De som inte fick vara med – om rösträtten och dess styvbarn

Berömt foto som föreställer en demonstration för allmän och lika rösträtt 1917. Demonstrationen har urartat och polisen gör chock med sablar mot demonstranterna, mannen med käppen strax till vänster om mitten är Hjalmar Branting som har skyndat ut ur riksdagshuset för att försöka lugna stämningarna.

Igår firade vi 100-årsjubileet av propositionen om införande av allmän och lika rösträtt. Regeringen Edén som var en koalitionsregering bestående av Liberaler och Socialdemokrater hade tagit ett nytt initiativ efter att den tidigare regeringen Staaf hade fallit på rösträttsfrågan ett par år tidigare. Den här gången röstades propositionen igenom i riksdagens första kammare och allmän och lika rösträtt kunde formellt införas genom en grundlagsändring den 26 januari 1921.

Sverige var med detta beslut sist i Norden med att införa allmän och lika rösträtt. Det kan vara värt att påminna sig om detta när vi i vårt land tenderar att slå oss för bröstet och se oss som demokratins förlovade land. 

Jag vill med denna essä uppmärksamma jubileet men samtidigt passa på att diskutera exempel på de som inte omfattades av reformerna.

Kampen för rösträtten

Rösträttsrörelsen uppstod långt innan själva partiväsendet. Rösträttsrörelsen bedrev opinion och stöttade politiska kandidater som var för ett utökande av rösträtten. Det saknades dock en fast organisation inte heller fanns det något politiskt program att falla tillbaka på. Rörelsen byggdes upp av olika rösträttsföreningar runt om i landet, exempelvis i Stockholm 1886. 

Rösträttsrörelsens företrädare hade ofta sin bakgrund i arbetarrörelsen och/eller nykterhetsrörelsen, och hade därför en tydlig tyngdpunkt för liberala och socialistiska idéer. 

De kandidater som i regel stöddes var i regel liberala. De liberala var de som tydligast hade ett rösträttsvänligt program. Den första motionen om lika politiska rättigheter för kvinnor och män hade lyfts i riksdagen 1884, men motionen avslogs. 

Det fanns inte vid denna tidpunkt något socialistiskt parti som var representerade i riksdagen. (Socialdemokratiska arbetarepartiet bildades 1889.) Dock var inte alla liberaler från början för allmän och lika rösträtt, och vilket valsystem man föredrog skiftade. 

Under 1880-talet formaliserades och strukturerades rösträttsrörelsen bland annat till följd av den så kallade tullstriden 1887. 

En distriktsorganisation av rösträttsrörelsen bildades 1887 i Linköping. Initiativtagare var Isidor Kjellberg och Alfred Edling. Liberaler från Östergötland blev drivande i bildandet Sveriges Allmänna Rösträttsförbund, som bildades 1890. På grund av den geografiska kopplingen antogs Östergötlands landskapsblomma, blåklinten, som symbol för rörelsen. 

Rösträttsrörelsens förste ordförande var Julius Mankell, officer och riksdagsledamot. När han avled 1897 övertogs ordförandeskapet av David Bergström, båda dessa var liberala riksdagsledamöter. 

Vid två tillfällen, 1893 och 1896, anordnades så kallade "allmänna folkriksdagar" där rösträttsrörelsen samlade långt fler medborgare än som hade rösträtt i andrakammarvalen vid samma tid. 1893 deltog över 150 000 personer. 

I samband med att partiväsendet växte fram i slutet av 1800-talet så minskade behovet för den fristående rösträttsrörelsen. Samtidigt uppstod en spänning mellan socialdemokrater och liberaler inom rösträttsrörelsen. Konflikten handlade om användandet av strejker som politiskt vapen där Socialdemokraterna ställde sig positiva, medan liberalerna, föga förvånande, var negativa. 

Eftersom liberalerna var tongivande inom rösträttsrörelsen och rösträttsrörelsen successivt alltmer kommit att fungera som valorganisation för liberala partier var steget ganska naturligt till att ombilda rörelsen till en fast partiorganisation. 

Den 16 januari 1900 bildades därför Liberala samlingspartiet på Hotell Continental i Stockholm. På ett möte i Linköping samma år bestämdes att rösträttsrörelsen skulle upplösas till förmån för en liberal partiorganisation utanför riksdagen. Detta blev verklighet 1902 med bildandet av Frisinnade landsföreningen. 

Liberalerna (tidigare Folkpartiet) markerade sina rötter i rösträttsrörelsen genom att fram till 2016 ha en blåklint som partisymbol. 

Både socialdemokrater och liberaler fortsatte att driva frågan om utvidgad rösträtt i olika steg. Vid sekelskiftet hade ungefär en fjärdedel av de vuxna männen rösträtt till andra kammaren, men tack vare ökade inkomstnivåer i landet steg andelen för varje val. Det innebar ett ökat stöd för de reformvänliga partierna. 

Den växande opinionen för en förändring av rösträtten gjorde att regeringen Boström 1896 lade en proposition om en utvidgning av rösträtten. Propositionen röstades dock ned av riksdagen. Detta var den första av en lång rad försök att förändra demokratins spelregler som inte lyckades passera riksdagen. Ofta skulle det handla det om att den konservativa förstakammaren blockerade förslagen.

På Socialdemokraternas kongress 1898 beslutades att man skulle genomföra en storstrejk i syfte att tvinga fram en utvidgning av rösträtten. Liberalerna genomförde under samma tid en namninsamling som gav 400 000 namnunderskrifter. Den planerade storstrejken kom dock till stånd först fyra år senare. 

År 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) som verkade för kvinnlig rösträtt. Föreningen bildades med stöd från både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor och kom att vara aktiv i agitationen fram till 1921.

Demonstrationståg för kvinnlig rösträtt i Göteborg. Bild från Nordiska museet, hämtad från Wikipedia

Rösträtten som vanns 

År 1909 lyckades regeringen Lindman driva igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män vid val till andra kammaren. Vid valet till andra kammaren 1911 blev de radikala partierna därmed ännu större. Men första kammaren fortsatte att vara ett konservativt fäste och regeringspropositioner om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till andra kammaren och i kommunalvalen föll på grund av det. 

Liberalen Karl Staaffs andra regering lade 1912 fram den första propositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor i riksdagsval. Propositionen bifölls i andra kammaren men röstades ned i första kammaren. 

År 1917 tillträder en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering med liberalen Nils Edén som statsminister. Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt som fick bifall i andra kammaren men röstas ned i första kammaren. Men under 1917 och 1918 inträffade avgörande händelser i omvärlden som gjorde att förutsättningarna förändrades i grunden. 

Nils Eden, bilden hämtad från Wikipedia.

Den 17 december 1918 (alltså för 100 år sedan igår) beslutade den extrainkallade riksdagen att allmän och lika rösträtt skulle införas. Extra riksdagen hade egentligen inkallats för att diskutera statstjänstemännens löner som på grund av kriget hade blivit frysta. Detta viktiga principbeslut lade i sin tur grunden för de lagändringar som möjliggjorde rösträtt för kvinnor. Eftersom rösträtten reglerades i grundlagen gällde särskilda regler för lagändring, nämligen att två likadana beslut fattas av två riksdagar, det vill säga med ett riksdagsval emellan. 

Den 24 maj 1919 fattade riksdagen det första av de två grundlagsändringsbesluten. I och med detta ansåg många, däribland Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, att reformen var i hamn. 

Hösten 1920 hölls det sista svenska riksdagsvalet där enbart män hade rösträtt. 

Den 26 januari 1921 fattade riksdagen det andra och bekräftande beslutet om grundlagsändring. Därmed fick kvinnor riktig rösträtt. På hösten samma år ägde det första riksdagsvalet där kvinnor fick rösta rum. Genom rösträttsreformen blev kvinnorna också valbara. Fem kvinnor, Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Nelly Thüring, Bertha Wellin och Agda Östlund, valdes in och de tillträdde sina riksdagsplatser när riksdagen öppnade 1922. 

Den allmänna och lika rösträtten hade därmed införts.

De som inte fick vara med

Nuförtiden brukar det ofta vara 1921, det år då kvinnor fick rösträtt, som man hänvisar till då man diskuterar den allmänna rösträttens införande i Sverige. Det skvallrar inte bara om samtidens syn på fullvärdiga medborgare utan också om vår egen – ännu var de som dömts till någon form av straffpåföljd utan rösträtt. Det skulle dröja ända till 1937 innan fängelseinterner fick rösta i riksdagsvalen.

Mest frapperande i den svenska rösträttshistorien är emellertid det faktum att de fattigaste, de som i dag skulle kallas socialbidragstagare, var fråntagna rätten att påverka samhället genom allmänna val ända fram till 1945. Anledningen var just att de ansågs slarviga och därmed oförmögna att fatta beslut som rörde hela samhället. Det hävdades att fattigdomen omöjliggjorde ett intresse för samhället – fattiga förmodades inte kunna se till det allmännas bästa utan bara till sin egen vinning.

I dag får både fattiga och kriminella rösta i Sverige. Men 1945 års rösträttsreform var inte den sista. År 1976 tilldelades utländska medborgare rätten att rösta i lokala val. Fortfarande får dock inte alla som bor i Sverige rösta i riksdagsvalen – barn, ungdomar och utlänningar har av olika skäl inte rösträtt.

Medborgarskapet är i många länder nyckeln till rösträtten. Det är rimligt men leder till att de som av olika anledningar inte får medborgarskap inte heller ges möjlighet att påverka samhällets utveckling genom val. I ett land som säger sig vara mångkulturellt kan detta onekligen bli ett problem.

Den senaste svenska rösträttsbegränsningen som togs bort var myndighetskravet som försvann 1989, vilket bland annat innebar att flertalet psykiskt handikappade och utvecklingsstörda fick möjlighet att rösta. I viss bemärkelse skulle man således kunna hävda att det först var då som handikappade började ses som fullvärdiga medborgare.

Kuriosa

• Liechtenstein var det sista landet i Västeuropa att införa kvinnlig rösträtt detta skedde så sent som 1984.
• I Schweiz införde man allmän rösträtt 1971 i riksvalet. I lokalval så införde kantonen Appenzell Innerrhoden rösträtt för kvinnor så sent som 1990.

Avslutning

Allmän och lika rösträtt är i mångt och mycket en definitionsfråga. Vi förknippar den med myndighet även om det var först 1975 som det beslutades att rösträttsåldern skulle vara 18 år. Barn och utlänningar som inte har bott tillräckligt länge i Sverige har inte rösträtt och för att få rösta i riksdagsvalen krävs medborgarskap. Vem som har respektive inte har rösträtt är således en fråga om maktförhållande vilket betyder att med samma självklarhet som rösträtten under 1900-talet utvidgades till att omfatta allt fler skulle den kunna inskränkas och begränsas. Därför måste kampen för demokratin vara allestädes närvarande, diskussionerna och kampen måste hela tiden föras och vara närvarande.

Referenser och vidare läsning

Det svenska samhället 1720-2014 – Böndernas och arbetarnas tid – Lars Kvarnström och Susanne Hedenborg

Lucia, romerskt helgon och hednisk festlighet i symbios

Traditionell Luciabild, hämtad från http://twigandtoadstool.blogspot.com/2010/12/celebrating-santa-lucia.html

”Sankta Lucia,

ljusklara hägring.

Sprid i vår vinternatt

glans av din fägring”

Den klassiska allmogebilden av Lucian som står i farstun i en knuttimrad stuga någonstans i en ursvensk forntid är stark, symbolisk och såklart som så mycket annat en skapad kulturhistoria. I arbetet med att under 1800-talet bygga upp en kulturell svenskhet förärades olika lokala och regionala traditioner statusen av kulturell kanon. De gavs form och innehåll genom att riter och traditioner blandades. Studentikosa, hedniska och religiösa föreställningar smältes samman och det färdiga manuset utspelas idag på arbetsplatser, torg och i kyrkor runt om i vårt land.

Jag är ingen jätteskolad kulturhistoriker men jag vill ändå göra ett försök att dels redogöra lite för den gamla romersk-katolska helgonmyten som har gett högtiden dess namn och sen berätta lite om hur vår svenska Luciatradition har formats.

From Syracusa with love

Målning gjord av Francisco de Zurbarán som levde i början av 1600-talet. Lucia syns här avbildad med palmbladet och sina ögon på ett fat. Enligt legenden klöste hon ut sina egna ögon men fick då synen tillbaka. Bland mycket annat är idag Lucia de blindas skyddshelgon. Bild hämtad från Wikipedia

Vi vet ärligt talat väldigt lite om den historiska Lucia. Vi vet att hon föddes under den romerska kejsartiden någon gång runt år 283 i Syrakusa på Sicilien. Vi vet att hon var dotter till en grekisk mor vid namn Eutychia och att hennes far var en romersk patricier alltså en riddare och adelsman. Således växte hon upp i en rik och mäktig familj (vilket för övrigt märkligt nog tycks vara fallet med i stort sett alla helgon under historisk tid).

Vi kan dessutom utgå från att hon led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna i början av 300-talet. Men ungefär där börjar skiljelinjerna mellan den historiska och den mytiska Lucia att bli dimmiga.

Enligt legenden ska hon ha avlagt ett hemligt kyskhetslöfte redan i unga år (man undrar ju såklart vad det är för mening med att avge ett hemligt kyskhetslöfte men, men). När hon trots det trolovades bad hon till gud om hjälp och hjälpen anlände i form av att hennes mor blev blödarsjuk och när Lucia genom sin tro lyckades bota sjukdomen lovade modern att aldrig gifta bort henne. 

Enligt legenden blev dock friaren arg och anmälde henne till kejsarens ståthållare som lät arrestera henne. Trots tortyr övergav hon inte sin kristna tro utan dömdes till att bli prostituerad på en bordell (ett straff som åtminstone jag inte har hört talas om tidigare) men när hon skulle fraktas till bordellen vägrade oxarna som drog kärran att gå. Man försökte då döda henne genom att hälla kokande olja på henne som inte skadade henne. Inte ens när en soldat stack henne i halsen med sitt svärd dog hon utan först när någon kom för att ge henne sista smörjelsen avled hon. 

Hennes reliker förvarades först i hennes hemstad Syrakusa men i samband med den romerska delningen på 300-talet flyttades relikerna till Konstantinopel där de stals av korsfararna från Venedig i samband med det fjärde korståget 1204. Således förvaras numera Lucias reliker i kyrkan San Geremia i Venedig förutom en underarm som finns på Sicilien (griftefriden för kristna helgon respekterades dåligt förr i världen). 

Lucia helgonförklarades tidigt av kyrkan och hennes helgondag bestämdes under medeltiden till den 13 december. Sverige var som bekant ett katolskt land och helgonkulten blev därmed en del av den svenska kristna traditionen. Men här börjar också det saliga blandandet ta sin början.

Ljusets återkomst på den längsta natten 

Från medeltiden finns uppgifter om att man firade att julfastan inleddes. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. 

I det svenska bondesamhället var lucianatten den 13 december årets längsta. Fram tills 1753 när vi ändrade kalender i Sverige från den julianska till den gregorianska inföll mintersolståndet just den 13:e och inte som idag runt den 20-21 december. Föreställningen om att Lucianatten var extra mörk hängde kvar långt efter kalenderreformen. 

Enligt folktron var lucianatten farlig eftersom många övernaturliga väsen var i rörelse då. Samtidigt var det då som mörkrets makter besvärjades för att åter ge plats åt ljuset. Lussinatta var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen.

Just riterna kring ljusets och därmed tidens gång hör till de äldsta traditioner som vi har på jorden. Traditionen med en kvinnogestalt som kommer med ljuset kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna. Luciahögtiden blir därför både ett exempel på synkretism (religionsblandning) och kristianisering (att äldre traditioner förs in i den kristna riten). 

Luciadagen var en stor festdag särskilt i Västsverige. Där kallades den för ”lille julafton” eller ”lusse långnatt”. Det förekom frosserier av den typ som följde äldre tiders katolska fasteperioder. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm – eller en halmdocka – som man kunde dansa med.

Luciafirandet tar form 

Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från Horns boställe norr om Skövde år 1764. Lucian hade då ljusstakar i händerna och änglavingar på ryggen. Inspiration kom från en tysk tradition som kallas Christkindlein. Traditionen som beskrivs i olika nedteckningar från Västsverige inkluderar många av de atribut som vi idag förknippar med Lucia, vita kläder, kaffebord och ljuset som symbol. Firandet av Lucia verkar dock fortfarande vara relativt ovanligt utanför Västsverige. I slutet av 1700-talet finns det dokumenterat att luciafirande förekom vid Wermlands nation vid Lunds universitet. Då var lucian såklart manlig eftersom några kvinnliga studenter inte förekom vid universitetet. 

Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumenterad är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia platsen är då Skinnskatteberg i Västmanland så firandet har då tagit sig ut ur sin traditionella västsvenska hemvist och landat i Bergslagen. Dock verkar just förekomsten av en manlig Lucia inte alls vara unik utan förekommer rikligt.

Vårt moderna luciafirande 

Det moderna luciafirandet hänger som så mycket annat samman med skapandet av Skansen och den kulturella kanonen som utgick därifrån. 1893 tog man upp luciafirande som visades upp som ett exempel på just västsvensk tradition, (på samma sätt som midsommarfirandet framförallt fördes fram som exempel från Dalarna). 

Det moderna luciafirandet fick en skjuts när den konservativa Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling i Stockholm. Det hela följdes av andra lokala luciatåg inte minst genom lokalpressens initiativ. Mellan åren 1973–1980 kröntes Sveriges Lucia på Skansen, efter omröstning i tidskriften Året Runt. Luciakröningen har därefter fortsatt med nya samarbetspartner. 

Till det traditionella följet har fogats tärnorna som utgör Lucians följe, enligt vissa traditioner ska de vara 12 till antalet (12 är ett heligt tal som hänger samman med bland annat lärjungarna). Stjärngossarna är en sammansmältning mellan de så kallade Djäknesjungningarna som genomfördes av motsvarande gymnasiestudenter på trettondagsafton och processioner symboliserande de tre (även om antalet tre inte nämns i Bibeln) vise männen. 

Tomten är ju en alldeles egen sammansmältning av hedniska och religiösa traditioner medan däremot pepparkaksgubbar och sockerbagare blev populära först i samband med att bland annat Alice Tegners visor populariserades genom boken Nu ska vi sjunga som gavs ut första gången 1943.

Avslutning, en tradition är något konstruerat 

På den sista tiden har förekomsten av manliga och mörkhyade (ibland i kombination) väckt mycket debatt. Hänvisningar till traditioner och svenskhet har haglat och hatet och de fula orden har slagit nya bottennivåer. Som setts ovan är detta absolut inget som avviker från traditionen utan tvärt om visar på den mångsidighet och bredd som finns nedärvt i denna mångtusenåriga tradition.

Traditioner förändras, de smälts samman och de tar olika vägar genom historien. Ibland dör de faktiskt ut och ibland återuppstår de. Traditioner är bra eftersom de skapar en gemensam föreställning men traditioner kan också användas för att sprida hat och hot. Då är det viktigt att alla vi vuxna (för det är vi som sprider dynga på nätet) innan vi trycker på send-knappen kommer ihåg att den ursprungliga Lucian var ett oskyldigt barn i det dåvarande romarriket som förföljdes och dödades genom ett statligt sanktionerat hedersmord.

Referenser och vidare läsning

Lucia : den svenskaste av alla traditioner - Håkan Strömberg

Ett mord och icke ett fältslag - om slaget vid Lund 1676

Historisk målning av slaget vid Lund av Johan Philip Lemke, bilden hämtad från Wikipedia

Måndagen den 4 december 1676 stod ett större fältslag norr om Lund. Slaget skulle i efterhand komma att bli det sista försöket från dansk sida att behålla det historiska herraväldet över Skåne. Sedan dess (även om det har funnits motrörelser) är Skåne definitivt en del av Sverige och har integrerats språkligt, politiskt och kulturellt. Det skulle dessutom utvecklas till ett av de mest, kanske till och med det mest, blodiga slaget genom historien med dödssiffror på 70 procent på båda sidor.

Låt oss som vanligt inleda med lite bakgrundshistoria.,.

Förhållandena mellan Skåne, Sverige och Danmark är komplicerade. I klassisk historieskrivning brukar man prata om att vatten förenade medan skogar och berg var barriärer som delade. Således hade Öresund länge varit en sammanlänkande faktor mellan Själland och Skåne. Skåne ansågs av Danmark vara något av juvelen i kronan i det danska kungadömet med sin rika jordbruksbygd. Flera viktiga befästningar säkrade danskt herravälde över de nuvarande svenska landskapen: Malmöhus slott, kastellet i Landskrona, Kärnan i Helsingborg, slottet i Halmstad och Varbergs fästning för att nämna några.

Ända fram till de första decennierna på 1600-talets så var maktförhållandena sådana att det var Danmark som i kraft av sin större befolkning och sin starka flotta som dominerade Östersjön. De tidigare maktfaktorerna Hansan och Tyska orden hade tappat sin ställning under 1500-talet och i det vakuumet skulle den svenska stormakten växa fram i hård kamp med den danska.

Förhållandena mellan Sverige och Danmark hade ända sedan Kalmarunionens dagar varit frostiga och stundtals fientliga. År 1611 gjorde danskarna ett försök att betvinga Sverige genom ett samordnat anfall. Kalmar och Älvsborgs fästning erövrades och i den fred som slöts i Knäred 1613 tvingades Sverige betala den hiskelig simman av en miljon daler i den så kallade Älvsborgs lösen.

Vändningen skulle komma i och med det trettioåriga kriget (1618 till 1648). Danmark var först ut och gick in i kriget på protestanternas sida redan 1625. Tyvärr gick det hela katastrofalt dåligt för danskarna när hela Jylland besattes och man tvingades till en kostsam fred.

När Sverige inträdde i kriget 5 år senare 1630 hade maktförhållandena i Tyskland växlat och det var de protestantiska styrkorna som hade övertaget. Mitt under krigets avslutande år 1643 (under drottning Kristinas förmyndarregerings styre) bestämde sig Sverige för att anfalla Danmark. Företaget blev en stor framgång och när freden slöts i Brömsebro 1645 erövrade Sverige stora och viktiga landområden (läs mer om denna fredsförhandlingar i detta blogginlägg).

När trettioåriga kriget avslutades med freden i Westfalen 1648 erövrade Sverige flera rika provinser i norra Tyskland och kunde kliva fram som den verkliga stormakten runt Östersjön.1657 var Sverige upptaget med krig i öster mot Ryssland, Brandenburg och Polen då passade danskarna på att försöka ta revansch för sina förluster 1645. Resten vet vi; den svenska hären tågade genom Jylland, korsade lila och stora Bält och kunde genom en förkrossande fred i Roskilde 1658 för alltid säkra de tidigare danska provinserna för svensk räkning.

1660-talet blev därefter en period av konsolidering där utrikespolitiken gick ut på att säkra det som hade erövrats. Den svenska stormakten var utåt sett imponerande men var i själva verket en koloss på lerfötter i stort behov av pengar och militär upprustning. Sverige ingick 1672 ett avtal med Frankrike som innebar att man i händelse av krig skulle hålla en styrka i Tyskland. Tanken från svensk sida var att inte behöva sätta planen i verket.

Men bara året efter 1673 gick Frankrike i krig med Nederländerna och dessas allierade Brandenburg. Trots försök att förhala det hela tvingades Sverige i december 1674 att tåga in i Brandenburg och i juni 1675 mötte man en tysk styrka vid Fehrberlin ett par mil norr om Berlin. Svenskarna förlorade och även om förlusterna var små fick det stora moraliska konsekvenser.

Danskarna utnyttjade läget till att invadera Sveriges allierade Holstein. Den svenska armen var nu avskuren och danskarna vann efter slaget vid Ölands södra udde i juni 1676 (där regalskeppet Kronan förliste) herraväldet i Östersjön och ansåg att nu att stunden hade kommit att ta tillbaka det som hade förlorats i frederna i Brömsebro och Roskilde.

Anfallet mot Sverige 

Danskarna invaderade Skåne i slutet av juni 1676, man skeppade över sin arme till Råå och tågade därifrån till Helsingborg som intogs. Därefter erövrades raskt, Landskrona, och Kristianstad. Snart återstod i princip bara det befästa Malmö i svensk kontroll.

I augusti gjorde danskarna ett försök att korsa gränsen till Halland. Men vid slaget vid Halmstad stoppades framryckningen. Svenskarna hade lyckats samla ihop 14 000 soldater från oktober, och började marschera söderut. Men försörjningslinjerna var mycket svaga inte minst på grund av upprepade angrepp från lokala bönder som leddes av danskarna.

I början av november 1676 hade vintern knäppt till och gjort det, för att uttrycka sig modern, svinkallt. Den danske kungen och hans armé var då förlagd vid Skälshög nära Lund, söder om Kävlingeån. Danskarna kontrollerade alla flodövergångar, och den svenska armén tvingades att slå läger vid Lilla Harrie, norr om ån. Efter en månads väntan kom snön under slutet av november och ån började frysa. På morgonen den 3 december rapporterade generalkvartermästaren Erik Dahlbergh till Karl XI om att isen skulle hålla arméns vikt. Danskarna antog att svenskarna hade gått i vinterkvarter och att de inte skulle gå till anfall förrän till våren.

Slaget 

Berömd målning föreställande den unge kungen Karl XI, bilden hämtad från Wikipedia

Ungefär klockan halv tre på morgonen den 4 december korsade trupperna Kävlingeån som var frusen. Platsen som hade valts var Rinnebäcksvad och tanken var att kunna överraska danskarna i sitt läger. Av någon outgrundlig anledning lyckades svenskarna ta sig över ån med sina 8000 soldater utan att danskarna upptäckte dem. Det visade sig dock att man hade rekognoserat terrängen för dåligt eftersom de många dikena och gärdesgårdarna hindrade framryckningen. Istället satte man sikte på själva Lund i syfte att kunna inta höjderna norr om staden för att därifrån kunna slå danskarna. 

Men vid det här laget hade den danska armen blivit medveten om de svenska rörelserna och en kapplöpning söderut inleddes. Kapplöpningen slutade oavgjort och de två styrkorna gick till strids med varandra på dåvarande Väderkvarnshöjden, där Kävlingevägen och Getingevägen möts i närheten av Allahelgonakyrkan. Drabbningen slutade oavgjort men svenskarna intog höjderna och danskarna slogs tillbaka mot öster. 

Huvudstriden började vid klockan nio. Arméerna sträckte sig då en kilometer norrut i två långa linjer där avståndet krympte ju längre söderut man kom. Kungen ledde själv den svenska högerflygeln i en flankattack och efter ungefär en timmes strid, där bland annat den danske överbefälhavaren Carl von Arensdorff blev svårt skottskadad i armen, gav danskarna vika och en oordnad reträtt mot nordost i riktning över Norra fäladen och Ladugårdsmarken. Svenskarna under ledning av kungen förföljde dem långt norrut ända tillbaka till det danska lägret som plundrades och till Kävlingeån där många danska soldater drunknade när isen brast under dem. 

Målning som föreställer hur kungen tillsammans med den svenska högerflygeln förföljer danskarna norrut. I bakgrunden brinner byn Valkärra. Målning av Johann Philip Lemke från 1696, alltså "bara" 20 år efter själva slaget, bildne hämtad från Wikipedia

Samtidigt fortsatte slaget norr om Lund. Svenskarna omringades av de numerärt överlägsna danskarna och hade lidit svåra förluster. Vid tolvtiden gjorde svenskarna en desperat attack som skapade ett andrum som innebar en möjlighet för båda sidorna att omgruppera. 

Erik Dahlbergh hade ridit norrut för att hitta kungen och den svenska högerflygeln. Dahlbergh lyckades hitta kungen och berättade det svåra läget vid staden. Kungen samlade då ihop en samling utspridda styrkor och satte av i ilfart mot Lund. Vid ettiden drabbade arméerna samman på nytt. När kungen och de trupper han hade lyckats samla ihop kom fram till Lund vid tretiden, gick de genast till anfall. 

Kungen tillsammans med fem ryttare lyckades ta sig igenom de danska linjerna och kunde förena sig med trupperna på Möllevångshöjden. Den danska styrkan blev nu anfallen från två håll och många flydde slagfältet i panik. Slutstriden ägde rum på ängarna mellan Nöbbelöv och Vallkärra, söder om Vallkärra kyrka. Det hela urartade till en massaker, som främst drabbade de nederländska matroserna som nästan utraderades totalt.

Vid halv fem på hade allt motstånd upphört, och vid fem beordrades eldupphör.

Förluster 

Den exakta dödssiffran är okänd och dokumentationen från slaget är försvunnen. Samtida källor tyder på att mellan 8 300 och 9 000 soldater från båda sidor stupade, till detta kommer de danskar som drunknade och de på båda sidorna som dog de följande veckorna på grund av sina skador. De svenska förlusterna uppgick till 2 500–3 000 dödade och 2 000 sårade. Danskarna förlorade minst 6 000 – 6 500 man som stupade, 2 000 som tillfångatogs och 500–1 000 sårade. Särskilt svårt drabbades de nederländska matroserna; enligt vissa källor överlevde bara 47 av 1 300 man. Slaget vid Lund är ett av de blodigaste slagen i historien när man tar hänsyn till förlusterna – nästan 70 procent – i jämförelse med det totala antalet soldater.

Det monument som restes 1920 minne av slaget, bilden hämtad från Wikipedia

Efterspel Kriget var inte slut i och med slaget men svenskarna hade fått fotfäste i Skåne. Efter slaget retirerade de återstående danska styrkorna till Landskrona. Under 1677 försökte Kristian V göra det svårt för svenskarna och brände många byar och städer. Danskarna skulle, förstärkta med tyska allierade, möta den svenska armén i juli 1677 vid Landskrona. Slaget slutade med en svensk seger. Samma månad upphävdes även belägringen av Malmö.

Kriget slutade på alla fronter 1679. Freden lämnade Sveriges gränser oförändrade och även de tyska provinserna fick behållas nästa oförändrade. Sveriges bundsförvant Frankrike hade stärkt sin ställning och vägrade acceptera mer än marginella landavträdelser för Sveriges räkning.

Referenser och vidare läsning

Slaget vid Lund, ett mord och icke ett fältslag – Claes Wahlö och Göran Larsson

Jugoslavien 100 år – om det tvetydiga och problematiska Balkan

Bild som sägs föreställa osmanernas belägring av Belgrad 1458, hämtad från Wikipedia

Att skriva historieblogg innebär ibland att våga kliva ut i minfält i syfte att berätta en historia. Idag vill jag uppmärksamma att det är 100 år sedan kungariket Jugoslavien skapades i efterdyningarna av första världskriget. Jag ska därför våga mig på att någorlunda kortfattat i två avsnitt redogöra för Europas kanske knepigaste region, Balkans historia.

Få regioner i Europa har på samma gång en så brokig och bråkig historia. Länderna på och runt Balkan har ofta blivit skådeplats dels för stormakternas krigföring som i exemplet med ottomanerna, de två världskrigen och den romerska kejsartiden. Men dessutom har det allt som oftast förekommit blodiga inbördeskrig mellan de olika folkslag och nationaliteter som befolkar området inte minst den stora konflikten som beseglade Jugoslaviens öde i början av 1990-talet.

På grund av denna långvariga historia av konflikter, skillnader, brytningar och kulturkrockar så är det också få områden i världen där historien är så närvarande som just här. Historien är aktiv och brukas ständigt i dagspolitiska konflikter. Detta i sin tur leder till att det är svårt att beskriva historien utan att riskera att trampa in på minerad mark. Men jag ska ändå göra ett försök.

Det antika arvet
Balkans historiska resa börjar med de slaviska migrationerna till balkanhalvön på 500-600-talen före Kristus. Eftersom det nästan helt saknas källor så är den här perioden höljd i ett historiskt dunkel men denna tidiga folkvandringstid utgör ändå grunden till den mosaik av folkslag som idag präglar området. De tidigaste namngivna stammarna kallas för illyrier varav en av dessa delmattae återfinns förmodligen i dagens Dalmatien alltså den kroatiska kustremsan.

När romarna utvidgade sitt imperium under de siste seklen före Kristus koloniserade de illyriernas områden. Romarna lade även under sig Dakien (dagens Rumänien) Thrakien (dagens Bulgarien) och nuvarande Grekland. Folken på Balkan romaniserades och den romerska perioden har lämnat massor av fysiska spår på hela Balkan.

På 200-talet, när romarriket hade börjat vittra lite i kanterna, invaderades Balkan av germanska goter som kom att stanna kvar i 300 år innan kejsar Justinianus drev ut dem i samband med återerövringarna av de gamla västromerska områdena på 500-talet.

På 300, och 400-talen dök också hunnerna upp och satte igång det som senare har blivit känt som folkvandringstiden som jag har skrivit om tidigare. På 500-talet kom så de första turkiska inslagen i form av avarer och så småningom även slaverna där bland annat slovenerna anses härstamma från. Avarerna drevs bort på 600-talet av östromerska styrkor men många kom att bita sig fast och assimileras med de redan boende.

Från 600-talet blir den slaviska dominansen tydligare och de befolkar då även Bulgarien, Serbien, Bosnien och norra Grekland. Runt 620 dyker två nya slaviska grupper; kroater och serber. Enligt bysantinska (östromerska) källor hade kejsaren i Konstantinopel bjudit in kroaterna, som levde norr om Karpaterna, att hjälpa till i kriget mot de besvärliga avarerna.

Kroaterna och serbernas ursprung är svårt att följa. Enligt gamla bysantinska källor har de ett gemensamt historiskt ursprung i området norr om Svarta havet. Vi kan konstatera att serber och kroater på 600-talet var två besläktade slaviska stammar med vissa iranska inslag. När de ankom till Balkan mötte de en bofast slavisk befolkning som i sin tur hade absorberat en lång rad tidigare befolkningsgrupper. Under de år som följde skulle denna smältdegel av grupper komma att domineras av kroater och serber.

Det man hela tiden måste ha med sig är att allt som sker på Balkan sker i skuggan av det mäktiga romarriket. Från början handlar det om det stora samlade riket och från och med delningen i Väst- och Östrom år 395 kommer det framförallt handla om det östromerska, bysantinska riket. Delningen mellan öst och väst kommer att gå i linje med adriatiska havet och utgöra delningslinje mellan den öst- och västliga kulturen, mellan den latinska och grekiska världen och mellan romerskkatolsk och ortodox kyrka.

Medeltiden och ”Den stora schismen”

I och med romarrikets delande kom också kristendomen att delas i en östlig rättroende (ortodox) uppfattning och en katolsk. De båda traditionerna skulle träta sinsemellan under 600 år innan den definitiva brytningen kom i och med ”Den stora schismen” 1054 när patriarken Mikael Keroullarios och påven Leo IX bannlyste varandra.

Brytningen mellan katolicism och ortodox tro befästes 1054 när påven och patriarken bannlyste varandra

Skillnaden mellan den katolska och ortodox kyrkan låg från början i synen på den helige ande och i de ortodoxas förnekande av skärseldens existens. Medan kyrkan i väst skulle komma att bli en stark självständig maktfaktor i samma takt som minnet av den gamla romerska centralmakten bleknade bort skulle kopplingen mellan kejsare och kyrka bestå i öst och sedermera omvandlas till mer självständiga regionala traditioner. De politiska skiljelinjerna förstärktes när det västromerska kejsardömet återuppstod på 800-talet (se essän om frankerna för mer information).

De båda kyrkorna skulle komma att tävla om inflytande och det område där deras tävlan skulle bli som mest tydlig var i Centraleuropa och på Balkan. Medan Kroatien och Slovenien skulle komma att ingå i den katolska sfären skulle Serbien och Bulgarien komma att kristnas österifrån. I denna skillnad återfinns grunden till mycket av den kulturella dynamik som idag präglar Balkan, inte minst den brokiga språkliga paletten har sitt ursprung här.

Under medeltiden kom de olika folkslag som allt sedan dess har dominerat och delvis bråkat om herraväldet på halvön att etablera sig. Därför följer här en kortfattad redogörelse för dessa:

Slovenerna

I det nordligaste området i Slovenien, Kärnten, etablerades redan på 600-talet ett slaviskt område och slovenernas kulturella vagga finns här, till stort förtret för de österrikare som idag bor i det österrikiska Kärnten. Området kom under 800-talet under Karl den stores frankiska rike och inordnades i dennes feodala syste. Successivt skulle Slovenien under medeltiden förtyskas där en bayersk överklass kom att styra över slovenska livegna bönder. Slovenerna skulle på grund av ungersk invasion komma att bli avskurna från de övriga slaverna och när huset Habsburg på 1400-talet expanderade sin makt skulle

Kroaterna

På 800-talet hade både frankerna och bysantinernas närvaro minskat inom det kroatiska området. Kungariket Venedig hade istället stärkt sin ställning över den dalmatiska kustremsan och skaffat sig kontroll över handeln österut. I slutet av 800-talet började såväl det ungerska som det bulgariska riket att plåga kroaterna. Furst Tomislav samlade kroaterna och lyckades besegra angriparna och utropade ett självständigt kroatiskt rike som kom att bestå i drygt 100 år. 1089 utropades den ungerske kungen László till kung även över Kroatien och Kroatien skulle i praktiken komma att vara ett ungerskt lydrike fram till första världskrigets slut 1918.

Bosnierna

På 1180-talet etablerades en självständig bosnisk statsbildning. Fram till dess är områdets historia höljt i dunkel även om styret har skiftat mellan krater, serber, bysantiner och ungrare. Bosnien var även efter självständigheten tydligast knuten till den kroatiska kulturella sfären. Trots försök från såväl serber som kroater att hävda bosniernas underordning menar forskningen att bosnierna är att betrakta som en historiskt självständig gruppering. Rent religiöst var Bosnien katolskt men med stor självständighet, så stor att det väckte anstöt i omvärlden. I slutet av 1230-talet invaderade Ungern Bosnien med Vatikanens mandat att bekämpa de bosniska kättarna. Den gången räddades bosnierna av att mongolerna invaderade Ungern österifrån 1241. 1253 var ungrarna dock tillbaka och lyckades ockupera den norra delen av Bosnien medan den södra bibehöll självstyre. Ett par år i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet styrdes södra Bosnien av kroater innan ett starkt självständigt Bosnien kunde återuppstå 1322. Detta nya starka Bosnien stod på höjden av sin makt 1391 därefter rasade riket samman och en 400 årig turkisk, osmansk ockupation inleddes.

Serberna

Staty av Stefan Dusan i Belgrad, bilden hämtad från Wikipedia

Trots att serberna i mitten av 800-talet hade etablerat sig i Hercegovina och Montenegro så kom det inre av Balkan att domineras av bysantiner och bulgarer. Men när bulgarerna besegrades av Bysans 1018 kunde serberna grunda sitt eget rike. År 1169 grundades den framgångsrika Nemanja-dynastin som skulle härska över Serbien i 200 år. Såväl serber som bulgarer krigade framgångsrikt mot det försvagade bysantinska kejsardömet. Den stora nådastöten för den gamla kejsarkolossen på lerfötter var när det fjärde korståget på sin väg mot det heliga landet 1204 ”passade på” att plundra, förstöra och våldta staden grundligt. Den enes död är som bekant den andres bröd och serberna tog tillfället i akt och under Stefan Dusan etablerades en serbisk stormakt med besittningar även i Hercegovina, Albanien och Grekland. Dusan hade siktet inställt på att utropa sig till kejsare men hans rike föll istället samman efter hans död 1355 och 1371 besegrades serberna slutligen av de framvällande osmanerna.

Montenegrinerna

Det bergiga och svårtillgängliga Montenegro var under medeltiden en del av det serbiska riket. När Stefan Dusans storserbiska rike kollapsade 1355 blev Montenegro självständigt. En självständighet som man envist lyckades behålla även sedan resten av Serbien hade kapitulerat för osmanerna i slutet av medeltiden. Från 1500-talet fram till Wienkongressen 1815 var i praktiken Montenegro en teokrati som styrdes av biskopen i huvstaden Cetinje. Under åren av osmansk ockupation blev Montenegro en fristad för serber på flykt.

Makedonierna

Makedoniens historia är intimt kopplad till Alexander den stores rike på 300-talet före Kristus. Med den slaviska invandringen i området kom grekerna att trängas undan. I slutet av 600-talet invaderades Makedonien av bulgarer och när dessa assimilerades med de boende slaverna skapades ett bulgariskt rike som skulle irritera och ansätta Bysans. Makedonien kom att bli en självklar del av det storbulgariska riket under 800- och 900-talen. Efter att bysantinerna hade återtagit kontrollen över riket hamnade det under Stefan Dusans storserbiska rike. När sedan detta föll samman 1355 så upplevde Makedonien en kort period av självständighet innan osmanerna tog över i slutet av 1300-talet för att behålla området fram till 1913.

Albanerna

Om vi accepterar den relativt accepterade uppfattningen att albanerna är ättlingar till illyrierna så är de tillsammans med grekerna de äldsta invånarna på Balkan. Källorna om albanerna är väldigt få men under 800- och 900-talen tillhör an det storbulgariska riket. Under senmedeltiden hamnar Albanien under de serbiska Nemanjakungarna innan den turkiska invasionen i slutet av 1300-talet.

Osmanerna och bålverket mot öst

Det är svårt för oss moderna västorienterade människor att tänka sig och förstå att stora delar av Öst- och Centraleuropa från mitten av 1300-talet ända fram till första världskrigets slut var ockuperat och hotat av en stormakt med bas i nuvarande Turkiet nämligen det Osmanska riket. Jag kommer inom en inte allt för avlägsen framtid att producera en särskild längre essä om denna väldiga stormakt som under slutet av sin existens på 1800 och 1900-talet kallades för ”Europas sjuke man”.

Men på 1300-talet var osmanska riket långt ifrån någon sjuk man. Tvärt om expanderade man från sin ursprungliga bas i Mindre Asien via Anatolien (västra Turkiet) till Europa dit man ironiskt nog hade fått tillträde genom dåvarande kejsaren som behövde hjälp mot en rivaliserande gruppering. År 1354 intogs fästningen Galipoli vid självaste Bosporen och 1362 invaderade sultanen Murad I Balkan. Bulgarien och Grekland föll och det ungerska riket hotades. Ofta stöddes turkarna av serbiska, bulgariska och grekiska trupper som sökte äventyr och rikedom samtidigt som man ofta såg positivt på att den katolska kyrkan attackerades.

Slaget vid Kosvo Polje målat av Adam Stefanovic 1870, bilden hämtad från Wikipedia

I juni 1389 stod ett mytologiserat slag vid Trastfältet (Kosovo Polje) utanför Pristina. De osmanska turkar under Murad och en samlad kristen serbisk styrka utkämpade en batalj som rent militärt slutade oavgjort men som k serbisk propaganda har framställts som den plats och den tid då den turkiska invasionen stoppades. Sanningen är att det även i den turkiska armen förekom många serbiska soldater och adelsmän.

Efter Kosovo Polje var Serbien försvagat och den osmanska expansionen fortgick men ett hot från öster hade uppkommit i form av Timur Lenkh och först i början av 1400-tallet kunde de turkiska planerna på att inta Konstantinopel, som var den sista kvarvarande spillran av det östromerska riket, sättas i verket. Trots försök att ena den splittrade kristendomen så intogs Konstantinopel år 1453 och därmed var en sista resten av den antika grekisk/romerska världen borta. Därefter erövrades Balkan av den överlägsna osmanska armén, 1459 föll Serbien, 1463 Bosnien, Albanien 1468 och Hercegovina 1482.

Venedigs inflytande

Republiken Venedigs vapen, bilden hämtad från Wikipedia

Vid sidan av den osmanska stormakten fanns en ytterligare stormakt i republiken Venedig som på 1100-talet etablerade sig som en stark sjömakt med Adriatiska havet som bas. Venedigs främsta konkurrent om kontrollen av den Dalmatiska kuststräckan var som tidigare nämnts Ungern som kontrollerade de kroatiska områdena. Venedig kom också att spela huvudrollen i det tidigare nämnda fjärde korståget 1204 som ödelade Konstantinopel. Från 1400-talet när de turkiska attackerna mot Balkan intensifierades blev Venedigs kontroll över den dalmatiska kuststräckan räddningen för de flyende slaverna. Turkarnas huvudfiende i Adriatiska havet kom att bli Venedig och venetianarna kom att behålla greppet över kusten ända fram tills Napoleon slutligen krossade dem 1797.

Tyskromerska kejsaren och Habsburgarna

Den tyskromerske kejsaren Karl V kämpade mot:

Den osmanske sultanen Süleyman den store

Väl framme vid 1500-talet pågick alltjämt den osmanska expansionen. Sultanen hette denna gång Süleyman den store som av såväl dåtiden som eftervärlden får anses vara en oerhört skicklig ledare och härförare och under dennes tid stod verkligen det osmanska riket på höjden av sin makt. Mot Süleyman hade, trots stor inbördes rivalitet, flera kristna furstar enats under ledning av den tyskromerske kejsaren Karl V som härskade över såväl Spanien, Österrike, Sicilien och Nederländerna.

Karl V var den siste härskaren som kan sägas representera en enad kristenhet. Efter hans död kom den tyskromerska kronan att reduceras till enbart en titel och det tyskromerska riket skulle splittras upp i den mosaik som kom att utgöra skådeplats för det kommande Trettioåriga kriget.

Under 1500-talets krig mellan osmanerna och de kristna furstarna skulle tydliga sprickor i kristenheten märkas. Som exempel ville inte de båda italienska stormakterna Venedig och Genua gå i konflikt med Süleyman och Frankrike som fruktade det tyskromerska inflytandet mer slöt till och med förbund med turkarna. De protestantiska furstarna i Tyskland såg inte med helt negativa ögon på att osmanerna hotade den katolska kejsaren.

1521 började Süleymans militära företag med ockuperandet av det ungerskkontrollerade Belgrad. 1526 kom turen till det ungerska kärnlandet och huvudstaden Buda intogs efter en stor slakt vid staden Mohács där den ungerske kungen lämnades helt utan hjälp från det övriga Europa. Genom tronstridigheter som följde efter att den ungerske kungen hade stupat lyckades sultanen föra Unger till ytterligare en av sina många vasallstater och 1529 kände sig Süleyman redo att angripa kejsaren på dennes hemmaplan genom att angripa Wien. Men Wien stod pall för en våldsam belägring och längre norrut än hit kom aldrig det osmanska riket. På 1530-talet riktades blickarna istället österut mot Persien och Bagdad. År 1571 kom så också det första större osmanska nederlaget vid det stora sjöslaget vid Lepanto utanför Greklands kust.

Under samtliga dessa ungerska kampanjer stod kroaterna vid ungrarnas sida. De förärades av påven benämningen kristenhetens försvarare. Trots det hotade de ständiga osmanska attackerna Kroatien i slutet av 1500-talet. Det stora undret skedde 1593 vid staden Sisak där en numerärt underlägsen kroatisk arme besegrade en större osmansk styrka. Trots att turkarna kom att bita sig fast under flera århundraden hade deras höjdpunkt passerats och kroaterna kunde lägga ytterligare en mytologisk händelse till sin historia.

1600-talet, kroatiska uppror och Habsburgska offensiver

Från 1588 var både Kroatien och Slovenien lydriken under det Habsburgska kejsardömet. Kroaterna kom att slåss på kejsardömets sida i bland annat trettioåriga kriget och blev beryktade som fruktade motståndare av exempelvis Gustav II Adolf. Kriget mellan kejsaren och sultanen pågick under hela 1600-talet och drabbade allt som oftast kroatiska områden. Den kroatiska eliten var mycket besviken på att kejsaren inte fullt ut engagerade sig i att storskaligt bekämpa turkarna.

Detta missnöje ledde i slutet av 1600-talet till ett regelrätt kroatiskt uppror mot Habsburg 1671. Upproret blev ett brutalt misslyckande och de ledande upprorsmakarna halshöggs av kejsaren Leopold I i Wien bara ett par veckor efter att upproret hade startat.

Bara ett par år senare 1683 skulle det habsburgska ointresset bytas till en offensiv även om det hela såg väldigt mörkt ut till en början. Sultanen som nu hette Mehmed IV skickade sin storvesir Kara Mustafa med en här på 200 000 man att göra ett försök att lyckas med det som Süleyman den store misslyckades med 150 år tidigare nämligen att inta Wien.

Till en början gick det bra och försvaret av Wien var hopplöst underlägsna. Trots det lyckades man hålla stånd i sex veckor vilket räckte för att en undsättningsarme under den polske kungen Jan II Sobieski kunde komma fram och driva turkarna på flykten. De följande åren skulle en efter en av de turkiska befästningarna på Balkan falla för den Habsburgska armen under den legendariske prins Eugen av Savojen: Derventa i Bosnien, Buda, Belgrad och slutligen Sarajevo 1697.

Resultatet av krigen mot osmanerna var enorma folkomflyttningar i krigens kölvatten. Katoliker vågade inte stanna kvar i områden där habsburgarna hade dragit fram av rädsla för vedergällning, muslimer flydde till säkrare turkiska områden och deras platser fylldes av invandrande serber och kroater. Dessa folkflyttningar har satt sin prägel på de statsbildningar som idag finns på Balkan.

1699 ansökte osmanerna om fred med Wien och fick då lov att lämna ifrån sig alla sina besittningar i Kroatien, Ungern och Transylvanien. Dalmatien alltså kustremsan mot Adriatiska havet hamnade under Venedig. Bosnien förblev däremot en osmansk provins.

I nästa del av essän ska jag börja med att redogöra för utvecklingen under 1700-talet och nationalismens århundrade 1800-talet som i sin tur ledde fram till den stora kraftmätningen i form av första världskriget.

Referenser och vidare läsningBalkans historia, Jugoslaviens uppgång och fall - Sanimir Resic
Krigarnas och helgonens tid – Dick Harisson