Skånes självstyre – en stulen gåva

Vilka rötter har den skånska självständigheten i historien? Med tanke på att skånskt självstyre länge har varit på tapeten i Sverige är denna en högst aktuell fråga. Skånepartiet är det mest självklara exemplet på denna regionala vilja för självstyre. Partiet som mest är känt för sin rasism och sin partiledare Carl P. Herslows islamofobiska uttalanden vill även att länet ska bli en suverän stat. Skämtsidor som den nu nedlagda ”F**k you im from Skaune”-gruppen på Facebook är också förkroppsligande av denna vilja. Efter att ha bott i Skåne i snart 2 år har jag fått intrycket av att självstyret är en del av den skånska identiteten. Majoriteten av skåningar vill självklart inte att Skåne ska vara ett eget land, men det faktum att en del vill detta är högst intressant. Som infödd bohusläning förstår jag den starka känslan av lokalpatriotism. Dock tar den sig där formen av kärlek till kräftor, räkor och skärgården, inte som Bohuslänspartiet. För att fullt förstå autonomins roll i den skånska identiteten har jag återvänt till min kandidatuppsats i historia, vars resultat är mycket relevanta här.

När Skåne blev del av Sverige i februari 1658 var det en enorm vinst för den stigande svenska stormakten, lett av Karl X Gustav. Bördiga fält, rika städer, och närheten till kontinenten betydde mycket för ekonomin och statusen som Nordeuropas starkaste stat. Efter att nästan ha sjabblat bort länet under nästa krig med Danmark, vilket varade mellan augusti 1658 och maj 1660, samt att Karl X dog under tiden gav svenska staten insikten att det kanske var dags att integrera länet på riktigt. År 1662 skickades svenska tjänstemän ner och påbörjade processen med att vrida Skåne från Köpenhamn till Stockholm. 

Redan från början var detta en knackig process eftersom staten Sverige mötte en enad front, den skånska adeln. Adelsståndet i Skåne var rikt och mäktigt som följd av att de ägde uppåt 90% av marken, vilka de arrenderade ut till bönderna. Detta gav även den skånska adeln politisk makt eftersom de, utöver sitt egna samhällsstånd, talade för frälsebönderna. Därför är det mycket förståeligt, efter djupdykningen i adelskommissionen och Malmö Recess från september 1662, att den skånska adeln är mycket kritisk mot sin nya stat. I Danmark hade adelsmännens autonomi varit självklar, men det var det inte i Sverige.

Självklarheten i Danmark beror på adelsväldet vilket präglade Nordens sydligaste rike. Ett adelsvälde innebär att adeln hade enorma privilegier vilket hämmade kungens makt. Våra historiska rivaler hade alltid ägt de bördigaste jordarna, de största städerna och en direkt kontakt med kontinenten. Danska grödor flödade ned till Västeuropas kungadömen och mättade munnar från Amsterdam till Madrid. Så var fallet ända sedan medeltiden, rikedomen låg i jorden och ägandet av mark startade ekonomiska imperium. Därför höll sig adeln kvar vid sina jordar, köpte mer och sökte konstant efter att köpa upp fler bönders jordar för att arrendera (hyra) ut de till andra bönder. Dock finns det här en stor skillnad mellan dansk och svensk ekonomi under 1600-talet. Handelns ökande betydelse i Västeuropa gav städer en upphöjd position. Borgares och handelsmäns skepp och karavaner myllrade som myror runt myrstackarna Paris, London, Antwerpen och Brugges. Även Stockholm får ta del av detta, och Köpenhamn likaså. Pengarna samlades där, och gulds omisskännliga doft lockar till sig investerare.

Städernas överflöd drog till sig feodalsamhällets adelsmän, vilka redan ägde redigt med kapital, som skulle investera i handeln. Den traditionella eliten i Västeuropa flyttade sig från sina gårdar och slott på landet till pampiga hus i staden. Från bönderna som arrenderade jord av adeln skulle det nu krävas pengar till investering istället för grödor att ätas. Men i Östeuropa kom inte denna förändring. Polen-Litauen är ett praktexempel, men även i Danmark var bördig jord fortfarande utgångspunkten för att tjäna storkovan. Adeln tog arrendet i natura (betalning i t.ex. grödor, lin eller timmer) för att sedan sälja det till handelsmän som förde det västerut. Maten kom alltså nu via danska, engelska och tyska skepp vilka lastade av östeuropeiska bönders vete i västeuropeiska hamnar.

”Men Viktor.”, tänker ni nu, ”Om jag ville ha en crash course i övergången från europeisk natura-ekonomi till en penga-ekonomi hade jag sökt på det på Youtube. Varför är detta på något sätt viktigt för formandet av skånsk identitet?” Jo du min käre läsare, det är nämligen en av de mest centrala anledningarna till varför adeln i Danmark var så förbannat stark jämfört med den svenska. Svensk jord är inte direkt känd för sin bördighet och därmed låg inte det i den svenska adelns intresse att expandera sin mark. Sverige följde alltså den västeuropeiska utvecklingen medan Danmark följde den östeuropeiska. Adelsväldet i Skåne är byggt på att ägandet av jord genererar pengar. Med pengar kommer makt, och de med makt söker än mer pengar. Makt föder också en ovilja att förlora den, vare sig mot bönder eller mot utländska kungar. Med detta hoppas jag att ni förstår den skånska adelns skepsis gentemot den svenska kronan.

Skepticismen visar sig dock vara obefogad då Skåne ges stor autonomi. Detta i form av att svenska tjänstemän ska ha minimalt inflytande i länet, att svensk tull ska ersätta dansk tull och att den danska kulturen och lagarna ska lämnas ifred. Staten är, jämfört t.ex. med fallet Bohuslän, extremt tillmötesgående med Skåne. Adelsmännen behöver inte ens närvara vid svenska riksdagen, ett privilegium som inga andra av det svenska frälset hade. En av huvudanledningarna till detta är den inbitna skånska adeln, men inte bara. Adeln är trots allt en minoritet som äger majoriteten, men även bönderna och prästerna har betydelse. Frälsebönderna för fram sina klagomål via sina hyrestagare (adeln) och dessa handlar mestadels om skattebesvär samt de svenska fogdarna. Ett speciellt humoristiskt klagomål handlar om att fogdarna utnyttjar privilegiet att begära skjuts av bönder. Egentligen ska detta vara för statliga ärenden, men i äkta svensk anda drar fogdarna till närmaste krog istället. Detta ska få ett slut menar bönderna, vilket det prompt gör. Borgarna och hantverkarna, Skånes stadsbor, får också smaka den svenska givmildheten i form av ekonomiskt stöd. Traditionella handelsprivilegier upprätthålls och den gamla danska tullen är oförändrad förutom att den sköts av svenska tjänstemän. 

Beslut angående de skånska prästerna visar på att de ska inkorporeras där det går med sina svenska kollegor, men utan att radera den existerande kulturen. Danska kyrkolagar, traditioner ska upprätthållas för att det har stor betydelse för skåningarna. Kulturen är en viktig punkt att trycka på, för här var de svenska tjänstemännen noga med att inte stöta sig med det nyvunna länet. Dessutom är syftet inte att försvenska Skåne då idén om vad som är svenskt inte finns. Den tidigmoderna staten vill inte skapa en homogen nationalstat, utan få invånarnas lojalitet. På så vis blir den första fasen av Skånes integration en kompromiss för att få den skånska eliten att vilja ingå i Sverige. Inte en brutal försvenskning där ekonomin och kulturen ska bli svenskt i varje aspekt, vilket är en relativt ny förståelse för historieforskningen.

Vad som mer ger stöd till tesen om att försvenskning inte låg på agendan var tillåtelsen att ha två kungar. Det var mer regel än undantag att de danska adelssläkterna hade gods på båda sidor av Öresund. Lojalitet till kungen i riket/riken där man ägde gods var dock regel. I en nationalstat hade detta inte tillåtits. Resonemanget hos nationalstaten är att om man är medborgare i en stat, ska man vara den och bara den staten trogen. Tesen om försvenskning bygger även på detta, men i fallet Skåne ser man resonemanget den tidigmoderna staten har. Adeln kan dela sin lojalitet så länge de betalar sin skatt till kungen/förmyndarregeringen. De adelsmän som kan betala till både den svenska och danska kungen behåller sina gods, men de som inte har råd får välja. Vanligast var att de som hade fler gods i Danmark flyttade dit och vice versa för Skåne. Lojalitet bygger inte på nationalitet, utan har sin utgångspunkt i ekonomin.

Motstridigheten vilken den skånska adeln hade gentemot att ingå i Sverige möttes alltså med generositet och en vilja att behaga. Det viktiga med den inledande integrationen är att visa länets elit att deras nya överherre är en givmild en. En samexistens mellan kronan och adeln är målet, ett partnerskap där båda parter ska gynnas. De andra ständerna möter en generositet vilket bryter med den allmänna uppfattningen om den historiska svenska staten. Fallet med Skånes integration är ett bevis på hur den svenska staten var mån att behålla existerande maktförhållanden i nya län, att gamla eliten fick styra. Allt för att få lojaliteten hos nyvunna områden. Harald Gustafsson, historieprofessor vid Historiska institutionen, kallar den stat som den svenska stormakten var en konglomeratstat. Han beskriver denna stat som en där olika förhållanden gäller med olika politiska eliter i olika områden. Riket blir ett lapptäcke där statens tjänstemän måste förhålla sig till olika lagar, kulturer och språk. Viljan att behaga är alltså inget tecken på att svenska staten är svag, den är ett tecken på att den är smart.

Slaget vid Lund 1676 (målning av Johan Philip Lemke)

Självstyrets del i den skånska identiteten tillfredsställs under sin första tid i Sverige, men detta kan också vara anledningen till dess styrka. Speciellt när den brutalt rycks bort. För Skånes ständer betydde de första femton åren från 1660 generellt ingen större förändring. Samma lagar och kultur gällde, adeln kunde behålla sina gårdar i Danmark och Sverige och de hade nästan inget med Sverige att göra. Detta bröts år 1675, när Skånska kriget påbörjades. Ärkerivalen Danmark var åter på krigsstigen. Kriget var ett ovanligt blodigt och förödande krig för Sverige, främst för att det spelades på hemmaplan. Stormakten var mycket ovan vid att bli invaderad och att känna av krigets hemskheter. Karl XI, med bara tre år som kung bakom sig, förväntades nu slå tillbaka danskarna och bevara Skåne. De femton år av fred och skånskt självstyre var nu slut.

Krig gör alla involverade paranoida, inte minst de som leder. De skånska adelsmännen fick känna på detta mest av alla. Kommissionernas och Malmö Recess löften från 1662 om självstyre och tillåtelserna att ha två kungar blåstes nu bort av krigets brutala verklighet. Kungen, förkroppsligandet av den svenska staten, krävde nu absolut lojalitet för att inte bli huggen i ryggen. Rykten om adelsmän som stöttade den danska invasionen togs på grövsta allvar och de som ansågs vara skyldiga avrättades eller straffades hårt. Nu fanns inte längre en möjlighet för två kungar och detta drabbade även autonomin. Krig är en enkel genväg för att ge staten en starkare makt i ett område med ”beskydd” som ursäkt. Svenska tjänstemän fick högre handlingsutrymme när de inte längre behövde ta hänsyn till danska lagar och den makt det gav frälset. Skånes identitet får här ta en rejäl smäll eftersom självstyret sveps bort från dem. 

En tanke som man kan leka med är om självständigheten hade haft en sån djupt förankrad rot om det inte var för Skånska kriget. Låt oss för en sekund säga att Danmark inte anfaller, eller att kriget utspelar sig någon annanstans än i Skåne, vad hade hänt? En möjlig händelse hade varit att länet blivit lämnat ifred, fått ha sina lagar och kultur samt att status quo behållits mellan adeln och svenska staten. Till slut kanske länet sett fördelar med att låta staten ta över mer och mer av administrationen. De hade kanske sett ekonomisk vinst i att lämna över tyglarna. Men något troligt är också att länet tagit sin chans att bryta med Sverige vid bästa tidpunkt. Om historien fått ha sin gång (förutom Skånska kriget då) hade en sådan möjlighet kommit 1720, när Sverige förlorade Stora Nordiska Kriget. Makteliten i länet söker efter fördelar och en stat som förlorar har få fördelar. Nedbrytandet av autonomin i Skånska kriget var kanske avgörande för att adelsmännen inte skulle bryta med Sverige och gå över till Danmark. Dock finns det alltför många faktorer än vad jag får plats med som kan bevisa denna alternativa historieskrivning fel, så jag lämnar denna vidare till er fantasi.

Vad är då poängen med att ha visat att Skåne lämnades orört under sin första svenska tid? Det är dels för att peta hål på tron om att länet från början behandlats dåligt, men det är också för att visa hur djupt rötterna sträcker sig. Skånes identitet är olik för många andra svenska just på grund av att den fjärmar sig från Sverige. Självstyret kan här vara av stor betydelse då den först gavs för att sedan brutalt slitas bort. En gåva som tas tillbaka skapar ett agg som inte lätt försvinner. Agget mot Sverige må ha ebbat bort med tiden, men Skånepartiet visar att den inte glömts bort. 

Gästbloggare:

Viktor Wallén

Fil. kand i Historia vid Lunds universitet

95 teser som satte världen i brand

Några av de 95 teser som Luther publicerade i oktober 1517 (Bilden hämtad från Wikipedia)

För ganska exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517, inleddes den process som i efterhand har kommit att kallas reformationen. Den då 34 årige munken, prästen och teologen Martin Luther publicerade den dagen det manifest som senare har kallats för de 95 teserna. Det sägs dessutom att han efter att han hade publicerat teserna och skickat dem tillsammans med ett brev till ärkebiskopen och fursten Albrekt av Magdeburg och Mainz passade på att spika upp dem på Wittenbergs kyrkport.

Resten är historia (vilket kanske är en överflödig kommentar i en historieblogg) och Luthers handlingar kom att ge genklang i hela den kristna världen. Krig, våldtäkter och dödande skulle följa i spåren av de teoretiska funderingar som inryms på några få gulnade pappersarken.

Vad var det egentligen som fick honom att reagera så starkt? Och, om vi vänder på det hela, hur kunde den här korta texten få så enorma konsekvenser att hela den kristna världen skulle skakas i sina grundvalar, helt nya kristna samfund skulle uppkomma, och ett blodigt krig skulle slita sönder hela Centraleuropa? Det ska vi försöka redogöra lite för i det här inlägget.

Men låt oss börja med själva huvudpersonen, alltså Martin Luther:

En ”fattig” munk från Mansfeld

Martin Luther som munk, tavlan hänger på Tyska nationalmuseet bilden hämtad från Wikipedia

Den som kan sin litteraturhistoria och sin Fröding känner igen travesteringen ovan från dikten ”En fattig munk från Skara”, för den som inte känner till den vill jag påpeka att den är läsvärd inte minst mot bakgrund av den innehåller många likheter med Luthers moraliska reaktion på kyrkans inre liv i början av 1500-talet. Icke förty var detta ett rejält sidospår som har tillåtits att svälla ut över allt för många rader.

I mytbildningen kring Martin Luther har det ofta framställs som att han skulle ha kommit från en relativt obetydlig bakgrund. Så var inte alls fallet. Luthers far Hans som tidigare hade lyssnat till det, på svenska, något mindre smickrande efternamnet Luder var en relativt förmögen kopparmagnat med delägande i gruvor och smältverk som främsta inkomstkälla.

Martin hade fötts den 10 november (samma dag som er favoritbloggare) 1483 i staden Eisleben i Sacshen i mellersta Tyskland.

Hans far var fast besluten om att hans son skulle få en gedigen utbildning och såg antagligen framför sig hur Martin som jurist skulle kunna få en viktig position som rådgivare till någon av alla de tyska furstarna. Till saken hör alltså, och det har stor betydelse för historiens utgång, att det dåvarande Tyskromerska riket var splittrat i en mängd små furstendömen med självständiga furstar som ständigt bekrigade varandra. De viktigaste av dessa furstar var de så kallade kurfurstarna som var sju till antalet och bestod av tre biskopar för de självständiga biskopsdömena i Mainz, Trier, och Köln, greven av Pfalz vid Rhen (detta fenomen tarvar säkerligen en allt för lång egen förklaring), hertigen av Sachsen, greven av Brandenburg och kungen av Böhmen (alltså nuvarande Tjeckien). Kurfurstarnas befogenhet var att utse vem som skulle ha rätt att titulera sig tyskromersk kejsare.

År 1501 efter att ha grundutbildats i lärdomsskola skrevs Martin in som student vid universitetet i Erfurt (också det i centrala Tyskland). Efter att ha avlagt grundexamen började han, allt enligt sin fars önskemål, att utbilda sig i juridik men han hoppade av till förmån för studier i teologi och filosofi. Bland inspirationskällorna utmärker sig dels Aristoteles och dels William Ockham där den senare kan sägas utgöra någon slags basgestalt i rörelsen mot en allt mer empiristisk uppfattning. Luther skulle utifrån detta komma att ifrågasätta framförallt tron på kyrkofädernas auktoritet till förmån för det enda verkligt sanna, det vill säga Bibeln. Det är svårt för oss att acceptera det idag eftersom Luther och lutheranismen ses som en mer tolerant och liberal trosuppfattning att Luthers utgångspunkt är fundamentalism där Bibeln ska tolkas bokstavligt och där påvar och andra prelaters tolkningar är sekundära.

Luther bestämde sig alltså för att lämna sina juridikstudier och istället bli munk. Han sägs ha förklarat det hela med en specifik menade senare att det var på grund av en viss händelse: I juli 1505 var han på väg tillbaka till universitetet efter att ha varit på besök i föräldrahemmet. Han överraskades av ett oväder och när en blixt slog ner när honom lär han ha ropat: "Hjälp mig Sankta Anna, så ska jag bli munk!” Han såg detta rop som ett heligt löfte som han inte kunde bryta. Han gick således in i augustinklostret i Erfurt som novis något som hans far blev ursinnig över eftersom han ansåg att utbildningen var bortkastad.

Luther gick enligt uppgift in för sitt nya liv som munk med väldigt stor ingivelse, lite för stor ingivelse tydligen. Luthers överordnad menade att mer arbete skulle avleda Luther från överdrivna själviakttagelser och beordrade honom att göra akademisk karriär. År 1507 prästvigdes han och 1508 började han undervisa i teologi vid Wittenbergs universitet. Under vintern 1510–11 fick han chans att tillsammans med en annan munk besöka Rom och förfärades enligt uppgift av det omoraliska livet som präster, kardinaler och biskopar levde. I oktober 1512 blev han slutligen teologie doktor vid just Wittenbergs universitet.

Synen på nåden och frälsningen

Jag är ingen religionshistoriker, jag är egentligen ingen historiker alls utan bara en ytterst intresserad amatör, men jag vill ändå försöka mig på att förklara Luthers tankar utifrån ett rent religiöst perspektiv.

Luthers akademiska verksamhet kom uteslutande att inrikta sig på bibeltolkning. Genom sina studier kom han att uppfatta vissa centrala begrepp framförallt botgöring och rättfärdighet på ett delvis annat sätt än det stipulerades i den katolska traditionen. Luthers uppfattning går i grunden ut på att människan inte uppnår nåd genom att samarbeta mellan gud och människan, vilket ju är själva grundprincipen med hela kyrkans existens, utan endast kan komma till människan genom Guds försorg. Eller annorlunda uttryckt det är bara genom att tro på gud och Jesus som vi kan nå honom. Goda gärningar i kyrkans namn har ingen direkt effekt. För att illustrera det hela lite närmare, och samtidigt visa vilken stor bibelkännare Luther faktiskt var återges här ett litet stycke ur de så kallade Schmalkaldiska artiklarna där Luther 1537 försökte sammanfatta sin religiösa doktrin:

Den första, och huvudsakliga, artikeln är denna: Jesus Kristus vår Gud och Herre, dog för våra synder och uppstod igen ifrån de döda för att ge oss nåd (Romarbrevet 3:24-25). Han endast är Guds lamm, som borttager världens synder (Johannesevangeliet 1:29) och Gud har låtit Honom ta på sig alla våra skulder (Jesaja 53:6). Alla är vi syndare och vi får mottaga nåden utan att själva ha förtjänat den, enbart genom Hans nåd och genom den försoning som uppnåtts genom Kristus, genom hans blod (Romarbrevet 3:23-25). Det är nödvändigt att tro på detta. Detta kan inte på något annat sätt förstås eller begripas eller införlivas. Därmed är det klargjort att det är tron, och tron alena, som frälser oss ... Inget i denna artikel kan ges upp eller förändras, om så himlen och jorden och allt annat går under (Markusevangeliet 13:31).

Frågan om avlaten och brytningen med påven

Avlatsbrev, bilden hämtad från Wikipedia

Särskilt en företeelse som kom att uppta den unge Luthers tankar handla om den så kallade avlaten.

Avlat innebär enligt katolicismen ett efterskänkande av botgöring för begångna synder. Själva syndens förlåtelse ges genom bikten som är ett av de heliga sakramenten däremot anses inte synderna vara ogjorda förrän dessa har sonats genom botgöring. Det här är för övrigt en av många vanliga missuppfattningar kring avlaten att det slarvigt skulle handla om syndernas förlåtelse i allmänhet och inte specifikt om botgöringen men för 1500-talets kristna var denna skillnad självklar. Man brukar prata om ”de timliga straffen” som alltså syftar på att olika synder innebär en mer eller mindre lång vistelse (tid) i den renande skärselden (kuriosa kan sägas att själva förekomsten av skärselden i sig inte är direkt hämtad ur Bibeln utan har sina rötter i Apokryfiska skrifter, alltså texter som inte fördes in i nya testamentet. Själva skärselden som fenomen i den kristna tron brukar tillskrivas Gregorius den store som var påve i slutet av 500-talet).

Avlaten förenades historiskt med mödosam botgöring i form av vallfärd och fasta. Med tiden blev avlaten dock mer och mer institutionaliserad. Exempelvis införde påven Urban III en ny form av avlat genom att ge den till alla som valde att delta i det första korståget (detta ska jag utveckla i en särskild artikel vid något tillfälle). Den utsträcktes även till dem som valde att delta som finansiärer av korståget vilket ger en föraning om vad som komma skulle.

Att skänka pengar till fromma ändamål blev successivt ett sätt att få avlat och insamlingar sköttes av särskilda avlatspredikanter. Under senmedeltiden utvecklades detta till en ren kommersiell försäljning av så kallade avlatsbrev.

Avlatsbreven var ett dokument som med biskopliga vaxsigill intygade att innehavaren hade gjort bot för sina synder. Från början var antagligen breven en slags andrahandsupplåtelser där biskopen lät någon annan, en präst eller munk, överlämna ett bevis på att någon hade fullgjort sin botgöring. Men successivt utvecklades det hela alltså till rent kommersiella produkter.

Steget är aldrig långt mellan det andliga och det världsliga perspektivet och det har bevisligen genom historien alltid varit enkelt att åsidosätta den religiösa doktrinen till förmån för den världsliga förplägnaden.

Särskilt beryktad kom avlatspredikanten och dominikanen Johann Tetzel att bli i Tyskland i början av 1500-talet. Men först ytterligare en liten bakgrundshistoria som handlar om den rådande situationen hos påven i Rom (jag lovar också lovar att jag ska skriva en särskild lite längre text om själva påvedömet någon gång). Det som är viktigt att hålla i åtanke här är att påvedömet förvisso är en religiös maktfaktor men att det också genom sin religiösa makt blir en oerhört viktig världslig makt. Nuvarande Vatikanstaten (som för övrigt garanterades av ingen mindre en Benito Mussolini) var under medeltiden den betydligt större Kyrkostaten. Påvedömet var ett furstendöme som andra med förbindelser med andra furstehus. Ibland var det si och så med påvarnas religiositet och nepotismen var utbredd. Kanoniseringar (helgonförklaringar) och exkommuniceringar (bannlysningar) var företeelser som användes i rent politiska syften. Olika kända furstehus tävlade om att sätta olika släktingar på påvestolen för att komma i åtnjutande av de rikedomar som det innebar. Kort sagt var påvemakten en enda röra av sammanblandningar mellan den höga religiösa moralen och den synnerligen mänskliga världen .

På påvestolen satt vid den här tidpunkten Leo X som är beryktad för sin slösaktighet. Leo X var för övrigt son till Lorenzo il Magnifico Medici. Släkten Medici är berömda för att de under lång tid hade skött påvedömets ekonomiska affärer genom sina bankkontakter och att de med den förmögenhet de fick ihop har byggt upp mycket av det som vi idag kan se i Florence (Jag tror att även Medici traktar en helt egen artikel någon gång i framtiden ty det finns mycket att säga om dessa beryktade mecenater. För den som inte kan vänta rekommenderas boken Medici av den framlidne Göran Hägg). När Leo utsågs till påve vid blott 37 års ålder. Den yngste någonsin på ämbetet lär han ha sagt ”om nu Gud har gett oss påvestolen, så låt oss njuta av den!”. Han kom också att leva precis på det sättet. Genom att omge sig med allt det som kännetecknade vanliga furstar; baler, fester och jakter förslösade han Vatikanens pengar så till den milda grad att han fick lov att börja pantsätta föremål ur skattkammaren för att betala räkningar.

Leo X hade dessutom av sin företrädare Julius II ärvt det grandiosa projektet att bygga den gigantiska Petruskyrkan i Rom. Projektet var kostsamt och för att finansiera det hela gav påven tillstånd till sina biskopar att börja försälja avlatsbrev, vinsten skulle delas mellan biskoparna och påvedömet. Påven använde helt enkelt det affärssnille som hade gjort hans släkt till världens kanske genom tiderna rikaste till att lägga ut finansieringen av hans extravaganta livsstil på entreprenad.

En av de biskopar som åtog sig det tuffa jobbet att sko sig på befolkningens bekostnad var den tidigare nämnda biskopen av Mainz och Magdeburg Albrecht. Han hade stora skulder till påven efter att han hade köpt till sig en dispens att få ha mer än ett biskopsdöme. Närmare bestämt 48000 gulddukater som han har lånat av köpmannen Jakob Fugger som sägs vara rikast i Europa vid tidpunkten. Nu såg han till att anställa en man vid namn Johann Tetzel som avlatspredikant. Tetzel hade redan 1510 dömts till döden för falskspel och för att ha en affär med en gift kvinna så han hade redan ett rykte om att vara skruplerfri. Tetzel metoder att sälja avlatsbreven blev beryktade. Han talade lidelsefullt om vilka plågor som drabbade själarna i skärselden och lockade samtidigt de lyssnande med att de kunde förkorta lidandet för sig själva och sina nyligen avlidna släktingar genom köp av de åtråvärda avlatsbreven.

Tetzels kampanj gick lysnade och hans framfart i centrala Tyskland gav rikligt med pengar till såväl påvens kyrkobygge som till ärkebiskopens skuldsanering. Antalet människor som väljer att hoppa på tåget och tecknar försäkring mot botgöringen efter syndernas förlåtelse vet vi inte men vi kan gissa att det handlar om hundratusentals meningslösa pappersark (jag är inte särskilt religiös av mig) som säljs och delas ut.

De 95 teserna och deras konsekvenser

Luther bränner påvens bulla (tavlan är målad av Karl Aspelin 1885 så den duger absolut inte som källa) bilden hämtad från SO-rummet.se

Kommen så långt igenom vår vandring (en lite friare tolkning av Dantes Gudomliga komedi) brister det helt enkelt för vår unge akademiker i Wittenberg. Hans tålamod rinner över och han börjar författa en avhandling. Omfattningen på denna blir inte fullt så omfattande som dagens avhandlingar. I korthet är det helt enkelt fråga om 95 teser, antaganden, där han strukturerat redogör för varför avlatsbreven som företeelsen inte har stöd i bibeln och således är ett brott mot tron.

Den här avhandlingen skriver han ner och skickar tillsamman med ett brev till den tidigare nämnde ärkebiskopen i Magdeburg och Mainz, Albrekt. I korthet ber han helt enkelt ärkebiskopen att tänka om och göra något åt Tetzlers framfart i riket.

Mycket tyder på att Luther inte hade en tanke på vad hans handling skulle leda till. Han ville endast få till stånd en akademisk diskussion (hur ofta har man inte hört just den klyschan när det gigantiska debattåget börjar gå igång?) om avlaten. Men återigen skulle den religiösa världen och den materiella krocka med ödesdigra politiska konsekvenser som följd.

Biskopen Albrekt i Magdeburg kunde självklart inte undvara de pengar som avlatshandeln inbringade. Han skickade således Luthers teser vidare till påven i Rom och varnade honom för Luthers vilseledande läror. Påven hade dock för stunden betydligt större problem som han var tvungen att fokusera på. Framförallt hotades Europa av det Osmanska riket samtidigt som italienska städer befann sig i uppror. Påven nöjde sig därför med att be tyska Augustinorden att sätta Luther på plats vid sin samling våren 1518.

Det som dock skedde var en kombination av modern teknik och politiska realiteter. När påvens väl order kom till Tyskland i brevform hade redan Luthers teser tryckts, med hjälp av Guthenbergs innovation tryckpressen, och spridits över hela riket.

Flera olika försök till motteser gjordes. Bland annat författade Johan Tetzel, som själv var lärd teolog, 106 egna motargument som dock kom att brännas av Luthers anhängare. Luther själv försökte då stoppa eller i alla fall mildra konsekvenserna av sitt handlande. Han skrev fler texter där han försvarade påven och ännu en gång försökte förklara sin syn på avlatshandeln. Det var dock för sent, den ”akademiska diskussionen” hade avlösts av en hetsig debatt med hån och smädelser vilket piskade upp stämningen allt mer.

Nu kom påven själv att blanda sig i striden. Han skickade kardinaler till Tyskland för att försöka förmå Luther att ta tillbaks sina mest hädiska åsikter. Men det fick ingen effekt, istället skrev Luther fler och nya texter som med tryckpressarnas hjälp kom att nå allt större skaror även inom bonde- och borgarstånden.

Dessutom hamnade texterna i händerna på tyska furstar som såg sin chans att gå i klinch med den mäktiga och rika katolska kyrkan. Den viktigaste av dessa furstar var kurfursten Fredrik III av Sachsen som skulle komma att bli Luthers beskyddare. Påvens diplomatiska försök att få Luther at ändra sig fick inte avsedd effekt, tvärt om trappades stridigheterna upp. Mer militanta lutheranhängare började möta Tetzel med mer eller mindre utåtagerande metoder och till sist flyr han in bakom sin ordens klostermurar och kommer där att dö bara ett par år senare. Luther skickade för övrigt ett förlåtande brev till honom när han fick veta om hans sjukdom där han tydligt förklarade att skulden inte var hans utan påven själv.

När Luther började inse att det inte längre gick att stoppa utvecklingen fick han uppenbarligen ångest och försökte rentvå sig själv genom att skriva direkt till påven: ”Jag kastar mig i gruset”, ”jag erbjuder dig allt som jag har och vad jag är. Oavsett vad du beslutar kommer jag att betrakta din röst som Jesu röst”, skriver Luther. Samtidigt fortsätter han att kritisera avlatshandeln.

Sommaren 1520 skickar påven en varning till Wittenberg där han säger att om man inte fördömer Luthers skrifter kommer han att bli exkommuniceras alltså utesluten ur kyrkan. Resultatet blir att Luther trappar upp sin kritik. Från att bara vara en principiell kritik mot avlatshandeln utvecklar det sig till en kritik om kyrkans och påvens makt i allmänhet, helgondyrkan och påvens monopol på att tolka bibeln. Det hela kulminerade den 10 december 1520 när han brände påvens bulla och sina motståndares skrifter. Brytningen med katolska kyrkan var därmed fulländad i och med att påven formellt 24 dagar senare den 3 januari 1521 exkommunicerade Luther ur den katolska kyrkan.

Mötet i Worms

Nu skrider alltså kurfursten in i handlingen. Fredrik III av Sachsen ger Luther beskydd för att han ska kunna få en chans att rentvå sig själva och förklara sig. I april 1521 inställde sig således Luther i Worms inför en församling av påvliga och tyska delegater. Församlingen hade möjligheten att döma Luther som kättare.

Luther fick en möjlighet att både erkänna sig som författare av de skrifter som spreds i hans namn och att ta avstånd från innehållet i dessa skrifter. Luther avsade sig såklart inget och han förklarades således som kättare av den närvarande tyskromerske kejsaren Karl V. Innan mötet lyckades avgöra Luthers öde flydde han dock och kejsaren förklarade såväl honom som alla hans anhängare för fredlösa.

Luther räddades dock av Fredrik III av Sachsen som gav honom skydd i borgen Wartburg där han kom att leva i hemlighet under ett års tid. Under den här tiden översatta han bland annat nya testamentet till tyska, han fann också argument mot det gamla kravet på celibat som praktiserades inom kyrkan. Luther skulle själv senare komma att leva som gift.

Under Luthers frånvaro hade situationen spårat ur ytterligare hemma i Wittenberg. I Luthers ställe hade mer militanta predikanter trätt fram. Dessa hade förespråkat ett mer militant angreppssätt mot kyrkan vilket vid åtminstone ett tillfälle hade resulterat i rena våldsamheter.

Luther bestämde sig därför för att återvända till Wittenberg våren 1522 och återuppta sina predikningar. Detta skapade lugn i Wittenberg samtidigt som de mer militanta krafterna drog vidare till andra delar av Tyskland. Kejsaren blev således snart upptagen med helt andra och större problem än trilska munkar. Bondeupproren som följde i Luthers namn fördömdes av den samme. Han hade helt enkelt skapat en rörelse som han inte alls hade kontroll över längre.

Sluttankar

Jag väljer inte här att gå vidare in i berättelsen om de bondeuppror som följde och som knappt hundra år senare skulle utgöra grogrunden till det som senare skulle bli känt som det trettioåriga kriget. Luthers kyrkoreformation skulle dels komma att tas över av furstliga krafter som i hans tankar såg en möjlighet till ökad självständighet och makt och dels i de enorma skaror av mer eller mindre livegna bönder som såg ett frihetsbudskap och en möjlighet att även tillförsäkra sig ett mer drägligt liv på jorden.

Men jag vill avslutningsvis ge lite funderingar om hur och varför Luther lyckades där andra hade misslyckats (exempelvis hade den tjeckiske reformatorn Jan Hus som envisades med att predika på tjeckiska dömts till döden och bestigit bålet cirka hundra år tidigare)?

Jag tror att det handlar om ett par saker:

För det första hade vi osedvanligt svaga påvar under perioden. Kyrkan hade under medeltiden stått för den enda riktigt stabila administration som fanns men nu hade det civila samhället börjat komma ikapp och furstestaterna var beredda på att utmana på ett annat sätt. Dessutom befann sig hela katolicismen under attack från osmanerna.

För det andra skedde det hela i Tyskland som var ett splittrat kejsardöme av mer eller mindre självständiga furstendömen där det var svårt att samla en mer massiv motattack dessutom bidrog de sociala förhållandena bland de lägre stånden till att ytterligare spä på den revolutionära spänningen.

För det tredje bidrog uppfinnandet av tryckpressen och i och med det framväxandet av något som kan liknas vid propaganda till att spridandet av såväl teser som motteser gick fort och inte gick att hejda genom upphovsmännens egen försorg. Enkelheten gjorde helt enkelt att överblickbarheten fick stå tillbaka.

Referenser och vidare läsning

Frihet, Jämlikhet, reformation! 500 år med Luther: Per Svensson
Världens Historia nummer 9 2017

Världens kortaste och längsta krig

Återigen har det tråkiga hänt! Bloggen har nästan lagts ned under ett par månader eftersom jag har haft skrivkramp. Under tiden har jag dock läst historiska böcker som en galning under sommaren och ständigt samlat på mig nya uppslag till texter. Jag har dessutom en hel hoper ofärdiga och halvklara artiklar som bara längtar efter att få nå ut till alla mina förväntansfulla läsare där ute. Jag lovar att bättra mig och skicka mig gärna några små peppande kommenterar så lovar jag att skärpa upp produktionen. Så, nu tänker jag inte be om ursäkt mer utan tänker helt sonika bara skriva en artikel som om ingenting hade hänt.

Jag har ju tidigare skrivit en artikel om 100-årskriget och det kan ju tyckas extremt länge. Egentligen var det ju som bekant en konflikt som kom och gick lite inte minst eftersom pesten slog till i mitten av 1300-talet vilket gjorde krigsinsatserna mindre intressanta. Men vad sägs om ett krig som pågick i 335 år?! Mer än 3 gånger längre än Hundraårskriget. Självklart ligger det en anekdotisk hund begravd i den här frågan.

Kriget glömdes bort
Ni känner kanske till historierna om de strandsatta soldaterna under andra världskriget som glömdes bort på öarna i Stilla havet och som hittades först tiotals år senare och då inte visste att kriget hade tagit slut. Den här berättelsen har vissa likheter med de historierna. Det hela tog sin början i samband med det engelska inbördeskriget i mitten av 1600-talet (en särskild artikel om detta utlovas). I korta drag handlar det om att den genom historien i olika skepnader ständigt närvarande kampen mellan kungamakt och parlament under de här åren fördes med vapenmakt. Parlamentets sida företräddes av Oliver Cromwell (som precis som själva inbördeskriget tarvar en egen berättelse vilket här och nu utlovas).

Englands ständige allierade Nederländerna stödde initialt de kungliga styrkorna men när Cromwell och parlamentet började få övertaget bytte man sida och stödde dessa istället. Resultatet blev att den kungliga flottan började angripa och plundra nederländska fartyg i engelska kanalen. Men kriget fortsatte att gå dåligt och de kungliga fartygen retirerade 1651 till Scillyöarna, en ögrupp som ligger 45 kilometer sydväst om Cornwall. Den holländska flottan under ledning av en amiral vid namn Maarten Tromp (likt Trump vilket gör det hela ännu roligare) utnyttjade tillfället till att föra fram en begäran om ersättning för de plundrade fartygen. När rojalisterna vägrade förklarade amiralen helt enkelt krig mot ögruppen.

Scillyöarna

Efter tre månader segrade dock den parlamentariska sidan och Scillyöarna återlämnades till den segrande sidan. Men amiralen hade såklart glömt bort att dra tillbaka sin krigsförklaring mot Scillyöarna. Det hela uppdagades 1986 av en lokal historiker som skickade en fråga till den holländska ambassaden om kriget verkligen fortfarande pågick. Ambassadören fick lov att åka till öarna och skriva under ett formellt fredsavtal med det ironiska tillägget ”det måste ha varit fruktansvärt att veta att vi kunde ha attackerat vilken sekund som helst”.

38 minuter för att vinna ett krig mot ett helt land
Om det här lite märkliga kriget som inte innebar att en enda kula avfyrades är historiens längsta så utspelade sig det kortaste i augusti 1896 mellan Storbritannien och en annan ö, Zanzibar (som ligger utanför och tillhör nuvarande Tanzania). Ön hade 1890 förklarats som ett brittiskt protektorat.

Det hela började med att den probrittiske sultanen Hamad bin Thuwaini dog så tog hans kusin vid namn Khalid bin Bargash hans plats. Britterna hade dock redan utsett en efterträdare och britterna var såklart vana att få som de ville. De utställde ett ultimatum om att överge palatset men denne valde istället att barrikadera sig tillsammans med sina livvakter i palatset. Den 27 augusti 1896 klockan 09:02 började de brittiska styrkorna att beskjuta palatset och 09:40 hade den nye sultanen och därmed hela Zanzibar kapitulerat. Zanzibar hade då förlorat sitt artilleri och 500 soldater medan britterna enligt uppgift bara hade en sårad soldat. Sultanen tog till flykten och britternas marionett tog dennes plats.

Khalid bin Bargash

Så är det med historien ibland är den långsam utan att det händer någonting och ibland förändras den på ett ögonblick. En sak är i alla fall säkert och det är att nu är jag i alla fall tillbaka med mina små oregelbundna tomtebloss av kunskapsspridning.

"La Garde meurt, elle ne se rend”: Gardet dör, det ger sig inte!

Jag har tyvärr (redan) börjat ligga efter i den av redaktionen (dvs. mig själv) antagna publiceringsplanen. Men jag avser att bryta dödläget inom kort. Nu har i alla fall tiden kommit till att resonera kring och redogöra för världens kanske mest dokumenterade historiska batalj, (undantaget såklart enskilda händelser under de två världskrigen med all deras tillgång till kameror och krigsjournalister) nämligen slaget vid Waterloo den 18 juni 1815. Där Napoleon Bonapartes expansionistiska företag slutligen avslutades genom en engelsk/preussisk gemensam insats.

Men låt oss först lite snabbt titta på förutsättningarna:
Napoleon hade sedan i början av 1800-talet (de flesta brukar välja året 1803) hållit Europa i skräck med ständiga militära fälttåg kors och tvärs över kontinenten. Efter stora framgångar de första åren resulterade fälttåget i Ryssland 1812 till att Moskva förvisso intogs men framförallt till att nästan en halv miljon franska soldater miste livet under det katastrofala återtåget. Napoleons stjärna befann sig i dalande och i april 1814 hade han tvingats att abdikera och landsförvisades till Elba.

Ett knappt år senare i mars 1815 var han dock åter tillbaka på fransk jord. Han hade hoppats på att få ta över makten från den insatta monarken Ludvig XVIII (fransoserna hade alltså återinsatt ätten Borbonne på tronen) på fredlig väg men den 13 mars hade han av de i Wienkongressen samlade ledarna stämplats som ”den som störde ordningen i världen” någon fredlig lösning på problemet var alltså inte att vänta.

De tre huvudpersonerna i det kommande dramat var förutom kejsar Napoleon, som väl inte kräver någon ytterligare presentation fanns Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington. Denne hade 1808-1814 drivit ett framgångsrikt fälttåg mot Napoleon på den pyreneiska halvön. Senare i sitt liv blev han politiker och till och med premiärminister 1828. Wellington var en färgstark karaktär men bleknar i jämförelse med sin preussiska kollega Leberecht Gerhard von Blücher. Blücher kallades för Marschall Vorwärts alltså Marskalk Framåt på grund av sin offensiva krigstaktik. Han var enligt uppgift populär bland sina underlydande men samtidigt var han av allt att döma helt klart sinnessjuk, bland annat var han övertygad om att en elefant hade tagit plats i hans kropp. Samtidigt anses han ha varit en briljant fältherre. Wellington lär ha sagt att ”det spelar ingen roll om Blücher har hundra elefanter i sin kropp han måste ändå leda sina trupper”.

Mot Napoleon stod alltså först och främst en alliansarme med framförallt brittiska trupper under ledning av Wellington och en preussisk under ledning av Blücher. Napoleons strategi var att besegra någon av de två arméerna som befann sig i österrikiska Nederländerna (dagens Belgien), tåga in i Bryssel, få belgarna att resa sig mot holländarna, få toryregeringen i London att falla och Österrike att ansöka om fred. Han handlade snabbt i syfte att försöka överraska innan någon av hans motståndare skulle hinna samla sig ordentligt. Sammanlagt stod omkring 700 000 allierade soldater mot Napoleons styrkor på kanske 350 000. Tiden, att agera snabbt, var avgörande för Napoleons möjlighet till framgång. Preussarna och den blandande brittiska styrkan var de enda två arméer som sommaren 1815 var redo att bekämpa honom, men samtidigt befann sig såväl ryska som österrikiska trupper i rörelse.

Sagt och gjort den 15 juni 1815 tågade Napoleon över gränsfloden Meuse och in i Belgien med den bästa utrustade arme som han hade fört befäl över på flera år. På andra sidan såg läget betydligt dystrare ut. Arthur Wellesley, hertig av Wellington beskrev själv sin arme på drygt 110 000 soldater som ”en eländig arme, som är mycket svag och dåligt utrustad”. På samma sätt förhöll det sig med de 116 000 preussarna där halva styrkan bestod av Landwehr-trupper, alltså ett slags hemvärn.

Det tidiga 1800-talets slagfält handlade om veckor och månader av trupprörelser i syfte att hitta föda och av ett fåtal timmar av det som ofta rubriceras som slag. För den som vill göra en liten djupdykning i det kaos som dåtidens militära slagfält kunde innebära rekommenderas varmt Peter Englunds korta essä med rubriken ”Myten om fältherren” i boken Förflutenhetens landskap. I korthet kan man säga att det kompakta larmet, den begränsade sikten från krutrök och damm samt avsaknaden av moderna kommunikationsutrustning gjorde att en batalj när den väl hade påbörjats ofta var omöjlig att egentligen kontrollera. De fina bilderna och teckningarna med perfekta fyrkanter som rör sig efter pilar på en karta säger egentligen väldigt lite om det totala kaos som ofta rådde nere på marken. Och fältherren, det militära geniet faller till föga för de enskilda befälens och framförallt de enskilda soldaternas mod och beslutsamhet.

Samtidigt är exemplet Waterloo ett intressant studieobjekt för den som vill lära sig lite mer om vilket betydelse terräng och positionering kan ha för utgången av en batalj under 1800-talet.

Men innan vi pratar om själva slaget, låt oss titta lite mer på hur spelplanen sattes upp sommaren 1815
Napoleons snabba framryckning in i Belgien och mot Bryssel överraskade såväl Blücher som Wellington. Wellington lär ha utbrustit ”Gode Gud, Napoleon har fört mig bakom ljuset! Han. Har skaffat sig ett försprång på 24 timmar”. Vid detta tillfälle befann han sig tillsammans med sina högsta officerare på en, i efterhand, väldigt uppmärksammad bal arrangerad av hertigen av Richmond och dennes fru. Wellingtons plötsliga uppvaknande fick som påföljd att det förekommer rikligt med uppgifter om brittiska officerare som tvingades strida iklädda smokings istället för uniformer.

Napoleon hade valt att dela på sina styrkor och gav sin fältmarskalk Michael Ney order om att röra sig västerut och besätta en viktig vägkorsning vid Quatre Bras vilket gav honom ett viktigt manöverutrymme vid den fortsatta framryckningen mot Bryssel. Samtidigt fortsatte kejsaren själv österut med destination Ligny för att angripa preussarna som hade kommit långt söderut. Att dela upp styrkorna var riskabelt och även om vi aldrig med säkerhet kan förstå syftet med detta så kan vi gissa oss till att Napoleon ville slå in en kil mellan britterna och preussarna för att kunna besegra dem en och en.

Men marskalk Ney visade sig nu och även under resten av den historiska drabbningen vara en saktfärdig befälhavare. När han väl kom fram till korsningen vid Quatre Bras så hade redan brittiska styrkor efter att ha marscherat i smått otroliga 48 kilometer tagit sig dit. Det som skulle vara en enkel manöver visade sig alltså betydligt mer komplicerat. Samtidigt hade det utbrutit hårda stridigheter mellan preussiska och franska styrkor vid Ligny cirka 10 kilometer därifrån.

När mörkret sänkte sig så hade 9000 soldater dödats vid Quatre Bras utan att någon hade vunnit. Vid Ligny var situationen däremot den omvända. Wellington hade tidigare förutspått att Blücher och preussarna skulle få ordentligt med stryk om de skulle välja att gå i strid med Napoleon på denna plats och så hade också skett. Blücher själv var nära att tas tillfånga, men lyckades fly med kring 60 000 svårt medtagna soldater. General Emmanuel Grouchy hade fått order att följa efter Blücher med 33 000 man och hålla honom borta från det tilltänkta slagfältet och om möjligt besegra honom. Den allmänna uppfattningen var att preussarna skulle behöva minst två dagar för att återhämta sig.

Trots framgångarna hade Napoleon inte lyckats tillfoga sina motståndare något avgörande nederlag. En av förklaringarna till detta var att en hel armékår under ledning av general dÉrlon först hade fått order av Napoleon att understödja Ney för att sedan få nya order om att hjälpa till i striden med preussarna vid Ligny för att sedan få nya kontraorder av Ney. Slutresultatet blev att alla dessa soldater ägnade timmarna åt att vandra fram och tillbaka som ett slags militär tennisboll utan att kunna fälla något avgörande på något ställe. Många historiker menar att om dessa soldater hade tillåtits sättas in med full kraft så hade utgången av hela drabbningen kunnat bli en helt annan.

Slaget vid Waterloo
Börja med att studera kartan nedan:



Det är tre saker som inte framgår så tydligt av bilden och som måste nämnas för att vi ska kunna förstå utgången av själva bataljen. För det första så står de engelskholländska trupperna mycket föredömligt placerade uppe på en långsträckt ås vars topp sträcker sig utmed den väg som finns markerad. Det gör att stora delar av Wellingtons armé inte är synliga för den franska armen. Åsen gör också alla manövrar norrut svåra, höjden finns kvar än idag men är mindre imponerande än vad den var för drygt 200 år sedan.

Det andra som måste påpekas är de röda linjer som finns vid tre olika gråa rektanglar på kartan märkta; Hougomont, la Haye Sainte och Papelotte. Hougemont var ett större gods, la Haye Sainte en muromgärdad bondgård och Papelotte en mindre by. Framförallt de två första fasta strukturerna blev oerhörd viktiga då dessa hade besatts av brittiska förband innan slaget. Dessa förband hade enkla order, att uppehålla Napoleon och anlägga korseld mot alla som försökte passera dem norrut. På det här sättet hade Wellington skapat två starka framskjutna positioner (en mycket tydlig jämförelse kan här göras till de ryska skansarna vid slaget vid Poltava drygt hundra år tidigare men mer om detta en annan gång…)

Det tredje som inte alls syns på bilden är att det dagen innan själva slaget hade regnat ymnigt, något som hade gjort marken väldigt vattensjuk, mjuk och lerig. Detta försvårade framförallt för artilleriet som efter varje salva skulle bli tvungen att rikta om sina pjäser eftersom kanonerna helt enkelt flyttade sig på det mjuka underlaget. På grund av denna omständighet skulle också den franska kejsaren välja att vänta in i det sista med att anfalla något som kanse skulle visa sig ödesdigert.

Wellington å sin sida hade tidigt på morgonen ägnat sig åt det som fältherrar på den tiden gjorde för att styra sina styrkor: han skrev brev. Framförallt hade han tidigare skrivit brev till Blücher och meddelade att han avsåg att gå till strid under förutsättning att han kunde lita på preussiskt stöd. Beskedet kom från Blücher under morgonen att han skulle sända tre armékårer till understöd och därmed var förutsättningarna givna. De preussiska styrkorna skulle komma att dyka upp senare på eftermiddagen och vara med om att slutligen besegla Napoleons öde.

Första fasen – Hougemont
Ett av de många diskussionsämnena kring slaget vid Waterloo är att ingen riktigt vet när det började. Klart är dock att de brittiska ställningarna vid Hougemont angreps av numerärt överlägsna franska styrkor någon gång mellan klockan 10:00 och 11:30 (siffrorna på kartan anger det senare klockslaget).
Det råder lite olika uppfattningar om syftet med den här attacken. Vissa har menat att det från början endast var tänkt som en avledande fransk manöver för att locka fram Wellingtons reserver men såväl Napoleon som Wellington kom under slagets gång att skicka åtskilliga bataljoner till att anfalla och försvara den här positionen vilket tyder på att båda fältherrarna ansåg att den var av avgörande strategisk betydelse för att kunna vinna hela slaget. Godsets tjocka stenmurar gav den som hade kontroll över den en möjlighet att beskjuta motståndaren från en skyddad position.

Det finns massor av berättelser om hur de brittiska trupperna heroiskt förvarade Hougemonts portar mot de franska styrkorna. Först sent på eftermiddagen gav Napoleon order om att godset skulle sättas i brand men då hade han redan satt in runt 14 000 soldater för att inta det.

Andra fasen – franska infanteriets anfall
Någon gång mellan klockan 12 och 13:30 började det franska artilleriet placerade i mitten av armen att beskjuta de brittiska ställningarna uppe på åsen. Även om avståndet var stort så tillfogade man de brittiska trupperna stora förluster. Därefter började infanterikårerna till höger under dÉrlon och Riely att avancera upp mot de brittiska styrkorna.

Ungefär samtidigt hade Napoleon kunnat se de första preussiska förbanden dyka upp i fjärran på hans högra sida. Han sände i detta läge efter Grouchy med order att denna snabbt skulle komma till slagfältet denne hade dock förföljt preussarna långt norrut och befann sig långt från slagfältet. Han kom senare att anfalla den tredje av de preussiska armékårerna vid Wavre men då var redan slaget vid Waterloo avgjort.

La Haye Saint (bondgården i mitten av slagfältet) inringades i samband med framryckningen dock utan att intas och Erlons trupper fortsatte sin marsch uppför sluttningen och långsamt började de brittiska och holländska trupperna att vackla. Skulle Napoleon ännu en gång stå som segrare på ytterligare ett av alla sina många slagfält?

Tredje fasen – det brittiska kavalleriet anfaller

I detta ögonblick satte Wellington in sitt kavalleri under Uxbridges befäl (se den röda pilen på kartskissen) det tunga brittiska kavalleriet stormade fram och sopade effektivt undan det franska infanteriet som tingades retirera.

Dock fortsatte anfallet ner för åsen och blev för oordnat och många av regementena hamnade för långt ifrån huvudstyrkan och besköts effektivt av de franska trupperna men trots detta hade fransmännen misslyckats med att få något grepp om åspartiet.

Framförallt hade Napoleon förlorat tid och eftersom de preussiska trupperna nu hade kommit betydligt närmare slagfältet tvingades han redan nu sätta in sina reserver under Lobau, sammanlagt 15 000 man för att försöka stoppa dem. Han var nu tvungen att försöka besegra Wellington snabbt och med underlägsna resurser, rent numerärt.

Fjärde fasen – det franska kavalleriet anfaller
Nu inträder ett av de kanske mest meningslösa stadierna under hela slaget. Det franska kavalleriet under ledning av den saktfärdige Ney bestämde sig av någon olycklig anledning för att angripa de brittiska ställningarna. Det finns flera olika teorier om varför det här anfallet sattes in just nu och varför det inte avbröts när det, som skulle visa sig, var verkningslöst. En nyligen presenterad teori hämtad ur dagboksanteckningar tyder på att det hela var frågan om ett missförstånd. Helt enkelt hade en skvadron uppfattade en mindre rörelse i de brittiska trupperna som början på en flykt, rört sig en liten bit framåt och sen hade hela kavalleristyrkan brakat loss och som vi tidigare nämnt så var det ofta omöjligt att kommunicera med dåtidens militära styrkor när de väl hade börjat agera.

Det som inträffade sen var att de brittiska styrkorna hade formerats i fyrkantsformationer. Det betyder att infanteristerna formerar sig tätt i fyra i en fyra led djup fyrkant med bajonetter. Genom fyrkanten förhindras att trupperna kan bli flankerade eller anfallna i ryggen. Dessutom vägrade hästarna att anfalla den vägg av bajonetter som skapades. Inuti fyrkanterna skyddades artilleriets personal som när ryttarna sen retirerade kunde beskjuta dem. Taktiken var oerhört effektiv. Det finns uppgifter om att Neys ryttare attackerade fyrkanterna 12 gånger utan att lyckas bryta upp en enda av dem och med enorma förluster som följd. Av någon outgrundlig anledning försökte inte de franska ryttarna förstöra de oskyddade brittiska och kanonerna under det här angreppet.

Ungefär samtidigt som detta inträffade så samlade sig dÉrlons infanteri till höger på nytt och lyckades den här gången inta La Haye Saint.

Så småningom förstod Ney att han måste byta taktik och börjat använda sitt beridna artilleri för att skjuta sönder infanterifyrkanterna med så kallade kartescher som är en slags hagel. En viss mindre framgång kan alltså här noteras för Napoleon som har haft det minst sagt motigt fram till dess.

Femte fasen – preussarna anfaller
Den första preussiska kåren som anlände till slagfältet var Bülows fjärde kår. Hans mål var Plancenoit (se kartan) som preussarna tänkt använda som en språngbräda för att anfalla de franska ställningarna. Detta fick Lobaus trupper, som alltså sänts ut för att fördröja honom, att retirera. I själva verket körde Lobau förbi baksidan av Armee Du Nords högra flygel, vilket plötsligt hotade dess enda reträttlinje och de franska styrkorna började helt enkelt bli inringade.

Sjätte fasen – det kejserliga gardet anfaller
Napoleon gjorde nu sitt sista desperata drag. Han skickade ut sin sista reserv, bestående av det hittills obesegrade kejserliga gardet. Detta angrepp var avsett att bryta igenom Wellingtons center och rulla upp hans linje bort från preussarna. I tre distinkta anfallsstyrkor marscherade de segerrika franska soldaterna framåt. Men en samlad motattack fick gardet att vackla och retirera.

Gardet samlades först i närheten av La Haye Sainte senare vid värdshuset La Belle Allians för en sista strid. Det var under denna reträtt som några av gardisterna blev erbjudna kapitulation, vilket framkallade den berömda, dock tvivelaktiga repliken "La Garde meurt, elle ne se rend pas!" ("Gardet dör, det ger sig inte!"). Napoleon hoppades att kunna samla den franska armén bakom sig, men när deras reträtt förvandlades till en vild flykt blev han också tvungen att dra sig tillbaka. De allierades kavalleri ansatte de flyende fransmännen under flera timmar efter att slaget i praktiken var förlorat.

Slaget vid Waterloo kostade Wellington omkring 15 000 döda eller sårade soldater, och Blücher cirka 7 000. Napoleon förlorade 25 000 döda eller sårade soldater och 8 000 tillfångatagna.

Men vart tog egentligen Grouchy vägen?
Han som hade sänts ut för att hålla koll på Blücher och hans preussiska trupper. Jodå han fullföljde sina och Napoleons ursprungliga planer och anföll den tredje av de preussiska armekårerna (de två första nådde som bekant slagfältet) Dagen efter slaget den 19 juni lyckas Grouchy, besegra general Thielemann i vad som senare blivit kallat slaget vid Wavre och drog sig tillbaka i god ordning men hans 33 000 soldater hade antagligen gjort mer nytta på slagfältet vid Waterloo.

Efterspelet
Wellington skickade en officiell rapport till England den 19 juni 1815 denna publicerades i London Gazette den 22 juni. Koalitionsstyrkorna ryckte nu fram mot Paris i syfte att slutligen göra slut på Napoleons välde. Den 24 juni tillkännagav Napoleon sin andra abdikation. Den 3 juli stod den sista drabbningen i Napoleonkriget när kejsarens gamla krigsminister Louise Nicolas Davout besegrades av Blücher vid staden Issy. Det finns uppgifter om att Napoleon försökte fly till Nordamerika men brittiska flottan blockerade franska hamnar bland annat i syfte att förhindra en sådan aktion. Slutligen kapitulerar han den 15 juli och den 13 september kapitulerar den sisa franska fästningen. Parisfreden (mer om den i ett senare inlägg) undertecknas slutligen den 20 november 1815. Ludvig XVIII återställdes som monark på Frankrikes tron, och Napoleon landsförvisas till Sankt Helena, där han slutligen avlider den 5 maj 1821

Napoleon på St:Helena (bild från Wikipedia)

Slutsatser, vad kunde ha gjorts annorlunda?
Som jag sa inledningsvis finns det en lång rad frågetecken kring framförallt Napoleons agerande under den här junidagen. Det har framförts de mest konspiratoriska idéer kring att han skulle ha varit tillfälligt sinnessjuk med mera och att han därför inte kunde leda trupperna på sitt sedvanliga kloka sätt. Att det skulle handla om att han var mätt på segrar, underskattade sin motståndare med mera. Självklart kan det ligga något i dessa påståenden men det är självklart lätt för alla oss skrivbords och soffstrateger att med våra moderna kartor och med alla fakta på bordet dra våra slutsatser. Men så gör vi ju å andra sidan i samband med varje hockey- och fotbolls-VM utan att vara särskilt begåvade i varken spelets regler eller dess tekniska utförande.

Det samlade intrycket är att vi måste inse det som jag skrev inledningsvis nämligen att vi alltid gör våra analyser med all den information som modern teknik och ett par hundra år av historisk karantänstid ger oss utrymme för. Huvudproblemet handlar om den hopplösa kommunikationstekniken, (det sägs bland annat att Napoleon under slaget fick slut på kurirer och fick ”låna” belgiska bönder för detta farliga uppdrag) vidare har vi det visuella problemet. Idag övervakas slagfälten av automatiska drönare något som Napoleon alltså inte hade tillgång till. Även när det fanns visuell kontakt gjorde det öronbedövande larmet det ofta omöjligt att kommunicera.

Avslutning
Hur mycket betyder en enskild militär kraftmätning för utgången av ett historiskt skeende? Självklart hade Napoleons seger över britterna/holländarna/preussarna varit betydelsefull men den samlade europeiska oppositionen mot honom hade förmodligen blivit honom övermäktig på sikt. Wienkongressen påminner inte så lite om Jaltakonferensen 1945 då de allierade USA, Storbritannien och Sovjetunionen bestämde sig för att krossa Hitlertyskland och Japan och att de inte accepterade något annat än total och villkorslös kapitulation. De summerade också precis som i Wien 130 år tidigare att de tillsammans förfogade över militära styrkor som ingen motståndare kunde matcha. Den slutliga utgången var därmed i mångt och mycket beseglad.

PS. väldigt kuriosa kan tilläggas att Abba i den berömda låten från 1974 har bidragit till att ortsnamnet som är förknippat med slaget felaktigt har förengelskats. Namnet ska uttalas med a-ljud i början och å-ljud på slutet alltså [Waaterlå]. DS.

Den svenska folkskolan 175 år

Att få en direkt beställning av en text är som bekant varje bloggares största dröm dels är det ju beviset för att någon verkligen läser ens alster och dessutom att någon fäster tilltro till att författaren kan ta reda på och ge svar på verkliga frågor som ställs av verkliga personer. Så när min gamla vän Ola från det tidiga 2000-talets studentliv frågade mig om jag inte kunde skriva något om folkskolans tillskapande i Sverige så kunde jag absolut inte låta bli. När det dessutom visade sig att det var jubileum, förvisso bara ett, något konstruerat, 175-årsjubileum men ändå så var saken klar. Här skulle det göras en djupdykning i skolsystemets historia via sockenstämmoprotokoll och kyrkböcker.

1842 var det alltså
Den lagstadgade folkskolan infördes alltså (för den som är snabb på att räkna baklänges) i Sverige, genom ett riksdagsbeslut, 1842. Men vad var det för krafter och processer som låg bakom skapandet och som faktiskt, alla PISA-rapporter till trots, skulle komma att leda fram till en av världens bästa skolor?


Kyrkskolorna
Sverige var tidigt ett av de länder i världen (det vill säga i Europa) som utmärkte sig genom hög läskunnighet. Bevis för detta återfinns exempelvis i husförhörsprotokoll (mer om dem senare) och i den stora mängden brev som de svenska karolinerna skrev under 1700-talets fälttåg. Läskunnigheten var alltså spridd även till lägre stånd sociala grupper.

Bakgrunden till den svenska höga läskunnigheten även bland bönder och arbetare står att finna i de kyrkskolor som redan på 1600-talet inrättades framförallt i de svenska städerna. Syftet med kyrkskolorna var från början att undervisa de fattigaste barnen i kristendomskunskap och bakom detta fanns självklart utöver ren solidaritet ett behov av att säkerställa en social kontroll genom god kristen moral och undvika konflikter. Enligt 1686 års kyrkolag var det egentligen föräldrars och husbönders (som hade ansvar för sina anställda pigor och drängar) ansvar att lära barnen att läsa och skolan skulle gripa in om det var nödvändigt.

Enligt lagen skulle varje präst svara för undervisningen inom socknen eller församlingen. Resultaten följdes upp genom husförhören som har förevigats i litteraturen och inte minst fästs på film genom Emil i Lönneberga. Prästen antecknade i husförhörsprotokollen hur de förhöll sig med kunskaperna. Berättelsen om hur pigan Lina förväxlade revben med rivjärn i fråga om hur den första människan skapades sägs vara autentisk.

Sverige utmärkte sig tillsammans med Preussen i detta att man tidigt erbjud skolundervisning även för fattiga barn. Eftersom undervisningen var könssegregerad och styrdes av uppfattningen om vad flickor och pojkar skulle lära sig så omfattade undervisningen till en början endast pojkar.

Kuriosa kan sägas att kyrkskolorna även tog visst ansvar för pojkarnas försörjning. Bland annat fick de ersättning för att gå i likprocessioner vilket alltså innebar att de tillsammans med skolornas lärare ombads att delta i framstående personers begravningståg för att på så sätt höja dessa personers status.

Det är svårt att få en egentlig uppfattning om vad det innebar att vara elev i en svensk skola på den här tiden. Det fanns inga egentliga regleringar och även om antalet skolår successivt ökade så var det många barn som bara gick ett eller två år i skolan. Det finns också många berättelser om stor frånvaro där barn bidrog till familjens försörjning eller vårdade sina sjuka föräldrar eller av annat skäl inte vistades i skolan.

Upplysningstidens ideal
Under den senare delen av 1700-talet ändrades skolans inriktning i upplysningstidens anda. De religiösa motiven ersattes av mer ”nyttiga ämnen” och kunskaper. Naturvetenskapliga ämnen och ”modersmål” blev viktiga (tidigare hade undervisning i latin varit obligatoriskt). Medelklassens barn, som tidigare endast hade undervisats i hemmet, gjorde nu sitt intåg i skolan vilket påskyndande denna förändring.

Fortfarande var skolan kraftigt könssegregerad vilket exempelvis satiriskt uppmärksammades av Anna-Maria Lenngren genom följande berömda rader:

Med läsning öd ej mödan bort
Vårt kön det så föga behöver
Och ska du läsa gör det kort
Så såsen ej må fräsa över

I en regeringsresolution från år 1723 ålades föräldrarna att lära barnen "läsa bok" och se till att de lärde sig vissa hänvisade kristendomsstycken.

1800-talet, konflikter och omstruktureringar
Det går inte att närma sig frågan om 1800-talets utbildningsreformer utan att ta hänsyn till att århundradet präglades av stora sociala förändringar. Dels hade vi den politiska utvecklingen i slutet av 1700-talet uttryckt i den franska revolutionen. Dels tillkom Den svenska folkskolan i en tid av stark befolkningsökning, bysprängningar, industrialisering och överhuvudtaget genomgripande samhällsomvandling. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks- proletariat höll på att skapas - ett potentiellt ordningsproblem, sett ur den makthavande överklassens perspektiv. Människor rycktes upp ur månghundraåriga gamla mönster och strukturer. En ny klass, arbetarklassen, växte fram och med den, revolutionära idéer och social oro.

Samtidigt var Sverige fortfarande långt in på 1900-talet ett fattigt agrart land i Europas utkanter. Det var över hundra år sedan den svenska stormakten hade hållit Europa i skräck och nu var vi hopplöst eftersatta på många områden.

Vägen till folkskolestadgan
År 1839 - tre år innan själva folkskolestadgan antogs vid riksdagen gjordes en undersökning för att ta reda på hur många församlingar i Sverige som hade lärare i fasta eller ambulerande skolor. Nästan hälften av landets drygt tvåtusen församlingar hade någon form av skola och cirka hälften av dessa drevs med hjälp av ambulerande lärare. Den kommande folkskolestadgan med krav på minst en skola i varje socken var alltså delvis en bekräftelse på en redan startad process. Det nya var att staten tog ett större ansvar och skapade en särskild form för undervisningen – folkskolan. På sikt skulle folkskolan ersätta det kyrkliga systemet. De nya folkskolorna i socknarna byggdes i närheten av kyrkorna och kyrkoherden var skolans ”chef” - både ordförande i skolstyrelsen och skolledare. Så såg det också ut ända fram till början av 1900-talet när andra skolledare som överlärare, förstelärare och rektorer tog över ansvaret. Under många årtionden levde kyrkan och folkskolan i en nära symbios och formellt skiljdes de båda inte åt förrän på 1930-talet.

Rent politiskt lades förslag om en allmän skola fram av prästeståndet på riksdagen år 1779 samt av liberala politiker under 1809 det vill säga efter ståndsriksdagens avskaffande.

Folkskolestadgan 1842
Den 18 juni 1842 utfärdades Kongl Maj:ts Nådiga Stadga angående Folkundervisningen i Riket. Den fastställde både församlingens och barnens skyldigheter och statens åtagande vad gällde lärarnas utbildning. Några av de viktigaste regleringarna var:

• I varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad lärare. Skolan bör helst vara fast.
• Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande
• Varje lärare som är examinerad äger rätt att erhålla lön värd minst 16 tunnor spannmål, bostad med bränsle, samt sommarbete och vinterfoder för en ko.
• I alla stiftsstäder och i Stockholm inrättas med statliga medel lärarseminarier, underställda domkapitlens ledning. Statliga stipendier kan utgå till behövande elever.
• För att bli antagen till folkskollärare krävs av den sökande gudsfruktan och sedlig vandel och att han avlagt lärarexamen. Vissa lärare skall kunna vaccinera och åderlåta.
• De ämnen som skall ingå är läsning, skrivning, räkning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, historia, naturkunskap, gymnastik och sång. För fattiga och svagbegåvade kunde en minimikurs med färre ämnen gälla.
• Skolstyrelsen fick bestämma skillnaden i kunskapskrav mellan pojkar och flickor.
• Barn som undervisas hemma har skyldighet att infinna sig i skolan och examineras.

Den nya folkskolestadgan var omvälvande. Församlingarna hade nu skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och föräldrar måste släppa en del av ansvaret för sina barns fostran och överlämna detta till en ”professionell” yrkeskår. Församlingsborna måste också bidra med skatter till den nya institutionen.

Någon klassindelning fanns inte utan alla åldersgrupper skulle gå i samma klass. Det betydde att det i samma klass kunde gå allt från 7 till 17-åringar. Folkskolan togs emot med måttligt intresse. Bondebefolkningen, som skolan främst var avsedd för, var inte övertygade att den behövdes. I mer välbärgade hem fortsatte man som tidigare med hemundervisning. Brist på både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid innan skolorna kunde etableras. År 1847 var inte ens hälften av barnen i skolålder inskrivna i någon skola.

I början hade också. I början hade folkskolan ingen allmän läroplan att arbeta efter utan varje socken hade i praktiken sin egen läroplan. Regeringens normplaner hade bara funktionen av rekommendationer.

Trots att reformen i sig var genomgripande fanns ingen egentlig skolplikt för barnen utan folkskolan medförde enbart en plikt för socknen/kommunen att inrätta en skola. Skolplikt för barnen infördes först med 1882-års folkskolestadga. Många av barnen i socknarna hade mycket lång väg till skolan. För att även barnen i mer de avlägsna byarna i socknen skulle få sin undervisning stadgade regeringen år 1856 om stadsbidrag till ett antal mindre folkskolor. Dessa skulle ligga i socknarnas mer avlägsna trakter och hade rätt att drivas med oexaminerade lärare. De mindre folkskolorna var en nödlösning men kom även att inrättas i tätorter.

Redan från början präglades alltså folkskolan av intressemotsättningar i samtiden mellan dess företrädare, föräldrar och representanter för olika politiska riktningar. Den fick också dras med stora genomförandeproblem och legitimitetsproblem. Hur skulle detta lösas?

Folkskolans kris och småskolans införande
Den första folkskolestadgan var alltså vagt formulerad och innehöll många kryphål som gjorde att barnens skolgång varierade mycket. Den minimikurs som i första hand var avsedd för fattiga barn och barn med bristande fattningsförmåga blev i praktiken den mest vanligt förekommande. Vid 1856-58 års riksdag stod det klart för Sveriges riksdagsmän att folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande. Det var uppenbart att staten måste ta ett hårdare grepp. Den tillfälliga lösningen blev dock en annan för att råda bot krisen, lösningen kom att heta småskolor.

Småskolorna var inte i första hand tänkta för små barn utan var just små skolor som inte nödvändigtvis krävde egna skolhus utan kunde placeras i enklare lokaler, i någons hem, eller i någon av kyrkans byggnader. Det viktigaste var att de skulle ligga i närheten av barnens hem, undervisningen knöts alltså återigen fastare hemmen. Och de måste bli billiga för att godkännas ute på landsbygden. Lärare i dessa småskolor blev ofta ungdomar mellan 15-20 år ”tjänliga personer inom församlingen, i skicklighet och i sedlighet pålitligaste lärjungar”.

Nu gjorde också kvinnorna debut inom läraryrket. Framförallt för att de ansågs vara den billigaste arbetskraften. Lönerna sattes så låga att inga män ville stanna kvar i yrket. ”Om manlige lärare skulle användas i alla småskolor, skulle kostnaderna uppgå till enorma summor” menade riksdagsmannen P A Siljeström, som ivrigt kämpade för kvinnliga lärare i såväl småskolan som folkskolan.

Detta kan tyckas vara en återgång till ett äldre system, men successivt utvecklades skolformerna till att två olika stadier, där småskolan underställdes folkskolan för de små barnens första läsinlärning. Det underlättade undervisningen i folkskolan som på det sättet fick en mer enhetlig kunskapsnivå. Vi fick också två olika slags lärarkollektiv inom folkskolan: folkskollärare och småskollärare.

Staten tog med dessa reformer ett allt fastare grepp om folkskolan. Från och med 1864 tillsattes en ny statlig myndighet, Folkskoleinspektionen, som skulle besöka skolorna med jämna mellanrum och rapportera till staten/Ecklesiastikdepartementet. Folkskoleinspektionen fick stor betydelse för folkskolans uppstramning och utveckling. Den första normalplanen (kan jämföras med dagens läroplan) kom 1878. Skolan indelades i en småskola med två klasser och en folkskola med fyra klasser. Det blev också obligatoriskt för kommunerna att anställa utbildade småskollärarinnor, annars utgick inte statsbidrag. Ett stort antal småskollärarinneseminarier växte fram i Sverige, oftast organiserade via landstingen.

Från 1860-talet kommer också de särskilda villkorade statsbidragen som kom att styra och standardisera skolan över hela Sverige.

Modernitet och medborgarskap, skolan vid sekelskiftet 1900
Skolan fick allt mer en inriktning mot sekularisering där individens relation till staten, nationen och det praktiska livet blev mer profilerad än den kyrkliga moralskolan.

Folkskolan fortsatte att vara en skola för folket, alltså en skola främst för böndernas och arbetarnas barn. Men fler samhällsskikt på mellannivå började också ”använda” sig av folkskolan när kvaliteten höjdes. År 1894 öppnades en viktig väg mellan folkskolans fjärde klass och de allmänna läroverken genom att de ämnen och kurser som lästes fram till fjärde klass blev godkända som grundutbildning för läroverksstudier.

Överlappande vägar öppnades för att begåvade ungdomar skulle kunna förflytta sig mellan de olika delarna och alltfler privata skolor togs över av staten eller kommunerna och inordnades i systemet.

Staten var pådrivande och motiven bakom förändringen var både funktionella och ideologiska. Det växande industrisamhället krävde nya kunskaper där den gamla skolan ansågs omodern och nationalstatsbyggandet krävde en enad nation med en gemensam nationell identitet.

En serie övergripande reformer kom efter sekelskiftet 1900 att genomföras av 1906 års folkundervisningskommitté. Dess arbete ledde till en rad riksdagsbeslut och reformer som var hållbara ända fram till 1950-talet när nästa stora förändringsvåg inför den nya grundskolan igångsattes.

Det svenska skolsystemet var nästan "färdigbyggt" år 1919, när folkskolan fick en ny utbildningsplan och skolplikt för alla infördes. Sverige hade ett enhetligt, nationellt och modernt utbildningssystem. Ansvaret för barnens utbildning hade inte bara förflyttats från kyrkan till skolan utan också bort från hemmen. Moralskolan för underklassen var under upplösning och en enhetlig skola för massorna tog form ungefär samtidigt som den parlamentariska demokratin gjorde sitt genombrott. Det var samlingsregeringen mellan liberaler och socialdemokrater som förde den moderna skolreformen i hamn. Den innehöll utförliga anvisningar för varje ämne och minskade antalet kristendomstimmar. Vi fick undervisning i historia, geografi, modersmålet och hembygdskunskapen. Staten hade tagit ett ännu fastare grepp om skolan som blev mer och mer medborgarinriktat.

Den moderna skolan tar form
Den sista fasen i folkskolans historia blev en konsolideringsperiod. Skolan koncentrerades till färre och bättre rustade skolor. Småskollärarnas utbildning blev också förstatligad och mer enhetlig.

En konservativ opposition framträdde under 1920-talet och återinförde delvis katekesläsningen och ökade kristendomsundervisningen.

Genom en politisk uppgörelse år 1927 naggades för första gången parallellskolesystemet i kanten. Fram tills dess gick barn från olika samhällsklasser i olika skolformer, men det året bestämdes att statsbidraget till alla privata och enskilda småskolor skulle dras in, vilket gjorde att medelklassen började använda sig av folkskolan för sina barn i högre grad.

Vi fick en gemensam folkskola, åtminstone för de yngre barnen upp till klass fyra. Efter fjärde årskursen avskiljdes de som skulle fortsätta i läroverket. Kvar i folkskolan blev de barn som inte hade råd eller kunskaper (eller vilja) att läsa vidare.

Etter andra världskriget väckte demokratitanken till liv och inlemmades i skolan. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen och internationella relationer krävde också förbättrade språkkunskaper.

Ett stort problem var trängseln, framför allt till realskolan för de stora barnkullarna under 40-talet. Alla barn som ville läsa vidare fick helt enkelt inte plats i läroverket och det drabbade i första hand medelklassens barn, som blev mer intresserade av en förändring.

1940 års skolutredning bestod av 14 skolmän och universitetsfolk och hade mer karaktär av en expertkommitté än en politiskt sammansatt utredning. 1946 tillsatte en skolkommission som fortsatte skolutredningens arbete men också föreslog radikala förändringar när det gällde skolans demokratiska uppdrag. Genom kommissions arbete fick enhetsskoletanken (grundskolan) sitt första politiska genombrott.
Det skulle bli nytt innehåll i de gamla ämnena och ett nytt ämne skapades för demokratifostran - samhällskunskap. Det blev också förstärkt modersmålsundervisning, engelska från årskurs 5, praktiska ämnen och större utrymme för litteraturhistoria, historia, geografi, biologi, fysik och kemi. För att allt detta skulle kunna förverkligas måste skolgången bli nioårig.
Dessa två utredningar låg till grund för den stora enhetsskolereformen som började sin försöksverksamhet på 1950-talet och till slut utmynnade i det slutgiltiga grundskolebeslutet vid 1962 års riksdag. Den nya grundskolan skulle ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, högre folkskolan, kommunala mellanskolan, realskolan och kommunala flickskolan, och där står vi idag. Även om det har gjorts ett flertal mindre justeringar så har vi i praktiken behållit grundskolan i den här formen.

Men varför då?

Efter att ha publicerat texten ifråga berättade jag stolt om det för min vän. Han var dock inte riktigt nöjd eftersom hans fråga egentligen hade varit den för historiker svåraste frågan Varför? Varför startades den svenska folkskolan? Och kanske också; Varför startades den just då?

Det är självklart mycket, mycket svårare att svara på. Det är enklare att svara på varför den INTE startades dvs. att avfärda några teorier om syftet med skolsatsningen. 

För det första var det med största sannolikhet inte särskilt många som egentligen tänkte idealistiskt. Läskunnigheten var redan relativt hög i Sverige och därmed var säkerligen också den svenska befolkningen ganska kunnig inom många områden. Inte heller är det för troligt att man tänkte i långsiktiga ekonomiska termer, alltså att ökade kunskaper skulle leda till ekonomiska vinster. Det var däremot fallet med de många yrkesskolor och exempelvis satsningen på Chalmers slöjdskola (se essän om Ostindiska kompaniet).

Min teori går snarare ut på att det finns repressiva, fostrande tankar bakom satsningen. Mitten av 1800-talet var en upprorisk period i hela Europa och i skolan (med en stark knytning till kyrkan) såg man en möjlighet att vädja till moral och sedlighet. Skolans fostrande roll har självklart bibehållits genom åren och idag är skolans ställning som fostrare i demokratiska värderingar och människovärde ovärderligt. 

Tidslinje
1686 Landets präster åläggs enligt kyrkolagen att undervisa i kristendom genom husförhör, skriftermål och konfirmationsundervisning.
1723 Föräldrar förpliktas i en regerings -resolution att lära sina barn ”läsa i bok”.
1779 Prästeståndet lägger fram förslag om allmän skola.
1809 Liberaler arbetar för allmän skola.
1825 Uppfostringskommittén – även kallad ”snillekommittén” – tillsattes med bland annat C A Agardh, J J Berzelius, Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér i
1842 Folkskolan lagstadgas av riksdagen.
1847 Endast hälften av landets skolpliktiga barn bedöms vara inskrivna i en skola.
1856 Så kallade mindre folkskolor införs för att sprida skolan i landsbygden.
1860-talet En statlig inspektion över folkskolan bildas.
1878 Första läroplanen, kallad ”normalplan”, antas.
1894 En första anknytning mellan folkskolan och läroverken skapas.
1906 Folkundervisningskommittén tillsätts och påbörjar ett stort reformarbete av skolan.
1914 Folkskolöverstyrelsen inrättas. Beslut om enhetlig fyraårig folkskollärarutbildning.
1919 Småskola och folkskola samordnas till en enhetlig sexårig skola.
1920–40 Skolsystemet centraliseras. Antalet skolor minskar från cirka 14 000 till omkring 6 000.
1927 Anknytningarna mellan folkskolan och läroverken förstärks.
1937 Riksdagen beslutar att göra folkskolan sjuårig. Reformen klar först 1949.
1941 Engelska införs som första främmande språk i folkskolans högre klasser.
1962 Riksdagen beslutar om ny obligatorisk nioårig grundskola som ersätter parallellsystemet med folkskola och läroverk.