Kvinnan från Uppland som blev Europas skyddshelgon

Heliga Birgittas staty i Heliga Birgitta i Vadstena klosterkyrka. Bilden hämtad från Wikipedia

Jag har inte skrivit så många biografier eller jag har nog inte skrivit någon alls faktiskt. Ofta tenderar berättelser om enskilda individer att bli hemfalla till kronologiska uppräkningar av händelser och skeenden där individen framträtt. Handlar det om kungar består händelserna av krig och slag, om det handlar om författare är det uppräkningar av verk och är det en idrottsperson så är det segrar och förluster som radas upp.

Men jag har den här veckan valt att göra ett undantag för att skriva om en märklig maktperson i den svenska medeltidshistorien. Personens levnadsöde ger också en inblick i hur makten utövades i de nordiska länderna under medeltiden. Personen ifråga hette Birgitta Birgersdotter men är mer känd under det namn som hon förärades 26 år efter sin död nämligen Heliga Birgitta.

Den religiösa och den världsliga makten

I det moderna sekulära Sverige betraktar vi sällan den kyrkliga, religiösa makten som särskilt central. Vi erkänner och förstår att präster, biskopar, imamer och gurus utövar makt över sina församlingsmedlemmar men de som likt de flesta svenskar inte är troende upplever inte den här makten i vår vardag. Och ännu viktigare vi upplever denna andliga makt som väsensskild från den världsliga makten. Det är till och med så att om en person med makt (exempelvis en politiker) uppger att den är troende betraktas den med stor skepsis av gemene svensk.

Men i historien har de här båda makterna varit intimt sammanflätade med varandra och det har dessutom ofta varit oklart vilken av dem som varit mäktigast. Den period som vi här ska studera, svensk högmedeltid kring mitten av 1300-talet var definitivt inget undantag. De mäktiga stormanssläkterna besatt olika ämbeten inom såväl den andliga som den världsliga sfären och det var inte ovanligt att två bröder kunde vara biskop och lagman för att på det sättet understödja varandras fortsatta maktanspråk.

Ingen svensk 1300-talsperson förkroppsligar denna sammansmältning mellan världslig och adlig makt bättre än Birgitta Birgersdotter.

Född till maktmänniska

Birgitta föddes runt år 1303 antagligen någonstans i Uppland. Hennes far var lagmannen och riddaren Birger Petersson som var en av dåtidens mäktigaste svenska stormän. Hennes mor som var Birgers andra hustru Ingeborg Bengtsdotter tillhörde även hon en av de mäktigaste släkterna i Sverige bland annat med släktskap med riksgrundaren Birger Jarl. Enligt den tidens rådande normer var hennes liv utstakat på förhand att spela en roll i de släktnätverk som höll ihop det bräckliga svenska riket. Men hon skulle senare välja en annan väg.

När hon var runt elva dog hennes mamma och eftersom Birger Petersson inte ansåg sig kunna ge henne den uppfostran som krävdes så valde han att lämna bort sin dotter för att bo hos sin moster, Katarina Bengtsdotter på Aspanäs vid sjön Sommen i Östergötland. Även Katarina och hennes make Knut Jonsson var förnäma och Knut var vet ett par tillfällen drots det vill säga rikets frästa ämbete.

När Birgitta var i 13-årsåldern var det därför dags för henne att kliva in i det politiska spelet inom den svenska högadeln. Hennes fosterföräldrar arrangerade ett äktenskap åt henne, med den fyra år äldre Ulf Gudmarsson. Det sägs att det krävdes ”mycket övertalning” vilket såklart bara är en omskrivning för att hon blev tvingad att gifta sig.

Under ett par år förlöpte Birgittas liv som det anstod en adelsdam av det absoluta frälset i Sverige. Paret bodde på gården Ulvlösa i Östergötland. 1330 blev Ulf lagman i Närke och därmed en mycket betydelsefull person. Hon födde flera barn (sammanlagt åtta stycken) och umgicks inom den svenska makteliten.

Men någon gång i slutet av 1330-talet började hon förändras. Hon skaffade sig en stark egen intellektuell och andlig karaktär, något som var ovanligt för kvinnor under medeltiden. Birgitta hade bland annat tät kontakt med kungahuset genom sin position som hovmästarinna hos drottning Blanche (samma Blanche som under namnet Blanka förekommer i den berömda barnvisan ”Rida, rida ranka”). 

Syner och visioner, religiöst uppvaknande?

Birgitta tar emot en uppenbarelse - bild från Medeltiden, hämtad från Wikipedia

Det som gjorde Birgitta unik i relation till andra personer i högfrälset var hennes religiösa syner och visioner som hon hade haft redan som väldigt liten. När hon någon gång i början av 1340-talet började berätta om dem resulterade det i att hon fick såväl vänner som fiender inom det högadliga skiktet. Hon uppfattades av många, helt korrekt, som ett hot. Helt enkelt om kungaparet skulle lyssna mer på henne på grund av hennes andliga auktoritet skulle andra stormän få stå tillbaka.

Birgittas andliga väckelse smittade även av sig på hennes familj. Under en pilgrimsresa till Santiago de Compostela 1341 insjuknade Ulf Gudmarsson och ett par år senare 1344 eller 46 avled han. Birgitta kastade sin vigselring i makens grav och bestämde sig därmed för att fortsätta leva sitt liv som änka, det vill säga att inte gifta om sig för att istället ge sig hän åt sitt stora uppdrag.

Drömmen om en klosterorden

Efter Ulfs död framträdde Birgitta öppet som guds särskilda sändebud. Hon sade att gud hade kallat henne att vara hans ”brud och kanal” på latin ”sponsa mea et canala meum”. Efter att en kyrklig kommission hade utrett saken och kommit fram till att hennes syner var gudomliga utövade hon ett mycket stort inflytande över kungaparet under ett par års tid.

Nu inledde hon också det stora projekt som skulle komma att sysselsätta henne fram till hennes död, att grunda en egen klosterorden. Hon hade enligt uppgift velat gå i kloster redan som ung men hennes börd och ställning gjorde att hennes fosterföräldrar istället ville ha henne som en bricka i dåtidens stormaktspolitiska spel. Men nu låg alltså vägen öppen till hennes livsverk.

Hon hade i en vision mottagit instruktioner för hur orden skulle utformas. Visionen omsattes i skriften Sigillum Sancti som var 1346 överförda kungaparet Vadstena gård till det planerade klostrets förfogande och samma år donerades också mark och egendomar i Öst- och Västergötland till projektet. 1349 reste hon till Rom i syfte att utöva mer direkt påverkan på påven för att få sin klosterorden godkänd. Påven själv huserade däremot sedan 1309 i Avignon i Frankrike.

Under tiden i Rom ökade hennes ryktbarhet från att vid sin ankomst vara en relativt okänd svenska till att vid sin död vara en stor och kontroversiell auktoritet. Det som framförallt gjorde henne såväl ryktbar som kontroversiell var att hennes visioner och syner som av en händelse ofta hade politisk slagsida. Hon smädade öppet sin gynnare kung Magnus Eriksson och hans drottning och hon försökte använda sina syner för att mäkla fred i hundraårskriget mellan England och Frankrike. Men framförallt riktade hos sig i skarpa ordalag mot själva påvemakten som hon inte tvekade att beskylla för lättsinnighet.

Kanske delvis genom sin stridbarhet kom det att dröja hela 20 år innan hon år 1370, fick klartecken att grunda sin klosterorden. Påven Urban V hade dock ändrat själva klosterregeln och ville att man skulle följa den augustinska regeln istället. Först 1378 skulle Birgittas egen klosterregel bli godkänd.

En kvinna före sin tid

Birgitta var närmast modern i vissa avseenden.  Hon lade stor vikt vid hur själva tron skulle förkunnas. Hennes vision var att även svåra spörsmål skulle förmedlas på ett enkelt och begripligt sätt. I sin retorik använde hon sig ofta av liknelser och förenklingar. Mycket av hennes synsätt skulle senare tas upp av Luther och de andra reformatorerna.

Tydligast framträdde hennes moderna syn i fråga om kvinnornas ställning. I sin klosterregel gav hon dem ledningen. I Birgittas dubbelkloster i Vadstena skulle det finnas 60 nunnor. Vid sidan av dem fanns det 13 präster, 4 mässdjäknar och 8 lekbröder. Prästerna skulle symbolisera de 13 lärjungarna (inklusive Paulus). De skulle närmast leda andaktsövningarna inom klostret.

Nunnornas föreståndare, Abbedissan, skulle vara den ledande i klostret. Munkarna spelade således en nödvändig men underordnad roll.

Birgitta agerade i första hand kyrkopolitiskt. Hon kände sig helt enkelt kallad att reformera kristendomen. Att ge ett sådant uppdrag till sig själv ter sig för oss moderna 2000-talsmänniskor som skrytsamt och självförhärligande. Men under 1200- och 1300-talen diskuterades det ofta hur kyrkan hade degenererats till en världslig makt likt alla andra. Bland teologiskt lärda personer, till vilka Birgitta definitivt måste räknas, var det en synnerligen aktuell fråga. Kritiken och diskussionerna kring katolska kyrkans utveckling kom senare att kulminera i Luther och Calvins angrepp.

Birgitta var samtidigt pragmatisk och förstod att nunnorna inte skulle kunna utöva något djupare inflytande i samtiden. Därför behövdes det biktfäder och lärda teologer, och sådana ville hon rekrytera till orden. De skulle slippa ifrån praktiska göromål och istället ägna sig åt lärda studier. På så vis skulle hennes kloster bli centra för andlig aktivitet och teologisk lärdom och få inflytande utanför den rent lokala sektorn vilket också skedde. Klostret i Vadstena blev ett verkligt centrum för teologisk kunskap och nya kloster skulle byggas på ett 80-tal platser i framförallt Norden och Rhenlandet.

Vadstena klosters under 1600-talet, bilden hämtad från Bengans historiesidor. http://wadbring.com/historia/

Birgittas senare liv och Kanonisering

Under sina sista år i Rom fortsatte Birgitta att skriva brev till påven och till olika europeiska makthavare. Dessutom företog hon sig ett flertal pilgrimsresor varav den sista gick till det heliga landet 1371. På hemväg från resan avled hennes son Karl i Neapel år 1372. Väl hemma i Rom igen blev hon snart nog sjuk och dog den 23 juli året efter 1373. Det sägs att hon på sitt yttersta inte ville ha någon smärtlindring eftersom hon in i det sista ville påminnas om Jesu lidande.

Efter hennes död fördes hennes kvarlevor hem till Sverige av hennes dotter Katarina. Färden gick långsamt genom hela Europa och först året efter 1374 kunde hennes kropp placeras i klosterkyrkan i Vadstena.

Birgittakapellet i kyrkan San Lorenzo in Panisperna i Rom. Till höger i kapellet syns den romerska sarkofag som Birgittas kropp fördes till Sverige i. Bild från Wikipedia

Redan dagarna efter att hon hade dött började hennes ryktbarhet att tillta genom att människor kom för att titta på henne i det hus som hon hade bott i. Under färden hem till Sverige inleddes arbetet med att få Birgitta helgonförklarad något som hon också blev år 1391. Men eftersom kanoniseringen hade skett under den stora schismen när påvedömet var splittrat med en påve i Rom och en i Avignon skulle det ta många år innan hennes helgonstatus blev allmänt accepterad.

Vid såväl kyrkomötet i Konstanz (1414-1418) och i Basel (1431-1449) anklagades Birgitta för kätterska och hädiska uttalanden av sina många fiender men hennes anhängare höll träget ut och fick henne så småningom accepterad som helgon. 1999 förärade Johannes Paulus II henne titeln som hela Europas skyddshelgon tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein.

Synen på Birgitta och hennes betydelse idag

I Vadstena klosterkyrka finns två statyer av Birgitta som visar olika sidorna av henne. På den ena framställs hon som en myndig adelsdam. På den andra har hon vänt blicken uppåt och det ser ut som att just tar emot en av sina uppenbarelser. 

De här två bilderna av Birgitta har skiftat som en pendel genom historien. Först idag har vi kunnat skala bort och komma fram till den komplexa person som hon verkligen var. Sanningen är att hon var båda bilderna på samma gång. Hon grundade en klosterorden i syfte att "rädda kristendomen" men hon valde att själv stå utanför klostrets fängelse för att fortsätta att agera på den storpolitiska scenen.

Under de snart 700 år som har gått sedan Birgittas död har det flutit mycket vatten under broarna. Det första angreppet på Birgitta såväl som på alla helgon kom med protestantismen. Martin Luther kallade Birgitta för ”den tokiga” något som självklart har präglat vår sentida syn på henne.

Trots reformationens angrepp på Birgitta kunde den inte stoppa vallfärdsresorna till Vadstena och hennes grav. Dessa pågick en bra bit in på 1500-talet. Kritiken mot Birgitta byttes delvis under 1800-talet ut mot en syn på henne som en slags reformationens förelöpare. Det är dock att dra det hela väl långt. Hennes kritik mot påvedömet handlar inte om kritik mot läran i sig utan mot att de lärde inte följde läran tillräckligt Birgitta var snarare fanatiskt ortodox än reformatorisk.

August Strindberg står för den kanske mest kontroversiella Birgittabilden. Han kommenterade dramat Folkungasagan på följande sätt: "En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’...", Han fortsatte: "Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod."

Ytterligare en betydelsefull uttolkare av Birgitta återfinns i Henrik Schücks litteraturhistoriska uppslagsverk från förra sekelskiftet. Schück skriver såhär: "Hade hon gift sig med en man, som uppnått mogen ålder, hade möjligen hennes vilja blivit kuvad och hennes böjelser bestämda av mannens smak." Men eftersom Ulf Gudmarsson ansågs vara vek så blev "hennes vilja blev den bestämmande inom äktenskapet", och makens död skulle sedan ha utlöst en slumrande nervsjukdom hos änkan. Hon hade "möjligen kunnat botas, såvida hon iakttagit en tjänlig diet". Helt enkelt drog Schück slutsatsen i dåtidens mest betydelsefulla litteraturhistoriska verk att Birgitta var galen.

Det finns mycket som kan uppfattas som kontroversiellt med denna kvinna. Framförallt hänger det samman med att vi ser henne genom våra moderna sekulära 2000-talsglasögon. Med nutidens förändrade syn på kvinnor i historien kan hon förhoppningsvis få den upprättelse hon förtjänar. Nämligen genom att bli upphöjd till en verklig kvinnlig maktperson med stort inflytande under det stormiga 1300-talet.

Referenser och vidare läsning

Sveriges Historia band 3 1350-1600, Bo Eriksson
Birgitta och hennes värld, Birgit Klockars
Heliga Birgitta, Birger Bergh