Ett folk på vandring och flykt, judiska öden från forntid till medeltid

Bild på judar som brinner i skärselden. Bilden hämtad från SO-rummet.se

Härom veckan nåddes jag av beskedet att en fastighet i Lund hade attackerats. Det hela rubricerades som försök till mordbrand, ett fruktansvärt dåd i sig. Det som gjorde det hela ännu mer obehagligt var att det riktades mot en judisk familj och att allt tyder på att det handlar om ett antisemitiskt hatbrott.

Det hela ledde till att jag började fundera på att återuppta ett gammalt projekt att beskriva det judiska folkets historiska vedermödor. Hatet mot judarna förknippas framförallt med de omfattande utrotningsförsöken i Tyskland på 30-talet som jag delvis har skrivit om tidigare och motsvarande storskalig utrotning i framförallt Sovjetunionen några år senare. Men sanningen är att hatet och våldet mot den judiska gruppen har varit förekommande under i stort sett hela det judiska folkets mångtusenåriga historia.

Den här essän börjar med en lite teoretiserande bakgrund kring det judiska folkets tidiga historia för att sen landa i den europeiska medeltiden med ett särdeles hemskt exempel från södra och västra Tyskland i mitten av 1300-talet.

Bakgrund, forntiden

Det judiska folket och den judiska religionen är en av världens allra äldsta och har som bekant gett upphov till såväl kristendomen som islam eftersom båda utgår från samma stamfader, den mytologiske Abraham och hans två söner Isak och Ismael som förenklat sägs ha gått skilda vägar och därmed gett upphov till två olika folkslag, araber och judar och sedermera till två olika religioner.

Judarnas historia är minst 3000 år gammal och det går således inte att ge någon utförligare redogörelse här. För den som vill grotta ner sig i originalkällor rekommenderas den gamle historieskrivaren Flavius Josephus berömda ”Det judiska kriget” från tidig romersk tid. Boken har nyligen kommit ut i en svensk översättning.

Det judiska folkets historia innehåller lika delar myt men enligt biblisk tradition var det som kallas Israels folk ursprungligen indelade i tolv stammar som var och en leddes av en av patriarken Jakobs söner. Storkonungen Salomo sägs ha regerat ett samlat rike fram till sin död någon gång på 900-talet före Kristus. Då splittrades riket upp i två delar en nordlig, Israel och en Sydlig, Juda. Medans den nordliga delen assimilerades så räknar dagens judar sig släktmässigt höra till ättlingarna från det södra riket. Moderna forskning tyder snarare på att Israel och Juda utvecklades separat och kunde betraktas som etablerade kungadömen först på 800-talet f.Kr. i Israel och på 700-talet f.Kr. i Juda.

Någon gång 586-587 före Kristus inträdde det som kallas för den babyloniska fångenskapen. Israels land invaderades från Babylon och folket fördes bort. Under de följande århundradena utvandrade stora grupper främst till Babylonien och Egypten. Detta kallas för den judiska disporan (förskingringen) och syftar helt enkelt på en stor population av ett folk som befinner sig i exil i ett annat land. Detta statslösa, rotlösa tillstånd utan land har allt sedan dess präglat det judiska folkets öde.

Judar som sörjer förlusten av sitt hemland under disporan, bild hämtad från SO-rummet

Under en kort tid mellan 142 och 63 före Kristus lyckades judarna uppnå självständighet i Juden. Under de därpå följande 700 åren hamnade man först under romersk och sedan under bysantinsk överhöghet. Den romerska perioden präglades av viss religiös tolerans och långt gången judisk självständighet, efter klassisk romersk modell. Trots det inträffade ett antal mer omfattande och dokumenterade uppror, framförallt innebar det judiska kriget mellan år 66-74 att templet i Jerusalem förstördes (för andra gången, babylonierna hade redan gjort detta på 500-talet före Kristus) (templet har för övrigt som bekant aldrig byggts upp igen och vissa murar har fått mytologisk betydelse).

Romarriket splittrades som bekant upp och det östliga bysantinska riket levde kvar ensamt medan det västliga övergick till germanska folk. År 614 angrep perserna det bysantinska riket. Judarna ställde sig då på persernas sida och lyckades erövra Palestina som fick ett judiskt styre i tre år (614–617). När bysantinerna återerövrade området tog de ut en blodig hämnd.

638 erövrade muslimerna (som snabbt hade gjort sig till den mäktigaste politiska kraften på arabiska halvön) landet och upprättade ett muslimskt rike. Men eftersom islam kände starkt släktskap med såväl judar som kristna och betraktade dem som ”bokens folk” fick de behålla och utöva sin religion. I detta avseende hade judarna i muslimska länder klart bättre förhållanden än vad de skulle få i kristna länder.

Judarna och det kristna Rom

Den tolerans som Rom hade visat mot såväl judiska som andra trosriktningar ändrades radikalt på 380-talet när kristendomen etablerades som statsreligion i kejsardömet. Helt plötsligt blev det farligt att vara jude. Den gamla fiendskapen mellan kristna och judar (de var ju trots allt ansvariga för frälsarens korsfästelse) blev plötsligt en nationell angelägenhet för kejsardömet. Ett intressant kontrafaktiskt historiskt stickspår är vad som hade hänt med den kristna tron om frälsaren de facto inte hade blivit korsfäst men det är en helt annan historia.

Helt plötsligt stiftades det lagar som förbjöd konvertering till judendomen, förbud mot att bygga synagogor och förbud mot äktenskap mellan judar och kristna. Under den återtagningskampanj som kejsaren Justinianus genomförde på 500-talet, syftande till att för det östromerska kejsardömet återerövra framförallt Italien, infördes många nya judefientliga lagar, som kom att leva kvar i många kristna länder i Västeuropa.

Judarna i Europa under medeltiden

Judar förekommer under tidig medeltid inom vissa funktioner exempelvis som handelsmän, diplomater och läkare. Detta hänger delvis samman med historiska förbud för judar att äga och bruka jord. Istället tvingades de helt enkelt söka sig till andra professioner. De judiska handelsmännen kom att bosätta sig i särskilda kvarter (senare benämnda ghetton efter en term från Venedig på 1500-talet).

På 1000-talet utvecklades antisemitismen inom ramen för högmedeltidens kyrkliga religiositet. Rykten om att judar och muslimer konspirerade tillsammans resulterade i massakrer på judar i många Europeiska städer.

Från myndigheternas sida var inställningen till judarna kluven. Dels ville man skydda dem från våldsamheter samtidigt var det bekvämt att ha dem som syndabockar för diverse olyckor.

Under 1100-talet utvecklades en teori enligt vilken judarna i princip ägdes av den härskare som styrde över det område där de var bosatta. Det betydde i sin tur att de judar som valde att konvertera tvingades lämna all sin egendom i pant eftersom härskaren ju hade berövats sin indirekta egendom. Detta raffinerade system gjorde mången härskare förmögen.

Antisemitismen utökades med ständigt nya element. Från och med 1144 anklagades judarna för systematiska rituella mord på kristna. Under senmedeltiden anklagades de för att ha förgiftat brunnar och vattendrag.

Från 1200-talet tvingades judarna att bära särskilda kläder och kännetecken. Under inkvisitionen blev judarna likställda med kättarna vilket gav nytt bränsle till judehatet. Såväl franciskaner som dominikaner (de två stora munkordnarna under medeltiden) deltog aktivt i den antisemitiska debatten. Bokbålen flammade upp och Talmud (den heliga judiska skriften brändes). 1290 utvisades alla judar från England och hundra år senare 1394 utvisades de från Frankrike. För ett par år fann de en fristad i Norditalien men på 1400-talet följde förföljelsen efter dem även dit.

Judarna och korstågen

Judar som drabbas av korståget - bild hämtad från SO-rummet

Korstågen med början i slutet av 1000-talet kom att innebära en mycket allvarlig motgång för det judiska folket. När det första korståget drog fram genom Europa resulterade det i våldsamma angrepp på judar i Rhendalen, Böhmen och Ungern. Själva erövringen av Jerusalem (1099) innebar som bekant en slakt av såväl judar som muslimer. Under det andra korståget (1147–49) lyckades man bättre med att förhindrades övergrepp riktade mot judar men i samband med det tredje korståget (1190) förintades hela församlingar av judar i England, och lite senare under 1200-talet även i Frankrike. Angreppen på judar motiverades bland annat med påståenden om att de gjorde sig skyldiga till ocker, ritualmord, och brunnsförgiftning.

Judarna i Spanien

Medeltida judeförföljelse - bild från SO-Rummet

På 700-talet upplevde judarna en period av andrum och till och med framgång i nuvarande Spanien. Efter att de visigotiska kungarna (se min essä om folkvandringstiden) på 600-talet hade bedrivit en aktiv antisemitisk kampanj kom muslimernas ankomst år 711 att innebära att judarna fritt fick utöva sin religion. En blomstrande symbios mellan judar och muslimer inom exempelvis filosofi, språk- och naturvetenskap berikade landet.

Men säg den lycka som varar…

Även om den kristna återerövringen av Spanien, Reconquista, inte direkt drabbade judarna i första läget skulle digerdöden och tiden i dess kölvatten bli en hemsk period i det judiska folkets historia. I slutet av 1300-talet spred sig antisemitismen på allvar vilket fick många judar att konvertera till kristendomen och bli så kallade conversos. Dessa conversos kom att tillhöra en ekonomisk elit i samhället som gjorde karriär inom såväl religiösa som världsliga sammanhang, bland annat fanns det bland dessa flera spanska biskopar.

Detta innebar att när antisemitismen blossade upp i Spanien på 1400-talet var det inte längre i första hand religiösa förtecken. Istället talades det om ”blodets renhet” eller för att använda en modernare term, helt enkelt rasism.

1492 (samma år som det sista muslimska fäster i Granada föll för Recoquista) utvisades de spanska judarna och ett par år senare även de portugisiska. Detta innebar att med undantag från små grupper i Tyskland och Italien hade judarna i princip fördrivits från hela Västeuropa.

De som inte hade gått under jorden hade flyttat längre österut där särskild härskarna i Polen mottog dem med någorlunda värme. Polen och Litauen skulle komma att bli de starkaste judiska fästena enda till nazisternas slutliga lösning på 1940-talet.

Judarna anklagas för att sprida digerdöden, exemplet västra Tyskland 1348

Judar som bränns på bål - bild från SO-rummet

Skälet till att vi vet så mycket om de händelser som beskrivs här är för att Heinrich von Diessenhoven, som var kanik i Konstanz skrev ner händelseförloppet i en krönika. Bakgrunden var att judarna misstänktes och anklagades för att sprida digerdöden. Detta är alltså bara ett av flera exempel på utrotningsförsök mot detta folk men just detta är synnerligen väl dokumenterat i all sin grymhet.

Det är också alldeles uppenbart att Heinrich själv avskydde judarna. Han beskriver hur en våg av judeförföljelser drabbade södra Tyskland i november 1348. Centrum för förföljelsen var Solothurn i nuvarande Schweiz. Det hela utlöstes av ett rykte om att judarna skulle ha förgiftat brunnar och vattendrag. Ortsbefolkningen straffade alla judar på orten genom att bränna dem levande.

Det hela utvecklades till en fullständig masslakt och mellan november 1348 och september 1349 utrotades i princip alla judar från Köln i väster och gränsen mot Österrike i öster. Unga och gamla brändes skoningslöst. Förföljelserna spred sig från Solothurn till Zofingen och Stuttgart, därefter till Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch.

Den 20 december i Horw, placerades stadens judar, enligt Heinrich, i en stor grop innan de brändes levande. Den 27 december hade turen kommit till Esslingen här trängdes vissa in i sina hus medan en stor grupp stängdes in i synagogan som sedan antändes. Den 17 januari var turen kommen till Basel där alla vuxna brändes medan småbarnen döptes.

I vissa fall drog avrättningarna ut på tiden. I januari 1349 i Konstanz stängde man in judarna men först den 3 mars brändes hundratals av dem. De få som överlevde gick samma öde till mötes i september samma år.

Förföljelsen och hatet var folkets och ofta inget som påskyndades från makthavarnas sida. Hertig Albrekt av Österrike gav exempelvis order om att judarna skulle skyddas inom sina domäner. Men folkets hat gick inte att stoppa. Många judar tog sig till Kyburgs slott. Byborna Folket på orten skrev då till hertigen att han måste låta bränna judarna annars skulle de ta till vapen och göra det själva. Hertigen gav med sig och gav order om avrättningen som verkställdes den 18 september.

I vissa fall gjorde folket allvar av sina hot om att sätta sig upp mot överheten med våld. Vid årsskiftet 1348–1349 hade Ravensburgs judar fått skydd av den tysk-tjeckiske kungen Karl IV. Folket stormade slottet, tog kungens män till fånga och det 2 januari 1349 brändes judarna inne i slottet.

von Diessenhoven uppmanar sina läsare att inte förtvivla över uppdraget att rensa världen från judarna. Tyvärr kan inte alla judar utrotas, eftersom några enligt skrifterna måste vara kvar till den yttersta dagen. Men tillägger han förhoppningsfullt så hoppas han att dessa sista judar ska komma att leva ”på andra sidan havet” och inte bland goda kristna.

Slutsatser och tankar framåt

Det judiska folket har ända sedan forntiden ständigt hamnat i vägen för olika härskares expansionistiska ambitioner. Det har handlat om allt från babylonier, assyrier, perser, greker, romare och araber till europeiska härskare som har utnyttjat judarnas utsatthet för att gynna sig själva. Deras särpräglade religiositet och sturska envishet har väckt avundsjuka, hat och rädsla igenom historien. Men precis som vi har sett i exemplet från Spanien ovan så har hatet även kommit att riktas mot judarna som etnisk snarare än religiös gruppering.

Referenser och vidare läsning

Judarnas krig Flavius Josephus
Europa i världen - medeltiden, Dick Harrison