Rätten att sig själva beskatta – om det svenska skattesystemets historia del 1

För några veckor sedan skrev jag en essä om hur Birger Jarl stärkte makten över sitt rike genom att omvandla plikter inom försvarsorganisationen till stående skatter som gav stabila penningsinkomster till kronan. Jag bestämde mig då för att göra en liten djupare dykning i detta spännande ämne. Hur har skattesystemet utvecklats över de runt 1000 års tid som något som kan sägas likna Sverige har existerat?

Den här essän blev väldigt lång så jag fick dela upp den i två delar där den här första delen sträcker sig fram till stormaktstidens slut 1719 och den andra delen sträcker sig in i vår tid.

Skatt + makt = sant

De första skatterna uppkom med att riksstaten Sverige skapades och en gemensam kung var tillräckligt mäktig för att kunna utkräva gentjänster för sin maktutövning. Skatterna finansierade kungamaktens underhåll och säkerhet i form av militära resurser. Skatt handlade och handlar såklart fortfarande om maktutövning men också om statens legitimitet hos sina undersåtar eller medborgare som vi idag väljer att kalla dem.

Med den tidiga kungamakten kom förekomsten av den så kallade Uppsala öd. Uppsala öd bestod av ett system av kungsgårdar spridda i riket där avkastningen var kungens egendom. Eftersom kungens främsta uppgift var att garantera folkets säkerhet och skipa rättvisa tvingades han och hans följe som kallades hirden resa runt i riket. Kungsgårdarna blev då ett slags gästgivargårdar som kunde försörja kungen med följe. Det var alltså inte fråga om några stående penningskatter däremot var den enskilde bonden skyldig att utföra tjänster åt kungamakten.

Gästning

Gästning innebar att kungen och hans följe reste kring och att bönderna tvingades leverera varor till kungsgårdarna. Bilden är ritad av Olle Nyberg och finns på skatteverkets hemsida

Bland tjänsteplikterna fanns det som kallades gästning, alltså skyldighet att ta emot och underhålla kungen och hans följe när de var på resa. Det innebar förmodligen att den enskilde bonden förväntades bidra med produkter till kungsgården.

Det är lätt att sätta sig in i hur bonden kände sig efter att kungen och hirden hade tömt förråd och visthusbodar.

Ledungen

Det fanns en ytterligare skyldighet nämligen Ledungen. Kungen kunde beordra bemanning och utrustning av krigsskepp. De flesta landskap omfattades av skyldigheten men utformningen kunde vara mycket varierad.

Gästningen och ledungen förvandlas till stående skatter 
Som vi såg i texten om Birger Jarl så förvandlades de gamla plikterna succesivt till stående skatter som stärkte kungamakten.

Möjligheten till Ledung utnyttjades alltmer sällan. Den tyska Hansan hade vuxit fram som den starkaste sjömakten runt Östersjön och därmed hade de svenska skeppen blivit utkonkurrerade.

När landets militär omorganiserades från bondeuppbåd till arméer av lejda yrkeskrigare, krävde dessa lön i pengar. Dessutom byggdes det borgar och fästningar för at kontrollera riket. Slotten och deras underhåll kostande stora summor.

Problemet löstes genom att de gamla plikterna omvandlades till återkommande krav. Om kungen inte hade utlyst ledung kunde han kräva ersättning istället, den så kallade skeppsvisten i form av korn, fläsk, smör och en mindre summa pengar. Kungen började nu kräva ut denna ersättning varje år och skeppsvisten blev vår första stående skatt.

Ungefär samtidigt övergick gästningen till att bli en återkommande skatt som kallades gengärd.

Snäckepenning och ledungslame 
Utöver skeppsvisten började makten också kräva ut andra former av ersättningar. Tidigare hade kungen haft möjlighet att utkräva böter (ledungslame) om inte ledungsplikten hade fullföljts eller om båten (snäckan) inte hade hållits i skick kunde Snäckepenning utkrävas. Dessa böter omvandlades nu till fasta skattskyldigheter.

Fogden kommer 

Den som ansvarade för att driva in skatterna var fogden som huserade på de nya slott och borgar som anlades. Nu steg fogden fram som en av den tidiga medeltidens mäktigaste figurer Hans ställning var stark och eftersom överskottet hamnade i hans egen ficka fanns det incitament för att kräva ut mer än tillåtet. Indrivningsmetoderna kunde ibland vara mycket hårda.

Stormannaklassen skapas 

Sverige omorganiserades med ett system av slottslän. Syftet var att stärka rikets försvar. Men samtidigt skapade det också en ny maktfaktor i form av de svenska stormännen. 

Genom dan av Magnus Ladulås utfärdade Alsnö stadga från 1280 fick stormännen en unikt stark ställning. De som kunde hålla häst, ryttare och vapen till kungens förfogande befriades (frälstes) från skatt. Dessa stormän fick nu möjlighet att uppbära skatt från sina gods och egendomar. 

Kungen och denna stormannaklass, det världsliga frälset, hade ett gemensamt intresse i omläggningen av skatteväsendet eftersom det gav dem ökad makt. De som drabbades var bygdernas bönder som förlorade sin militära makt och istället reducerades till skattebönder. 

Gengärden (gästningen) och ledungsskatterna kom att bli stommen i det svenska skattesystemet som skulle komma att kallas för jordeboksräntan. Jordeboksräntan skulle bli ryggraden i det skattesystemet ända in på 1900-talet.

Magnus Eriksson och kampen mot de dåliga finanserna 

Snabbt visade det sig att de nya skatterna inte räckte till. Redan på 1300-talet infördes därför olika former av extraskatter. Under Magnus Erikssons långa regeringstid (1319-1364) var rikets ekonomi i kris. Köpet av Skåne blev så kostsamt att Sveriges ekonomi totalförstördes. När sedan landet drabbades av missväxt och den fruktade Digerdöden befann vi oss på ruinens brant. 

Kungen tvingades ta lån hos kyrkan och stormännen. Som panter lämnade han ytterligare slottslän, vilket bara löste likviditetsproblemen kortsiktigt men eftersom inkomsten från länen försvann blev följden bara värre. Istället tvingades han ta till en extraskatt, den så kallade, markgälden, alltså en mark per hushåll. De som tjänade på det hela var stormännen som kunde köpa upp skattejord av bönderna som därmed tvingades arrendera sin ”egen” mark. 

Ett annat försök att förbättra ekonomin var stadslagen från början på 1350-talet. Syftet med lagen var att kontrollera handeln i städerna genom att koncentrera den dit för att sedan beskatta den.

Bergsbruket beskattades 

Under 1300-talet började historien om det svenska bergsbruket. Kungen hävdade samma rätt som var vanlig i Europa nämligen att kronan ägde alla naturtillgångar som låg djupare ner i marken än vad plogen nådde. Bergsmännen tvingades betala 10% i skatt på sin produktion vilket skulle komma att ge stora inkomster. 

I en skrivelse till invånarna bad kungen om ursäkt och lovade att inga extra skatter skulle tas ut om det inte förelåg krigsfara, en ny kung skulle utses eller kungabarn ingå äktenskap eller i samband med slottsbyggen. Om kungen ville ta ut såna skatter skulle han komma överens med företrädare för folket. Det slutliga resultatet blev ändå att extraskatterna togs ut så ofta att de närmast blev permanenta. 

Magnus konflikter med stormännen gjorde att han 1364 avsattes som kung. Han ersattes av Albrekt av Mecklenburg. Tronskiftet innebar dock inte att skattetrycket minskade, tvärt om. Albrekts tyska fogdar som han placerade ut på de svenska slotten gjorde livet surt för de svenska bönderna. Stormännen vände sig då till drottning Margareta av Danmarks och Norge och bad om hjälp. Albrekt besegrades och Margareta valdes till drottning över Sverige. Den så kallade Kalmarunionen inträdde. 

Men skatterna sänktes inte. Istället infördes den så kallade Femtonmarkshjälpen det vill säga att varje gård skulle betala ofattbara 15 marker till kronan och det i pengar inte i varor.

Fyrmannagärden 

År 1403 avskaffades femtonmarkshjälpen. I stället infördes fyrmannagärden: Fyrmansgärden innebar att fyra bönder tillsammans skulle lämna ifrån sig ett antal varor och livsmedel. Dessutom blev varje bonde tvungen att göra dagsverken hos slottsfogden. 

Erik av Pommern, som var dottersonson till Margareta hade efterträtt henne vid hennes död. Han hade imperieambitioner och ville ringa in hela Östersjön vilket ledde till konflikt med den mäktiga Hansan och dessutom till ytterligare ökade skatter.

Fyrmannagärden var en skatt som infördes på 1400-talet. Den bestod av en rad olika varor samt även arbetsprestationer i form av dagsverken. Bild: Ola Nyberg, hämtad från Skatteverkets hemsida.

Engelbrekts kamp mot fogdarna 

Under 1400-talet tog till sist tålamodet slut hos såväl de svenska bönderna som adeln. Ett uppror under ledning av Engelbrekt mot Erik och fogdarna resulterade i att kungen avsatte i Sverige och lite senare också i Danmark och Norge. Det resulterade också i en viss skattelättnad när Fyrmannagärdet omvandlades till ett sexmannagärde. 

Makten flyttades från kungen till rådet dvs. de mäktigaste stormännen i riket som delade upp slottslänen mellan sig. När Sten Sure den äldre fick makten som riksföreståndare i mitten av 1400-talet tog han själv makten över slottslänen och genom lojala och pålitliga fogdar fick han återigen pengar att börja flyta in i statskassan. Exporten ökade och generellt präglades denna period av ekonomisk tillväxt.

Gustav Vasa tar kontrollen över finanserna 

Under 1500-talet var det oroligt i Sverige. I den sista kraftmätningen kring Kalmarunionens fortlevnad segrade Gustav Vasa och den svenska enhetsstaten började formas. Det som skiljer honom från tidigare regenter var att han lyckades skaffa sig nästan fullständig kontroll över statsfinanserna.

Ökad kontroll 

Kungen försökte att införa en ny skatt den så kallade landsskatten, som skulle grunda sig på varje persons förmögenhet, men den möttes av så starkt motstånd att den aldrig tog i bruk. istället agerade han för att effektivisera indrivningen genom fler fogdar och att förbättra produktiviteten. 

Gustav Vasa hade kommit till makten genom att skuldsätta sig till Lübeck. Därför präglades 1520-talet av olika extraskatter. Under regeringstiden mildrades dock pålagorna med undantag av när sonen Erik skulle ge sig ut på friarresa till England. Bland annat begränsades den tidigare adliga skattefriheten.

Kyrkan reformeras 

Trots att kyrkan i Sverige var relativt ny och bara hade funnits i ett par århundraden hade man lyckats ackumulera stora rikedomar. Bland annat ägdes 20 procent av alla gårdar i riket av kyrkan i början av 1500 talet. Den gamla traditionen att betala tionde alltså att en tiondel av allt som tjänades skulle gå till kyrkan hade gett prästerna stora penningegendomar. 

Gustav Vasa insåg därför att Martin Luthers lära om förhållandena mellan stat och kyrka kunde utnyttjas till hans fördel. Med stöd från adeln beslutades det om reformation riksdagen i Västerås 1527. Åren som följde innebar att kyrkan fick lämna ifrån sig stora förmögenheter dessutom kom kyrkojorden att beskattas på samma sätt som kronojorden. 

Klostren stängdes och revs (lite om detta finns att läsa i essän om Heliga Birgitta). Det resulterade i att klostrens omsorg om sjuka och fattiga försvann. På sikt blev dock förhållandena i Stockholm för allvarliga och Gustav Vasa tvingades inrätta Helgeandshuset på Riddarholmen. 

Tiondet levde kvar men staten lade via beskattning beslag på allt utom den del som gick till att avlöna sockenprästerna. Statens del kallades för kronotionde.

Jordeböckerna 

Under 1600-talet byggdes den statliga förvaltningen ut och greppet om medborgarna hårdnade. Kungen utövade en hårdare kontroll över fogdarnas redovisning och dessa blev därför hårdare för att komma i åtnjutande av ”sin egen del”. Kontrollen var möjlig genom de jordeböcker som Gustav Vasa lät införa. 

I jordeböckerna antecknades förteckningar över jorden och de räntor som hörde samman med den. Räntan bestod dels den skatt som lades på den självägande skattebonden, dels det arrende (avrad) som lades på den som brukade statens jord (kronojorden) och slutligen den skatt som den som brukade frälsejord (alltså jord som tillhörde en storman) måste betala. 

Kungen ville inte se någon skillnad mellan skatte- och kronojord eftersom han ansåg att det var han som var den egentliga ägaren till jorden, bönderna hade bara nyttjanderätt. Bönder som inte klarade av att betala sin skatt blev ivägkörd och gården tillföll kronan.

Kvalitetskontroll 

Gustav Vasa var oerhört aktiv som monark. Han försökte på olika sätt förekomma riskerna med att bönderna och deras gårdar skulle missbrukas och få lägre avkastning. Exempelvis skrev han till östgötabönderna 1559 och förklarade att om de inte dikade och röjde ängarna skulle fogdarna verkställa detta på böndernas bekostnad. 

För att utöka antalet gårdar uppmuntrades olika former av nyodlingsprojekt på kronans jord.

De allmänna besvären 

För de bönder som brukade frälsejorden var situationen ännu mer osäker. Dessa tjänade både kungen och den enskilde stormannen. 

Gustav Vasa ökade inte jordskatterna eller extraskatterna men istället blev de så kallade allmänna besvären tyngre. Exempelvis bestämdes det att 1544 att vägar skulle byggas och bekostas av allmogen på de platser där kungens fogdar bestämde det. 

Ett annat besvär var den så kallade skjutsningen dvs. att kungens sändebud hade rätt till hästar och utfodring av dessa. Det var vanligt att adelsmän påstod sig vara utsända av kungen. Eftersom det inte gick att kontrollera om detta var sant tvingades bönderna ofta avstå sina hästar.

Extraskatter togs även ut i form av arbetsprestationer, s k besvär. Dagsverken krävdes också ut, bl a vid vägbyggen. En annan skatteprestation var skyldigheten att ställa skjuts till förfogande. Bild: Ola Nyberg, hämtad från skatteverkets hemsida

Vasasönernas extraskatter

Under den senare delen av Gustav Vasas tid vid makten var det relativt lugnt i Sverige. Avsaknaden av krig och den ordning som hade skapats i ekonomin gjorde att behovet av extraskatter försvann. Med undantag för sonen Eriks friarplaner så behövdes inga extraskatter. Under de tre på varandra följande sönerna Erik, Johan och Karls tid skulle detta radikalt förändras. 

Erik XIV, som tillträdde tronen 1560 hade stormaktsambitioner och lyckades snabbt dra in landet i krig med Danmark, Polen och Lübeck. Kriget skulle pågå i sju år och kosta enorma summor i pengar och stora skador på egendom. När kriget slutade 1570 tvingades svenskarna betala den så kallade Älvsborgs lösen på 150 000 daler till danskarna. 

Men vid denna tidpunkt hade Erik redan störtats från tronen av sina bröder och Johan III hade blivit ny kung och tvingades kräva ut stora extraskatter för att bekosta lösensumman för Älvsborgs fästning. Så gott som alla svenskar oavsett börd fick betala 1/10 av sin förmögenhet i skatt.

Knappt hade kriget med Danmark och Polen slutat innan ett nytt bröt ut med Ryssland, ett krig som skulle vara i i 25 år. Utöver kriget hade Johan också att brottas med kostnaderna för hans systrars giftermål eftersom Gustav Vasa hade lovat att hans döttrar skulle få en viss penningsumma när de gifte sig.

Erik XIV hade ofta tvingat bönderna att sälja varor till honom. Eftersom det var frågan om tvångsförsäljning kunde priset sättas fritt. Johan III kom att också han utnyttja denna möjlighet men även om han till skillnad från brodern faktiskt betalade för sig.

En annan slags beskattning var att ”vädja” om frivilliga gåvor i själva verket pressades antagligen gåvorna fram ur befolkningen.

Riksboken gav kontroll över landets finanser 

Johan skapade den så kallade riksboken, som var en sammanställning över rikets affärer, i syfte att öka kontrollen. 

I riksboken kan man se att räntan utgjordes av spannmål från Östergötland och Uppland, smör från Småland och Västergötland, fisk från kustlandskapen, boskap från de södra landskapen, ved och näver från hela landet och skinn från Norrland och Dalarna. 

De gamla allmänna besvären med dagsverken och fodring av hästar förekom fortfarande. Det var fortfarande en väldigt begränsad del av skatterna som togs ut i penningskatter. Framförallt var det i de lite större städerna som detta förekom.

Riksdagens makt ökar 

Från början skulle alla skatter som kungen och rådet utlyste godkännas av respektive landskapsmöte. Snart tog dock rådet själva över denna funktion. Detta fungerade så länge det var jorden och bönderna som skulle beskattas. Men när det blev frågan om extraskatter kom också adeln och kyrkan med i bilden eftersom de inte var befriade från dessa skatter. 

Här blev istället riksdagen den beslutande instansen. Gustav Vasa gick till väga på detta sätt vid ett flertal tillfällen medan sönerna Erik och Johan sällan valde att sammankalla riksdagen. Däremot blev detta vanligare under den tredje brodern Karl IX. Karl behövde riksdagens stöd eftersom han befann sig i konflikt med rådet. 

Karl tvingades under krigs- och nödåren i början av 1600-talet sammankalla riksdagen åtskilliga gånger och så småningom etablerades principen att det var endast riksdagen som kunde besluta om skatterna.

Stormaktstidens ansträngda ekonomi 

Under resten av 1600-talet gick Sverige från att vara ett fattigt obetydligt land i norr till att bli en verklig europeisk stormakt. Detta har jag bland annat skrivit om i en essä om Westphaliska freden. Vägen till stormaktsställning gick genom många och kostsamma krig. Från början var det som alltid bönderna som fick betala notan men så småningom skulle alla samhällsgrupper omfattas. 

Men i den kungaförsäkran som avgavs när den omyndige Gustav II Adolf skulle tillträda så passade den gamla högadeln på att stärka sin ställning. Extra skatter var på nytt tvungna att godkännas av rådet. Dessutom skaffade sig högadeln ensamrätt till alla rikets högre ämbeten. 

Dessutom bestämdes det att bönder som bodde inom en mil från sätesgårdarna skulle befrias från utskrivning till militären och att de bönder som bodde allra närmast sätesgården helt skulle befrias från skatter till kronan, istället blev de fritt för adelsmännen att kräva varor och tjänster istället.

De första klasskatterna 

Kriget mot Danmark avslutades 1613. Då hade Älvsborgs fästning ännu en gång fallit i danskarnas händer. Lösensumman var denna gång på en miljon daler vilket motsvarade värdet på fyra års skördar i Sverige. Trots att statens affärer hade blivit bättre och det fanns möjlighet till lån från holländarna var man tvungen att ta till extra skatter för att klara åtagandena. 

Nu tvingades alla samhällsgrupper att vara med och betala. Befolkningen delades upp i inkomstklasser där varje klass ålades att betala en viss skatt. Adelsmannen betalade 32 riksdaler för varje häst han var skyldig att hålla i tjänst; biskoparna betalade 40 riksdaler, sockenprästerna och fogdarna 16 riksdaler och så vidare. De enda som fortfarande var befriade från skatt var de bönder som bodde alldeles in närheten av adelns gods. Där fick istället herremannen suveränitet att själva bestämma. 

Denna klasskatt var tänkt att finnas i fyra år men det tog sex år innan den sista betalningen var gjord. Principen att dela uppå befolkningen i inkomstgrupper fanns kvar ända in på 1900-talet.

Extraskatterna blev permanenta 

Samtidigt med klasskatten utgick också den så kallade landtågsgärden som uppkommit 1611 i samband med det danska kriget. Landtågsgärden utgjordes av mat och kläder till soldaterna. 

Trots freden med Danmark fanns skatten kvar. Först var det på grund av fientligheten med Polen Trots att det aldrig blev något krig den gången fortsatte riksdagen att bevilja skatten. Så småningom kom den att helt införas i jordeböckerna. 

Andra exempel på skatter som blev permanenta var Byggningshjälpen som ursprungligen varit en extra skatt för att bygga slott och borgar. Denna skatt utkrävts så ofta att den blivit stående. Likadant skedde med dagsverkshjälpen.

Mantalsräntan - en del av grundskatterna 

Landtågsgärden, byggningshjälpen och dagsverkshjälpen infördes i jordeböckerna. Så småningom omvandlades de till den så kallade mantalsräntan. Tillsammans med den äldsta skatten, jordeboksräntan, kom mantalsräntan att utgöra basen i grundskatterna. 

Bönderna var ju representerade i riksdagen men agerade inte för att stoppa de kraftigt ökade skatterna. Skälet var att de valda företrädarna Svaret på denna fråga är att de valda i hög grad företrädde de mer välsituerade ur allmogen. Det fanns gott om möjligheter att utöva påtryckning mot dessa och så länge bondeståndet stod ensamt kunde det inte göra något.

Indirekta skatter 

De ständiga krigen ansträngda ekonomin. Utgifterna ökade snabbare än intäkterna och trots att Sverige fick bidrag för att hålla igång kriget var läget ansträngt, Stort intresse ägnades åt att öka Sveriges produktivitet. 

Eftersom det var reda pengar som behövdes var intresset stort för att hitta metoder för att beskatta handeln. Skatterna utgick i form av acciser och tullar.

Acciserna var avgifter på tillverkning och försäljning av vissa varor, exempelvis brännvin. Utrikeshandeln reglerades genom Stora tullen som lades på import- och exportvaror. Tull hade funnits länge men ökade nu kraftigt.

Lilla tullen infördes 1622 och omfattade alla varor som fraktades in staden eller till marknaden. Samtidigt reglerades rätten att bedriva marknader till dessa platser.

För att motverka smuggling byggdes staket och tullstugor runt städerna. Trots att tullen väckte stor irritation fanns den kvar ända till 1810.

Ett sätt för staten att få in pengar var tullar. Lilla tullen, som infördes 1622, innebar att allt som bl a fraktades in till städerna belades med tull vid stadsporten. Bild Ola Nyberg hämtad från skatteverkets hemsida.

Mantalspenningen 

En särskild krigsskatt som kräver en utvikning är mantalspenningen som infördes 1625. Från början var de en indirekt skatt som togs ut när säd maldes i kvarnen, den kallades därför för kvarnskatt. Denna skatt visade sig svår att kräva in eftersom bönderna hittade alternativ till att använda sig av kvarnen. I stället fick bönderna erlägga en avgift för varje person över 12 år bodde på gården. Denna mantalspenning togs bort först 1938.

Adelns storhetstid började 

Samtidigt som böndernas pålagor ökade ökades adelns förmåner. De privilegier som adeln hade skaffat sig vid Gustav II Adolfs trontillträde började ifrågasättas. Många av krigsskatterna och engångsskatterna som blev permanenta kom att gälla även adeln. Dessutom utsattes de flera gånger för särskilda skatter. kungen kunde göra detta eftersom han spelade på den misstro mot adeln som fanns i landet. 

Eftersom staten hade brist på pengar blev det vanligt att betala ut lön i jorddonationer. Penningbehoven ledde till att adeln fick köpa upp gårdar som låg på såväl kronojord som skattejord. Följden blev att adelns jordinnehav ökade kraftigt. Framförallt under drottning Kristinas tid donerades och såldes kronans mark bort i en rasande fart. Vid Gustav Vasas död låg ca 20% av den uppodlade jorden i adelns händer för att vid Kristinas abdikering knappt hundra år senare vara uppe i ca 2/3.

På gränsen till livegenskap 

De svenska bönderna hade ända sedan medeltiden åtnjutit en närmast unik ställning i samhället. Men under stormaktstiden fanns det tendenser till att denna frihet skulle förändras drastiskt. Eftersom adeln nu genom köp av kronans jord fick rätten att ta upp skatten av bönderna där. Bönderna fick också göra stora insatser genom dagsverken när adeln byggde sina magnifika gårdar och slott som än idag finns kvar i landskapet. 

Gods- och ränteavsöndringen, alltså överföringen av mark från kronan till adeln fick stora konsekvenser för rikets ekonomi. Inkomsterna kom att till största delen bestå av tullar, acciser och extraskatter. Att få nya skatter beviljade var svårt vilket innebar att ännu större bördor lades på de bönder som fortfarande beskattades av staten. Eftersom adelns underlydande bönder också ofta var befriade från militär utskrivning drabbades skatte- och kronobönderna hårt även av detta. Eftersom många av de utskrivna knektarna dog i fält minskade den skatteförande befolkningen i landet ytterligare.

Krav på reduktion 

Den allt mer polariserade ekonomiska situationen i landet gjorde att bönderna började agitera för en reduktion alltså ett återförstatligande av de avyttrade och donerade godsen. Såväl borgare som präster i den svenska ståndsriksdagen stödde kravet. Man menade att adeln hade fått tillräcklig med ersättning genom böndernas skatter och avkastningen på egendomarna och att de donerade godsen borde dras in utan ersättning. Adeln blidkade riksdagen genom att gå med på att delta i extraskatterna samt att själva betala en särskild krigsskatt, den så kallade kontributionen. 

När Karl X Gustav övertog tronen efter Kristinas tronavsägelse 1654 var statsfinanserna katastrofala. Lösningen blev reduktionsfrågan som kungen ägnade stort intresse åt. Först fattades beslut om indragning av "omistliga gods", alltså gods som ansågs nödvändiga för staten. Exempel på sådana var gods i närheten av fästingar och bergsbruk. Dessutom ställdes adeln inför valet att antingen avstå en fjärdedel av sina gods eller betala kontribution med 200 000 daler silvermynt årligen. Adeln valde kontributionen och hoppades att kravet på reduktion skulle avta. 

Efter att Karl X Gustav 1660 tillsattes en förmyndarregering åt hans son Karl XI som då bara var fem år gammal. Förmyndarregeringen var inte lyckosam i sitt ekonomiska fögderi. Istället för att genomdriva reduktionen så proklamerade man sparsamhet vilket tog sig uttryck i ytterligare doneringar av kronojord, särskilt internt inom förmyndarregeringen och ökad upplåning.

Reduktionen genomförs 

Karl XI blev så småningom myndig och övertog makten själv. 1675 fick han enligt uppgift klart för sig att förmyndarregeringen hade vanskött styret av riket. Ungefär samtidigt utbröt det skånska kriget som fick sin final med slaget vid lund 1676. Under krigsåren ålades adeln att betala två stycken kontributioner och på riksdagen 1680 togs slutligen beslut om reduktion. Reduktionen innebar att alla förläningar och donationer, oavsett hur länge sedan de var gjorda, drogs in. om ägaren inte kunde bevisa att egendomen inte var förlänings- eller donationsgods gick den tillbaka till kronan. 

Jag har länge planerat och tänkt att jag ska skria en särskild essä om reduktionen, dess bakgrund, genomförande och konsekvenser. Det är ett fascinerande och radikalt skede i Sveriges ekonomiska historia och i den ständiga kampen mellan kungen och stormännen.

Indelningsverket 

Inte ens reduktionen lyckades komma till rätta med Sveriges svåra ekonomiska situation. Istället kom de extra skatter och kontributionen, som hade pålagts under krigsåren, att finnas kvar. Dessutom passade kungen på att stärka sin ställning och utropa det så kallade karolingska enväldet. 

Efter det hemska och blodiga skånska kriget ville kungen aldrig mer drabbas av krigets fasor. Han byggde därför upp ett starkt defensivt försvar med en stående armé. Detta skedde genom skapandet av indelningsverket. Bönderna var uppdelade i rotar där varje rote ansvarade för en soldat. Det innebar inte någon egentlig lindring i skattehänseende men bönderna slapp ifrån den hatade utskrivningen. Indelningsverket innebar också att officerare och vissa civila ämbetsmän finansierades genom räntor som bönderna i trakten betalade till kronan. 

Kungens mål att hålla Sverige utanför krig lyckades men trots det fortsatte han att kräva ut kontributionen. Först 1693 lovade han att inte ta ut några extra skatter såvida det inte skulle bli krig. Detta löfte verkar också ha hållits fram tills det stora nordiska kriget.

Indelningsverket var ett system som innebar att bönderna svarade för underhåll och utrustning av soldater. En del civila ämbetsmän avlönades också genom indelningsverket. Den indelta armén var en förutsättning för Karl XIIs krig. Systemet med indelta soldater fanns kvar till 1901. Bild Ola Nyberg hämtad från skatteverkets hemsida.

Karl XII:s krig 

När kriget bröt ut 1700 stod Sverige genom indelningsverket väl rustat. Fram till och med 1708 fungerade rikets ekonomi ganska väl. Kriget fördes utomlands, så den svenska arméns underhåll genom plundring i fiendeland. Landet klarade av att betala den kontribution som hade inletts år 1699 i form av klasskatt med specifika belopp för olika kategorier. Vändpunkten kom dock med det stora nederlaget i Poltava 1709. De 9 ytterligare år som kriget tog innebar ständiga krav på nya regementen vilket innebar att fler bönder var tvungna att lämna sina arbeten i jordbruket. När skördarna slog fel och anfall kom från ryssar och danskar krävdes ytterligare kontributioner. 1710 fördubblades kontributionen och från 1712 beviljades nya och ökade krigsskatter.

Självdeklaration på försök 

För åren 1713 och 1715-16 förändrades kontributionen till en slags förmögenhetsskatt som delvis byggde på självdeklaration. Systemet verkar dock inte ha fungerat eftersom den försvann efter bara ett par år för att gästspela ett par år precis i början av 1800-talet och sedan dyka upp först på 1900-talet.

Den svenska befolkningen var nu extremt krigstrött. Riksdagen bönade kungen om fred och när de baltiska och nordtyska provinserna förlorades försvann stora skatteintäkter därifrån. 

När Karl XII blev skjuten 1718, avvecklade snabbt de nya makthavarna kriget. Åren 1719-1721 slöt man olika freder som innebar att Sverige förlorade de flesta av sina provinser och inte längre kunde räknas som en europeisk stormakt.

Referenser och vidare läsning 

Skatteverkets hemsida www.skatteverket.se

Sveriges historia band 2-4
Äventyret Sverige Antologi