Ett mord och icke ett fältslag - om slaget vid Lund 1676

Historisk målning av slaget vid Lund av Johan Philip Lemke, bilden hämtad från Wikipedia

Måndagen den 4 december 1676 stod ett större fältslag norr om Lund. Slaget skulle i efterhand komma att bli det sista försöket från dansk sida att behålla det historiska herraväldet över Skåne. Sedan dess (även om det har funnits motrörelser) är Skåne definitivt en del av Sverige och har integrerats språkligt, politiskt och kulturellt. Det skulle dessutom utvecklas till ett av de mest, kanske till och med det mest, blodiga slaget genom historien med dödssiffror på 70 procent på båda sidor.

Låt oss som vanligt inleda med lite bakgrundshistoria.,.

Förhållandena mellan Skåne, Sverige och Danmark är komplicerade. I klassisk historieskrivning brukar man prata om att vatten förenade medan skogar och berg var barriärer som delade. Således hade Öresund länge varit en sammanlänkande faktor mellan Själland och Skåne. Skåne ansågs av Danmark vara något av juvelen i kronan i det danska kungadömet med sin rika jordbruksbygd. Flera viktiga befästningar säkrade danskt herravälde över de nuvarande svenska landskapen: Malmöhus slott, kastellet i Landskrona, Kärnan i Helsingborg, slottet i Halmstad och Varbergs fästning för att nämna några.

Ända fram till de första decennierna på 1600-talets så var maktförhållandena sådana att det var Danmark som i kraft av sin större befolkning och sin starka flotta som dominerade Östersjön. De tidigare maktfaktorerna Hansan och Tyska orden hade tappat sin ställning under 1500-talet och i det vakuumet skulle den svenska stormakten växa fram i hård kamp med den danska.

Förhållandena mellan Sverige och Danmark hade ända sedan Kalmarunionens dagar varit frostiga och stundtals fientliga. År 1611 gjorde danskarna ett försök att betvinga Sverige genom ett samordnat anfall. Kalmar och Älvsborgs fästning erövrades och i den fred som slöts i Knäred 1613 tvingades Sverige betala den hiskelig simman av en miljon daler i den så kallade Älvsborgs lösen.

Vändningen skulle komma i och med det trettioåriga kriget (1618 till 1648). Danmark var först ut och gick in i kriget på protestanternas sida redan 1625. Tyvärr gick det hela katastrofalt dåligt för danskarna när hela Jylland besattes och man tvingades till en kostsam fred.

När Sverige inträdde i kriget 5 år senare 1630 hade maktförhållandena i Tyskland växlat och det var de protestantiska styrkorna som hade övertaget. Mitt under krigets avslutande år 1643 (under drottning Kristinas förmyndarregerings styre) bestämde sig Sverige för att anfalla Danmark. Företaget blev en stor framgång och när freden slöts i Brömsebro 1645 erövrade Sverige stora och viktiga landområden (läs mer om denna fredsförhandlingar i detta blogginlägg).

När trettioåriga kriget avslutades med freden i Westfalen 1648 erövrade Sverige flera rika provinser i norra Tyskland och kunde kliva fram som den verkliga stormakten runt Östersjön.1657 var Sverige upptaget med krig i öster mot Ryssland, Brandenburg och Polen då passade danskarna på att försöka ta revansch för sina förluster 1645. Resten vet vi; den svenska hären tågade genom Jylland, korsade lila och stora Bält och kunde genom en förkrossande fred i Roskilde 1658 för alltid säkra de tidigare danska provinserna för svensk räkning.

1660-talet blev därefter en period av konsolidering där utrikespolitiken gick ut på att säkra det som hade erövrats. Den svenska stormakten var utåt sett imponerande men var i själva verket en koloss på lerfötter i stort behov av pengar och militär upprustning. Sverige ingick 1672 ett avtal med Frankrike som innebar att man i händelse av krig skulle hålla en styrka i Tyskland. Tanken från svensk sida var att inte behöva sätta planen i verket.

Men bara året efter 1673 gick Frankrike i krig med Nederländerna och dessas allierade Brandenburg. Trots försök att förhala det hela tvingades Sverige i december 1674 att tåga in i Brandenburg och i juni 1675 mötte man en tysk styrka vid Fehrberlin ett par mil norr om Berlin. Svenskarna förlorade och även om förlusterna var små fick det stora moraliska konsekvenser.

Danskarna utnyttjade läget till att invadera Sveriges allierade Holstein. Den svenska armen var nu avskuren och danskarna vann efter slaget vid Ölands södra udde i juni 1676 (där regalskeppet Kronan förliste) herraväldet i Östersjön och ansåg att nu att stunden hade kommit att ta tillbaka det som hade förlorats i frederna i Brömsebro och Roskilde.

Anfallet mot Sverige 

Danskarna invaderade Skåne i slutet av juni 1676, man skeppade över sin arme till Råå och tågade därifrån till Helsingborg som intogs. Därefter erövrades raskt, Landskrona, och Kristianstad. Snart återstod i princip bara det befästa Malmö i svensk kontroll.

I augusti gjorde danskarna ett försök att korsa gränsen till Halland. Men vid slaget vid Halmstad stoppades framryckningen. Svenskarna hade lyckats samla ihop 14 000 soldater från oktober, och började marschera söderut. Men försörjningslinjerna var mycket svaga inte minst på grund av upprepade angrepp från lokala bönder som leddes av danskarna.

I början av november 1676 hade vintern knäppt till och gjort det, för att uttrycka sig modern, svinkallt. Den danske kungen och hans armé var då förlagd vid Skälshög nära Lund, söder om Kävlingeån. Danskarna kontrollerade alla flodövergångar, och den svenska armén tvingades att slå läger vid Lilla Harrie, norr om ån. Efter en månads väntan kom snön under slutet av november och ån började frysa. På morgonen den 3 december rapporterade generalkvartermästaren Erik Dahlbergh till Karl XI om att isen skulle hålla arméns vikt. Danskarna antog att svenskarna hade gått i vinterkvarter och att de inte skulle gå till anfall förrän till våren.

Slaget 

Berömd målning föreställande den unge kungen Karl XI, bilden hämtad från Wikipedia

Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade trupperna Kävlingeån som var frusen. Platsen som hade valts var Rinnebäcksvad och tanken var att kunna överraska danskarna i sitt läger. Av någon outgrundlig anledning lyckades svenskarna ta sig över ån med sina 8000 soldater utan att danskarna upptäckte dem. Det visade sig dock att man hade rekognoserat terrängen för dåligt eftersom de många dikena och gärdesgårdarna hindrade framryckningen. Istället satte man sikte på själva Lund i syfte att kunna inta höjderna norr om staden för att därifrån kunna slå danskarna. 

Men vid det här laget hade den danska armen blivit medveten om de svenska rörelserna och en kapplöpning söderut inleddes. Kapplöpningen slutade oavgjort och de två styrkorna gick till strids med varandra på dåvarande Väderkvarnshöjden, där Kävlingevägen och Getingevägen möts i närheten av Allahelgonakyrkan. Drabbningen slutade oavgjort men svenskarna intog höjderna och danskarna slogs tillbaka mot öster. 

Huvudstriden började vid klockan nio. Arméerna sträckte sig då en kilometer norrut i två långa linjer där avståndet krympte ju längre söderut man kom. Kungen ledde själv den svenska högerflygeln i en flankattack och efter ungefär en timmes strid, där bland annat den danske överbefälhavaren Carl von Arensdorff blev svårt skottskadad i armen, gav danskarna vika och en oordnad reträtt mot nordost i riktning över Norra fäladen och Ladugårdsmarken. Svenskarna under ledning av kungen förföljde dem långt norrut ända tillbaka till det danska lägret som plundrades och till Kävlingeån där många danska soldater drunknade när isen brast under dem. 

Målning som föreställer hur kungen tillsammans med den svenska högerflygeln förföljer danskarna norrut. I bakgrunden brinner byn Valkärra. Målning av Johann Philip Lemke från 1696, alltså "bara" 20 år efter själva slaget, bildne hämtad från Wikipedia

Samtidigt fortsatte slaget norr om Lund. Svenskarna omringades av de numerärt överlägsna danskarna och hade lidit svåra förluster. Vid tolvtiden gjorde svenskarna en desperat attack som skapade ett andrum som innebar en möjlighet för båda sidorna att omgruppera. 

Erik Dahlbergh hade ridit norrut för att hitta kungen och den svenska högerflygeln. Dahlbergh lyckades hitta kungen och berättade det svåra läget vid staden. Kungen samlade då ihop en samling utspridda styrkor och satte av i ilfart mot Lund. Vid ettiden drabbade arméerna samman på nytt. När kungen och de trupper han hade lyckats samla ihop kom fram till Lund vid tretiden, gick de genast till anfall. 

Kungen tillsammans med fem ryttare lyckades ta sig igenom de danska linjerna och kunde förena sig med trupperna på Möllevångshöjden. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och många flydde slagfältet i panik. Slutstriden ägde rum på ängarna mellan Nöbbelöv och Vallkärra, söder om Vallkärra kyrka. Det hela urartade till en massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna som nästan utraderades totalt.

Vid halv fem på hade allt motstånd upphört, och vid fem beordrades eldupphör.

Förluster 

Den exakta dödssiffran är okänd och dokumentationen från slaget är försvunnen. Samtida källor tyder på att mellan 8 300 och 9 000 soldater från båda sidor stupade, till detta kommer de danskar som drunknade och de på båda sidorna som dog de följande veckorna på grund av sina skador. De svenska förlusterna uppgick till 2 500–3 000 dödade och 2 000 sårade. Danskarna förlorade minst 6 000 – 6 500 man som stupade, 2 000 som tillfångatogs och 500–1 000 sårade. Särskilt svårt drabbades de nederländska matroserna; enligt vissa källor överlevde bara 47 av 1 300 man. Slaget vid Lund är ett av de blodigaste slagen i historien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater.

Det monument som restes 1920 minne av slaget, bilden hämtad från Wikipedia

Efterspel Kriget var inte slut i och med slaget men svenskarna hade fått fotfäste i Skåne. Efter slaget retirerade de återstående danska styrkorna till Landskrona. Under 1677 försökte Kristian V göra det svårt för svenskarna och brände många byar och städer. Danskarna skulle, förstärkta med tyska allierade, möta den svenska armén i juli 1677 vid Landskrona. Slaget slutade med en svensk seger. Samma månad upphävdes även belägringen av Malmö.

Kriget slutade på alla fronter 1679. Freden lämnade Sveriges gränser oförändrade och även de tyska provinserna fick behållas nästa oförändrade. Sveriges bundsförvant Frankrike hade stärkt sin ställning och vägrade acceptera mer än marginella landavträdelser för Sveriges räkning.

Referenser och vidare läsning

Slaget vid Lund, ett mord och icke ett fältslag – Claes Wahlö och Göran Larsson