Idag är det årsdagen av undertecknandet av den så
kallade westfaliska freden som innebar slutet på det fasansfulla 30-åriga
kriget. Det uppmärksammar jag såklart med en essä om denna berömda fred som
definitivt säkrade Sveriges position bland de europeiska stormakterna.
För ett par månader sedan skrev jag den första av
planerade tre essäer om 30-åriga kriget. Tanken var då att ägna en text åt
bakgrunden, en åt själva krigsförloppet och en avslutande åt freden och
följderna av kriget. Nu har tiden litegrann sprungit ifrån mig, annat har
kommit i mellan, det har varit mycket att göra (sätt in valfria undanflykter)
men jag lovar att komplettera bilden längre fram så att helheten kan läsas i en
följd.
Kort
om bakgrunden
Även om jag har för avsikt att skriva om själva kriget
senare blir det omöjligt att beskriva freden och dess förutsättningar utan att
gå in åtminstone litegrann på krigets final.
Sverige hade 1631 fått löfte om finansiellt stöd från
Frankrike för att hålla 36 000 man i Tyskland. På det sättet kunde den franska
monarkin slippa intervenera och engagera sig själva. Frankrikes förhållande
till trettioåriga kriget var kluvet eftersom man var katoliker men befann sig i
konflikt med kejsaren kring hans alltför starka ställning och centralistiska
ambitioner.
Från 1635 tvingades dock Frankrike agera mer direkt i
kriget efter att en separatfred hade slutits mellan kejsaren och Sachsen (som
var protestantiskt vilket gör allt redan förvirrat ännu mer förvirrat) i Prag.
Sverige och Frankrike agerade nu på varsin front och pressade de kejserliga
styrkorna. Ändå skulle det dröja till 1647 (delvis på grund av att Sverige fick
ta tag i kriget med Danmark 1645, som ledde fram till Freden i Brömsebro) innan
en svensk arme under Carl Gustaf Wrangel kunde invadera och ödelägga det
kejserliga kärnlandet Bayern. Genom det så kallade stilleståndsavtalet i Ulm
tvingades Bayern att överge sin lojalitet med kejsaren som i ett kraftigt
underläge tvingades gå med på begäran om fredsförhandlingar. Det hopplösa läget
bekräftades ännu tydligare av svenskarnas plundring i Prag samma år.
Förhandlingarna inleds
Redan under 1630-talet hade försök till medling och fredssamtal gjorts. Intresset var dock svalt eftersom de krigförande länderna ville inleda fredssamtalen med ett så fördelaktigt utgångsläge som möjligt. Det vill säga man krigade när man hade överläge och ville samtala när krigslyckan vände.I Hamburg inleddes 1638 preliminära diskussioner. I efterhand har detta ibland kallats för "Kongressen i Hamburg". Diskussionerna gick ut på att fastställa villkoren för att inleda fredsförhandlingar. Det blev dock resultatlösa förhandlingar, Frankrike var vid den tidpunkten inte alls intresserade av fred. Kejsaren kunde inte heller acceptera att samtala med de tyska riksständerna eftersom han ansåg sig stå över dessa. Det hela rann således ut i sanden.
Istället lyckades man bestämma sig för att fredskongressen skulle ta sin början i de båda städerna Osnabrück och Münster den 11 juli 1643. Tanken var att i Münster förhandla mellan kejsaren och de katolska länderna, Frankrike, Spanien och Nederländerna och i Osnabrück med de protestantiska furstarna och Sverige. Förhandlingarna kunde dock inte inledas vid de tidpunkten. Först i mars 1644 kom den franskan delegationen till Münster, och den 27 mars anlände svenskarna till Osnabrück. Först i november 1645 anlände kejsarens representant, greve Maximilian von Trauttmansdorff,
Långdragna,
svårhanterade och dyra förhandlingar
Att förhandla fred i ett krig kräver mycket folk och kostar
mycket resurser. I 1600-talets värld var ytlighet och fåfängan kanske större än
någonsin tidigare i historien. De diplomatiska delegationerna skulle visa upp
sig i all sin prakt och de olika stormakterna sparades inte på några
omkostnader i sin önskan att framställa sig själva i den bästa av dager.
Sverige representerades av friherre, senare greven, Johan
Oxenstierna (son till den mer berömda Axel Oxenstierna) och Johan Adler
Salvius. Dessa båda var personliga ovänner och skadade därför ibland de svenska
intressena med sina konflikter. Frankrikes ombud var också två grevar Claude de
Mesmes d'Avaux och A. de Servien, också de var för övrigt ovänner.
Kejsarens främsta ombud var tidigare nämnda greve Maximilian
von Trauttmansdorff. Dessutom fanns representanter för åtskilliga av de tyska
självständiga staterna plus småstater med.
Spanien och Nederländerna var endast representerade i
Münster. Även Schweiz, Toscana, Mantua, Savojen, Portugal, Polen och Siebenbürgen
hade ombud vid kongressen. Av Europas mera betydande makter saknades
sålunda - utom Ryssland och Osmanska riket -
endast England och Danmark.
Totalt deltog 194 stater vid förhandlingarna varav 109
representerades med egna ombud. Sammanlagt mönstrades 176 befullmäktigade
delegater. Om man räknar till alla assistenter, agenter och medföljande var det
tusentals personer som kom att uppehålla sig i de båda nordtyska städerna under
de 3-5 år som förhandlingarna krävde. Den största delegationen var den franska
som mönstrade sammanlagt 200 personer.
Deras liv och leverne blev omständigt eftersom förhandlandet
drog ut på tiden. Exempelvis påvens sändebud som var tänkt att fungera som
medlare ställde till förtret genom att helt enkelt vägra förhandla med
protestantiska furstar eftersom han ansåg att dessa var kättare. På samma sätt
var förhandlingarna tvungna att stanna upp helt under tiden som bud skulle
skickas till de olika furstehusen i Europa, till Sverige kunde ett bud ta 20
dagar medan det tog en månad att nå det avlägsna Spanien och återkomma. Under tiden
var delegationerna tvungna att förströ sig på olika sätt och det hela löstes
med banketter, baler och middagar.
Allt detta festande och dansande slukade såklart ofantliga
mängder pengar. De sammanlagda kostnaderna har beräknats till 3,2 miljoner daler
vilket i nuvarande penningvärde motsvarar cirka 900 miljoner svenska kronor…
Vad fick man då för dessa enorma investeringar?
Direkta
följder
Fredsförhandlingarna var Europas första allmänna
fredskongress (som skulle följas av åtskilliga). Resultatet blev ett större
antal separata freder sammanförda till ett stort omfattande traktat.
De viktigaste bestämmelserna kan delas upp i tre huvudsakliga områden:
Religiösa:
Full likställighet (æqualitas exacta mutuaque) för de katolska och
protestantiska riksständerna. Det innebar att de gamla bestämmelserna i den Augsburgska
religionsfreden från 1555 utökades till att omfatta även de protestantiska ständerna.
De områden som var katolska, skulle förbli det, de som var sekulariserade,
skulle fortsätta att vara det. Invånarna av annan religion än statens skulle få
rätt till samvetsfrihet, husandakt och utvandring.
Statsrättsliga:
En ständig riksdag skulle inrättas, där de katolska och protestantiska
ständerna skulle vara likställda. Den skulle utöva hela lagstiftnings- och
beskattningsrätten. I praktiken innebar detta att de sista spåren av en tysk centralstyrelse
utplånades. Dessutom fick de olika riksständerna rätt att besluta om inre
angelägenheter samt att ingå förbund med varandra och med utländska makter,
dock inte mot kejsaren.
Territoriella (nu blir det komplicerat): Sverige fick hela Vorpommern
inklusive ön Rügen och ett antal andra öar längs kusten i riktning mot Polen. Om
ätten Brandenburg skulle dö ut (dvs. om alla manliga arvongar skulle dö) skulle
Sverige få även hela det övriga Hinterpommern. Vidare fick Sverige staden Wismar
och biskopsstiften Bremen-Verden dock inte själva staden Bremen. Slutligen
erhöll man 5 miljoner riksdaler för att betala sina trupper samt några andra mindre
penningsummor.
Frankrike stärkte sin ställning i Elsass (franska Alsasse) genom
full kontroll över stiften Metz, Toul och Verdun samt alla habsburgska
besittningar i Elsass. I praktiken skulle hela området nu bli franskt. Som bekant
har det här området varit ett tvisteämne mellan Frankrike och Tyskland under lång
tid både innan och efter denna fred.
De nordtyska staterna Brandenburg och Mecklenburg kom att stärka sina ställningar något som på sikt skulle innebära att den här landsdelen skulle bli den nya starka tyska statens hemvist drygt hundra år senare.
Efter freden förhandlades i Nürnberg från september 1649 till juni 1650 om fredsbestämmelsernas verkställande, varefter freden verkligen trädde i kraft. Sveriges ombud i Nürnberg var greven Karl Gustaf, sedermera kung under namnet Karl X.
Europas karta efter Westfaliska freden. Notera Sveriges nya besittningar i norra Tyskland och att Frankrike har fått sitt karaktäristiska knä in där Alsasse ligger idag. Bilden hämtad från www.unikaboxen.net
Indirekta
följder, nya stormakter skapas
Freden avbröt en lång följd av religionskrig i
Europa och syftade till en ny politisk ordning baserad på tolerans,
samarbete och maktbalans. Freden innebar att de habsburgska kejsarnas
ambition att bygga upp en stark centralmakt i Europa stoppades. Kejsarmakten
skulle finnas kvar i ytterligare nästan 200 år men därefter begränsas till de
Habsburgska fästena i Österrike, Böhmen och Ungern. Däremot blev de tyska
furstarna i praktiken självständiga. De mäktiga kurfurstarnas skara utökades
från sju till åtta när kungen i Bayern klev in i det mäktiga sällskapet.
Den andra centralistiska makten i Europa, om än med
andliga snarare än militära vapen, nämligen påvedömet fick i och med freden en
kraftig näsbränna. Istället blev det de enskilda staterna som efter det mönster
som beslutades om i freden kom att stärka sin ställning på de kyrkliga
institutionernas bekostnad.
För Frankrikes del innebar kriget att man kunde stärka
sin hegemoniska ställning som militär och politisk supermakt i Europa. Denna
ställning kom den också att i praktiken inneha under hela 1600-talet innan det
brittiska imperiet definitivt övertog denna position.
Den andra stora enskilda vinnaren i freden var Sverige
som i och med freden definitivt kunde tillerkännas en position som europeisk
stormakt. Även om det blev en kortvarig period (stormakten gick i praktiken
under med ett skott i Norge 1718 och definitivt 1809) så innebar det att
konkurrensen om makten mellan Sverige och Danmark för alltid skulle avgöras
till svensk favör.
Schweiz och Nederländerna blev genom freden slutligen fullständigt
fria från tysk-romerska riket.
Däremot innebar inte freden en lösning på konflikterna
mellan Frankrike och Spanien utan dessa skulle komma att fortsätta i
ytterligare 10 år och komma till ett avgörande med den så kallade pyreneiska
freden 1659.
På det hela taget innebar inte den Westfaliska freden någon
långsiktigt hållbar lösning på den tidens stormaktspolitiska konflikter. En av
tankarna som hade förts fram var att med freden som bas skapa en internationell
rättsordning i Europa. Ett slags terrorbalans för att undvika att enskilda
staters maktanspråk skulle riskera att skapa expansionistiska centralmakter. Denna
tanke hade lagts fram redan i mitten av 1400-talet av den böhmiske kungen Georg
Podiebrad i hans förslag om ett Congregatio
concordiae alltså ett förbund av kristna furstar som skulle garantera
freden.
Även om freden innehöll skrivningar och element av
sådana internationella straffpåföljder för den furste som bröt freden så skulle
denna ordning i praktiken aldrig komma att tillämpas.
Det
förödda och brända Tyskland
Under tiden som bläcket torkade på fredspergamenten
och vinfläckarna på de vita dukarna i Osnabrück och Münster efter fem år av
förhandlingar, diplomatiska samtal och fester började folket i Tyskland att
samla upp spillrorna av sina hus och hem. Arbetet med att resa sig ur askan och
förödelsen efter 30 år av krig var mödosamt.
I vissa landsdelar hade befolkningen minskat med över
65 procent. Fattigdom, hungersnöd och sjukdomar bredde ut sig i krigets
farvatten och gjorde att det tog åratal för landet att återhämta sig. Den gängse
uppfattningen har med tiden modifierats eftersom kriget påverkade olika delar
av det tyska riket olika. Exempelvis de österrikiska och nordvästtyska områdena
klarade sig med relativt små förluster medan andra exempelvis Bayern blev i det
närmaste totalt ödelagda.
Förluster i procent, bilden hämtad från Göran Rystads bok, Europa i världen ca 1500-1700 copyright Göran Rystad och Liber AB
Klart är också att mycket av kriget och krigsförloppet
inte gick att kontrollera. Mer eller mindre självständiga legoarméer
marscherade runt på den tyska landsbygden och för att försörja sig tog de det
byte som de ansåg att de behövde. Med taktiska förflyttningar över stora
områden kunde samma trakter drabbas av plundring flera gånger på kort tid med
ännu större förödelse som följd.
Det som hade börjat som ett religionskrig hade under
30 år utvecklats till ett krig om furstendömenas självständighet i relation
till centralmakten och framförallt två icketyska stormakters ambitioner att på
ett annat lands jord säkerställa sina expansionistiska planer. Som alltid var
det civilbefolkningen som drabbades dubbelt, dels fick de dö som soldater i
meningslösa krig och dels fick de föda arméer som antingen ville döda dem eller
som de aldrig hade bett att slåss för ”deras sak”.
Referenser
och vidare läsning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar