Krigets självspelande piano, om 30-åriga kriget (del 2)

En by plundras under 30-åriga kriget

Äntligen är det dags för den andra delen av tre om Trettioåriga kriget. Det märkliga är som bekant att jag redan har skrivit del 3 som handlade om själva krigsslutet och freden för att fira årsdagen av freden i Westphalen 1648. Den här mellersta delen handlar om själva kriget och de olika möjliga utvägar som hade kunnat innebära att de 30 åren faktiskt hade kunnat bli betydligt färre.

Här finns länkar till första delen och tredje delen om du hellre vill läsa dem.

Kriget börjar

Efter den tragiska händelsen i Prag våren 1618 där det kejserliga sändebudet förlorade sin hatt (i samband med att han kastades ut från ett fönster i syfte att slå ihjäl sig). Var inte kriget långt borta. Bakom defenestreringen stod nämligen en sammansvärjning av protestantiska furstar som i början hade initiativet och vann ett par enkla snabba segrar i samband med folkliga resningar i Böhmen, Mähren, Schlesien, Lausitz och i Habsburgarnas kärnland Österrike.

Till ny kung i Böhmen valde man den kalvinistiska kurfursten (alltså en av de sju furstar med värdighet att välja vem som skulle bli kejsare i det tyskromerska riket) Fredrik V av Pfalz. Han flyttade raskt från Heidelberg till slottet i Prag för att inträda sitt nya ämbete. Valet av kurfursten som regent var strategiskt genom hans släktband till många av de olika europeiska kungahusen.

Fredrik V av Pfalz, sedermera kallad "Vinterkonungen". Bilden hämtad från Wikipedia

Men de stackars tjeckerna hade räknat fel och ingen av de europeiska kungahusen var villiga att slåss på deras sida mot den habsburgska stormakten. Kejsaren som från och med 1619 hette Ferdinand vände sig till sina släktingar i Spanien och till den fruktade Katolska ligan och i ett slag den 8 november 1620 krossades Fredriks styrkor på Vita bergen utanför Prag. Fredrik själv kallades därefter för Vinterkonungen eftersom han bara regerade en enda vinter. Samtidigt krossade en spansk arme Fredriks gamla hemland Pfalz i mellersta Tyskland.

Och här hade historien om det trettioåriga kriget kunnat sluta. Som en lite drygt tvååriga regional konflikt mellan protestanter och katoliker i Böhmen. Men eftersom kejsaren inte behandlade sin fiende storsint utan krävde att han skulle krossas hade denne inget annat val än att fortsätta slåss.

Samtidigt löpte det gamla stilleståndsavtalet mellan Nederländerna och Spanien ut (se essä nummer 1) och 1621 beslutade sig båda parterna att återuppta striderna. I Nederländerna fann Fredrik V en fristad och konflikten mellan protestanter och katoliker vävdes samman med den mellan spanjorer och nederländare.

Habsburgarna fortsatte dock att segra och den 6 augusti 1623 i slaget vid Stadtlohn vann Katolska ligan och greven av Tilly en avgörande seger och Fredrik som inte såg några utsikter att kämpa vidare ansökte om vapenstillestånd.

Hertigen av Tilly, katolska ligans främste fältherre, bilden hämtad från Wikipedia

Även här kunde kriget ha tagit slut och gått till historien som sexåriga kriget. Men kriget fortsatte genom att en tidigare neutral utländsk makt valde att ingripa.

Den danska perioden

Den utländska makten i fråga var Danmark och kung Kristian IV. Han såg tillfället att utnyttja sin tillfälligt goda ekonomi från Öresundstullen och Älvsborgs lösen till att säkra områdena Bremen, Verden och Schwerin i Nordtyskland.

Kristian IV av Danmark, bilden hämtad från Wikipedia

Kriget blev tyvärr för danskt vidkommande ett verkligt fiasko. Skälet var att hela krigets kanske mäktigaste fältherre hade klivit in på scenen nämligen Albrecht von Wallerstein. Kejsar Ferdinand hade tröttnat på att vara beroende av Katolska ligan och dess företrädare Maximilian av Bayern och Tilly.

Wallerstein var högadlig från Böhmen som först hade varit protestant för att sedan övergå till katolicismen. Han hade använt pengar från sina två rika äktenskap till att sätta upp olika arméer. Kejsaren gav i princip wallerstein mandat att sätta upp en arme och låta den bli självförsörjande genom plundring och kontribution på den tyska landsbygden.

Albrecht von Wallerstein, kejsarens fältherre och krigsentreprenör. Bilden hämtad från Wikipedia

Och det hela gick mycket bra, eller väldigt, väldigt illa för Kristian IV. Vid slaget vid Lutter am Barenberge den 27 augusti 1627 krossades den danska armen fullständigt och tog till flykten. Tilly och Wallerstein fortsatta att ockupera Nordtyskland och invaderade även Jylland i syfte att få Kristian IV att kapitulera. Något som kungen vägrade. Istället ockuperades den ena nordtyska staden efter den andra.

Men den viktigaste staden vid Östersjön, Stralsund höll stången och utsattes sommaren 1628 för en av krigets mest berömda belägringar. Men expansionen i Nordtyskland hade väckt oro hos Sverige och Gustav II Adolf sände helt sonika svenska knektar till Stralsund. Svenskarnas ankomst ändrade styrkeförhållandena på ett sådant sätt att Wallerstein och Tilly valde att bryta belägringen. Men trots denna framgång var kriget ett fiasko och 1629 lyckades Danmark sluta en billig fred där de återfick alla territorier mot att de inte blandade sig i tyska angelägenheter mer.

Nu sommaren 1629 trodde kejsaren att han efter 11 år hade vunnit kriget. Tyvärr valde han att kröna sina framgångar med att skapa det så kallade Resitutionsediktet. Detta innebar att all kyrklig egendom som hade fallit i protestanternas händer sedan 1552 skulle återgå till katolikerna.

Resultatet av ediktet var att Ferdinand höll på att bli den mäktigaste kejsaren på hundratals år. Och det gjorde att tidigare neutrala furstar exempelvis i Brandenburg och Sachsen såg sina positioner som hotade. Även många katolska furstar kände sig hotade av Wallersteins mäktiga armé och på sommaren 1630 krävde de hans avsked. Normalt hade kejsaren vägrat men han behövde sina allierade och Walletstein och hans armé försvann från scenen.

I och med att det plötsligt blev väldigt tomt på trupper i Norra Tyskland öppnades fältet för en ny aktör som stod och stampade på väg att förvandlas till en verklig stormakt.

Lejonet från Norden gör entré

Gustav II Adolf landstiger i Tyskland, propagandabild. Bilden hämtad från Wikipedia

En av krigets verkliga vändpunkter blev den svenska härens landstigning 1630. Kriget hade även här kunnat ta slut och ännu en gång var det en protestant som gav sig in i leken. Men varför gav sig Sverige egentligen in i detta storkrig på kontinenten? Det var nämligen ett krigstrött land som bara året innan hade fått stillestånd efter det långvariga tronföljdskriget med Polen.

Den officiella förklaringen var att Sverige var hotat av kejsarens expansionistiska politik. Men det var, precis som den spridda bilden av ”Lejonet från Norden” som skulle slåss för protestantismens sak, ren propaganda. Den verkliga förklaringen var att den svenska statsledningen såg en möjlighet till expansion och snabba framgångar.

Beslutet om att invadera fattades i december 1628 och januari 1629 men försenades på grund av kriget med Polen. Efter stilleståndsavtalet och riksdagens godkännande 1630 kunde hären mönstras i juni 1630 och kort därefter landsteg man i Tyskland. I detta läge var det endast furstar som redan hade förlorat allt som valde att satsa på denna nya häst. 1631 beslöt sig ett flertal protestantiska furstar för att försöka förbli neutrala, den enda stad som ställde upp på svenskarnas sida var Mgdeburg.

Efter Wallersteins avsked fanns det inte så många kejserliga trupper kvar i området och Tilly valde att belägra Magdeburg i stället för att strida. Under tiden förhandlade Gustav II Adolf fram ett avtal med Frankrike som befästes i Bärwalde i januari 1631. Det innebar att Sverige fick 400 000 riksdaler årligen för att hålla en arme i Tyskland.

Pengarna användes till att värva knektar och under ett par månader marscherade Tilly och den svenske kungen omkring i Nordtyskland och försökte utmanövrera varandra. Tilly bestämde sig för att den svenska armen inte var något att vara rädd för och återgick till sin belägring av Magdeburg. I och med belägringen befann sig kurfursten Georg Willhelm av Brandenburg i ett läge där han inte längre kunde välja att vara neutral om han ville freda sig mot svenskarna och i maj 1631 allierade han sig med Gustav Adolf.

De som fick betala för svenskarnas initiala försiktighet var invånarna i Magdeburg. Staden stormades av Tillys styrkor den 20 maj. Plundring tilläts och hela staden stacks i brand. Tilly som hade räknat med att kunna använda staden som bas tvingades dra vidare till Sachsen något som i sin tur tvingade kurfursten Johan Georg, som hittills varit neutral att ta ställning för Gustav II Adolfs sida för att undvika utplundring.

Båda arméerna trädde nu in i Sachsen, Tilly intog i september staden Leipzig och därmed var manegen krattad för en av krigets mest berömda drabbningar, den vid Breitenfeldt. Slaget vid Breitenfeldt tarvar i sig en strategisk och taktisk utläggning i form av en särskild essä. Den korta berättelsen är dock att den svensk/sachskiska armen med sitt lättrörliga fältartilleri vann en lysande seger. För Tilly var det däremot en katastrof. Han förlorade 20 000 soldater vilket var 10 gånger fler än svenskarna. Gustav II Adolfs rykte som fältherre steg som en raket på vägen mot det oundvikliga nederlaget.

Mot Lützen!
Men det hela började fantastiskt bra. Resten av året 1631 var ett enda långt segertåg för den svenska armén. Seger följde på seger och städer som Mainz, Erfurt med flera föll för svenskarna som tycktes ostoppbara. I norra Tyskland erövrades samtidigt Rostock och Wissmar. Och ett ständigt flöde av nya allierade småfurstendömen stärkte armén ytterligare.

Under tiden försökte Tilly att samla ihop en ny arme men det gick mycket trögt med rekryteringen eftersom ekonomin var usel. På våren 1632 hade Gustav II Adolf erövrat Nürnberg och i slaget vid Rain vid övergången av floden Lech tillfogade han Tilly ett ännu värre nederlag än i Breitenfeld. Tilly sårades svårt och avled bara ett par veckor senare.

Katolska ligan beordrade reträtt och svenskarna kunde därmed rycka in i Bayern och invaderade München i maj 1632. Mot den här utvecklingen hade kejsaren ingen annan utväg än att låta krigsentreprenören Wallerstein återinträda i tjänst som överbefälhavare.

Snabbt samlade han ihop en ny armé som anföll Sachsen vilket tvingade Gustav II Adolf att tåga norrut igen för att undvika att bli avskuren från sina förbindelseområden i norra Tyskland. Men armén kom bara till Nürnberg där man körde fast i ett utdraget ställningskrig. Under tiden som de kejserliga trupperna febrilt försökte undvika strid med svenskarna led befolkningen i området svårt av den plundring som de utsattes för.

För att få kriget rörligt igen tågade svenskarna söderut mot Österrike. Men den planen fick överges nästan omedelbart när Wallerstein anföll Sachsen. Av rädsla för att Johann Georg skulle överge alliansen valde Gustav II Adolf att förfölja dem. Intet ont anande hade den kejserliga armen delat upp sig i två delar. När svenskarna kom ikapp de kejserliga var således en större del av rytteriet under ledning av Pappenheim frånvarande från slagfältet.

Slaget i fråga är den berömda drabbningen vid Lützen som stod den 6:e november eller 15 november med modern tideräkning. Jag tänker inte gå in på detaljerna kring detta slag men vi vet alla utgången. Gustav II Adolf fattar ett beslut om att undsätta den svenska centern som är illa ute. Men han kommer bort sig i dimman och förirrar sig in bland fienderna. Hamnar i strid och blir skjuten i armbågen, och ryggen därefter sticks han ned med värja och skjuts slutligen i huvudet på nära håll och stupar.

Slaget vanns dock av svenskarna och Wallerstein tvingades marschera vidare tillbaka till sina hemländer i Böhmen, Johan Georg blev kvar i det svenska förbundet och Sachsen undvek utplundring. Men på en mer övergripande nivå var såklart Gustav II Adolfs död en katastrof. Den självklare ledaren för den väldiga armén var borta och samordningen föll samman.

En av stormaktstidens mest berömda målningar visar hur Gustav II Adolf stupar vid Lützen 1632. Målningen är gjord av Carl Wahlbom 1855 och finns idag på Nationalömuseum. Bilden hämtad från Wikipedia

Den långa vägen till Nördlingen

Under tiden som Gustav II Adolf marscherade mot sin död i södra Tyskland pågick kriget även på andra fronter. I striderna mellan nederländare och spanjorer vann de förstnämnda allt större framgångar under ledning av ståthållaren Fredrik Henrik av Oranien. Det hela kulminerade med erövringen av Maastricht på sommaren 1632. Försöken till fredssamtal stoppades av den anledningen att Trettioåriga kriget hade utvecklats till ett världskrig och de holländska attackerna på spanska och portugisiska kolonier kunde inte passera obemärkt förbi. Striderna skulle de kommande åren föras på exotiska platser som Kuba och Ceylon.

Svenskarna och deras allierade leddes nu av riksrådet Axel Oxenstierna som upprättade en slags svensk huvudstad i staden Mainz. Men kriget hade nu blivit väldigt svåröverblickbart och strider fördes okoordinerat på olika håll i Tyskland.

Den svenska stormaktens arkitekt nummer 1, riksrådet Axel Oxenstierna. målningen är gjord av holländaren Michiel Janszoon van Miereveld 1635. Målningen finns på Nationalmuseum. Bilden hämtad från Wikipedia.

I mars och april 1633 samlades ett stort antal protestantiska furstar i Heilbronn i sydtyskland. De enades där att hålla samman under Axel Oxenstiernas ledning och att fortsätta bekämpa kejsaren. På pappret förfogade Heilbronnförbundet över 100 000 man i militära resurser men ledningen saknades och det hela riskerade att brytas upp i regionala småstrider.

De protestantiska styrkorna leddes av Bernhard av Sachsen-Weimar, Gustav Horn och Johan Banér. Dessa tre var synnerligen erfarna och kompetenta fältherrar som egentligen bara hade ett stort problem, de var ibland sällsynt dåliga på att samarbeta. Trots detta gick det till en början ganska bra för de protestantiska arméerna i Sydtyskland.

Wallerstein å sin sida gjorde inget större väsen av sig utan låg stilla i Böhmen. Han gjorde dock ett utfall norrut mot Schlesien och besegrade Henrich Mattias von Thurn som hade spelat en ledande roll i defenestrationen 1618 och därmed mer eller mindre hade startat hela kriget. Under vintern 1633 och 1634 ökade det kejserliga missnöjet med Wallerstein. Dels uträttade han inget på slagfältet men framförallt började han agera självständigt för att försöka söka fred på egen hand utan att fråga kejsaren. I januari 1634 undertecknade kejsaren ett beslut om avsked och bara ett par veckor senare i februari mördades Wallerstein av sina egna soldater.

Befälet över den katolska armen hade getts till italienaren Matthias Gallas och med stöd av spanska trupper som hade tågat upp genom alperna var man nu redo för en offensiv. Trots svenskarnas försök att stoppa dem lyckades de spanska och de kejserliga styrkorna förenas och denna starka arme tillfogade i september 1634 svenskarna krigets allvarligaste nederlag i slaget vid Nördlingen där mellan 10 000 och 16 000 soldater förlorades medans de kejserligas förluster uppgick till endast 2000.

Målning som sägs föreställa slaget vid Nördlingen

Efter förlusten vid Nördlingen erövrade de kejserliga stad efter stad och tvingade svenskarna att dra sig tillbaka norrut. Läget förvärrades ytterligare av att stilleståndet mellan Sverige och Polen skulle löpa ut 1635. Kort sagt hade krigslyckan vänt sig mot svenskarna efter ett par år av framgångar.

Motgångarnas tid
Nederlaget vid Nördlingen var som sagt början på en serie motgångar för svenskarna. Allianser med ett flertal protestantiska furstar bröts antingen genom att dessa gick tillbaka till att bli neutrala eller i värsta fall bytte sida. Allra allvarligast var att Johan Georg av Sachsen den 30 maj 1635 i Prag slöt ett fredsavtal med kejsaren som innebar att han inte längre skulle slåss för svenskarna.

Kejsaren avskaffade restitutionsediktet och lät därmed furstarna själva bestämma religionstillhörighet dessutom förbjöds furstarna att alliera sig med utländska makter vilket innebar att båda Katolska ligan och Heilbronn-förbundet avskaffades. Det långa inbördeskriget var därmed över vilket såklart tyvärr inte innebar att kriget var det.

Det polska stilleståndet avslutades vilket innebar att Polen satte press på Sverige och tvingade fram ett återlämnande av de inkomstbringande preussiska hamnstäderna. Axel Oxenstierna blev därför i fortsättningen ännu mer beroende av pengar från Frankrike för att kunna fortsätta kriget.

Fältherren Johan Banér

Den enda ljuspunkten var att Johan Banér fortfarande förde befäl över en stark och framgångsrik arme i södra Tyskland. Trots det var läget besvärligt och starka röster höjdes för att söka fred medans det fortfarande fanns framgångar att falla tillbaka på. Axel Oxenstierna lyckades dock förmå riksrådet att fortsätta kriget och med hjälp av ett avtal med Frankrike i Wissmar i mars 1636 tillfördes ytterligare pengar. Samtidigt hade Frankrike på våren 1635 beslutat sig för att engagera sig direkt som krigförande part i kriget.

Den som skulle föra den franska armén i Tyskland var hertig Bernhard av Sachsen-Weimar men hans mål var tyvärr inte samma som kardinal Richelius, Medan fransmännen såg honom som en fransk allierad så ville hertigen själv upprätta ett eget furstendöme, gärna i Elsass (nuvarande Alsace). Grälet gjorde att Richelieu snålade med pengarna och då kunde hertigen inte kriga. 

Ännu sämre gick det för Frankrike i norr där man försökte alliera sig med Nederländerna mot de spanska styrkor som var förlagda i spanska Nederländerna, alltså i nuvarande Belgien. 1935 besegrades fransmän och nederländarna i grunden och året efter ryckte spanska styrkor in i Frankrike och hotade till och med huvudstaden.

Som synes hade kejsaren stor anledning att vara nöjd 1636. Fler och fler protestantiska furstar lämnade förbundet med svenskarna eller allierade sig med kejsaren. Framgångar på slagfältet drev till och med det mäktiga och snuskigt rika Frankrike på defensiven. Inför denna hotbild bytte Johan Banér taktik och övergick till ett slags ”totalt krig” dvs. han förde inte längre bara krig mot kejserliga arméer utan mot den tyska civilbefolkningen. Taktiken var att bygderna skulle förödas så att den kejserliga armén inte kunde försörja sig. 

Den 4 oktober 1636 besegrade Johan Banér i en av krigets mest analyserade drabbningar de kejserliga i ett slag vid Wittstock strax norr om Berlin. Även om segern var dyrköpt för svenskarna med över 3000 stupade och sårade så visade man att den svenska armén fortfarande var farlig och att Johan Banérs taktik med totalt krig och anfall långt in på fientligt territorium var rätt sätt att föra kriget på.

Kriget står och väger
Den 15 februari 1637 avled den person som mer än alla andra hade förkroppsligat kriget nämligen kejsaren Ferdinand II. Han efterträddes av sin son Ferdinand III och möjligheterna till fred var förhållandevis ljusa. Frankrike hade lidit stora nederlag och Sverige borde kunna förmås att dra sig ur med krigsbyte. Påven Urban VIII erbjöd sig att medla men både Habsburgarna och Frankrike misstrodde påven och när Richelieu ville ha med protestanter som Sverige och Nederländerna föll allt samman.

Urban VIII målad av Bernini. Målningen finns idag på Palazzo Barberini i Rom. Bilden hämtad från Wikipedia

Samtidigt fick Johan Banér stora problem i Sydtyskland när han höll på att bli inringad av en betydligt starkare kejserlig armé. Hans reträtt genom Tyskland tillbaka till säkra baser i Norr har blivit historisk. Han sägs ha fällt orden ”De hade mig i säcken men glömde att knyta åt”. Det som räddade Banér och svenskarna var paradoxalt nog att den kejserliga armén var för stor och att den därför fick försörjningsproblem.

Följande vår drog Banér igång krigandet igen, besegrade en kejserlig armé vid Chemnitz och kom på sommaren 1638 att utsätta den Böhmiska landsbygden runt Prag för en av krigets värsta plundringar.

Samtidigt som Banér lyckades vända kriget i norra och mellersta Tyskland kunde hertig Bernhard av Sachsen-Weimar äntligen börja agera med franska pengar i fickan i väster. I augusti 1638 kapitulerade staden Breisach i Elsass som därmed föll i fransmännens händer. Frankrike hade därmed lyckats etablera sig på östra sidan av Rhen.

Vändpunkten 1640

1640 skulle visa sig vara något av en vändpunkt i kriget. Framförallt handlade det om att det andra starka habsburgska fästet i Europa, Spanien, fick stora problem på hemmaplan när först Katalonien och senare Portugal gjorde uppror. Det stöd på 500 000 thaler som under hela 1630-talet årligen hade stött den habsburgska krigskassan försvann tillsammans med de spanska trupperna.

Samtidigt började de svenska och franska arméerna att agera koordinerat vilket satte skräck i de kejserliga. Inför denna starka krigsmakt började också nya och gamla allierade att återigen flockas under fanorna. Personer som hertig Georg av Braunschweig-Lüneburg och änkelantgrevinnan Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel där den sistnämnda skulle bli en av det sena krigets viktigaste potentater.

Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel

I maj 1640 kom alla dessa fyra protestantiska styrkor att sammanstråla vid Erfurt. Med en samlad armé på 36 000 man utgjorde de en fruktansvärd maktfaktor. Men den kejserliga armén var till och med ännu större med sina 40 000 man. Allt var upplagt för en mäktig urladdning men inget hände. Insatserna var helt enkelt för stora och ingen ville riskera soldaternas liv. Kombinerat med motsättningar mellan de olika befälhavarna resulterade det hela bara i ett ställningskrig som kostade tusentals soldater livet i olika fältsjukdomar.

Allra hårdast drabbades som vanligt civilbefolkningen som var tvungen att hålla båda dessa enorma härar vid liv genom mer eller mindre frivillig utskänkning av livsmedel. Samtidigt torterades, våldtogs och plundrades den tyska landsbygden i en aldrig tidigare skådad skala.

Lennart Torstensson
1640 och 1641 hade alltså över 70 000 soldater kört fast i ett meningslöst och förödande ställningskrig. Samtidigt hade den nye kejsaren Ferdinand III sammankallat en tysk riksdag i Regensburg. Detta hade inte skett sedan 1613. Syftet var att försöka få ett slut på kriget eftersom fredssamtalen i Prag fem år tidigare inte hade gett något resultat. Kejsaren var beredd att göra uppoffringar men förhandlingarna drog ut på tiden. I praktiken skulle man egentligen bara lyckas enas om en sak nämligen att man beslutade sig för att samlas i städerna Osnabrück och Münster för seriösa fredssamtal. Mer om dessa segdragna förhandlingar finns att läsa om i essä nummer tre i den här serien.

Johan Banér tog tillfället i akt och försökte sig på att göra krigets djärvaste kupp när han försökte leda sin armé till Regensburg i syfte att ta kejsaren till fånga. Kuppen misslyckades dock eftersom vädret gjorde att floderna inte längre gick att korsa. Detta blev Banérs sista framträdande i kriget och i maj 1641 avled han.

Lennart Torstensson

Med Banér borta öppnades dörren för en av Sveriges mest berömda fältherrar nämligen artillerigeniet Lennart Torstensson. Under Torstensons befäl utkämpades den 2 november 1642 det som har kommit att kallas andra slaget vid Breitenfeld. Precis som förra gången resulterade det i en svensk framgång. Bland de mer framträdande svenska befälhavarna som klev fram vid denna drabbning var den unga pfalzgreven Karl Gustav sedermera känd som Karl X Gustav.

Samtidigt som Torstensson inledde sin framgångsrika kampanj i mellersta Tyskland tågade en fransk arme mot Rhenlandet i syfte att erövra områden från hertigdömet Jülich-Berg och biskopen i Köln, två katolska utposter i det annars ganska protestantiskt dominerade norra Tyskland. I slaget vid Kempen i januari 1642 led de kejserliga ett svidande nederlag vilket stärkte det fransk-svenska greppet över regionen och framförallt innebar det att Frankrike som dittills hade radat upp förluster började vinna. I december 1642 dog den kände kardinal Richelieu och ersattes av den minst lika ryktbare kardinal Mazarin. Året efter avled också kungen Ludvig XIII och ersattes av den då blott femårige Ludvig XIV som med tiden skulle komma att gå till historien som en av de främsta monarkerna.

Trots de franska framgångarna hade en helt annat bekymmer gjort att krigsutvecklingen gick lite trögt. Den så pålitlige allierade Sverige hade helt plötsligt fått helt andra bekymmer och behövt kasta om sina planer.

Sverige mot Danmark

Plötsligt hade nämligen Torstensson fått kontraorder från Stockholm. Han skulle skyndsamt bege sig mot norr och rycka in i Jylland söder ifrån samtidigt som en arme under ledning av Horn skulle attackera Skåne, som fortfarande var danskt vid denna tid, norrifrån. 

Skälen var flera men framförallt ville den svenska riksrådsadeln utnyttja att Sverige äntligen hade seglat om Danmark som den mäktigaste staten vid Östersjön till att befästa den positionen genom att exempelvis återta Gotland som hade varit i dansk ägo sedan Valdemar Atterdag intagit ön nästan 300 år tidigare. Men framförallt hade Kristian IV chockhöjt Öresundstullen. Just i fråga om denna tull hade Sverige dessutom en mäktig allierad i form av Nederländerna som Sverige hade ingått ett fredsavtal med 1640.

Kriget gick till en början lysande. Torstensson kontrollerade snart hela Jylland och Horn hade intagit så gott som hela Skåne. Men Torstensson kunde inte korsa stora Bält och Horn lyckades inte inta det starkt befästa Malmö. Det hela kom dock att avgöras till sjöss genom att en gemensam svensk-nederländsk flotta besegrade den danska vid Femern och när sedan nederländarna seglade in i Öresund fick danskarna nog.

Händelserna i Skåne och Jylland 1645 ledde fram till den, för danskarna, så förödmjukande freden i Brömsebro där Skåne för evigt införlivades med Sverige. Jag skrev för ett par år sedan en annan essä om själva fredsförhandlingarna i Brömsebro. 

Början till slutet

Sveriges krig mot Danmark gjorde av förklarliga skäl Frankrike upprörda eftersom de behövde den svenska armen på annat håll. De kejserliga å andra sidan var inte sena att försöka utnyttja tillfället. Mathias Gallas tog på försommaren 1644 sin stora armé och drog norrut för att undsätta danskarna och försöka besegra Lennart Torstensson.

Detta skulle visa sig ödesdigert. Torstensson avbröt sin danska operation, vände raskt om och överrumplade den kejserliga armén. Gallas blev effektivt avskuren från sina förnödenhetstransporter och tvingades dela upp sin armé i två delar som båda på hösten 1644 besegrades av Torstensson.

Nu låg vägen definitivt öppen för att Torstensson skulle kunna rycka in i Böhmen. Dessutom hade Torstensson fått en ny allierad och kejsaren en ny fiende nämligen furst György I Rákóczi av Transylvanien som ryckte fram genom Ungern.

Ferdinand III hade avskedat Mathias Gallas som överbefälhavare och ersatt honom med Melchior von Hatzfelt. Denne mötte den 6 mars 1645 Torstenssons armé i slaget vid Jankov sydöst om Prag. Drabbningen skulle komma att bli ett av de blodigaste under hela kriget, en drabbning som det inte råder någon tvekan om att svenskarna vann.

Därmed låg vägen öppen för Torstensson att belägra Wien men detta krävde förstärkningar som aldrig kom. Om så hade skett hade kanske utgången av kriget varit en helt annan och kejsarkronan kunde ha suttit på ett svenskt huvud, vem vet.

1645 hade också Johann Georg av Sachsen hade helt enkelt tröttnat på att ständigt få sitt land plundrat och han drog sig ur kriget och lovade att betala en årlig stor summa pengar till svenskarna. Därmed hade Sverige och Frankrike herraväldet över mellersta Tyskland och kunde fokusera på de södra delarna där fortfarande den bayerska armen gjorde livet surt för framförallt den franska armén.

På sommaren 1645 stod ytterligare en av de värsta drabbningarna under kriget vid byn Alterheim i Bayern. 9000 soldater stupade och än idag hittar man massgravar efter de omkomna. Förlusterna var enorma på båda sidor men det rådde ändå ingen tvekan om att det var de kejserliga som hade förlorat slaget.

Slutet

Kriget kom att slutligen avgöras vid förhandlingsbordet och i fält samtidigt. De avgörande militära drabbningarna skulle komma att stå i Bayern. I juli 1646 angrep svenskarna, under ledning av Karl Gustav Wrangel som hade ersatt Torstensson som av hälsoskäl inte längre kunde fortsätta, tillsammans med fransmännen vilket blev en katastrof för Bayern och bayrarna. Hertig Maximillian hade varit med i trettioåriga kriget ända sedan 1618 och han tvingades nu till förhandlingsbordet där han i mars 1647 tvingades bryta med kejsaren i det som har kallats stilleståndet i Ulm.

Tyvärr för hertig Maximillian ändrade han sig fort och redan i september 1647var han på nytt allierad med kejsaren. Resultatet blev att Wrangel och fransmännen tillsammans anföll och fullständigt krossade den kejserliga armen i trakten av Augsburg. Även om kejsaren lyckades mobilisera en ny armé var det bara en tidsfråga innan det hela skulle vara över och avgörandet kom på precis den plats där allt hade börjat 30 år tidigare.

Hans Christoff von Köningsmarck hade under tiden som Bayern föröddes av de svenska och franska soldaterna tagit sig in i Prag med ett par tusen man. Det var inte många men det räckte för att under två dagar plundra Prags lillsida. Band alla de som drabbades av denna den sista striden under kriget var Jaroslav Borita av Martinice. Ja det är samme man som trettio år senare överlevde ett fall från ett fönster i Prags gamla kungaborg. Den här gången sårades han också och fick sitt palats plundrat. Han överlevde dock och fick uppleva slutet på kriget innan han i november 1649 slutligen somnade in efter att ha under 30 års tid ha upplevt hur ett stort lidandet föll över honom.

Referenser och vidare läsning

Expansion och integration – Göran Rystad

Ett stort lidande har fallit över oss – Dick Harrison

Trettioåriga kriget – Dick Harrison

Att fukta sin aska – om Carl Michael Bellman

Det kanske mest berömda porträttet av Bellman från den kungliga porträttsamlingen, målad av Per Krafth 1779, bilden hämtad från Wikipedia

Idag för 224 år sedan orkade inte en kropp uthärda mera. Märkt av flera år av umbäranden, sjukdom och liv i dragiga dåliga bostäder hade tärt på den. Kombinationen med ett allt för ymnigt drickande hade ytterligare försvårat livet. Trots detta blev mannen ifråga hela 55 år gammal vilket för det sena 1700-talet ingalunda var någon ovanligt låg ålder för att möta sin skapare.

Idag har turen i bloggen kommit till att skildra Carl-Michael Bellmans tragiska liv och levnadsöde. Idag är han antagligen mest känd för de halvroliga Bellmanhistorierna och en och annan visa som barn tvingas sjunga på musiklektionerna. Men för sin samtid var Bellman närmast att betrakta som en kulturinstitution. Folk flockades runt honom på Stockholmskrogarna för att höra honom leverera satiriska skämt, gäckfyllda sånger eller hans specialitet att låta som olika typer av instrument och andra underliga ljud.

Trots sin enorma popularitet dog han utblottad och begravdes anonymt på Klara kyrkogård där Svenska akademin 56 år efter hans död lät resa den sten som man kan se idag. Bellman och hans gärning förtjänar helt enkelt denna dag till ära lite upprättelse.

Låt oss börja med lite bakgrund genom ett litet nedslag i Sveriges huvudstad i mitten av 1700-talet.

Europas dödligaste stad?

Huvuddelen av Stockholms 72 000 invånare bodde i staden mellan broarna det vill säga det som vi idag kallar för Gamla stan. Husen var av sten och stod höga och tätt med trånga gränder i mellan. Kullerstensgatorna var bland de sämsta i Europa och det var svårt att gå på dem. På bakgårdarna bakom husen höll många stockholmare djur såsom höns, hästar, får eller svin. Smuts och avföring från både djur och människor slängdes ofta direkt på gatan. Spillningen och skräpet bildade gyttja som slammade igen rännstenarna och lade sig över gatorna. Resultatet var att Stockholm stank. Luften var förorenad av ångor från bland annat den förgiftade och igenslammade Klara sjö, där järnvägsstationen ligger idag. Vattnet i stadens brunnar var ofta orent och otjänligt för matlagning, men när det ändå användes i brist på annat spred det en mängd sjukdomar. 

I ytterområdena av staden kunde det finnas hela sjöar av förruttnelse och avskräde, med Fatburssjön på söder som värsta exempel. Sjukdomar som dysenteri, gulsot, tuberkulos och malaria var några av de vanligaste åkommorna. Maten var ofta av dålig och ensidig kvalitet. På grund av bristen på grönsaker och frukt särskilt vintertid förekom skörbjugg och andra bristsjukdomar. 

Under 1700-talet drabbades Stockholm hårt när det svenska stormaktsväldet föll sönder och svåra tider med svält och nödår inträffade. Pesten hemsökte staden 1710-12. Förödande bränder härjade; 1723 brann Katarina församling, 1751 Klara och 1759 Maria. I de fattiga tider som följde gick återuppbyggnaden långsamt.

Sjukdomarna, överbefolkningen och undernäring gjorde att Stockholm tävlade med Paris om att vara Europas dödligaste stad, med en dödlighet som periodvis var tio gånger större än idag.

Prostitutionen

En prostituerad förs bort av stadsvakten, Bilden hämtad från ett föredrag på Armémuseet (www.welma.se)

Sexuella utsvävningar hörde till njutningarna och prostitutionen var oerhört utbredd. Prostitution var visserligen förbjudet och prostituerade dömdes till straffarbete, men det var helt normalt för herrefolk att gå till skökor. Trohet inom äktenskapet stod inte högt i kurs. Albertrandi fortsätter: "Bruket att hålla sig med mätress är så allmänt, att nästan varje kvinna i de lägre samhällsklasserna är älskarinna åt någon hög herre." I de lösa förbindelsernas spår spreds naturligtvis en del könssjukdomar, varav syfilis väl var den mest fruktade.

Kroglivet

Bilden hämtad från Bellmanssällskapets hemsida www.bellman.net

Supandet i Sverige och Stockholm var vid denna tid kopiöst utbrett. I huvudstaden gick det enligt uppgift en krog per hundra invånare. Ofta handlade det bara om ett litet hål i väggen där någon husfru drygade ut inkomsterna med att servera supar och smörgåsar. Ofta intogs det en daglig ranson på 6-7 supar per dag så kommersen måste ha varit ganska livlig och fylleriet desto utbreddare.

Äldst av 14 syskon

Det var i den här miljön som den store skalden såg dagens ljus första gången den 4 februari 1740. Han föddes i Maria församling och kom att växa upp på nuvarande Södermalm. Hans far var lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre och hans mor var Catharina Hermonia, som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Bellman har beskrivit sin mor på följande sätt:

”vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla människor, delikat i sitt umgänge – hade En förträffelig röst och hade vant sig att ligga i 21 Barnsängar."

Det sista stämmer dock inte emedan endast 14 barn varav sju överlevde till vuxen ålder finns registrerade. 14 barnsängar är dock även det en synnerligen imponerande bedrift.

Kopparstick föreställande det Dauerska huset, bilden hämtad från Wikipedia

Bellman växte alltså upp på Södermalm sin gammelfarmors hus, det så kallade Dauerska huset som ligger i korsningen mellan Hornsgatan och nuvarande Bellmansgatan vid Maria Magdalena kyrka mitt på Mariaberget. Huset var en av de så kallade malmgårdarna. Stora herrgårdsliknande byggnader som anlades utanför stan för att komma bort från det ohälsosamma livet i stadens smuts. Till huset hörde en stor barrockträdgård och ett orangeri med exklusiva utländska frukter.

Barndomsvärlden var intellektuell, flerspråkig men också klass­överskridande. I Maria bodde utfattiga tyska manufakturarbetare sida vid sida med utländska diplomater. Bland lekkamraterna fanns en holländsk pojke som bodde i det van der Nootska palatset. I kvarteren bodde Christoffer Polhem och såväl Linné som Emanuel Swedenborg hade bott i närheten. Bellmans privatlärare Clas Ludvig Ennes hade undervisat den högadliga familjen Gyllenstierna i Skåne och av denne fick han bildning och språk medan hans musikaliska begåvning ansågs ärvd från hans farfar.

Oduglig student

Den 3 november 1758 skrevs Bellman in på Stockholms nation vid Uppsala universitet. I december året innan hade han blivit antagen på prov i Riksbanken. Till banken återvände han i juni 1759 som extra ordinarie tjänsteman. Uppsalastudierna kan inte ha varit särskilt grundliga. En tänkbar beskrivning av vistelsen vid lärosätet ges kanske i Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student”:

Movitz skulle bli Student;
Han Upsala betrakta,
Börja mumla excellent
Grammatica contracta;
Dum och tjock,
Hic haec hoc
Han sig genast lärde,
Hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde

Där satt han som misanthrop,
Men röder som en vallmo,
Vid sin stånka och sit stop,
Och conjugera Amo;
Hur han drack
Ölet stack,
Kärlek hjärnen brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
Och lärdomssätet flydde.

Ett dyrt festliv, på kredit

Bellmans tid som banktjänsteman varade fyra år. Bankarbetet hade antagligen inte någon framträdande plats i den unge Bellmans liv. Istället drogs han in i ett rikt nöjesliv med baler, karnevaler, maskerader. Och hans talang som artist och visdiktare upptäcktes i kretsarna.

Det blev dyrt, och ännu dyrare blev det genom att de festglada ynglingarna gick i borgen för varandra, när det egna kapitalet inte räckte. Våren 1763 gick Bellman helt enkelt i konkurs. Härmed var bankkarriären slut. Enligt en beräkning motsvarade Bellmans skulder 1763 ungefär 20 årslöner i hans egen löneklass. Det var stor risk för att Bellman skulle bli insatt på gäldstugan såsom många andra skuldsatta. 

I Bellmans fall fanns det en extra komplikation genom att sekreteraren i Slottskansliet var den som skulle ha hand om dylika lejdfrågor. Och det var Bellmans far. Fadern avgick från sin tjänst. Huset vid Hornsgatan, som redan tidigare var intecknat, såldes. Johan Arndt Bellman med hustru fick tillstånd att tillträda ett säteri i Vårdinge, nära Gnesta flera mil söder om Stockholm. Säteriet var emellertid förfallet och familjen hade inga ekonomiska resurser att rusta upp det med. 

Föräldrarna dör 

Inom ett enda år 1765 avlider först Bellmans mor och kort därefter även hans far. Livet på lantgodset långt från staden blev aldrig vad de hade förväntat sig och de klarade antagligen aldrig av att sätta sitt liv på fötter efter alla ekonomiska besvär som hade drabbat deras familj.

Statstjänstemannen

Bellman som lotteriets betalde, men kanske inte så hårt arbetande sekreterare, teckning av vännen Sergel, Bilden hämtad från Populär historia

Efter någon tid hos föräldrarna på landet, ordnade chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, en vän till familjen, ett nytt jobb åt Bellman på sitt kontor. Det stängdes emellertid efter ett par år, men då blev Bellman extra ordinarie på Generaltulldirektionen. Också den platsen indrogs, men Bellman fick behålla lönen, som inte var stor.

Bacchi Orden 

Illustration till Sången "HVila vid denna källa" med Bellmans musa den prostituerade Ulla Winblad i mitten. 

© C A Dahlström/IBL bildbyrå

Det var hos tidigare nämnda Lissander som Bellmans karriär som underhållare tog sin början. I öppna framföranden som utvecklades till helaftonsföreställningar och fann sin form i det som kom att kallas Bacchi Orden.

I dessa parodier driver Bellman med de riddar- och sällskapsordnar som frodades i hans samtid varav  Bellman själv tillhörde ett par. Ordnarna omgavs av högtidliga ceremonier och ritualer, och den som blev invald i en orden måste uppfylla vissa krav på kristlighet och dygd. 

För att kunna dubbas till riddare i Bacchi Orden måste man minst två gånger offentligen setts ligga stupfull i rännstenen! Den första gång Bellman framför ett ordenskapitel inför publik är troligen den 4 december 1766. I Bacchi Orden dyrkar man givetvis Bacchus och dess medlemmar bestod av ökända a-lagare i Stockholm; så småningom också personer längre ifrån som hade fråntagits sina ämbeten på grund av dryckenskap. Några verkliga möten skedde givetvis aldrig, orden var en ren fantasiprodukt av Bellman, medlemmarna togs dock ur verkligheten. De ceremonier som föredrogs i de s.k. ordenskapitlen var samma som i de verkliga ordnarna. När nya medlemmar tas in dubbas de till riddare, får högtidligen en egen vapensköld och ett valspråk, och när de dör hedras de med en parentation. Den som blir dubbad till riddare av Bacchi Orden blir samtidigt adlad och får ett nytt namn. Den nedsupne notarien Kolmodin blir på detta sätt von Källarcreutz, den f.d. kanslisten Holmström blir von Ehrensugga, och den imbecille f.d. bagaren Kihlberg blir adlad Adlerstop. När någon känd drinkare dog skrev Bellman högtidligen en parentation över honom. Det är fantastiska dikter som har skapats på detta sätt se till exempel parentationen över Brännvinsbrännaren Lundholm och Fredmans Begravning, som är den första dikt av Bellman där Fredman förekommer. Hur den unge Johan Gabriel Oxenstierna upplevde två sådana kvällar hos Lissanders kan man läsa i hans dagbok.

Det största och sista av ordenskapitlen formade Bellman till ett jättearbete som fick namnet BACCHI TEMPEL öpnadt vid Corporalens samt Ordens-Oboistens Fader Movitz död 1779 (BACCHI ORDEN II) och utgavs 1783 med illustrationer av Elias Martin.

Underhållare och festfixare

Konsert på "Tre byttor" scen hämtad ur Epistel nummer 51, Målning från 1869 av Wilhelm Wallander, bilden hämtad från Populär historia

Utsagorna beskriver en fenomenal entertainer som improviserade ordlekar, organiserade upptåg, imiterade djur, in­strument, människor och till och med kyrkklockor. De som befann sig i angränsande rum trodde sig höra en folksamling av roddarmadamer, fiskare och försäljare när Bellman spelade ut hela sitt register.

Inför föreställningarna synes han ha laddat upp genom att gå in i sig själv, trumma på olika föremål nästan som för att komma i trans innan han trollband sin pub­lik. Vi kan gissa att uppträdandena måste ha varit mycket krävande.

Att se est­radören Bellman var enligt de flesta en stor upplevelse, en multishow där han blandade det grova med det sublima, skratt med gråt, ”verbalt lättsinne blandat med dödligt allvar”. Det är fräckt men det finns aldrig ondska i Bellmans texter, även de mest eländiga karaktärer skildras kärleksfullt.

Bland publiken syntes rikets elit: kungafamiljen, släkter som Bonde, Bielke, Wrangel och Oxenstierna. En del av högadeln snörpte visserligen på munnen, Axel von Fersen d ä kallade Bellman ”gyckelmakare”, Fredrik Sparre tyckte han var ”plump”, andra liknade honom vid ”en kung för fyllehundar”. Men de flesta var överförtjusta – Johan Gabriel Oxenstierna vaknade på natten av att han skrattade åt ”geniet”. 

Kärnan i Bellmans jublande publik var dock alltid Stockholms borgerskap, den klass han själv kom från och som oftast betalade hans gage.

Hovskald
1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.

Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.

Konflikten med Kellgren

Bellmans antagonist Johan Henric Kellgren, några år senare förenades de i och med att Kellgren skrev förordet till Fredmans sånger, bilden hämtad från Wikipedia

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten "Mina löjen" gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon" Anakreon var en gammal grekisk diktare. Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten; det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon.

Kunglig agent Sin slutliga placering i samhällsmaskineriet fick han när han 1776 blev sekreterare i nummerlotteriet, som hade inrättats av Gustaf III 1773. Lönen var väl inte direkt dålig, men Bellman förminskade den genom att för vissa tider hyra ut tjänsten mot halva lönen, hävdas det. Han behöll tjänsten till sin död. Han kunde nu också titulera sig ”Kungl. Hof-Secreterare”, något som kunde öppna en och annan dörr till de finare salongerna. Från 1771 verkade han även i det politiska livet i Stockholm, som tillförordnad notarie i bondeståndet. 

I denna roll var han en mycket kungalojal och trogen Gustavian. Även när kungens stjärna var i dalande fram emot mordet 1792 så försvarade Bellman troget sin kung. Men han gjorde det på sitt eget sätt genom folkliga visor och skillingatryck.

Efter kungens död blev Bellmans liv svårare eftersom förmyndarregeringen knappast ville veta av hans visor som hyllade den gamla kungen.

Giftermål och familj 

Efter att han erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.

Den 27 april 1781 föds Carl Michaels och Lovisas första barn, Gustaf. Bellman gör succé som aktör i olika spektakel på Slottet. Bellmans många skulder får som resultat ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Bellman lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån. 1785 föds parets andra son, Elis och 1787 föds sonen Carl. Samma år dör dock Elis i kopporna och Bellman skriver i sorg en vaggvisa med titeln "Lilla Charles, sof sött i frid".

Lilla Charles, sof sött, i frid, 

Du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö,
Bäst man andas, skall man dö
Och bli mull tillbaka. 

I början av året 1790 blev Lovisa sjuk i samband med en ny graviditet. Hon blir sängliggande i fyra månader. Bellman verkar samtidigt ha ägnat sig åt ett ganska intensivt uteliv. Bl.a. var han ofta sedd på fester hemma hos vännen Sergel och hos Helena Quiding på Heleneberg. Paret Bellmans sista son, Adolf, föds i oktober.

Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna Lovisa Bellman på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare. Ingen av barnen Bellman kom att överleva sin mor som levde ända tills hon blev 89 år gammal.

Bellmans sista föreställning

Pengar och politik samverkade till Bellmans död. Våren 1794 häktades han för en liten och gammal skuld, och i det ohälsosamma rummet hos högvakten på slottet blev han sjuk. Samtidigt pågick en kampanj mot de gamla gustavianerna som Bellman kan ha varit offer för.

Han köptes ut ur häktet av sina rika borgarvänner, men då var han nedbruten och enligt sig själv döende. Hans sista beskrivna föreställning ägde rum hösten 1794.

Bellman var enligt vittnesmålen besynnerligt klädd i svartgrönrandig frack och gula strumpor, alldeles för starkt pudrad (vilket ansågs omodernt), han föreföll nästan apatisk och började sjunga en sorglig visa om kriget som fick folk att gråta. 

Sällskapet fyllde honom med sprit och efter ett tag tutade han igång, lät som ett valthorn och en klarinett, och publiken skrattade ”mer än de orkade”. Det är en mycket sorglig bild av en döende narr.

Bellmans dödsmask, bilden från Wikipedia

Bellmans gravsten uppställd femtio år efter hans
död av svenska akademin, bilden hämtad från Wikipedia

Referenser och vidare läsning

Carl Michael Bellman: en biografi - Leif Landén

Att fukta sin aska – Ernst Brunner

Skiftesreformerna som ritade om det svenska kulturlandskapet

Det gamla jordbruket förändrades långsamt, Copyright: www.bridgemanart.com

Historia handlar ofta om skeenden, händelser av avgörande betydelse. Slag, krig och kungar tenderar att dominera ämnet. Antagligen hänger det samman med att det är lättare att hänga upp minnet på platser, årtal och personer. Detta skulle med en sammanfattande term kunna kallas för aktörsperspektiv, det vill säga det är personerna och deras aktiviteter som driver fram historien. Alternativet som är vanligare bland historiker som har sin bakgrund i en mer materialistisk skola skulle kunna kallas strukturalister dvs. det är samhällets utveckling och dess förmåga att producera som är avgörande för historiens gång. Vilken av dessa båda ytterligheter som är mest relevant har det stridits om länge och striden lär fortgå. Sanningen är nog att valet av utgångspunkt snarare handlar om vilka frågor vi vill ha svar på.

Just den här gången ska bloggen dock fokusera på ett i sanningen strukturellt fenomen (även om det självklart förekommer betydelsefulla aktörer även här) nämligen det svenska jordbrukets modernisering och förändring under framförallt 1800-talet. Mer specifikt ska vi titta på tre stycken så kallade skiftesreformer som genomfördes under nästan 200 års tid från mitten av 1700-talet fram till första halvan av 1900-talet.

Men först ska vi dyka ner lite i bakgrunden.

Bönder och byar från järnålder till 1700-talet

Skifteskarta från Hörneå i Västerbotten visar tydligt de gamla smala tegarna, bilden hämtad från Hörneå bys hemsida www.becken.se 

Det svenska odlingslandskapet som vi känner det började ta form under den yngre järnåldern det vill säga mellan 500 och 1000 efter Kristus.

Under medeltiden skedde en rad framsteg inom jordbruket. På 700-talet infördes det så kallade bogträet med ursprung i Asien. Bogträet gjorde att hästar kunde ersätta oxar som dragdjur. Eftersom hästen har ungefär 60 procent mer muskelstyrka innebar det att plogen kunde skära djupare i jorden och därmed öka bördigheten. Tillsammans med införandet av hjulplogen kunde skördarna från jordarna öka kraftigt.

I stora delar av Europa infördes treskifte vilket innebar att man odlade varje område ett år med vårsäd (till exempel havre), ett år med vintersäd, och lät det ligga i träda bara var tredje år. Under trädan gödslades marken av djuren. Produktionen ökade på så sätt och eftersom man fick två skördar minskade risken för missväxt. Fram till trettonhundratalet steg korntalet (skörden i förhållande i utsädet) kraftigt. Det skulle dock dröja till 1700-talet innan nästa stora produktivitetshöjning.

För att uthärda bondelivet organiserade sig bönderna tidigt i mindre byar med ett mindre antal gårdar och torp. Åkerlapparna lades ut i form av långsmala remsor, så kallade tegar. Förklaringen till fenomenet med de långsmala tegarna ligger i ett rättvisetänkande där alla bönder i en by skulle ha tillgång till bördiga och mindre bördiga jordar för att på så sätt sprida riskerna med sämre skördar.

Med 1500-talets jordeböcker (se min essä om det svenska skattesystemets historia) skaffade sig statsmakten en ökad insyn och kunskap om landets bönder och deras gårdar. Den svenska myndighetsorganisationens grepp om medborgarna stärktes och till fromma för senare tiders historiker är tillgången till forskningsmaterial rik.

Under 1600- och 1700-talet stiger priserna på spannmål vilket gör att allt fler bönder kan sälja sina produkter på en avsalumarknad vilket gör det möjligt att överleva även på mindre gårdar. Som en följd stiger priserna på jord och en ökad hemmansklyvning (alltså att gårdar delas i samband med framförallt arv) sker.

Tankar om individen och ekonomi

Denna tegindelade bondby med rötter i medeltiden eller i järnåldern kom att bestå under över 1000 års tid. Jordbruket som bedrevs under frihetstidens 1700-tal skilde sig inte nämnvärt från det som hade bedrivits sedan medeltiden. Redskapen hade utvecklats och grödorna hade förändrats men själva arbetet och organiseringen var i sig likt.

1700-talets tankar om individens frihet, intimt sammankopplad med upplysningstidens filosofer lade grunden för att annat sätt att se på samhället. Detta var en starkt bidragande orsak till att den kollektiva identiteten som bondbyarna representerade började ifrågasättas. Samtidigt hade en långtgående så kallad hemmansklyvning dvs. att egendomar splittrades i samband med arv gjort att tegarna hade blivit allt smalare vilket förhindrade ett rationellt och effektivt jordbruk. Åtgärder behövde helt enkelt vidtas.

Behovet av en jordbruksreform

Lantmätaren och skiftesagitatorn Jacob Faggot, bilden hämtad från Wikipedia

De svenska jordbruksreformerna hade förmodligen aldrig blivit genomförda utan Jacob Faggot. Faggott var vetenskaps, ämbetsmän och kanske framförallt lantmätare. Han kom tidigt att intressera sig för jordbrukets villkor och dess förutsättningar att förbättras och utvecklas. År 1746 skrev han en rapport till vetenskapsakademin med titeln: Svenska landtbrukets hinder ock hjälp.

I denna broschyr föreslog Faggot bland annat en ägoskiftesreform och samlandet av brukningsenheter i så kallade storskiften. Syftet var inte att avsluta utan att möjliggöra en fortsatt hemmansklyvning, det behövdes helt enkelt mer folk på landsbygden. Istället föreslogs att varje bondes ägor skulle brytas ut och samlas i större ägor. Med större samlade tegar hoppades man att den odlade arealen skulle öka och jordbruket skulle bli mer mottagligt för nya idéer och vetenskapliga innovationer.

1749 infördes ett stadgande i lantmäteristadgan som möjliggjorde skiftet. Från början krävdes det dock att alla bönder i bygden skulle ställa sig bakom för att själva förrättningen alltså kartläggningen skulle inledas. Detta ändrades 1757 i en förordning ”om hemmans ägors läggande i storskiften” och med ”det ovillkorliga vitsordet” som innebar att endast en jordägare krävdes för att processen skulle inledas.

Genomförandet av storskiftet i enlighet med 1757 års k. resolution drog dock ut på tiden och visade sig innebära betydligt fler svårigheter, än man trott. Delvis berodde detta på allmogens konservatism och diskussioner om olika detaljbestämmelser.

I äldre tiders forskning om storskiftet har det hävdats att det var en reform som drevs fram av storgodsägare och ståndspersoner. Senare tiders forskning har visat att det många gånger har handlat om moderna, intresserade och framsynta bönder som själva har tagit initiativ till skiftesläggningen.

De många bevarade storskifteskartorna (cirka 40 000 stycken) visar att reformen ledde till en minskning av antalet åkertegar, men inte alls i den omfattning som reformivrarna hade hoppats. Den mest genomgripande förändringen skedde i det bördiga och senast erövrade Skåne. Detta ledde på sikt fram till flera skiftesreformer.

Enskiftet och Rutger Mclean på Svaneholm

Svaneholms slott i Skurup i Skåne, bilden hämtad från Wikipedia

Det går inte att skriva om skiftesreformerna utan att nämnd Rutger McLeans reformer på Svaneholms gods i Skurup i Skåne.

1783 genomförde lantmätaren Carl Gideon Wadman på Mackleans uppdrag ett omfattande skifte i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken i Skåne. Macklean tvingade helt enkelt 1785 samtliga 701 personer som bodde och brukade hans jord att bygga nya gårdar i anslutning till sina respektive ägor på 40 tunnland jord per gård. Den enskilde bonden ble på så sätt mindre beroende av sina grannar och kunde bruka en enda sammanhängande åker. Av de 701 bönderna valde dock 102 att säga upp sina arrenden och lämna godset. För Svaneholms del blev reformen lyckad. År 1802 hade befolkningen på ägorna fördubblat till 1 400 personer.

Utifrån McLeans erfarenheter fattades det beslut om en kunglig förordning om enskifte för Skåne 1803. Även för landsdelen som helhet visade reformen på positiva effekter. Det var förhållandevis enkelt att genomföra skiftet i Skåne eftersom tillgången på bördig jord var stor och slättlandskapet relativt enhetligt.

Det som skilde enskiftet från Storskiftet var att en enskild bonde kunde begära att få sin mark utskiftad ur de gemensamma byägorna. Trycket från bygemenskapen minskade och bysystemet började på sina håll upplösas. I praktiken kom dock Storskiftet och Enskiftet att genomföras samtidigt så att det ibland inte riktigt går att skilja det ena från det andra.

Beslut om enskifte gick vidare till Skaraborgs län 1804 och för hela Sverige 1807. På många håll i Sverige var dock jordförhållandena svårare eftersom landskapet var mer differentierat. Exempelvis genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i hela Östergötland. Enskiftet fick sammanfattningsvis precis som Storskiftet inte riktigt den effekt som statsmakten önskade. Enskiftet skulle därför komma att efterföljas av nästa stora reform.

Laga skifte

År 1827 beslutade riksdagen slutligen att storskiftet och enskiftet skulle slås samman och lagstiftas. Sedan enskiftetsförordningarna hade riksdagen genom 1809 års regeringsform fått en starkare ställning och den föråldrade ståndsriksdagen avskaffades. Principerna i laga skifte kom att gälla ända fram till 1928. 

Lantmätare i arbete, Lantmätarna var de som gjorde förarbetet till skiftena, bilden hämtad från Wikipedia

Syftet med Laga skifte var att slutligen genomdriva de rationaliserings- och effektiviseringstankar som låg till grund för storskiftet och enskiftet. Precis som tidigare räckte det att en jordägare i byn begärda skifte för att processen skulle inledas. Lantmätaren med sina medhjälpare gjorde sitt arbete och kom med ett förslag som byförsamlingen hade att anta eller förkasta. Om förslaget blev antaget så inleddes omstruktureringen.

De gårdar som blev belagda med utflyttning fick hjälp av sina grannar att flytta sina gårdar dels med pengar och dels med dagsverken för att genomföra själva flyttarna av byggnader och lösöre. Oftast plockades hela gårdar ner och flyttades rent fysiskt till sina nya åkrar.

Till skillnad från storskiftet omfattade laga skifte även även utägomark, I mindre produktiva områden tilldelades ofta gårdarna dels ett stycke åker men också en bit av den tidigare gemensamma skogen.

Laga skifte innebar att varje bondes åkerareal samlades och lades ut på, i idealfallet, en plats. Den som fick sämre jord kompenserades med mer mark. Principen var att värdet skulle vara det samma före och efter skiftet. Odlingsarbetet blev genom skiftena effektivare och varje gård producerade mer. Även om lantmätarna strävade efter att behålla gårdarna i befintligt läge men eftersom målet att samla varje bondes ägor gemensamt vägde tyngre belades ofta gårdarna med utflyttning varpå de gamla byarna med anor från medeltiden splittrades.

En nyanserad bild av skiftesreformerna

Klassisk läroboksbild som förklarar skiftesreformerna, bilden hämtad från SO-Rummet

I klassisk historieskrivning brukar skiftesreformerna framförallt beskrivas som i den avslutande kommentar ovan: att de idylliska om än lite inskränkta byarna med rötter i medeltiden splittrades men att jordbruket blev rationellare och effektivare samtidigt vilket ledde till befolkningsökning och det som vi kallar för ”Den Agrara revolutionen”.

Sanningen är dock sällan så enkel som skolböckerna tillrättalagda värld ger utrymme till. Som vi såg ovan så genomfördes bara 185 enskiftesförrättningar i Östergötland, även om det tog fart i och med laga skifte så visar det tydligt att Sverige då som nu inte var enhetligt och att reformer fick olika stöd och effekt i olika delar av landet.

Det klassiska exemplet som ofta lyfts fram är Dalarna där de absolut flesta byar än idag inte är skiftade utan ligger kvar på sina ursprungliga platser. Liknande tendenser kan vi se i delar av Västergötland och Småland.

En bidragande förklaring kan vara att man i exempelvis Skåne tillämpade en viss typ av arvsrätt som kallas förstfödslorätt vilket helt enkelt betyder att äldste sonen ärvde egendomen medan man exempelvis i Dalarna lät döttrar ärva men bara hälften så mycket det gjorde att landskapet blev mer splittrat och också svårare att skifta.

Sett till riket som helhet var det i genomsnitt en tredjedel av alla gårdar som faktiskt kom att flyttas vilket betyder att merparten av byarna faktiskt kom att ligga kvar även om jordarealerna förändrades.

Den stora förändringen med skiftena menar modern forskning var snarare att klasskillnaderna på landsbygden kom att öka. Från ett tillstånd där i stort sett alla var jordägare öppnade skiftena vägen för större och effektivare brukningsenheter som gav störst ekonomisk effekt för de som redan hade de största arealer, följden blev på sikt att andelen obesuttna på landsbygden kom att öka kraftigt.

Spår kvar i landskapet

Den som idag strövar runt på den svenska landsbygden kan ganska lätt känna igen de utskiftade gårdarna i kulturlandskapet. De ligger ensamma, ofta i utkanten av ett åkerområde mot skogsbryn eller på en lägre höjd i landskapet. Vi kan också lätt känna igen de närmast spikraka skiftesvägarna som lantmätarna drog upp. Dessutom är de flesta av de många stenmurarna byggda i samband med att de nya raka skiftade åkrarna skulle inhägnas.

Referenser och vidare läsning

Fårad Mark – Niklas Cserhalmi

Äventyret Sverige, en ekonomisk och social historia - Antologi 

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg