Jugoslavien 100 år – om det tvetydiga och problematiska Balkan

Bild som sägs föreställa osmanernas belägring av Belgrad 1458, hämtad från Wikipedia

Att skriva historieblogg innebär ibland att våga kliva ut i minfält i syfte att berätta en historia. Idag vill jag uppmärksamma att det är 100 år sedan kungariket Jugoslavien skapades i efterdyningarna av första världskriget. Jag ska därför våga mig på att någorlunda kortfattat i två avsnitt redogöra för Europas kanske knepigaste region, Balkans historia.

Få regioner i Europa har på samma gång en så brokig och bråkig historia. Länderna på och runt Balkan har ofta blivit skådeplats dels för stormakternas krigföring som i exemplet med ottomanerna, de två världskrigen och den romerska kejsartiden. Men dessutom har det allt som oftast förekommit blodiga inbördeskrig mellan de olika folkslag och nationaliteter som befolkar området inte minst den stora konflikten som beseglade Jugoslaviens öde i början av 1990-talet.

På grund av denna långvariga historia av konflikter, skillnader, brytningar och kulturkrockar så är det också få områden i världen där historien är så närvarande som just här. Historien är aktiv och brukas ständigt i dagspolitiska konflikter. Detta i sin tur leder till att det är svårt att beskriva historien utan att riskera att trampa in på minerad mark. Men jag ska ändå göra ett försök.

Det antika arvet
Balkans historiska resa börjar med de slaviska migrationerna till balkanhalvön på 500-600-talen före Kristus. Eftersom det nästan helt saknas källor så är den här perioden höljd i ett historiskt dunkel men denna tidiga folkvandringstid utgör ändå grunden till den mosaik av folkslag som idag präglar området. De tidigaste namngivna stammarna kallas för illyrier varav en av dessa delmattae återfinns förmodligen i dagens Dalmatien alltså den kroatiska kustremsan.

När romarna utvidgade sitt imperium under de siste seklen före Kristus koloniserade de illyriernas områden. Romarna lade även under sig Dakien (dagens Rumänien) Thrakien (dagens Bulgarien) och nuvarande Grekland. Folken på Balkan romaniserades och den romerska perioden har lämnat massor av fysiska spår på hela Balkan.

På 200-talet, när romarriket hade börjat vittra lite i kanterna, invaderades Balkan av germanska goter som kom att stanna kvar i 300 år innan kejsar Justinianus drev ut dem i samband med återerövringarna av de gamla västromerska områdena på 500-talet.

På 300, och 400-talen dök också hunnerna upp och satte igång det som senare har blivit känt som folkvandringstiden som jag har skrivit om tidigare. På 500-talet kom så de första turkiska inslagen i form av avarer och så småningom även slaverna där bland annat slovenerna anses härstamma från. Avarerna drevs bort på 600-talet av östromerska styrkor men många kom att bita sig fast och assimileras med de redan boende.

Från 600-talet blir den slaviska dominansen tydligare och de befolkar då även Bulgarien, Serbien, Bosnien och norra Grekland. Runt 620 dyker två nya slaviska grupper; kroater och serber. Enligt bysantinska (östromerska) källor hade kejsaren i Konstantinopel bjudit in kroaterna, som levde norr om Karpaterna, att hjälpa till i kriget mot de besvärliga avarerna.

Kroaterna och serbernas ursprung är svårt att följa. Enligt gamla bysantinska källor har de ett gemensamt historiskt ursprung i området norr om Svarta havet. Vi kan konstatera att serber och kroater på 600-talet var två besläktade slaviska stammar med vissa iranska inslag. När de ankom till Balkan mötte de en bofast slavisk befolkning som i sin tur hade absorberat en lång rad tidigare befolkningsgrupper. Under de år som följde skulle denna smältdegel av grupper komma att domineras av kroater och serber.

Det man hela tiden måste ha med sig är att allt som sker på Balkan sker i skuggan av det mäktiga romarriket. Från början handlar det om det stora samlade riket och från och med delningen i Väst- och Östrom år 395 kommer det framförallt handla om det östromerska, bysantinska riket. Delningen mellan öst och väst kommer att gå i linje med adriatiska havet och utgöra delningslinje mellan den öst- och västliga kulturen, mellan den latinska och grekiska världen och mellan romerskkatolsk och ortodox kyrka.

Medeltiden och ”Den stora schismen”

I och med romarrikets delande kom också kristendomen att delas i en östlig rättroende (ortodox) uppfattning och en katolsk. De båda traditionerna skulle träta sinsemellan under 600 år innan den definitiva brytningen kom i och med ”Den stora schismen” 1054 när patriarken Mikael Keroullarios och påven Leo IX bannlyste varandra.

Brytningen mellan katolicism och ortodox tro befästes 1054 när påven och patriarken bannlyste varandra

Skillnaden mellan den katolska och ortodox kyrkan låg från början i synen på den helige ande och i de ortodoxas förnekande av skärseldens existens. Medan kyrkan i väst skulle komma att bli en stark självständig maktfaktor i samma takt som minnet av den gamla romerska centralmakten bleknade bort skulle kopplingen mellan kejsare och kyrka bestå i öst och sedermera omvandlas till mer självständiga regionala traditioner. De politiska skiljelinjerna förstärktes när det västromerska kejsardömet återuppstod på 800-talet (se essän om frankerna för mer information).

De båda kyrkorna skulle komma att tävla om inflytande och det område där deras tävlan skulle bli som mest tydlig var i Centraleuropa och på Balkan. Medan Kroatien och Slovenien skulle komma att ingå i den katolska sfären skulle Serbien och Bulgarien komma att kristnas österifrån. I denna skillnad återfinns grunden till mycket av den kulturella dynamik som idag präglar Balkan, inte minst den brokiga språkliga paletten har sitt ursprung här.

Under medeltiden kom de olika folkslag som allt sedan dess har dominerat och delvis bråkat om herraväldet på halvön att etablera sig. Därför följer här en kortfattad redogörelse för dessa:

Slovenerna

I det nordligaste området i Slovenien, Kärnten, etablerades redan på 600-talet ett slaviskt område och slovenernas kulturella vagga finns här, till stort förtret för de österrikare som idag bor i det österrikiska Kärnten. Området kom under 800-talet under Karl den stores frankiska rike och inordnades i dennes feodala syste. Successivt skulle Slovenien under medeltiden förtyskas där en bayersk överklass kom att styra över slovenska livegna bönder. Slovenerna skulle på grund av ungersk invasion komma att bli avskurna från de övriga slaverna och när huset Habsburg på 1400-talet expanderade sin makt skulle

Kroaterna

På 800-talet hade både frankerna och bysantinernas närvaro minskat inom det kroatiska området. Kungariket Venedig hade istället stärkt sin ställning över den dalmatiska kustremsan och skaffat sig kontroll över handeln österut. I slutet av 800-talet började såväl det ungerska som det bulgariska riket att plåga kroaterna. Furst Tomislav samlade kroaterna och lyckades besegra angriparna och utropade ett självständigt kroatiskt rike som kom att bestå i drygt 100 år. 1089 utropades den ungerske kungen László till kung även över Kroatien och Kroatien skulle i praktiken komma att vara ett ungerskt lydrike fram till första världskrigets slut 1918.

Bosnierna

På 1180-talet etablerades en självständig bosnisk statsbildning. Fram till dess är områdets historia höljt i dunkel även om styret har skiftat mellan krater, serber, bysantiner och ungrare. Bosnien var även efter självständigheten tydligast knuten till den kroatiska kulturella sfären. Trots försök från såväl serber som kroater att hävda bosniernas underordning menar forskningen att bosnierna är att betrakta som en historiskt självständig gruppering. Rent religiöst var Bosnien katolskt men med stor självständighet, så stor att det väckte anstöt i omvärlden. I slutet av 1230-talet invaderade Ungern Bosnien med Vatikanens mandat att bekämpa de bosniska kättarna. Den gången räddades bosnierna av att mongolerna invaderade Ungern österifrån 1241. 1253 var ungrarna dock tillbaka och lyckades ockupera den norra delen av Bosnien medan den södra bibehöll självstyre. Ett par år i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet styrdes södra Bosnien av kroater innan ett starkt självständigt Bosnien kunde återuppstå 1322. Detta nya starka Bosnien stod på höjden av sin makt 1391 därefter rasade riket samman och en 400 årig turkisk, osmansk ockupation inleddes.

Serberna

Staty av Stefan Dusan i Belgrad, bilden hämtad från Wikipedia

Trots att serberna i mitten av 800-talet hade etablerat sig i Hercegovina och Montenegro så kom det inre av Balkan att domineras av bysantiner och bulgarer. Men när bulgarerna besegrades av Bysans 1018 kunde serberna grunda sitt eget rike. År 1169 grundades den framgångsrika Nemanja-dynastin som skulle härska över Serbien i 200 år. Såväl serber som bulgarer krigade framgångsrikt mot det försvagade bysantinska kejsardömet. Den stora nådastöten för den gamla kejsarkolossen på lerfötter var när det fjärde korståget på sin väg mot det heliga landet 1204 ”passade på” att plundra, förstöra och våldta staden grundligt. Den enes död är som bekant den andres bröd och serberna tog tillfället i akt och under Stefan Dusan etablerades en serbisk stormakt med besittningar även i Hercegovina, Albanien och Grekland. Dusan hade siktet inställt på att utropa sig till kejsare men hans rike föll istället samman efter hans död 1355 och 1371 besegrades serberna slutligen av de framvällande osmanerna.

Montenegrinerna

Det bergiga och svårtillgängliga Montenegro var under medeltiden en del av det serbiska riket. När Stefan Dusans storserbiska rike kollapsade 1355 blev Montenegro självständigt. En självständighet som man envist lyckades behålla även sedan resten av Serbien hade kapitulerat för osmanerna i slutet av medeltiden. Från 1500-talet fram till Wienkongressen 1815 var i praktiken Montenegro en teokrati som styrdes av biskopen i huvstaden Cetinje. Under åren av osmansk ockupation blev Montenegro en fristad för serber på flykt.

Makedonierna

Makedoniens historia är intimt kopplad till Alexander den stores rike på 300-talet före Kristus. Med den slaviska invandringen i området kom grekerna att trängas undan. I slutet av 600-talet invaderades Makedonien av bulgarer och när dessa assimilerades med de boende slaverna skapades ett bulgariskt rike som skulle irritera och ansätta Bysans. Makedonien kom att bli en självklar del av det storbulgariska riket under 800- och 900-talen. Efter att bysantinerna hade återtagit kontrollen över riket hamnade det under Stefan Dusans storserbiska rike. När sedan detta föll samman 1355 så upplevde Makedonien en kort period av självständighet innan osmanerna tog över i slutet av 1300-talet för att behålla området fram till 1913.

Albanerna

Om vi accepterar den relativt accepterade uppfattningen att albanerna är ättlingar till illyrierna så är de tillsammans med grekerna de äldsta invånarna på Balkan. Källorna om albanerna är väldigt få men under 800- och 900-talen tillhör an det storbulgariska riket. Under senmedeltiden hamnar Albanien under de serbiska Nemanjakungarna innan den turkiska invasionen i slutet av 1300-talet.

Osmanerna och bålverket mot öst

Det är svårt för oss moderna västorienterade människor att tänka sig och förstå att stora delar av Öst- och Centraleuropa från mitten av 1300-talet ända fram till första världskrigets slut var ockuperat och hotat av en stormakt med bas i nuvarande Turkiet nämligen det Osmanska riket. Jag kommer inom en inte allt för avlägsen framtid att producera en särskild längre essä om denna väldiga stormakt som under slutet av sin existens på 1800 och 1900-talet kallades för ”Europas sjuke man”.

Men på 1300-talet var osmanska riket långt ifrån någon sjuk man. Tvärt om expanderade man från sin ursprungliga bas i Mindre Asien via Anatolien (västra Turkiet) till Europa dit man ironiskt nog hade fått tillträde genom dåvarande kejsaren som behövde hjälp mot en rivaliserande gruppering. År 1354 intogs fästningen Galipoli vid självaste Bosporen och 1362 invaderade sultanen Murad I Balkan. Bulgarien och Grekland föll och det ungerska riket hotades. Ofta stöddes turkarna av serbiska, bulgariska och grekiska trupper som sökte äventyr och rikedom samtidigt som man ofta såg positivt på att den katolska kyrkan attackerades.

Slaget vid Kosvo Polje målat av Adam Stefanovic 1870, bilden hämtad från Wikipedia

I juni 1389 stod ett mytologiserat slag vid Trastfältet (Kosovo Polje) utanför Pristina. De osmanska turkar under Murad och en samlad kristen serbisk styrka utkämpade en batalj som rent militärt slutade oavgjort men som k serbisk propaganda har framställts som den plats och den tid då den turkiska invasionen stoppades. Sanningen är att det även i den turkiska armen förekom många serbiska soldater och adelsmän.

Efter Kosovo Polje var Serbien försvagat och den osmanska expansionen fortgick men ett hot från öster hade uppkommit i form av Timur Lenkh och först i början av 1400-tallet kunde de turkiska planerna på att inta Konstantinopel, som var den sista kvarvarande spillran av det östromerska riket, sättas i verket. Trots försök att ena den splittrade kristendomen så intogs Konstantinopel år 1453 och därmed var en sista resten av den antika grekisk/romerska världen borta. Därefter erövrades Balkan av den överlägsna osmanska armén, 1459 föll Serbien, 1463 Bosnien, Albanien 1468 och Hercegovina 1482.

Venedigs inflytande

Republiken Venedigs vapen, bilden hämtad från Wikipedia

Vid sidan av den osmanska stormakten fanns en ytterligare stormakt i republiken Venedig som på 1100-talet etablerade sig som en stark sjömakt med Adriatiska havet som bas. Venedigs främsta konkurrent om kontrollen av den Dalmatiska kuststräckan var som tidigare nämnts Ungern som kontrollerade de kroatiska områdena. Venedig kom också att spela huvudrollen i det tidigare nämnda fjärde korståget 1204 som ödelade Konstantinopel. Från 1400-talet när de turkiska attackerna mot Balkan intensifierades blev Venedigs kontroll över den dalmatiska kuststräckan räddningen för de flyende slaverna. Turkarnas huvudfiende i Adriatiska havet kom att bli Venedig och venetianarna kom att behålla greppet över kusten ända fram tills Napoleon slutligen krossade dem 1797.

Tyskromerska kejsaren och Habsburgarna

Den tyskromerske kejsaren Karl V kämpade mot:

Den osmanske sultanen Süleyman den store

Väl framme vid 1500-talet pågick alltjämt den osmanska expansionen. Sultanen hette denna gång Süleyman den store som av såväl dåtiden som eftervärlden får anses vara en oerhört skicklig ledare och härförare och under dennes tid stod verkligen det osmanska riket på höjden av sin makt. Mot Süleyman hade, trots stor inbördes rivalitet, flera kristna furstar enats under ledning av den tyskromerske kejsaren Karl V som härskade över såväl Spanien, Österrike, Sicilien och Nederländerna.

Karl V var den siste härskaren som kan sägas representera en enad kristenhet. Efter hans död kom den tyskromerska kronan att reduceras till enbart en titel och det tyskromerska riket skulle splittras upp i den mosaik som kom att utgöra skådeplats för det kommande Trettioåriga kriget.

Under 1500-talets krig mellan osmanerna och de kristna furstarna skulle tydliga sprickor i kristenheten märkas. Som exempel ville inte de båda italienska stormakterna Venedig och Genua gå i konflikt med Süleyman och Frankrike som fruktade det tyskromerska inflytandet mer slöt till och med förbund med turkarna. De protestantiska furstarna i Tyskland såg inte med helt negativa ögon på att osmanerna hotade den katolska kejsaren.

1521 började Süleymans militära företag med ockuperandet av det ungerskkontrollerade Belgrad. 1526 kom turen till det ungerska kärnlandet och huvudstaden Buda intogs efter en stor slakt vid staden Mohács där den ungerske kungen lämnades helt utan hjälp från det övriga Europa. Genom tronstridigheter som följde efter att den ungerske kungen hade stupat lyckades sultanen föra Unger till ytterligare en av sina många vasallstater och 1529 kände sig Süleyman redo att angripa kejsaren på dennes hemmaplan genom att angripa Wien. Men Wien stod pall för en våldsam belägring och längre norrut än hit kom aldrig det osmanska riket. På 1530-talet riktades blickarna istället österut mot Persien och Bagdad. År 1571 kom så också det första större osmanska nederlaget vid det stora sjöslaget vid Lepanto utanför Greklands kust.

Under samtliga dessa ungerska kampanjer stod kroaterna vid ungrarnas sida. De förärades av påven benämningen kristenhetens försvarare. Trots det hotade de ständiga osmanska attackerna Kroatien i slutet av 1500-talet. Det stora undret skedde 1593 vid staden Sisak där en numerärt underlägsen kroatisk arme besegrade en större osmansk styrka. Trots att turkarna kom att bita sig fast under flera århundraden hade deras höjdpunkt passerats och kroaterna kunde lägga ytterligare en mytologisk händelse till sin historia.

1600-talet, kroatiska uppror och Habsburgska offensiver

Från 1588 var både Kroatien och Slovenien lydriken under det Habsburgska kejsardömet. Kroaterna kom att slåss på kejsardömets sida i bland annat trettioåriga kriget och blev beryktade som fruktade motståndare av exempelvis Gustav II Adolf. Kriget mellan kejsaren och sultanen pågick under hela 1600-talet och drabbade allt som oftast kroatiska områden. Den kroatiska eliten var mycket besviken på att kejsaren inte fullt ut engagerade sig i att storskaligt bekämpa turkarna.

Detta missnöje ledde i slutet av 1600-talet till ett regelrätt kroatiskt uppror mot Habsburg 1671. Upproret blev ett brutalt misslyckande och de ledande upprorsmakarna halshöggs av kejsaren Leopold I i Wien bara ett par veckor efter att upproret hade startat.

Bara ett par år senare 1683 skulle det habsburgska ointresset bytas till en offensiv även om det hela såg väldigt mörkt ut till en början. Sultanen som nu hette Mehmed IV skickade sin storvesir Kara Mustafa med en här på 200 000 man att göra ett försök att lyckas med det som Süleyman den store misslyckades med 150 år tidigare nämligen att inta Wien.

Till en början gick det bra och försvaret av Wien var hopplöst underlägsna. Trots det lyckades man hålla stånd i sex veckor vilket räckte för att en undsättningsarme under den polske kungen Jan II Sobieski kunde komma fram och driva turkarna på flykten. De följande åren skulle en efter en av de turkiska befästningarna på Balkan falla för den Habsburgska armen under den legendariske prins Eugen av Savojen: Derventa i Bosnien, Buda, Belgrad och slutligen Sarajevo 1697.

Resultatet av krigen mot osmanerna var enorma folkomflyttningar i krigens kölvatten. Katoliker vågade inte stanna kvar i områden där habsburgarna hade dragit fram av rädsla för vedergällning, muslimer flydde till säkrare turkiska områden och deras platser fylldes av invandrande serber och kroater. Dessa folkflyttningar har satt sin prägel på de statsbildningar som idag finns på Balkan.

1699 ansökte osmanerna om fred med Wien och fick då lov att lämna ifrån sig alla sina besittningar i Kroatien, Ungern och Transylvanien. Dalmatien alltså kustremsan mot Adriatiska havet hamnade under Venedig. Bosnien förblev däremot en osmansk provins.

I nästa del av essän ska jag börja med att redogöra för utvecklingen under 1700-talet och nationalismens århundrade 1800-talet som i sin tur ledde fram till den stora kraftmätningen i form av första världskriget.

Referenser och vidare läsningBalkans historia, Jugoslaviens uppgång och fall - Sanimir Resic
Krigarnas och helgonens tid – Dick Harisson