Att fukta sin aska – om Carl Michael Bellman

Det kanske mest berömda porträttet av Bellman från den kungliga porträttsamlingen, målad av Per Krafth 1779, bilden hämtad från Wikipedia

Idag för 224 år sedan orkade inte en kropp uthärda mera. Märkt av flera år av umbäranden, sjukdom och liv i dragiga dåliga bostäder hade tärt på den. Kombinationen med ett allt för ymnigt drickande hade ytterligare försvårat livet. Trots detta blev mannen ifråga hela 55 år gammal vilket för det sena 1700-talet ingalunda var någon ovanligt låg ålder för att möta sin skapare.

Idag har turen i bloggen kommit till att skildra Carl-Michael Bellmans tragiska liv och levnadsöde. Idag är han antagligen mest känd för de halvroliga Bellmanhistorierna och en och annan visa som barn tvingas sjunga på musiklektionerna. Men för sin samtid var Bellman närmast att betrakta som en kulturinstitution. Folk flockades runt honom på Stockholmskrogarna för att höra honom leverera satiriska skämt, gäckfyllda sånger eller hans specialitet att låta som olika typer av instrument och andra underliga ljud.

Trots sin enorma popularitet dog han utblottad och begravdes anonymt på Klara kyrkogård där Svenska akademin 56 år efter hans död lät resa den sten som man kan se idag. Bellman och hans gärning förtjänar helt enkelt denna dag till ära lite upprättelse.

Låt oss börja med lite bakgrund genom ett litet nedslag i Sveriges huvudstad i mitten av 1700-talet.

Europas dödligaste stad?

Huvuddelen av Stockholms 72 000 invånare bodde i staden mellan broarna det vill säga det som vi idag kallar för Gamla stan. Husen var av sten och stod höga och tätt med trånga gränder i mellan. Kullerstensgatorna var bland de sämsta i Europa och det var svårt att gå på dem. På bakgårdarna bakom husen höll många stockholmare djur såsom höns, hästar, får eller svin. Smuts och avföring från både djur och människor slängdes ofta direkt på gatan. Spillningen och skräpet bildade gyttja som slammade igen rännstenarna och lade sig över gatorna. Resultatet var att Stockholm stank. Luften var förorenad av ångor från bland annat den förgiftade och igenslammade Klara sjö, där järnvägsstationen ligger idag. Vattnet i stadens brunnar var ofta orent och otjänligt för matlagning, men när det ändå användes i brist på annat spred det en mängd sjukdomar. 

I ytterområdena av staden kunde det finnas hela sjöar av förruttnelse och avskräde, med Fatburssjön på söder som värsta exempel. Sjukdomar som dysenteri, gulsot, tuberkulos och malaria var några av de vanligaste åkommorna. Maten var ofta av dålig och ensidig kvalitet. På grund av bristen på grönsaker och frukt särskilt vintertid förekom skörbjugg och andra bristsjukdomar. 

Under 1700-talet drabbades Stockholm hårt när det svenska stormaktsväldet föll sönder och svåra tider med svält och nödår inträffade. Pesten hemsökte staden 1710-12. Förödande bränder härjade; 1723 brann Katarina församling, 1751 Klara och 1759 Maria. I de fattiga tider som följde gick återuppbyggnaden långsamt.

Sjukdomarna, överbefolkningen och undernäring gjorde att Stockholm tävlade med Paris om att vara Europas dödligaste stad, med en dödlighet som periodvis var tio gånger större än idag.

Prostitutionen

En prostituerad förs bort av stadsvakten, Bilden hämtad från ett föredrag på Armémuseet (www.welma.se)

Sexuella utsvävningar hörde till njutningarna och prostitutionen var oerhört utbredd. Prostitution var visserligen förbjudet och prostituerade dömdes till straffarbete, men det var helt normalt för herrefolk att gå till skökor. Trohet inom äktenskapet stod inte högt i kurs. Albertrandi fortsätter: "Bruket att hålla sig med mätress är så allmänt, att nästan varje kvinna i de lägre samhällsklasserna är älskarinna åt någon hög herre." I de lösa förbindelsernas spår spreds naturligtvis en del könssjukdomar, varav syfilis väl var den mest fruktade.

Kroglivet

Bilden hämtad från Bellmanssällskapets hemsida www.bellman.net

Supandet i Sverige och Stockholm var vid denna tid kopiöst utbrett. I huvudstaden gick det enligt uppgift en krog per hundra invånare. Ofta handlade det bara om ett litet hål i väggen där någon husfru drygade ut inkomsterna med att servera supar och smörgåsar. Ofta intogs det en daglig ranson på 6-7 supar per dag så kommersen måste ha varit ganska livlig och fylleriet desto utbreddare.

Äldst av 14 syskon

Det var i den här miljön som den store skalden såg dagens ljus första gången den 4 februari 1740. Han föddes i Maria församling och kom att växa upp på nuvarande Södermalm. Hans far var lagmannen och sekreteraren i slottskansliet Johan Arendt Bellman den yngre och hans mor var Catharina Hermonia, som var dotter till kyrkoherden i Maria församling, Michael Hermonius och dennes hustru Kristina Arosell. Han var sonson till latinprofessorn Johan Arendt Bellman den äldre (1664–1709) och dennes adliga hustru Catharina Elisabet Daurer (1688-1709), dotter till sekreteraren i guvernementet över drottning Christinas underhållsländer Jakob Daurer (1649-1713) och dennes hustru Catharina von Santen (1665-1743), Bellmans farmors mor, i vars förmögna hushåll Bellmans föräldrar bodde vid tiden för hans födelse.

Bellman har beskrivit sin mor på följande sätt:

”vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädnad, god mot alla människor, delikat i sitt umgänge – hade En förträffelig röst och hade vant sig att ligga i 21 Barnsängar."

Det sista stämmer dock inte emedan endast 14 barn varav sju överlevde till vuxen ålder finns registrerade. 14 barnsängar är dock även det en synnerligen imponerande bedrift.

Kopparstick föreställande det Dauerska huset, bilden hämtad från Wikipedia

Bellman växte alltså upp på Södermalm sin gammelfarmors hus, det så kallade Dauerska huset som ligger i korsningen mellan Hornsgatan och nuvarande Bellmansgatan vid Maria Magdalena kyrka mitt på Mariaberget. Huset var en av de så kallade malmgårdarna. Stora herrgårdsliknande byggnader som anlades utanför stan för att komma bort från det ohälsosamma livet i stadens smuts. Till huset hörde en stor barrockträdgård och ett orangeri med exklusiva utländska frukter.

Barndomsvärlden var intellektuell, flerspråkig men också klass­överskridande. I Maria bodde utfattiga tyska manufakturarbetare sida vid sida med utländska diplomater. Bland lekkamraterna fanns en holländsk pojke som bodde i det van der Nootska palatset. I kvarteren bodde Christoffer Polhem och såväl Linné som Emanuel Swedenborg hade bott i närheten. Bellmans privatlärare Clas Ludvig Ennes hade undervisat den högadliga familjen Gyllenstierna i Skåne och av denne fick han bildning och språk medan hans musikaliska begåvning ansågs ärvd från hans farfar.

Oduglig student

Den 3 november 1758 skrevs Bellman in på Stockholms nation vid Uppsala universitet. I december året innan hade han blivit antagen på prov i Riksbanken. Till banken återvände han i juni 1759 som extra ordinarie tjänsteman. Uppsalastudierna kan inte ha varit särskilt grundliga. En tänkbar beskrivning av vistelsen vid lärosätet ges kanske i Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student”:

Movitz skulle bli Student;
Han Upsala betrakta,
Börja mumla excellent
Grammatica contracta;
Dum och tjock,
Hic haec hoc
Han sig genast lärde,
Hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde

Där satt han som misanthrop,
Men röder som en vallmo,
Vid sin stånka och sit stop,
Och conjugera Amo;
Hur han drack
Ölet stack,
Kärlek hjärnen brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
Och lärdomssätet flydde.

Ett dyrt festliv, på kredit

Bellmans tid som banktjänsteman varade fyra år. Bankarbetet hade antagligen inte någon framträdande plats i den unge Bellmans liv. Istället drogs han in i ett rikt nöjesliv med baler, karnevaler, maskerader. Och hans talang som artist och visdiktare upptäcktes i kretsarna.

Det blev dyrt, och ännu dyrare blev det genom att de festglada ynglingarna gick i borgen för varandra, när det egna kapitalet inte räckte. Våren 1763 gick Bellman helt enkelt i konkurs. Härmed var bankkarriären slut. Enligt en beräkning motsvarade Bellmans skulder 1763 ungefär 20 årslöner i hans egen löneklass. Det var stor risk för att Bellman skulle bli insatt på gäldstugan såsom många andra skuldsatta. 

I Bellmans fall fanns det en extra komplikation genom att sekreteraren i Slottskansliet var den som skulle ha hand om dylika lejdfrågor. Och det var Bellmans far. Fadern avgick från sin tjänst. Huset vid Hornsgatan, som redan tidigare var intecknat, såldes. Johan Arndt Bellman med hustru fick tillstånd att tillträda ett säteri i Vårdinge, nära Gnesta flera mil söder om Stockholm. Säteriet var emellertid förfallet och familjen hade inga ekonomiska resurser att rusta upp det med. 

Föräldrarna dör 

Inom ett enda år 1765 avlider först Bellmans mor och kort därefter även hans far. Livet på lantgodset långt från staden blev aldrig vad de hade förväntat sig och de klarade antagligen aldrig av att sätta sitt liv på fötter efter alla ekonomiska besvär som hade drabbat deras familj.

Statstjänstemannen

Bellman som lotteriets betalde, men kanske inte så hårt arbetande sekreterare, teckning av vännen Sergel, Bilden hämtad från Populär historia

Efter någon tid hos föräldrarna på landet, ordnade chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, en vän till familjen, ett nytt jobb åt Bellman på sitt kontor. Det stängdes emellertid efter ett par år, men då blev Bellman extra ordinarie på Generaltulldirektionen. Också den platsen indrogs, men Bellman fick behålla lönen, som inte var stor.

Bacchi Orden 

Illustration till Sången "HVila vid denna källa" med Bellmans musa den prostituerade Ulla Winblad i mitten. 

© C A Dahlström/IBL bildbyrå

Det var hos tidigare nämnda Lissander som Bellmans karriär som underhållare tog sin början. I öppna framföranden som utvecklades till helaftonsföreställningar och fann sin form i det som kom att kallas Bacchi Orden.

I dessa parodier driver Bellman med de riddar- och sällskapsordnar som frodades i hans samtid varav  Bellman själv tillhörde ett par. Ordnarna omgavs av högtidliga ceremonier och ritualer, och den som blev invald i en orden måste uppfylla vissa krav på kristlighet och dygd. 

För att kunna dubbas till riddare i Bacchi Orden måste man minst två gånger offentligen setts ligga stupfull i rännstenen! Den första gång Bellman framför ett ordenskapitel inför publik är troligen den 4 december 1766. I Bacchi Orden dyrkar man givetvis Bacchus och dess medlemmar bestod av ökända a-lagare i Stockholm; så småningom också personer längre ifrån som hade fråntagits sina ämbeten på grund av dryckenskap. Några verkliga möten skedde givetvis aldrig, orden var en ren fantasiprodukt av Bellman, medlemmarna togs dock ur verkligheten. De ceremonier som föredrogs i de s.k. ordenskapitlen var samma som i de verkliga ordnarna. När nya medlemmar tas in dubbas de till riddare, får högtidligen en egen vapensköld och ett valspråk, och när de dör hedras de med en parentation. Den som blir dubbad till riddare av Bacchi Orden blir samtidigt adlad och får ett nytt namn. Den nedsupne notarien Kolmodin blir på detta sätt von Källarcreutz, den f.d. kanslisten Holmström blir von Ehrensugga, och den imbecille f.d. bagaren Kihlberg blir adlad Adlerstop. När någon känd drinkare dog skrev Bellman högtidligen en parentation över honom. Det är fantastiska dikter som har skapats på detta sätt se till exempel parentationen över Brännvinsbrännaren Lundholm och Fredmans Begravning, som är den första dikt av Bellman där Fredman förekommer. Hur den unge Johan Gabriel Oxenstierna upplevde två sådana kvällar hos Lissanders kan man läsa i hans dagbok.

Det största och sista av ordenskapitlen formade Bellman till ett jättearbete som fick namnet BACCHI TEMPEL öpnadt vid Corporalens samt Ordens-Oboistens Fader Movitz död 1779 (BACCHI ORDEN II) och utgavs 1783 med illustrationer av Elias Martin.

Underhållare och festfixare

Konsert på "Tre byttor" scen hämtad ur Epistel nummer 51, Målning från 1869 av Wilhelm Wallander, bilden hämtad från Populär historia

Utsagorna beskriver en fenomenal entertainer som improviserade ordlekar, organiserade upptåg, imiterade djur, in­strument, människor och till och med kyrkklockor. De som befann sig i angränsande rum trodde sig höra en folksamling av roddarmadamer, fiskare och försäljare när Bellman spelade ut hela sitt register.

Inför föreställningarna synes han ha laddat upp genom att gå in i sig själv, trumma på olika föremål nästan som för att komma i trans innan han trollband sin pub­lik. Vi kan gissa att uppträdandena måste ha varit mycket krävande.

Att se est­radören Bellman var enligt de flesta en stor upplevelse, en multishow där han blandade det grova med det sublima, skratt med gråt, ”verbalt lättsinne blandat med dödligt allvar”. Det är fräckt men det finns aldrig ondska i Bellmans texter, även de mest eländiga karaktärer skildras kärleksfullt.

Bland publiken syntes rikets elit: kungafamiljen, släkter som Bonde, Bielke, Wrangel och Oxenstierna. En del av högadeln snörpte visserligen på munnen, Axel von Fersen d ä kallade Bellman ”gyckelmakare”, Fredrik Sparre tyckte han var ”plump”, andra liknade honom vid ”en kung för fyllehundar”. Men de flesta var överförtjusta – Johan Gabriel Oxenstierna vaknade på natten av att han skrattade åt ”geniet”. 

Kärnan i Bellmans jublande publik var dock alltid Stockholms borgerskap, den klass han själv kom från och som oftast betalade hans gage.

Hovskald
1772 genomförde Gustav III en statskupp, och Bellman tog monarkens parti. Hans Gustafs skål blev kampsång för kuppmakarna.

Kungen stödde Bellman med åtskilliga ynnestbevis. Sedan 1775 hade Bellman en pension på 100 daler, tagen ur kungens handkassa. Den 3 januari 1776 fick han tjänst som sekreterare på Nummerlotteriet, med en årslön på 1 000 daler silvermynt och samma år fick han titeln hovsekreterare. Bellman kom under kungens beskydd. Han levererade politisk propaganda till stöd för kungen och stod för poetisk och musikalisk underhållning vid hovet. Han blev en återkommande högtidstalare vid Augusti Orden, ett ordenssällskap som stiftats till åminnelse av Gustav III:s statskupp 1772. Samtidigt tvingades Bellman anpassa sin diktning till de fina salongernas krav, vilket medförde att grovheter rensades ut och den poetiska stilen, åtminstone tidvis, blev mer förfinat fransk-klassisk och rokoko-betonad. Rollen som kungagunstling innebar en förändring på både gott och ont för Bellman. Hans popularitet och litterära berömmelse i vida kretsar ökade, men den bohemiske Bellman blev aldrig någon riktigt framgångsrik hovman. Han förstod sig inte på politik och hade ibland svårt att uppfylla kungens önskemål, som inte alltid passade hans talang. Bellman fick därför efter hand finna sig i att hamna ganska långt ner på kungens rangskala, en bra bit nedanför yngre skaldekolleger som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Det var till exempel aldrig tal om att Bellman skulle få en plats i den av kungen 1786 instiftade Svenska Akademien.

Konflikten med Kellgren

Bellmans antagonist Johan Henric Kellgren, några år senare förenades de i och med att Kellgren skrev förordet till Fredmans sånger, bilden hämtad från Wikipedia

Bellmans anseende i de fina kretsarna skadades dock allvarligt 1778 då Johan Henric Kellgren i dikten "Mina löjen" gick till rasande angrepp mot "Sveriges Anakreon" Anakreon var en gammal grekisk diktare. Kellgrens attack baserades inte så mycket på innehållet som stilblandningen och den språkliga grovheten; det kunde gå för sig att sjunga dryckenskapens och kärlekens lov, men då skulle det vara i mer högstämda toner, i enlighet med den ursprunglige Anakreon.

Kunglig agent Sin slutliga placering i samhällsmaskineriet fick han när han 1776 blev sekreterare i nummerlotteriet, som hade inrättats av Gustaf III 1773. Lönen var väl inte direkt dålig, men Bellman förminskade den genom att för vissa tider hyra ut tjänsten mot halva lönen, hävdas det. Han behöll tjänsten till sin död. Han kunde nu också titulera sig ”Kungl. Hof-Secreterare”, något som kunde öppna en och annan dörr till de finare salongerna. Från 1771 verkade han även i det politiska livet i Stockholm, som tillförordnad notarie i bondeståndet. 

I denna roll var han en mycket kungalojal och trogen Gustavian. Även när kungens stjärna var i dalande fram emot mordet 1792 så försvarade Bellman troget sin kung. Men han gjorde det på sitt eget sätt genom folkliga visor och skillingatryck.

Efter kungens död blev Bellmans liv svårare eftersom förmyndarregeringen knappast ville veta av hans visor som hyllade den gamla kungen.

Giftermål och familj 

Efter att han erhållit kungens stöd fick Bellman bättre ordning på sin ständigt ansträngda ekonomi, och kunde bilda familj. Den 19 december 1777 gifte sig Bellman med Lovisa Fredrica Grönlund (1757–1847). Giftermålet ägde rum i "Grönlunds hus" nummer 44 vid Drottninggatan.

Den 27 april 1781 föds Carl Michaels och Lovisas första barn, Gustaf. Bellman gör succé som aktör i olika spektakel på Slottet. Bellmans många skulder får som resultat ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Bellman lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån. 1785 föds parets andra son, Elis och 1787 föds sonen Carl. Samma år dör dock Elis i kopporna och Bellman skriver i sorg en vaggvisa med titeln "Lilla Charles, sof sött i frid".

Lilla Charles, sof sött, i frid, 

Du får tids nog vaka,
Tids nog se vår onda tid
Och hennes galla smaka.
Verlden är en sorge-ö,
Bäst man andas, skall man dö
Och bli mull tillbaka. 

I början av året 1790 blev Lovisa sjuk i samband med en ny graviditet. Hon blir sängliggande i fyra månader. Bellman verkar samtidigt ha ägnat sig åt ett ganska intensivt uteliv. Bl.a. var han ofta sedd på fester hemma hos vännen Sergel och hos Helena Quiding på Heleneberg. Paret Bellmans sista son, Adolf, föds i oktober.

Per Daniel Amadeus Atterbom lärde känna Lovisa Bellman på hennes ålders höst, och han sade att hon starkt ogillade de föreställningar som fanns om hennes man som en rumlare och drickare. Ingen av barnen Bellman kom att överleva sin mor som levde ända tills hon blev 89 år gammal.

Bellmans sista föreställning

Pengar och politik samverkade till Bellmans död. Våren 1794 häktades han för en liten och gammal skuld, och i det ohälsosamma rummet hos högvakten på slottet blev han sjuk. Samtidigt pågick en kampanj mot de gamla gustavianerna som Bellman kan ha varit offer för.

Han köptes ut ur häktet av sina rika borgarvänner, men då var han nedbruten och enligt sig själv döende. Hans sista beskrivna föreställning ägde rum hösten 1794.

Bellman var enligt vittnesmålen besynnerligt klädd i svartgrönrandig frack och gula strumpor, alldeles för starkt pudrad (vilket ansågs omodernt), han föreföll nästan apatisk och började sjunga en sorglig visa om kriget som fick folk att gråta. 

Sällskapet fyllde honom med sprit och efter ett tag tutade han igång, lät som ett valthorn och en klarinett, och publiken skrattade ”mer än de orkade”. Det är en mycket sorglig bild av en döende narr.

Bellmans dödsmask, bilden från Wikipedia

Bellmans gravsten uppställd femtio år efter hans
död av svenska akademin, bilden hämtad från Wikipedia

Referenser och vidare läsning

Carl Michael Bellman: en biografi - Leif Landén

Att fukta sin aska – Ernst Brunner