Men innan vi går ner oss fullständigt i arsenikade perkuer, kråskragar och gulnade pergament, låt oss titta lite på bakgrunden.
Det är svårt för oss idag (med Sverige med en befolkning på strax under 10 miljoner invånare och Danmark med sin betydligt mindre yta och befolkning) att förstå att det från senmedeltid och fram till mitten av 1600-talet var Danmark som var den dominerande politiska kraften i Skandinavien. Tullen i Öresund var en stor inkomstkälla som hade gjort danskarna rika och många andra europeiska länder heligt förbannade. Att Norge var Danskt bidrog också starkt till den danska dominansen. Men detta kom att förändras efter Sveriges framgångar i 30-åriga kriget kombinerat med danska nederlag i samma krig. Sverige hade då bland annat skaffat sig utposter i norra Tyskland och kunde hota Danmark från två håll.
1643 angrep en svensk arme under ledning av Lennart Torstensson Jylland från Böhmen. Samtidigt gick svenska trupper in i och besatte Skåne. Efter att danskarna hade besegrats av en svensk/nederländsk flotta vid Fehrman i oktober 1644 kunde danskarna tvingas till förhandlingsbordet.
Förhandlingarna inleddes den 8 februari 1645 och en medlare, den franske ambassadören i Nederländerna Gaspard Coignet de la Thuillerie förordades på franskt initiativ. Frankrike var ivriga att få ett slut på kriget mellan Sverige och Danmark eftersom man behövde de svenska militära resurserna för att fortsätta krigförandet i Europa. Även Holländarna hade blivit oroliga. Enligt rykten var det viktigt för dem att varken Sverige eller Danmark fick bli för dominerande i norra Europa.
De båda delegationerna förlades till byarna Söderåkra på den svenska sidan och Kritianopel på den danska. Och de skulle komma att bli kvar där en tid, ända till augusti. Svensk huvudförhandlare var rikskanslern Axel Oxienstierna och den danske rikshovmästaren tillika kung Kristian IV:s svärson Corfitz Utfeldt.
Förhandlingarna kom att bli segdragna, inte minst för att kraven var svåra att förena. Svenskarna krävde fullständig tullfrihet i Öresund samt landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Från dansk sida var kraven de rakt motsatta: avskaffande av den begränsade svenska tullfriheten, reträtt från de sydsvenska landskapen samt skadestånd för angreppet 1643. De stackars medlarna fick springa med bud mellan de båda lägren eftersom några direkta samtal inte var att tänka på de inledande vänliga formerna till trots.
Först i mars hade man lyckats enas om tullfrihetsfrågan med svensk seger något som rent ekonomiskt skulle få mycket stor betydelse.
Med landavträdelserna gick det sämre. Istället för Skåne, Blekinge och Halland hade initialt föreslagits Ösel, Gotland och Bornholm. Danskarna hade senare kastat in även Jämtland och Halland men svenskarna ställde ännu mer långtgående krav. Det som verkar ha fått fart på förhandlingarna var en nederländsk provokation. 300 nederländska handelsfartyg seglade igenom Öresund utan att betala dansk tull och lade sig i Öresund som en styrkedemonstration.
Danskarna ändrade sig igen och föreslog nu Gotland istället för Halland och Härjedalen istället för Blekinge. Svenskarna lyckades slutligen tvinga in att Halland skulle vara svenskt under 30 år, och så blev det. Fredsdokumentet skrevs under den 13 augusti. Sverige fick total tullfrihet i Öresund och landskapen Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland på 30 år.
Men den stora utmaningen började där. När krigets fasor väl är över, när stöveltrampet och kanondundret har tystnat då ska landområden och dess sturska befolkning konsolideras (finare ord för kuvas). Många av de aktuella landskapen var intresset för att tillhöra en drottning med katolska böjelser (detta var under Drottning Kristinas tid).
Nyckelsktörerna blev de prästerskapet i de nyerövrade landskapen. Lösningen var som alltid pengar och pengar på denna tid betydde land, hus och gård. När när prästerna i de nyerövrade Jämtland och Härjedalen fick höra att svenska präster hade tillstånd att uppföra sju hus på sina prästgårdar mot de norska/danska tre blev märkligt nog de anhängare av en snabb försvenskning. Redan 1647 fanns representanter för de tre lägre stånden (alltså inte adeln) med på riksdagen från Jämtland, Härjedalen och Gotland. En viktig skillnad från det tidigare danska representationen var att även bönderna fick vara representerade. Idag finns det en rätt stark "svensk" identitet i alla dessa områden. I en senare artikel ska jag skriva om motsvarande projekt i Skåne där metoderna inte var lika "mjuka".
Kuriost kan nämnas att Brömsebro har förekommit som plats för möten även innan 1645. 1541 träffades Gustav Vasa och Kristian III här för att sluta en allians som gav svenskarna dansk hjälp att slå ner Dackeupproret några år senare. Redan år 1050 träffade den svenske kungen Edmund den gamle danske kungen Sven Estridsson i det så kallade Danaholms möte, här ska även rågången mellan de två rikena ha satts upp.
De senaste 50 åren har befolkningen i Brömsebro legat på runt 200 personer. Järnvägen lades ned 1965. Samhället har länge haft problem med att det legat i två kommuner, som sett det som två småorter, varvid kommunalt vatten och avlopp länge inte fanns.
År 2000 förlorade Brömsebro officiell statusen som tätort och är numera formellt två småorter. Om detta framtida öde visste förhandlarna intet när de med sina tillsammans över 100 vagnar (Oxenstierna hade bla. med sig en egen paradsäng) begav sig till denna plats drygt 360 år tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar