nå lungorna vilket alltså ofta var dödligt i sig självt men det öppnade också upp för andra infektioner, framförallt lunginflammation.

Något som också särskiljer spanskan från andra influensaepidemier både tidigare och senare var att den framförallt angrep unga och relativt sett friska personer. En stor del av dem som dog var mellan 16 och 35 år gamla. Sjukdomen sparade däremot de äldre, som vanligen riskerar att avlida vid influensaepidemier. Mer än 99 procent av dem som dog i spanskan var under 65 år. En möjlig förklaring är att många av de lite äldre hade drabbats av en tidigare pandemi som brukar kallas för den ”ryska svetten”.

1951 begav sig den svenska patologen Johan Hultin som då var bosatt i USA till Alaska för att gräva upp djupfrysta kroppar av eskimåer som dött i spanska sjukan 33 år tidigare. Tanken var såklart att viruset skulle ha bevarats av kylan och därmed vara lättare att analysera. 

Packade i is transporterades prover från kropparna till USA för undersökning. Försöket misslyckades dock och forskarna hittade inget influensavirus. Spanskans särdrag förblev gåtfulla och projektet hamnade i glömska.

1998 alltså över 40 år senare återvände den då åldrade Hultin tillsammans med mikrobiologen Jeffrey Taubenberger som hade beskrivit en metod för att isolera även döda virus. Den här gången lyckades det och välbevarade influensavirus fördes till USA där de förvaras i ett frysrum i Washington. 2005 publicerades virusets fullständiga genuppsättning i tidskriften Nature och Science. Det har antytts att det rör sig om en enda liten mutation i virus arvsmassa, en enda liten förändring som gjorde spanska sjukan till en av de värsta epidemier mänskligheten känner.

I dag tror forskarna att viruset ursprungligen kom från vilda gräsänder, där det cirkulerat i tusentals år utan att göra någon större skada, tills det plötsligt en dag färdades vidare och infekterade en annan djurart, troligtvis grisar, och därefter människor, vars immunförsvar aldrig stött på något liknande. Likheterna med senare tiders fågelinfluensa är uppenbara.

Nya pandemier att vänta

Spanska sjukan har inte satt några stora spår i historieböckerna. Kanske är det för att traumat med första världskriget var så mycket mer begripligt? Kanske handlade det om att vi helt enkelt vill glömma bort den där smygande krypande dödliga smittan som obemärkt tog sin i vår tillvaro?

Men framförallt handlar det nog om att det kan hända igen och att ingen förhöjd moral eller optimism kan rädda oss. Kriget är trots allt en mänsklig skapelse. Dess logik går att diskutera och dess förbrytare kan ställas inför rätta men hur talar man reson och allvar med en sjukdom?

Det är bara en tidsfråga innan nästa virus som kan skapa en global pandemi liknande spanskan dyker upp. I praktiken räcker det med ett enda fall om det är ett virus som anpassar sig till människan och har förmåga att smitta från en individ till en annan kan spridningsförloppet bli explosionsartat.

Skulle ett virus liknande det som orsakade spanska sjukan dyka upp så är världen betydligt bättre förberedd än den var 1918. Än så länge finns antibiotika som hjälper mot komplikationer som lunginflammation, liksom antivirala läkemedel som kan fungera förebyggande. Ett globalt nätverk av hälsomyndigheter bevakar noggrant alla sjukdomsutbrott världen över för att kunna ta fram nödvändiga vaccin. Men virus har precis som spanskans förmåga att anpassa sig och muteras och befolkningsökning kombinerat med en allt mer global tillvaro för många människor gör utmaningen ännu större.

Referenser och vidare läsning

Laura Spinney: Pale Rider: The Spanien Flu of 1918 and How it Changed the World

läkartidningen nr 24–25 2006 volym 103

Populär historia januari 2006