Merovinger och Karolinger – om frankernas historia

Karl den store grundade ett frankiskt imperium och blev krönt till kejsare av påven

När jag 2015 startade den här bloggen handlade min andra essäer om landskapet Alsace i nordöstra Frankrike och dess blandade historia av franskt och tyskt. Redan då och där utlovade jag att återkomma med en lite mer utförlig beskrivning av det folk som kanske mer än något annat har satt sin prägel på Västeuropas politiska historia nämligen frankerna.

Så nu, lite drygt tre år senare, är det dags. Ibland har mina essäer blivit väldigt långa och därmed svårtillgängliga men den här lovar jag ska hålla sig inom det lite kortare formatet. Det blir således ett lite ytligt skrap snarare än långa och ingående analyser.

Frankernas ursprung

Frankerna tycks från början ha bestått av flera olika stammar bosatta på östra sidan av nedre Rhen. Någon gång under 200-talet samlades de i en lös konfederation och började genomföra militära räder vilka finns omtalade i romerska källor (även om de ibland tycks blanda ihop frankerna med saxarna som också var aktiva under perioden). Under 300-talet och folkvandringstiden (se min artikel om denna intressanta period) var det många franker som stred på de romerska kejsarnas sida som allierade och rekryter.

Merovingerna kliver fram

På 400-talet sker en politisk förändring inom frankerna. En grupp, förmodligen med ursprung i de mer östliga delarna av konfederationen, griper makten över de så kallade saliska frankerna med geografisk bas i nuvarande Belgien.

Den förste kände ledaren över denna nya maktgrupp hette Chlodio som nämns i källor kopplade till ett militärt nederlag runt år 448. Chlodios hustru sägs ha fått en son som avlades med ett fabeldjur (vilket är ett exempel på att sammanblandningen av myter och faktiskt historia var vanlig i forntida historieskrivning). Denne son fick namnet Merovech och det är från honom som den merovingiska dynastin hämtar sitt namn.

Den förste merovingen som når internationell ryktbarhet är Merovechs son Childerik I som förde flera framgångsrika krig ibland så långt bort som till Loiredalen i centrala Frankrike även om hans maktbas låg någonstans mellan Maas och Somme i nordost. Överhuvudtaget var 400-talet en orolig period i hela norra Gallien där självständiga krigsherrar försökte utnyttja det sönderfallande romarriket för att stärka sina positioner. Childerik har framförallt gått till eftervärlden på grund av sin grav i Tournai i västra Belgien som räknas som det tidigmedeltida Europas viktigaste. Det kanske viktigaste föremålet var en signetring i massivt guld som dock stals tillsammans med de flesta andra föremål från graven på 1800-talet. Bilden nedan föreställer en senare tillverkad kopia efter en noggrann avritning.

Kopia av Childeriks signetring, bilden hämtad från Wikipedia

Klodvig

Childerik dog år 481 eller 482 och efterträddes då av sin son Chlodovechus som på svenska har blivit Klodvig och därmed den första frankiske kung som fått sitt namn försvenskat. I Frankrike kallas han Clovis men namnet är egentligen en tidigare form av det vanligaste av alla franska kunganamn Louise eller Ludvig.

Klodvig kommer att bli ihågkommen som en av folkvandringstidens främsta erövrare. Successivt genom flera fälttåg från 480-talet till början av 500-talet mot romare, visigoter, burgunder och alemanner utvidgade han sitt rike ända till Pyrenéerna. Sydvästra inlandet, det som idag är Languedoc behölls av visigoterna och Medelhavskusten kring Provence räddades genom att Theoderik den store ingrep från Italien.

Klodvigs historiska eftermäle är delat som med alla aggressiva fältherrar. Det som komplicerar det hela är att kyrkan redan på 500-talet började ge honom väldigt positiva omdömen sitt krigiska värv till trots. Han betraktas, konstigt nog, som den förste kristne germankungen även om det fanns flera andra före honom. Hans dop och hans kristnande ses som ett viktigt steg i det germanska kristnandet och i den kommande alliansen mellan påvedömet och germanerna.

Klodvigs dop, Tavla från 1500-talet som idag finns på National gallery of art i Washington. Bilden hämtad från Wikipedia

För dåtidens kyrkans män var antagligen möjligheten att få en kraftig allierad i kampen mot den starka arianismen ett skäl att bortse från en och annan militär grymhet, dåtidens religiösa prelater var praktiska män helt enkelt.

När Klodvig dog år 511 härskade han över en verklig västeuropeisk stormakt vars gränser, lite tveksamt, har gett honom en stor del av äran för Frankrikes grundande.

Delningen efter Klodvig

Frankerriket försvagades efter Klodvigs död. Riket delades mellan hans fyra söner och dessa förmådde inte hålla samman den skapade federationen. Först 47 år efter Klodvigs död 558 när endast en av hans söner Chlotar I var i livet kunde riksdelarna samlas igen.

Under den här perioden i mitten av 400-talet dyker den första namngivne skandinaven, en man vid namn Chlochilaichus, upp i historien. Av historieskrivaren Gregorius av Tours identifieras som kung över danerna och han genomför ett krigståg mot frankerna och därmed träder vi nordbor för första gången in i historien på ett par rader i en omfattande krönika.

På 530-talet börjar frankerna agera expansivt politiskt igen. I ett krigståg i nuvarande Tyskland belägras Thüringen. Burgunderna förintas fullständigt och Provence som ostrogoterna och Theoderik lyckades hålla 40 år tidigare erövras enkelt år 537. Men därefter är det stopp även om försök görs att attackera såväl visigoter i södra Gallien, Langobarder i Italien eller kelterna i Bretagne.

Chlotar I dog redan år 561 och det frankiska riket delades ännu en gång mellan hans fyra söner. Det skulle dröja ända till år 613 innan Chlotars sonson Chlotar II kunde ena riket igen. År 613 var också året då den gamla änkedrottningen Brunhild (en av dåtidens verkliga maktmänniskor som förövrigt förtjänar en längre essä någon gång i framtiden) gick ur tiden.

Denna period är allt för omfattande för att gå in på i detalj men den avslutades år 613 i samband med en gammal änkedrottning vid namn Brunhildas död.

Chlothar II och dennes son Dagobert I lyckades under 25 år bibehålla fred i det splittrade riket även om de båda tvingades manövrera mellan olika stormannafraktioner och fick acceptera den geografiska uppdelningen av Frankerriket i en nordvästlig del (Neustrien), en nordöstlig del (Austrasien) och en central del (Burgund). Dessutom styrdes det stora området i sydväst, Akvitanien som en separat del via ombud.

Karolingernas intåg

Under 600-talet blev stormännen allt viktigare för kungamaktens utövning av sin makt. Dessa upphöjdes till leudes och lokalsamhällena styrdes av kungliga grevar så kallade comites trots det saknades det en enhetlig administrativ struktur. Mycket av makten, särskild från mitten av 600-talet när många av härskarna var minderåriga¸ koncentrerades till kungens närmaste man med titeln major domus direkt översatt husföreståndare.

I det tidiga 600-talet innehades det ämbetet av Pippin av Landen. Denne slöt en allians med den mäktiga biskop Arnulf av Metz. Alliansen bekräftades genom att deras barn gifte sig med varandra.

I slutet av 600-talet lyckades Pippin och Arnulf ättlingar tillkämpa sig positioner som major domus i samtliga tre frankiska delriken. Men istället för att detta ledde till enighet resulterade det i inbördeskrig mellan olika stormansfraktioner. Den ledande företrädaren för Pippin och Arnulfs släkt Karl Martell (vars namn precis som tidigare Merovech har gett upphov till den karolingiska dynastin) tvingades under sina år vid makten i början av 700-talet utkämpa ständiga krig. Fiendens egendomar erövrades och delades ut till lojala allierade på det sättet återskapades det gamla riket.

På 730-talet inträdde araberna och berberna på scenen vilket gav Karl Martell skäl att utvidga sitt rike i söder. Muslimerna besegrades i två slag vid Poitiers (samma Poitiers som förekom i samband med Hundraårskriget 600 år senare) och Tours 732 eller 734.

Karl Martell under slaget vid Poiters, målningen är från 1837 alltså 1100 efter själva händelsen

Så fort Karl Martell hade avlidit år 741 inleddes dock de inbördes striderna igen och hans två söner Pippin ”den lille” och Karloman fick ägna många år till nya fälttåg mot akvitanier, alamanner och bajuvarer. Efter att Karloman hade abdikerat från sin landshalva år 747 sände Pippin år 749 bud till påven om att han skulle få avsätta den merovingiska dynastin för att istället själv bli kung. Eftersom påven Zacharias behövde hjälp mot langobardernas framfart i norra Italien accepterade han Pippins begäran (den tidiga kyrkans män var som sagt praktiska maktmänniskor). Pippin blev därmed den förste av den karolingiska släkten som satt på den frankiska tronen.

Pippin den lille, målning av Louise-Felix Amiel 1837 alltså nästan 1100 år efter Pippins död. Tavlan finns idag på Wersailles. bilden hämtad från Wikipedia.

Den kyrkliga sanktionen, det västerländska kejsardömet

När påvens valde att välsigna Pippins anspråk på kungatronen slöts ett förbund som dels upphöjde hans kungamakt genom att ge den gudomlig sanktion samtidigt fick påvestolen en kraftfull militär beskyddare.

Både 754 och 756 genomförde Pippin militära aktioner över alperna mot langobarderna i Nora Italien. Trots att langobarderna sedan länge bekände sig till katolicismen var påven rädd att förlora den rent världsliga makten över påvestaten.

Problemen med langobarderna fortsatte under Pippins son Karl. År 773 drog han med en arme över Alperna och året därefter kapitulerade de sista langobardiska städerna och borgarna. Trots att hotet från langobarderna var borta fortsatte lokala stormän att agera och hota påvedömet.

Lösningen blev helt enkelt att återupprättade det västromerska kejsardömet under påvlig sanktion. På själva juldagen år 800 kröntes således Karl till kejsare. Det nya västerländska kejsardömet som skulle komma att bestå ända tills Napoleon upplöste det samma 1806 hade skapats.

Karl den stores kröning till kejsare, bilden hämtad från SO-rummet

Det frankiska imperiet

Karl som har gått till historien som Karl den store eller Charlemagne på franska och engelska. Med sitt enade frankiska rike som bas inledde han en våldsam expansion på områden som tidigare inte hade kontrollerats av merovingerna. Mellan 772 och 804 förde han krig mot saxarna (ni vet de där som representerar ”de goda” i berättelsen om Ivanhoe) saxarna som bodde i nuvarande Niedersachsen besegrades och kristnades. Under flera fälttåg på 800-talet besegrades avarerna och de olika slaviska folk som levde från Holstein i norr till Kroatien i söder erkände karolingernas överhöghet. Däremot misslyckades man att erövra Spanien även om delar av norra Katalonien kom i frankisk ägo (redan här utmärker sig Katalonien från det övriga Spanien).

Rent politiskt präglades Karl den stores rike av reformambitioner. Bland annat genomfördes försök att genom alliansen mellan kejsaren och påven reformera den katolska kyrkan. På det mer politiska planet stärktes centralmaktens inflytande över lokalsamhällena. Grevar tillsattes som tillsammans med biskoparna. Dessutom såg agenter så kallade missi dominici till att kejsarens order åtlyddes. De världsliga och kyrkliga ledarna samlades regelbundet till stormöten för att diskutera angelägenheter (en tidig form av vad som senare skulle utvecklas till riksdagar). Karl delade upp sitt rike i underriken som delades ut till hans söner men dessa avled med ett enda undantag före fadern och när Karl till slut dog 814 fick hans ende levande son Ludvig ”den fromme” överta hela det väldiga riket.

Karl den stores frankiska rike, bilden hämtad från Wikipedia

Frankerrikets upplösning

Säg den lycka som varar för evigt. Redan under Ludvig den frommes tid (814 – 840) började det enorma riket att knaka i fogarna. Imperiet saknade många nödvändiga resurser exempelvis en stående arme, ett fungerande skatteväsende, en effektiv byråkrati och en penningekonomi värd namnet.

Eftersom det inte fanns någon möjlighet att avlöna stormännen med rena pengar fick de istället markegendomar som kom att leda till splittring. Ludvig fortsatte sin fars framgångsrika politik med att dela ut egendomar men detta resulterade nu i inbördeskrig istället för lojalitet. Efter Ludvigs död 840 resulterade ett sådant inbördeskrig år 843 i det så kallade fördraget i Verdun (samma Verdun som nästan 1100 år senare skulle bliskådeplats för ett av de värsta slagen under första världskriget och imänsklighetens historia.)

I fördraget delades riket upp mellan tre av Ludvigs söner. Karl ”den skallige” fick ett västfrankiskt rike, Ludvig ”den tyske” ett östfrankiskt och Lothar ett avlångt rike från Nederländerna till norra Italien. Under 800-talet splittrades så mittenriket upp i fyra delar, Lotharinga (som senare utvecklades till det moderna Lothringen) i norr, Juranska kungariket med centrum i Schweiz, Provence och Italien.

År 896 slutade karolingernas välde i Italien och 911 avled den siste östfrankiske kungen. I väst lyckades karolingerna hålla sig kvar vid makten ända fram till 987.

Riksdelningen syns än idag i den Europeiska kartan. Västfrankiska riket utvecklades till Frankrike, och Östfrankien till Tyskland. Eftersom Lothars centrala rike successivt erövrades av östfrankerna utvecklades dessa områden till mer tyska än franska något som märks än idag.

Referenser och vidare läsning

Krigarna och helgonens tid, Dick Harrison
Europa i världen medeltiden, Dick Harrison
The holy Roman empire, Peter H Wilson