Tre sekunder av storpolitik

USA vägrar hämta sina medaljer (sportanekdoter.wordpress.com)

Okej, alla som tror att den här texten ska handla om missiler på Kuba eller något dylikt kommer att bli besvikna. Den här texten handlar om något mycket, mycket viktigare och större nämligen idrott. Texten handlar om en olympisk final vars tre sista sekunder fortfarande delar en hel värld (nåja lite överdrivet kanske).

Sporten i fråga är basket och med det sagt så är det väldigt många som direkt inser att åtminstone ett av landslagen i finalen rimligtvis måste komma från USA.

Lika stor som Sovjetunionens dominans inom ishockeyn under andra halvan av 1900-talet var USA:s inom basketen. Trots att länderna på den tiden endast fick ställa upp med ”amatörer”. Det var som bekant först i och med de olympiska spelen i Barcelona 1992 som internationella basketbollförbudet FIBA lyckades förmå Internationella olympiska kommittén att ändra reglerna något som öppnade dörren för det legendariska ”Dream team”. Resten är idrottshistoria och av lagets 15 spelare är idag 11 av dem invalda i basketens Hall of Fame. Men det får bli en annan text.

Inför de aktuella olympiska spelen i München 1972 hade USA 55 raka vinster med sig. Sedan sporten introducerades vid OS i Berlin 1936 (för övrigt den enda olympiska basketturnering som har avgjorts utomhus på en, för stunden icke använd, tennisplan) hade laget vunnit sju raka guld alltså, 1936, 1948, 1952, 1956, 1960, 1964 och 1968.

Men till turneringen 1972 skickade man en trupp med väldigt unga och oerfarna spelare. Medelåldern var extremt låg 20 år och laget hade bara ett 10-tal landskamper bakom sig. Det främsta moståndet kom från Sovjetunionen som hade ett långt, tung och erfaret lag som ansåg att de hade en rimlig chans att besegra USA.

Lagen hade placerats på ett sådant sätt i turneringsträdet att de inte skulle mötas förrän i finalen. Både lagen gick också oerhört starkt fram och det rådde aldrig någon tvekan om att det var dessa två som skulle göra upp i den sista och avgörande matchen.

Och den 10 september var det dags. Amerikanarna var segervissa men det visade sig direkt efter uppkast att de hade underskattat sina motståndare. Det sovjetiska laget var större och tyngre och lyckades också få spelet precis dit de ville. Till ett ganska långsamt fysiskt närspel under korgarna ett spel där det sovjetiska längdövertaget blev avgörande. (lite kuriöst kan tilläggas att det på den här tiden inte fanns någon trepoängslinje vilket gjorde att spelet fördes betydligt närmare korgarna). USA:s guard Tom Henderson uttryckte det på följande sätt: – We played their game, the slow down game.

Sovjet hade kommandot i matchen princip från start och i halvtid ledde man välförtjänt matchen med fem poäng 26 – 21. Trenden fortsatte i andra halvlek och ett tag var ledningen så stor som 10 poäng. När sex minuter återstod, med Sovjet i en åttapoängsledning, tog USA timeout. Efter timeouten höjde USA tempot samtidigt som Sovjet började slarva. Med 30 sekunder kvar hade ledningen krympt till endast en poäng 49 – 48. Men Sovjetunionen hade matchens sista anfall och amerikanarna var tvungna att försöka stjäla bollen.

Amerikanen Doug Collins, en av USA:s bättre spelare denna kväll, lyckades också i slutsekunderna få tag på en dålig rysk passning. Collins gick för en layup (närskott) och blir riktigt fult foulad av Sovjets Alexander Belov som helt sonika går in under Collins och kryper ihop. En manöver som kan vara riktigt farlig eftersom spelaren är i luften och inte kan skydda sig. Doug Collins slår hårt i golvet och därefter i själva korgställningen och blir liggande till synes utslagen. Han reser sig dock upp för att skjuta två straffkast. På matchklockan står det 3 sekunder.

Collins som nyss låg till synes medveteslös samlar ihop sig på ett fenomenalt sätt. Och sätter båda sina straffkast i korgen vilket alltså betyder amerikansk ledning med 1 poäng.

En skandal i många akter
Men här händer något märkligt. Precis när Collins ska skjuta sitt andra skott ljuder en signal som förkunnat att Sovjetunionen har begärt timeout. Huvuddomaren viftar dock avvärjande med handen. Sovjetunionen passar in bollen två sekunder går och därefter tas timeouten.

Nu sker den första skandalen. Sovjetunionen hävdar att man har begärt timeout i tid och att klockan därför ska stå på tre sekunder. USA å sin sida hävdar att Sovjetunionen har begärt timeout mellan straffkasten, efter det första men före det andra vilket inte var tillåtet. Ljudsignalen ljuder förvisso efter att Collins har skjutit sitt andra kast men innan bollen har gått i korgen.

Här inträffar det kanske allra märkligaste i hela händelsen. Ner från läktaren kliver ordföranden för det Internationella Basketförbundet (FIBA) William Jones. Han stegar fram till sekretariatet och domaren och visar tre fingrar och indikerar därmed att matchklockan ska ställas på tre sekunder. Någon timeout blir det inte eftersom klockan har ställts tillbaka vilket är oerhört märkligt. Dessutom gör Sovjetunionen trots att det alltså inte har blivit någon timeout ett byte och skickar in en ny spelare, Ivan Edeshko, som enligt uppgift ska ha varit specialist på långpassningar.

Med tre sekunder kvar är det oerhört svårt att få till något ordentligt anfall. En lång amerikansk center ställer sig i vägen och någon öppning för en långpassning finns inte utan det blir en kortpassning istället, bollen fumlas bort, slutsignalen ljuder, USA har vunnit och planen stormas av överlyckliga spelare och fans. Tror man…

Under segerfestandet förkunnar dock sekretariatet att man har gjort ett misstag och glömt ställa tillbaka klockan till 3 sekunder och att hela anfallet ska göras om.

Amerikanerna tror inte sina ögon och öron utan protesterar. Enligt uppgift ska de till och med ha funderat på att lämna planen och utropa sig till segrare. Men ställer istället upp för att spela klart matchen en tredje gång.

Återigen ställde den långe amerikanske centern upp sig framföra passaren. Men efter någon form av dialog med domaren backar han oförklarligt undan rejält, flera meter. (domaren själv har i efterhand hävdat att han signalerade till den sovjetiske spelaren att starta anfallet). Edeshko får det utrymme han behöver och han skickar iväg en lång hög boll (kanske matchens bästa passning). Bollen når Alexander Belov, han som nyss hade knockat Doug Collins som får bollen i korgen. Slutsignalen ljuder och Sovjet har vunnit matchen istället.

Efterspelet
Direkt efter matchen lämnar USA in en omfattande protest. De menar att två av matchens tre sista sekunder har spelats direkt efter Collins andra straffkast och den sista i samband med Sovjets misslyckade anfall. Samma kväll sammanträdde Överklagandenämnden, som bestod av fem ledamöter från: Italien, Puerto Rico, Ungern, Polen och Kuba.

Omröstningen följde som av en händelse järnridån. De tre ledamöterna från Ungern, Kuba och Polen ansåg att Sovjet hade vunnit medan Puerto Rico och Italien ansåg att protesten skulle godkännas.

Efter utslaget bestämde det amerikanska laget med lagkapten Kenneth Davis i spetsen att inte acceptera sina silvermedaljer.

Fortfarande idag 43 år senare har ingen av de amerikanska spelarna accepterat sina medaljer. Doug Collins har till och med skrivit in följande rader i sitt testamente: “I devise and bequeath at my death that my wife, Rita, and children, Jill and Bryan, and their descendants never accept a silver medal from the 1972 Olympic Games in Munich, West Germany”.

Vem hade rätt?
Det vimlar av konstigheter i detta idrottsdrama. För det första handlar det självklart om timeouten, enligt internationella regler får man inte begära timeout mellan straffkast utan först när bollen är i spel, å andra sidan ska inte klockan startas förrän en spelare har nuddat bollen inne på planen så det är möjligt att det skulle vara tre sekunder. Men någon timeout genomfördes ju aldrig utan istället ställdes klockan tillbaka två sekunder till tre sekunder. Eftersom timeouten aldrig genomfördes så får inte heller något byte ske vilket alltså skedde ändå. Sen kommer den märkliga situationen med att klockan inte hade ställts om trots allt utan att anfallet bara fick en sekund på sig. Den sekunden borde isf. dras bort från de tre sekunderna men istället fick Sovjet alltså sammanlagt fyra sekunder på sig i två olika anfall. Sen har vi detta med huruvida domaren vinkade bort den amerikanska spelaren från att hindra inspelet. På filmklippet ser det ut som att domaren ställer sig på linjen och indikerar med handen att amerikanen får stå nära men inte på själva linjen men spelaren backar trots det oförklarligt undan flera meter.

Men det mest märkliga är självklart den brittiske generalsekreteraren i FIBA, William Jones roll i dramat. Vad gjorde han på planen? Påverkade han domaren? Han hade alltså inga funktionärsbefogenheter vid den här matchen. Slutklämmen är historiskt och matchen har kallats seklets största basketskandal.

PS
Bara så att inte mina läsare tror att jag är helt historielös så måste jag självklart förtydliga att jag inte alls har missat spelens verkligt stora skandal (och då menar jag inte det första mötet mellan Kronprins Karl XIV Gustav och Silvia Sommerlath). Jag menar självklart händelsen den 5 september då åtta palestinska terrorister som var medlemmar i organisationen Svarta september stormade OS-byn. De dödade två israeler, brottningstränaren Moshe Weinberg och tyngdlyftaren Yossef Romano. (som genom att försöka hålla igen en dörr gav andra idrottare en chans att fly) Nio israeliska idrottare, de flesta tyngdlyftare och brottare togs som gisslan. Kravet var att Israel skulle frige 234 palestinska fångar. Spelen fick avbrytas under tiden som förhandlingar fördes. Israel vägrade ge efter för kraven. Organisationen fördes med gisslan till den militära flygbasen Fürstenfeldbruck. När det utbröt skottlossning dödade de gisslan. I striderna som följde dödades fem av Svarta septembers medlemmar och en västtysk polis. Men jag lovar att skriva mer om detta en annan gång.