De som inte fick vara med – om rösträtten och dess styvbarn

Berömt foto som föreställer en demonstration för allmän och lika rösträtt 1917. Demonstrationen har urartat och polisen gör chock med sablar mot demonstranterna, mannen med käppen strax till vänster om mitten är Hjalmar Branting som har skyndat ut ur riksdagshuset för att försöka lugna stämningarna.

Igår firade vi 100-årsjubileet av propositionen om införande av allmän och lika rösträtt. Regeringen Edén som var en koalitionsregering bestående av Liberaler och Socialdemokrater hade tagit ett nytt initiativ efter att den tidigare regeringen Staaf hade fallit på rösträttsfrågan ett par år tidigare. Den här gången röstades propositionen igenom i riksdagens första kammare och allmän och lika rösträtt kunde formellt införas genom en grundlagsändring den 26 januari 1921.

Sverige var med detta beslut sist i Norden med att införa allmän och lika rösträtt. Det kan vara värt att påminna sig om detta när vi i vårt land tenderar att slå oss för bröstet och se oss som demokratins förlovade land. 

Jag vill med denna essä uppmärksamma jubileet men samtidigt passa på att diskutera exempel på de som inte omfattades av reformerna.

Kampen för rösträtten

Rösträttsrörelsen uppstod långt innan själva partiväsendet. Rösträttsrörelsen bedrev opinion och stöttade politiska kandidater som var för ett utökande av rösträtten. Det saknades dock en fast organisation inte heller fanns det något politiskt program att falla tillbaka på. Rörelsen byggdes upp av olika rösträttsföreningar runt om i landet, exempelvis i Stockholm 1886. 

Rösträttsrörelsens företrädare hade ofta sin bakgrund i arbetarrörelsen och/eller nykterhetsrörelsen, och hade därför en tydlig tyngdpunkt för liberala och socialistiska idéer. 

De kandidater som i regel stöddes var i regel liberala. De liberala var de som tydligast hade ett rösträttsvänligt program. Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män hade lyfts i riksdagen 1884, men motionen avslogs. 

Det fanns inte vid denna tidpunkt något socialistiskt parti som var representerade i riksdagen. (Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889.) Dock var inte alla liberaler från början för allmän och lika rösträtt, och vilket valsystem man föredrog skiftade. 

Under 1880-talet formaliserades och strukturerades rösträttsrörelsen bland annat till följd av den så kallade tullstriden 1887. 

En distriktsorganisation av rösträttsrörelsen bildades 1887 i Linköping. Initiativtagare var Isidor Kjellberg och Alfred Edling. Liberaler från Östergötland blev drivande i bildandet Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som bildades 1890. På grund av den geografiska kopplingen antogs Östergötlands landskapsblomma, blåklinten, som symbol för rörelsen. 

Rösträttsrörelsens förste ordförande var Julius Mankell, officer och riksdagsledamot. När han avled 1897 övertogs ordförandeskapet av David Bergström, båda dessa var liberala riksdagsledamöter. 

Vid två tillfällen, 1893 och 1896, anordnades så kallade "allmänna folkriksdagar" där rösträttsrörelsen samlade långt fler medborgare än som hade rösträtt i andrakammarvalen vid samma tid. 1893 deltog över 150 000 personer. 

I samband med att partiväsendet växte fram i slutet av 1800-talet så minskade behovet för den fristående rösträttsrörelsen. Samtidigt uppstod en spänning mellan socialdemokrater och liberaler inom rösträttsrörelsen. Konflikten handlade om användandet av strejker som politiskt vapen där Socialdemokraterna ställde sig positiva, medan liberalerna, föga förvånande, var negativa. 

Eftersom liberalerna var tongivande inom rösträttsrörelsen och rösträttsrörelsen successivt alltmer kommit att fungera som valorganisation för liberala partier var steget ganska naturligt till att ombilda rörelsen till en fast partiorganisation. 

Den 16 januari 1900 bildades därför Liberala samlingspartiet på Hotell Continental i Stockholm. På ett möte i Linköping samma år bestämdes att rösträttsrörelsen skulle upplösas till förmån för en liberal partiorganisation utanför riksdagen. Detta blev verklighet 1902 med bildandet av Frisinnade landsföreningen. 

Liberalerna (tidigare Folkpartiet) markerade sina rötter i rösträttsrörelsen genom att fram till 2016 ha en blåklint som partisymbol. 

Både socialdemokrater och liberaler fortsatte att driva frågan om utvidgad rösträtt i olika steg. Vid sekelskiftet hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val. Det innebar ett ökat stöd för de reformvänliga partierna. 

Den växande opinionen för en förändring av rösträtten gjorde att regeringen Boström 1896 lade en proposition om en utvidgning av rösträtten. Propositionen röstades dock ned av riksdagen. Detta var den första av en lång rad försök att förändra demokratins spelregler som inte lyckades passera riksdagen. Ofta skulle det handla det om att den konservativa förstakammaren blockerade förslagen.

På Socialdemokraternas kongress 1898 beslutades att man skulle genomföra en storstrejk i syfte att tvinga fram en utvidgning av rösträtten. Liberalerna genomförde under samma tid en namninsamling som gav 400 000 namnunderskrifter. Den planerade storstrejken kom dock till stånd först fyra år senare. 

År 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade för kvinnlig rösträtt. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och kom att vara aktiv i agitationen fram till 1921.

Demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg. Bild från Nordiska museet, hämtad från Wikipedia

Rösträtten som vanns 

År 1909 lyckades regeringen Lindman driva igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män vid val till andra kammaren. Vid valet till andra kammaren 1911 blev de radikala partierna därmed ännu större. Men första kammaren fortsatte att vara ett konservativt fäste och regeringspropositioner om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren och i kommunalvalen föll på grund av det. 

Liberalen Karl Staaffs andra regering lade 1912 fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen bifölls i andra kammaren men röstades ned i första kammaren. 

År 1917 tillträder en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister. Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt som fick bifall i andra kammaren men röstas ned i första kammaren. Men under 1917 och 1918 inträffade avgörande händelser i omvärlden som gjorde att förutsättningarna förändrades i grunden. 

Nils Eden, bilden hämtad från Wikipedia.

Den 17 december 1918 (alltså för 100 år sedan igår) beslutade den extrainkallade riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Extra riksdagen hade egentligen inkallats för att diskutera statstjänstemännens löner som på grund av kriget hade blivit frysta. Detta viktiga principbeslut lade i sin tur grunden för de lagändringar som möjliggjorde rösträtt för kvinnor. Eftersom rösträtten reglerades i grundlagen gällde särskilda regler för lagändring, nämligen att två likadana beslut fattas av två riksdagar, det vill säga med ett riksdagsval emellan. 

Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första av de två grundlagsändringsbesluten. I och med detta ansåg många, däribland Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, att reformen var i hamn. 

Hösten 1920 hölls det sista svenska riksdagsvalet där enbart män hade rösträtt. 

Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande beslutet om grundlagsändring. Därmed fick kvinnor riktig rösträtt. På hösten samma år ägde det första riksdagsvalet där kvinnor fick rösta rum. Genom rösträttsreformen blev kvinnorna också valbara. Fem kvinnor, Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund, valdes in och de tillträdde sina riksdagsplatser när riksdagen öppnade 1922. 

Den allmänna och lika rösträtten hade därmed införts.

De som inte fick vara med

Nuförtiden brukar det ofta vara 1921, det år då kvinnor fick rösträtt, som man hänvisar till då man diskuterar den allmänna rösträttens införande i Sverige. Det skvallrar inte bara om samtidens syn på fullvärdiga medborgare utan också om vår egen – ännu var de som dömts till någon form av straffpåföljd utan rösträtt. Det skulle dröja ända till 1937 innan fängelseinterner fick rösta i riksdagsvalen.

Mest frapperande i den svenska rösträttshistorien är emellertid det faktum att de fattigaste, de som i dag skulle kallas socialbidragstagare, var fråntagna rätten att påverka samhället genom allmänna val ända fram till 1945. Anledningen var just att de ansågs slarviga och därmed oförmögna att fatta beslut som rörde hela samhället. Det hävdades att fattigdomen omöjliggjorde ett intresse för samhället – fattiga förmodades inte kunna se till det allmännas bästa utan bara till sin egen vinning.

I dag får både fattiga och kriminella rösta i Sverige. Men 1945 års rösträttsreform var inte den sista. År 1976 tilldelades utländska medborgare rätten att rösta i lokala val. Fortfarande får dock inte alla som bor i Sverige rösta i riksdagsvalen – barn, ungdomar och utlänningar har av olika skäl inte rösträtt.

Medborgarskapet är i många länder nyckeln till rösträtten. Det är rimligt men leder till att de som av olika anledningar inte får medborgarskap inte heller ges möjlighet att påverka samhällets utveckling genom val. I ett land som säger sig vara mångkulturellt kan detta onekligen bli ett problem.

Den senaste svenska rösträttsbegränsningen som togs bort var myndighetskravet som försvann 1989, vilket bland annat innebar att flertalet psykiskt handikappade och utvecklingsstörda fick möjlighet att rösta. I viss bemärkelse skulle man således kunna hävda att det först var då som handikappade började ses som fullvärdiga medborgare.

Kuriosa

• Liechtenstein var det sista landet i Västeuropa att införa kvinnlig rösträtt detta skedde så sent som 1984.
• I Schweiz införde man allmän rösträtt 1971 i riksvalet. I lokalval så införde kantonen Appenzell Innerrhoden rösträtt för kvinnor så sent som 1990.

Avslutning

Allmän och lika rösträtt är i mångt och mycket en definitionsfråga. Vi förknippar den med myndighet även om det var först 1975 som det beslutades att rösträttsåldern skulle vara 18 år. Barn och utlänningar som inte har bott tillräckligt länge i Sverige har inte rösträtt och för att få rösta i riksdagsvalen krävs medborgarskap. Vem som har respektive inte har rösträtt är således en fråga om maktförhållande vilket betyder att med samma självklarhet som rösträtten under 1900-talet utvidgades till att omfatta allt fler skulle den kunna inskränkas och begränsas. Därför måste kampen för demokratin vara allestädes närvarande, diskussionerna och kampen måste hela tiden föras och vara närvarande.

Referenser och vidare läsning

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg