Ostindiska kompaniet, handeln som byggde Göteborg

Bild från SO-rummet (http://www.so-rummet.se/)

Redan under antiken fanns ett handelsutbyte mellan Europa och Asien och kryddor, siden och andra exotiska varor hade länge fraktats via karavaner till Europa landvägen. Men på 1500-talet ökade detta utbyte efter att spanjorer och portugiser hade upptäckt sjövägen till Indien. Handeln med länder som Kina, Indien, Japan och Indonesien (som då kallades för Ostindien) blev viktigare. Redan 1587 bildades i Portugal ett särskilt bolag med monopol på handeln österut, Det portugisisk ostindiska kompaniet.

Initiativet att bilda ett svenskt ostindiskt kompani kom från ett något oväntat håll. Skotska köpmän, som stod utanför det brittiska East indian company, i sitt hemland, ville investera i ett motsvarande svenskt kompani. Ett koncept för ett sådant arbetades fram av, Colin Campbell tillsammans med Niclas Sahlgren i Göteborg. Förhandlingarna med den svenska staten sköttes av kommissarien Henrik König och det var också på honom som privilegiebrevet utfärdades den 14 juni 1731. I brevet fick Ostindiska kompaniet ensamrätt till all handel på alla hamnar på andra sidan Godahoppsudden under en femtonårsperiod. Till bolagets knöts även andra skotska köpmän så som Chalmers.

Det första skeppet avseglade 1732 och bolagets första år blev väldigt framgångsrika. Upplägget var enkelt. fartygen avgick från Göteborg lastade med framför allt järn och trä, både i råvaruform och som tillverkade produkter. Lasten såldes i framförallt Cádiz i Spanien, där man i utbyte fick silver. Sen fortsatte seglatsen runt Godahopsudden och i nästan samtliga fall mot slutdestinationen Kanton i Kina (den enda hamn som var öppen för européer). I Kanton köpte man sedan exotiska varor, främst porslin och te men också råsilke, siden och andra tyger. Dessutom förekom pärlemor, pappersblommor, lackerade skrin och möbler. Väl vid hemkomsten auktionerades varorna ut och till framförallt tyska och holländska köpare (bara ett par procent av lasten stannade i Sverige). En resa med något av kompaniets fartyg tog omkring ett och ett halvt år.

Ostindiska kompaniet blev synnerligen framgångsrikt och gav stora vinster fram till 1700-talets slut. Kompaniet verksamhet kan delas in i ”oktrojer” (var och en utgörande den period för vilken ett tillstånd getts): 1731–46, 1746–66, 1766–86, 1786–1806; en femte oktroj (1806–21) utnyttjades aldrig. Under de 74 aktiva åren utrustades 132 expeditioner. 37 fartyg byggdes för kompaniets räkning och 1000 personer fick genom åren sin anställning här, vilket inte var mycket jämfört med andra kompanier i Europa. Det holländska handelskompaniet hade till exempel 400 fartyg och 10 0000 anställda under sin tid.

Ekonomisk organisering
Kompanierna finansierades i regel genom andelsteckning, men kontrollerades i praktiken av ett fåtal storköpmän.

Ostindiska kompaniet var i början organiserat efter en äldre företagsmodell utan något bestående kapital. Efter varje expedition övertogs fartygen formellt av nya ägare, även om det i praktiken oftast var samma personer. Sen likviderades verksamheten. Från 1753 och framåt drev man kompaniet som ett aktiebolag vilket öppnade för fler ägare. Men fortfarande måste företaget upplösas vid slutet av varje privilegieperiod. Formellt kan man tala om en serie ostindiska kompanier, men ägarstrukturen var i stort densamma.

Affärerna omgavs med stor sekretess och räkenskapsböckerna brändes efter revisionen, varför det är svårt att beräkna utdelningens storlek. Bland ägarna återfanns många utländska köpmän som slog sig ned i Göteborg, förutom Campbell t.ex. William Chalmers och Robert Finlay. Många svenska köpmän och godsägare var aktieägare och medlemmar av direktionen, exempelvis Sahlgren, Alströmer, Grill och Tham.

Flera av direktörerna kom också att skapa stora förmögenheter och med sina donationer kom de att sätta sin prägel på Göteborg. Så kunde Sahlgrenska sjukhuset grundas med hjälp av Niclas Sahlgrens donation och William Chalmers donerade pengar till en verkstadsskola som kom att utvecklas till Chalmers tekniska högskola.

Lönsamheten minskade dock under andra hälften av 1700-talet. 1809 gick bolaget i konkurs som en följd av den ökade konkurrensen om thehandeln kombinerat med Napoleonkriget och inte minst kriget mot Ryssland som samma år resulterade i att Sverige förlorade sina östliga provinser, främst Finland.

Det hårda livet ombord
Livet ombord på ostindiefararna var hårt. Av en genomsnittlig besättning på 150 man var det många som dog eller blev sjuka under vägen. Kyla, fukt och stormar utgjorde risker för alla män ombord, men hårdast drabbades de längst ner i hierarkin, matroserna och jungmän. Det var inte ovanligt att matroser föll överbord vid arbetet uppe vid riggen. Men den största orsaken till att så många dog under resans lopp var den bristfälliga hygienen ombord och den dåliga, vitaminfattiga maten.

Av de 37 fartyg som byggdes och sjösattes förliste 8 stycken. Värst var det 1745 där inte mindre än tre fartyg gick under. Särskilt berömt har blivit fartyget Götheborg som sjönk vid själva inloppet till Göteborgs hamn. En kopia av fartyget har byggts i modern tid. Sammanlagt runt 2000 svenska sjömän fick havet som grav under de knappt hundra år som bolaget existerade.

Politiskt inflytande
De stora kompanierna, framförallt de holländska och brittiska utvecklades till viktiga politiska och ekonomiska maktfaktorer. Bolagens besittningar lade grunden till det nederländska kolonialväldet på Java och Sumatra och det engelska i Indien som skulle komma att bestå mycket länge. Kompaniernas ökande välde i Orienten ledde dock till att staterna vid mitten av 1700-talet i allt större utsträckning övertog det administrativa ansvaret för områdena.

Ett ökat statligt inflytande kombinerat med tilltagande konkurrens medförde att kompanierna vid 1700-talets slut förlorade sin maktställning. Deras ekonomiska betydelse för moderländerna är omstridd, men särskilt under 1700-talet påverkade de den växande europeiska medelklassens konsumtionsvanor.

Kulturell betydelse
Ostindiska kompaniet bidrog starkt till det ökade kinesiska kulturinflytandet i svenska hem på 1700-talet. Te och punsch, ris och nya rotfrukter kom in i hushållen. Det ostindiska porslinet blev populärt både hos medel- och överklassen, som ofta skaffade egna serviser med vapen och monogram. Ute i landet skapades s.k. engelska trädgårdar med kinesiska inslag. Linné sände många lärjungar till Kina i vetenskapens tjänst. Göteborg blomstrade som handelsstad och som Ostindiska kompaniets centrum framstod ståtliga kompanibyggnaden vid Norra Hamngatan, numera Göteborgs stadsmuseum.