Traditionell Luciabild, hämtad från http://twigandtoadstool.blogspot.com/2010/12/celebrating-santa-lucia.html
”Sankta Lucia,
ljusklara hägring.
Sprid i vår vinternatt
glans av din fägring”
Den klassiska allmogebilden av Lucian som står i farstun i en knuttimrad stuga någonstans i en ursvensk forntid är stark, symbolisk och såklart som så mycket annat en skapad kulturhistoria. I arbetet med att under 1800-talet bygga upp en kulturell svenskhet förärades olika lokala och regionala traditioner statusen av kulturell kanon. De gavs form och innehåll genom att riter och traditioner blandades. Studentikosa, hedniska och religiösa föreställningar smältes samman och det färdiga manuset utspelas idag på arbetsplatser, torg och i kyrkor runt om i vårt land.
Jag är ingen jätteskolad kulturhistoriker men jag vill ändå göra ett försök att dels redogöra lite för den gamla romersk-katolska helgonmyten som har gett högtiden dess namn och sen berätta lite om hur vår svenska Luciatradition har formats.
From Syracusa with love
Målning gjord av Francisco de Zurbarán som levde i början av 1600-talet. Lucia syns här avbildad med palmbladet och sina ögon på ett fat. Enligt legenden klöste hon ut sina egna ögon men fick då synen tillbaka. Bland mycket annat är idag Lucia de blindas skyddshelgon. Bild hämtad från Wikipedia
Vi vet ärligt talat väldigt lite om den historiska Lucia. Vi vet att hon föddes under den romerska kejsartiden någon gång runt år 283 i Syrakusa på Sicilien. Vi vet att hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och att hennes far var en romersk patricier alltså en riddare och adelsman. Således växte hon upp i en rik och mäktig familj (vilket för övrigt märkligt nog tycks vara fallet med i stort sett alla helgon under historisk tid).
Vi kan dessutom utgå från att hon led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna i början av 300-talet. Men ungefär där börjar skiljelinjerna mellan den historiska och den mytiska Lucia att bli dimmiga.
Enligt legenden ska hon ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte redan i unga år (man undrar ju såklart vad det är för mening med att avge ett hemligt kyskhetslöfte men, men). När hon trots det trolovades bad hon till gud om hjälp och hjälpen anlände i form av att hennes mor blev blödarsjuk och när Lucia genom sin tro lyckades bota sjukdomen lovade modern att aldrig gifta bort henne.
Enligt legenden blev dock friaren arg och anmälde henne till kejsarens ståthållare som lät arrestera henne. Trots tortyr övergav hon inte sin kristna tro utan dömdes till att bli prostituerad på en bordell (ett straff som åtminstone jag inte har hört talas om tidigare) men när hon skulle fraktas till bordellen vägrade oxarna som drog kärran att gå. Man försökte då döda henne genom att hälla kokande olja på henne som inte skadade henne. Inte ens när en soldat stack henne i halsen med sitt svärd dog hon utan först när någon kom för att ge henne sista smörjelsen avled hon.
Hennes reliker förvarades först i hennes hemstad Syrakusa men i samband med den romerska delningen på 300-talet flyttades relikerna till Konstantinopel där de stals av korsfararna från Venedig i samband med det fjärde korståget 1204. Således förvaras numera Lucias reliker i kyrkan San Geremia i Venedig förutom en underarm som finns på Sicilien (griftefriden för kristna helgon respekterades dåligt förr i världen).
Lucia helgonförklarades tidigt av kyrkan och hennes helgondag bestämdes under medeltiden till den 13 december. Sverige var som bekant ett katolskt land och helgonkulten blev därmed en del av den svenska kristna traditionen. Men här börjar också det saliga blandandet ta sin början.
Ljusets återkomst på den längsta natten
Från medeltiden finns uppgifter om att man firade att julfastan inleddes. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång.
I det svenska bondesamhället var lucianatten den 13 december årets längsta. Fram tills 1753 när vi ändrade kalender i Sverige från den julianska till den gregorianska inföll mintersolståndet just den 13:e och inte som idag runt den 20-21 december. Föreställningen om att Lucianatten var extra mörk hängde kvar långt efter kalenderreformen.
Enligt folktron var lucianatten farlig eftersom många övernaturliga väsen var i rörelse då. Samtidigt var det då som mörkrets makter besvärjades för att åter ge plats åt ljuset. Lussinatta var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen.
Just riterna kring ljusets och därmed tidens gång hör till de äldsta traditioner som vi har på jorden. Traditionen med en kvinnogestalt som kommer med ljuset kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna. Luciahögtiden blir därför både ett exempel på synkretism (religionsblandning) och kristianisering (att äldre traditioner förs in i den kristna riten).
Luciadagen var en stor festdag särskilt i Västsverige. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt”. Det förekom frosserier av den typ som följde äldre tiders katolska fasteperioder. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm – eller en halmdocka – som man kunde dansa med.
Luciafirandet tar form
Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från Horns boställe norr om Skövde år 1764. Lucian hade då ljusstakar i händerna och änglavingar på ryggen. Inspiration kom från en tysk tradition som kallas Christkindlein. Traditionen som beskrivs i olika nedteckningar från Västsverige inkluderar många av de atribut som vi idag förknippar med Lucia, vita kläder, kaffebord och ljuset som symbol. Firandet av Lucia verkar dock fortfarande vara relativt ovanligt utanför Västsverige. I slutet av 1700-talet finns det dokumenterat att luciafirande förekom vid Wermlands nation vid Lunds universitet. Då var lucian såklart manlig eftersom några kvinnliga studenter inte förekom vid universitetet.
Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumenterad är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia platsen är då Skinnskatteberg i Västmanland så firandet har då tagit sig ut ur sin traditionella västsvenska hemvist och landat i Bergslagen. Dock verkar just förekomsten av en manlig Lucia inte alls vara unik utan förekommer rikligt.
Vårt moderna luciafirande
Det moderna luciafirandet hänger som så mycket annat samman med skapandet av Skansen och den kulturella kanonen som utgick därifrån. 1893 tog man upp luciafirande som visades upp som ett exempel på just västsvensk tradition, (på samma sätt som midsommarfirandet framförallt fördes fram som exempel från Dalarna).
Det moderna luciafirandet fick en skjuts när den konservativa Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling i Stockholm. Det hela följdes av andra lokala luciatåg inte minst genom lokalpressens initiativ. Mellan åren 1973–1980 kröntes Sveriges Lucia på Skansen, efter omröstning i tidskriften Året Runt. Luciakröningen har därefter fortsatt med nya samarbetspartner.
Till det traditionella följet har fogats tärnorna som utgör Lucians följe, enligt vissa traditioner ska de vara 12 till antalet (12 är ett heligt tal som hänger samman med bland annat lärjungarna). Stjärngossarna är en sammansmältning mellan de så kallade Djäknesjungningarna som genomfördes av motsvarande gymnasiestudenter på trettondagsafton och processioner symboliserande de tre (även om antalet tre inte nämns i Bibeln) vise männen.
Tomten är ju en alldeles egen sammansmältning av hedniska och religiösa traditioner medan däremot pepparkaksgubbar och sockerbagare blev populära först i samband med att bland annat Alice Tegners visor populariserades genom boken Nu ska vi sjunga som gavs ut första gången 1943.
Avslutning, en tradition är något konstruerat
På den sista tiden har förekomsten av manliga och mörkhyade (ibland i kombination) väckt mycket debatt. Hänvisningar till traditioner och svenskhet har haglat och hatet och de fula orden har slagit nya bottennivåer. Som setts ovan är detta absolut inget som avviker från traditionen utan tvärt om visar på den mångsidighet och bredd som finns nedärvt i denna mångtusenåriga tradition.
Traditioner förändras, de smälts samman och de tar olika vägar genom historien. Ibland dör de faktiskt ut och ibland återuppstår de. Traditioner är bra eftersom de skapar en gemensam föreställning men traditioner kan också användas för att sprida hat och hot. Då är det viktigt att alla vi vuxna (för det är vi som sprider dynga på nätet) innan vi trycker på send-knappen kommer ihåg att den ursprungliga Lucian var ett oskyldigt barn i det dåvarande romarriket som förföljdes och dödades genom ett statligt sanktionerat hedersmord.
Referenser och vidare läsning
Lucia : den svenskaste av alla traditioner - Håkan Strömberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar