15 000 års historia, (del 1 på 11539 tecken)

En kortfattad världshistorisk crashcoars, tja varför inte? Jag har alltid varit fascinerad av den riktigt gamla historien. Den där historien som återfinns någonstans i skärningspunkten mellan myt, historia och arkeologi. Känslan av tidens väldiga rymd och det ofattbara att det har funnits civilisationer som för 5000, 6000 kanske 10000 år sedan satte avtryck som fortfarande är spårbara så som spridda byggnadsverk (där de tre pyramiderna vid Giza är de mest framträdande), gravkammare, lertavlor, stenristningar med mera.

Innan vi börjar själva vår resa tål det att sägas att historiken av förklarliga skäl kommer att bli väldigt kortfattat (jag lovar att dyka ner lite djupare i varje epok så småningom). Det tål också att påpekas att historien ofta hänger samman som en serie på varandra följande händelser där riken kommer och går. Där det ena går under och det andra följer i dess ställe. Detta sätt att se på historien är väl fysiskt och materialistiskt. I verkligheten har det förmodligen oftare handlat om att kulturer och därmed civilisationer har smält samman snarare än regelrätta krigiska utrotningar.

Den bördiga halvmånen och de äldsta städerna

Vår resa börjar i den östra delen av Medelhavet i ett halvmåneformat bälte från Egypten i sydväst via, Israel, Libanon, Syrien in i nuvarande Irak och avslutas i trakterna kring Kuwait. Den här delen av världen som fortfarande är politiskt aktuell som konfliktyta huserar de första mänskliga civilisationerna av betydelse. Det är också här vi hittar tankar om kejsarstyre (grundat i persiska traditioner), demokrati, medborgerliga rättigheter och grunden till de intellektuella traditioner som fortfarande lever kvar.

Men när började egentligen vår historia? Började den när de första människoliknande varelserna uppträdde eller när Homo sapiens trädde in på den evolutionära scenen? Så långt bakåt finns det nästan inga källor att hämta utan det som finns handlar om rena arkeologiska fynd och mängder av mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Någon gång runt 15000 f.kr inleddes den process som har kommit att kallas den neolitiska revolutionen processen innebär att de tidigare kringvandrade nomadiserade folkslagen blev bofasta. I praktiken är det ganska magstarkt att tala om en revolution eftersom tidsspannet för den samma uppgår till runt 10000 år. Någon gång för 15000 år sedan finns de första tecknen på att människor har tämjt vilda får och getter och använt dessa som födokällor. För runt 10000 år sedan blev klimatet varmare och i samband med att klimatförändringen blev mer märkbar under de följande 5000 åren började människor mer systematiskt odla de vildväxande sädesslagen och skapa permanenta bosättningar.

Världens äldsta kända stadsbildningar har uppkommit under denna period och företrädesvis i den västra delen av den bördiga halvmånen. Ofta brukar Jeriko, som idag ligger på den ockuperade Västbanken, som grundades någon gång 7000 f.kr nämnas.

Mesopotamien

Landet mellan floderna Eufrat och Tigris i dagens Irak är platsen för världens äldsta utvecklade statsbildningar. Här finns de första tecknen dels på maktkoncentration till en härskare och också de första formerna av social stratifiering det vill säga arbetsdelning som skiljer på ”folk och folk”. Allt detta förutsätter någon form av övergripande organisation och struktur grundat på ett accepterat regelverk. Härifrån finns också ett kulturellt och intellektuellt arv som runt 3000 år senare ska komma att överföras till Europa genom grekiska och romerska intellektuella.

Sumererna

Det första av de mesopotamiska folken var sumererna som någon gång på 3000-talet f.kr återfinns i den sydligaste delen av Mesopotamien, i trakten av nuvarande Kuwait. Sumererna var ett mystiskt fenomen rent historiskt eftersom det är dåligt klarlagt vart de kom ifrån. Klart är dock att deras samhälle organiserades kring någon form av stadsstater det vill säga att varje stad var en stat i sig. Vi vet att de behärskade hjulet och att det är härifrån den så kallade kilskriften ursprungligen kommer.

I mitten av 2300-talet erövrades det sumeriska riket av sina nordliga grannar som hette akkaderna. Stadsstaterna organiserades istället under en centralmakt. Förmodligen handlade det om att boskapsdrivande nomader hade hamnat i konflikt med varandra i utkanten av det bofasta området. Fortfarande befinner vi oss i övergångsfasen inom den neolitiska ”revolutionen”. Akkaderna använde sig av samma kilskrift som sumererna men talade ett annat språk men de båda kulturerna kom att smälta samman till en helhet som kom att spridas över ett större område.

På 1700-talet f.kr etablerade sig ett nytt rike i Mesopotamien med huvudstad i Babylon, under kung Hamurabi. Vi vet att riket var centralstyrt och att kungen hade inflytande över organisering av olika angelägenheter. Vidare finns det en lagsamling bevarad på en stentavla vilket tyder på att det gjordes försök att skapa ordning och stabilitet. Lagstiftningen är ett av de äldsta försöken att med centralmakten som utgångspunkt styra över frågor som straff och tillämpning av de samma och över arvs och ägarfrågor.

Egypten

Inget av de gamla rikena och inte heller någon sentida stormakt kan beskriva en lika lång enhetlig historia som Egypten. Under tre större epoker, av sentida historiker kallade det gamla-, det mellersta- och det nya riket, reagerade enligt uppgifter 30 dynastier från någon gång kring år 3000 f.kr till dess att romarna erövrade Egypten år 30 f.kr. Mellan såväl det gamla och det mellersta som mellan det mellersta och det nya riket inträffade en period av social oro, krig och konflikter.

Under det gamla rikets tid (2700 f.kr till 2270 f.kr) enades Egypten som tidigare varit ett rike bestående av stadsstater under en härskare som kom att kallas Faro vilket översatt betyder det stora huset. Farao sågs under den här tiden som gudomlig eller som en reinkarnation av en gud (först Horus, senare som son till solguden Re). Faros hustru kallades för den stora gemålen och var, för att bevara den gudomliga reinkarnationen, ofta Faroas egen syster. Det var också under det första riket och den fjärde dynastin i övergången till det mellersta riket på 2000-talet f.kr som de tre stora pyramiderna Cheops, Chefren och Mykerinos byggdes.

Det mellersta riket (2040-1675 f.kr) präglades av en tillbakagång där faraonernas makt avtog vilket inte minst syns i att deras gravmonument minskade i storlek och prakt. Omkring 1800 f.kr invaderades Egypten österifrån av ett folkslag som kallas för hyksos som grundade ett konkurrerande rike i den östra delen av nildeltat på gränsen till dagens Sinai.

I mellersta Egypten ligger staden Thebe. Den ligger tillräckligt långt från den del där Hyksosväldet hade sitt centrum för att kunna hålla sig relativt opåverkad av detta. Thebe kom att leda kampen mot Hyksos och blev sedermera huvudstad i det nya riket från 1500-talet f.kr. fram till det romerska erövrandet år 30 f.kr (men så långt kommer inte denna historiska essä sträcka sig).

Den mest framträdande politiska förändringen under det nya rikets tid var att utrikespolitiken blev mer expansionistisk än tidigare. Genom krigståg kom egypterna att utöka sitt område, söderut till Nubien och österut bort till Eufrat, även om den östliga expansionen blev kortvarig. I samband med denna nya politik förändrades också beskrivningen av farao till att utöver tidigare beskrivningar vara den stora erövraren som härskade över hela världen. Just bilden av världshärskaren är en beskrivning som kommer att gå igenom genom historien.

Under den 18:e dynastin fick Egypten sin första kvinnliga farao i form av Hatschepsut. Hon är för eftervärlden bland annat känd för att hon istället för en pyramid eller ett tempel valde att låta sig begravas in en enklare klippgrav som senare skulle komma att bli standard.

Den kanske mest berömda klippgraven, kanske den mest berömda graven i världen, är annars Tuthankamuns (cirka 1347-1339 f.kr). Graven, som upptäcktes av Howard Carter och Lord Carnarvon 1922, med alla sina rika skatter som berättar om seder och bruk i det gamla Egypten känner de flesta till. Men däremot är det inte så många som känner till efterspelet efter den unga faraons död.

Tuthankamuns änka Ankesenamun hade nämligen efter makens död skrivit brev till den hettitiska kungen och bett honom sända en av sina söner till att bli hennes nya make och ny egyptisk kung. Så skedde också men den hettitiske prisen mördades och drottningens vidare öde är inte känt. Denna episod föranleder oss att förflytta oss till norra Turkiet.

Hettiterna

Hettiterna hade på 1500-talet f.kr grundat ett rike i nordöstra Turkiet som hade expanderat sitt område till hela nuvarande Turkiet och därmed blivit en stormakt i östra delen av Medelhavet. Hettiterna var unika på det sättet att de talade ett indoeuropeiskt språk, besläktat med senare tiders grekiska och latin. Hettiterna är också det första dokumenterade folk som man vet kände till konsten att framställa järn.

Hettiterna blev en militär stormakt. En kortare period efter 1595 f.kr hade Babylon erövrats och i ett av de första dokumenterade slagen i världshistorien vid Kadesh år 1285 f.kr stoppades den egyptiska expansionen österut även om båda parter i efterhand ansåg sig som segrare. På 1200-talet f.kr erövrades det hettitiska riket av folk från norr. Denna förändring sammanfaller med en oro i hela Östra Medelhavet det är dock oklart vart dessa erövrare kom ifrån, egyptiska källor talar om ”sjöfolk” men vilka var de och vart kom de ifrån?

Fenicier och judar

Från omkring år 1000 f.kr fanns det inga egentliga dominerade folkslag i Östra Medelhavet. Det gjorde att det skapades ett utrymme för mindre folkslag att etablera sig. Ett av dessa folkslag var kananéerna eller fenicierna som grekerna kallade dem och som de är mer kända under.

Fenicierna etablerade sig i nuvarande Libanon och bedrev handel med Persien i Öster, Egypten i söder, Spanien, Sardinien och eventuellt så långt bort som till de brittiska öarna. På detta sätt kom man att fungera som kulturspridare i mötet mellan öst, väst, syd och nord, Trots att de i första hand var handelsresande så etablerade de även vissa städer, framförallt Karthago i nuvarande Tunisien som ska ha grundats 813 f.Kr. kommer att ha en stor betydelse i den kommande historiska utvecklingen i Medelhavet.

Annars är fenicierna framförallt kända för att ha varit de första som utifrån de tidigare bildskriftspråken exempelvis hieroglyferna använde sig av ett reguljärt fonetiskt alfabet.

Ett annat folk som utnyttjade dödläget till att skapa sig en egen stat var de judiska folken vars bakgrund innan någon gång runt 1000-talet f.Kr. vi inte vet så mycket om. I slutet av 1000-talet f.Kr vet vi dock att de under en ledare som hette Saul enades till ett kungarike och att de under Sauls efterträdare David (han som i Bibeln sägs ha dödat filistéernas (ett folk som bodde vid nuvarande Gaza) Goliat) erövrade den feniciska staden Jerusalem. Davids efterträdare Salomo (cirka 965-926 f.Kr) gjorde Jerusalem till huvudstad och grundlade det berömda tempel som delvis fortfarande finns kvar.

Slutet för det judiska Israel kom 722 f.Kr när assyrierna erövrade landet och befolkningen deporterades. Jerusalem stod dock kvar till år 586 f.Kr när staden utplånades av den babyloniske kungen Nebukadnessar II.

Assyrierna

Assyrierna kom från de bergiga områdena i Mesopotamien. Från 1800-talet f.Kr finns ett tidigt assyriskt rike som hamnade under hettitisk kontroll dokumenterat. När det hettitiska väldet försvagades växte istället det assyriska fram. Från 900-talet skapades en stormakt och på 800 och 700-talen behärskade man hela östra stranden av medelhavet, hela Nildeltat och allt land fram till Persiska viken.

Assyrien framstod som en ren militärstat där kungarna med stöd av en mäktig adel och ett system med allmän värnplikt kunde förfoga över stora militära resurser. Som vi såg i fallet med det judiska folket var det vanligt att befolkningen i erövrade områden deporterades och landet ockuperades.

Straffen i det assyriska väldet var hårda och påminde om de sharia-lagar som tillämpas i fundamentalistiska länder. Disciplinen var sträng och kungen sågs som en gudomlig skyddsling liknande Egypten.

Det assyriska riket var det största väldet historiskt. Området var väl administrerat med bra vägnät för transporter och en utbyggd byråkrati med kurirer för meddelanden från huvudstaden Ninive till de olika provinserna.

Trots detta var riket en koloss på lerfötter. Efter den sista starka kungen Assurbanipals död runt år 627 f.Kr drabbades man av tronstridigheter som utnyttjades av grannfolken exempelvis kaldéer och skyter. År 612 f.Kr erövrades Ninive och landet plundrades av erövrarna.

Nya Babylon

Ur ruinerna av det assyriska riket uppstod två nya stormakter. Varav det nya babylonska riket i väster var det ena och perserriket i öster det andra. Perserriket kommer att behandlas i nästa artikel i den här serien men däremot kan något kort nämnas om det nybabylonska riket som kom att utvecklas under en kort period under 500-talet f.kr.

Under  den korta storhetsperioden förde Babylons kung Nebukadessar framgångsrikt krig och erövrade Jerusalem vilket resulterade i det judiska folkets så kallade babylonska fångenskap, ett begrepp som har gått igen genom historien.

Avslutning

Här slutar alltså den första delen av introduktionen till antikens historia. I nästa del kommer vi att ge oss i kast med att beskriva det enorma Perserriket och dess rika historia men innan dess kommer vi att göra ett nedslag i det antika Grekland.

Litteratur

Medelhavsvärlden 3000 år av historia: Eva Queckfeldt
History of World Societies: McKay mfl.

The white panther

http://griotmag.com/en/white-man-in-that-photo/

Jag fortsätter här mina idrottshistoriska betraktelser. Se även min berättelse om den sensationella basketfinalen mellan USA och Sovjet vid OS 1972. Den här gången handlar det om en av världens mest kända bilder. Kanske också om världens mest berömda politiska manifestation. Satt i ett sammanhang där det sena sextiotalet präglades enormt av rasmotsättningarna i södra USA, motsättningar som kulminerade i morden på Martin Luther King och Robert Kennedy.

1968 var året och platsen var Mexico city. Olympiska spel som har kommit att bli berömda för att det var då som Bob Beamon satte sitt ”omöjliga” världsrekord på 8,90 i längdhopp och som Dick Fosbury hoppade höjdhopp, med ryggen mot ribban! Eftersom Mexico city ligger på 2300 meters höjd innehåller luften hela 30 procent mindre syre, något som ställde till det i uthållighetsgrenarna. Samtidigt sattes det massor av världsrekord på de kortare distanserna. Det var också de första olympiska spelen där Öst- och Västtyskland tävlade som två separata länder (sista gången var 20 år senare 1988 i Seol.)

Men allt detta överskuggades av det som hände vid prisutdelningen på 200 meter. Alla känner igen bilden på de två svarta amerikanerna som med sänkta huvuden och med svarta handskar (organisationen Svarta pantrarnas tecken) manifesterar mot de rasistiska lagarna i framförallt USA:s södra delstater. De mottar också sina priser barfota för att illustrera den historiska fattigdom som hade präglat de svarta i USA och med Olympic Project for Human Rights emblem på bröstet. Bilden har reproducerats åtskilliga gånger och exempelvis förevigats som staty.

Men vem är egentligen den tredje mannen? Den vite australiensaren med silvermedaljen?
Hans namn var Peter Norman och han hade haft ett sensationellt olympiskt spel bakom sig. I semifinalen hade han sprungit på 20:22 vilket endast kunde matchas av de två blixtsnabba favorittippade amerikanerna John Carlos (20:12) och Tommie ”The Jet” Smith (20:14).

Väl framme i finalen löpte Norman på 20:06 vilket än idag 47 år senare är australiensiskt rekord på sträckan. Med det resultatet tog han en silvermedalj, endast slagen av Tommie Smith som satte världsrekord.

Antagligen hade de båda favorittippade amerikanerna redan tidigare bestämt sig för att utnyttja prisutdelningsceremonin som en politisk manifestation. Smith och Carlos invigde inför prisutdelningen Norman i sina planer. Australien var vid det tillfället ett land med apartheidliknande lagar liknande de sydafrikanska. Diskriminerande lagstiftning, upplopp och kravaller hörde till vanligheterna.

De båda amerikanerna hade enligt uppgift blivit förvånad när Norman utan att blinka hade sagt att han stöttade deras sak fullt ut. När det senare visade sig att John Carlos hade glömt sina svarta handskar på förläggningen var det han som kom på lösningen att de skulle bära en handske var (vilket ju ökar effekten i bilden ytterligare). Men Norman nöjde sig inte där. Han frågade istället om han fick spela en mer aktiv roll genom att även han få bära Olympic Project for Human Rights märket på sin träningsoverall vilket han också fick.

Efterspelet känner många till. Amerikanska friidrottsförbundet och olympiska kommittén stängde av Smith och Carlos på livstid. De fick utstå dödshot och privata repressalier, kunde inte söka jobb förbjöds att träna och utöva sina sporter med mera. Men i det långa loppet fick de rätt. Även om segregationen mellan svarta och vita fortfarande är gigantisk i USA och stridigheter gång efter annan blossar upp så fick Smith och Carlos demonstration återverkningar i form av reella politiska förändringar. Slutsatsen är att det krävs mod och spektakulära handlingar för att uppmärksamma en värld på orättfärdigheter.

Men hur gick det för Norman? 
Även Norman straffades nämligen av sitt land för sina handlingar. Trots att Norman resultatmässigt med god marginal var kvalificerad för deltagande på både 100 meter och 200 meter vid OS i München 1972, rankad femma i världen, togs han inte ut i det australiska laget. När Australiens olympier genom tiderna gjorde ett ärevarv vid de olympiska spelen i Sydney 2000 var Norman inte inbjuden att delta. Han drabbades också av depressioner och alkoholism.

Norman fick en chans som gick ut på att han skulle fördöma Smith och Carlos agerande som motprestation för en förlåtelse och en möjlighet att få en civil karriär med stöd av australiensiska olympiska kommittén. Han antog inte budet och tog aldrig avstånd från sina kamraters handlande.

Norman dog plötsligt av en hjärtattack 2006 vid hans begravning dök två åldrade svarta män upp för att bära hans kista och hylla honom som den hjälte han borde ha setts som. Tommie Smith och John Carlos...

Kuriosa: 2012 antog Australiens parlament en formell ursäkt och ett upprättande av Peter Normans idrottshistoriska betydelse.

Karolinermarschen – fjället som besegrade stormakten

Bild från: www.karoliner.com

De flesta monument talar om stora segrar, om stolta män som till synes ensamma har besegrat nationens fiender. Men strax öster om Duved (ett samhälle med lite drygt 600 invånare i västra Jämtland) finns ett monument som har rests över ett nederlag, soldater som föll och dödades men inte av kulor, sablar och kanoner utan av vädrets makter, sjukdomar, infektioner med mera. En stor stenobelisk står här till minne av en mänsklig tragedi och som ett minne över att de flesta offer i krig faktiskt aldrig lyfter ett gevär.

Men vi tar det från början
Efter att Karl XII:s arme hade närmast förintats vid Poltava hösten 1709 återvände kungen till Sverige. Det svenska lyckoruset från det tidiga 1700-talet hade kommit av sig och den svenska stormakten var i kraftigt avtagande. Den svenska militära ledningen ville därför snabbt förstärka sin position genom att angripa Norge för att på det sättet tvinga den danska kungen till en svårare position inför fredsförhandlingarna.

Norge är som bekant ett stort och framförallt långt land vilket innebär svårigheter för den som vill angripa det. Den svenska strategin gick ut på att anfalla landet på två fronter. En sydlig med Oslo som mål och en nordlig med målsättning att inta Trondheim och Trondelag dvs. det kringliggande landområdet. Den sydliga armen leddes av kungen och uppdraget att leda den nordliga gick till en 52 årig generallöjtnant vid namn Carl-Gustav Armfeldt en veteran som hade tjänstgjort i Frankrike. Den order han mottog i slutet av sommaren 1718 var till synes enkel, ”Intag Trondheim på sex veckor”.

Den som någon gång har varit i de jämtländska fjällen vet att bergen är höga och att det är ett område som än idag är väldigt glest befolkat. Bergen i området är höga och de magra fjällvidderna erbjuder inte så mycket möjlig föda. Det var delvis detta som hade gjort att krigsstrategin hade tvingats ändras. Från att under det stora kriget i Europa vara i stort sett självförsörjande. Ett krig i äldre tid bestod till 5 procent av bataljer och till 95 procent av plundring tvingades man nu att samla ihop och föra med sig stora förråd för att kunna klara själva kampanjerna.

Den 9 augusti begav sig armen av. Drygt 10000 personer deltog i marschen tillsammans med 6700 hästar och 2500 slaktdjur som skulle användas som föda. Beroende på vägvalet så är sträckan från Duved till Trondheim mellan 15 och 18 mil men vägarna var mycket dåliga och det skulle ta lång tid att ta sig fram över fjället.

Armen var inte heller nämnvärt vinterutrustad. Varje soldat hade bara sina vanliga rockar, skinnbyxor, hattar, handskar, halsdukar och skor på sig. Inga slädar eller pälsar förde man med sig eftersom tanken var att angripa snabbt (och billigt…)

Nu blev tyvärr ingenting som det var tänkt och resten är en mänsklig tragedi. Men till en början gick det hela rätt bra. Gränsen passerades och den 1 september nåddes och intogs Stene Skans, en fästning som ligger ungefär fem mil från Trondheim. Utifrån denna starka position var det tänkt att armen skulle anfalla Trondheim men redan här började man få problem med proviant. Alltså beslöt man därför att avvakta och fylla på förråden något som på sikt kanske skulle visa sig vara ödesdigert.

Den 18 oktober kom det en upprörd kunglig order om att omedelbart inleda anfallet. Belägringen inleddes men någon stormning skedde aldrig. Sjukdomar och brist på mat drabbade såväl anfallarna som försvararna och de boende i staden.

Det tragiska återtåget
Efter att kungen hade stupat vid Fredrikstens fästning den 30 november tog det en tid innan nyheten med tillhörande reträttorder nådde Armfeldt. Den 18 december sköt enligt uppgifter den norska garnisonen salut för att fira Karl XII:s död och kort därefter måste Armfeldt ha brutit upp och tågat i sydöstlig riktning längs Nidelva mot Sverige.

På själva juldagen hade vintern, som fram till dess hade varit mild, kommit på allvar. I den lilla byn Haltdalen, lite drygt 10 mil från Trondheim firade armen Julotta. Två dagar senare den 28 december bröt man upp i syfte att ta sig den kortaste vägen mot Sverige, över Tydalsfjällen i riktning mot nuvarande Storlien. Nu var man bara runt 6000 man plus hästar kvar. Några hade lämnats för att hålla erövrade skansar och strategiska positioner och en hel del hade skickats tillbaka till Sverige redan under hösten.

Armen tågade i nordostlig riktning och tog sig fram till Østby i Tydals kommun. Härifrån inleddes på nyårsnatten den sista ödesdigra delen av färden.

Kuriosa: För att få en liten uppfattning om hur området ser ut så söker jag på Google maps efter den snabbaste vägen från Østby till Handöl (som alltså ligger på den jämtländska sidan av gränsen). Google maps berättar då för mig att den snabbaste vägen är att åka tillbaka i riktning mot Trondheim till Stjørdal vid Trondheimsbukten därifrån ska jag åka nuvarande E14 via Storlien och Enefors för att komma fram till Handöl, en sträcka på över 17 mil. Fågelvägen är det bara 55 kilometer men hur jag än zoomar in så lyckas jag inte hitta en enda vettig väg som leder mig till mitt mål.

Någon gång på eftermiddagen förändrades vädret snabbt. Den klara vinterdagen blev till ett snöinferno när en snöstorm bröt ut. Under natten blev det omöjligt att slå läger. Soldaterna brände slädar, vagnar, sadlar och till och med sina gevär för att göra upp eldar. Hundratals soldater frös ihjäl redan denna första natt. På nyårsdagen fortsatte färden genom snöstormen men man hade totalt tappat överblicken och kontrollen på den stora mängden människor. Grupper kom ifrån varandra, gick vilse och hundratals begravdes under snömassorna.

Den 3 januari nådde man fram till Handöls by. Byn bestod vid den tiden av endast tre gårdar som omöjligt kunde härbärgera alla. Ytterligare hundratals frös ihjäl utanför husen under natten. Den kommande veckan anlände fler grupper av soldater. På den vidare färden ned till Duved, där inkvartering var ordnad för soldaterna, dog ytterligare cirka 700 man. Av de sammanlagt omkring 2100 soldater som överlevde blev ungefär 600 invalidiserade för resten av livet.

Uppgifterna om hur många svenska och finska (två tredjedelar av armen kom precis som Armfeldt från Finland) män som frös ihjäl de där dagarna för snart 300 år sedan är oklart. Uppgifterna varierar från strax över 4000 till runt 3600 personer. När bergverksdirektören Daniel Tilas på 1740-talet gjorde mätningar i området påträffade han: ”benrangel och dödskallar i var enebuske”.

Armfeldt själv överlevde och återvände till Finland upphöjdes till friherre och dog sedermera 1736 på Liljedal gård.

Efter Karl XII:s död och Armfeldts misslyckade fälttåg föll den svenska stormakten samman. Inom ett par år hade de flesta av våra utländska besittningar förlorats och knappt hundra år senare 1809 ”förlorade” vi även Finland.

Slutsatser
Vad går det då att dra för lärdom av denna händelse? Vissa tragedier är kanske bara just tragedier och den enda lärdomen om sådana är att de bör undvikas. Men om något ska sägas så är det att vi aldrig någonsin ska och kan underskatta naturens krafter. Allt för många exempel på detta finns i historien. Vesuvius utbrott år 79, Tsunamin julen 2004, vi kan även nämna Napoleons och betydligt senare Hitlers fälttåg i Ryssland som mer snarlika exempel.

Tre sekunder av storpolitik

USA vägrar hämta sina medaljer (sportanekdoter.wordpress.com)

Okej, alla som tror att den här texten ska handla om missiler på Kuba eller något dylikt kommer att bli besvikna. Den här texten handlar om något mycket, mycket viktigare och större nämligen idrott. Texten handlar om en olympisk final vars tre sista sekunder fortfarande delar en hel värld (nåja lite överdrivet kanske).

Sporten i fråga är basket och med det sagt så är det väldigt många som direkt inser att åtminstone ett av landslagen i finalen rimligtvis måste komma från USA.

Lika stor som Sovjetunionens dominans inom ishockeyn under andra halvan av 1900-talet var USA:s inom basketen. Trots att länderna på den tiden endast fick ställa upp med ”amatörer”. Det var som bekant först i och med de olympiska spelen i Barcelona 1992 som internationella basketbollförbudet FIBA lyckades förmå Internationella olympiska kommittén att ändra reglerna något som öppnade dörren för det legendariska ”Dream team”. Resten är idrottshistoria och av lagets 15 spelare är idag 11 av dem invalda i basketens Hall of Fame. Men det får bli en annan text.

Inför de aktuella olympiska spelen i München 1972 hade USA 55 raka vinster med sig. Sedan sporten introducerades vid OS i Berlin 1936 (för övrigt den enda olympiska basketturnering som har avgjorts utomhus på en, för stunden icke använd, tennisplan) hade laget vunnit sju raka guld alltså, 1936, 1948, 1952, 1956, 1960, 1964 och 1968.

Men till turneringen 1972 skickade man en trupp med väldigt unga och oerfarna spelare. Medelåldern var extremt låg 20 år och laget hade bara ett 10-tal landskamper bakom sig. Det främsta moståndet kom från Sovjetunionen som hade ett långt, tung och erfaret lag som ansåg att de hade en rimlig chans att besegra USA.

Lagen hade placerats på ett sådant sätt i turneringsträdet att de inte skulle mötas förrän i finalen. Både lagen gick också oerhört starkt fram och det rådde aldrig någon tvekan om att det var dessa två som skulle göra upp i den sista och avgörande matchen.

Och den 10 september var det dags. Amerikanarna var segervissa men det visade sig direkt efter uppkast att de hade underskattat sina motståndare. Det sovjetiska laget var större och tyngre och lyckades också få spelet precis dit de ville. Till ett ganska långsamt fysiskt närspel under korgarna ett spel där det sovjetiska längdövertaget blev avgörande. (lite kuriöst kan tilläggas att det på den här tiden inte fanns någon trepoängslinje vilket gjorde att spelet fördes betydligt närmare korgarna). USA:s guard Tom Henderson uttryckte det på följande sätt: – We played their game, the slow down game.

Sovjet hade kommandot i matchen princip från start och i halvtid ledde man välförtjänt matchen med fem poäng 26 – 21. Trenden fortsatte i andra halvlek och ett tag var ledningen så stor som 10 poäng. När sex minuter återstod, med Sovjet i en åttapoängsledning, tog USA timeout. Efter timeouten höjde USA tempot samtidigt som Sovjet började slarva. Med 30 sekunder kvar hade ledningen krympt till endast en poäng 49 – 48. Men Sovjetunionen hade matchens sista anfall och amerikanarna var tvungna att försöka stjäla bollen.

Amerikanen Doug Collins, en av USA:s bättre spelare denna kväll, lyckades också i slutsekunderna få tag på en dålig rysk passning. Collins gick för en layup (närskott) och blir riktigt fult foulad av Sovjets Alexander Belov som helt sonika går in under Collins och kryper ihop. En manöver som kan vara riktigt farlig eftersom spelaren är i luften och inte kan skydda sig. Doug Collins slår hårt i golvet och därefter i själva korgställningen och blir liggande till synes utslagen. Han reser sig dock upp för att skjuta två straffkast. På matchklockan står det 3 sekunder.

Collins som nyss låg till synes medveteslös samlar ihop sig på ett fenomenalt sätt. Och sätter båda sina straffkast i korgen vilket alltså betyder amerikansk ledning med 1 poäng.

En skandal i många akter
Men här händer något märkligt. Precis när Collins ska skjuta sitt andra skott ljuder en signal som förkunnat att Sovjetunionen har begärt timeout. Huvuddomaren viftar dock avvärjande med handen. Sovjetunionen passar in bollen två sekunder går och därefter tas timeouten.

Nu sker den första skandalen. Sovjetunionen hävdar att man har begärt timeout i tid och att klockan därför ska stå på tre sekunder. USA å sin sida hävdar att Sovjetunionen har begärt timeout mellan straffkasten, efter det första men före det andra vilket inte var tillåtet. Ljudsignalen ljuder förvisso efter att Collins har skjutit sitt andra kast men innan bollen har gått i korgen.

Här inträffar det kanske allra märkligaste i hela händelsen. Ner från läktaren kliver ordföranden för det Internationella Basketförbundet (FIBA) William Jones. Han stegar fram till sekretariatet och domaren och visar tre fingrar och indikerar därmed att matchklockan ska ställas på tre sekunder. Någon timeout blir det inte eftersom klockan har ställts tillbaka vilket är oerhört märkligt. Dessutom gör Sovjetunionen trots att det alltså inte har blivit någon timeout ett byte och skickar in en ny spelare, Ivan Edeshko, som enligt uppgift ska ha varit specialist på långpassningar.

Med tre sekunder kvar är det oerhört svårt att få till något ordentligt anfall. En lång amerikansk center ställer sig i vägen och någon öppning för en långpassning finns inte utan det blir en kortpassning istället, bollen fumlas bort, slutsignalen ljuder, USA har vunnit och planen stormas av överlyckliga spelare och fans. Tror man…

Under segerfestandet förkunnar dock sekretariatet att man har gjort ett misstag och glömt ställa tillbaka klockan till 3 sekunder och att hela anfallet ska göras om.

Amerikanerna tror inte sina ögon och öron utan protesterar. Enligt uppgift ska de till och med ha funderat på att lämna planen och utropa sig till segrare. Men ställer istället upp för att spela klart matchen en tredje gång.

Återigen ställde den långe amerikanske centern upp sig framföra passaren. Men efter någon form av dialog med domaren backar han oförklarligt undan rejält, flera meter. (domaren själv har i efterhand hävdat att han signalerade till den sovjetiske spelaren att starta anfallet). Edeshko får det utrymme han behöver och han skickar iväg en lång hög boll (kanske matchens bästa passning). Bollen når Alexander Belov, han som nyss hade knockat Doug Collins som får bollen i korgen. Slutsignalen ljuder och Sovjet har vunnit matchen istället.

Efterspelet
Direkt efter matchen lämnar USA in en omfattande protest. De menar att två av matchens tre sista sekunder har spelats direkt efter Collins andra straffkast och den sista i samband med Sovjets misslyckade anfall. Samma kväll sammanträdde Överklagandenämnden, som bestod av fem ledamöter från: Italien, Puerto Rico, Ungern, Polen och Kuba.

Omröstningen följde som av en händelse järnridån. De tre ledamöterna från Ungern, Kuba och Polen ansåg att Sovjet hade vunnit medan Puerto Rico och Italien ansåg att protesten skulle godkännas.

Efter utslaget bestämde det amerikanska laget med lagkapten Kenneth Davis i spetsen att inte acceptera sina silvermedaljer.

Fortfarande idag 43 år senare har ingen av de amerikanska spelarna accepterat sina medaljer. Doug Collins har till och med skrivit in följande rader i sitt testamente: “I devise and bequeath at my death that my wife, Rita, and children, Jill and Bryan, and their descendants never accept a silver medal from the 1972 Olympic Games in Munich, West Germany”.

Vem hade rätt?
Det vimlar av konstigheter i detta idrottsdrama. För det första handlar det självklart om timeouten, enligt internationella regler får man inte begära timeout mellan straffkast utan först när bollen är i spel, å andra sidan ska inte klockan startas förrän en spelare har nuddat bollen inne på planen så det är möjligt att det skulle vara tre sekunder. Men någon timeout genomfördes ju aldrig utan istället ställdes klockan tillbaka två sekunder till tre sekunder. Eftersom timeouten aldrig genomfördes så får inte heller något byte ske vilket alltså skedde ändå. Sen kommer den märkliga situationen med att klockan inte hade ställts om trots allt utan att anfallet bara fick en sekund på sig. Den sekunden borde isf. dras bort från de tre sekunderna men istället fick Sovjet alltså sammanlagt fyra sekunder på sig i två olika anfall. Sen har vi detta med huruvida domaren vinkade bort den amerikanska spelaren från att hindra inspelet. På filmklippet ser det ut som att domaren ställer sig på linjen och indikerar med handen att amerikanen får stå nära men inte på själva linjen men spelaren backar trots det oförklarligt undan flera meter.

Men det mest märkliga är självklart den brittiske generalsekreteraren i FIBA, William Jones roll i dramat. Vad gjorde han på planen? Påverkade han domaren? Han hade alltså inga funktionärsbefogenheter vid den här matchen. Slutklämmen är historiskt och matchen har kallats seklets största basketskandal.

PS
Bara så att inte mina läsare tror att jag är helt historielös så måste jag självklart förtydliga att jag inte alls har missat spelens verkligt stora skandal (och då menar jag inte det första mötet mellan Kronprins Karl XIV Gustav och Silvia Sommerlath). Jag menar självklart händelsen den 5 september då åtta palestinska terrorister som var medlemmar i organisationen Svarta september stormade OS-byn. De dödade två israeler, brottningstränaren Moshe Weinberg och tyngdlyftaren Yossef Romano. (som genom att försöka hålla igen en dörr gav andra idrottare en chans att fly) Nio israeliska idrottare, de flesta tyngdlyftare och brottare togs som gisslan. Kravet var att Israel skulle frige 234 palestinska fångar. Spelen fick avbrytas under tiden som förhandlingar fördes. Israel vägrade ge efter för kraven. Organisationen fördes med gisslan till den militära flygbasen Fürstenfeldbruck. När det utbröt skottlossning dödade de gisslan. I striderna som följde dödades fem av Svarta septembers medlemmar och en västtysk polis. Men jag lovar att skriva mer om detta en annan gång.

Leran som tog en generation

“He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you” – F. Nietzsche.

För en tid sedan besökte jag Verdun i nordöstra Frankrike i regionen Lorraine. Platsen är för många berömd för ett av de blodigaste slagen under första världskriget och även en av de blodigaste drabbningarna i historien.

Det är vid få tillfällen som hopplösheten och missmodet inför mänskligheten känns så stora som när jag besöker någon plats som associeras med det första världskriget. Det första kriget i historien där det närmast industriella dödandet som skulle bli kutym under andra världskriget och under resten av 1900-talet. Under 10 månaders tid från februari till december 1916 plöjde Tyskland och Frankrike ner sammanlagt 300 000 döda unga män och pojkar i de leriga skyttegravarna runt det som idag är en vanlig sömnig fransk småstad. Ytterligare mellan 700 000 och 350 000 personer sårades, lemlästades eller skickades bort från fronten av andra skäl. De sammanlagda förlusterna kan alltså ha varit närmare en miljon människor. En ofattbart skrämmande siffra.

Bakgrunden
Själva den politiska bakgrunden till första världskriget kräver i sig en essä. Den militära bakgrunden till just offensiven kring Verdun grundar sig i den tyska så kallade Schlieffenplanen, uppkallad efter den tidigare generalstabschefen Alfred von Schlieffen.

Efter att Frankrike efter kriget med Preussen 1871 hade förlorat Alsaces och delar av Lorraine hade Verdun, som tidigare legat åtskilliga mil in på franskt område blivit en viktig försvarsmässig gränspostering. Ett helt system av bunkrar och fort (varav flera kommer att bli viktiga under själva slaget) hade byggts omkring Verdun framförallt på den norra sidan av staden som låg närmast ett potentiellt tyskt angrepp.

Själva syftet med Schlieffenplanen var att Tyskland snabbt skulle kunna anfalla, invadera och ockupera Frankrike för att sedan kunna vända uppmärksamheten österut mot Frankrikes allierade Ryssland. Under tiden skulle en mindre styrka uppehålla eventuella ryska angrepp till dess förstärkningar kunde anlända. Huvuddelen av den tyska armen skulle attackera genom Holland, Belgien och Luxemburg för att på så sätt kunna undvika de många franska forten i det så kallade Séré de Rivières-systemet. Planen kom att revideras bland annat på grund av att den tyske kejsaren inte ville acceptera ett anfall genom Holland. Dessutom minskade den del av armen som kom att attackera från norr till förmån för ett generellt angrepp längs hela den 70 mil långa gränsen.

Den tyska offensiven var initialt framgångsrik och tyska 1:a, 2:a och 3:e armen stod vid utkanten av Paris när de i början av september 1914 hejdades vid det som har kommit att kallas ”Undret vid Marne”. En enskild drabbning som under ett par dagar i september 1914 krävde över 140 000 soldaters liv (ingen enskild drabbning under första världskriget kunde räkna sådana förluster på så kort tid). Efter tysk reträtt började det för västfronten karaktäristiska skyttegravskriget som kom att pågå ända fram till krigsslutet 1918.

Lokalt runt Verdun innebar skyttegravskriget 1914-1915 att staden nästan kom att inringas av tyska trupper. Även om angreppen sydöst om staden mot St:Michel hade stoppats så hade de stora framgångarna i Argone inneburit att tyskt artilleri kommit hotande nära på nordvästra flanken.

Slaget
Tyskarnas tanke bakom attacken mot Verdun var att försöka bryta skyttegravskrigets dödläge genom att inta en strategiskt viktig position för att sedan försvara denna på ett sådant sätt att de franska förlusterna skulle bli så stora att de skulle tvingas dra sig ur kriget. Dessutom hade Verdun, om det hade fallit i tyskarnas händer, kunnat utgöra ett starkt hot mot själva Paris.

Attacken mot Verdun inleddes på morgonen den 21 februari 1916 med historiens längsta artilleribeskjutning. Under hela nio timmar hamrade de tyska kanonerna som hade en räckvidd på upp till 12 kilometer på de franska ställningarna. Därefter inleddes anfallet med marktrupper understödda av lättare artilleri som snabbt kom att avancera mot Verdun och intog efter ett par dagar det centrala fortet Douaumont som ligger knappt 8 kilometer nordöst om Verdun. Där tog det dock stop. Franska styrkor under ledning av general Pétain byggde nya försvarslinjer och lyckades hålla de tyska trupperna på plats.

Genom upprättandet av en förbindelseväg, den så kallade Via de Sacre ”Heliga vägen” lyckades Frankrike att föra fram utrustning och förstärkningar i en aldrig tidigare skådad skala. En lastbil sägs ha anlänt till slutstationen 25 kilometer från Verdun var 14 sekund (under den mest intensiva perioden var 5:e) vägen klarade inte denna påfrestning utan tusentals ingenjörs- och transportsoldater jobbade dygnet runt med att förstärka, reparera och underhålla vägen. Denna insats har förevigats på mängder av bilder och blivit något av en symbol för det franska motståndet.

Successivt tvingades också den tyska armen att skicka allt mer förband som förstärkning till Österrike-Ungern och när britterna under sommaren 1916 inledde sin offensiv vid Somme lättade trycket på Verdun på ett sådant sätt att franska styrkor började kunna gå till motattack. Dessutom utjämnades den tyska tekniska överlägsenheten i fråga om kanoner, kulsprutor och annan krigsmateriel.

Under de 11 månader som slaget pågick förstördes sammanlagt nio byar som aldrig har byggts upp igen. Fronten flyttade sig enstaka kilometer fram eller tillbaka och i de ständiga stormningarna sårades och dödades tusentals soldater dagligen. I slutet av 1916 lyckades Frankrike driva tillbaka Tyskland och de positioner som hade rått innan krigets början återtogs.

Än idag finns det områden kring Verdun som har märkts ut som ”Area Rouge” där det fortfarande finns så mycket odetonerade granater i marken att människor inte får vistas där.

Moraliska funderingar
Stående vid Ossasoriet i Duamont som har rests till minne av alla de soldater som inte gick att identifiera vid slagets slut börjar tankarna komma. Monumentet har rests eftersom liken blev liggande i flera månader i det ingenmansland som bildats mellan skyttegravarna. Kropparna hade förmultnat och blivit oigenkännliga. Därför har framförallt fransmän men även många tyskars osorterade skelett lagts sida vid sida här.

Ett krig dödar inte bara soldater, inte heller bara civilbefolkningen. Krig dödar också något i en befolknings själ. Ett krig förändrar en människa, hennes uppfattning om rätt och fel, hennes syn på andra människor och på döden som fenomen påverkas.

Idag finns ingen kvar i livet som aktivt har upplevt första världskriget. De över hundra åren har raderat möjligheten att återberätta egna upplevelser från denna meningslösa slakt. Snart nog kommer ingen längre att finnas kvar som har upplevt det andra världskriget med massiva bombningar av London, Berlin, Dresden med flera och förföljelsen och dödandet av 6 miljoner judar och mellan 5 och 10 miljoner andra grupper: romer, homosexuella, handikappade med flera. Frågan är vad som ska hända då. Ska vi, befriade från krigets själsliga och moraliska dödsgrepp, äntligen skapa ett nytt riktigt fredligt Europa eller ska vi göra om historiens misstag?


Referenser och vidare läsning
Första världskriget, Wilmott, H.P
The battle of Verdun, Yves Buffetaut

The earth was made a common treasury for everyone to chare

En text om en tidig social och ekonomisk rörelse. ”The Diggers” som på mitten av 1600-talet med hänvisning till bibeln motiverade sig till att odla upp och exploatera icke använd allmänningsmark i centrala England. Rörelsen kom att spridas snabbt och utgjorde till sist ett så stort hot att statsmakten var tvungen att agera med hot, trakasserier och våld.

Svält och inbördeskrig i England i mitten av 1600-talet
Den engelska tronen hade 1603 ärvts av Jakob I av huset Stuart. Fram till dess hade England styrts av huset Tudor, först av Henrik VIII och sen av hans dotter Elisabeth I som dock aldrig gifte sig och därmed dog barnlös.

Det engelska parlamentet hade en lång tradition av relativt stor självständighet och på slutet av 1620-talet utbröt en konflikt mellan Jakob I son Karl I och parlamentet. Konflikten var framförallt religiöst betingad där kungen stödde statskyrkan medan parlamentet hade starka puritanska inslag. År 1628 tvingades kungen gå med på den så kallade Petition of Right, som garanterade rättssäkerheten och parlamentets inflytande över skatterna. När parlamentet 14 år senare ytterligare ville stärkte sin makt utbröt ett regelrätt inbördeskrig som kom att vara mellan 1642 och 1649. I praktiken handlade det om två konflikter, en längre från 1642 till 1646 och en kortare mellan 1647 och 1648.

De ekonomiska villkoren för framförallt de lägre stånden in England var ansträngda under åren 1648-50. Många bönder fick sina skördar förstörda, affärsägare fick sina handelsbodar och verkstäder förstörda med mera. Detta kombinerat med dåligt väder fick skördarna att slå fel och matpriserna att stiga vilket gav upphov till en landsomfattande svält.

The Diggers
Under åren 1648-1650 uppstod, mer eller mindre spontant, mindre läger där grupper av människor odlade upp allmänningar för att på så sätt skaffa sig mat för dagen. Det finns dokumenterade exempel från Bedforshire, Buckinghamshire, Hamptonshire, Kent, Leicestershire, Middlesex, Northamptonshire, Gloucestershire och Nottinghamshire. Just bosättningarna i Buckinghamshire är kända som ursprungsplatsen för hela rörelsen eftersom det här i december 1648 publicerades en text med rubriken Light Shining in Buckinghamshire.

Allmänningarna hade historiskt varit ägda gemensamt av de engelska byarna. Men efter normandernas erövring 1066 hade Willhelm Erövraren privatiserat marken genom att låta den falla under adelns gods och borgar. Marken, som bestod av ängsmark, användes inte som jordbruksmark utan bara i begränsad utsträckning för djurhållning.

I mars 1649 hade en stridsskrift med titeln ”The true leveller standard advance”. Benämningen The true leveller anspelar på den sociala rörelse som kallades The levellers som var en filantropisk social rörelse med stöd bland köpmän, småföretagare och armen.

I texten förklarade man sin målsättning att den privata äganderätten till jord och jordbruksmark borde avskaffas och att den borde brukas i alla människors intresse. Samtidigt bekände man sig till en pacifistisk, demokratiskt hållning.

Saint George´s hill
Den mest kända och dokumenterade diggerskolonin är den som i april 1649 uppstod i Surrey vid Saint George´s hill där ett tiotal fattiga bönder under ledning av kyrkoherden William Everard började odla upp allmän mark. Relativt snart efter att man hade börjat anslöt sig Diggersrörelsens främste ideolog Gerrard Winstanley till gruppen.

Winstanley hade tidigare ägt ett skrädderi i London men hade förlorat det och sin förmögenhet under inbördeskriget. Med början 1648 hade han börjat författa flera skrifter kring religiösa och sociala frågor.

Winstanley publicerade 1649 en kortare skrift med titeln ”The new law of righteousness” i denna formulerade han sina idéer kring en ny framtida social och ekonomisk ordning.

Redan under april 1649 uppstod fientligheter mellan lokala landägare och The Diggers medlemmar och ett antal av hyddorna brändes ner. Förmodligen handlade det om inhyrda busar som hade fått betalt för att skrämma medlemmarna. Den 19 april dirigerades en mindre grupp soldater till St George´s hill för att undersöka situationen. Den 23 april fanns det ett 50-tal diggers vid kolonin som nu började betraktas som ett lokalt problem. När generalen för den engelska armen Fairfax besökte området i slutet av maj 1649 beskrev han situationen endast som en lokal dispyt.

The diggers valde under sensommaren 1649 att överge sin bosättning och flytta ett par kilometer till näraliggande Cobham Heath. Men även där blev gruppen ständigt trakasserade, arresterade och bortkörda. Men inga direkta rättegångar tycks ha förekommit, tvärt om verkar rörelsen ha åtnjutit ett visst stöd från framförallt de lokala bönderna.

Men under sommaren 1650 började rörelsens kapital att tryta och i juli 1650 övergav The diggers sina odlingar fredligt och i tysthet och ganska lite är känt om deras förehavanden efter detta.

Avslutande reflektioner
The diggers politiska program var i mycket jämförbara med senare tiders liberala rörelser. Bland de krav som fanns med fanns exempelvis ”överhusets avskaffande”, något som fortfarande disktuteras. Allmän rösträtt, (för män…) i andra avseenden gick man mycket långt men långtgående jordfreformer har även förekommit i samband med den franska revolutionen lite drygt 100 år senare.

Än idag är tillgången till jordbruksmark en central och viktig politisk fråga i många länder på jorden. I fattiga länder precis som England under 1600-talet är tillgången till brukbar mark en del av ett nödvändigt politiskt reformprogram.


Referenser och vidare läsning
The diggers movement in the days of the commonwealth, Lewis H Berens 1906
The new law of righteousness, Gerrard Winstanley

In vino veritas – vin och vintillverkningens historia

Jag har ju utlovat att jag ibland ska jobba även med vardagliga saker och belägga dessa historiskt. Idag har turen kommit till en av mina favoritsysselsättningar, som jag säkert delar med många andra, nämligen att dricka vin. När började vi med det? När kom bruket till Sverige, hur har tillverkningen utvecklats?



Hur började det? Gissningsvis måste det från början ha handlat om ett rent missförstånd (inte alls ovanligt i mänsklighetens historia se exempelvis penicillinet, atomen eller för den delen den berömda "hårdmjuka" sockerbiten som från början skulle ha blivit en marshmallow). Någon hade antagligen pressat druvsaft, ställt undan och sedan glömt bort den. När den hittades visade det sig att druvsaften hade ändrat karaktär och att det förvisso smakade beskt men att människor blev behagligt dåsiga av att dricka den.

Vinamfora funnen i en egyptisk grav daterad till tidig byzantinsk tid (mellan 400-600 talet e.Kr.) http://www.penn.museum/sites/biomoleculararchaeology/?page_id=82

Vintillverkningen är gammal men exakt hur gammal är svår att säga. Bristen på tillförlitliga källor är väldigt begränsad. De flesta spår i form av arkeologiska fynd leder till oss till Mellan Östern. De äldsta fynden är från stenåldersboplatser i Iran. Här finns lerkärl som tyder på vintillverkning så tidigt som 5400 år före Kristus.



De äldsta spåren av vinodling har man funnit i Georgien vid Svarta havets sydostkust. Dessa lämningar är från omkring 4000 år före Kristus. Vinodlingstekniken spred sig härifrån och bör ha nått Egypten någon gång på 3000-talet f.Kr. De första egyptiska vinerna liknande förmodligen det grekiska vinet retsina som smakar lätt av kåda eftersom man med största säkerhet har använt kåda för att täta lerkrusen med.



På målningar från faraonisk tid finns bilder på vintrampare, och arkeologer har hittat många fynd i form av kärl för att förvara och dricka vin. I Tutanchamons grav fann exempelvis Howard Carter och Lord Carnarvon vad som tros vara årgångsviner, krukor väl tillslutna och märkta med vinets ålder.

Redan på 1500-talet f.Kr var vinhandeln omfattande. Ett stort antal vrakfynd har tytt på detta. Fenicierna som levde i nuvarande Libanon var Medelhavets främsta köpmän och de transporterade vinet kors och tvärs över Medelhavet till Syrien, Kreta och Svarta havets kuster. Även till Grekland och Nordafrika.
Efter fenicierna tog grekerna över som obestridliga ledare för handeln i Medelhavet. Det grekiska inflytandet inom vintillverkningen har varit många den kanske främsta upptäcktgen var de riktiga kvalitativa keramikkärlen, amfororna, som gjorde att vinet kunde förvaras, transporteras och lagras enklare. Annars kan vi i de homeriska dikterna Illiaden och Odysseén kan vi framförallt läsa om vinets sociala funktion. Att det användas och dracks vid fester med mera. Ett exempel är Dionysosfesterna i Athen, med offer, banketter och tävlingar m.m. Under nära en veckas tid sägs festerna ha pågått till vinguden. Dionysos ära.
Med den grekiska koloniseringen spreds från 700-talet f.Kr. kunskapen om vinframställning till Italien. Där hade sannolikt redan etruskerna etablerat vinodlingar i de norra delarna av landet. Det romerska favoritvinet var falerner som odlades och framställdes i Kampanien. Det finns berättelser från den romerske författaren Galenos om att falerner ska drickas mellan sitt femtonde och tjugonde år vilket tyder på att det redan då experimenterades med att lagra viner.

Under århundradena e.Kr. ökade efterfrågan på vin i Rom, och stora kvantiteter importerades från provinserna; fynd av skeppsvrak med laster från exempelvis Nordafrika tyder på detta. I Gallien hade en tidigare obetydlig vinodling expanderat från århundradet närmast före f.Kr. Under de kommande 400 åren grundades många av de stora vingårdarna i nuvarande Frankrike och Tyskland, men vinodling startades även i andra delar av det växande romerska riket.

Annars var det under antiken som de förta stegen mot ett mer industriellt förhållande till vintillverkningen grundades. Vinpressen förbättrades exempelvis betydligt något som gjorde att det gamla trampandet kunde ersättas med modernare metoder. Amfororna, först av keramik och senare av glas infördes. Antalet druvsorter ökade också för att få en jämnare produktion. Det var också under denna tid som fatet skapades för att lagra vin i.

Under medeltiden kan man säga att det var de katolska klostren som räddade vintillverkningen. De välutbildade munkarna utvecklade vinodlingen och klassificerade många av dagens vingårdar för mer än 500 år sedan. Katolska kyrkan hade ju också ett självklart intresse som storkund och konsument av vinet i form av nattvarden.

Till Sverige kom vinet med vikingarna men drycken var mycket exklusiv och dracks endast av framstående personer. Det germanska ordet köpa kan mycket väl komma från latinets capua som betyder vinhandlare eller krögare. Efter nordens kristnade på 800 och 900-talen ökade efterfrågan på grund av nattvarden. Kuriöst kan nämnas att påven förbjöd nordborna att ersätta vinet med sitt lokala öl och mjöd.

Koloniseringen innebar att nya områden och marknader öppnandes upp. Spanjorerna grundade de första vingårdarna i Mexico 1524, i Chile 1554 och i Argentina 1556. I Nordamerika var det franska kolonisatörer som på 1560-talet anlade de första vingårdarna i Florida. Spanska munkar och präster började odla europeiska druvor i Kalifornien mot slutet av 1700-talet från början för att framställa nattvardsvin.

Under 1600-talet slutligen upptäckte man att korkekens bark var utmärkt för att försluta vinflaskor (som nu hade börjat användas) på grund av sin enkelhet och begränsade storlek. Nu först fick man en möjlighet att verkligen lagra vinet utan risk att det skulle oxidera och bli förstört.

I Amerika fanns en vild art av vinranka som kom att spela en dramatisk roll i vinets historia. 1863 invaderades de franska vingårdarna av den så kallade vinlusen med ursprung i Amerika. Vinlusens larver angrep vinstockarnas rötter och på bara några år förstördes i stort sett alla europeiska vingårdar. Men på samma sätt som farsoten hade kommit från landet bortom havet kom också räddningen därifrån. De amerikanska vinrankorna visade sig helt enkelt resistenta mot lusen och lösningen blev att ympa in europeiska plantor på de amerikanska. Idag går det alltså inte att få veta hur de stora Bordeaux- och Bourgogne-vinerna från det som har kommit att kallas vinets guldålder smakade.

Det stora uppsvinget för viner från Kalifornien kom i slutet av 1960-talet. I dag är USA den fjärde största vinproducenten i världen. I Sydafrika gjordes det första vinet 1661. I Australien odlade kapten Arthur Phillips, som 1788 inledde den brittiska kolonisationen, vinrankor. Under 1980-talet inleddes en stor exportframgång som startade i Sverige. I Nya Zeeland introducerades vinodlingen ca 1819, men den var länge blygsam, och inte förrän på senare tid har nyzeeländska viner fått en marknad i Europa.

Avslutning
Vinet har alltså i årtusenden varit en del av vårt kulturarv. Framställningen har tagit mark i anspråk, vingårdar har bildats, fått namn och klassificeras. Fabriker har anlagts och på detta sätt har vi skapat det som med ett modernt ord kallas ett kulturlandskap. De viner vi dricker idag liknar de första vinerna som jästes för flera tusen år sedan. Det som har förändrats är själva tekniken och skalan på produktionen.

Från de dagar då man lät vinerna självjäsa till dagens industriella laboratorieframställning går en rak linje. På vägens gång har sjukdomar härjat. Imperier har grundats och gått i graven, religioner, profeter, påvar, kalifer, rabbiner har kommit och gått. Hela tiden har vår kärlek till och vårt förhållande till denna dryck bibehållits.

Referenser och vidare läsning
Ancient Wine: The Search for the Origins of Viniculture (Princeton University Press, 2003) Patrick McGovern

The beginnings of Winemaking and Viniculture in the Ancient Near East and Egypt – Patrick McGovern mfl.

Ostindiska kompaniet, handeln som byggde Göteborg

Bild från SO-rummet (http://www.so-rummet.se/)

Redan under antiken fanns ett handelsutbyte mellan Europa och Asien och kryddor, siden och andra exotiska varor hade länge fraktats via karavaner till Europa landvägen. Men på 1500-talet ökade detta utbyte efter att spanjorer och portugiser hade upptäckt sjövägen till Indien. Handeln med länder som Kina, Indien, Japan och Indonesien (som då kallades för Ostindien) blev viktigare. Redan 1587 bildades i Portugal ett särskilt bolag med monopol på handeln österut, Det portugisisk ostindiska kompaniet.

Initiativet att bilda ett svenskt ostindiskt kompani kom från ett något oväntat håll. Skotska köpmän, som stod utanför det brittiska East indian company, i sitt hemland, ville investera i ett motsvarande svenskt kompani. Ett koncept för ett sådant arbetades fram av, Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren i Göteborg. Förhandlingarna med den svenska staten sköttes av kommissarien Henrik König och det var också på honom som privilegiebrevet utfärdades den 14 juni 1731. I brevet fick Ostindiska kompaniet ensamrätt till all handel på alla hamnar på andra sidan Godahoppsudden under en femtonårsperiod. Till bolagets knöts även andra skotska köpmän så som Chalmers.

Det första skeppet avseglade 1732 och bolagets första år blev väldigt framgångsrika. Upplägget var enkelt. fartygen avgick från Göteborg lastade med framför allt järn och trä, både i råvaruform och som tillverkade produkter. Lasten såldes i framförallt Cádiz i Spanien, där man i utbyte fick silver. Sen fortsatte seglatsen runt Godahopsudden och i nästan samtliga fall mot slutdestinationen Kanton i Kina (den enda hamn som var öppen för européer). I Kanton köpte man sedan exotiska varor, främst porslin och te men också råsilke, siden och andra tyger. Dessutom förekom pärlemor, pappersblommor, lackerade skrin och möbler. Väl vid hemkomsten auktionerades varorna ut och till framförallt tyska och holländska köpare (bara ett par procent av lasten stannade i Sverige). En resa med något av kompaniets fartyg tog omkring ett och ett halvt år.

Ostindiska kompaniet blev synnerligen framgångsrikt och gav stora vinster fram till 1700-talets slut. Kompaniet verksamhet kan delas in i ”oktrojer” (var och en utgörande den period för vilken ett tillstånd getts): 1731–46, 1746–66, 1766–86, 1786–1806; en femte oktroj (1806–21) utnyttjades aldrig. Under de 74 aktiva åren utrustades 132 expeditioner. 37 fartyg byggdes för kompaniets räkning och 1000 personer fick genom åren sin anställning här, vilket inte var mycket jämfört med andra kompanier i Europa. Det holländska handelskompaniet hade till exempel 400 fartyg och 10 0000 anställda under sin tid.

Ekonomisk organisering
Kompanierna finansierades i regel genom andelsteckning, men kontrollerades i praktiken av ett fåtal storköpmän.

Ostindiska kompaniet var i början organiserat efter en äldre företagsmodell utan något bestående kapital. Efter varje expedition övertogs fartygen formellt av nya ägare, även om det i praktiken oftast var samma personer. Sen likviderades verksamheten. Från 1753 och framåt drev man kompaniet som ett aktiebolag vilket öppnade för fler ägare. Men fortfarande måste företaget upplösas vid slutet av varje privilegieperiod. Formellt kan man tala om en serie ostindiska kompanier, men ägarstrukturen var i stort densamma.

Affärerna omgavs med stor sekretess och räkenskapsböckerna brändes efter revisionen, varför det är svårt att beräkna utdelningens storlek. Bland ägarna återfanns många utländska köpmän som slog sig ned i Göteborg, förutom Campbell t.ex. William Chalmers och Robert Finlay. Många svenska köpmän och godsägare var aktieägare och medlemmar av direktionen, exempelvis Sahlgren, Alströmer, Grill och Tham.

Flera av direktörerna kom också att skapa stora förmögenheter och med sina donationer kom de att sätta sin prägel på Göteborg. Så kunde Sahlgrenska sjukhuset grundas med hjälp av Niclas Sahlgrens donation och William Chalmers donerade pengar till en verkstadsskola som kom att utvecklas till Chalmers tekniska högskola.

Lönsamheten minskade dock under andra hälften av 1700-talet. 1809 gick bolaget i konkurs som en följd av den ökade konkurrensen om thehandeln kombinerat med Napoleonkriget och inte minst kriget mot Ryssland som samma år resulterade i att Sverige förlorade sina östliga provinser, främst Finland.

Det hårda livet ombord
Livet ombord på ostindiefararna var hårt. Av en genomsnittlig besättning på 150 man var det många som dog eller blev sjuka under vägen. Kyla, fukt och stormar utgjorde risker för alla män ombord, men hårdast drabbades de längst ner i hierarkin, matroserna och jungmän. Det var inte ovanligt att matroser föll överbord vid arbetet uppe vid riggen. Men den största orsaken till att så många dog under resans lopp var den bristfälliga hygienen ombord och den dåliga, vitaminfattiga maten.

Av de 37 fartyg som byggdes och sjösattes förliste 8 stycken. Värst var det 1745 där inte mindre än tre fartyg gick under. Särskilt berömt har blivit fartyget Götheborg som sjönk vid själva inloppet till Göteborgs hamn. En kopia av fartyget har byggts i modern tid. Sammanlagt runt 2000 svenska sjömän fick havet som grav under de knappt hundra år som bolaget existerade.

Politiskt inflytande
De stora kompanierna, framförallt de holländska och brittiska utvecklades till viktiga politiska och ekonomiska maktfaktorer. Bolagens besittningar lade grunden till det nederländska kolonialväldet på Java och Sumatra och det engelska i Indien som skulle komma att bestå mycket länge. Kompaniernas ökande välde i Orienten ledde dock till att staterna vid mitten av 1700-talet i allt större utsträckning övertog det administrativa ansvaret för områdena.

Ett ökat statligt inflytande kombinerat med tilltagande konkurrens medförde att kompanierna vid 1700-talets slut förlorade sin maktställning. Deras ekonomiska betydelse för moderländerna är omstridd, men särskilt under 1700-talet påverkade de den växande europeiska medelklassens konsumtionsvanor.

Kulturell betydelse
Ostindiska kompaniet bidrog starkt till det ökade kinesiska kulturinflytandet i svenska hem på 1700-talet. Te och punsch, ris och nya rotfrukter kom in i hushållen. Det ostindiska porslinet blev populärt både hos medel- och överklassen, som ofta skaffade egna serviser med vapen och monogram. Ute i landet skapades s.k. engelska trädgårdar med kinesiska inslag. Linné sände många lärjungar till Kina i vetenskapens tjänst. Göteborg blomstrade som handelsstad och som Ostindiska kompaniets centrum framstod ståtliga kompanibyggnaden vid Norra Hamngatan, numera Göteborgs stadsmuseum.

Sveriges Klondyke

I ett bevarat brev från 1511 klagar biskop Otto i Västerås på att böndernas tionde till kyrkan har minskat drastiskt. Skälet var att man hade upptäckt silverfyndigheter i trakten av dagens Sala vilket drev bönderna till att lämna sina gårdar för att istället pröva lyckan som bergsmän. Ett monopolbrev utfärdades 1512 av Sten Sture den yngre som ger rätten för allmogen och bergsmännen att bryta silver i gruvan.

På grund av ett antal ras under 1520-talet låt i praktiken gruvdriften nere innan glansdagarna tog vid på 1530 och 1540-talen med ett årligt överskott på mellan 3000 och 4000 kilo silver något som gick närmast oavkortat in i Gustav Vasas behövande statskassa. Redan på 1550-talet började gruvan att sina och konkurrensen från amerikanskt silver sänkte världspriset kraftigt och gjorde driften mindre lönsam trots stora investeringar under senare delen av 1500-talet.

Under 1600 och 1700-talen arrenderade staten ut gruvan till Sala Bergslag men någon större avkastning gav den inte. 1887 överläts gruvan helt till Bergslaget men bara ett par år senare 1908 lades brytningen i den så kallade Storgruvan ner. Avesta jernverk köpte senare gruvan men 1962 slutligen upphörde den sista begränsade brytningen av främst zink och bly. Sedan ett par år tillbaka ägs gruvan av kommunen.

Besökare kan precis som forna tiders gruvarbetare gå ner i gruvan via den så kallade Anfarten och Drottning Christinas schakt för att se delar av alla de gångar och dagbrott som utgjorde en grundbult i den tidiga svenska stormaktstidens ekonomiska system.

Statlig kontrollEn faktor som skiljde Sala Silvergruva från annan bergsverksamet var den starka statliga kontrollen över verksamheten. Normalt sett hade bergsmännen i Bergslagen exempelvis vid Kopparberget i Falun åtnjöt normalt sett en relativt stor självständighet. Men så var inte fallet här i Sala. Redan i Sten Stures privilegiebrev från 1512 slogs det fast att staten och Bergsmännen gemensamt skulle ansvarar för brytningen och att all form av privat försäljning av silver skulle straffas med böter eller till och med med döden. Traktens bönder tvingades skaffa fram de enorma mängder ved som gick åt för att kunna spränga bort silvermalmen.

Levnads och arbetsförhållandena i gruvan ledde 1552 fram till en strejk bland gruvdrängarna förmodligen en av Sveriges tidigare omskrivna arbetsplatskonflikter.

Genom Gustav II Adolfs försorg anlades en ny stad Sala och de 1500 anställda tvingades flytta dit från den gamla gruvbyn.

En statlig kassakoRent ekonomiskt gav Sala silvergruva ett ekonomiskt utrymme och en statlig buffert dessutom gav den Gustav Vasa personligen en ansenlig privatförmögenhet. Trots nedgången bidrog gruvan senare till att finansiera det så kallade nordiska sjuårskriget och därmed en viktig faktor i etablerandet av det svenska Östersjöväldet.

I jämförelse med andra länder ter sig dock Sala ganska anspråkslös. Under de 400 år som gruvan existerade bröts sammanlagt 500 ton silver att exempelvis jämföra med att spanjorerna bra under 1500-talet från Amerika hemförde 10 000 ton, något som dock som sagt sänkte värdspriset drastiskt.

Idag är gruvan ett museum. Besökare kan likt forna tiders gruvarbetare äntra gruvan via Drottning Christinas schakt. Glöm inte att knacka i berget och varsko gruvfrun (ett fantasiväsen) att ni är på väg. Hon härskar över såväl berget som gruvan och du gör intrång på hennes domäner. Annars finns risk för ras eller fall. Nu som då är det förenat med fara att gå ner under marken för att jaga efter såväl andlig som världslig rikedom.

Brömsebro - fredsbyn

Brömsbäcken, en liten smal ganska långsamt rinnande bäck. Det är inte mycket som tyder på att man tittar på en historisk gränsflod mellan Sverige och Danmark. Ganska undanskymd i en skogsdunge precis där Brömsbäcken delar sig innan den rinner ut i Kalmarsund ligger en liten ö med en minnessten. På stenen står det kort och gått ”Minne af Freden i Brömsebro - de la Thuliere - Axel Oxenstierna - Corfitz Ulfeldt. Texten på stenen syftar på den fred mellan Sverige och Danmark som i augustis 1645 slöts på den här platsen.

Men innan vi går ner oss fullständigt i arsenikade perkuer, kråskragar och gulnade pergament, låt oss titta lite på bakgrunden.

Det är svårt för oss idag (med Sverige med en befolkning på strax under 10 miljoner invånare och Danmark med sin betydligt mindre yta och befolkning) att förstå att det från senmedeltid och fram till mitten av 1600-talet var Danmark som var den dominerande politiska kraften i Skandinavien. Tullen i Öresund var en stor inkomstkälla som hade gjort danskarna rika och många andra europeiska länder heligt förbannade. Att Norge var Danskt bidrog också starkt till den danska dominansen. Men detta kom att förändras efter Sveriges framgångar i 30-åriga kriget kombinerat med danska nederlag i samma krig. Sverige hade då bland annat skaffat sig utposter i norra Tyskland och kunde hota Danmark från två håll.

1643 angrep en svensk arme under ledning av Lennart Torstensson Jylland från Böhmen. Samtidigt gick svenska trupper in i och besatte Skåne. Efter att danskarna hade besegrats av en svensk/nederländsk flotta vid Fehrman i oktober 1644 kunde danskarna tvingas till förhandlingsbordet.

Förhandlingarna inleddes den 8 februari 1645 och en medlare, den franske ambassadören i Nederländerna Gaspard Coignet de la Thuillerie förordades på franskt initiativ. Frankrike var ivriga att få ett slut på kriget mellan Sverige och Danmark eftersom man behövde de svenska militära resurserna för att fortsätta krigförandet i Europa. Även Holländarna hade blivit oroliga. Enligt rykten var det viktigt för dem att varken Sverige eller Danmark fick bli för dominerande i norra Europa.

De båda delegationerna förlades till byarna Söderåkra på den svenska sidan och Kritianopel på den danska. Och de skulle komma att bli kvar där en tid, ända till augusti. Svensk huvudförhandlare var rikskanslern Axel Oxienstierna och den danske rikshovmästaren tillika kung Kristian IV:s svärson Corfitz Utfeldt.

Förhandlingarna kom att bli segdragna, inte minst för att kraven var svåra att förena. Svenskarna krävde fullständig tullfrihet i Öresund samt landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Från dansk sida var kraven de rakt motsatta: avskaffande av den begränsade svenska tullfriheten, reträtt från de sydsvenska landskapen samt skadestånd för angreppet 1643. De stackars medlarna fick springa med bud mellan de båda lägren eftersom några direkta samtal inte var att tänka på de inledande vänliga formerna till trots.

Först i mars hade man lyckats enas om tullfrihetsfrågan med svensk seger något som rent ekonomiskt skulle få mycket stor betydelse.

Med landavträdelserna gick det sämre. Istället för Skåne, Blekinge och Halland hade initialt föreslagits Ösel, Gotland och Bornholm. Danskarna hade senare kastat in även Jämtland och Halland men svenskarna ställde ännu mer långtgående krav. Det som verkar ha fått fart på förhandlingarna var en nederländsk provokation. 300 nederländska handelsfartyg seglade igenom Öresund utan att betala dansk tull och lade sig i Öresund som en styrkedemonstration.

Danskarna ändrade sig igen och föreslog nu Gotland istället för Halland och Härjedalen istället för Blekinge. Svenskarna lyckades slutligen tvinga in att Halland skulle vara svenskt under 30 år, och så blev det. Fredsdokumentet skrevs under den 13 augusti. Sverige fick total tullfrihet i Öresund och landskapen Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland på 30 år.

Men den stora utmaningen började där. När krigets fasor väl är över, när stöveltrampet och kanondundret har tystnat då ska landområden och dess sturska befolkning konsolideras (finare ord för kuvas). Många av de aktuella landskapen var intresset för att tillhöra en drottning med katolska böjelser (detta var under Drottning Kristinas tid).

Nyckelsktörerna blev de prästerskapet i de nyerövrade landskapen. Lösningen var som alltid pengar och pengar på denna tid betydde land, hus och gård. När när prästerna i de nyerövrade Jämtland och Härjedalen fick höra att svenska präster hade tillstånd att uppföra sju hus på sina prästgårdar mot de norska/danska tre blev märkligt nog de anhängare av en snabb försvenskning. Redan 1647 fanns representanter för de tre lägre stånden (alltså inte adeln) med på riksdagen från Jämtland, Härjedalen och Gotland. En viktig skillnad från det tidigare danska representationen var att även bönderna fick vara representerade. Idag finns det en rätt stark "svensk" identitet i alla dessa områden. I en senare artikel ska jag skriva om motsvarande projekt i Skåne där metoderna inte var lika "mjuka".

Kuriost kan nämnas att Brömsebro har förekommit som plats för möten även innan 1645. 1541 träffades Gustav Vasa och Kristian III här för att sluta en allians som gav svenskarna dansk hjälp att slå ner Dackeupproret några år senare. Redan år 1050 träffade den svenske kungen Edmund den gamle danske kungen Sven Estridsson i det så kallade Danaholms möte, här ska även rågången mellan de två rikena ha satts upp.

De senaste 50 åren har befolkningen i Brömsebro legat på runt 200 personer. Järnvägen lades ned 1965. Samhället har länge haft problem med att det legat i två kommuner, som sett det som två småorter, varvid kommunalt vatten och avlopp länge inte fanns.

År 2000 förlorade Brömsebro officiell statusen som tätort och är numera formellt två småorter. Om detta framtida öde visste förhandlarna intet när de med sina tillsammans över 100 vagnar (Oxenstierna hade bla. med sig en egen paradsäng) begav sig till denna plats drygt 360 år tidigare.

Ett vitt sken sen är allt förändrat

U.S. Navy Public Affairs Resources Website -
http://www.chinfo.navy.mil/navpalib/images/historical/hiroshima.jpg

Natten till den 6 augusti 1945 äntrade överste Paul Warfield Tibbets, Jr sitt flygplan Enola Gay. Han lyfte från ön Tinian i ögruppen Nordmarianerna cirka 200 mil nordöst om Filipinerna. Han eskorterades i nattmörkret av tre andra flygplan, alla av typen B-29 Superfortress. Destinationen var bestämd sedan ett par dagar: Japan, Hiroshima.

Inuti flygkroppen fanns en cirka 4 ton tung cylinderformad bomb, 3 meter lång med en diameter på cirka 70 centimeter. Det ironiska kodnamnet på denna bomb var ”Little boy”. Den lille pojken hade under stort hemlighetsmakeri en dryg vecka tidigare skeppats över med båt från USA. På ett fartyg som bara ett par dagar senare sänktes av japanska trupper.

Klockan 08:15, från 10000 meters höjd släpptes ”Little boy” över Hiroshima. Rimligtvis hade många av stadens drygt 400 000 invånare börjat dagens arbete. Barn lekte utanför sina skolor eller satt och läste, nyblivna föräldrar drog barnvagnar genom stadens gator, några äldre män och kvinnor satt och småpratade på en uteservering.

På 600 meters höjd, för att göra maximal skada, detonerade bomben. En mindre sprängladdning bestående av kordit antände en ”kula” bestående av den instabila uranisopen U235, denna 24 kilo tunga ringformade kula sköts mot ett 36 kilo tungt mål bestående av samma isotop. En ickekontrollerad kärnexplosion blev följden.

Ett eldklot med en radie på 180 meter bildades och på bara ett ögonblick försvann i stort sett allting inom detta område. En tryckvåg slog ut och inom 350 meter från detonationen förstördes i stort sett alla fasta strukturer utom riktigt stabila betonghus och så långt bort som 1,5 kilometer förstördes i stort sett alla lättare byggnader. Människor inom en radie av nästan 2 kilometer drabbades av tredje gradens brännskador. Det radioaktiva nedfallet blev enorm och inom en kilometer var dödstalen mellan 50 och 90 procent. Människor dog i stora plågor inom allt från någon timme till flera veckors tid.

Effekten blev förödande. Mellan 90 000 och 120 000 människor avled direkt av själva detonationen eller av sina skador de närmast följande dagarna. Tusentals människor brändes till döds i rasmassorna. Fortfarande idag, 70 år senare, har befolkningen i Hiroshima förhöjd risk att dö i cancer.

Manhattanprojektet
Tre år tidigare hade Franklin D. Roosvelt gett order om att starta det så kallade Manhattanprojektet, huvudkontoret låg på Broodway. Bakgrunden var en oro över att Tysklands kärnkraftsprogram som hade startats 1939 skulle lyckas och att Nazityskland skulle kunna utrusta sig med en nukleär bomb.

Till vetenskaplig ledare för projektet utsågs Robert Oppenhemier och som mest sysselsatte Manhattanprojektet sanslösa 130 000 personer till en kostnad av då astronomiska 2 miljarder dollar.

Projektet resulterade i tre sprängningar. Förutom den i Hiroshima och den över Nagasaki tre dagar senare så gjordes en provsprängning, det så kallade Trinitytestet, i Jornada del Muerto-öknen i sydvästra USA.

Behövdes bomben?
Ett ämne som har delat historiker och allmänhet under åratal. Jag tänker inte ge mig in i den debatten. Klart är dock att Japan var besegrat på samtliga fronter. Men förutsättningarna för en kapitulation var dock inte självklara. Stora japansaka reserver bestående av miljontals soldater fanns att tillgå och om de hade försvarat sin ö så hade kriget blivit både längre och kostsamt.

Jag anser egentligen bara att bomben är ett symptom på det krigets vansinne som gång efter annan drabbar mänskligheten. En atombomb är bara den yttersta formen av det opersonliga distanserade förhållande till kriget som inträdde i och med första världskriget artilleribeskjutningar. Men det vansinniga är egentligen inte det tekniska uttrycket för vårt vansinne utan det faktum att vi ens kan tänka oss att förgöra en annan människa.