Ett ursprungsfolks komplicerade väg - om samernas historia

Samer på bild från Nordiska museet (hämtad från Wikipedia)

Idag talas det dagligen om olika kulturer och etniciteter. Om invandrare och flyktingar, hur deras kultur påverkar vår svenska och vilka följder det får på samhället. Men lika fel som det är att tala om en invandrarkultur eftersom det handlar om en mångfald etniska, nationella och kulturella bakgrunder är det att tala om en grundläggande svensk kultur. Det vi betraktar som svenskt är ett resultat av århundraden av fusioner ibland fredliga ibland våldsamma mellan olika kulturer. 

Egentligen har jag ju ett stort projekt med min tredelade essä om trettioåriga kriget att ta tag i efter sidospåren om bergsbestigningar och Birka men jag väljer istället att göra ett litet nedslag i en nordisk minoritetskultur och dess kamp mot ekonomiska och politiska intressen i anslutning till formandet av den svenska nationalstaten. Jag talar alltså om de runt 80 000 samer som befolkar delar av norra Skandinavien och Kola-halvån i Ryssland. Jag har framförallt valt att fokusera på de nu knappt 20 000 samer som bor i Sverige.

Dessutom är det just i år hundra år sedan det första landsmötet för samer hölls i den svenska delen av Sapmi, som är det samiska namnet på område i fråga. När jag började skriva den här texten för ett par veckor sedan anade jag inte att den skulle komma att bli extra aktuell efter ett uttalande av riksdagens tredje vice talman, sverigedemokraten Björn Söder.

Samernas ursprung

En ständigt levande debatt handlar om samernas ursprung geografiskt och tidsmässigt. Det har hävdats att samerna vandrade in österifrån efter senaste istiden efter att de nordiska länderna redan hade befolkats söderifrån. Detta skulle i sådana fall kunna användas som ett argument mot den klassiska definitionen av en ursprungsbefolkning som exempelvis är fallet med de australiska aboriginerna.

DNA-baserade studier som har gjorts de senaste åren visar på att åtminstone en grundläggande population av samer invandrade till Norra Skandinavien både söderifrån från Västeuropa och österifrån strax efter att den förra istiden upphörde. Populationen ska senare ha fyllts på österifrån från mellan 2000 och 3000 år sedan.

Slutsatsen är att samerna i Norden har en lång historia. Åtminstone lika lång som alla andra populationer som har slagit sig ner i den gudsförgätna landsände som sedermera utvecklades till stater som Sverige, Norge och Finland. Men det finns mycket som tyder på att samerna inte bara är Skandinaviens urinvånare. Slutsatser pekar också mot att dagens samer kan vara de sista resterna av hela Europas ursprungsbefolkning. Det idag äldsta levande folket, med en unik sammansättning gener, som härstammar från det fångstfolk som följde inlandsisens smältande rand till Skandinavien. Från att ha levt ett liv i våra skandinaviska kustområdet och taigaskogar pressades samernas ättlingar slutligen upp i fjällområdet av germaner och finsk-ugriska stammar.

Med detta sagt så går det såklart inte att tala om någon enhetlig samisk kultur bara på grundval av de här fynden. Det går inte att säga att de här människorna i någon egentlig mening var att betrakta som samer och bärare av någon slags samisk kultur. Det som bevisas är bara att ättlingar till den grupp som idag definierar sig själva som samer invandrade till de områden där de fortfarande lever tidigare än vi trott.

Forskningen om samernas ursprung har utvecklats kraftigt inte minst genom de relativt sentida etableringarna av universitet och högskolor i Norrland. Det är ett vanligt missförstånd inom historieforskningen att tänka att det som inte står i böcker inte går att belägga med källor. Sanningen är snarare att ingen har haft tid eller råd eller lust att ägna sig åt att studera de rikliga källor som faktiskt finns.

Den befolkningsmässiga och ekonomiska koncentration som finns till södra Sverige syns inte minst i att Norrland och särskilt norra Norrland är sällsynt dåligt utforskat rent arkeologiskt. Det har i sin tur resulterat i att arkeologerna i princip varje år har gjort nya upptäckter som har ”förflyttat” tidpunkten för Norrlands befolkande bakåt i tiden.

De samiska språken

Samiskans ursprung finns i ett fornspråk som talades kring floderna Volga och Oka i centrala Ryssland för kanske 4 000 år sedan. En del av de människor som talade språket rörde sig därefter åt väster och kom under årtusendet närmast före Kristi födelse i kontakt med tidiga baltiska och slaviska språk. Samiskan har ett 40-tal baltiska lånord som kan dateras till denna tid, varav ett 30-tal är gemensamma med finskan. Finskan har dock fem gånger fler baltiska lånord från samma tid. Detta tyder på att antingen var finska och samiska fortfarande ett enda språk, eller också har samiskan fått sina baltiska lånord via finskan.

Senast någon gång under årtusendet före Kristi födelse skilde sig finska och samiska från varandra. Den äldsta formen av samiska kan kallas för ursamiska eller protosamiska. De tidigaste lånorden som finns i samiska men inte i finska kommer från nordvästgermanska språk. Kontakten mellan de båda språken bör ha skett i de sydliga finska kusttrakterna. Ursamiskans utbredningsområde bör alltså strax före Kristi födelse ha varit begränsat till södra Finland.

Någon gång före 700 e.Kr. kom den samisktalande gruppen i kontakt med människor som talade urnordiska. Förmodligen skedde detta vid den nordnorska kusten.

Idag kan samiskan indelas i åtminstone 9 olika besläktade dialekter. I huvudsak kan man prata om en västlig och en östlig huvuddialekt där den så kallade nordsamiskan, som hör till de västliga, är den absolut största (75 procent av alla samisktalande, cirka 16 000 personer). Bland de övriga dialekterna är lulesamiskan störst med kanske 2000 – 3000 talande. Övriga dialekter är mycket små och med de runt 23 000 som talar någon av dialekterna riskerar språkgruppen att på sikt försvinna.

Karta över de samiska dialekternas utbredning. Nordsamiskan talas inom det största området, nummer 5, medans nummer 4 betecknar Lulesamiskans utbredning. Bilden hämtad från Wikipedia.

Samernas tidiga historia

Det finns väldigt litet källmaterial från nordligaste Sverige och Norden före 1500-talet. De tidigaste författarna, som tros skriva om samer, skriver om ett annorlunda folk långt bort från deras eget samhälle. De hade aldrig träffat samerna själva, utan skrev bara ner hörsägner. Samerna ansågs som ett fascinerande och exotiskt folk. Att både män och kvinnor jagade ansågs till exempel som märkligt.

Det första skrivna dokumentet där det berättas om samerna anses vara från 98 e. Kr. Då skrev den romerske historieskrivaren Tacitus i sin bok Germania om ett folk han kallar fenni, hans beskrivningar leder tankarna till samerna:
”De äter örter, klär sig i djurskinn och sover på marken. Det enda de litar på är pilarna med benspetsar. Män och kvinnor följer varandra och livnär sig på samma jakt.”

Från 500-talet talas det i bysantinska (nej vi går inte in på att diskutera det bysantinska riket här och nu) källor om ett folk som kallas för skridfinner som är jägare och klär sig i hudar tankarna går till samer även om vi inte vet med säkerhet.

Redan från 800-talet finns berättelser om stormän och kungar som försökte kontrollera samerna och kräva dem på skatt. Då levde en storbonde på sin gård i trakterna kring nuvarande Tromsö. Han hette Ottar och var i tjänst hos kung Alfred den store av England. Det är kung Alfred som har låtit skriva ner Ottars berättelse. Varje år tog han upp skatt av samerna i form av skinnvaror av olika kvalitet och värde. Denna skatt som samerna var tvungna att betala sades vara Ottars viktigaste inkomstkälla.

I den isländske Egil Skallagrimssons saga från 1200-talet berättas om hur vikingen Torolv Kvällulfsson från Island gjorde skatteuppbörds- och handelsfärder till samerna. Men än så länge finns det alltså inget tidigmodernt Sverige och heller ingen svenskhet att förhålla sig och assimileras till. Men detta ska inom ett par årtionden komma att förändras. Just den här riksbildningsprocessen kommer jag att beröra i en senare artikel för den är oerhört intressant.

Beskattning och statlig makt

Medeltiden innebar att samerna drogs in i de nordiska och ryska rikenas intressesfärer. Det var framförallt olika typer av pälsverk som var intressant eftersom det fanns en stor efterfrågan på sådana bland de förmögna i hela Europa.

För att få bedriva handel med samerna krävdes det en slags licens. De så kallade birkarlarna fick den rätten och rätt att ta upp skatt mot en avgift till kronan. Birkarlarna utgjordes av storbönder som var bosatta vid Bottenvikskusten. De hade delat upp samernas land mellan sig i så kallade lappmarker: Pite, Lule, Torne och Kemi lappmark.

När Gustav Vasa kom till makten och förstod vilken förmögenhet birkarlarna gjorde sig på skatten från samerna, skärpte han reglerna och i mitten av 1500-talet tog staten själv kontroll över skatteinkomsterna från samerna. Särskilda lappfogdar anställdes för att sköta skatteindrivningen. I praktiken kom dock de nya fogdarna att rekryteras ur birkarlarnas led, eftersom det var de som bäst kände till markerna och folket.

Under medeltiden var det tre länder som kämpade om makten över de nordligaste delarna av Skandinavien: Sverige/Finland, Danmark/Norge och Ryssland. De tre länderna hade uppfattningen att den som kontrollerade skatteuppbörden hade kontroll över själva området. Varje land var därför intresserat av att hävda sin rätt till området och sin rätt till att ta upp skatt. Det ledde till att samer i vissa trakter tvingades betala skatt till två eller tre länder samtidigt. Först 1751 upphörde Sverige/Finland och Danmark/Norge att ta upp skatt från samma samer. Ryssland och Danmark/Norge fortsatte att båda ta upp skatt fram till 1809.

Tvångskristnande

Den äldsta berättelsen om samiska religion är från Norge på 1100-talet. Här berättas det om en nåjd som alltså är en slags samisk schaman som försätter sig i trans för att rädda en sjuk person. 

Under århundraden levde den traditionella samiska religionen sida vid sida med kristendomen. Men när de nordiska och ryska kyrkorna utvecklades till maktmedel i staternas händer. begicks många övergrepp mot samerna, precis som mot andra urfolk i världen. 

Svenska kyrkan började sin intensiva mission i början av 1600-talet. Kyrkor byggdes på flera platser med det uttalade målet att kristna de hedniska samerna. Svenska statens intresse var att utvidga svenskt territorium. Karl IX kallade sig för ”de lappar i Nordanlandens konung” i sina strävanden att få kontroll över det fiskrika Norra Ishavet.

Förbudet att utöva den egna religionen innebar stora problem för samerna. Eftersom de regelbundet tvingades besöka kyrkorna hindrades de att leva sitt traditionella nomadiska liv. 

Under 1600- och 1700-talet genomgick samerna en hård omvändelsekampanj. Man tvingades överge sina riter, sina religiösa föremål och sina nåjder. Nåjderna hotades till tystnad eller dömdes till döden för att avskräcka. Deras trummor samlades in och brändes och därmed förstördes ett kulturarv. I dag finns bara ett 70-tal trummor kvar i hela världen. Barn omhändertogs och användes i häxprocesser för att ange släktingar som utövade traditionell religion.

Samiska spåtrumma (bilden hämtad från samer.se

Silverbrytningen i Nasafjäll

1634 inträffade något som väckte liv i svenska statens drömmar om landet i norr som en outsinlig råvarukälla. Två personer, en av dem samen Peder Olofsson, hittat silvermalm i Nasafjäll inom Pite lappmark nära norska gränsen. För Sverige kom fyndet lägligt eftersom staten var skuldtyngd på grund av de många krigen.

Med fynden i Nasafjäll inleddes tjugofem år av svåra lidanden för den samiska befolkningen. Även om samerna inte kallades in att skulle de sköta transporterna. Lönen för detta utbetalades i form av vadmal, mjöl, salt, tobak och brännvin.

Tvångsrekryteringen av samisk arbetskraft inkräktade på rennäringen jakten och fisket. I ett rättegångsprotokoll från 1660 berättas det om hur motsträviga samer behandlades: ”Vi bundo om dem ett par tömmar, stötte de utföre i forsen några resor och dem sedan uppdrogo”.

Gruvdriften pågick i tjugofem år, men utbytet blev litet: 860 kg silver och 250 ton bly till kostnader som mångdubbelt översteg produkternas värde. 1659 kom en truppstyrka från Norge som plundrade och brände gruvan och hyttan, vilket innebar slutet på gruvdriften. 

Efter det klena resultatet i Nasafjäll borde dylika företag vara övergivna men redan 1657 startades ett nytt projekt, den här gången i Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) inom Lule lappmark. 1661 inleddes gruvdriften med samma typ av tvångsrekrytering av samisk arbetskraft. Gruvan upphörde 1702 och av de många ton malm som bröts fick man endast några kilo rent silver.

Kolonialisering

Trots alla åtgärder för att kontrollera och assimilera samerna till den kristna tron ansågs de inte pålitliga i statens ögon. Deras nomadiserade tillvaro gjorde det svårt att göra anspråk på territorier för kronans räkning även om de alltså i allt väsentligt betraktas som svenskar.

Lösningen blev att förmå svenska bönder att flytta till ödemarken och kolonisera den. I det så kallade Lappmarksplakatet från 1673 stadgades att den som flytta till lappmarken blev skattebefriad i 15 år och befriades från soldatutskrivning. Samtidigt bestämdes det att nybyggarna inte fick störa samerna i deras näringsutövning eller bruka mark som var lappskatteland.

Så småningom blev det nödvändigt att reglera näringsfördelningen mellan nybyggare och samer. 1749 kom därför ett lappmarksreglemente. Där bestämdes det att nybyggarna i första hand skulle ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel och i mindre utsträckning åt jakt eftersom det var en traditionell samisk inkomst. Samtidigt öppnades även för nybyggesrättigheterna för samerna. Intentionerna var säkert goda men i praktiken gick det inte att livnära sig enbart på odling i det norrländska klimatet. Dessa intressemotsättningar har resulterat i hundratals år av markkonflikter mellan bofasta bönder och samer.

Markkonflikter och fördrivningar

I de skogarna i Dalarna, Hälsingland, Gästrikland och Västmanland har det med största sannolikhet bedrivits renskötsel ända fram till början av 1800-talet. I mitten av 1600-talet inleddes försöken att jaga bort dessa grupper, norrut till Lappmarken. I nästan 200 år skulle denna konflikt fortgå.

Det första dokumenterade försöket att fördriva samerna skedde i Järvsö i Hälsingland. Vid landstiget 1645 beordras alla länsmän att driva ut samerna från sina socknar. Beslutet följs upp med liknande beslut i andra socknar. I Söderhamn uppmanar myndigheterna bönderna att ska ange samerna för länsman.  Trots dessa försök skärper staten tonen ett par decennium senare. 1720 utgår en kunglig förordning som säger att samer som befinner sig utanför lappmarken omedelbart ska skickas bort. 

Uppenbarligen är inte heller den kungliga befallningen tillräcklig för den 22 oktober 1729 skriver landshövdingen Danckwardt i Falun till samtliga befallningsmän i länet, att samerna ska föras samman och deporteras via Gästrikland norrut. Men här protesterar även bönderna i Dalarna och vädjar till myndigheterna att ”få behålla en eller annan lapp”. Skälet var att samernas kunskaper och varor var viktiga och uppskattade. Bland bönderna i Hälsingland är dock tonen mindre förlåtande. Om samerna inte kan fördrivas bör de istället tjänstgöra i hushållen alltså som någon form av tjänstehjon.

Bönderna i Dalarna börjar även de protestera, de behöver samerna och deras kunskaper och vädjar att ”få behålla en eller annan lapp”. Däremot i Hälsingland anser bondebefolkningen att samerna ska fördrivas och om inte det är möjligt så ska samerna tjänstgöra hos dem.

Myndigheterna beslutar sig för att gå bönderna till mötes och ställer som krav att samerna ska bli bofasta, uppfostra sina barn i en kristendom och att de inte ska ägna sig åt olovlig jakt. På 1750- talet blir således skogssamerna i Hälsingland och Gästrikland mer bofasta. Kring 1830-talet upphör skogsrenskötseln. Trots det lever samerna som en egen etnisk grupp sida vid sida med bönderna.

Sockenlappen och hans familj lever så här ända fram till nästa historiska utvecklingssteg, industrialiseringen.

Industrialisering

Sveriges industrialisering handlar dels om tillgången på råvaror (vi har redan tidigare sett exempel på silverfyndigheter) men såväl skogen som gruvdriften har ständigt hamnat i konflikt med samiska intressen.

Men den andra och för samerna viktiga utvecklingen av Sverige till modern industrination handlar om tillgången till billig vattenkraftsenergi.

Exploateringen av de norrländska älvarna innebar att samerna fick betesmarker och fiskevatten förstörda. Renskötseln osynliggjordes och utbyggnaderna skedde ofta på kraftföretagens villkor. 

Historikern Åsa Össbo har studerat utbyggnader i renskötselområdet mellan åren 1910 och 1968. Hennes slutsats är väldigt tydlig: samerna hade inte mycket att säga till om i de omfattande utbyggnader som skedde i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Hon konstaterar vidare att maktförhållandena var ojämna mellan de inblandade aktörerna. Likheterna till 1700- och 1800-talets kolonialisering är tydliga.

Den första industrialiseringen av norrländska vattendrag blev enligt Össbo möjlig till följd av vad Össbo kallar en ”kolonial institutionell omgivning” med statens agerande inom lagstiftning, myndigheter och bolag. I den här omgivningen osynliggjordes samerna och renskötseln under principen om ”Det allmännas bästa”.

Stormoforsens vattenkraftverk (bilden hämtad från wikipedia)

Under andra världskriget tillämpades den dåvarande krislagens förenklade beslutsprocess för att snabba upp utbyggnaden ytterligare. Krislagen fortsatte dessutom att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen.

SSR, Svenska Samernas Riksförbund, bildades 1950. Då fick samer som grupp och renskötseln en företrädare, men trots det fortsätter exploateringen av traditionella samiska områden nu framförallt inom vindkraft men framförallt gruvdrift.

Åsa Ösmo sammanfattar följderna av exploateringarna på följande sätt:

”Omvandlingen av landskapet försvårade för renskötseln, den dämde över marker, flyttleder, visten och hemmiljöer, bär- och skohötäkter samt försvårade och även förstörde fisket. Kulturlandskap försvann eller förändrades och nya sätt att använda markerna påverkade renskötseln och dess binäringar att bli mer mekaniserad vilket ledde till att kvinnor, barn och äldre många gånger inte kunde utföra sysslor som de förut haft.”

Avslutning, en samisk kultur idag och imorgon

Trots att den här artikeln blev en av de längre som den här bloggen har ståtat med så har jag bara skrapat lite på ytan av den rika samiska historien. Tyvärr är den också rik på konflikter där samerna som grupp har stått på den förlorande sidan i relation till stormaktspolitiska intressen. 

Den 13 september 2007 antogs Urfolksdeklarationen av FN:s generalförsamling. Röstsiffrorna var 143 ja-röster mot 4 nej-röster. USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien valde att rösta emot. Urfolksdeklarationen anger en miniminivå för hur urfolksfrågorna bör behandlas i de olika länderna.

Samisk familj (bilden hämtad från samer.se)

Vad är samiskt idag och vad kommer att vara samiskt om 10, 50 och 100 år? Kulturer utvecklas, blandas och förändras över tid. Vissa saker består och andra försvinner i bästa fall in i historiska arkiv och i värsta fall totalt ut i historiens dimmor. De nomadiserade samerna befinner sig på reträtt helt enkelt för att det moderna samhället på alla sätt är så intimt förknippat med ett annat liv än det som traditionellt förknippats med den samiska kulturen. Frågan för antropologer, etnologer och historiker blir då dels vad som kommer kunna bevaras och hur det ser ut samt hur det liv som samerna har levt under kanske 3000 år ska dokumenteras och bevaras till eftervärlden?

Referenser och vidare läsning

Norrland, Po Tidholm
Det svenska samhället 1720 - 2014, böndernas och arbetarnas tid, Lars Kvarnström & Susanne Hedenborg
Nya vatten, dunkla speglingar - Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968, Åsa Össbo