På grund av ett antal ras under 1520-talet låt i praktiken gruvdriften nere innan glansdagarna tog vid på 1530 och 1540-talen med ett årligt överskott på mellan 3000 och 4000 kilo silver något som gick närmast oavkortat in i Gustav Vasas behövande statskassa. Redan på 1550-talet började gruvan att sina och konkurrensen från amerikanskt silver sänkte världspriset kraftigt och gjorde driften mindre lönsam trots stora investeringar under senare delen av 1500-talet.
Under 1600 och 1700-talen arrenderade staten ut gruvan till Sala Bergslag men någon större avkastning gav den inte. 1887 överläts gruvan helt till Bergslaget men bara ett par år senare 1908 lades brytningen i den så kallade Storgruvan ner. Avesta jernverk köpte senare gruvan men 1962 slutligen upphörde den sista begränsade brytningen av främst zink och bly. Sedan ett par år tillbaka ägs gruvan av kommunen.
Besökare kan precis som forna tiders gruvarbetare gå ner i gruvan via den så kallade Anfarten och Drottning Christinas schakt för att se delar av alla de gångar och dagbrott som utgjorde en grundbult i den tidiga svenska stormaktstidens ekonomiska system.
Statlig kontrollEn faktor som skiljde Sala Silvergruva från annan bergsverksamet var den starka statliga kontrollen över verksamheten. Normalt sett hade bergsmännen i Bergslagen exempelvis vid Kopparberget i Falun åtnjöt normalt sett en relativt stor självständighet. Men så var inte fallet här i Sala. Redan i Sten Stures privilegiebrev från 1512 slogs det fast att staten och Bergsmännen gemensamt skulle ansvarar för brytningen och att all form av privat försäljning av silver skulle straffas med böter eller till och med med döden. Traktens bönder tvingades skaffa fram de enorma mängder ved som gick åt för att kunna spränga bort silvermalmen.
Levnads och arbetsförhållandena i gruvan ledde 1552 fram till en strejk bland gruvdrängarna förmodligen en av Sveriges tidigare omskrivna arbetsplatskonflikter.
Genom Gustav II Adolfs försorg anlades en ny stad Sala och de 1500 anställda tvingades flytta dit från den gamla gruvbyn.
En statlig kassakoRent ekonomiskt gav Sala silvergruva ett ekonomiskt utrymme och en statlig buffert dessutom gav den Gustav Vasa personligen en ansenlig privatförmögenhet. Trots nedgången bidrog gruvan senare till att finansiera det så kallade nordiska sjuårskriget och därmed en viktig faktor i etablerandet av det svenska Östersjöväldet.
I jämförelse med andra länder ter sig dock Sala ganska anspråkslös. Under de 400 år som gruvan existerade bröts sammanlagt 500 ton silver att exempelvis jämföra med att spanjorerna bra under 1500-talet från Amerika hemförde 10 000 ton, något som dock som sagt sänkte värdspriset drastiskt.
Idag är gruvan ett museum. Besökare kan likt forna tiders gruvarbetare äntra gruvan via Drottning Christinas schakt. Glöm inte att knacka i berget och varsko gruvfrun (ett fantasiväsen) att ni är på väg. Hon härskar över såväl berget som gruvan och du gör intrång på hennes domäner. Annars finns risk för ras eller fall. Nu som då är det förenat med fara att gå ner under marken för att jaga efter såväl andlig som världslig rikedom.
Besökare kan precis som forna tiders gruvarbetare gå ner i gruvan via den så kallade Anfarten och Drottning Christinas schakt för att se delar av alla de gångar och dagbrott som utgjorde en grundbult i den tidiga svenska stormaktstidens ekonomiska system.
Statlig kontrollEn faktor som skiljde Sala Silvergruva från annan bergsverksamet var den starka statliga kontrollen över verksamheten. Normalt sett hade bergsmännen i Bergslagen exempelvis vid Kopparberget i Falun åtnjöt normalt sett en relativt stor självständighet. Men så var inte fallet här i Sala. Redan i Sten Stures privilegiebrev från 1512 slogs det fast att staten och Bergsmännen gemensamt skulle ansvarar för brytningen och att all form av privat försäljning av silver skulle straffas med böter eller till och med med döden. Traktens bönder tvingades skaffa fram de enorma mängder ved som gick åt för att kunna spränga bort silvermalmen.
Levnads och arbetsförhållandena i gruvan ledde 1552 fram till en strejk bland gruvdrängarna förmodligen en av Sveriges tidigare omskrivna arbetsplatskonflikter.
Genom Gustav II Adolfs försorg anlades en ny stad Sala och de 1500 anställda tvingades flytta dit från den gamla gruvbyn.
En statlig kassakoRent ekonomiskt gav Sala silvergruva ett ekonomiskt utrymme och en statlig buffert dessutom gav den Gustav Vasa personligen en ansenlig privatförmögenhet. Trots nedgången bidrog gruvan senare till att finansiera det så kallade nordiska sjuårskriget och därmed en viktig faktor i etablerandet av det svenska Östersjöväldet.
I jämförelse med andra länder ter sig dock Sala ganska anspråkslös. Under de 400 år som gruvan existerade bröts sammanlagt 500 ton silver att exempelvis jämföra med att spanjorerna bra under 1500-talet från Amerika hemförde 10 000 ton, något som dock som sagt sänkte värdspriset drastiskt.
Idag är gruvan ett museum. Besökare kan likt forna tiders gruvarbetare äntra gruvan via Drottning Christinas schakt. Glöm inte att knacka i berget och varsko gruvfrun (ett fantasiväsen) att ni är på väg. Hon härskar över såväl berget som gruvan och du gör intrång på hennes domäner. Annars finns risk för ras eller fall. Nu som då är det förenat med fara att gå ner under marken för att jaga efter såväl andlig som världslig rikedom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar